Den första grekiska boken i Rom

STAFFAN FOGELMARK Den första grekiska boken i Rom Boktryckarkonsten var bara ett decennium gammal när grekisk text för första gången dök upp i en tryckt bok. År 1465 tryckte Johann Fust och Peter Schöffer i Mainz Ciceros De officiis och Paradoxa Stoicorum, och samma år gav Konrad Sweynheym och Arnold Pannartz i Subiaco ut kyrkofadern Lactantius. Båda dessa böcker har inslag av grekisk text, men det är inte helt klart vilken av dem som kom först. Däremot står det klart, att den första grekiska boken är Konstantin Lascaris' grekiska grammatik Epitome, tryckt av Dionysius Paravisinus i Milano 1476. Allt fler tryckare gav sig i slutet av 1400-talet i kast med att trycka grekiska böcker. Några av de mest framgångsrika är kända namn: Lorenzo di Alopa i Florens, Aldus Manutius i Venedig, och den kanske främste av dem alla, om man ser till kvalitet hellre än till kvantitet, kretensaren Zacharias Kallierges, även han verksam i Venedig. Det blev också han som efter växlande öden och under egendomliga förhållanden kom att trycka den första grekiska boken i Rom år 1515, en edition av den grekiske poeten Pindaros' epinikier (segerhymner). Inte bara antikens greker, utan även romarna hyllade Pindaros som den störste av alla lyriker; det räcker kanske att hänvisa till orden i Horatius' välkända ode 4:2 ("Pindarum quisquis studet aemulari..."). Pindaros' mest berömda dikter då som nu var just dessa segerhymner till deltagare i de stora panhellenska idrottsspelen i Olympia, Delphi och andra platser, men trots att dikterna var beställningsverk handlade de föga om segraren och hans prestationer på arenan, utan fastmer om det mänskliga livets storhet men också dess bräcklighet, oftast mot en bakgrund hämtad ur den rika grekiska mytologin. Pindaros' dikter anses vara svåra både språkligt och innehållsligt och har lockat ett oändligt antal uttolkare genom seklerna. Folke Sandgren är en av de få svenskar som har lämnat vetenskapligt bidrag till förståelsen av Pindaros. I det följande skall dock inte dikterna diskuteras, utan den romerska editionens tillkomst och märkliga bakgrund ur ett bok- och kulturhistoriskt perspektiv. Men först några ord om varför denna edition är av så stor betydelse för pindarosforskningen. Editioprinceps av Pindaros lämnade Aldus' officin 1513 och byggde till stor del på mindre goda handskrifter och har därför inte haft så stor betydelse i textens historia. Men redan två år senare kom den edition som är den enda som av forskarna hedrats med en särskild benämning efter platsen för dess

372 STAFFAN FOGELMARK tillkomst: editio Romana. Zacharias Kallierges står som tryckare, men av allt att döma var han i egenskap av kunnig grecist även utgivare av texten. Hans edition kom att bli normgivande under 300 år och behandlas ännu i våra dagar som likvärdig med handskrifterna: vi tvingas konstatera, att det finns läsarter i Kallierges' edition som är okända för samtliga de till vår tid drygt 200 bevarade handskrifterna. Kallierges förefaller alltså ha haft tillgång till en eller flera handskrifter som nu är förlorade och som bjudit en delvis annorlunda text (alternativet, att utgivaren själv emenderat texten kan vi av vissa ej här redovisade skäl avvisa som mindre troligt). Eftersom editionen 1515 är av så stor betydelse för textens historia och rätta lydelse har många forskare ägnat möda åt att studera den och försökt att fastställa dess bakgrund. Därvidlag har rent kaos uppstått. Forskarna har t.o.m. tagit heder och ära av varandra med beskyllningen, att motståndaren inte ens kan läsa innantill. Vad ingen av dem har anat, än mindre sett, är att ett antal ark har satts om på ett sådant sätt, att texten fluktuerar. Det som gör saken ännu mer problematisk är, att de ark som alltså finns i två varianter med delvis olika text, i praktiken skapar ett mycket större antal varianter av editionen, eftersom tryckaren enligt tidens sed inte kasserade den första varianten, utan blandade ark från båda tryckningarna fritt. Antalet skiljaktiga