#4.09 Afghanistan nytt t e m a Talibanerna Vilka är de? s4-8 En föränderlig rörelse s10-12 Möte med en talibanledare s16-17 Skrämmer folket till lydnad s22-24 UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN WWW.SAK.SE
SAK 30 år! År 2010 fyller Svenska Afghanistankommittén 30 år. Det vill vi uppmärksamma både centralt och lokalt. Har du något intressant att berätta från förr och/eller nu? Hör av dig till din lokalkommitté eller till Harald Holst, SAKs föreningsansvarige på 08-545 818 49 eller harald.holst@sak.se 2009, Balkh. Här bedriver SAK en av många skolor för flickor. 1985. En svensk ambulans utanför SAKs dåvarande huvudkontor i Peshawar, Pakistan. 1990, Peshawar. SAK firar 10-årsjubileum. 1990, Peshawar. SAK firar 10-årsjubileum. 1980, Stockholm. Nybildade Svenska Afghanistankommittén arrangerar en av flera demonstrationer under parollen Sovjet ut ur Afgfhanistan!. 2007, Mazar-e-Sharif. SAKs program för Rehabilitering av funktionshindrade. 2007, Mazar-e-Sharif. SAKs program för Rehabilitering av funk- tionshin- 1978, Kabul. Den 27 april, dagen före revolutionen. 2004, Bamiyan. Två tjejer som går i SAKs skola i distriktet Yawkowlang. 2007, Mazar-e- Sharif. SAKs 2007, Stockholm. Internationell konferens med bl a inrikesminister Haneef Atmar och presidentkandidaten Abdullah Abdullah. 2 2008, Göteborg. Bok- & Biblioteksmässan. Två tidigare SAK-ordföranden: Maria Leissner och Lena Hjelm-Wallén. #4 2009
# 4 2009 TEMA Vilka är talibanerna?...4 Börje Almqvist om en nygammal maktfaktor. TEMA Varianter inom talibanröreslen...8 Finns det goda och dåliga talibaner? Bild Flickan från Bamiyan...9 Fotogaf: Bo Lambert. TEMA Krönika: Enföränderlig rörelse...10 Nancy Hatch Dupree blickar bakåt och framåt. Bild Volleybollmatch i Takhar...12 Från en av SAKs vänskolor. SAK-konferens Bortom burkan...14 Om vikten av att stärka kvinnornas roll i Afghanistan. TEMA Svenskar kommer att dödas...16 Frilansaren Jesper Huor intervjuar en talibanledare. a f g h a n i s t a n - n y t t Afghanistan behöver säkerhet och utveckling Det senaste året har hundratals skolor i Afghanistan bränts ned av talibaner. Inför presidentvalet hotade motståndsrörelsen (främst talibaner) att skära fingrarna av de som gick och röstade. Vid ett par tillfällen har talibananhängare kastat syra i ansiktet på flickor på väg till skolan. Flertalet av de civila som dödats i den väpnade konflikten har dödats av talibanerna. m e d de t af g h a n s k a fo l k e t s bästa för ögonen är det utomordentligt angeläget att skapa säkerhet och göra motstånd mot de så kallade nytalibaner som sedan 2003 spritt sig till allt större delar av Afghanistan. Att stödja den afghanska regeringens förmåga att stå emot en av världens mest brutala och hänsynslösa gerillarörelser måste vara en väsentlig del av stödet till Afghani stans återuppbyggnad. I Svenska Afghanistankommittén har vi tagit ställning för att det behövs säkerhetsfrämjande trupp i Afghanistan och invänder inte mot att Sverige deltar i den internationella fredsfrämjande insatsen. Personligen tror jag att militärt stöd till statsbyggnaden är ett omistligt komplement till de civila återuppbyggnadsinsatserna. 2009 års EU-feber drabbar SAK...18 Rapport från de Europeiska utvecklingsdagarna. Bild Badakshan...20 TEMA Talibanerna skrämmer folk till lydnad...22 Presidentvalet Vad hände egentligen?...24 SAK på Bokmässan i Göteborg...25 TEMA Hur påverkas SAK av talibanerna?...26 En kväll i Hammarkullen...29 En dag i taget...30 Om Kabuls många daglönare. Bistånd Vad vill Sverige i Afghanistan?...32 Nu föder alla på BB...35 Besök på SAKs sjukhus i Maidan Shahr, Wardak. Det kunde varit din mamma!...37 Teckningstävling på SAKs skolor...38 Tack till Linus, 9 år...39 Skänkte veckopeng till förmån för Afghanistans barn. www.sak.se men det är djupt bekymmersamt att stödet till att stärka säkerheten för det afghanska folket så kapitalt misslyckats de senaste åren. Den säkerhetsstrategi som valts har i hög utsträckning handlat om att med militära förband jaga terrorister. Den förenklade logik som används för att motivera detta är att ökad säkerhet är synonymt med fler soldater och därmed Torbjörn Pettersson innebär fler soldater att biståndet och civilbefolkningen skyddas. Så skulle det förstås kunna vara, men det vi vet om utveck- är SAKs generalsekreterare. lingen i Afghanistan de senaste åren tyder på motsatsen. Sedan 2004 har den utländska militära insatsen ökat från cirka 24 000 soldater till 103 000 soldater, samtidigt som säkerhetssituationen dramatiskt förändrats. Nu har beslut om ytterligare truppförstärkningar tagits både i USA och Europa. h o s d e t a f g h a n s k a f o l k e t är besvikelsen över stödet till säkerhet stor. Förtroendet för utländsk militär har rasat i takt med att soldaterna blivit fler. Än värre blir det av att stödet till och resultatet av den civila återuppbygganden uteblir. Istället för en demokratisk framgång blev det afghanska presidentvalet ett uttryck för korruption och krigsherrarnas makt. Medan det förefaller finnas närmast oändliga resurser för militära förband saknas resurser till jordbruksutveckling, sjukvård och skolor. i f ö r r a a f g h a n i s ta n -n y t t visade vi att EU-ländernas militära bidrag var fem gånger så stort som biståndet 2007. Det svenska biståndet var dock nästan hälften så stort som det militära bidraget. Tyvärr närmar sig Sverige nu EU-genomsnittet. Det militära stödet ökar med 385 miljoner kronor. 2010 kommer biståndet bara att vara 35 procent av det militära stödet. Men säkerhet åstadkoms inte bara med soldater och stridsfordon. Tänk tanken att Sverige använt de 385 miljoner som nu går till militära förstärkningar att istället sätta spadar i händerna på de fattiga pojkar som nu värvas till talibanrörelsen och att sätta deras småbröder och systrar i skolor. En sådan säkerhetsinsats skulle slå undan benen för talibanrörelsen på allvar. Torbjörn Pettersson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén #4 2009 3
Ett alternativ För folk boende i framför allt södra Afghanistan har talibanerna kunnat uppvisa ett alternativ till den korrupta och i praktiken obefintliga rättstaten. Först i ljuset av detta framstår vidden av missnöjet med rådande regim. Det vill säga man väljer att stödja talibanerna trots att de står för social stagnation och tillbakagång, mord på meningsmotståndare och terror i form av självmordsbombare och bombdåd. Läs mer om detta i sidoartikeln på sidan 8. Den hårda kärnan i talibanrörelsen, mulla Omar och hans ideologiska meningsfränder, har som mål att återta makten med våld och återupprätta det Islamiska emiratet Afghanistan som utropades på 1990-talet. De förkastar tanken på att nå makten på demokratisk väg. Talibanernas kärna motiveras av en ideologisk mix av olika former av politisk islam, med starka influenser från deobandirörelsen (riktning inom sunnitema ta l i b a n Vilka är talibanerna? Nederlaget hyllades nu växer sig stödet starkare. Vilka är talibanerna och varför blir man taliban? Det finns idag många skäl till att människor individuellt eller i grupp ansluter sig till talibanerna, trots att de var så avskydda när deras regim rasade samman 2001 samtidigt som den amerikanska invasionen välkomnades av en majoritet av det afghanska folket. Text & bild: Börje Almqvist Börje sitter i SAKs styrelse och har bott och arbetat i Afghanistan i många år. Efter talibanregimens sammanbrott flydde många talibaner till Pakistan, framför allt ledarskiktet men också överlevande utländska talibansoldater (upp till 25 procent av talibanarmén beräknas ha varit utländska). Resten gjorde som soldater och regimanhängare brukar göra efter ett förlorat krig. De gick hem till sina byar och återupptog sina liv. Men talibanerna besegrades inte. Redan 2002-2003 började mindre talibangrupper från Pakistan att infiltrera Afghanistan. De gavs skydd hos släktingar och gamla bekanta från talibantiden. Dessa nytalibaner och enskilda aktivister aktiverade sina gamla nätverk och rekryterade nya anhängare och grupper för att bekämpa den afghanska staten och de utländska trupperna som nu var stationerade i landet. Talibanernas framgångar idag beror, liksom på 1990-talet, inte på deras egen förträfflighet, utan deras motståndares svaghet. Den afghanska statens och Talibanerna blev kända för världen 1994. Ledda av mulla Muhammad Omar från Kandahartrakten växte rörelsen. Efter att ha tagit kontroll över de sydliga provinserna intog talibanerna Kabul i september 1996. Till en början hoppades många på att talibanerna skulle få bukt med de problem Afghani stan led av som en följd av Sovjetockupationen och inbördeskriget. Rörelsen kom dock snart att bli känd för sin extrema tolkning av Koranen och utfärdade en rad stränga lagar och förordningar. Piskstraff, avhuggning de utländska styrkornas, i synnerhet den USA-ledda koalitionens, misslyckanden i kombination med det internationella samfundets tillkortakommanden har drivit många människor i händerna på talibanerna. Varken den afghanska regeringen eller internationella insatser har lyckats ge folk den trygghet, rättvisa och ekonomiska framsteg de förväntade sig efter talibanregimens fall. Många har vänt sig mot de utländska trupperna, framför allt på grund av de amerikanska specialstyrkornas aggressiva terroristjakt med kränkande husrannsakningar och felriktade flygbombningar av civila. 4 #4 2009
