Skadegörare i ekologisk odling

Ekologisk växtodling Skadegörare i ekologisk odling Foto: Louis Vimarlund

Skadegörare i ekologisk odling Text: Katarina Holstmark, Jordbruksverket I denna broschyr behandlas skadegörare i stråsäd, trindsäd, oljeväxter och vall. För fakta om skadegörare i potatis och sockerbetor hänvisas till fliken Odlingsbeskrivningar. De flesta svampsjukdomar och insektsangrepp minskar skördeutbytet genom direkta skador på växten men en del inverkar också på skördens hygieniska kvalitet. De allvarligaste svamsjukdomarna i stråsäd är de som påverkar den hygieniska kvaliten. Under svenska förhållanden är det fusariumsvampar, mjöldryga och stinksot. De flesta fusariumarter är toxinbildande och ger upphov till de vanligaste mykotoxinerna, trichotecener, vilket påverkar den hygieniska kvaliten. Mjöldrygan innehåller giftiga alkaloider, vilka påverkar det centrala nervsystemet. Problemet med stinksot är förutom, en lägre avkastning, den starka lukt av sillake som sotsporerna ger vetet. Mjölet är otjänligt för humankonsumtion, vid starka angrepp är mjölet även ratat av djur. I den ekologiska potatisodlingen är potatisbladmöglet tveklöst det största problemet. Tidiga bladmögelangrepp sänker avkastningen avsevärt samtidigt som man riskerar att få infektion av brunröta i knölarna. För ärtodlingen är ärtrotrötan allvarligast. Sjuk - domen är jordbunden och ger stora skördeförluster. Odlingsåtgärder Växtföljden Den viktigaste åtgärden för att motverka växtskadegörare är en bra växtföljd. När olika grödor varieras kan många växtskadegörare undvikas. Kunskapen om de enskilda grödornas känslighet för olika skadegörare är viktigt att känna till för att kunna utforma en uthållig växtföljd. Det är också av stor betydelse att väga in grödornas krav på växtnäring, jordart och anpassad bearbetningsteknik mot ogräsförekomst. Växlingen mellan de olika grödorna utifrån deras specifika krav på placering i en växtföljd påverkar i slutändan hela odlingsresultatet. Valet av sort med avseende på resistens och motståndskraft mot sjukdomar blir också en viktig parameter. En växtföljds sanerande effekt beror på skadegörarnas möjligheter att uppföröka sig i de olika grödorna. En del skadesvampar har en bred värdkrets vilket innebär att de kan angripa eller föröka sig eller bara hålla sig vid liv på flera olika växtarter. Det gäller inte alltid enbart kulturgrödan utan också ogräsarter. Vissa skadesvampar har en mycket snäv värdkrets vilket betyder att de angriper bara enstaka eller närbesläktade arter. Vallen har stora fördelar men tänk på att den är en baljväxt Vallgrödan har många fördelar vare sig den är etteller flerårig. Den har positiv inverkan på strukturen, näringsförsörjningen och ogräsförekomsten. Vallens positiva inverkan på stråsädens växtföljdsparasiter är påtaglig och minskar avsevärt risken för fältsmitta från skörderester som t.ex. stråbassjukdomar, bladfläcksvampar och fusarium. En del bladfläcksvampar som vetets bladfläcksjuka kan en del gräsarter hålla vid liv, t.ex. losta, ven, rörflen och kvickrot. Man får inte glömma att vallen till stor del är en baljväxtgröda med dess innehåll av röd och vit klöver, lusern, sötväppling m.fl. baljväxtarter. Balj - växterna kan drabbas av en rad olika jordbundna svampsjukdomar (tabell 1). Många arter av fusarium har visat sig svagt patogena på alla baljväxter. Beträffande ärtrotrötan är kunskapen otillräckliga för att klart kunna bedöma riskerna. Baljväxterna har många jordburna sjukdomar vilket framgår i tabell 1. Friskt utsäde Ett friskt utsäde är en grundförutsättning för en frisk gröda och är också nödvändigt för att få en jämn etablering och ett fullgott bestånd. Om man använder utsäde från egen skörd är det viktigt att det kontrolleras med avseende på grobarhet och att det är fritt från utsädesburna sjukdomar. Sundhetstesta alltid utsäde från egen skörd. Utsädesburna sjukdomar som t.ex. stinksot, fusarium och bladfläcksjukdomar kan då undvikas. Årsmånen är en viktig faktor som inverkar på utsädeskvaliten. Fuktig och varm väderlek kan ge gynnsamma betingelser för vissa svampar, t.ex. fusarium. Kyligt väder under grödans blomningsfas kan öka risken för mjöldrygainfektion. Det är viktigt att odlingar ämnade för utsädesproduktion följs upp under odlingssäsongen, genom att man regelbundet vandrar igenom fältet för att se eventuella sjukdomsangrepp. Sotsvampar kan lätt ses i fält efter axgång. Utsädespartier ska alltid rensas Utsäde från egen skörd kan dels ha stora variationer i fröstorlek samt innehålla ogräsfrön, halmrester och agnar. Ett rensat utsädesparti har visat sig ha en lägre angreppsgrad av flera utsädesburna sjukdomar än ett motsvarande orensat. En förklaring kan vara att angreppet enbart har drabbat de översta kärnorna i axet, dessa är ofta av mindre storlek än axets övriga kärnor. Själva infektionen kan också innebära att kärnorna blir mindre och på så sätt reduceras graden av smitta vid rensning. Rensning av rågutsäde är mycket viktigt då eventuella sklerotier av mjöldryga avlägsnas. 2

