Reformerat regelverk för handel med försvarsmateriel SOU 2005:9

Stockholm, den 3 juni 2005 Gemensamt remissvar Amnesty International, svenska sektionen Diakonia Kristna Fredsrörelsen Svenska FN-förbundet Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Svenska Röda Korset Reformerat regelverk för handel med försvarsmateriel SOU 2005:9 Sammanfattning Amnesty International, svenska sektionen, Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Svenska FNförbundet, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Svenska Röda Korset lämnar ett gemensamt remissvar på Krigsmaterielutredningen, SOU 2005:9. Organisationerna påpekar ett flertal allvarliga brister i utredningen. Om utredningens förslag fullföljs kommer regelverket luckras upp på ett oacceptabelt sätt och därför delar inte organisationerna utredningens slutsatser. Sveriges framtida regelverk bör av dessa skäl inte bygga på slutsatserna från Krigsmaterielutredningen. Samtidigt är organisationerna övertygade om att Sverige behöver ett nytt regelverk för krigsmaterielexport och att detta regelverk måste vara mer restriktivt än idag. Inledning Det är ett mål i sig att begränsa vapenproduktionen i världen, Sverige inkluderat. Denna insikt måste genomsyra det svenska regelverket för vapenexport. I dag har Sverige ett förhållandevis restriktivt regelverk för vapenexport. För oss organisationer i det civila samhället, framstår den restriktiva utgångspunkten som en grundbult i det svenska exportkontrollsystemet. Vapenexporten får aldrig stå i strid med Sveriges utrikespolitik. Grundläggande i denna politik är och bör vara centrala värden som fred, demokrati, mänskliga rättigheter och utveckling. Ett modernt och ansvarsfullt regelverk anpassat för morgondagen måste därför vara fortsatt restriktivt så att det är förenligt med våra utrikespolitiska målsättningar och dess centrala värden. Det är mot denna bakgrund oroväckande att ta del av förslagen från Krigsmaterielutredningen. Utredningens slutsatser går stick i stäv med de långtgående krav på restriktivitet som vi måste ställa på ett modernt regelverk för krigsmateriel. Förslaget genomsyras istället av ett näringspolitiskt tänkesätt och strävar i möjligaste mån efter att underlätta för industrins exportansträngningar. 1

Våra centrala ståndpunkter är följande: 1. Det är av största betydelse att det svenska regelverket för vapenexport snarast möjligt moderniseras och anpassas till nuvarande omvärld och de nya utmaningar vi idag står inför. Översynsarbetet måste av detta skäl fortgå och vi förväntar oss att regeringen skyndsamt underställer en proposition till riksdagen för beslut. 2. En sådan proposition bör inte bygga på slutsatserna från Krigsmaterielutredningen. Till den övervägande delen bör förslagen från utredningen lämnas utan åtgärd. De uppfyller inte kraven på en sammanhållen och ansvarsfull utrikespolitik. Regeringens proposition bör istället vidareutveckla de delar av det arbete för en restriktiv, effektiv exportkontroll som gjorts inom EU och det arbete som gjorts av svenska och utländska enskilda organisationer. Positiv presumtion till vapenexport Kapitel 3, Den svenska exportkontrollens sammanhang och kapitel 5, Förslag till nya riktlinjer Enligt Krigsmaterielutredningens förslag till riktlinjer ska tillstånd till vapenexport medges när det finns utrikes- och säkerhets-, försvars- eller näringspolitiska skäl för det och om det inte strider mot principerna och målen för Sveriges utrikespolitik eller mot internationella förpliktelser. Med denna inledning ges en positiv presumtion till vapenexport och i princip överges det sedan första världskriget instiftade generella förbudet mot att exportera krigsmateriel. I stället är utgångspunkten i utredningens förslag att export ska medges och att det finns flera skäl för detta. En annan förändring är synen på utrikespolitik som ett skäl för eller emot export. Vapenexport får idag inte godkännas om den står i strid med svensk utrikespolitik. Utrikespolitik kan alltså vara ett hinder för export. Krigsmaterielutredningen vill dessutom ange utrikespolitik som ett av flera argument för export. Utredningen anger