När de här bilderna togs år 2000 hade talibanerna makten i nästan hela Afghanistan. Det var totalförbud mot att fotografera allt levande, människor och djur. Att bilderna togs var enligt talibanernas lag ett allvarligt brott. Bilderna togs i smyg i staden Jalalabad i östra Afghanistan. För att inte upptäckas stod jag i dörröppningen på en loftgång på första våningen i ett köpcentrum som vette mot gatan. Jag var tvungen att stå så att ingen på gatan skulle se vad jag gjorde. Risken fanns att någon skulle ange mig för den fruktade religiösa polisen i staden. Därav den något bristfälliga fotografiska kvaliteten. Folk i allmänhet, även många talibaner, hade inget emot fotograferande. De som ägde butikerna där jag stod såg vad jag gjorde och visade tydligt att de tyckte det var väldigt roligt att jag bröt mot fotoförbudet. Att något är förbjudet i Afghanistan betyder inte att folk inte gör det eller tycker att förbudet är okej. Dumma lagar bryter man mot om man inte riskerar att åka fast. Att fotografera människor och framför allt flickor i SAKs skolor var en kriminell aktivitet som ingick i mina arbetsuppgifter när jag arbetade för SAK i slutet av 1990-talet. Flickor fick gå i skolan upp till tredje klass. Så länge vi inte öppet sa att en del flickor i SAKs skolor gick upp till sjätte klass var det tillåtet. Hur skulle annars många talibaners döttrar få undervisning upp till sjätte klass? Vad som hade hänt om jag åkt fast vet jag inte. En FN-tjänsteman i Mazar-e Sharif som arbetat fem år i Afghanistan blev utvisad när han åkte fast för fotografering. Börje Almqvist #4 2009 5
tema ta l i b a n islam som från början utvecklades som en reaktion mot den brittiska kolonialismen), i vars skolor i Pakistan mulla Omar och många ledande talibaner fått sin ideologiska skolning. I en studie, genomförd av forskaren Sarah Ladbury i samarbete med civilsamhällesorganisationen Co-operation for Peace and Unity, CPAU, på uppdrag av den brittiska motsvarigheten till Sida, Department for International Development, DFID, har bland annat talibaner och före detta talibaner utfrågats*. Främsta skälet till att bli talibansoldat är enligt studien ett personligt missnöje av olika slag, förutom ett allmänt missnöje med regeringen och de utländska trupperna. Flera av de tillfrågade uppgav också att det var det enda sättet att få ett lönearbete. En anledning till varför framför allt unga män blivit talibaner är att det ger dem status och ett sken av fromhet. Nu lyssnar folk på mig, som en ung taliban uttryckte det. Radikaliseringen av talibansoldaterna verkar inte ske förrän efter det att de gått med och fått lära sig de rätta religiösa skälen till kampen. De kan då förklara att de blivit talibaner för att delta i jihad. Innan värvningen uppgavs religiösa motiv oftast bara som ett av flera skäl. Ingen av de tillfrågade kunde referera till någon religiös text som styrkte det de sa, när de hävdade att koranen säger si eller så. Studiens slutsats är att det inte är radikaliserade unga män som ansluter sig. De blir radikaliserade först efter att det gått med. Utredningen fann inte heller belägg för att unga arbetslösa män söker sig till radikala grupper. Det finns inte heller något som tyder på att unga män dras till grupper med en stark religiös ideologi. De är mottagliga för att gå med i vilken väpnad grupp som helst som ger dem en inkomst. Tokiga killar En liten del av talibanerna utgörs, enligt en talibankommendant intervjuad av Thomas Coghlan, av tokiga killar unga män som blivit hooked on war och som har ersatt de äldre som dödats i strid. Dessa unga extremister dödar alla som sägs vara spioner för motståndssidan. Under senare år har talibanerna växt sig starka i provinserna längs gränsen mot Iran. I Farahprovinsen tros de flesta lokala talibaner vara gamla talibaner som tagit till vapen för att de trakasserats och arresterats av säkerhetstjänsten. Nyrekryteringen tros till stor del vara folk som är rädda för att deras opiumfält ska förstöras. I Herat, i västra Afghanistan, verkar etniska motsättningar och stamfejder ha spelat en stor roll för vilka som ansluter sig till talibanerna. De som inte blev delaktiga i lokala maktstrukturer började stödja talibanerna. Dessutom utnyttjade talibanerna de motsättningar mellan å ena sidan Ismail Khans anhängare (Khan är krigsherre från Herat och energiminister i Kabul) å den andra hans pashtunska rivaler. Längre norrut i Badghis började det med att den odisciplineav händer eller avrättning väntade ofta dem som bröt mot dessa regler. Talibanernas återväxt säkrades genom utbildning av unga pojkar vid koranskolor, så kallade madrasas. Talibanerna störtades i och med att USA invaderade Afghanistan som ett direkt svar på 11-septemberattackerna. De anklagade talibanerna för att skydda al-qaidaledaren Usama bin Ladin. Ghazistadion i Kabul (bildens övre högra hörn). Här avrättade Utanförskap skapar grogrund Den tyska forskaren Thomas Ruttig anser att alienation (utanförskap) snarare än ideologiska skäl är en anledning att ansluta sig till talibanerna. Alienationen bottnar i ett politiskt utanförskap samt en upplevelse att inte ha fått ta del av resurserna efter talibanregimens fall 2001. Det har lett till att grupper och individer tagit avstånd från förtryckande lokala starka män som representerar centralregeringen. Dessa män, denna lokala makt göder interna stammotsättningar och polariserar stammar, statlig korruption på alla nivåer, återinförandet av krigsherrar och kommendanter. Enligt en talibankommendant, som intervjuats av Times-korrespondenten Thomas Coghlan i Helmand, består talibanerna av tre grupper. 1. Folk som har problem med regeringen. 2. Folk som gått med för att få makt. 3. Och så riktiga jihadister som vill bli martyrer. Enligt honom är hälften av alla talibaner i Helmand jihadister. Andra anledningar till att gå med talibanerna som framkommit när Thomas Coghlan intervjuat vanligt folk, politiker och talibaner i Helmand är främlingsfientlighet och revansch för afghanska och västerländska militära operationer som drabbat dem personligen familjen, stammen eller pashtunska medmänniskor i största allmänhet. I provinsen Uruzgan, ett av talibanernas urhem i södra Afghanistan, misstänks det att en del mindre militanta grupper börjat kalla sig för talibaner. Detta för att få erkännande, stöd och resurser från talibanledningen i utbyte mot gruppernas stöd och samarbete. Hur många som stöder talibanerna i talibankontrollerade områden eller områden med stor närvaro av talibaner är svårt att säga. Uppskattningarna ligger mellan 10 och 20 procent. Upptill 75 procent är neutrala och stöder den grupp som för tillfället har makten lokalt. Kanske 10-30 procent stöder regeringen aktivt. * Studien heter Testing Hypothesis on Radicalisation in Afghanistan Why do men join the Taliban and Hezb-i Islami? How much do local communities support them? 6 #4 2009