exemplar av boken kan därför vara nästan hur stort som helst. Man bör hålla i minnet att det som krävde den största kapitalinsatsen i boktryckarkonstens barndom inte var kostnaden för att skära, gjuta och sätta typerna; den tunga bördan var kostnaden för papperet, och tryckaren kunde inte lättvindigt slänga investerat kapital i soptunnan. Priset på böcker sattesju också vanligen efter antalet ark. De forskare som beskyllt varandra för att inte ens kunna läsa innantill har inte insett, att deras respektive exemplar av editionen av allt att döma haft olika kombinationer av variantarken. Som ett belysande exempel kan nämnas, att de första tio exemplar jag kollationerade allesammans hade olika uppsättningar av variantarken. Var och en kan förstå, hur problematiskt det blir att föra en vetenskaplig diskussion med en kollega under sådana förhållanden. Men ganska många exemplar (nära 40%) har faktiskt samma uppsättning av variantarken (nämligen enbart den omsatta texten), och då är väl allt frid och fröjd, om två eller flera forskare råkar ha likalydande texter framför ögonen? Inte alls - situationen är då om möjligt ännu mer bedräglig, eftersom de då inte ens får skäl att misstänka, att det kan vara något fel med texten och att det finns en mängd läsartsvarianter som är och förblir okända för dem. Jag forskar sedan några år i dessa och en rad andra minst lika intressanta problem kring editionen. Under resor till ett sextiotal bibliotek utomlands har jag kollationerat 80 exemplar samt brevledes samlat in de viktigaste data från ytterligare 100 exemplar. Det totala antalet insamlade data rör sig kring 70 000, vilka kommer att ligga till grund för en monografi med tvärveten-

DEN FÖRSTA GREGISKA BOKEN I ROM 373 OAYMPIA.. NEMEA. rinaapor, PYOIA. I20MIA. Mfji <^Hy»'erw? T«-Aotieif a<vtv*fvj pet Zachan ' am ^Ä? Calergf Cretenfem per miflu &*D* N»Leoni's»X*Pont + Max» cacriamconch" tione,utneqms a ius per quinquennium hos impnmerc autuenunclarelibrospoffitmt^qufrccus fccerit Jsab uni uerfa dei&clefiatoto orbeterrarum expers excommunica skaplig inriktning (grekisk textkritik och analytisk bibliografi). Dessa ting är dock alltför speciella för att avhandlas här. Istället vill jag försöka sätta in editionen i dess historiska kontext, vilken är av ett mer allmänt och icke ringa kulturhistoriskt intresse. När Kallierges dök upp i Rom hade han en skiftande karriär bakom sig. Han föddes troligen 1473 i Rethymnon på Kreta (eller Candia som ön hette i det samtida venetianska imperiet). Hans anor gick tillbaka till de bysantin-

374 STAFFAN FOGELMARK ska kejsarna, ett faktum som förklarar hans val av boktryckarmärke, en krönt dubbelörn med en sköld bärande hans initialer. Som så många andra greker sökte han sig till Venedig, dit han kom på 1490-talet och började en verksamhet som kopist och kalligraf. Tillsammans med en annan kretensare och kollega, den framgångsrike bokhandlaren och kopisten Nicholas Vlastos, började han att trycka grekiska böcker finansierade av den senare. Denna verksamhet pågick under två år (1499-1500) och resulterade i fyra inkunabler, som anses höra till de mest superba tryck som någon officin frambragt. Som exempel på Kallierges' höga ambitioner kan nämnas, att han är den ene av två inkunabeltryckare som tryckte text inte bara i svart och rött, utan även i guld (den andre var Erhard Ratdolt). Är 1501 förefaller Kallierges ha flyttat till Padova och återgått till sin verksamhet som kopist, men 1509 är han tillbaka i Venedig igen, där han med nya men mindre eleganta grekiska typer än tidigare trycker tre små volymer, en furstespegel samt två gudstjänstböcker för den ortodoxa kyrkan. Året därpå bröt krig ut mellan Venedig och dess fiender i norr, och Kallierges liksom kollegan Aldus upphörde att trycka under ett par år. Kallierges lade ner verksamheten helt och sålde sina typer till Giunta i Florens, som började använda dem 1514. Gjutverktygen till typerna 1509 måste Kallierges dock ha haft kvar, ty den 13 augusti 1515 färdigställer han i Rom den pindarosedition