Broschyr 1998 EUROPA PA LEKTIONER αν Pascal Fontaine EUROPEISK DOKUMENTATION
/ SAMMA SERIE Europe A fresh start. The Schuman Declaration 1950-90 A human face for Europe Environmental policy in the European Community (fourth edition) Taxation in the single market Energy in the European Community The European Community and its Eastern neighbours Consumer policy in the single market (1991) Working together The institutions of the European Community (1993) The ABC of Community law (fourth edition) (1994) Europa från A till Ö Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för information, kommunikation, kultur och audiovisuelle medier
EUROPA PA 10 LEKTIONER αν Pascal Fontaine Professor vid Institut d'études politiques i Paris (tredje utgåvan) Manuskriptet avslutat i mars 1998 Teckningar: Mario Ramos
Kataloguppgifter finns i slutet av publikationen. Författaren är ensam ansvarig för innehållet i denna publikation som inte binder Europeiska kommissionen. Luxemburg: Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, 1998 ISBN 92-828-3332-1 Europeiska gemenskaperna, 1998 Kopiering tillåten med angivande av källan. Printed in Belgium TRYCKT PÅ ICKE KLORBLEKT PAPPER
NNEHALLSFORTECKNING 1 HISTORISK BAKGRUND 5 2 EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER 9 3 DEN INRE MARKNADEN 15 4 DEN GEMENSAMMA POLITIKEN 21 5 EKONOMISKA OCH MONETÄRA UNIONEN 27 6 UTRIKES-OCH SÄKERHETSPOLITIK 33 7 MEDBORGARNAS EUROPA 37 8 UTVIDGNINGEN AV EUROPEISKA UNIONEN 42 9 EUROPEISKA UNIONEN I VÄRLDEN 47 10 HUR KOMMER EUROPA ATT SE UT PÅ 2000-TALET? 54 BILAGA KRONOLOGISK ÖVERSIKT ÖVER EU:s UTVECKLING 57
HISTORISK BAKGRUND I dén om ett enat Europa fanns först hos filosofer och visionärer innan den förverkligades i form av ett politiskt projekt och blev ett mål för medlemsstaternas regeringspolitik. Victor Hugos tanke om Europas förenade stater byggde på ett humanistiskt och fredsvänligt ideal som brutalt krossades i de tragiska konflikter som drabbade Europa under första hälften av 1900-talet. Först under intryck av motståndsrörelsen mot totalitarismen under andra världskriget växte tankar fram om hur Europa borde organiseras för att motsättningarna mellan länderna skulle överbryggas. De två huvudsakliga idéströmningarna inom integrationsprocessen företräddes av den italienska federalisten Altiero Spinelli och av Jean Monnet som inspirerade Schumanplanen som låg till grund för den första europeiska gemenskap som inrättades år 1950, Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Den ena inriktningen är federalistisk och grundas på dialog och komplementaritet mellan lokala, regionala, nationella och europeiska myndigheter. Den andra inrikt-
T] ningen är funktionalistisk och inriktas på att successivt överföra en viss del av självbestämmanderätten från nationell nivå till gemenskapsnivå. De båda inriktningarna förenas i dag i övertygelsen om att det, vid sidan av nationella och regionala myndigheter behövs en europeisk styrning som grundas på demokratiska och oberoende institutioner, som kan sköta frågor där gemensamma åtgärder är mer effektiva än de enskilda staternas, till exempel i fråga om den inre marknaden, valuta, ekonomisk och social sammanhållning, sysselsättningspolitik, miljöskydd, utrikesoch försvarspolitik, inrättandet av ett fritt och säkert område. Europeiska unionen 1998 är resultatet av de insatser som förespråkarna för ett enat Europa har gjort sedan 1950. EU är en organisation för långtgående integration på många områden och verkar på såväl det ekonomiska, sociala och politiska planet som i frågor som rör medborgarrätt och utrikesförbindelser i de stater som är medlemmar av organisationen. Samarbetet bygger på Parisfördraget av 1951 om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen, på Romfördragen av 1957 om Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), vilka ändrades genom