Tabell 1. Jordburna sjukdomar på baljväxter. (Källa: Kända helt eller delvis jordburna svampsjukdomar på baljväxter i Sverige. Fakta Jordbruk SLU. Nr 1 2001 Svampsjukdomar i baljväxtrika växtföljder. Jens Levenfors. Janne Lager. Berndt Gerhardsson) Baljväxt Sjukdom Svamp Phaseolus-böna Groddbrand Phytium spp., Rhizoctonia solani Svartröta Thielaviopsis basicola Fusarium-röta Fusarium spp. Lusern Phoma-röta Phoma medicaginis Vissnesjuka Verticillium dahliae Rödklöver Rotröta Fusarium spp. Klöverröta Sclerotinia trifoliorum Groddbrand Pythium spp. Vitklöver Groddbrand Pythium spp., Fusarium Rotröta Fusarium spp. Stolon- och rotröta Cylindrocarpon spp., Phoma sp., Colletotrichum spp. Åkerböna Chockladfläcksjuka Botrytis cinerea, B.fabe Fusarium spp., Rhizoctonia spp., Pythium spp., Phoma spp., Cylindrocarpon sp. Ärt Ärtrotröta Aphanomyces euteiches Svartröta Thielaviopsis basicola Groddbrand Pytium spp., Rhizoctonia solani Rotröta Fusarium spp. Stam-och rotröta Phoma medicaginis var. pinodella Vad ger sundhetsanalysen svar på? Sundhetsanalysen ger svar på förekomst av följande sjukdomar på spannmål: Drechslera Strimsjuka på korn Kornets bladfläcksjuka Havrens bladfläcksjuka Bipolaris Bipolaris på korn Septoria Fusarium Brunfläcksjuka på vete Stråfusarios (alla sädesslag) Axfusarios (alla sädesslag) Grobarheten beräknas och bör normala år inte understiga 85% (rågvete 80%). I betningsrådgivningen ingår de sjukdomar som är de vanliga utsädesburna sjukdomarna. Observera att naket sot på korn, havreflygsot och stinksot i vete inte ingår i den vanliga sundhetsanalysen. För dessa sjukdomar måste man begära extra analys. Utsädet bör ej användas om det finns fler än 500 sporer/gram av havreflygsot. Utsäde som innehåller sporer av stinksot och dvärgstinksot får inte certifieras utan betning. De gränsvärden som anges för sotsjukdomar är: inga sporer av T.caries resp. T. controversa tillåts i vår eller höstvete, 0,1 % av ustilago nuda i vår- och höstkorn och 500 sporer U.anvenae per gram spannmål i bruksutsäde av havre. I klass C1 är gränsen 200 sporer per gram spannmål. För ärtor är gränsvärdet 5 % av Ascochyta pisi i bruksutsädet och 0 % i C1. Lupin och åkerböna har inga officiella gränsvärden i Tabell 2. För betningsrådgivning ligger följande värden till grund (Källa Analycen Lidköping). Art Summa Betning förekommande sjukdomar, % Höstvete, höst- 0 40 Tillrådlig råg, rågvete 41 100 Nödvändig Höstkorn 0 20 Tillrådlig 21 100 Nödvändig Vårvete, vårråg 0 15 Ej nödvändig 16 40 Tillrådlig 41 100 Nödvändig Havre 0 35 Ej nödvändig 36 50 Tillrådlig 51 100 Nödvändig Vårkorn 0 10 Ej nödvändig 11 20 Tillrådlig Sverige. Jämfört med grannlandet Danmark kan sägas att gränsvärdena för Sverige är hårdare beträffande sotsjukdomar medan Danmark prioriterar bladfläcksvampar. Statens utsädeskontroll (SUK) ger inte längre någon vägledande betningsrådgivning för havre beträffande bladfläcksvampar och fusarium däremot ges fortfarande betningsrådgivning för sot. 3

Cedomon, biologiskt utsädesbehandling Cedomon är ett biologiskt bekämpningsmedel som innehåller jordbakterien Pseudomonas chlororaphis som är naturligt förekommande i jorden. Sedan lanseringen har totalt 1 miljon hektar vårkorn och havre såtts med Cedomonbehandlat utsäde. God effekt uppnås i måttligt infekterade partier, i kraftigt infekterade partier är den sjukdomssanerade effekten svagare. Förutom den sjukdomssanerade effekten finns en viss tillväxtstimulerande verkan. Tabell 3. Effekten av Cedemon på olika utsädesburna sjukdomar i korn och havre. (Källa: Bio Agri Lantmännen) Korn Effekt Strimsjuka, Drechslera graminea + + + Bladfläcksjuka, Drechlera teres + + + Fusarioser, Fusarium spp. + + Bipolaris, Bipolaris sorokiniana + Flygsot, Ustilago nuda - Hårdsot, Ustilago hordei + + Havre Bladfläcksjuka, Drechlera avenae + + + Fusarioser, Fusarium spp. + + Flygsot, Ustilago avanae - Mycket god effekt + + + God effekt + + Osäker effekt + Otillfredsställande effekt - Värmebehandling av utsäde som sanerings - metod mot utsädesburna sjukdomar Värmesanering är en nygammal metod som bygger på tillförsel av värme med hjälp av vatten, ånga eller luft. Under 1950-1960 talet användes metoden allmänt i Sverige för behandling av bl.a. flygsot på korn och vete. Nya undersökningar visar att även andra sotsvampar, fusarioser och flera Drechsleraarter kan saneras med värmebehandling. Genom behandling av utsädet med varm fuktig luft i en process med mycket hög precision oskadliggörs smitta av växtsjukdomar. Principen är att med rätt temperatur, luftfuktighet och behandlingstid nå så god sundhet som möjligt utan att grobarheten sänks. För att finna rätt behandlingstemperatur förtestas varje utsädesparti inviduellt, se figur 1. Förutsättningen för ett gott resultat påverkas av 100 80 60 % 40 20 0 Temperaturintervall med god effekt Min Max Temperatur Figur 1. Förtest av individuella partier. (Källa: Acanova AB) Grobarhet Infektionsgrad flera faktorer. Fröet bör ha en låg vattenhalt och vara i groningsvila, fröskalet bör vara helt och kärnorna ska inte vara för små. Utsädet har efter behandlingen en lagringsduglig vattenhalt. Överblivna utsädepartier kan användas som livsmedel och foder. Den goda behandlingseffekten i kombination med låga