som skulle bli av så stor vikt. Helt bortsett från dess textkritiska betydelse är bokens tillkomsthistoria så intressant, att den förtjänar en närmare presentation. Är 1513 hade Rom fått en ny påve, Leo X, som kom att inaugurera en kort men intensiv kulturell guldålder i Rom, vilken dessvärre avbröts vid hans död 1521. Det starka intresse för konst, litteratur och kultur - särskilt grekisk sådan - som den 37-årige påven visade är inte ägnat att förvåna, när man inser vem han var: Giovanni de' Medici, som var hans rätta namn, var andre son till Lorenzo de' Medici, bättre känd som "Lorenzo II Magnifico", en av renässansens mest lysande personligheter. I sin fars hem i Florens hade Giovanni som yngling fått möta Michelangelo, Poliziano, Pico della Mirandola och många andra av den italienska renässanskulturens största andar. Det var också där han först kom i kontakt med det grekiska språket och den grekiska litteraturen. En ofta sedd gäst i hemmet var Janus Lascaris, en av den tidens mest framstående hellenister, som fadern Lorenzo sände på två resor till Grekland för att förvärva grekiska handskrifter till sitt bibliotek. Lascaris' ställning som grecist bland renässansens lärde framgår kanske av, att han blev lärare i klassisk grekiska åt en rad framstående humanister, bl. a. Erasmus av Rotterdam, Guillaume Budé och den kommande stjärnan bland Italiens grecister, kretensaren Marcus Musurus, för senare tiders boksynta kanske mest känd som den främste utgivaren av grekiska böcker hos Aldus i Venedig. När Leo X tillträtt påvestolen 1513 tog han snabbt kontakt med Lascaris

DEN FÖRSTA GREGISKA BOKEN I ROM 375 och bjöd in honom till Rom för att diskutera bästa sättet att göra en insats för den grekiska kultur han själv sedan länge hänförts av. På Lascaris' inrådan beslöt Leo att inrätta en grekisk skola i Rom, ett collegium (andra benämningar som dyker upp i samtida referenser är gymnasium, lyceum och academia), i vilket ynglingar, både greker och icke-greker, skulle få grundlig skolning i grekiskt språk och litteratur; dessutom skulle de förkovras i latin och romersk litteratur. Som lärare i latin utsågs en god vän till Lascaris, poeten och humanisten Benedetto Lampridio från Cremona, en man som kom att spela en viss roll vid tryckningen av Kallierges' edition av Pindaros två år senare. Det förefaller också ha varit vid mötet med Lascaris som tanken först uppkom att inrätta en grekisk press i anslutning till kollegiet, på vilken man skulle trycka grekiska böcker som kunde användas i den pedagogiska verksamheten. Lascaris utsågs att formulera statuterna för kollegiet och att vara dess ledare. Eftersom Lascaris vid den tiden till stor del fungerade som diplomat och sändebud mellan olika länder, var det nödvändigt att utse en annan person som professor i grekiska. Valet föll på en av Lascaris' tidigare elever, den ca 25 år yngre Marcus Musurus. Musurus ägde utmärkta meriter som lärare. Han hade innehaft professurer i grekiska både i Padova och Venedig; särskilt i Padova 1503-1509 hade han firat triumfer och dragit till sig elever och åhörare ända från Tyskland och Holland med sina föreläsningar (bl.a. över Pindaros), t.ex. Johannes Cuno och Erasmus. Samtidigt hade han hunnit med att ge ut en lång rad grekiska författare hos Aldus; av visst intresse i detta sammanhang är, att det finns starka skäl att tillskriva honom den aldinska editio princeps av Pindaros 1513 som nämnts ovan. Men Aldus var inte den ende tryckare han bistod. Den första och därtill mest berömda bok som Kallierges tryckte, när han satte upp sin första press i Venedig 1499, var det bysantinska lexikonet Etymologicon Magnum. Företalet till boken skrevs av Musurus, och av allt att döma var han även dess utgivare. Med tanke på vad som nu kom att inträffa i Rom kan det vara värt att notera, att det sedan länge rådde en varm vänskap mellan Musurus och Kallierges, bägge med rötter på Kreta. I ett brev till en tredje person kallar Kallierges Musurus för "sin bror", och samma benämning använder även Musurus