talibanerna människor offentligt som brutit mot deras stränga lagar. rade, tadzjikiska Ismail Khan-anslutna gränspolisen invaderade pashtunska byar som tidigare varit talibananslutna. Poliserna plundrade och våldtog. Under den revolt som följde erbjöd talibanerna sin hjälp, vilket gav dem allierade. Att afghaner blir anhängare av talibanerna eller åtminstone tolererar talibanerna är inte så konstigt som det kan låta. Det finns mycket efter talibanregimens fall som gör att folk vänder sig till eller åtminstone accepterar grupper som är mot den nuvarande ordningen. Markus Håkansson Motståndet vad är vad? al-qaida: Grupper som bekänner sig till global Jihad för att upprätta en internationell Islamisk stat. I Afghanistan är det ett samlingsnamn för alla utländska jihadister, förutom de från Pakistan. Internationella jihadister: Islamistiska aktivister som bekänner sig till och kämpar i vad de anser vara ett globalt jihad för att skapa en sann islamisk ordning i världen. Pakistanska talibaner: Talibaner i Pakistan som med våld vill upprätta vad de kallar en islamisk stat i den Islamiska republiken Pakistan. Mulla Omar: Talibanernas andliga och politiska ledare. Statsöverhuvud när talibanerna hade makten i Afghanistan. Han var på 1980-talet en relativt okänd mujahedinkommendant i södra Afghanistan. Ledar-Shuran: Talibanrörelsens högsta råd, baserad i Quetta i Pakistan. Anses vara högsta råd för fyra lägre shuras med regionalt ansvar för kampen i Afghanistan. Leds av mulla Omar. Haqqani-nätverket: Verksamt i sydöstra Afghanistan och leds av Serajuddin Haqqani. Det är antingen en helt fristående del av talibanrörelsen eller en del av den. Gruppen består till största delen av folk från Jadran-stammen. Den har sina rötter i motståndet mot Sovjet på 1980-talet. Haqqani var minister i talibanregeringen på slutet av 1990-talet. Maulawi Jalaluddin Haqqani: Han var fram till 2005 ledare för Haqqaninätverket i sydöstra Afghanistan. Haqqani var talibankommendant och minister i talibanregeringen på slutet av 1990-talet. Gerillaledare från motståndet mot Sovjet på 1980-talet. Serajuddin Haqqani: Jalaluddin Haqqani, son till Maulawi Jalaluddin Haqqani. Han tog enligt uppgift över ledningen för Haqqaninätverket 2005. Mansur-nätverket: Mindre grupp av fristående talibaner i sydöstra Afghanistan. Rötter i motståndet mot Sovjet på 1980-talet. Hezb-e Islami: Motståndsgrupp ledd av Gulbuddin Hekmatyar som strider mot regeringen och de utländska trupperna i Afghanistan. Aktiv framför allt i sydöstra, östra och i viss mån norra Afghanistan. På 1980-talet var Hezb-e Islami en av de största motståndsgrupperna mot Sovjet. Gulbuddin Hekmatyar: Ledare för motståndsgruppen Hezb-e Islami. Salafigrupperna: Lokala motståndsgrupper med Wahabiter i östra Afghanistan. Tora Bora-fronten: Rester av Younus Khales Hezb-e Islami som var aktiv i motståndet mot Sovjet på 1980-talet. Många känner sig lurade Det finns ett utbrett missnöje med att förväntningarna och makthavarnas löften om materiella förbättringar inte har infriats. Folk känner sig lurade och många människor har istället fått det materiellt sämre efter talibanregimens fall 2001. Den afghanska regimen är den mest korrupta någonsin. Afghanistan är världens näst mest korrupta land. De förhatliga kommendanterna och krigsherrarna som talibanerna fördrev på 1990-talet sitter på många håll återigen vid makten och berikar sig. De är ofta allierade med och i flera fall betalda av den amerikanska militären. Det skapar ett avståndstagande gentemot de utländska trupperna som många människor ser som ockupanter. De utländska truppernas beteende, framför allt de amerikanska, har starkt bidragit till att människor, vänder sig mot den utländska truppnärvaron. De flesta enbart med motvilja. Andra med vapen. Detta förklarar varför många människor i framför allt i söder sympatiserar med, accepterar eller aktivt stöder talibaner och andra motståndsgrupper. Däremot är det obegripligt att den afghanska statsmakten med president Karzai i spetsen och det internationella samfundet har låtit detta ske. Problemen har inte varit någon hemlighet. Den goodwill som president Hamid Karzai och de utländska trupperna hade 2001 saknar motstycke i den afghanska historien. Det har Karzai och framför allt USA systematiskt spelat bort. Problemen erkänns nu öppet av både amerikaner och andra inblandade. Även av president Karzai. Frågan är bara om någon av de inblandade har en lösning på problemen. Att bara lämna Afghanistan och låta krigsherrar (talibaner och andra) återigen fritt få kämpa om makten är inte en lösning. Det hårt arbetande och svårt prövade afghanska folket förtjänar ett bättre öde. Läs mer om talibanerna: sidorna 8, 10-12, 16-17, 22-24 och 26-29 #4 2009 7
tema ta l i b a n Studie Varför ansluter sig folk till talibanerna? Goda och dåliga talibaner Hur kan det komma sig att det finns vanliga människor, kvinnor och män, som stöder talibanerna och inte regeringen i Kabul, som är den första regering på många år som säger sig vara för utveckling? Ett heltäckande svar är svårt att få. Men i studien, som hänvisades till i artikeln på föregående uppslag, av Sarah Ladbury finner man i alla fall några svar på frågan. Text: Börje Almqvist Genom en omfattande utfrågning av 192 män och kvinnor i Kandahar, Sarobidistriktet i Kabulprovinsen, Wardakprovinsen, bland flyktingar från Helmand i Kabul och hazarer boende i en utsatt del av Kabul som plågats av våld och oroligheter får man en inblick i varför folk kan vara mer eller mindre positiva till talibanerna. Hazarerna, som har erfarenhet av mycket grova övergrepp och massakrer från talibanernas sida, stödde enligt studien i huvudsak regeringen och koalitionstrupperna. De flesta av de övriga utfrågade, som var pashtuner, sa sig vara positivt inställda till goda talibaner. Goda talibaner är enligt deras definition sådana som inte enbart strider för egen vinnings skull eller använder religionen som en täckmantel för kriminella aktiviteter. För de flesta finns det bara en sorts goda talibaner men många dåliga. De som anses goda vänder sig enbart mot utländska styrkor och inte afghaner, levererar snabb rättsskipning och stöder flickors utbildning. Dåliga talibaner är de som håller igång kriget för egen vinnings skull och/eller för strategiska eller regionala intressen fjärran från det afghanska folkets intressen. En stor majoritet av de tillfrågade stöder alltså inte talibanerna eftersom man har starka invändningar mot dåliga talibaner, som enligt de utfrågades definitioner stämmer in på majoriteten av talibanerna i Afghanistan. Det stöd som ändå finns innebär inte heller att de utfrågade vill ha dem tillbaka i maktposition. Stödet grundar sig istället på ett generellt missnöje gentemot regeringen som många anser favorisera krigets segrare, nordalliansen, och utesluter dem som bor i den södra delen av landet. På det lokala planet, framför allt i Kandahar där president Karzais bror Ahmed Wali Karzai i praktiken har makten, angavs korruption och de styrandes favorisering av vissa grupper som de viktigaste orsakerna till stödet. Många utfrågade från Kandahar ville enbart svara anonymt av rädsla för repressalier från Ahmed Wali Karzais milis. Talib, taliban, talibaner Ordet talibaner är en försvenskning av ordet taliban som är den pashtunska pluralformen av arabiskans talib som betyder religiös student. Missnöjesyttring Utredningens slutsats är att det är bristen på politiska partier och en livskraftig opposition som gör att folk inte ser något annat sätt att visa sitt missnöje mot det nuvarande Gulbuddin politiska arrangemanget än Hekmatyar. att stödja talibanerna. Folk såg enbart talibanerna och Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e Islami som ett alternativt maktblock kapabelt att genomföra en politisk förändring. De vill att dessa två grupper ska ta plats i regeringen, men enligt studien var det få som gick så långt att de ansåg att de skulle bilda regering. Talibanerna erbjöds att delta i president- och provinsrådsvalen, men avböjde och hotade istället att döda väljare, kandidater och valarbetare. Vallokaler attackerades och valarbetare mördades, liksom ett antal utländska valobservatörer när de attackerades av talibanernas självmordsbombare på ett gästhus i Kabul i slutet av oktober. Ockupationen Folk ville också få slut på vad de kallar ockupationen, men att utländsk militär ska lämna landet gradvis baserat på en politisk överenskommelse. Inte abrupt så att vi upprepar misstagen från 1990-talet, som en person uttryckte det. Ett problem är att talibanerna inte är intresserade av förhandlingar. Talibanledningen avvisar alla förhandlingar med regeringen i Kabul innan de utländska styrkorna har lämnat landet. Vad talibanledningen sedan vill förhandla om är oklart, förutom att de vill upprätta vad de kallar en islamisk stat. Afghanistan nytt Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Ann Wilkens Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till markus.hakansson@sak.se. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på www.globalarkivet.se under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Katinka Wall, Börje Almqvist, Carl Schön meyr, Klas Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson ISSN 0280-7041 Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm Annonspriser: Helsida: 5 000 kr halvsida: 2 500 kr 1/4 sida: 1 250 kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta info@sak.se. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 fax 08-545 818 55 info@sak.se www.sak.se www.swedishcommittee.org Stöd SAK: PG 90 07 80-8 BG 900-7808 Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: 11 000 ex. Presslagd: 7/12-2009 Omslagsbild: Jesper Huor 8 #4 2009
Bild Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger. Nedan ser du hans alster Flickan i Bamiyan. 19 mars 2008 Flickan står framför huset där hon bor. Hon ser ut som ett efterkrigsbarn i forna Jugoslavien. Bilden är fläckig, blekt och lite skrynklig, de återstående färgresterna för tanken till ett gammaldags, handkolorerat vykort. De små svarta hålen i bergväggen i bakgrunden är inte skotthål, även om sådana kan finnas lite varstans i Bamiyan, utan öppningar till de grottor som buddhistmunkar karvade ut i de porösa klipporna för mer än 1 500 år sedan, och som sedan varit bebodda ända fram till vår tid. Lite längre bort i samma bergvägg stod de jättelika Buddhastatyerna som sprängdes av talibanerna och al-qaida på våren 2001. Flickans långa klänning och de skarpt röda dansskorna får henne att se ut som om hon är på väg till fest, men huvudduken förtar det intrycket på ett ganska brutalt sätt. Nej, hon är nog inte på väg till någon fest, kanske har hon just fått överta sin storasysters klänning och skor, och behållit vinterhalsduken på. Fin är hon, det tycker hon, det syns på hennes bestämda ansiktsuttryck, och de fast knutna nävarna. Den här tösen vet vad hon vill. Hon är på väg någonstans, precis som flickan i Hana Makhmalbafs film Buddha föll av skam, hon som tvunget ville gå i skolan. Filmen spelades in just här, med samma grotthålspunkterade bergvägg i bakgrunden. Det är kväll, solen har dalat bakom bergen och släppt fram en kylslagen kvällstämning, därav bildens grådaskighet. Bakom flickan skymtar en husvägg av det vanliga slaget, stråblandad lera, rutad av torka och vintervittring, snart dags att vårputsa. Pladask i bildens mitt ligger ett slokbent vidunder och suger åt sig blicken som vore det en kletsminkad baglady på catwalk. Hon har legat där länge, sedan förra kriget, eller det dessförinnan. Här har tiden inte läkt några sår. Tvärtom! Se bara på de ljust blåmålade ögonen, de läppröda sminkresterna på de grådaskiga tänderna, den flammiga, orena pormaskiga huden, den nakna pannan, och de oblyga öronåttorna. Egentligen är det märkligt att hon fått stå kvar där så länge med så mycket användbar plåt i skrovet. Kanske är det barnens önskan om en lekplats som räddat henne. Trots allt har hon sin charm, en härligt lektant ser hon ut att vara, väl jämförbar med de flesta lekskulpturer man sett på bättre bemedlade ställen. Något bemedlat ställe är detta verkligen inte. Det var det inte före det senaste kriget heller, och inte före det dessförinnan. Bamiyandalen och dess hazarer, möjliga ättlingar av Djingis Khan, har härjats och förtryckts i hundratals år. Korta perioder av välstånd till följd av träget arbete i den lilla bördiga dalen, har alltid följts av nya krig och räder som lämnat deras byar och städer i samma skick som fordonet på bilden. Kanske är det nu dags för en ändring. Nya tider, härliga tider. Bamiyan som turistort. Många drömmer om det, men då måste man nog börja med att röja upp på platser som denna, och ordna med en vacker plantering, eller kanske ett fint hotell, med utsikt över dalen och de historiska grotthålen. Det vore väl något i globaliseringens tidevarv. Då kunde kanske flickan på bilden få jobb, eller åtminstone få gå i skola, tänk att få lära sig läsa och skriva! Text & bild: Bo Lambert #4 2009 9
tema ta l i b a n k r ö n i k a En föränderlig rörelse Nya talibanerna farligare än de gamla. I dagens diskussioner om det ökande extremistiska våldet i Afghanistan och dess grannländer berörs sällan talibanernas anspråkslösa ursprung, även om man ofta hänvisar till det stora spelet mellan 1800-talets imperialistiska stormakter Ryssland och Storbritannien. Den globala vision som numera driver extremisterna går mycket längre än imperialistiska ambitioner och är utan tvekan farligare. Ska man kunna motverka avsikterna hos de utländska krafter som nu har blivit så fast förankrade i den afghanska konflikten, är det absolut nödvändigt med en samordnad omorganisation av såväl militära som biståndsinriktade åtgärder. Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy är en av världens främsta Afghanistankännare och stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan 1995. I april 1992 var kriget mot Sovjetunionen slut. De sovjetiska styrkorna hade dragit sig tillbaka, vänsterregeringen i Kabul var avsatt och den Islamiska republiken Afghanistan hade utropats. Motståndsmännen reste hem för att återuppta sina liv som bönder, köpmän och butiksinnehavare. Bland de före detta lägre befälhavarna fanns 39-årige mulla Omar, född i en familj av jordlösa bönder som hade slagit sig ner i Tirin Kot, huvudstaden i provinsen Uruzgan. Han hade deltagit i striderna i södra delen av landet och tillhörde styrkorna under maulavi Yunus Khalis, ledaren för den ena grenen av Hezb-e Islami, Islamiska partiet. n u s ö k t e m u l l a o m a r arbete som bymulla i byn Singesar längre söderut, i distriktet Maiwand i provinsen Kandahar, där han senare öppnade en madrasa (koranskola). Han träffade regelbundet en mindre grupp gamla vänner från motståndsrörelsen som också fortsatte sina studier i koranskolor i Afghanistan och i den pakistanska staden Quetta. Deras diskussioner rörde sig ofta om den bedrövliga avsaknaden av lag och ordning under det stökiga mujahedinstyret. Ligor bestående av före detta motståndssoldater härjade längs vägarna, krävde olagliga tullar, rånade och våldtog. Mulla Omar och hans vänkrets såg med fasa hur motståndskampens ideal gick upp i rök. De kände sig fullständigt maktlösa eftersom 10 de inte hade några resurser och inget inflytande vare sig klanmässigt, socialt eller politiskt. Men våren 1994 var det ändå ett trettiotal av dem som beslöt sig för att agera mot en grov förbrytare som anklagades för att ha vanärat två tonårsflickor. Den lilla truppen av talibaner koranstuderande fick ett omedelbart folkligt stöd. Ökade hållbara ekonomiska initiativ, arbetstillfällen och rättsliga reformer är viktigare nu än någonsin. I annat fall kommer allt att vara förgäves. Nancy Hatch Dupree a n d r a i a k t ta g a r e observerade också vad som höll på att hända. Pakistans premiärminister Benazir Bhutto och hennes inrikesminister Naseerullah Babar, som hade föresatt sig att öppna en lukrativ handelsväg till Centralasien, kände sig motarbetade. De pakistanska transport- och smugglarligorna var ursinniga. De internationella oljekarteller som var fast beslutna att exploatera Centralasiens rika energiresurser var frustrerade. Här, resonerade de allihop, fanns svaret på deras bekymmer. Med stöd från dessa mäktiga beskyddare lyckades talibanerna, som nu hade vuxit till en armé på 2 500 man, befria en konvoj med trettio pakistanska lastbilar som hade kapats i närheten av Kandahars flygplats. De fortsatte med att ta kontroll över staden Kandahar den 4 november 1994. Nu var grunden lagd för ett maktövertagande i flera provinser. Kabul föll den 26 september 1996. Snart började det komma klagomål i de lokalsamhällen där talibansoldaterna krävde gratis kost och logi under långa perioder. Majoriteten av dessa tidiga talibaner var unga studerande, mellan 14 och 24 år gamla, från koranskolorna i de afghanska flyktinglägren i Pakistan. De var obildade, oerfarna, utan någon annan skolgång än koranstudierna; deras kunskaper om livet i Afghanistan och om afghanska värderingar och sedvänjor var knapphändiga. Deras militära taktik förbättra- #4 2009