kostnader gör metoden konkurrenskraftig såväl i ekologisk som konventionell spannmålsodling. Företaget Acanova AB som utvecklat ThermoSeed TM-metoden bygger upp tillsammans med Svenska Lantmännen en fullskalig process med en kapacitet på 30 ton/timme. Tabell 4. Effekten av värmebehandling på olika sjukdomar (Källa: Acanova AB) Gröda Sjukdom Resultat Likvärdig med Begränsad kemisk betning effekt Vete Vanlig stinksot (Tiletia caries ) X Vår och Brunfläcksjuka (Septoria nodorum ) X höst Veteflygsot (Ustilago nuda var. tritici) X Fusarium (Fusarium spp.) X Snömögel (Fusarium nivale) X Fusarium culmorum X Korn Strimsjuka (Drechlera graminea) X Bladfläcksjuka (Drechlera teres) X Fusarium (Fusarium spp.) X* Kornflygsot (Ustilago nuda) X Bipolaris (Bipolaris sorokiniana) X Havre Bladfläcksjuka (Drechlera avenae) X Fusarioser (Fusarium spp.) X* Havreflygsot (Ustilago avenae) X * Begränsad erfarenhet 4

Sortresistens Ett bra hjälpmedel att ta till och kombinera med andra odlingsåtgärder är att använda sorter med ärftliga egenskaper som skyddar växten mot skadegörare. Bäst resultat har resistensförädlingen givit mot svampar och nematoder. Många gånger försvagas och bryts sorternas resistens efter en tids odling i fält. Till viss del kan detta motverkas genom att en sort odlas tillsammans med andra sorter t.ex. sortblandningar i korn. Trycket blir då inte lika stort på den enskilda sorten och sortens resistens kan bevaras längre. För potatisodlingen utgör motståndskraftiga sorter en mycket viktig del i odlingen men man har även här funnit att resistensen avtar med tiden som sorten odlats i fält. Ofta har sorterna en s.k. rasspecifik resistens vilket innebär att sortens resistens till en början är mycket god, men då nya varianter av t.ex. bladmögel uppträder så håller inte resistensen i fält. En sort med s.k. fältresistens har ett bredare skydd och håller sig kvar i odlingen betydligt längre. Överlagring av utsäde Genom att överlagra partier av spannmålsutsäde och trindsäd kan reducering av flera skadegörare uppnås. Det gäller t.ex. fusarioser och chokladfläcksjuka på åkerböna. Balanserad gödsling Kvävetillförseln och kvävenivåerna är i allmänhet lägre i den ekologiska odlingen än i konventionell odling, vilket påverkar växtens och beståndets utveckling. En plantas celler blir vid höga kvävegivor inte lika stabila och penetreras därför lättare av svampmycel. De större, näringsrikare cellerna med tunnare cellväggar är också mer begärliga för bladlöss. Täta frodiga växtbestånd ger långsammare upptorkning och fukten i beståndet främjar många skadesvampars tillväxt och förökning. Riklig ogräsförekomst i en kulturgröda påverkar också fuktigheten i beståndet. Från stallgödsel frigörs växtnäringen långsammare än om den tillförts via handelsgödsel. Detsamma gäller kväve från gröngödslingsgrödor, klöver/gräsvallar och havre/ärt-blandningar. Rena baljväxtgrödor där C/N-kvoten är låg har en snabb kvävefrigörelse. Gynna naturliga fiender Ekologiskt lantbruk ger större förutsättningar för en ökad biologisk mångfald vilket kan leda till en bättre balans i förhållandet mellan predatorer och skadeinsekter. Exempel på naturliga fiender som angriper skadeinsekter på lantbruksgrödor är nyckelpiga, stinkslända och blomfluga, vars larver livnär sig på bladlöss. Förändringen i förhållandet skadegörare och naturliga fiender sker med en viss fördröjning. När antalet skadegörare ökar har den enskilda predatorn mer föda och äter mer vilket leder till att honan föder fler ungar. I fält där inga insekticider används ökar möjligheterna för de naturliga fienderna att uppförökas. Det är viktigt att gynna de naturliga fiendernas övervintringsplatser. Det kan t.ex. vara dikesrenar, lähäckar, solitära träd, impediment och skogsbryn. Reducerad jordbearbetning gynnar antalet jordlöpare, kortvingar och parasitsteklar jämfört med fält som plöjs. Plöjningens positiva effekter på rotogräs och på många skadegörare gör att man inte kan avstå från plöjning i den ekologiska växtföljden. Skadegörare i stråsäd Fusarium Fusarium är en växtföljdssjukdom och sprids genom övervintring på växtrester som stubb och halm. Ensidig spannmålsodling med vete och havre samt reducerad jordbearbetning och direktsådd gynnar svampens spridning. Flera fusariumarter uppträder men allvarligast är axfusariosen. Täta spannmålsbestånd, liggsädesrisk och förekomst av gräsogräs höjer vattenhalten i grödan vid skörd och kan på det sättet öka risken för angrepp. Trichotecener bildas av en svamp från släktet fusarium på grödan i fält. De flesta trichotecener är toxiska och kan orsaka fodervägran, diarre, och nedsatt immunförsvar hos djur. Snabb nedtorkning till minst 14 % vattenhalt är en viktig åtgärd för att mykotoxinbildningen ska avstanna. Använd varmluftstork. Kalluftstorkar har för dålig kapacitet och nedtorkningen tar för lång tid. Groddfusarios (Microdochium nivale) Utsädesburen smitta som främst angriper höstsäd, framförallt råg men även vårvete och havre. Groddarna blir missbildade och får svag skjutkraft. Angripna groddar utgör smitthärdar för snömögel i höstsäd under vinterperioden. Sundhetstesta eget utsäde eller använd statsplomberat utsäde. Snömögel (Microdochium nivale) Främst utsädesburen smitta, men svampen kan också spridas med sporer som bildats på växtrester från tidigare fusariumangripen gröda, såväl stråsäd som vallväxter. Dess betydelse minskar genom varierad växtföljd. Risken för angrepp är störst vid långvarigt snötäcke, ca två månader samt om grödan är tät och frodig, vilket kan vara fallet vid mycket tidig sådd av råg och höstvete. 5