flera överväganden bakom principerna för riktlinjerna. Enligt utredningen finns det ett svenskt intresse av att kunna exportera krigsmateriel. Skälen för att tillåta export av krigsmateriel har enligt utredningen på flera områden blivit starkare på senare tid. Detta gäller både de säkerhetspolitiska, utrikespolitiska och de försvarspolitiska skälen. Förutom att skälen här har blivit starkare enligt utredningen så anser utredningen att det också finns näringspolitiska skäl för att tillåta exporten. Vi anser att utredningen lämnar mycket bristfälliga motiveringar och resonemang till hur och varför dessa skäl har stärkts. De utrikespolitiska skälen diskuteras knappt alls, trots att riksdagen i december 2003 antog en i vissa avseenden nydanande Politik för Global Utveckling (PGU). Den genomgång som görs i avsnitt 3 av exportkontrollens sammanhang missar att ta med viktiga utvecklingar som även är av betydelse för exportkontrollpolitiken. I beskrivningarna av de nya hoten mot vår omvärld refereras uteslutande till hur omvärlden ser ut i förhållande till krigsmaterielexporten. Idag vet vi att världen inte är indelad i fack. En mer komplex bild än den förmedlade styr säkerhet för människor idag. Den globala fattigdomen är idag ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet. Fattigdomsbekämpning är en av de viktigaste utmaningarna Sverige och värl- 2

den gemensamt står inför. Detta kan inte ignoreras och krigsmaterielexport kan inte ses isolerat utan måste sättas i sitt sammanhang. Om vi kan lyfta blicken från den inhemska försvarsindustrimarknaden och istället placera denna i sin globala kontext så får vi en annan bild och även andra hänsyn måste tas. Krigsmaterielutredningens förhållningssätt är oacceptabelt. Den nya positiva presumtion till vapenexport som utredningen föreslår vänder i ett slag upp och ned på hela det svenska exportkontrollsystemets grundvalar. Om Krigsmaterielutredningens förslag till riktlinjer accepteras skulle Sverige sända en tydlig signal både till den inhemska industrin och till omvärlden om att vi uppmuntrar vapenhandel. Det är inte denna signal Sverige bör sända. Det bör istället framgå i det svenska regelverket att tillstånd till utförsel av eller samarbete gällande krigsmateriel i grunden är förbjudet och att undantag från detta förbud endast får göras om det gagnar internationell säkerhet och i övrigt är förenligt med Sveriges utrikespolitik. Sverige bör aktivt verka för en minskad internationell vapenhandel och en hård internationell kontroll av all vapenhandel och vapenproduktion. Minskad produktion av och handel med krigsmateriel är ett övergripande mål som genomsyrar och utgör en integrerad del av den svenska utrikespolitiken och det svenska exportkontrollarbetet. Det måste därför vara klart uttryckt i de svenska riktlinjerna att grundläggande utrikespolitiska målsättningar för Sverige är att verka för global nedrustning och internationell fred och säkerhet. Näringspolitisk utgångspunkt Fortsättning kapitel 3 och kapitel 5 Krigsmaterielutredningens förslag genomsyras av en näringspolitisk utgångspunkt och ett snävt militärt perspektiv. Utredaren föreslår att det nuvarande villkoret att vapenexport endast medges om det finns ett svenskt försvarsbehov ska tas bort. Enligt förslaget ska försvarspolitiska behov i stället vara ett argument av flera istället för ett grundvillkor för att bevilja export. Utredaren föreslår också att näringspolitiska skäl ska vara ytterligare ett motiv för att bevilja export. Dessutom föreslås att begreppet krigsmateriel ska byta namn till försvarsmateriel. Utredaren föreslår att vapenexport särskilt ska medges när det gäller export till ett antal länder som Sverige har eller vill ha långtgående militärt samarbete med, som USA och EU-länderna. Vi motsätter oss samtliga i föregående stycke nämnda förslag. Utredningens förslag att göra svenskt försvarsmaterielbehov till ett skäl för export istället för ett villkor riskerar att medverka till att vapenexporten blir ett mål i sig själv. Att utredningen samtidigt lägger till näringspolitiska skäl som ytterligare ett motiv för vapenexport gör att exporten