Att höras utan pengar

Alexander Bringsoniou Att höras utan pengar Do It Yourself - Valrörelse, Del 1

Att höras utan pengar

Jag träffade Klas en kall kväll i Stockholm 4

1. Äntligen skulle det hända. Brasiliens kungar på hårdrockshimmelen, Sepultura, skulle spela i Stockholm. Jag och Mathilda i min klass hade väntat länge på den här dagen, det var den 14 mars 1992. För första gången sedan Bröderna Herreys 1984 skulle jag inte titta på den svenska uttagningen till melodifestivalen som gick samma kväll, nu var det hårdrock som gällde och Christer Björkman som vann den svenska uttagningen kom ändå sist när han tävlade i Europa ett par månader senare. Jag och Mathilda hade tillbringat nästan en och en halv termin i samma gymnasieklass och vi gick på en del spelningar tillsammans. Det var ingen romantik inblandad alls, vi hade bara samma musiksmak. Vi hoppade av tunnelbanan vid Gullmarsplan och började gå mot Fryshuset där spelningen skulle äga rum. Det är promenad på ungefär tio minuter och mycket var som det brukade vara. Ungdomar, mest killar, gick i klungor på vägen bort mot Fryshuset med långa hår och svarta kläder med favoritbandens tygmärken på. Några som hade druckit för mycket fick hjälp av sina kompisar. Du måste skärpa dig nu, du kommer inte in annars. Det gick nästan alltid lugnt till, jag kommer inte ihåg ett enda bråk Klas Morberg gjorde som alla ambitiösa musiker utan skivkontrakt som ville sprida sin musik. De sålde kassetter utanför andra bands spelningar. 5

eller slagsmål från den här tiden. Väl framme vid Fryshuset kom Klas Morberg fram till oss. Han visste inte att jag visste vem han var. Han spelade i bandet Desultory och han undrade om vi ville köpa deras demo. Det var en kassett med tre låtar på som de hade spelat in i Sunlight Studio i Stockholm, en studio där alla som var något i svensk dödsmetall spelade in sin musik. Jag är ledsen, sa jag med ett leende, men jag har faktiskt redan köpt den. Den andra låten, The Chill Within är grym. Klas såg uppriktigt glad ut. Åh, fan, sa han med ett lika stort leende. Så folk nere i Göteborg har hört talas om oss. Jag och Mathilda tittade lite menande på varandra men vi sa inget. Jag är född i Göteborg och pratar göteborgska men just då bodde jag i Vaxholm och vi ville inte ta ifrån honom glädjen av att vara känd i andra delar av Sverige. Inför arbetet med den här boken tog jag kontakt med Klas Morberg igen för att berätta om händelsen. Jag fick ett mejl från honom samma kväll: 6 Det där som du skrev, att jag tyckte det var suveränt att du som bodde ända borta i GBG hade hört demon är ju fantastiskt! Det låter som om det var på 1800-talet :-) Jag fnissade till för han har ju en poäng. Jag vet inte hur många gånger jag har frågat mig själv hur man gjorde innan det fanns mobiltelefoner och Internet men när jag ser tillbaka på det som hände utanför Fryshuset i Stockholm den där kvällen i mars 1992 så blir jag påmind. Vi gjorde som Klas Morberg gjorde. Vi la ner en hiskelig massa tid och pengar på att nå ut till människor som man i dag kan nå på några sekunder för en spottstyver. Och det var inte på 1800-talet. Ja men, kanske du tänker. Jag köpte/lånade/kopierade den här boken för att lära mig hur jag ska nå ut med ett budskap, inte för att läsa om någon gammal hårdrockare. Vad har det med mig att göra? Det är faktiskt ganska mycket. Klas ville nå ut med sin musik, du vill nå ut med ditt budskap. Ser du likheten? Det gäller att nå ut. Så vad handlar det om? I skrivande stund är det den 8 oktober 2009 och klockan börjar närma sig 13.00. Jag har slagit på TV:n i vardagsrummet och jag sitter med datorn i knäet för klockan 13.00 kommer beskedet med stort B. Då ska Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund (som inte alls är ständig men det är en annan historia) berätta för världen vem som får 2009 års Nobelpris i litteratur. Jag ska göra ett experiment. Wikipedia är ett uppslagsverk på Internet. Vem som helst kan skaffa ett konto och antingen lägga in nya ämnen eller redigera och skriva om texter i det som redan finns. Wikipedia är summan av alla användares kunskap.