om Kallierges i ett brev till honom 1499.1 ett brev från 1508 ger Erasmus en behagfull interiör från en middag hemma hos Musurus och låter oss ta del av skämten vid bordet; deltagare i middagen var även Kallierges, iuvenis eximie doctus (Kallierges bör då ha varit omkring 35 och Musurus ett par år äldre). Det är nog inte orimligt att förmoda, att när Musurus tillträdde professuren i Padova 1503, återknöt han också närmare kontakt med vännen Kallierges, som hade lämnat Venedig och flyttat dit två år tidigare. Nu skulle de mötas igen, men i Rom. I augusti 1513 gav Leo X en av sina sekreterare, den lärde humanisten Pietro Bembo, i uppdrag att skriva till Musurus och be honom välja ut tio

376 STAFFAN FOGELMARK eller tolv välbegåvade ynglingar i Grekland, vilka skulle få komma till kollegiet i Rom. Så skedde, och vi känner namnen på dem, men få av dem gjorde sig senare kända i lärdomens annaler; den mest kände är Nicholas Sophianos. Men begåvade studenter från andra håll stötte till; bland de mer kända är Lazare de Baif, Jean de la Forest och Christophe de Longueil. När Musurus tog emot Bembos brev höll han just på att lägga sista handen vid editioprinceps av Platon, som lämnade Aldus' press i september 1513. Mycket lägligt hade Aldus dedicerat sin Platon till den nyutnämnde påven, och i utgivaren Musurus' långa och berömda dedikationsdikt till Platon (men i nästan lika hög grad till Leo X), figurerar Leos nyinrättade grekiska collegium på ett framträdande sätt, om vilket Musurus även uttrycker en hoppfull förmodan, att "Athen skall gå en ny ungdom till mötes i Rom, sedan det bytt ut Ilissos mot Tibern." Leo fann ett hem för sitt grekiska collegium på Quirinalen, närmare bestämt i Angelo Coloccis villa som tidigare tillhört Pomponio Leto. Colocci - poet, humanist och sekreterare till mer än en påve - var inte bara en eldsjäl för grekisk litteratur, utan också en av de ledande personerna i de litterära kretsar som stod den synnerligen litterate Leo X nära; andra framstående humanister, poeter och lärde i dessa kretsar var Jacopo Sadoleto, Pietro Bembo, Cornelio Benigno, Benedetto Lampridio, Paolo Giovio, Jacopo Sannazaro och Scipione Forteguerri (eller Carteromachus, som han föredrog att kalla sig i grekiska sammanhang; han var ju en av grundarna av Aldus' Neacademia i Venedig). Det var också i Coloccis villa som den nya grekiska pressen etablerades och började trycka "in gymnasio Mediceo ad Caballinum montern", som det heter i den latinska kolofonen i två av dess tryck, dock inte förrän 1517. Det visade sig nämligen svårare än man trott att etablera en grekisk press i en stad där ingen funnits tidigare. Det är här Kallierges kommer in, eller snarare borde ha kommit in, ty det är tydligt att hans namn dök upp på ett tidigt stadium. Den 15 maj 1511 skrev Angelo Colocci till sin vän Carteromachus (då i Venedig eller Bologna), att två romerska bokhandlare, Giacomo Mazzocchi och "Mercurio" (Evangelista Tosini) hade planer på att trycka grekiska böcker i Rom och nu sökte sättare, och han nämner att han fått ett tips om "den Zacharias som gjorde Etymologicon" och ber Carteromachus att förhöra sig närmare om denne. Om det var så, att Colocci och Carteromachus själva välvde planer på att etablera den första grekiska pressen i Rom, bör nyheten om de två bokhandlarna ha oroat dem. Detta rann dock ut i sanden, och även Leos nystartade collegium mötte vissa initialsvårigheter, eftersom Lascaris ofta var borta från Rom och Musurus inte anlände förrän 1516 och dessvärre avled året därpå. För ett par decennier sedan publicerade dock Manoussos Manoussakas ny evidens som oväntat visade, att undervisningen likväl kom igång betydligt tidigare är man trott, redan i februari 1514, och med ett överraskande namn som