Europeiska enhetsakten år 1986, genom Fördraget om Europeiska unionen som antogs i Maastricht år 1992 och slutligen genom Amsterdamfördraget som undertecknades 1997. Fördragen knyter juridiska band mellan medlemsstaterna som går betydligt längre än avtal mellan självständiga stater vanligtvis gör. Europeiska unionen stiftar sina egna lagar, som blir direkt tillämpliga och ger unionsmedborgarna särskilda förmåner. Den första gemenskapen bestod av en gemensam marknad för kol och stål som inrättades mellan de sex grundarstaterna (Belgien, Västtyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna). Det var i första hand ett fredsbevarande samarbete som samlade andra världskrigets segrare och besegrade i en institution som styrdes enligt principen om jämlikhet. Sedan planerna på en europeisk armé skrinlagts år 1954 då den franska nationalförsamlingen vägrade ratifikation beslutade de sex medlemsstaterna år 1957 att upprätta en ekonomisk gemenskap som grundades på fri rörlighet för varor, tjänster och arbetskraft. Tullarna på industrivaror avskaffades helt den 1 juli 1968 och undersamma årtionde infördes en gemensam politik, framför allt på jordbruks- och handelsområdet. De sex medlemsstaternas framgångar fick Förenade kungariket, Danmark och Irland att söka medlemskap efter svåra förhandlingar som Frankrike under general de Gaulle stoppade två gånger, år 1961 och år 1967. Den första utvidgningen år 1973 utökade gemenskapen från sex till nio medlemsstater och samtidigt fördjupades samarbetet på nya områden som i social-, regional- och miljöpolitiska frågor. I början av sjuttiotalet blev behovet av konvergerande ekonomier och en monetär union tydligt då guldmyntfoten för dollar avskaffades och ledde till en omfattande monetär instabilitet i världen som förvärrades av oljekriserna 1973 och 1979. Det europeiska monetära system som infördes år 1979 stabiliserade växelkurserna och medlemsstaterna förde en åtstramningspolitik för att kunna upprätthålla den solidaritet och disciplin som är förutsättningen för ett öppet ekonomiskt samarbetsområde.
När Grekland, Spanien och Portugal anslöts år 1981 och 1986 förstärktes gemenskapen söderut samtidigt som strukturprogram behövdes för att minska skillnaderna mellan de tolv medlemsstaternas ekonomiska utveckling. Gemenskapen gjorde sig även gällande internationellt genom att stärka förbindelserna med de södra Medelhavsländerna och länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet tack vare de på varandra följande Lomékonventionerna (1975-1989: Lomé I, II, III och IV). Medlemmarna i GATT undertecknade ett avtal i Marrakech den 14 april 1994 som förde in världshandeln i en ny utvecklingsfas. Europeiska unionen stod enad i förhandlingarna och kunde därigenom både påverka utfallet och göra sina intressen gällande. Unionen är en av världens största handelsmakter och håller på att skapa instrument för att kunna hävda sig internationellt. Ambitionen är att skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Den "Europessimism" som bredde ut sig i början av åttiotalet fick näring dels av den ekonomiska världskrisen, dels av en svår intern diskussion om hur de ekonomiska bördorna skulle fördelas, men avlöstes från och med 1985 av en dynamisk nystart i Europa. Gemenskapen beslutade år 1985 att genomföra den inre marknaden till den 1 januari 1993, enligt en vitbok som kommissionens ordförande Jacques Delors lade fram. Datumet och bestämmelserna om hur det ambitiösa målet skulle genomföras stadfästes i Europeiska enhetsakten, som undertecknades 1986 och trädde i kraft den 1 juli 1987. Europas politiska struktur förändrades på djupet av Berlinmurens fall, Tysklands återförening den 3 oktober 1990, demokratiseringen av länderna i Central- och Östeuropa som inte längre lydde under Sovjetunionen, samt Sovjetunionens upplösning i december 1991. Medlemsstaterna började