När Peter Englund säger namnet på pristagaren ska jag skriva hans eller hennes namn i sökfältet på den svenska delen av Wikipedia så fort jag kan. Jag ska gå in på pristagarens sida och se hur lång tid det tar innan någon uppdaterar den och skriver att det är nobelpristagare det handlar om. Jag hoppas att det blir någon med ett lättstavat namn. Nu öppnas dörren och Peter Englund kommer ut. Årets nobelpristagare är Herta Müller. Jag skriver in det fort som sjutton i sökfältet på Wikipedia och hittar hennes sida. Där står ingenting om att hon har fått Nobelpriset. Jag tycker på knappen F5 som gör att sidan laddas ner på nytt. Ingen förändring. F5 en gång till. Ingen förändring. F5 igen, där kom det. Längst ner i det första stycket kan man läsa Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2009. En användare som kallar sig för IP har gjort att Herta Müller är nobelpristagare också på Wikipedia. Det var slitsamt, dyrt och ineffektivt. Och då ska vi inte prata om de geografiska begränsningarna. Varje artikel i Wikipedia har en flik som heter Historik. Där kan man se vilka förändringar som har gjorts, vem som gjorde dem och när de gjordes, du kan gå in själv och titta. Uppdateringen som sa att Herta Müller fick Nobelpriset skedde klockan 13.00. Tyvärr kan man inte se vilken sekund förändringen gjordes, man får nöja sig med vilken minut det var. Bara några sekunder efter att Peter Englund avslöjade att Herta Müller var årets pristagare var hennes sida på Wikipedia uppdaterad. Wikipedia var ingalunda ensamma om nyheten, alla större nyhetssidor uppdaterades lika snabbt men det finns en stor skillnad. Den som uppdaterar en tidnings hemsida har det som jobb, det är en journalist som skriver en text publicerar den och får en lön den 25:e varje månad. Människan bakom signaturen IP får inte en krona. Låt oss då jämföra detta med en annan stor händelse. Den 6 augusti 1945 klockan 00.15 svensk tid släppte USA en atombomb över Hiroshima. Det var första gången en atombomb användes på riktigt. Några timmar senare fick de svenska tidningsläsarna sin morgontidning. De tidningarna finns fortfarande kvar på mikrofilm och du kan gå och läsa dem på ett större bibliotek. Det gjorde jag för jag ville veta när de svenska tidningsläsarna fick reda på att det hade släppts en atombomb i Japan. Ingen av tidningarna som kom ut den 6 augusti nämnde bomben. Den 7 augusti var det en liten notis som hänvisade till en presskommuniké från den amerikanska militären. Vi får veta att det har släppts en atombomb men mycket mer är det inte. Om man inte visste vad en atombomb var för något kan man omöjligen ha förstått vidden av det som hade hänt. Den 8 augusti kunde det inte undgå någon tidningsläsare vad som hade hänt. Det tog alltså två och ett halvt dygn innan de svenska tidningsläsarna kunde ta del 7