Angreppen syns efter snösmältning då stora fläckar i fältet kan uppvisa helt eller delvis döda plantor. Plantorna är täckta av ett gråvitt eller av fusarium-sporer rosafärgat mycel. Sundhetstesta eget utsäde. Växling mellan vall, höst och vårgrödor samt baljväxter. Överlagra utsädet, då utsäde tas från egen skörd. Undvik extremt tidig sådd och alltför höga utsädesmängder. Stråfusarios (Fusarium culmorum) Utsädesburen smitta. I marken överlever svampen dels som vilkroppar, s.k. clamydisporer och dels som mycel på smittade skörderester. Stråfusarios angriper förutom stråsäd även vallgräs och ogräs. Angrepp är vanligast under varma och torra somrar. Angripna plantor blir ofta kortvuxna och brådmognar. Angrepp ger svag grobarhet hos utsädet och sänker avkastningen. Samtliga Fusariumarter är toxinbildande. Det är därför mycket viktigt att följa odlingen i fält. Sotdagg (Alternaria sp., Cladosporium sp.) Angreppen syns som en mörk, svartaktig ytlig beläggning av svampmycel på avmognade spannmålsax. Sotdaggsvamparna lever som saprofyter på försvagat och dött växtmatrial och är där ett naturligt led för nedbrytning av växtmaterial. På friska omogna kärnor förekommer sotdagg mycket sällan. Däremot kan svampen ses på mogna fält där skörden försenats p.g.a. av regn eller där brådmognad skett till följd av vattensjuka, dålig jordstruktur eller om fältet har angrepp av rot- eller stråsädesparasiter. Omväxlande växtföljd med vall, trindsäd och hackgrödor minskar risken för svampens överlevnad, samt noggrann nedbrukning av stråsädens skörderester. Axfusarios (Fusarium spp. och Microdochium nivale) Axfusarios orsakas av kringflygande sporer som sedan gror i axen. Störst risk för angrepp är om väderleken är fuktig vid axgång och ca 2 3 veckor framåt. Smittade kärnor blir små och skrumpna. De angripna småaxen är ofta rosafärgade av sporer. Vanligast drabbade sädeslag är råg, rågvete samt höst- och vårvete. Sotdagg på höstvete. (Foto: Peder Waern) Axfusarios på höstvete. (Foto: Peder Waern) 6 Sotdaggen påverkar alltså inte skördeutfallet, då det är en naturlig parasit för redan avmognad gröda. Det allvarliga med fältsvampen är att sporerna kan vara allergiframkallande vid hantering av skörden. I vissa fall är de även toxinbildande. Tidiga sorter mognar tidigt, särskilt kan det beaktas då det i den ekologiska produktionen inte tillförs lättlösligt kväve vilket många gånger ger en senare avmognad hos stråsäden. Låt aldrig mogen gröda stå i fält. Skörda då väderlek medger. Skörda liggsädespartier och synbara fläckar separat om möjlighet finns.

Mjöldryga (Claviceps purpurea) Mjöldryga är en svamp som angriper ax eller vippor av stråsäd och andra gräs. Mjöldrygesklerotierna innehåller flera giftiga alkaloider, vilka påverkar det centrala nervsystemet. Den viktigaste alkaloiden kallas ergotamin. Ergotism är samlingsnamnet för de symptom som uppträder vid förgiftningstillfället. Effekterna av toxinerna är hallucinationer, krampanfall, sinnesförvirring, försämrad blodcirkulation och krypningar i huden. Gifterna kan även framkalla missfall. Utfodring med mjöldrygeinfekterad spannmål är mycket riskabelt för alla dräktiga djurslag. Sjukdomssymptomen fås först efter att man ätit mjöldrygebemängd spannmål under en längre period. Mjöldryga har också använts för medicinskt bruk. I den nya fodermedelslagen anges riktvärdet 0,1 viktsprocent. Högsta tillåtna halt av mjöldryga i brödspannmål är inom EU 0,05 viktsprocent. Risken för att drabbas av mjöldrygeförgiftning är relativt liten för människor eftersom mer än 99 % av sklerotierna avlägsnas då spannmålen rensas vid kvarnarna. För kreatur däremot är riskerna större, eftersom det kan vara svårare att kontrollera vad de får i sig via fodret. Mjöldrygorna kan spridas via foderspannmål som orensad tas till utsäde. Djuren kan också få i sig mjöldryga när de betar oslaget gräs runt impediment, diken och stängsel. Det är då oftast fråga om honungsdagg, dvs. sporfyllda droppar av söt klibbig vätska i gräsens blomställning. Hästar är särskilt känsliga och kan drabbas av s.k. grässjuka, en akut förgiftning som kan leda till döden. Av sädesslagen drabbas råg och sexradskorn mycket lätt, medan vete, havre och tvåradskorn är mindre utsatta. Många vilda och odlade gräs angrips också, t.ex. kvickrot, timotej, ängssvingel och hundäxing. De första symptomen som kan iakttas är den nämnda honungsdagg, som utsöndras från de angripna blommorna. I regel upptäcks dock inte sjukdomen förrän stråsäden börjat mogna. I stället för en normal kärna växer det i axet fram en hornformad, böjd utväxt som är mörkviolett till gråsvart i färgen. Sklerotierna består av hård sammanpressad svampvävnad. Deras storlek varierar beroende