avpolitiseras och istället underställs en renodlad marknadsekonomisk logik. Exporten kommer därmed i första hand att diskuteras och definieras utifrån dess möjligheter (t.ex. ekonomisk vinning och strategisk kompetens) inte utifrån dess problem (t.ex. upprustning och krig). Utredningen lägger Sveriges utrikespolitik, säkerhetspolitik, försvarspolitik och näringspolitik i den vågskål som stödjer exporten. I denna balansakt mellan olika värden som exportkontrollarbetet utgör kommer naturligtvis den restriktiva utgångspunkten att väga lätt. De vapenaffärer som skulle kunna tippa över vågskålen kommer att vara lätträknande. 3

Det står för oss klart att utredningen har en klar näringspolitisk utgångspunkt och att följden av utredningens slutsatser kommer att innebära en tydlig uppluckring och negativ ändring av den svenska krigsmaterielexportpolitiken. Förslagen strider därför mot den svenska utrikespolitiken och mot den globala politiken för en tryggare värld. Integrering av EU:s uppförandekod Kapitel 4, Jämförelse mellan riktlinjerna och EU:s uppförandekod Krigsmaterielutredningen föreslår att EU:s uppförandekod för vapenexport till viss del integreras i det svenska regelverket. Man vill på detta sätt lösa dagens situation där vi har två dokument, dels de svenska riktlinjerna, dels EU:s uppförandekod. Problemet är att utredningen genom sin lösning de facto får ett sämre dokument än ursprungstexterna var för sig. De ibland utförliga referenserna som finns i EU:s uppförandekod utelämnas så gott som uteslutande. Istället har man tagit in övergripande resonemang om utveckling, terrorism och annat och sedan lagt på uppförandekodens extremt luddiga formuleringar och inneboende motsättningar. Resultatet blir svårbegripligt och riktlinjerna blir istället än mer otydliga. Därför kan vi inte stödja förslaget till nya riktlinjer. Vi välkomnar intentionen att tydliggöra att EU:s uppförandekod är en del av det svenska regelverket för krigsmaterielexport men kan inte acceptera det sätt på vilket utredningen gör detta. Det är inte heller tillfredsställande att de svenska reglerna och riktlinjerna försvagas på flera punkter som en följd av detta. Det står uttryckligen i uppförandekoden att den utgör en miniminivå och att enskilda medlemsländer kan ha strängare regler nationellt om så önskas. Vi anser att Sverige kan och bör ha ett mer långtgående nationellt regelverk. Materielspecifik utgångspunkt Avsnitt 5.3.1 ex. sid. 172-173 I och med att nuvarande regler infördes 1993 övergav Sverige ett materielspecifikt betraktelsesätt på vapenexporten. Det var inte längre relevant om materielen i sig skulle kunna komma att användas i krig eller för att kränka mänskliga rättigheter. Detta var ett framsteg som vittnar om en insikt i att krigsmaterielexport både stärker och legitimerar en stat och kan ha oönskade effekter oavsett om vapnen i fråga kommer till användning eller ej. Idag har vi kommit än längre i vår förståelse av behovet av att ha ett helhetsperspektiv. Idag talar vi om behovet av att föra en sammanhållen utrikespolitik där olika delar av politiken inte står i strid med varandra. Krigsmaterielutredningens förslag är därför ett olyckligt steg tillbaka. Vi är starkt kritiska till det materielspecifika angreppssättet. Det är av största vikt att man i bedömningen av krigsmaterielexport ser till hela situationen i landet och regionen, inte till den specifika användningen av vapnen som sådan. 4

Leveranssäkerhet Avsnitt 5.3.2 Krigsmaterielutredningen ger ytterligare stöd för export av följdleveranser. Detta ges en framträdande position i de grundläggande principerna där de samlas i ett eget stycke om leveranssäkerhet. Man motiverar detta med att man ser ett ökat behov för Sveriges del av att kunna erbjuda leveranssäkerhet i olika former. I de föreslagna riktlinjerna framgår att man skall beakta om det finns en mellanstatlig överenskommelse som inkluderar leveranssäkerhetsgarantier. Vidare bör tillstånd medges förutsatt att det inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser. Att inte exportera krigsmateriel i strid med internationella förpliktelser är en självklarhet. Men när