av en självständig rapportering om det som enligt vissa avslutade andra världskriget, en händelse som gjorde att cancerfrekvensen fortfarande är högre i Hiroshima och Nagasaki än i andra delar av Japan. Två och ett halvt dygn. Jämför det med Herta Müllers Nobelpris. Disclaimer är ett ord som det inte finns någon bra svensk översättning för. Det innebär i korthet att man inte tar på sig ansvaret eventuella konsekvenser av det man skriver. Här är min disclaimer. Jag har blivit ombedd att skriva om något som utvecklas och förändras otroligt snabbt. Detta skrivs på hösten 2009, om någon sparar den här boken och läser den igen om två år kommer han eller hon på sin höjd tycka att det är ett intressant historiskt dokument. Utvecklingen går så for så att det i princip är omöjligt att ha en aktuell bok om det, när bläcket har torkat har det redan hänt massa grejer. 1988 tyckte ledningen för den gamla skrivmaskinstillverkaren Facit att det där med datorer nog inte skulle bli en stor grej så det skulle de inte satsa på. Konsekvenserna blev förödande, Facit AB gick i konkurs och ledningen fick ta ett stort ansvar. Jag tänker inte ta ansvar för någonting. Allt som står här är alltså aktuellt just nu, i oktober 2009. Om du gör något som bygger på den här boken får du skylla dig själv. Någon gång nästa sommar bör man köpa en annan bok för då är detta inte aktuellt längre. Eller så kan du betala pengar till mig för att skriva en andra upplaga, det är bara att ringa;-) Vad är sociala medier? Alla har läst en tidning. Alla har lyssnat på ett program på radio. Alla har sett ett program på TV. När man gör det är det en fråga om envägskommunikation, de som står bakom det man läser, lyssnar eller tittar på kommunicerar med dig men du kan inte kommunicera tillbaka på samma villkor. Visst, du kan ringa journalisten och komma med synpunkter men det sker helt på journalistens villkor. Han eller hon kan lyssna på vad du har att säga och välja att publicera det. Journalisten kan också välja att strunta i vad du säger, du har ingen makt alls. Mediekonsumenterna får det som medieproducenterna har bestämt att de ska få. Det är något helt annat med sociala medier. Här finns inte samma uppdelning mellan producenter och konsumenter. Tidigare var tidningar, radio och TV människors stora källa för information, det fanns helt enkelt inte många andra verktyg för att nå ut till många människor samtidigt. Det gjorde att redaktionscheferna på dessa tidningar, radio- och TV-kanaler hade stor makt över vad människor skulle få ta del av. Så är det inte längre. Utan att överdriva kan man säga att det har skett en revolution på området. I dag kan i princip vem som helst bli publicerad någonstans 8

där hela världen kan ta del av det som publiceras. När du i forntiden, på 90-talet alltså, skrev en insändare till din lokaltidning hoppades du att att de skulle ta in den så att folk skulle kunna läsa. Lokaltidningen är som ordet antyder lokal så då nådde du dem som läste tidningen, alltså några av dem på din ort. Internet är inte lokalt på något sätt, om du lägger din text där når du hela världen. Eller gör du det 9

En berättelse om att såga ner en piedestal 10

2. Tänk dig att du är på en fest. Du står där med ett glas i handen och humöret är på topp. Du pratar om allt möjligt med kompisar till höger och vänster och det är en kanonkväll. Du och en grupp människor står i en ring och pratar med varandra och en man glider fram över golvet och ansluter sig. Ni öppnar upp ringen lite så att han kan komma in. Allt annat vore oartigt och det här är ju en trevlig tillställning. Efter några minuter börjar mannen prata. Han pratar om sitt jobb, om sina tankar och åsikter och han bryr sig inte det minsta om vad de andra i sällskapet säger. Han pratar oavbrutet, han är i och för sig berest och han har ett ovanligt jobb så han har en del intressanta saker att berätta men allt handlar om honom. Det är han, han och han hela tiden. Det är tre saker som utmärker honom: han är lång, han pratar halländska och han är utrikesminister. Den där Pelle är en pratig typ som inte låter någon annan få en syl i vädret, honom gillar jag. När Carl Bildt var statsminister i början av 90-talet gjorde han ett stort nummer av att han skickade ett mejl till USA:s president Bill Clinton. Enligt Carl Bildt själv var det första gången en regeringschef skickade ett mejl till en annan regeringschef. Jag vet inte om det är sant men det var vad han sa samtidigt som han pratade vitt och brett om hur viktigt det var med IT. Han skickade ett mejl över Atlanten som kom fram direkt, det var ju helt fantastiskt! Detta var innan Jonas Birgersson och andra IT-pionjärer hade slagit igenom så Internet var väldigt nytt. I valrörelsen 1994 pratade massa politiker om IT men det var ingen som riktigt visste var det för något. Utom att det var hett och att det var framtiden. Carl Bildt var het, han hängde med och han var uppkopplad. Sedan dess har han haft ett rykte om sig om att ligga i framkant när det gäller kommunikation på Internet. Han har drivit bloggen Alla dessa dagar sedan februari 2005. 11