på växtart, från några millimeter hos gräs upp till 4 cm hos råg. Det är med odlingsteknik som man undviker angrepp. Ogräs: Kvickrot och vitgröe är värdväxter för mjöldryga. Stubbearbetning och noggrann plöjning är viktiga åtgärder. Gräsvallar och gräs längs dikeskanter bör slås tidigt. Gräs som slås eller betas före blomning kan inte utveckla mjöldrygor. Rensning av utsäde: Vid skörd faller en del av sklerotierna till marken men huvuddelen hamnar i spannmålen. Låt alltid rensa spannmålen före sådd. Växtföljd Eftersom svampen bara kan infektera öppna blommor finns det ett starkt samband mellan växtart, blomningsfasens längd och väderlek. Fuktigt och kyligt väder under blomningen innebär en fördröjd befruktning och risken för infektion av mjöldryga ökar. Tunna bestånd, med risk för grönskott, bör undvikas. Råg bör inte återkomma för tätt i växtföljden. Undvik att odla hybridråg. Den blommar öppet och med lite pollenbildning, vilket gör det lättare för svampen att infektera. Efter ett starkt angrepp finns många sklerotier på marken. Med en djup höstplöjning till ca 25 cm hamnar de på ett djup där de inte kan föras upp till ytan vid senare jordbearbetning och inte heller gro. Ligger sklerotierna ytligt kan livsdugligheten bestå i 2 år eller längre. Grund bearbetning i växtföljden ger större chanser för mjöldryga att uppförökas, detta framför allt om råg återkommer ofta i växtföljden. Mjöldryga i hybridråg. (Foto: Peder Waern) Djupplöj minst 1 gång i växtföljden. Rensa alltid spannmålen innan sådd. Använd alltid fullgott friskt utsäde som ger snabb och jämn uppkomst. Dränerade jordar och jordar med god markstruktur ger också större chanser att undvika ojämn och långdragen blomning. Utpräglade växtföljds parasiter Växtföljdsparasiterna är främst ett problem i ensidiga stråsädesväxtföljder. Dessa skadegörare bör därför inte orsaka några större problem i den ekologiska produktionen, dock kan vissa vallgräs och t.ex. kvickrot vara betydande värdväxter. 7

Stråknäckare (Pseudocercosporella herpotrichoides) Stråknäckarsvampen angriper många gräsarter. Vete och råg är känsliga, korn och vårvete mindre känsliga medan havre sällan angrips. Täta frodiga bestånd, och ofta återkommande mottagliga grödor i växtföljden, tillsammans med en fuktig väderlek under vintern följt av en kylig vår gynnar svampens utbredning i fält. Fläckar syns på stråets nedre del. Fläckarna är först gulgrå och övergår sedan till en rödbrun färg. Strået försvagas i anslutning till fläcken och ibland knäcks det. En omväxlande växtföljd missgynnar para siten. Tänk på att kvickrot är värdväxt och kan hålla parasiten vid liv även i en mycket varierad växtföjd. Riklig ogräsförekomst ger ökad fuktighet i beståndet och kan gynna svampen. Noggrann plöjning bör genomföras, svampen kan överleva på växtrester upp till 3 år. Rotdödare (Gaeumannomyces gramines) Svampen är jordbunden och angriper stråsäd och gräs. Höstvete och korn är känsligast, råg är motståndskraftigare och havre angrips inte alls. En angripen planta bestockar sig dåligt, den brådmognar, axen är dåligt matade eller kan vara sterila. I ett framskridet stadium mörkfärgas stråbasen för att slutligen bli genomrötad. Rötterna mörkfärgas och jorden häftar vid en uppdragen planta. Kvickrot är värdväxt. Odla inte mottagliga grödor efter varandra om symtom förekommit säsongen innan. Håll efter kvickroten. Skarp ögonfläck (Rhizoctonia spp.) Svampen angriper främst höstvete och höstkorn. Symtomen kan lätt förväxlas med stråknäckar - angrepp men fläcken är något mer avgränsad och klar. Torr och kylig väderlek under höst och vår ökar risken för angrepp. Svampen infekterar plantornas rötter från smittade växtrester i jorden. Var noga med längre uppehåll med höstvete och odla hellre vårkorn om angrepp förekommit i fält. Sköldfläcksjuka (Rhynchosporium secalis) Svampen angriper speciellt korn men även råg och rågvete samt en del andra gräsarter. Den övervintrar på smittade halmrester och på spillsädesplantor. Spridningen i fält sker med sporer från smittade halmrester, normalt bara kortare avstånd med hjälp av regnstänk. Skarp ögonfläck sommarsymtom på höstvete. (Foto: Karl-Arne Hedene) Starka angrepp påverkar kärnstorleken. Korn och råg ska inte odlas oftare än vart tredje år på samma fält. Noggrann nedmyllning av halm och stubb efter angrepp minskar skaderisken. Bladfläcksjukdomar Brunfläcksjuka (Stagonospora nodorum) Främst angrips vete, i mindre omfattning även korn och råg. Angreppen är svårast på lätta jordar och där vete odlas efter vete. Fuktig och regnig väderlek veckorna innan axgång gynnar svampens spridning. Svampen övervintrar som mycel i kärnan och på växtrester i marken. Den huvudsakliga spridningen är med utsädet och från infekterade skörderester på markytan. De första angreppen uppträder som gulbruna fläckar på nedre delen av bladen. I dessa bildas sporhus som vid regn sprids upp till flaggblad och ax. Angripen kärna har låg tusenkornvikt. Varierad växtföljd med väl nedmyllade skörderester och måttlig kvävegödsling motverkar angrepp. Kortstråiga sorter bör undvikas då dessa snabbare nås av axinfektion. Sundhetstesta partiet innan utsäde tas från egen skörd. Vetets bladfläcksjuka (Drechslera tritici) Angriper i första hand vete, men kan förekomma på råg, korn och en del vilda och odlade gräs. Svampen är utsädesburen men överlever också på smittade skörderester. Fuktig och regnig väderlek veckorna innan axgång gynnar svampens spridning. I senare stadier liknar angreppen vetets brunfläcksjuka. Vid starka angrepp blir tusenkornvikten låg. 8