Utredningen sätter leveranssäkerhet i detta sammanhang understryker utredningen snarast att Sverige skall förpliktiga sig att leverera följdleveranser och att export bör stoppas endast vid extraordinära fall som internationella vapenembargon. Detta är att gå för långt. Internationell säkerhet går före svensk leveranssäkerhet. Sverige bör inte under några omständigheter ge så långtgående leveransgarantier som föreslås i utredningen. Det måste istället tydligt klargöras under vilka omständigheter leveranser inte kommer att fullföljas. Människorättskriterium begränsas Avsnitt 5.4.3 Nu gällande riktlinjer för vapenexport formulerades första gången i mitten av 1950-talet. 1971 antogs riksdagens riktlinjer för vapenexport. En av de grundläggande förutsättningarna för vapenexport är sedan dess att mottagarländerna ska respektera de mänskliga rättigheterna. Detta är emellertid inte endast humanitärt motiverat. Att inte sälja vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter är också en säkerhetspolitiskt grundad hållning. Sambandet mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling är ett sedan länge erkänt faktum. Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning, står det i regeringens proposition från 1992 om krigsmateriel. Dåvarande utredaren ansåg det vara klart att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga rättigheterna. 1993 förändrades riktlinjerna när det gäller mänskliga rättigheter. Enligt nuvarande riktlinjer spelar det ingen roll om vapnen i sig kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller ej, det räcker att kränkningarna förekommer i landet för att vapenexporten bör stoppas. Vidare lyfts kriteriet för mänskliga rättigheter fram särskilt och det sägs att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att vapenexport skall beviljas. Samtidigt som denna skärpning gjordes specificerade man graden av brott mot de mänskliga rättigheterna för att avslå export så som omfattande och grova. Krigsmaterielutredningen föreslår att nuvarande kriterium, som innebär att export inte bör medges om det förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter i mottagarlandet, ska överges. I stället föreslås ett nytt kriterium för mänskliga rättigheter som utgår från ett så kallat materielspecifikt angreppssätt. Utredaren föreslår därför att export endast bör avslås om det finns en up- 5

penbar risk för att den exporterade krigsmaterielen kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter. Många typer av vapen kan användas till internt förtryck. Amnesty International har de senaste åren publicerat flera rapporter om människorättsliga konsekvenser av bl.a. lätta vapen. Problemet med ett materialspecifikt synsätt är att det, i jämförelse med nuvarande ordalydelse, ökar risken för att vapenexport godkänns till länder som förtrycker. Dessutom kommer det att leda till mycket svåra avvägningar. Vi är oroliga att kriteriet som det föreslås idag kommer att bli irrelevant för export av t.ex. JAS 39 Gripen. Brott mot mänskliga rättigheter är tyvärr inte bara tortyr som drabbar den enskilde i en förhörssituation den irakiska regimens gasbombning av staden Halabja är ett exempel på en annan typ av "internt förtyck", där även stridsflygplan användes. Det är omöjligt att försöka förutse exakt vad en regering som kränker mänskliga rättigheter kommer att göra med de vapen den köper. Därför uppmanar vi starkt till att inte anta ett materielspecifikt synsätt. För att helt undvika att sälja vapen till dessa länder bör riktlinjerna göra klart att inga vapen skall exporteras till länder där grova och/eller omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker. Demokratikriterium avfärdas Avsnitt 5.4.4 Ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik som blivit än mer framträdande under senare år är att Sverige på olika sätt sökt understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika delar av världen. Demokrati är en hörnsten i Sveriges politik för global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv. I rättighetsperspektivet ingår demokrati och mänskliga rättigheter. De förstärker varandra och är varandras