OK, jag håller med om jag kanske är lite taskig mot Carl Bildt. Jag tror inte att han skulle uppföra sig så på en fest men det är faktiskt så han uppför sig på sin blogg. Han är en mycket flitig skribent där och ofta skriver han flera inlägg per dag. Problemet är att det inte har ett dugg med sociala medier att göra. Sociala medier handlar om tvåvägskommunikation där jag skriver något, du kommenterar, jag svarar och så har vi ett samtal. Man kan kommentera Carl Bildts inlägg. Jag har gått igenom en stor del av bloggen och med risk för att jag kan ha missat något så svarar han aldrig. Det rör sig alltså inte om ett samtal, det är en envägskommunikation där Carl Bildt får prata ensam och ostört. Det händer att man träffar sådana personer i det verkliga livet och de förknippas ofta med begrepp som självupptagna, uppblåsta, tråkiga eller pompösa. Det händer att högt uppsatta politiker försöker ge sig ut i sociala medier. Några av dem är riktigt bra, andra är som Carl Bildt men de flesta är faktiskt ganska dåliga. Gudrun och Göran Gudrun Schyman och Göran Hägglund är bra, riktigt bra (på sociala medier, politiken får du köpa en annan bok om). Jag har testat dem några gånger på mikrobloggen Twitter, jag har ställt frågor till dem och de har alltid svarat inom ett par timmar. De har verkligen förstått att sociala medier handlar om att man är social. Mona Sahlin är en av de dåliga. Hon finns på Twitter och fråga mig inte varför. Den 15 december 2009 skrev hon 12 Valet 2010 blir ett vägval - skickar just en debattutmaning till Reinfeldt - det är dags att få ut moderaterna på plan Sedan hände det inget på över en månad och den 20 januari 2010 skrev hon: Viktig partiledardebatt idag. Vår politik för fler jobb står mot regeringens politik för ökade klyftor. Det blir valets huvudkonflikt. Mona Sahlin gör två fel som många politiker gör. Det första är att det inte är envägskommunikation och det andra är att det inte är särskilt aktivt. Det är ett kardinalfel att låta det gå mer än en månad mellan inläggen. Carl Bildt När jag nu har ägnat inledningen av ett kapitel till att såga Carl Bildts blogg men jag måste ändå ge honom en eloge. Han har en blogg och det händer saker på den. När han blev utrikesminister var många, bland annat jag själv, nyfikna på om han

skulle fortsätta blogga. Kan en utrikesminister verkligen göra det? Hur skulle det som skrevs där tolkas? Var det Carl Bildts personliga åsikter eller var det regeringens officiella politik som kom till uttryck där? Carl Bildt fortsatte att blogga precis som innan han blev utrikesminister. Han fick lite kritik men det brydde han sig inte om. Problemet med bloggen är att den har blivit som hans privata insändarsida där han aldrig blir refuserad och dagbok. Vi kan läsa vad han tycker och vad han gör på dagarna. Det behöver i och för sig inte vara fel men det är inte det som är tanken med sociala medier. Det handlar inte bara om att få ut ett budskap De politiska partierna har förstått att sociala medier kan spela roll i valrörelsen 2010. De har börjat göra planer och lägga upp strategier för hur de ska använda dem. Jag har läst ganska många av dessa planer från flera partier på regional nivå och jag har tappat räkningen på hur många av dem som ser sociala medier som ett sätt att få ut sitt budskap. Så gott som alla glömmer det viktiga med sociala medier, att det är socialt. Om man vill bli framgångsrik ska man göra som Göran Hägglund och Gudrun Schyman. De tar sig tid, de samtalar och de ger personliga svar. De får det att fungera som ett cocktailparty, du säger något, jag svarar, du svarar på det, en tredje person ger sig in i diskussionen o.s.v. Jag är ganska säker på att Gudrun Schyman och Göran Hägglund når människor som de skulle ha svårt att nå på annat håll. Jämför det med Mona Sahlin vars texter på Twitter är förutsägbara och i ärlighetens namn rätt tråkiga. Vem är överraskad över att hon är emot Moderaterna? 13