Frodiga och täta bestånd gynnar svampens utveckling. Framför allt i utsädesodlingar bör eventuell tilläggsgödsling ske med försiktighet. Tillämpa en varierad växtföljd med väl nedmyllade skörderester. Sundhetstesta partiet innan utsäde tas från egen skörd. Brunfläcksjuka kraftiga angrepp på höstvete. (Foto: Peder Waern) Havrens bladfläcksjuka (Drechlera avenae) Svampen angriper havre, losta, hundäxing och tåtel. Svampen sprids både med utsädet och från skörderester från tidigare angripen gröda. Utsädessmitta minskar grobarheten och ger primära bladangrepp, vid starka angrepp vissnar plantan och dör. Sundhetstesta alltid eget utsädet. Noggrann nedmyllning av växtrester. Undvik att odla havre efter havre. Kornets bladfläcksjuka (Drechslera teres) Svampen angriper i första hand korn medan vete, råg och havre är svagt mottagliga. Smittan är utsädesburen men överlever också på smittade skörderester. Från smittade kärnor utvecklas ett primärt angrepp som syns som en brunaktig strimma på koleoptilen och ibland som en fläck på första bladet. Från dessa blad sprids sedan angreppet i beståndet. Långsträckta bruna strimmor ofta med inslag av gult syns på bladen. Bladfläcksjukan påverkar inte axutvecklingen men däremot hämmas kärnutvecklingen. Använd friskt utsäde. Sundhetstesta utsäde från egen skörd. Variera växtföljden. Genomför noggrann nedplöjning av växtrester och spillplantor. Undvik känsliga sorter. Betning med Cedomon har god effekt på partier med låg smittförekomst. Havrens bladfläcksjuka primärangrepp utsädessmitta. (Foto: Karl-Arne Hedene) Strimsjuka (Drechslera graminea) Strimsjuka orsakas av en svamp som endast angriper korn. Smittan är utsädesburen. Vid sådd gror svampen och växer sedan systemiskt i takt med plantan utveckling. När plantan har 3 5 blad syns de första symtomen, gulvita till bruna strimmor omkring bladets mittnerv, övre blad blir ofta vitrandiga, äldre blad spricker oftast isär i strimlor. Hos angripna plantor går oftast axet ej ur holk, i de fall det går fram bildas inga kärnor. Undvik extemt tidig sådd och förhållanden som medför långsam uppkomst såsom djup sådd och torr jord. Svampen kan snabbt uppförökas. 9

Använd friskt utsäde. Sundhetstesta utsäde från egen skörd. Sexradskorn är särskilt mottagligt. Betning med Cedomon har god effekt på partier med låg smittförekomst. Strimsjuka på korn. (Foto: Peder Waern) Sotsvampar Stinksot (Tiletia caries) En utsädesburen smitta som främst angriper höstvete men även vårvete. Groende kärnor kan också infekteras av sporer i marken. Dessa kan vara infektionsdugliga i minst 10 år. Svampen infekterar grodden och växer systemiskt i plantan upp i axen. Då småaxen bildas tränger mycelet in i blomdelarna och förstör kärnanlagen. Symtomen syns först efter axgång. Kärnorna omvandlas till svartbruna spormassor som hålls samman av ett tunnt skal. Vid tröskning smittas friska kärnor av kringflygande spormassor från sönderslagna kärnor. Spormassan har en stark lukt av sillake som även följer med till mjölet, vilket gör skörden otjänlig som kvarnvara, vid starka angrepp även som foder. Stinksot kan ses som den allvarligaste skadegöraren i ekologisk produktion. Före betningens införande var stinksot den mest förlustbringande sjukdomen för höstveteodlingen. Sundhetstesta alltid utsäde från egen skörd. Begär särskilt analys av stinksot då den inte ingår i den vanliga sundhetsanalysen. Tag inte utsäde från egen skörd mer än två till tre år i följd. Välj en resistent sort såsom Stava. Grund sådd minskar risken för angrepp liksom mycket tidig eller sen sådd av höstvete motverkar angrepp. Beakta risker med spillsädesplantor i växtföljden. Stubbearbetning som lockar spillplantor till groning samt efterföljande plöjning rekommenderas. Var uppmärksam på att sporer av stinksot kan finnas kvar i tröskan efter tömning och infektera friska partier. Detsamma gäller vagnar, tork och lagringsfickor. Värmebehandling av utsäde har effekt på sotsporer. Stinksot på höstvete. (Foto: Karl-Arne Hedene) 10 Dvärgstinksot (Tilletia contraversa) Dvärgstinksot på höstvete förekommer främst i östra Mellansverige och på Gotland. Angrepp i fält uppstår från markbunden smitta och spridning till nya fält sker med smittat utsäde från sådant fält. Sporerna kräver ljus för att gro och därför orsakas infektionen endast av sporer på markytan. En groende kärna infekteras av svampen och växer sedan systemiskt i plantan. Huvudskottet utvecklas oftast normalt medan sidoskotten blir förkrympta (sällan längre än 30 cm) och bär sotax. Spormassan luktar sillake. Infektionsförmågan hos dvärgstinksot finns kvar i marken minst sju år. Gör odlingsuppehåll med höstvete helst mer än sju år om åkern är infekterad. Odla resistent sort, Stava.