förutsättningar skriver regeringen propositionen om Sveriges politik för global utveckling. Under flera år har det framförts förslag om att införa ett demokratikriterium i det svenska regelverket kring krigsmaterielexport, vilket är något som hittills inte har existerat. Men utrikesutskottet föreslog att regeringens utredning skulle se över möjligheterna till införandet av ett demokratikriterium och i direktiven till Krigsmaterielutredningen tas demokrati upp som ett exempel på ett nytt tänkbart kriterium i regelverket. Utredningen avfärdar emellertid det av flera partier framförda förslaget att införa ett särskilt demokratikriterium som skulle begränsa möjligheten att vapen exporteras till diktaturer. Som ett av skälen till att ett demokratikriterium avfärdas anger utredningen att det är svårt att definiera innebörden av demokrati och att det skulle vara svårt att tillämpa. Detta är dock att göra det lite väl lätt för sig. Det är också märkligt eftersom man uppenbarligen inte ens försökt: Utredningen har varken ansett det möjligt eller tillrådligt att inom ramen för sitt uppdrag försöka definiera begreppet demokrati. Idag ställer vi krav på demokrati när vi beviljar bistånd. Självklart kan och bör vi göra detta även när vi beslutar om vapenexport. Att främja demokrati är en huvudlinje i svensk utrikespolitik. Om vi tar detta på allvar bör det få som konsekvens att krigsmaterielexport till diktaturer förbjuds. Det borde vara en självklarhet att inte tillåta export till länder där medborgarna inte har 6

inflytande över importen eller till och med riskerar att fängslas om de protesterar mot densamma. Krigsmaterielexport till diktaturer legitimerar diktaturen och motverkar möjligheterna till en demokratisk utveckling. Det andra och som det verkar egentliga skälet för att avfärda ett demokratikriterium är enligt utredningen att Sverige i ett internationellt perspektiv skulle bli ensamt om att ha ett sådant och att detta därmed skulle hämma möjligheterna till att inleda samarbeten med andra länders försvarsindustrier. Att man inte tagit denna fråga på allvar vittnar påståendet om att utredningen inte känner till något svenskt samarbetsland som infört eller planerar att införa ett demokratikriterium. Det är mycket märkligt eftersom världens största vapenproducent och en av Sveriges största samarbetspartner på området USA sedan 1999 har haft ett demokratikriterium. Det är mycket beklagansvärt att utredningen lägger sig platt för andra länders regelverk och inte vågar gå utanför den gemensamma norm som för närvarande gäller inom EU. Sverige bör gå i bräschen för att utveckla exportkontrollpolitiken inom EU och driva krav för att ytterligare förfina instrumenten för att kontrollera exporten. Här har Sverige en möjlighet att driva på en nödvändig internationell utveckling. Vi kan och bör ta tillvara på denna möjlighet genom att införa ett demokratikriterium i Sveriges riktlinjer för krigsmaterielexport. Vapenexport till krig Avsnitt 5.4.5 Krigsmaterielutredningen öppnar upp för att sälja vapen till krigförande länder. Detta är ett brott mot en lång svensk tradition om att inte delta i eller stödja krig. Denna hållning grundar sig i värderingen att krig alltid är fel, att vi kan och så långt som möjligt bör lösa konflikter utan våld. Utredningen föreslår en i grunden positiv presumtion till vapenexport till stater med vilka Sverige vill stärka sitt samarbete på försvarsmaterielområdet, som EU-länderna, Norge, Schweiz, USA och andra stater. Vapenexport till dessa utvalda samarbetsländer kommer med de föreslagna förändringarna knappast att kunna ifrågasättas även om länderna är inblandade i väpnad konflikt. Konsekvensen kan bli att långtgående militärsamarbeten kan binda upp Sverige och undergräva möjligheterna att bedriva en självständig utrikespolitik. Det är oacceptabelt att på detta sätt ge ett frikort på förhand till denna länderkrets som utgör mer än två tredjedelar av den totala vapenexporten. För dessa länder kommer alltså de begränsande delarna av riktlinjerna inte att väga särskilt tungt, och grundinställningen kommer istället att vara att vapenexport ska medges. Det