DEN FÖRSTA GREGISKA BOKEN I ROM 377 lärare: Zacharias Kallierges. Med tanke på att Kallierges var känd som tryckare av grekiska böcker men ej som lärare och grecist (ehuru "eximie doctus", enligt Erasmus), ligger det nära till hands att i hans utnämning till lärare också ana en underliggande förhoppning från Leo, att Kallierges även skulle hjälpa honom att förverkliga tanken på en grekisk press. Av det blev slätt intet: Kallierges tryckte aldrig några böcker på pressen i Coloccis hus, även om man fortfarande i den bibliografiska litteraturen ofta möter det motsatta påståendet. Sanningen är, att man inte vet vem som var kollegiets tryckare: samtliga sju böcker som lämnade kollegiepressen under dess korta livstid 1517-ca 1519 är osignerade. Det bästa förslaget hittills är Anthony Hobsons väl underbyggda teori, att den okände tryckaren var Vittore Carmelio, som tros ha varit Kallierges' förman i Rom, men som lockats över av Angelo Colocci mot bra betalning. En sak är klar: Kallierges' grekiska typsnitt kom aldrig över tröskeln till kollegiepressen, utan man använde den grekiska typ som Lascaris hade skapat på 1490-talet och med vilken Lorenzo di Alopa i Florens hade tryckt de grekiska editioner Lascaris ederade åt honom. Det kan nämnas i förbigående, att det faktum att Laskaris' grekiska typ kom till användning i två både kronologiskt och geografiskt olika sammanhang har lurat även ansedda bibliografer (t.ex. Dennis E. Rhodes), som fört ett par av kollegiepressens böcker till inkunabelperioden, eftersom de saknar uppgift om ursprung. När kollegiepressen äntligen kom igång och avlät sin första bok någon gång efter den 7 september 1517, hade Kallierges redan tryckt fem grekiska böcker på den nya press han satte upp i Rom. Vi vet inte hur det gick med hans undervisning vid Leos collegium, men det är svårt att tänka sig att han kan ha hunnit med båda verksamheterna samtidigt. Av kolofonen till hans Pindaros av den 13 augusti 1515 framgår klart, att den inte har något att göra med Leo X, Lascaris, kollegiepressen eller Colocci. Tvärtom sägs där, att boken trycktes i Agostino Chigis villa, och att den berömde bankiren även bekostat tryckningen; dessutom upplyses om, att det hela skett med den lärde Cornelio Benigno från Viterbo som tillskyndare. Agostino Chigi är inte känd för många i vår tid, men han var sin samtids Rockefeller, eller kanske snarare en italiensk Fugger. Hans närmast ofattbara rikedom hade sin bas i de alungruvor han arrenderat från påvestolen 1501, och på samma sätt som han hade varit nära vän med en rad påvar blev han snart en av Leos närmaste: inför Leos installation 1513 lät Chigi resa en magnifik triumfbåge, i vilken marmorstatyerna var utbytta mot levande människor. Chigi hade kontor i en rad europeiska städer, och vid hans dörr väntade inte bara ädlingar och makthavare från Rom och Italien - till staten Venedig lånade han ut 125 000 dukater - utan även dignitärer från Spanien, Frankrike och Tyskland; t.o.m. Sultanen bonade om hans gunst. Han hade 20 000 anställda och mer än hundra skepp seglande på haven. Och liksom sin vän Leo hade han en stark faiblesse för konst och humanis-

378 STAFFAN FOGELMARK tisk bildning. Han umgicks med de främsta arkitekter och konstnärer i sin tid; Rafael hade han mer eller mindre permanent hyrt för sina egna konstnärliga projekt. Villan, eller snarare palatset, i vilket Kallierges tryckte sin Pindaros 1515 och året därpå en Theokritos, även den under tillskyndan av Benigno, var Chigis Villa Suburbana eller Viridario, som låg i Trastevere på andra sidan Tibern. En berömd arkitekt från Siena hade ritat villan åt honom - Chigi ägde redan ett hundratal andra hus - och 1511 flyttade han in med sina dyrbara samlingar av antik och samtida konst. Givetvis var villan smyckad med målningar av Rafael ('Galateas triumf, 'Psyche' m. fl.). Villan övergick 1579 till familjen Farnese och är sedan dess känd som Villa Farnesina. Hur kom då Kallierges' grekiska press att hamna hos den stenrike bankiren? Svaret på den frågan får delvis sökas i Chigis strävan att framstå som en världslig pendang till Leo X som gynnare av konst och litteratur. När Roms två mäktigaste män i ädel tävlan försökte att överträffa varandra i mecenatskap, var det en triumf för den relativt obildade bankiren - han kunde inte