des emellertid när de fick förstärkningar i form av ett stort antal officerare från den störtade kommunistregimen. På toppnivån, där mulla Omar regerade i hemlighetsfullt majestät, låg fokus helt och hållet på att införa talibanernas strikta uppfattning om korrekt muslimskt beteende. Det blev inte mycket tid över till statsförvaltning. Uppdragen fördelades godtyckligt. Jag minns så väl den dag då talibanernas bibliotekschef frågade mig: Vad gör jag här? Jag är nomad. Vad vet jag om vad man ska göra med böcker? Tjänstemän i hela statsapparaten ställde samma frågor. Många försökte verkligen utföra ett samhällsnyttigt arbete. Flera av talibanernas belackare gjorde misstaget att betrakta dem som en enhetlig monolit av ärkefundamentalister. Men med tiden utvecklades allt mer olycksbringande tendenser inom rörelsen. Under kriget mot Sovjetunionen hade tusentals passionerade aktivister från andra muslimska länder samlats i Peshawar. De kom från inte mindre än 43 länder i Mellanöstern, Afrika, Centralasien och Fjärran östern genom en välannonserad och välfinansierad rekryteringskampanj. De flesta brydde sig inte alls om Afghanistan; de var ute efter att skaffa sig erfarenhet så att de sedan kunde bedriva en mer effektiv motståndskamp i sina hemländer. d e s s a n i t ä l s k a n d e s t y r k o r anfördes och avlönades av Usama bin Ladin från Saudiarabien, en man som redan 1989 då han grundade al-qaida i Peshawar blev den dominerande aktören. I början av 1990-talet utsattes bin Ladin för ett antal personliga kränkningar som stärkte hans avsky mot västvärlden. Nu blev Afghanistan det viktigaste träningslägret för al-qaidas vision av ett globalt jihad. Attackerna mot USA den 11 september 2001, som bin Ladin ansågs ligga bakom, bestraffades med amerikanska flyganfall som bidrog till att talibanregimen störtades. Precis som man borde ha förväntat sig ombildades talibanerna till en farlig motståndsrörelse. Mulla Omar och al-qaida tvingades flytta sina baser till Pakistan, där ingen verkade oroa sig för de enorma vapenförråd som hade blivit kvar efter kriget mot Sovjetunionen. Med hjälp av dessa vapen kunde lokala, al-qaida-stödda talibangrupper växa till en okontrollerbar opposition. När detta skrivs pågår en fullskalig militär operation i Pakistans stamområden längs gränsen till Afghanistan. Ett oavbrutet flöde av ståndaktiga milismän från båda länderna rör sig fram och tillbaka över den bergiga gränsen i takt med offensiverna från de upprorsbekämpande styrkorna. Metoder som är främmande för kulturen i Afghanistan och Pakistan ökar hela tiden, exempelvis självmordsbomber. Många av de mycket unga självmordsbombarna är utbildade vid en pakistansk madrasa med inriktning på just sådan indoktrinering. Offren för dessa urskillningslösa sprängattentat är i stor utsträckning oskyldiga män, kvinnor och barn som dödas i syfte att orsaka panik bland allmänheten. d e s t ä r k ta b a n d e n till den globala islamistiska rörelsen har fått konflikten att helt och hållet ändra fokus. Talibanernas nuvarande strategi i Afghanistan är inte längre begränsad till södra delen av landet, där de har bedrivit sin motståndskamp i alla dessa år. Numera är deras mål att skapa ett intryck av att upproret sprider sig som en löpeld över provinserna och är bortom regeringens och Nato-styrkornas kontroll. Syftet med detta är att öka rädslan bland civilbefolkningen, inklusive biståndsorganisationerna, och därmed destabilisera regeringen. Nato-styrkornas förläggningar, patruller och konvojer blir angripna ur bakhåll; vägar och stigar prepa- Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra. Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree. I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren 1995-2007, totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: www.sak.se/butik Re d a k t ö r e n sak arbetar i afghanistan för att bistå det afghanska folket. Det har SAK gjort i snart 30 år en minst sagt turbulent tid i landets historia. Sovjetunionens ockupation, inbördeskriget, naturkatastrofer, talibanregimen, USA:s bombkrig och dagens problematiska situation som karaktäriseras av en svag statsmakt, korruption, opiumhandel, militära prioriteringar, dålig säkerhet och ett i princip obefintligt rättssystem. Det är med stor oro SAK återigen ser talibanerna som en reell kraft i Afghanistan. Icke desto mindre är det av absolut högsta vikt att vi fortsätter vårt viktiga arbete för den afghanska civilbefolkningen. Och det tål att upprepas att situationen vad gäller till exempel hälsa och utbildning ser ljusare ut än på länge. Men vilka är de egentligen, talibanerna? Vad driver dem, hur är de organiserade och hur kan SAK trygga ett fortsatt arbete för det utsatta och under många år hårt prövade afghanska folket? Hur ser de nya talibanerna ut jämfört med den fruktade talibanregimen i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet? Det försöker vi ge svar på i detta nummer. Tidningens omslag visar en talibankommendant som kallar sig Zamir Gul. Vi har intervjuat honom. Föregående nummer av Afghanistannytt hade temat demokrati med fokus på presidentvalet. Det blev många turer kring detta omstridda val långt efter föregående nummers pressläggning. Här får du en kort sammanfattning. I nyhetsbevakaren på www.sak.se kan du också följa nyhetsrapporteringen innan, under och efter valet. I Afghanistan-nytt den här gången läser du också om SAKs konferens Beyond the Burqa, deltagandet på de Europeiska utvecklingsdagarna samt lite sent om sider om SAKs medverkan på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg. De två nästkommande numren (nr 1 och 2, 2010) kommer min eminenta kollega på informationsavdelningen, Katinka Wall, att vara redaktör för. Hon går in i mitt ställe då jag under våren är pappaledig. Så det är till henne ni hör av er om ni har några funderingar kring tidningen: katinka.wall@sak.se Ha det bra. Ba Omid-e didar! (Vi ses!) Markus Håkansson Redaktör #4 2009 11
tema ta l i b a n På SAKs vänskola Zuhruddin i Takharprovinsen i nordöstra Afghanireras med hemmagjorda sprängladdningar; pojkar och flickor blir dödade och lemlästade på väg till skolan och politiker blir mördade när de stiger ut ur moskén mitt på ljusa dagen. Andra måltavlor är personer inom rättsväsendet, i synnerhet poliser; afghanska myndigheter, tjänstemän och statsanställda, liksom varje medborgare som avlägset kan misstänkas för att hysa sympatier för regeringen. Talibanernas uppladdning i norra Afghanistan är mycket oroväckande. Omkring 95 procent av talibanerna är pashtuner. Ett avsevärt antal pashtuner har bott i landets norra delar ända sedan slutet av 1800-talet, då emir Abdur Rahman tvångsförflyttade tusentals ghilzaipashtuner och andra motståndare från södra och centrala Afghanistan till de norra delarna. En del av dessa pashtunska grupper ökade gradvis sitt inflytande över uzbekerna och turkmenerna som bebodde deras nya hemtrakter. Exempelvis i staden Kunduz, där den militanta extremismen har blomstrat i åratal, är 40 procent av invånarna pashtuner i dag. Den fruktade mujahedinledaren Gulbuddin Hekmatyar härstammar från Kunduz. För talibanerna var det lätt att gå in och upprätta skuggregeringar över hela norra Afghanistan för över ett och ett halvt år sedan. De finansierar sin verksamhet genom olagliga skatter, vapen- och narkotikahandel och utpressning. Genom att störa handeln och angripa koalitionens underhållskonvojer från Centralasien har de destabiliserat hela regionen. ta l i b a n e r n a i n o r r samarbetar med al-qaida. Detta är ett stort bekymmer för de angränsande länderna i Centralasien, där terrorismen växer. Grannländerna fruktar att de afghanska rebellerna ska strömma in över deras gränser och föra med sig ett islamistiskt uppror. Tahir Juldasjev, ledaren för Islamiska rörelsen i Uzbekistan, flydde landet