är problematiskt att på detta sätt dela upp mottagarländerna i två kategorier. Särskilt problematiskt är det då man öppnar upp för en mycket diffus krets av andra stater som Sverige vill stärka sitt militära samarbete med. Detta är knappast en tillfredsställande nivå av tydlighet. Utredningens förslag till kriterium om fred, säkerhet och stabilitet är mycket luddigt. Konsekvenserna i detta avseende skall beaktas. Enligt kriteriet bör tillstånd inte beviljas om det finns en uppenbar risk för att den tilltänka mottagar- eller samarbetsstaten kan komma att använda den aktuella materielen för annat än legitima säkerhets- och försvarsändamål. I bedömningen skall 7

dessutom särskilt uppmärksammas om den tilltänkta exporten kan skada säkerheten för någon EU-medlemsstat eller annan vänligt sinnad stat. Detta kriterium exemplifierar på ett tydligt sätt hur de föreslagna riktlinjerna snarare försvårar tolkningen än bidrar till ökad förståelse: a) Vad innebär egentligen skall beaktas? b) Vad innebär bör inte? c) Vad innebär en uppenbar risk? d) Vad innebär legitima säkerhets- och försvarsändamål? e) Vad innebär särskilt uppmärksammas? f) Vem klassas som vänligt sinnad stat? Ett grundläggande problem med detta kriterium är att även detta genomsyras av en materielspecifik utgångspunkt. Grundhållningen bör vara att Sverige inte ska bidra till krig, oavsett om materielen riskerar användas i det specifika kriget eller ej. Det måste vara en självklarhet att Sverige inte ska exportera exempelvis ubåtar till Pakistan om man befinner sig i krig med Indien. Detta oavsett om den väpnade konflikten utspelar sig i Kashmir och det förefaller osannolikt att ubåtarna kommer till användning i konflikten. Utredningen föreslår också att tillstånd inte bör beviljas om mottagarstaten kan komma att använda materielen till annat än legitima säkerhets- och försvarsändamål. Med den föreslagna formuleringen riskerar vi att ställa oss som part i en konflikt och bli tvungna att exportera krigsmateriel till ett krigförande land om det kan påvisas att landet har ett legitimt försvarsbehov. Även krigförande icke-demokratiska länder kan ju rent juridiskt ha legitima försvarsbehov. Sverige har dock ingen anledning eller förpliktelse att stödja ett annat lands krigföring oavsett hur legitimt landets försvarsbehov kan anses vara. Utredningen föreslår slutligen att införa begreppet vänligt sinnad stat. Denna term som är direkt överförd från EU-terminologin för tankarna till andra tidevarv än 2000-talet. Att i svenska riktlinjer referera till dikotomier som ond/god och vän/fiende är direkt opassande och detta bör inte anammas av Sverige. Uppträdande gentemot det internationella samfundet Avsnitt 5.4.6 Utredningen föreslår att en prövning ska göras om den mottagande statens respekterar den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Detta ligger i linje med EU-kodens kriterium 6, och vi välkomnar att detta föreslås ingå i nya riktlinjer. Svagt utvecklingskriterium Avsnitt 5.4.7 Det är ett grundläggande problem att världen väljer att prioritera militära satsningar istället för att lösa problemen med fattigdom. Världen lägger idag ner omkring 1000 miljarder US dollar på militär rustning medan endast omkring 50 miljarder dollar satsas på bistånd. 8

Det är samtidigt oroande att många utvecklingsländer idag lägger mer resurser på militär rustning istället för utveckling. Huvuddelen av vapnen exporteras ofta med statligt stöd från rika länder till fattiga. Visserligen anger FN stadgans artikel 51 ländernas rätt till självförsvar. Men på samma gång anger FN stadgan i artikel 1, 55 och 56 att regeringarna är skyldiga att främja de mänskliga rättigheterna, att verka för ekonomisk och social utveckling och att på så sätt gynna utvecklande av och vidmakthållande av internationell fred och säkerhet. I den av riksdagen beslutade politiken för global utveckling från december 2003 är huvudpunkten att Sveriges politik måste vara samstämmig: Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat. Alla politikområden skall sträva mot samma mål. Målet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Politiken skall