Det är väldigt väldans mycket nu 14

3. Vem som helst kan publicera det han eller hon har gjort. Det är meningslöst att räkna hur många bloggar, Youtube-filmer och användare på Facebook det finns för om man skriver en siffra i denna stund kan man säker på att den kommer att vara inaktuell om en minut. Det har gjort att antalet publicerade budskap formligen har exploderat, idag finns det en oöverskådlig massa av information att ta del av. Det kan vara i form av bloggar, kommentarer till tidningsartiklar eller filmer på Youtube men det är långt i från allt. Därför är det inte så enkelt längre. Man kan vara idealistisk och säga att det är bra att människor få ta del av viktig information. Problemet är ju bara att när man vill nå ut med ett budskap så vill du att människor ska ta del av DIN information. Bryt igenom överflödet I medievärlden pratas det om grindvakter, det är en eller flera personer som bestämmer vad som kommer med i publiceringen. Alltså, vad ska stå i tidningen eller sändas i radio eller TV? Senare tids medieforskning har ifrågasatt begreppet som det var tänkt att betyda från början men det är ändå alltid någon som bestämmer. En stor del av det journalistiska arbetet handlar om att välja och när man väljer är det något man väljer bort. Redaktionerna gör en nyhetsvärdering om vad som passar in just deras tidning eller program. I det ligger bland annat att de ska sälja och vara intressant för läsarna, tittarna eller lyssnarna. Det måste vara tillräckligt intressant för att många ska välja just den nyheten. Det gäller särskilt alla mediebolag som inte heter Sveriges Radio, Sveriges Television eller Utbildningsradion som ju får sina pengar från TV-avgiften, det som tidigare hette TV-licensen. Om man vill nå ut med sitt budskap är det en bra idé att försöka övertyga någon av grindvakterna på de större medierna. Om man har något som är bra och intressant kanske man kommer in, annars inte. 15

Hur såg det då ut för den som ville ha ut ett budskap förr? I vissa fall liknar det läget i dag men på många fall är det en oerhörd skillnad. En skillnad som har revolutionerat det sätt som många konsumerar medier i dag. Låt mig till att börja med göra en lite analys, hur var det förr och hur det är nu: Förr Tidningar fanns bara på papper. Svenska massmedier var den nästan den enda källan för information för flertalet människor. Utrustningen för att ta fram en snygg grafiskt formgiven produkt med text och snygga bilder var mycket dyr. Utrustningen för att trycka en text var dyr. Om man väl hade en tryckt text var det svårt att sprida den. Man kunde i och för sig göra som Klas Morberg och försöka ge eller sälja sin produkt till förbipasserande men det är tidskrävande och svårt. Vi ska inte tala om den geografiska begränsningen, folk som fysiskt befinner sig nära dig är de enda som får ta del av ditt fantastiska budskap. Nu Tidningar finns på papper och på nätet. Svenska massmedier är inte den enda källan för information för flertalet människor. Utrustningen för att ta fram en snygg grafiskt formgiven produkt med text och snygga bilder är billig. Man behöver inte trycka en text för att sprida den. Distributionen är enkel och billig. Lägg det du vill få ut på nätet så är det klart. Då kan hela världen ta del av det du har gjort med några musklick. Massmediekonsumtion Förr bestämde tidningens redaktionschef eller redaktör på insändarsidan om folk skulle få läsa din insändare. Om du ville ta den makten ifrån honom (det var sällan en kvinna) kunde du göra två saker. Det första var att skriva ut din insändare på papper, kopiera upp den, ställa dig på torget och dela ut den till förbipasserande. Det andra var att starta en egen tidning och trycka din insändare i den. Det första sättet, att dela ut insändaren till förbipasserande, är dyrt och tidskrävande och det är inte särskilt effektivt för de flesta på din ort kommer inte att passera dig just när du står där. Det andra alternativet, att starta en tidning, är det många som har försökt att göra. Nästan alla har misslyckats. Det är inte ett alternativ för vanligt folk och det har i princip aldrig varit det. Förr var det alltså dyrt och svårt att dra igång andra informationskanaler. Följden 16