utvidga unionen genom att förhandla fram ett nytt fördrag som Europeiska rådet antog vid ett möte i Maastricht den 9 och 10 december 1991. Fördraget om Europeiska unionen trädde i kraft den 1 november 1993 och innehåller ett ambitiöst program för medlemsstaterna som bland annat omfattar en monetär union senast år 1999, gemensam politik på nya områden, unionsmedborgarskap, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik samt inre säkerhet. Maastrichtfordraget innehöll en klausul om revidering av fördragen vilket ledde till att medlemsstaterna förhandlade fram ett nytt fördrag som undertecknades i Amsterdam den 2 oktober 1997. Genom Amsterdamfördraget skall unionens politik och möjligheter stärkas, bland annat i fråga om rättsligt samarbete, fri rörlighet för personer, utrikespolitik och folkhälsa. Europaparlamentet, som är unionens direkta demokratiska företrädare, får utökade befogenheter som bekräftar parlamentets medverkan i lagstiftningen. Den 1 januari 1995 gick tre nya länder med i Europeiska unionen. Österrike, Finland och Sverige bidrar alla på sitt sätt till att berika unionen och ge nya centraleuropeiska och nordliga perspektiv. Dagens femton medlemsstater står inför två stora utmaningar. Att framgångsrikt ansluta Cypern samt de tio central- och östeuropeiska länder med vilka anslutningsförhandlingar inleds våren 1998 enligt Europeiska rådets beslut vid mötet i Luxemburg den 13 december 1997. Att dra nytta av den monetära unionen för att när euron införs den 2 maj 1998 ge med-
lemsstaternas ekonomier bättre konvergens och möjlighet till en hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. Utmaningarna kräver arbete. Hur skulle en union med över tjugofem medlemsstater kunna fungera om inte beslutsgången stärks och både sammanhållningspolitiken och annan gemensam politik finansieras på ett både effektivt och rättvist sätt? Och hur skall medlemsstaterna kunna enas om gemensamma mål och genomföra dem med tanke på att utvidgningen kommer att medföra fler skilda intressen och uppfattningar? I juli 1997 lade kommissionens ordförande Jacques Santer fram "Agenda 2000" som ligger till grund för regeringarnas insatser för att revidera den gemensamma strukturpolitiken och jordbrukspolitiken. Nu måste unionen fortsätta utvecklas i riktning mot effektivitet och demokrati för att bli handlingskraftig och kunna fatta beslut som samtidigt tar hänsyn till medlemsstaternas olika identiteter. Strukturerna måste stärkas och beslutsgången rationaliseras för att unionen inte skall splittras eller bli handlingsförlamad. För att organisera detta "större Europa" behövs strukturer och enighet i internationella frågor. Nära ett halvt sekel av europeisk uppbyggnad har djupt präglat både kontinentens historia och invånarnas mentalitet, samt förändrat maktbalansen. Oavsett politisk inriktning vet medlemsstaternas regeringar att nationalstaternas totala suveränitet är förbi och att det bara är med förenade krafter och med en gemensam vision om en sådan "delad framtid" som nämns i Robert Schumans uttalande som de gamla nationalstaterna kan fortsätta göra ekonomiska och sociala framsteg och behålla sitt internationella inflytande. Gemenskapsmodellen bygger på ständig växelverkan mellan nationella och gemensamma intressen, respekt för nationella olikheter och en egen profilering av unionens identitet, och den modellen är fortfarande gångbar. Metoden har gjort det möjligt att överbrygga gamla motsättningar, få bort överlägsenhet och våld som präglat vissa förbindelser mellan stater och har skapat sammanhållning i ett demokratiskt Europa som under hela det kalla kriget hållit fast vid frihetsidealet. Slutet på motsättningarna mellan öst och väst och den politiska och ekonomiska återföreningen av kontinenten utgör en seger för den europeiska andan, som folken med tanke på framtiden nu behöver mer än någonsin.