präglas av ett rättighetsperspektiv och kännetecknas av de fattigas perspektiv på utveckling. Det innebär att de fattiga människornas behov, intressen och förutsättningar skall vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar utveckling. Glädjande nog markerade riksdagen genom ett särskilt tillkännagivande att även krigsmaterielpolitiken måste underordnas den nya politiken. Mot bakgrund av detta är det välkommet att utredningen föreslår ett nytt fattigdomskriterium i regelverket för vapenexport. Enligt kriteriet ska hänsyn tas till den ekonomiska och hållbara utvecklingen i mottagarlandet innan vapenexport godkänns. Detta måste dock samtidigt ställas mot mottagarlandets rätt till självförsvar. Tyvärr riskerar Krigsmaterielutredningens förslag att bli verkningslöst eftersom det innehåller vaga formuleringar och stora kryphål. En stor risk är att om mottagarlandets rätt till självförsvar uppfattas som viktigare än den hållbara utvecklingen så kommer export ändå att medges. Detta kriterium är också underordnat den nya inriktningen där näringspolitiska skäl kan vara grund för export och det materielspecifika synsätt som utredningen föreslår som grund. Den sammantagna effekten av ett fattigdoms- och utvecklingskriterium blir därför i krigsmaterielutredningens förslag mycket marginell. Vad som behövs är ett tydligt utvecklingskriterium utan kryphål, utan ett materialspecifikt förhållningssätt och utan exportorienterade utgångspunkter. Regeringens ansvar Kapitel 6, Svenska Exportkontrollorganisationen 1996 delegerades beslut om vapenexport från regeringen till krigsmaterielinspektionen som samtidigt bytte namn till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Ett problem med denna förändring är att regeringen därigenom i viss mån sluppit undan ansvaret för den kontroversiella vapenexporten. Detta är också problematiskt då ISP är en myndighet som i ökande grad är med och driver utvecklingen på exportkontrollområdet genom direkta förhandlingar och överläggningar. Detta innebär att både de faktiska besluten samt utvecklingen av exportkontrollpolitiken mer och mer kommit att handhas av tjänstemän som inte kan utkrävas politiskt ansvar. Krigsmaterielutredningen tycker att den svenska organisationen för exportkontroll fungerar i allt väsentligt väl och man föreslår inga förändringar av förhållandet mellan ISP och regeringen. Vi delar inte denna uppfattning. Beslut om vapenexport bör tillbaka till regeringens bord. Det ska gå 9

att utkräva ansvar av dem som fattar besluten och det måste klargöras att nya, större eller principiellt viktiga ärenden ska avgöras av regeringen. Inom regeringskansliet ska ansvaret för krigsmaterielexporten ligga på utrikesministern eller annat statsråd inom utrikesdepartementet. Utöver detta organisatoriska klargörande bör inflytandet i och diskussionen kring krigsmaterielexport breddas ytterligare. Därför bör även riksdagen involveras ytterligare inför exportbeslut av större karaktär. Beslut om export eller samarbete av rutinkaraktär kan fattas av krigsmaterielinspektören. Exportkontrollrådet ska löpande redovisas samtliga beslut och ge vägledning inför ärenden som inte är att beteckna som rutinärenden. Även andra aktörer så som Sida och enskilda organisationer bör involveras i diskussionen inför beslut om exporttillstånd. Oreglerad vapenimport Kapitel 8, Importreglering Vad gäller importreglering, så anger regeringen i direktiven till Krigsmaterielutredningen ganska tydligt vad man inte vill se för resultat: De begränsningar och särskilda restriktioner som gäller för export av svensk krigsmateriel inte är direkt tillämpbara när Sverige importerar krigsmateriel för eget behov. Därför är det inte aktuellt att applicera de riktlinjer Sverige använder för export av krigsmateriel på importen till Sverige. Krigsmaterielutredningen som i några andra avseenden varit självständig i förhållande till direktiven (vilket den ju är fri att vara) är på denna punkt mer än nogsam och tar detta som en intäkt för att man inte behöver behandla eventuella riktlinjer för import överhuvudtaget. Utredningen finner ingen anledning att beröra frågan. Bara för