för att fortsätta sin kamp från Afghanistan och samlade sedan en styrka på 5 000 uzbeker som han ledde från Pakistan. Enligt ett rykte blev Juldasjev nyligen dödad i Södra Waziristan i Pakistan, men hans uzbekiska krigare betraktas som de mest skräckinjagande soldaterna i al-qaidas nätverk vid sidan av araber och tjetjener. Terroristernas trakasserier av lokalbefolkningen får mycket långtgående effekter. Det är inte alla pashtuner som sympatiserar med talibanerna, så när milisgrupperna bultar på dörren mitt i natten och anklagar människor för att stå på fel sida, hamnar familjerna i en rävsax. De har inget annat val än att samarbeta, ingen annan utväg. Därför är det många som tvingas vara talibaner om natten, medan de sköter sina officiella plikter under dagtid. Några överlämnar motvilligt en av familjemedlemmarna som arbetskraft till talibanerna, medan resten av familjen fortsätter arbeta för staten ett agerande som var vanligt under den sovjetiska ockupationen. v ä n s k o l o r SAKs vänskolearbete stöds med bidrag från Europeiska kommissionen. på grund av talibanerna är det omöjligt att bedriva biståndsarbete i många områden och detta leder till ett växande missnöje med de allierade styrkorna och regeringen, som anklagas för bristerna i säkerheten och samhällsservicen. Fusket i det senaste valet tärde på medborgarnas tillit; förtroendet undermineras av käbblet inom det internationella samfundet som har så svårt att utarbeta nya strategier. Talibanerna är snabba att dra nytta av alla dessa faktorer. 12 #4 2009
Frida Engman stan pågick en volleybollmatch för fullt när SAKs Frida Engman var på besök i juni 2009. #4 2009 13
Konferens En annan bild av Afghanistan Bortom burkan Den svenska politiska debatten om Afghanistan domineras av säkerhetspolitik. När våra svenska riksdagsledamöter ägnar tid åt Afghanistan så handlar det oftast om den svenska truppen och hur många soldater Sverige ska bidra med. Den bild som förmedlas i Sverige har fått många att känna sig uppgivna och pessimistiska vad gäller Afghanistans framtid. Det kan sprida en känsla av att det inte går att förändra situationen för allt är ändå bara krig och elände. För att lyfta fram en annan bild av Afghanistan anordnade Svenska Afghani stankommittén tillsammans med Utrikespolitiska Institutet konferensen Beyond the Burqa Women s Empowerment in Afghanistan som ägde rum i Stockholm den 5 november. Arrangemanget lockade alltifrån studenter och aktivister till journalister och forskare. Det kom att bli en dag, präglad av publikens mångfald och engagemang. Text: Petra Bergquist Petra studerar genusvetenskap vid Lunds universitet och har under hösten praktiserat på SAKs kontor i Stockholm. Ämnet för dagens första inslag var islam. Då var det inte bara religionens betydelse i det afghanska samhället som stod på agendan utan även frågan om vilket stöd det finns för kvinnors mänskliga rättigheter i islam. Panelen gästades av Jonas Svensson, lektor i religionsvetenskap vid Växjö universitet, som inledde med reflektioner från ett religionshistoriskt perspektiv: det finns många sätt att tolka islam och man kan notera att i takt med att samhällen förändras, förändras även tolkningarna av religion. Olika tolkningar av islam kom också att bli huvudämnet för den efterföljande panelens samtal. De unga rösterna från SAKs lokalkommittéer i Göteborg och Växjö, Hamid Zafar respektive Siwita M Nasser menade att det finns en tydlig grund i islam för män och kvinnors lika värde. Många afghaner vet inte vad som står i koranen av den enkla anledningen att de inte förstår arabiska och inte kan läsa, poängterade Hamid Zafar. Olika tolkningar av islam är onekligen något som leder till debatt, men en sak var åhörarna och panelen rörande överens om när diskussionen närmade sig sitt slut utbildning och framför allt läskunnighet är avgörande för att afghanerna själva ska få makten att tolka sin religion. Fikapausen blev till ett stort sorl när de 144 gästerna minglade runt med sina kaffekoppar och luftade morgonens session. Sedan var det dags att lyfta frågan om hur säkerhetsläget påverkar kvinnornas situation i Afghanistan. Deltog i panelen gjorde Svenska Afghanistankommitténs ordförande Ann Wilkens, Kvinna till kvinnas generalsekreterare Lena Ag och Lars Wetterskog från Försvaret. Ann Wilkens inledde panelen med att understryka vikten av att ha starka förkämpar och förebilder för kvinnors rättigheter i Afghanistan. Tyvärr saknas detta i stor utsträckning på grund av det höga pris engagemanget har. Människorättsaktivisten Safia Amajan, polischefen Malalai Kakar och journalisterna Zakia Zaki och Sanga Amach är alla exempel på kvinnor som fått sätta livet till. Hoten kommer från talibaner, konservativa och till och med den egna familjen. Hur kan vi gå längre än att känna medlidande? Var bör vi sätta gränsen och säga att vi som biståndsorganisation inte accepterar det här beteendet? Det bubblade av frågor i publiken så moderatorn lät åhörarna vara med och sätta agendan för diskussionen. När vi talar om Afghanistan och säkerhet måste vi ställa oss frågan: säkerhet för vem? sa Lena Ag som pläderade för stödet till kvinnors organisering och deltagande. Det blev en livlig diskussion fjärran från mer vanligt förekommande inslag som Isaf-styrkan och den militära kampanjen som annars brukar dominera seminarier på ämnet Afghanistan. När Carl Bildt åker till Kabul träffar han presidenten och regeringsföreträdare. Han träffar inga gräsrotsaktivister eller kvinnliga parlamentariker. Vi har ett ansvar att också träffa kvinnorna när vi är där. Vi kan genom att träffa dem stärka deras politiska röst, fortsatte Lena Ag. Nog var det Lena Ags ord i kombination med Ann Wilkens expertis om Afghanistan som ledde diskussionen till dess slutsats. Vi måste ta ett politiskt ansvar för att stärka kvinnors röst. Vi måste se, träffa och föra en dialog med kvinnor om vi ska kunna nå framgång i Afghanistan. En man i publiken reste sig upp i slutet av seminariet och undrade över konferensens titel Beyond the Burqa 14 #4 2009
Bilder: Markus Håkansson Hans Linde från vänsterpartiet och SAKstyrelseledamot deltog i politikerpanelen. Birgitta Olsson (fp) i politikerpanelen. Moa Roshanfar, ny genusrådgivare på SAKs Kabulkontor deltog som moderator. Wiiu Lillesaar, före detta genusrådgivare på SAKs kontor i Kabul. Jonas Svensson, lektor i religionsvetenskap vid Växjö universitet, inledde konferensen. Liza Yosuf, 18, delade med sig från sina livserfarenheter från Afghanistan. Women s Empowerment in Afghanistan. Tyvärr föll hans fråga mellan stolarna då det var knappt om tid och stor konkurrens om att få svar från panelen. Frågan hängde kvar i luften, men besvarades trots allt genom den energiska och omfattande diskussion som fördes under dagen. En diskussion som förmedlade styrkan och kapaciteten hos afghanska kvinnor och rörde sig långt bortom den stereotypa bilden av den förtryckta afghanska kvinnan. 25 procent kvinnor i parlamentet Under lunchen visades filmen 25 per cent, en stark berättelse om kvinnliga parlamentariker i Afghanistan. Många var imponerade av det mod och den envishet som dessa berättelser vittnar om. Det går att arbeta i Afghanistan, en förändring är möjlig var budskapet som dr Kamela Sair från SAKs kontor i Kabul och David Wiking och Sofia Orrebrink från Sida lyfte fram under eftermiddagens diskussion. Dr Kamela lyfte i slutet av sin uppskattade presentation fram de utmaningar vi står inför när det gäller att minska mödra- och barnadödligheten som trots de senaste årens förbättringar är alarmerande och bland de högsta i världen. Vi måste arbeta aktivt för att få bukt med de barriärer som finns i det afghanska samhället och som leder till att många kvinnor inte tillåts bestämma över sin egen kropp, sitt eget handlande. Många är de som inte tillåts besöka en manlig läkare. Parallellt måste vi arbeta för kvinnors möjlighet att utbilda sig inom vården men också öka kvaliteten på befintlig vård. Vidare är det av största vikt att nå ut till tonåringar samt våga ta i frågan om sexuellt våld, sa dr Kamela. Hennes engagemang och kunskap om förhållandena i Afghanistan fick en att känna hopp om landets framtid. Konferensen yngsta paneldeltagare Liza Yousef, 18, delade med sig