EUROPEISKA UNIONENS INSTITUTIONER Luropeiska unionen kännetecknas av ett system av institutioner som skiljer den från andra internationella organisationer. Medlemsstaterna har genom att underteckna de europeiska fördragen överlåtit en del av sin suveränitet till oberoende organ, som representerar både nationella och gemensamma intressen och som kompletterar varandra i beslutsprocessen. Europeiska unionens råd (ministerrådet) är Europeiska unionens främsta beslutsfattande institution. I rådet samlas olika ministrar från de femton medlemsstaterna beroende på vilka frågor som står på dagordningen: utrikespolitik, jordbruk, industri, transporter eller miljö till exempel. Rådet representerar medlemsstaterna och antar rättsakter som förordningar, direktiv och beslut. Rådet har befogenheter att lagstifta tillsammans med Europaparlamentet. Rådet och Europaparlamentet bildar tillsammans den sä kallade budgetansvariga myndigheten. Internationella avtal som förhandlas fram av kommissionen skall godkännas av rådet. Rådet skall också se till att medlemsstaternas allmänna ekonomiska politik samordnas, enligt artikel 202 (') (tidigare artikel 145) i Fördraget om Europeiska gemenskapen. Enligt artikel 205 (tidigare artikel 148) i Fördraget om Europeiska gemenskaperna kan beslut fattas med enkel majoritet, med kvalificerad majoritet (minst 62 röster av 87) eller enhälligt. C) De artiklar som citeras finns i en konsoliderad version av fördraget som utarbetades sedan Amsterdamfördraget undertecknats den 2 oktober 1997. Numreringen börjar inte gälla förrän fördraget trätt i kraft, efter nationell ratifikation.
När beslut fattas med kvalificerad majoritet (minst 62 röster) vägs rösterna på följande sätt: Tyskland, Frankrike, Italien och Förenade kungariket har 10 röster var, Spanien har 8 röster, Belgien, Grekland, Nederländerna och Portugal har 5 röster var, Österrike och Sverige har 4 röster var, Danmark, Irland och Finland har 3 röster var och Luxemburg har 2 röster. Kvalificerad majoritet skall enligt Amsterdamfördraget användas på nya områden. I många frågor som enligt Fördraget om Europeiska gemenskapen tidigare måste avgöras enhälligt räcker nu kvalificerad majoritet, till exempel i fråga om sysselsättningsåtgärder, jämlikhet mellan könen, kampen mot social utslagning, folkhälsa, bedrägeribekämpning, insyn, tullsamarbete, statistik, mycket avlägsna regioner samt ramprogrammen för forskning. Enhällighet krävs främst i "konstitutionella" frågor som till exempel ändring av fördragen eller anslutning av nya stater, eller för vissa särskilt känsliga frågor som till exempel skattefrågor. Varje medlemsstat är i tur och ordning ordförandeland i rådet under sex månader. En komin itté som består av medlemsstaternas ständiga representanter (Coreper) förbereder rådets beslut med hjälp av arbetsgrupper som består av tjänstemän från de nationella departementen. Rådet har ett generalsekretariat i Bryssel som förbereder och verkställer besluten. Europeiska rådet tillkom år 1974 då Europeiska gemenskapens stats- och regeringschefer började hålla regelbundna möten. Vanan institutionaliserades genom Europeiska enhetsakten 1987. Sedan dess håller Europeiska rådet minst två möten om året och kommissionens ordförande är självskriven ledamot. Vid varje möte uttalar sig Europaparlamentets ordförande. Från början rörde det sig om att skapa fasta ramar för de toppmöten som sammankallats sedan 1961 på enskilda medlemsstaters initiativ. Gemenskapsfrågornas växande betydelse för staternas politiska vardag gav anledning till möten mellan stats- och regeringscheferna för att diskutera de viktigaste gemensamma frågorna. Genom Maastrichtfordraget befästes Europeiska rådets uppgift att driva på viktiga politiska initiativ i unionen och avgöra frågor som inte har kunnat lösas i ministerrådet. Europeiska rådet kom snabbt i rampljuset på grund av ledamöternas framskjutna ställning och dramatiken kring vissa frågor. Europeiska rådet behandlar även aktuella internationella frågor inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som gör att de femton medlemsstaterna ytterligare