blev att folk hade sin tidning och de läste den. Tidningen behövde inte vara så bra, innehållet behövde inte vara så populärt för folk läste det ändå, det fanns ju inte så många alternativ. Det var ungefär som att alla tittade på Hylands hörna, det fanns ju bara en TV-kanal så vad skulle de göra? Som du säkert har märkt så är det inte så längre. Om redaktören på insändarsidan inte vill ta in din insändare behöver du inte kopiera upp den och dela ut den på torget och du behöver inte starta någon ny tidning. Lägg den på din blogg så är det klart. Problemet är bara det att om du gör det och nöjer dig med det så kommer mycket få människor att läsa den. Du är ju inte den ende som har upptäckt att det där med Internet och bloggar är bra. Det finns ett överflöd av dem som vem som helst kan klicka sig till dem på några sekunder. Men glöm inte att folk kan klicka sig FRÅN din blogg lika snabbt. Om du vill att folk ska ta del av det du har gjort måste det vara populärt och ha något som de andra inte har. Det är inte som förr när folk läste din insändare i tidningen för att det inte fanns något annat att läsa. När det är svårt att nå ut kommer få att lyckas med det. Då behöver det som konsumeras inte vara så populärt eller omtyckt, det konsumeras ändå. När det är lätt att nå ut är det tvärtom. Det som konsumeras måste vara populärt för att det ska konsumeras, annars försvinner det i mängden. Alltså, om det är svårt att producera behöver det inte vara lika populärt för folk för att de ska konsumera det du har producerat. Om det är lätt att producera är det tvärtom. I dag är det lätt att producera så det måste vara lite kvalitet i det du producerar. Viral marknadsföring Kostnad Popularitet När det att lätt och billigt att publicera sig måste det man sprider vara väldigt populärt för att det ska bli sett. Det är inte som förr när alla tittade på Hylands hörna för att det var det enda som fanns. Tänk dig att du har gjort en film och att du har lagt den på Youtube. Någon tittar på den och tycker att det är så bra att han eller hon skickar det till sin kompis med uppmaningen titta på det här. Kompisen tycker också att det är så bra så han eller hon skickar den till sina kompisar med samma uppmaning. Tänk att det håller på så i några led. Efter ett tag är det ganska många som har sett filmen utan att du har behövt 17

anstränga dig särskilt mycket (förutom när du gjorde filmen och det kan vara väldigt bökigt). Obama Girl Drygt ett år före det amerikanska presidentvalet 2008 fick Amber Lee Ettinger sitt stora genombrott. Hon var en 25-åring från Hazleton i Pennsylvania som blev kontaktad av gänget bakom Barely political som gör Youtube-filmer. De hade spelat in låten I got a crush on Obama och de ville göra en musikvideo till den där Amber Lee Ettinger skulle spela huvudrollen. Hon ställde upp och videon blev en succé. I dag har filmen visats nästan17 miljoner gånger och det ökar hela tiden. Du kan se den på Youtube, sök på Crush on Obama. Låt oss analysera videon lite grann: 18 Den är lite taffligt gjord så att den ska billig ut. Den är fylld av saker som politiskt intresserade amerikaner känner igen. Den hänvisar bland annat till demokraternas konvent 2004 där John Kerry utsågs till presidentkandidat och där Obama fick sitt nationella genombrott. Den använder många klichéer från vanliga videos med snygga tjejer i. Det blir roligt när de kopplas samman med en presidentkandidat som inte brukar förekomma i sådana sammanhang. Det är oväntat att en 25-åring sjunger om att hon är förälskad i en senator som är gammal nog att vara hennes pappa.