av sin livshistoria och sitt engagemang för flickors rätt till utbildning. Första gången jag fick gå i skolan var för två år sen när jag kom till Sverige, berättade Liza. Ingen fick gå i skolan i min by, men min mamma var lärare så hon undervisade oss hemma och ibland också grannbarnen. För Liza är rätten till Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till kvinna. utbildning det hon brinner mest för och hon har nyligen engagerat sig i SAK för att kämpa för att afghanska flickor ska få gå i skolan. Det finns så oerhört många afghaner som trots svårigheterna kämpar för att bygga upp sitt land. Det verkar finnas en sällsynt vilja bland afghaner som gör att man trots 30 år av krig fortsätter tro på och kämpa för en bättre framtid. Dagen avslutades med en politikerpanel som ideligen fastnade i frågan om svensk trupps vara eller icke. Panelen utgjordes av Birgitta Olsson (fp), Lena Asplund (m), Hans Linde (v) och Carina Hägg (s). Moderatorn, tillika SAK-styrelseledamoten Lotta Hedström gjorde sitt bästa för att styra in frågorna på kvinnans situation och hur Sverige bör prioritera för att försöka tillgodose de enorma behov som finns. Men frågan om hur Sveriges prioriteringar i Afghanistan påverkar kvinnornas ställning förblev tämligen obesvarad. Hur tänker ni när ni avvisar asylsökande till Afghanistan samtidigt som ni skickar ned svenska soldater dit, undrade Siwita M Nasser som nu satt i publiken och som tyckte att de svenska politikerna var alltför otydliga i sina resonemang. Det är onekligen dags för svenska politiker att konkretisera vad de menar med säkerhet och utveckling i Afghanistan. Förhoppningsvis inser åtminstone de fyra riksdagsledamöterna som gästade konferensen att Afghanistandebatten i riksdagen inte får stanna vid det militära engagemanget. #4 2009 15
tema ta l i b a n Möte med en talibankommendant. Svenskar kommer att dödas Afghanistan-nytts Jesper Huor möter talibankommendanten Zamir Gul i en pashtunsk by, där talibanerna har anhängare, några timmars resa från Mazar-e-Sharif, där svensk-finska Isaf-styrkan är baserad och där SAK bedriver biståndsverksamhet. Sommaren 2009 blir våldsam i Afghanistan. De internationella styrkorna inleder en offensiv för att säkra södra provinserna inför det stundande valet och som ett led i president Barack Obamas nya krigsstrategi. Text & bild: Jesper Huor Jesper bor i Stockholm och är frilansjournalist och författare. Men också gerillan trappar upp. I en serie bakhåll, kapningar och vägbomber i Balkh och Kunduz visar talibanerna att de också kunde slå till i norra provinserna som tidigare varit relativt förskonade från våldsamheter. Från mitt kontor i Kabul kontaktar jag via ombud taliban gerillan i Balkh och garanteras fri lejd och en intervju med en av deras befälhavare. Så snabbt jag fått klartecken tar jag en taxi över Hindukush och genom Salangpasset till regionala huvudstaden Mazar-e-Sharif. Snart befinner jag mig i en bil tillsammans med översättaren och fixaren Enayat Najafizada samt en guide med goda relationer till de lokala talibanerna. Vi kör västerut från Mazar. Här växer mango och bomull under en brinnande sol. Åsnor och kameler trafikerar stigarna. Men det är svårt att njuta av landskapet. Bara för några dagar sedan överfölls en svensk patrull här de besvarade elden och dödade tre talibaner. I svenska medier har hittills bara svenska presstalesmän och befälhavare på Camp Northern Lights intervjuats om sommarens våldsutbrott. Men min ambition är att tala med den andra sidan. Att försöka ge en bild av de lokala talibanerna. Vilka är de och vad motiverar dem? jag, enayat najafizada och två pashtunska ledsagare färdas med bil, motorcykel och till fots. Mötesplatsen ändras flera gånger, vi dirigeras än hit, än dit, med kodspråk på mobil. Talibanernas misstänksamhet är befogad. Liksom vår oro. Varken de eller vi vill gå i en fälla. Så till sist möter vi honom, gerillans andreman i Balkh, underställd ledaren Mawlawi Shukor. Han kallar sig Zamir Gul. Välkomna, säger talibankommendanten, som vi möter i en fortliknande pashtunsk gård, långt ute på landsbygden nära talibanernas basområde Charbolak. z a m i r g u l, en senig man i 40-årsåldern, sitter i skräddarställning på det trampade jordgolvet. Ansiktet är invirat i en sjal. Under den skymtar två hårda ögon. En kalasjnikov står lutad mot väggen. Ni måste förstå detta: vi är afghaner, vi är muslimer. Tron brinner i våra hjärtan och vi kommer aldrig att leva under utländsk ockupation. Hellre dör vi, säger han. Vad vill ni? De utländska soldaterna är inte här för att hjälpa oss, utan för att ställa afghan mot afghan, för att plundra oss, tortera oss på Guantanámo, döda oss och förgifta vår tro. De måste lämna landet. Vi ska driva iväg dem, inshallah (om gud vill). Hur många är ni och vilka vapen har ni? I Charbolak? Fler än 60. Men det varierar, folk kommer och går, vi rör ständigt på oss. De flesta är som jag från trakten, men här finns också män från Kandahar, Helmand och Kunduz. Vi har kalasjnikovs, raketgevär och granatkastare. Samt självmordsbombare. Agerar ni självständigt? Eller tar ni order från mulla Omars högsta talibanråd i Quetta, Pakistan, eller från Haqqani-nätverket i östra Afghanistan? Ibland har vi kontakt med talibaner i Afghanistan och Pakistan, via mobil och på andra vägar. Mest kontakt har vi med talibanerna i Kunduz. Men det är mulla Omar som beslutar i övergripande frågor. Talibanerna i Balkh uppges smuggla opium och vapen. Ni sägs också ligga bakom rånmord på civila? Nej, nej, nej. Vi angriper aldrig civila afghaner. Och vi svälter hellre ihjäl än stjäl en enda potatis från en bonde. Därför har vi folkets stöd. Däremot finns kriminella som agerar i talibanernas namn. De ger oss dåligt rykte, de drar skam över jihad. Vad har du för kommentar till striderna 16 #4 2009
med den svenska Isaf-styrkan? Tre av oss blev nyligen martyrer. Men hämnden kommer kanske inte idag eller imorgon eller nästa vecka men den kommer. Svenskar kommer att dödas. Vad har ni för budskap till det svenska folket? Ta hem era soldater, era unga män. Ni har inget att hämta här, bara död. Men om ni kommer med fredliga avsikter, för att bygga upp vårt land, är ni välkomna. Om ni är muslimer. Jag uppmanar muslimer i Europa att agera. Vi behöver ingenting, men vi tackar inte nej till hjälp från muslimska bröder. ahmads röst är skarp och gäll, meningarna uttalas i stackato. Ofta talar han i smattrande slogans. Andra gånger sänker han rösten. Hela tiden finns där en underliggande, liksom opersonlig vrede. Ordvalen tyder på att han är en bonde och soldat, utan vare sig religiös eller världslig utbildning. Hans personliga agenda är, såvitt jag kan bedöma, inte ett evigt globalt jihad mot Väst à la al-qaida. Det handlar bara om Afghanistan, som han anser är ockuperat och förnedrat av otrogna utlänningar. Däremot råder inga tvivel om att Zamir Gul är en religiös extremist. Det är också tydligt att han är på helspänn. När jag famlar i min svarta väska efter ett nytt block reagerar han direkt: Håll händerna synliga framför dig. Vad krävs för att ni ska lägga ned vapnen? Att de otrogna soldaterna reser hem. Och att Hamid Karzai delar makten med oss. Men vi fattar inte beslut om sådant. Det gör emir al-mu minin ( de troendes härförare ) mulla Omar, säger kommendanten. e f t e r a t t v i t a l a t i en och en halv timme frågar jag om vi får fotografera Zamir Gul. Det går bra. Talibanledaren poserar sittandes och ståendes med sin kalasjnikov. Jag försöker skämta och säger att om det blir en fredsprocess kanske Zamir Gul är minister nästa gång vi ses. Kanske, säger talibanen bistert. Faktum är att han inte ens ger antydan av ett leende under hela intervjun. Vi skakar hand och avrundar intervjun. Sedan reser vi snabbt tillbaka till säkerheten i Mazar-e-Sharif. Några dagar senare hör talibanerna i Balkh av sig, via ombud, och hälsar att de är nöjda med mötet. Vi kräver att de att de otrogna soldaterna reser hem. Och att Hamid Karzai delar makten med oss, säger talibankommendanten som kallar sig Zamir Gul. #4 2009 17