närmar sig varandra i riktning mot gemensamma diplomatiska ställningstaganden. Europaparlamentet är den institution som ger uttryck för folkviljan i unionen, som utövar politisk kontroll och som medverkar vid lagstiftning. Sedan 1979 hålls allmänna val till parlamentet som idag består av 626 ledamöter som väljs för fem år. Tyskland har 99 ledamöter, Frankrike, Italien och Förenade kungariket har 87 ledamöter var, Spanien har 64 ledamöter, Nederländerna 31 ledamöter, Belgien, Grekland och Portugal har 25 ledamöter var, Sverige har 22 ledamöter, Österrike har 21 ledamöter, Danmark och Finland har 16 ledamöter, Irland har 15 ledamöter och Luxemburg har 6 ledamöter. Inför utvidgningen av Europeiska unionen begränsades i Amsterdamfördraget antalet ledamöter till 700. Parlamentet håller vanligen plenarsammanträde i Strasbourg. De 20 utskott som bere-
der plenarsammanträdena och de politiska grupperna samlas för det mesta i Bryssel. Generalsekretariatet ligger i Luxemburg. Parlamentet utövar tillsammans med rådet lagstiftande makt: parlamentet deltar när direktiv och förordningar utarbetas genom att yttra sig om kommissionens förslag. När förslagen behandlas skall kommissionen ta hänsyn till parlamentets ställningstagande. Genom Europeiska enhetsakten ändrades de europeiska fördragen och det fastslogs att förslagen skall behandlas två gånger, i parlamentet och i ministerrådet. Detta samarbetsförfarande gav parlamentet större inflytande på lagstiftningen i en rad frågor som till exempel den inre marknaden. Genom Amsterdamfördraget förenklades lagstiftningsproceduren och medbeslutandeförfarandet blev vanligare. Därför avskaffades samarbetsförfarandet, utom i vissa frågor som faller under fördragets avdelning för den ekonomiska och monetära unionen. Genom Maastrichtfordraget fick parlamentet en starkare ställning i lagstiftningsfrågor och fattar tillsammans med rådet beslut enligt medbeslutandeförfarandet i vissa bestämda frågor, som till exempel fri rörlighet för arbetstagare, fri etableringsrätt, frihet att tillhandahålla tjänster, den inre marknaden, utbildning, forskning, miljö, transeuropeiska nät, folkhälsa, kultur och konsumentskydd. Om parlamentet når absolut majoritet kan gemensamma ståndpunkter som tagits i rådet förkastas och därigenom kan parlamentet fälla förslag. Fördraget innehålleräven bestämmelser om förlikning. Genom Amsterdamfördraget fick parlamentet en starkare ställning i lagstiftningsfrågor eftersom medbeslutandeförfarandet tillsammans med rådet skall användas på nya områden såsom folkhälsa, transportpolitik, fri rörlighet för personer samt vissa socialpolitiska och sysselsättningspolitiska bestämmelser. För att anta en rättsakt krävs hädanefter uttryckligt godkännande från rådet och parlamentet och att parlamentet inte avvisar förslaget (artikel 249 - tidigare artikel 189b i fördraget). Genom Europeiska enhetsakten infördes slutligen bestämmelser om att parlamentets samtycke krävs för internationella associeringsoch samarbetsavtal och frågor som gäller utvidgning av gemenskapen. Samtyckesförfarandet skall enligt Maastrichtfordraget även användas i frågor om rösträtt och valbarhet, inrese-och uppehållstillstånd samt avseende strukturfonderna (se kapitel 4). Enligt Amsterdamfördraget skall förfarandet också användas vid sanktioner mot medlemsstater som utövar allvarliga och ständiga kränkningar mot de grundläggande rättigheterna. Parlamentet utgör tillsammans med rådet den budgetansvariga myndigheten som godkänner gemenskapens budget. Parlamentet kan även förkasta budgeten, vilket redan har hänt flera gånger. Det innebär att budgetförfarandet börjar om. Kommissionen utarbetar budgeten som sedan skickas mellan rådet och parlamentet, som tillsammans utgör den budgetansvariga myndigheten. Rådet har sista ordet om de så kallade obligatoriska utgifterna som framför allt är jordbruksutgifter. Andra så kallade eke-obligatoriska utgifter bestäms av Europaparlamentet som kan ändra dem på de villkor som anges i fördraget. Parlamentet har i hög grad utnyttjat sina budgetbefogenheter för att få inflytande på gemenskapens politik.