Flygsot på korn (Ustilago nuda) Utsädesburen smitta. Vid axgång är hela axet omvandlat till svarta spormassor, vilka lätt transporteras vidare med vinden. Svampen smittar under blomning. En smittad kärna har inga synliga tecken på angrepp. I en infekterad kärna utvecklas svampen i takt med att plantan växer och ger upphov till nya sotax. Sundhetstesta utsäde från egen skörd eller köp in statsplomberat utsäde. Vandra genom fältet vid axgång för att se om sotax finns i odlingen, om så är byt då utsäde. Kornsorter med öppen blomning är mer känsliga för sotaxinfektion. Sexradskorn är mer mottaglig än tvåradskorn. Flygsot på korn. (Foto: Karl-Arne Hedene) Flygsot på havre. (Foto: Karl-Arne Hedene) Flygsot på havre (Ustilago avenae) Utsädesburen smitta. När havrevippan kommer ur holk är den omvandlad till svarta spormassor. Sporerna sprids med vinden i samband med blomningen och angriper nya småax. I en infekterad kärna utvecklas svampen i takt med att plantan växer och ger upphov till nya småax. Sundhetstesta utsäde från egen skörd. Före kommer sotax i fält, byt utsäde. Flertalet havresorter har god motståndskraft och angrepp är relativt ovanliga. Gräsmjöldagg (Erysiphe gramines) Gräsmjöldagg är en vanlig svampsjukdom som angriper stråsäd och andra gräs. Olika raser angriper de olika växtslagen, varför mjöldagg på korn inte kan smitta till vete eller höstråg. Däremot sker spridning mellan höst och vårformer av samma art, t.ex. höst- och vårkorn. Höstformen utgör en brygga för mjöldaggen att nå vårformen. Därför förstärks angreppet om vårkorn odlas nära höstkorn, eller vårvete nära höstvete. Smittspridningen från höstkorn kan börja mycket tidigt på våren. Vårkornet infekteras mycket tidigt och följden blir ett förvärrat angrepp i vårkornet. Svampen kan också övervintra på spillplantor och kan även spridas med vinden från angränsande länder. Svampen uppträder i en mängd raser och med stor anpassningsförmåga, vilket innebär att mjöldaggsresistensen hos olika stråsädessorter försvagas. Frodiga och täta bestånd angrips lättare. Optimal temperatur för infektion är mellan 15 20 C. Svampen gynnas av varma, soliga dagar och kyliga nätter med hög luftfuktighet. Angrepp i fält ses först som små ludna fläckar på nedre blad och stråbas. Fläckarna är först vita för att sedan bli allt mer grå till gråbruna. Angreppen är skördenedsättande. Odlingssäkerheten ökar genom att inte odla höst och vårform av samma art i angränsande fält. Spillsädesplantor ska hållas efter. 11

För att bevara sorternas resistens kan man odla sortblandningar. Sexradskorn är betydligt känsligare för mjöldaggsangrepp än tvåradskorn. Skador orsakade av nematoder och insekter Havrecystnematod (Heterodera avenae) Havrecystnematoden är en millimeterlång rundmask som parasiterar på stråsädeslagen och i mindre utsträckning även på vallgräs. Den snabbaste uppförökningen ger havre, därnäst vårvete och korn. Höstvete och korn är toleranta mot angrepp men kan hålla kvar nematoderna på en hög nivå. Vallgräs såsom timotej, ängsvingel, rajgräs, hund äxing och kvickrot håller kvar nematodtätheten eller fördröjer dess nedgång. Tyngre jordar är ogynnsamma för nematoden liksom kall och fuktig väderlek. En angripen planta får ett buskigt rotsystem. Dras plantan upp häftar jorden vid rötterna. Cystor bildas på rötterna och är synliga vid tiden för axgång. Nematodangreppen uppträder fläckvis, grödan är där mycket svag medan ogräset frodas. Av havrecystnematoden finns olika raser och patotyper. Det resistenta sortmaterial som finns på marknaden har resistens mot alla populationer som påträffats i landet. Resistensen innebär att sorten angrips, men nematoderna kan inte föröka sig. Resistent havre kan skadas svårt medan resistent korn är betydligt mindre känsliga. Havrecystnematod fältsymtom. (Foto: Ingvar Björkman) Med en väl planerad växtföljd och odling av resistenta sorter går havrecystnematoden tillbaka snabbt. I allmänhet 70 80 % per år. Odla resistenta kornsorter. Fritfluga (Oscinella frit) Havre är den gröda som angrips mest men även vårvete och i mindre utsträckning korn angrips. Fritfluga skadade huvudskott på havre. (Foto: Karl-Arne Hedene) Fritflugan angriper plantor främst i 1,5-bladstadiet. När plantan passerat 3-bladsstadiet är risken att fritflugan ska kunna skada plantan över. Frit - flugeangrepp är vanligast i skogs- och mellanbygder medan fält i slättbygder sällan drabbas. Risken för angrepp ökar kraftigt vid sen sådd. Den fullbildade fritflugan utvecklar tre generationer. Den första generationen, som ofta uppträder i slutet av maj, angriper plantans huvudskott, det yngsta bladet vissnar och dör. Plantan kompenserar detta genom att bilda sidoskott vilket gör att den får ett buskigt utseende. Andra generationen uppträder i mitten av juli och angriper kärnorna främst i havre. Larven livnär sig på kärnanlaget. Utanpå kan ett småax se helt normalt ut. Den tredje och övervintrande generationen uppträder i slutet av augusti. Den kan angripa höstsäd, främst höstvete på samma sätt som den första generationen angriper vårsäd. Angreppen ökar kraftigt vid tidig sådd. Vårsådden ska ske så tidigt som möjligt. Vid sent vårbruk bör man så korn i stället för havre. Sorten Freja är inte lika angreppsbenägen som övriga havresorter. I känsliga områden finns risk med tidig sådd av höstsäd. Rågbroddfluga (Delia coartata) Rågbroddflugan är gulgrå och ca 7 mm lång. Larven är vit. Äggen läggs från slutet av juli till slutet av augusti i obevuxen eller glest bevuxen, lucker, fuktig jord. Främst lätta jordar angrips. Först följande vår när marktemperaturen är runt 5 C kläcks äggen. Larven söker sig till höstsädesplantor i vilka den äter sig in. Larven lever inne i skotten och orsakar att huvudskottet gulnar och dör. Även sidoskotten angrips. Larven dör om den ej finner en planta inom två veckor. I genomsnitt förstör varje larv 3 5 skott. 12