ens klara av vanligt affärslatin felfritt - att han lyckades föregripa Leo och Lascaris och andra medtävlare i försöken att etablera den första grekiska pressen i Rom, och det dessutom i sin egen nybyggda Villa Suburbana. Men det finns en annan lika viktig förklaring. Den grupp av humanister och literati som Leo omgav sig med och som nämnts ovan var i stort sett samma krets som Chigi älskade att frottera sig med. Som vi sett var en av dess medlemmar Cornelio Benigno från Viterbo. Men Benigno var inte bara lärd humanist och "latini graecique sermonis peritissimus", som det heter i en källa - han var även anställd som Chigis sekreterare. Som vi såg ovan i kolofonen till Pindaros tillkom editionen på tillskyndan (parainesis) av just Cornelio Benigno. Rimligtvis är det Benigno som givit Chigi idén att sätta upp den första grekiska pressen i dennes försök att tävla med medicéerna som mecenat och gynnare av lärdom och litteratur. En av Italiens skickligaste tryckare av grekiska böcker fanns ju på plats; varför skulle han harva som skollärare, om han fick resurser att börja trycka igen? Men varför välja just poeterna Pindaros och Theokritos? Det är nämligen ett faktum, att under hela sin karriär som tryckare av grekiska böcker, vilken slutade först 1523, tryckte Kallierges aldrig en enda litterär text utöver dessa två; hela hans övriga produktion består av utgåvor av fackprosa, senantika lärda kommentatorer och lexika eller gudstjänstböcker för den ortodoxa kyrkan. Mot denna bakgrund står Pindaros och Theokritos, två poeter från klassisk och hellenistisk tid, i stark relief. Även här kan man skönja Benignos inflytande. Den amerikanska konsthistorikern Ingrid Rowland har ägnat Agostino Chigi stort intresse och då särskilt hans ambition att som mecenat använda konsten för att bygga upp en image av sig själv. Rowland menar att Chigi ytterst medvetet försökte

DEN FÖRSTA GREGISKA BOKEN I ROM 379 etablera en parallell mellan sig själv och kejsar Augustus i antikens Rom, en ambition där redan hans eget förnamn kom till hjälp: Agostino är den nye Augustus! Vi måste utelämna Rowlands indicier här, men enligt henne kan detta tema spåras även i Chigis stöd till litteraturen: "Like Caesar Augustus, Agostino Chigi had his Maecenas, in the person of his chancellor Cornelio Benigno da Viterbo. Benigno is explicitly addressed as 'Maecenas' in a poem prefatory to the epyllion De Viridario Augustini Chigii patritii senensis, by the young Roman actor and poet Egidio Gallo", heter det på ett ställe. Augustus' nära vän och rådgivare Maecenas utövade ett stort inflytande som litterär mecenat i det augusteiska Rom - det är ju hans namn som givit upphov till själva ordet 'mecenat'. Maecenas var nära vän och gynnare av Horatius, och Vergilius författade sin Georgica på Maecenas' uppmaning. Det är uppenbart, att Pindaros och Theokritos tjänade som förebilder för dessa två augusteiska poeter: Vergilius' Eclogae bygger direkt på Theokritos' idyller, och vad Horatius ansåg om Pindaros som förebild såg vi i citatet i inledningen. Som humanist och grecist var säkerligen Benigno, 'den andre Maecenas', medveten om Pindaros' och Theokritos' paradigmatiska betydelse för de två stora augusteiska poeterna, och lika medveten var han om vad hans vän och uppdragsgivare önskade. Genom valet av texter för den nya pressen gjorde Benigno det som Raphael gjorde i konsten för att underblåsa Chigis augusteiska fåfänga. Det är först nu vi till fullo förstår innebörden av Benignos parainesis, "tillskyndan", och hur det kom sig att Kallierges kunde ge ut sin högklassiga edition av Pindaros på en ny press i bankiren Agostino Chigis villa i Rom i augusti 1515. Tyvärr måste denna historia sluta i moll. I referatet tidigare av ordalydelsen i kolofonen till Pindaros meddelas, att Chigi inte bara ställde upp med lokal för pressen utan även bekostade tryckningen av boken. Denna upplysning står i uppenbar konflikt med en annan dokumentär uppgift i editionen. Som kollega vid Leos collegium hade Kallierges poeten och