En viktig funktion för parlamentet är att ge nya politiska impulser. Parlamentet företräder 373 miljoner medborgare och är alltså ett mycket viktigt europeiskt forum där de femton medlemsstaternas politiska och nationella hållningar kommer till uttryck och där det naturligtvis tas initiativ. Parlamentet lägger ofta förslag om utveckling och ändring av redan existerande politiska områden eller föreslår nya. När parlamentet antog förslaget till Fördrag om Europeiska,unionen år 1984 var det ett avgörande steg som föranledde regeringarna att anta Europeiska enhetsakten. Det var också parlamentet som tog initiativ till att sammankalla två regeringskonferenser, om ekonomisk och monetär union och om politisk union. Parlamentet anknöts nära till förhandlingarna om Amsterdamfördraget genom två observatörer. Parlamentet kräver dock att få större inflytande på framtida ändringar i fördragen. Parlamentet är slutligen också gemenskapens organ för demokratisk kontroll. Parlamentet godkänner valet av ordförande för kommissionen och kan genom att ställa misstroendevotum med två tredjedels majoritet tvinga kommissionen att avgå. Europaparlamentet yttrar sig om kommissionens arbetsprogram och framför sina synpunkter. Enligt Amsterdamfördraget skall Europaparlamentet föreslå hur allmänna val till parlamentet skall hållas enligt "en i alla medlemsstater enhetlig ordning". Parlamentet kontrollerar att gemenskapspolitiken genomförs ändamålsenligt, främst med utgångspunkt i revisionsrättens rapporter. Parlamentet kontrollerar också politikens dagliga förvaltning genom att ställa muntliga och skriftliga frågor till kommissionen och rådet. Rådets tjänstgörande ordförande informerar parlamentet om vilka resultat rådet uppnår. José Gil-Robles Gil-Delgado är ordförande för Europaparlamentet sedan januari 1997. Europeiska kommissionen är en nyckelinstitution i gemenskapen. Sedan de tre Europeiska gemenskapernas förvaltningar slogs samman den 1 juli 1967 är kommissionen en gemensam institution för alla tre gemenskaperna, nämligen Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen samt Euratom. Kommissionen består sedan den 5 januari 1995 av 20 ledamöter (Frankrike, Tyskland, Förenade kungariket, Italien och Spanien har två ledamöter var och övriga länder har en ledamot var). Ledamöterna utses på fem år efter gemensamt beslut av medlemsstaterna och godkänns genom omröstning i Europaparlamentet. Kommissionens ordförande skall enligt Amsterdamfördraget utses efter gemensamt beslut av medlemsstaternas regeringar och godkännas av Europaparlamentet. Tillsammans med ordföranden utser medlemsstaternas regeringar sedan kommissionens övriga ledamöter. Slutligen skall hela kommissionens sammansättning godkännas genom omröstning i parlamentet. Europeiska kommissionen är i hög grad oberoende då den utövar sina befogenheter. Den skall företräda unionens intressen och får inte ge efter för någon press från medlemsstaterna. Kommissionen skall i egenskap av fördragens väktare se till att fördragen efterlevs, att rådets förordningar och direktiv genomförs och kan väcka talan vid EG-domstolen om tillämpningen av gemenskapslagstiftningen. Kommissionen harensam initiativrätt till lagstiftning och får ingripa för att underlätta enighet i rådet eller mellan rådet och parlamentet. Kommissionen är ett förvaltningsorgan som verkställer rådets