Några lyckades exempel på Youtube Hans Rosling Det finns många filmer med Hans Rosling och ingen av dem är fylld med snabba klipp eller musik som höjer spänningen. Det vi får se är Hans Rosling som håller föreläsningar om hälsoläget i världen där han visar diagram med olika kurvor, grafer och bubblor i. Låter det tråkigt? Det är det inte, se själv. Viral Video Film School Med humor och snabba klipp som man enkelt kan göra hemma lyckas de sprida sitt budskap. Sök på: People Destroying Things: Viral Video Film School YouTube s Biggest Showoffs: Viral Video Film School Evolution of Dance Det mest visade klippet på Youtube. Kanske inte världens roligaste men det är genomtänkt och det måste ha tagit lång tid för Judson Laipply att repetera in sitt framträdande. På sex minuter dansar han sig igenom 34 låtar så det var inget han slängde ihop medan han stod framför kameran. Dschinghis Khan Moskau Den västtyska gruppen Dschinghis Khan sjunger en sång med roliga kläder och rolig koreografi. Jag tror inte att bandet visste att folk skulle sitta 30 år senare och tycka att de var jättetöntiga men tänk om någon i dag skulle ta efter vad de gjorde. Tänk om någon skulle skriva om texten med sitt budskap i och spela in en video med exakt samma töntiga koreografi. Om det görs det med glimten i ögat kan det bli roligt 9 year old kid scores the best GOAL EVER!!! En nioåring i USA gör ett mål i ishockey. Klippet spred sig över världen och efter ett par dagar hade mer än 600.000 personer sett det. Finnish guy teaches how to disco En danslärare i Helsingfors någon gång på 80-talet visar sina tittare hur man dansar disco. Det spelar ingen roll att det är på finska, det är roligt ändå. Mannen är fortfarande danslärare och han har fler elever än någonsin tack vare det här klippet. 19

Obama Girl vs. Giuliani girl Videon med Obama girl blev så framgångsrik så den fick en uppföljare och till skillnad från många andra bidrag till uppföljarträsket så blev det bra. Republikanerna skulle utse en presidentkandidat och den gamle borgmästaren i New York, Rudy Guiliani, gjorde ett (1) försök i en (1) delstat, Florida. Han förlorade så det blev inget men... 20... Barely Policital skapade Guiliani Girl och lät henne tävla mot Obama Girl. Ställ dig frågan När du lägger ut ditt budskap på nätet måste du fråga dig själv om det finns något i det du lägger ut som gör att folk kommer att ägna mer än fem sekunder åt det. Om du tror det så ska du gå vidare till nästa steg. Hitta några personer som du litar på. Personer som du vet vågar säga saker till dig som du kanske inte tycker om att höra. Fråga dem om de tycker att det du har gjort bra. Om de svarar ja är det bara att sätta igång. Man måste inte ha fotomodeller Om du lyckas få lika stor framgång som gänget bakom Obama Girl så har du verkligen lyckats med något men låt oss komma ner på jorden en stund. Hon är ett exempel på hur man kan lyckas slå igenom om man vågar gå utanför mallen lite grann. Jag har tappat räkningen på antalet politiker jag har sett på Youtube som ställer sig med en mikrofon framför en kamera och pratar i en minut om hur bra de är eller om hur dålig motståndaren är. Det är dötråkigt. Youtube redovisar alltid hur många som gånger ett klipp har visats och mätaren talar sitt tydliga språk. Ansträng dig och försök komma på något som inte är så förutsägbart. Använd fantasin som naturen (förhoppningsvis) har gett dig.