latinisten Benedetto Lampridio. På versosidan av titeln till editionen finns en av Benedetto Lampridio författad åttaradig hyllningsdikt på grekiska till Cornelio Benigno. I denna sägs, att Rom tidigare inte kunde beskriva grekernas ädla mödor med typer av metall, men att detta under nu har nått staden, som välsignats med "det sköna resultatet av grektryckarens mödor", och att Rom, som i andra avseenden överglänser övriga städer, nu även gör det genom lysande böcker. Och detta har skett "genom Dina gåvor, Cornelio". Vad det kan röra sig om för "gåvor" torde stå klart för var och en: det var inte Chigi som bekostade tryckningen av boken, utan Benigno. Av allt att döma har Benigno under bokens tryckning övertagit det ekonomiska ansvaret från Chigi, men genom ett förbiseende har den ursprungliga uppgiften om finansieringen fått stå kvar i kolofonen. Som vanligt torde första arket ha tryckts sist, (signaturen a är det enda lägg som består av ett

380 STAFFAN FOGELMARK enda ark), ett antagande som också stöds av papperets vattenmärke, och det är på det arket Benedetto Lampridios hyllningsdikt står. Om Benigno finansierade editionen förklaras ännu en gåta. Titelsidan bär utöver Kallierges' eget boktryckarmärke, den krönta bysantinska dubbelörnen, ytterligare ett, som står bredvid det, och t.o.m. före hans eget. Att detta verkligen är Benignos märke, en bevingad caduceus krönt av en stjärna och omringad av två ormar, styrks av det faktum, att i Kallierges' nästa bok i Rom, den utgåva av Theokritos' idyller som lämnade pressen den 15 januari 1516, finns också detta märke, och i kolofonen till Theokritos står det klart och tydligt, att tryckningen bekostats av Cornelio Benigno, vilket även antyds i Kallierges' eget förord. Dessa två böcker är de enda från Kallierges' press som bär detta extra märke, och de är också de enda som bär uppgift om att ha finansierats av Benigno. Benignos finansiering av Pindaros och Theokritos fick en olycklig utgång. I Vatikanen finns några dokument (publicerade 1972 av Mgr. José Ruysschaert) som rör likvidationen av partnerskapet mellan Benigno och Kallierges endast åtta månader efter det att Theokritos hade lämnat Kallierges' press. Den 25 september 1516 sålde Benigno samtliga kvarvarande exemplar av Pindaros och Theokritos till bokhandlaren Francesco Calvo i Pavia för 450 dukater (detta sprider även nytt ljus över Erasmus' brev till Cuthbert Tunstall i april 1518, i vilket Erasmus nämner att bokhandlaren "Calvus" tagit med sig Theokritos och Pindaros med kommentarer till honom i Louvain; båda dessa kalliergeseditioner hade ju scholier till skillnad från alla tidigare). För sina 450 dukater fick Calvo 778 exemplar av Pindaros och 981 av Theokritos; dessa siffror inkluderar 208 resp. 198 exemplar som fanns deponerade hos bokhandlare i andra städer. Av de 450 dukaterna gick 20 till Kallierges. Den 1 oktober erkänner Benigno mottagandet av en första delbetalning på 40 dukater och Kallierges på de 20 som tillföll honom. Flera ting torde kunna utläsas ur dessa siffror, t. ex. att de exemplar som fanns hos bokhandlare i andra städer var utlagda på kommission. Om detta gäller alla bokhandlare vet vi inte; om vissa bokhandlare tagit över exemplar i fast köp, figurerar deras exemplar rimligtvis inte i siffrorna ovan. Hur lång tid på marknaden en ny bok hade vid den tiden kan inte generellt fastställas, eftersom den måste ha varierat för varje edition, men att den måste ha varit längre än den som Kallierges' Theokritos fick i första vändan är säkert. Av Kobergers bevarade affärskorrespondens framgår, att Schedels Liber chronicarum (Niirnbergkrönikan) från 1493 trycktes i 2000 exemplar vardera i den latinska resp. tyska versionen. När syndikatet upplöstes 1509 var 571 exemplar fortfarande osålda. Att 16 år skulle vara en normal period är inte sagt - vi vet att det fanns böcker som såldes kontinuerligt under 30-40 år, ibland med ny titelsida - men 13 månader för Pindaros och åtta för Theokritos var nog inte vad Benigno och Kallierges hade tänkt sig.