beslut till exempel om den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen har stora befogenheter inom den gemensamma politiken och budgetansvar i fråga om till exempel forskning och teknik, utvecklingsstöd och regional sammanhållning. Kommissionen är ansvarig inför Europaparlamentet och måste avgå i sin helhet om parlamentet ställer misstroendevotum. (Det har ännu aldrig hänt.) Kommissionen administreras frän säten i Bryssel och Luxemburg. Det finns tjugofem generaldirektorat för olika gemenskapspolitiska områden och en gemensam administration. Till skillnad från sekretariaten i vanliga internationella organisationer är kommissionen finansiellt oberoende och är oavhängig i egenskap av fördragens väktare. Jacques Santer är kommissionens ordförande sedan januari 1995. Europeiska gemenskapernas domstol har sitt säte i Luxemburg. Domstolen består av femton domare som biträds av nio generaladvokater, vilka utses för sex år av medlemsstaternas regeringar i samförstånd och kan utnämnas på nytt. Domstolen är helt oavhängig och skall se till att fördragen tolkas och tillämpas korrekt. Domstolen kan döma medlemsstater som åsidosätter skyldigheter som följer av fördragen, kontrollera lagenligheten i institutionernas rättsakter vid talan om ogiltigförklaring samt fastställa om Europaparlamentet, rådet eller kommissionen varit passiva om sådan talan väckts. Domstolen är också den enda instans som på begäran från nationell domstol får lämna förhandsavgöranden om hur fördragen skall tolkas och om giltigheten och tolkningen av institutionemas rättsakter. När en sådan fråga väcks kan de nationella domstolarna begära förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan och är i vissa fall skyldiga att göra det. På så sätt tolkas och tillämpas gemenskapsrätten enhetligt i hela gemenskapen. I Amsterdamfördraget sägs uttryckligen att domstolen är behörig att kontrollera om gemenskapens rättsakter respekterar de grundläggande rättigheterna. Domstolen är även behörig att avgöra frågor om personers frihet och säkerhet. Förstainstansrätten inrättades 1989 och består av femton domare. Rätten är första instans till EG-domstolen och är behörig att behandla fysiska eller juridiska personers talan mot gemenskapen, talan mot kommissionen enligt EKSG-fördraget, samt tvister mellan gemenskapen och dess tjänstemän eller övriga anställda. Revisionsrätten inrättades genom ett fördrag den 22 juli 1975 och består av femton ledamöter som utses på sex år efter gemensamt beslut av medlemsstaterna sedan Europaparlamentet hörts. Revisionsrätten kontrollerar att gemenskapens inkomster och utgifter är lagenliga och riktiga och om den ekonomiska förvaltningen varit sund. Arbetet resulterar i en årsrapport vid räkenskapsårets slut. Revisionsrätten fick formellt ställning som den femte EU-institutionen när Fördraget om Europeiska unionen undertecknades i Maastricht. Enligt Amsterdamfördraget får revisionsrätten i de frågor som ingår i dess behörighet väcka talan i EG-domstolen och revisionsrättens kontrollbefogenheter utsträcks till att omfatta även gemenskapsmedel som förvaltas av externa organ. Ekonomiska och sociala kommittén bistår rådet och kommissionen i frågor som rör Europeiska
gemenskapen och Euratom. Kommittén är sammansatt av 222 ledamöter som företräder olika intressegrupper i näringslivet och samhället. Kommittén får yttra sig på eget initiativ och måste höras om ett stort antal beslut i fråga om till exempel sysselsättning, socialfonder eller yrkesutbildning. Genom Ekonomiska och sociala kommittén kan branschorganisationer och fackliga organisationer aktivt delta i gemenskapens utveckling. Regionkommittén inrättades genom Fördraget om Europeiska unionen och består av 222 representanter för regionala och lokala organ. Kommittén utses för fyra år i taget av rådet, på förslag från medlemsstaterna. Rådet och kommissionen hör kommittén i en rad frågor enligt fördraget och kommittén får även yttra sig på eget initiativ. Genom Amsterdamfördraget ökas antalet områden där de båda kommittéerna skall höras och Europaparlamentet får rätt att vända sig till kommittéerna. 0