Den översta bilden är en skärmdump från den 16 oktober 2009 och den nedre är tagen två dagar senare. Jämför antalet visningar i det nedre högra hörnet på varje bild. Det hände på bara två dagar. 21

Bloggen - det inte längre så nya svarta på nätet 22

4. Blogg är en försvenskning av det engelska ordet blog som i sin tur är en sammanslagning av orden web log. Man kan säga att det betyder nätdagbok men det har utvecklats till att bli mycket mer än så. Vad handlar bloggar om? Tja, vad ska man svara på det? Det är ungefär som att svara på frågan Hur smakar mat? eller Vad handlar böcker om?. Det finns bloggar om allt precis som att det finns böcker om allt. Den här boken handlar om att få ut ett budskap och därför tänker jag hoppa över bloggarna som handlar om mat, forskning eller livet som småbarnsförälder Jag tänker inte heller ägna någon kraft åt bloggar om musikteori, hur man blir en bättre författare eller hur man bäst tar hand om sin hund, bil, frimärkssamling, papegoja, gitarr eller någon av de andra tusentals saker man kan tänkas vilja ta hand om. Här handlar det om att nå ut med ett budskap. Vad är det då? En blogg är en sida där man kan skriva texter och lägga ut bilder. Man kan se det som att man skriver en artikel. Alla artiklar hamnar i kronologisk ordning där det man skrev senast hamnar längst upp. Alla sidor jag har hittat som erbjuder sidor för bloggande har en arkivtjänst som är uppdelad på månader, på så sätt kan man enkelt gå tillbaka och se vad man själv eller någon annan skrev en enskild månad. Kommentarer Man kan låta läsarna kommentera det man har skrivit, det styr man över själv. Vissa låter läsarna kommentera fritt så att den som vill kommentera skriver sin text och klickar på Skicka, då hamnar kommentaren under inlägget med en gång. Andra vill granska kommentarerna innan de publiceras medan vissa väljer att helt plocka bort möjligheten att kommentera. Du väljer själv hur du vill göra men om du vill få igång ett samtal ska du ge folk möjligheten att kommentera. Du kan dessutom bestämma om folk ska kunna kommentera anonymt eller inte. 23

Det finns ingen regel om vad som är rätt och fel och jag rekommenderar att du prövar dig fram. Om du tillåter att folk kommenterar anonymt kan du räkna med att vissa skriver saker som de inte skulle ha skrivit om de hade tvingats stå för det med sitt namn. Hur du än gör så är det bra att veta att man kan ändra sig hur många gånger som helst. och nu lite reklam Jag bloggar på www.medborgarjournalisten.se/blogg Slut på reklamen Det tog inte lång tid innan jag märkte att vissa ämnen drar till sig fler kommentarer än andra. Inlägg om Sverigedemokraterna, homosexualitet eller andra frågor kan locka fram mörkerkrafter så när jag skriver om sådant ändrar jag inställningarna så att jag ska läsa kommentarerna innan de publiceras. Många kommentarer är rasistiska eller otrevliga på något annat sätt och de hamnar i papperskorgen. Om du låter alla kommentera fritt och det skulle komma någon otrevlig kommentar kan du plocka bort den i efterhand. Du kommer inte att hållas juridiskt ansvarig för det som skrivs bland kommentarerna. En åklagare inledde en förundersökning mot Carl Bildt när någon hade skrivit en kommentar på hans blogg som kunde ses som hets mot folkgrupp. Frågan gällde om Carl Bildt kunde hållas ansvarig för rasistiska kommentarer bland dem som hade kommenterat. Åklagaren la ner förundersökningen och tyckte därmed att Carl Bildt inte hade brutit mot någon lag. Kommentera mycket Nu vet du hur du ska göra om du vill att andra ska kommentera dina inlägg. Om du vill bli läst ska du själv kommentera andras bloggar när du tycker att du har något intressant att säga. Inte annars. När du kommenterar är det viktigt att du inte gör det anonymt. Om du använder samma inloggningsuppgifter som du har på din blogg kommer ditt namn i kommentaren att göras om till en länk till din blogg. Hur bloggar man? Det första du ska göra är att hitta en sida att lägga din blogg på. Det finns ganska många men en tumregel är att du ska ta någon som du inte behöver betala för. Du hittar länkar till några sidor längst bak i det här kapitlet. Det gäller alltså att stå på tårna om man vill bli en framgångsrik bloggare. Det är lite svårt i början men efter ett tag kommer man in i det. Man får vara lite uppmärksam och tänka bloggmässigt, kan det där jag läste om i tidningen i dag vara något för bloggen? Svaret är ofta ja. 24