att regeringen anser att riktlinjerna för vapenexport inte är direkt tillämpbara innebär detta att frågan ska avfärdas helt och hållet från dagordningen. Man kan mycket väl tänka sig andra riktlinjer för vapenimport än riktlinjerna för vapenexport. Det är därför beklagligt att utredningen inte ens bemödar sig att undersöka detta. Det är för oss helt orimligt att Sverige har omfattande militärt samarbete med brutala diktaturer och människorättskränkare samtidigt som vapenexporten till dessa länder är förbjuden. Precis som med vapenexporten kan det finnas eventuella försvarspolitiska motiv för vapenimport samtidigt som det finns utrikespolitiska motiv mot importen. Precis som när det gäller vapenexporten kan dessa behöva vägas mot varandra. Men detta är i sig inget argument mot att införa riktlinjer i frågan. Tvärtom. Vi anser att det bör införas riktlinjer för vapenimport under vilka vi ska ta hänsyn till om samarbetslandet befinner sig i väpnad konflikt eller om det förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter. Försvarsmateriel Avsnitt 9.1 Enligt utredningen är begreppet försvarsmateriel ett modernare begrepp och används idag parallellt med krigsmateriel i exportsammanhang och är etablerat i närliggande politikområden. Enligt utredningen är försvarsmateriel också en mer rättvisande benämning, eftersom viss materiel inte kan användas i applikationer som varken är att betrakta som krigföring eller militära och 10

därför bör enligt utredningens förslag till ändring i lagen om krigsmaterielexport ordet krigsmateriel ändras till försvarsmateriel. Resonemanget är märkligt. Försvarsmateriel är inte ens ett erkänt ord i svenskan. Det finns inte medtaget i Svenska akademins ordlista. Däremot finns krigsmateriel. I det allmänna språkbruket är vapenexport den absolut vanligaste termen. Därefter följer krigsmaterielexport. Materielen är avsedd att användas i krig oavsett om det är för att försvara sig eller för att anfalla någon. Detta bör naturligtvis avspeglas i namnet. Förslaget att ändra begreppet krigsmateriel till försvarsmateriel blir helt enkelt ett sätt att försöka dölja det självklara faktum att de vapen vi exporterar faktiskt är avsedda att kunna användas i krig. För övrigt leder det till en onödig begreppsförvirring att byta ut ett begrepp som använts i nära 100 år. Slutsats Vi anser att de förslag som Krigsmaterielutredningen presenterar i SOU 2005:9 är bristfälligt då de inte bygger på en korrekt omvärldsanalys. Förslagen tar inte hänsyn till utvecklingen inom områden som är relevanta även för krigsmaterielpolitiken såsom politiken för en hållbar utveckling där fattigdom utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten. Vi är övertygade om att en förändring av det svenska regelverket är nödvändig med hänsyn till den utveckling som vi sett i vår omvärld under 1990-talet och 2000-talet. När det gäller den senaste tidens praxisutveckling, som är en av anledningarna till att översynen av regelverket behövt göras, så anser vi inte att denna redovisas i utredningen, men den sägs samtidigt ligga till grund för utredningens slutsatser. Vi välkomnar intentionen att tydliggöra att EU:s uppförandekod är en del av det svenska regelverket för krigsmaterielexport men kan inte acceptera det sätt på vilket utredningen gör detta. Det är inte heller tillfredsställande att de svenska reglerna och riktlinjerna försvagas på flera punkter som en följd av detta. Sverige kan och bör istället ha ett mer långtgående nationellt regelverk. Sverige bör fortsätta att arbeta för strängare regler inom krigsmaterielområdet, nationellt, regionalt och internationellt. Att acceptera krigsmaterielutredningens förslag skulle motverka detta arbete och innebära ett steg bort från internationell fred och säkerhet. Carl Söderbergh Generalsekreterare, Amnesty International, svenska sektionen Bo Forsberg Direktor, Diakonia 11

Anna Åkerlund Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen Bonian Golmohammadi Generalsekreterare, Svenska FN-förbundet Frida Blom Ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Christer Zettergren Generalsekreterare, Svenska Röda Korset 12