DEN FÖRSTA GREGISKA BOKEN I ROM 381 Har de ännu osålda 778 exemplaren av Pindaros och 981 av Theokritos något att berätta om upplagans storlek? Om upplagan var den samma för båda böckerna, skulle man kanske gissa på 1 000 exemplar. Det skulle i så fall betyda, att Theokritos såldes i endast 19 exemplar på åtta månader. Man kan nog lugnt räkna med, att så ingalunda var fallet. Jag har de senaste åren studerat korrespondensen mellan några renässanshumanister i Europa, och det som slår läsaren av breven är, hur häpnadsväckande snabbt nya böcker spreds över hela kontinenten, och med vilken iver man kastade sig över nya editioner; efter bara några dagar kunde en bok från Leipzig dyka upp i Bologna, för att bara ta ett exempel. Och man bör betänka, att då som nu hade en ny edition sin största attraktionskraft i början. En bättre uppfattning om upplagestorlek och försäljning av den tidens böcker får man i ett brev som Beatus Rhenanus skrev till Erasmus den 17 april 1515. Där berättar han, att av de 1800 exemplaren av hans edition av Senecas Apocolocyntosis, tryckt hos Frobenius i mars 1515 och utgiven i par med Erasmus' Moriae encomium, såldes 1740 exemplar på (högt räknat) sex veckor ("Ex Moriae mille et octingentis exemplaribus non nisi sexaginta supersunt"). I företalet till sin Euripides av 1503 säger Aldus, att han ämnar trycka tusen exemplar eller mer varje månad av en god författare. Det är mot bakgrund av sådana siffror man bör bedöma upplagorna för Pindaros och Theokritos, båda högaktuella författare i renässansens Italien och Europa och de första grekiska böcker som tryckts i Rom, och detta under en period som av Baldassare Castiglione och andra lysande samtida utropades till Roms guldålder. Men något gick fel för de två kompanjonerna. Likvidationen av partnerskåpet mellan Benigno och Kallierges endast åtta månader efter färdigställandet av deras Theokritos antyder, att Benigno - sekreterare till en av de rikaste männen i Europa - var i trångmål. Hade Benigno kanske lånat det kapital han satt in i de två böckerna - och i så fall av vem? Än en gång kanske dokumenten kan hjälpa oss. I nationalbiblioteket i Rom finns en handling från maj 1518 som talar om för oss, att Benigno nu betalat tillbaka de sista 400 dukaterna av det han lånat av Agostino Chigi "per la stampa di Pindaro etc". Det var alltså hans egen ofattbart förmögne vän och arbetsgivare som hade pressat honom så, att han tvangs att realisera lagret i förtid. Vilket det totala lånebeloppet var vet vi inte, men om de exemplar som avyttrades till Calvo såldes med en viss förlust, kan man kanske gissa på en total produktionskostnad på mellan ett och två tusen dukater. För en man som Chigi, som ordnade privata middagar som kunde kosta 17 000 dukater, var en sådan summa en struntsak. Det är meningslöst att spekulera i vad som kan ha hänt, men säkerligen lånade inte Benigno kapitalet på så kort tid; dessutom producerades ju båda böckerna ganska snabbt. Men det är känt, att Chigi kunde var en hård och hänsynslös affärsman. Chigis impresa, som skulle har stått bredvid Kallierges'

382 STAFFAN FOGELMARK boktryckarmärke på titelsidan, om det hade varit han som hade satsat pengar i Pindaros, består av ett koger med pilar och devisen "två för en". Denna devis är talande: den syftar inte bara på hans välkända generositet som tack för tjänster, utan också på att den som korsade hans väg fick vara beredd att få dubbelt tillbaka. Var Benigno en av de olyckliga, som fick pröva på devisens båda sanningar?