det svenska eu-ordförandeskapet SAK får en släng av 2009 EU är världens största biståndsgivare om man räknar ihop de enskilda medlemsstaternas bistånd med det gemensamma biståndet som administreras av den Europeiska kommissionen. Detta tillsammans med andra politikområden så som handel, jordbruk, migration och även den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken gör att EU är en viktig aktör att följa och påverka. Text: Johanna Fogelström Johanna är SAKs kanslichef och jobbar på kontoret i Stockholm. Genom nätverket European Network of NGO:s for Afghanistanm, Enna bedriver Svenska Afghanistankommittén påverkansarbete vad gäller EU:s och även Nato-ländernas politik och involvering i Afghanistan. När Sverige i slutet av oktober i egenskap av EU:s ordförande stod värd för den fjärde upplagan av de så kallade Europeiska utvecklingsdagarna, en internationell mötesplats för beslutsfattare, organisationer och aktivister, kändes det självklart att SAK skulle vara med. Tillsammans med våra europeiska systerorganisationer i Enna bjöd SAK in två afghanska gäster: Mirwais Wardak och Abdul Salam Rahimy för att medverka i ett seminarium på temat säkerhet och utveckling som med utgångspunkt i två länder, Afghanistan och Sierra Leone, diskuterade hur utländsk närvaro (civil och militär) inverkar på lokalsamhällena i de båda länderna. Seminariet som modererades av SAKs ordförande Ann Wilkens och inleddes av Sierra Leones President Ernest Bai Koroma var välbesökt med uppskattningsvis över 200 åhörare. Korruptionen nyckelfråga I samband med besöket av våra gäster ordnade SAK även ett möte med Anna- Karin Eneström som är särskilt sändebud för Afghanistan och Pakistan för att bland annat diskutera EU:s handlingsplan för de båda länderna dagarna innan den lanserades officiellt (den 27 oktober). Anna- 18 Karin Eneströms uppgift under året är att arbeta för en mer samordnad EU-politik mot de båda länderna och handlingsplanen är ett resultat av det svenska ordförandeskapets ansträngningar. Planen som betonar vikten av att ha ett regionalt fokus, identifierar gott styre, korruption och rättssäkerhet som de viktigaste kärnfrågorna att ta sig an för att lösa krisen i de båda länderna. EU bör fortsätta med sitt uppdrag att genom EUPOL utbilda afghansk polis, att stärka rättssystemet, mänskliga rättigheter samt jordbrukssektorn och landsbygdsutveckling. Naturligtvis återstår att se hur planen ska omvandlas till konkret handling, men den kan ses som ett viktigt uttryck för en gemensam politisk vilja hos EU-länderna. Mirwais Wardak och Abdul Salam Rahimy framhöll vikten av gott styre för att öppna för en väg ut ur rådande situation i Afghanistan. Korruption är ett stort problem i landet och den måste bekämpas. Kan man bara återupprätta förtroendet för den afghanska staten och dess tjänstemän så kommer stödet för talibanerna att ebba ut, sa Rahimy. Det afghanska folket förväntar sig att staten ska kunna tillhandahålla säkerhet och rättvisa och så länge man upplever att talibanerna kan leverera dessa två medan staten misslyckas med det uppdraget kommer talibanerna att ha stöd bland lokalbefolkningen, säger Wardak. För Mirwais Wardak och Abdul Salam Rahimy var mötena i Stockholm bara början på en rad möten med Enna-organisationer, journalister, utrikesministerier och militära representanter i Oslo, Helsingfors, Haag och Berlin. Resan avslutades i Bryssel med möten med bland annat EU- och Nato-representanter. Det här initiativet som gjorts i anknytning till de Europeiska Petra Bergquist SAK deltog även med två montrar (en för SAK och en för Enna), en insats som inte varit möjlig utvecklingsdagarna visar vad som är möjligt att göra när man arbetar tillsammans i nätverk mot samma mål. Målsättningen i det här fallet är att skapa möjligheter till dialog mellan europeiska beslutsfattare och representanter från det afghanska civila samhället så att beslutsfattarna ska vara bättre informerade om verkligheten och behoven i Afghanistan. Enna har långt framskridna planer på att arbeta för att stärka afghanska organisationer och deras påverkansarbete gentemot EU-medlemsstaters politik och engagemang i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén är genom kontoret i Kabul engagerade i det här samarbetet. SAK vill tacka Mirwais Wardak och Abdul Salam Rahimy för att de tog sig tid att komma till Sverige och Europa. Tack också till Ennas koordinator, Karl Torring, vars förträffliga samordning och planering gjorde genomförandet möjligt. Vi vill även rikta stort tack till alla frivilliga som var med i SAKs montrar på de Europieska utvecklingsdaragna! #4 2009
års EU-feber Afghanistan Lissabonfördraget Viktigt hålla isär biståndsoch utrikespolitik i Afghanistan utan alla frivilliga SAK-medlemmar som slöt upp och informerade intresserade mässbesökare. SAKs gäster Wardak och Rahimy Mirwais Wardak är programchef för den afghanska organisationen Center for Peace and Unity, CPAU. De bedriver konfliktforskning i Afghanistan och har även egna fredsbyggande program. CPAU har skrivit rapporter om hur afghaner ser på civil-militära relationer och nu senast en rapport om varför man blir taliban (se sidorna 4-8 i detta nummer av Afghanistan-nytt). Abdul Salam Rahimy är chef för organisationen Saba Media Organisation. De arbetar med information och analys av sociala och politiska frågor i Afghanistan. Tidigare har Rahimy arbetat med bistånd och även varit biträdande finansminister i Afghanistan. EU:s handlingsplan för Afghanistan och Pakistan finns att ladda ner på: www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_ data/docs/pressdata/en/gena/110789.pdf Samordning, effektivitet och lokalt ägarskap är ledord som ofta betonas när man talar om biståndsverksamhet. Ju fler aktörer och länder som finns på ett och samma ställe desto mer uppenbart är behovet att leva upp till dessa för att inte skapa parallella strukturer. Text: Johanna Fogelström I Afghanistan är bristen på samordning mellan de internationella aktörerna uppenbar och kopplingen mellan utvecklingsstöd och de olika nationernas Isaf-truppbidrag späder på dynamiken eftersom utvecklingsstödet inte sällan riktas till de provinser där man har så kallade Provincial Reconstruction Teams, PRT. Så är ju fallet även för Sverige. Den svenska utvecklingsstrategin för Afghanistan som antogs i juli i år fastslår att minst 25 procent av det svenska biståndet är öronmärkt för de fyra provinser i norr som hör till det svenska PRT:t. I EU:s nuvarande struktur genomförs det gemensamma biståndet av Europeiska kommissionen som i Afghani stans fall företräds Benita av utrikeskommissionären Ferrero- Benita Ferrero-Waldner. I Waldner. Afghanistan finns en EU-delegation som leds av Hans- Jörg Kretschmer. Vad gäller säkerhetspolitik företräds EU av den höge representanten, Javier Solana, som är knuten till Europeiska rådet Javier vilket är institutionen där Solana. representanter för alla EU:s regeringar är företrädda. Var sjätte månad roterar ordförandeskapet för rådet och fram till och med december ätr det alltså Sverige som innehar den här positionen. Det betyder att fram till årsskiftet representerar även den svenske ambassadören i Afghanistan, Svante Kilander, EU. Dessutom har Javier Solana utsett ett särskilt sändebud för Afghanistan, Ettore Francesco Sequi, som även han företräder EU. Komplicerat med andra ord. Lissabonfördraget då? Det nya Lissabonfördraget kommer att svetsa samman alla dessa funktioner som Svante Kilander. Ettore Francesco Sequi. kommer att inrättas under en ny post kallad EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Under denne kommer att finnas ett slags utrikesdepartement European External Action Service och en EU-ambassad kommer inrättas i länder utanför EU. Bemanningen på dessa kommer vara en blandning av tjänstemän från de europeiska institutionerna (kommissionen och rådet) samt medlemsstaterna. Det finns vissa farhågor att biståndspolitiken kommer integreras med utrikespolitik och på så sätt riskerar att bli ett instrument för utrikespolitiska mål snarare än fattigdomsbekämpning. I mitten av november blev det klart att Catherine Ashton blir EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Catherine Ashton. Läs mer om Lissabonfördraget på: www.concord.se och www.eu-upplysningen.se/aktuellt/lissabonfordraget #4 2009 19
Marcus Svensson Bild från Keshimdistriktet i provinsen Badakshan i nordöstra Afghanistan. 20 #4 2009