DEN INRE MARKNADEN I Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen anger grundarna i artikel 2 att gemenskapen har till uppgift att främja en harmonisk och väl avvägd utveckling av näringslivet inom gemenskapen som helhet, en fortgående och balanserad tillväxt, en ökad stabilitet, en höjning av levnadsstandarden samt sammanhållning mellan de stater som den förenar. Två medel för att uppnå målen är dels att öppna gränserna för att ge personer, varor och tjänster fri rörlighet, dels att genom gemensam politik och ekonomiska medel genomföra principen om solidaritet. När den inre marknaden inrättades den 1 januari 1993 uppnåddes målen helt eller delvis. Varför tog det då över fyrtio år att nå målen trots att tullar och andra handelshinder mellan medlemsstaterna avskaffades redan i juli 1968, arton månader före utsatt datum? Därför att det är lättare att harmonisera tullfrågor än skattefrågor. Därför att bestäm- 15
melserna om fria yrkesutövare varierar från land till land. Därför att marknaden i början av åttiotalet paradoxalt nog fortsatte att fragmenteras genom en kombination av protektionism och de många nya tekniska standarderna. Vissa medlemsstater som drabbades hårt av den ekonomiska kris som följde på oljekriserna 1973 och 1980 använde skyddsåtgärder för att skydda hemmamarknaden från ökande internationell konkurrens. Kommissionens ordfö tog ett krafttag genom en vitbok i vilken det seningarna hopade sig rande Jacques Delors att år 1 985 publicera konstaterades att forati alltför många hinn skulle kunna utnytt- der kvarstod för att ma ja de expansionsmöjlig heter som en marknad med över 380 miljoner konsumenter innebär. Diagnosen på det allmänna tillståndet är känd: att inte genomföra den inre marknaden skulle kosta ungefär 200 miljarder ecu (') på grund av väntetid vid gränserna, tekniska handelshinder och avskärmning av den offentliga upphandlingen. Europeiska enhetsakten undertecknades i februari 1986. Därigenom fastställdes en tidsplan för cirka 270 åtgärder som behövdes för att genomföra den inre marknaden, och de tolv medlemsstaterna ställde upp ett nytt mål som mycket snart började ge effekt. Företagare, branschorganisationer och fackföreningar reagerade spontant genom att före 1993 anpassa sina strategier till de nya förhållandena. Utbudet som rör allas vår vardag har ökat sedan dess, vare sig det gäller konsumtion, resor eller arbete. Genom att förena fri rörlighet, konkurrens och tillväxt inleddes en uppåtgående trend som fortsatt sedan dess. Fysiska, skattemässiga och tekniska hinder undanröjs ett efter ett även om vissa särskilt känsliga områden kvarstår, till exempel harmonisering av beskattning på sparkapital. Resultat Resultaten är på det stora hela tillfredsställande och avser huvudsakligen vissa områden. Att ge fri tillgång till offentlig upphandling genom att förbättra direktiven om upphandling av varor och tjänster, lägga större vikt vid insyn och kontroll samt genom att låta bestämmelserna omfatta andra viktiga områden som ännu inte ingår, som till exempel transporter, energi och telekommunikation. Att utjämna skatteskillnader genom att närma nationella bestämmelserom indirekt beskattning, moms och punktskatter till varandra. Att libéralisera kapitalmarknaderna och finansiella tjänster. Standardisering genom ömsesidigt erkännande av certifikat och nationella lagar, samt mera generellt genom ömsesidigt erkännande av nationella standarder och genom harmonisering i säkerhets- och störningsfrågor. (') Ecun hade följande kurs i mars 1998: 1 ecu = 8,76 kronor.