Skadan medför färre ax. Sker angreppet före bestockningsfasen kan skadan till viss del kompenseras. Störst frekvens angripna höstsädesfält har varit i Skåne och Halland. Flugorna flyger inte långt varför angreppen oftast är lokala. En förebyggande och sedan gammalt känd åtgärd mot trädesflugan som rågbroddflugan också kallas är att inte plöja fältet före den 1 september. Man ska inte heller så höstsäd på fält som varit obevuxna under augusti månad. Bladlöss Flera arter av bladlöss uppträder på stråsäd. Van - ligast och mest frekvent förekommande är havrebladlusen och sädesbladlusen. Havrebladlusen sitter främst på strå och nedre blad och angiper främst vårstråsäd, medan sädesbladlusen angriper flagg - blad och ax. Den återfinns även i höstsäd. Havrebladlusen är brunaktig, olivgrön med roströd teckning på bakroppen och är ca 2 mm lång. Den är värdväxlade och övervintrar i äggstadiet på hägg. I vårsäd utvecklas vanligen endast ett par generationer medan det på gräsmarker kan utvecklas många fler. Rödsot i havre. (Foto: Karl-Arne Hedene) Av stråsäd är havre, korn och vårvete värst utsatta. Angreppen kulminerar oftast vid tiden för axgång och strax därefter. I varmt och torrt väder sker förökningen mycket snabbt. Kylig och sval väderlek hämmar förökningen. Förekomsten av naturliga fiender är av betydelse för angreppets utveckling. Tillgången på lättlösligt kväve till växten har också betydelse för angreppsgraden, framförallt gäller det för sädesbladlusens utveckling. Virussjukdomar Rödsot (eng. Barley yellow dwarf) Rödsot orsakas av ett virus som överförs till stråsäden med bladlöss. Fläckarna i havrefält är rödaktiga medan de hos korn är mer gulaktiga s.k. gulsot. Fläckarna är diffusa, bladen, främst flaggbladen, blir styva och upprättstående och plantorna hämmas i tillväxten. Flertalet gräsarter är värdväxter för rödsotvirus men alla visar inte symtom. Störst risk för spridning av rödsotsvirus fås vid tidig och riklig inflygning av bladlöss och med för bladlössen gynnsam väderlek. Gräsvall som förfrukt och sen sådd är andra faktorer som påverkar angreppets storlek. Genomför en noggrann plöjning vid vallbrott. Tidigast möjliga sådd på våren. Om sen sådd inte kan undvikas, odla korn i stället för havre som är mer tolerant mot rödsotvirus. Havrebladlöss lågt sittande löss på vårkorn. (Foto: Peder Waern) Dvärgskottsjuka (eng. oat sterile) I gamla vallar får man ofta en ökad förekomst av både gräs och baljväxtviroser. Insekter som sprider dessa virus har en skyddad plats i vallen och risken ökar att virus överförs till yngre vallar och även till stråsäd. Ett exempel är dvärgskottssjukan som sprids med den glasvingade ängsstriten. Detta virus angriper i första hand havre men även korn. Dvärg - skottssjukan är en virussjukdom som i praktiken 13

enbart sprids med den glasvingade ängsstriten som är en av de allvarligaste stritarna i stråsäd. Striten söker sig till stråsäden för äggläggning. De stritar som lever på en infekterad planta blir virusöverförande och ombesörjer sedan fortsatt spridning i fält. Om stråsäd är skyddsgröda för vallinsådd eller om fältet inte plöjs efter skörd övervintrar virusförande stritlarver i fält och kan på våren som fullbildade stritar föra smittan vidare till nya fält. Dvärgskottssjukan förekommer främst i Norrland och delar av Svealand, men har också förekommit i Östergötland och delar av Småland. Havre är mycket känslig för angrepp medan korn och vårvete knappast tar någon skada. Höstsäd tycks helt undgå angrepp. Karakteristiskt för sjukdomen är att plantorna till en början bildar normala huvudskott men strax innan axgång upphör tillväxten. Huvudskotten stannar i slidan och skotten ersätts av sidoskott, precis som vid fritflugeangrepp. Även sidoskotten angrips. Ärtrotröta. (Foto: Karl-Arne Hedene) Förebyggande åtgärd kan i känsliga områden vara att inte ha havre som insåningsgröda. Där mycket starka angrepp förekommit bör insådden ske utan skyddsgröda eller i grönfoderblandning utan havre. Plöj alltid skiftet efter skörd då havre odlats. Vid mycket starka angrepp undvik havre under minst ett år. Skadegörare i trindsäd Ärtrotröta (Apanomyces euteiches) Ärtrotrötan orsakas av svampen Aphanomyces. Detta är en svamp som är beroende av vatten för sin spridning. Vilsporer av denna svamp kan leva kvar i jorden upp till 15 år. Det är den vanligast förekommande och allvarligaste rotparasiten på ärtor. Symtomen är ojämn mognad och nedvissning, ofta vid midsommartid. Angrepp syns på roten och nedre delen av stjälken i form av mörkbrun vävnad. 6 8 år mellan ärtgrödorna är ett minimum och odling på väldränerade fält minskar skaderisken. Oljeväxter i växtföljden anses kunna ha en stimulerande inverkan på ärtrotrötans nedgång då nedplöjd oljeväxthalm avger svavelaminosyror. Odling på styva leror är extra känsligt eftersom svampen lättare kan uppförökas där. Andelen baljväxter i växtföljden påverkar också smittogradens avtagande. Hittills har inte angrepp på åkerböna rapporterats. Om man odlar ärter till helsäd bedöms mängden fullgångna vilsporer vara färre än vid odling av ärtor till mogen skörd. Man bör ändå för att vara på den säkra sidan göra samma odlingsuppehåll som om man odlat ärtor i renbestånd i växtföljden. Tunga och strukturskadade, täta jordar har visat sig ge stora angrepp av ärtrotröta även vid låg smittograd i jorden. Test av jordsporer används för att bedöma smittograden. Representativt jordprov från hela fältet där ärtorna ska odlas ska samlas in till ett prov på minst 4 liter. Jordprovet skickas till Swalöf Weibull AB, 268 81 Svalöv. Svar på odlingstestet fås efter ca 4 veckor och kostnaden är ca 700 kr. Vissnesjuka (Fusarium oxysporum f.sp. pisi) Symtom på vissnesjuka är fläckvis gulnande och snabbt nedvissnande plantor. Sjukdomsbilden kan förväxlas med ärtrotröta. Regniga somrar och jordar med svag struktur eller dålig dränering ger förvärrade angrepp. Ärter är känsliga för syrebrist och de får en hämmad rotandning. Baljväxtbakteriens funktion försvagas och plantan får symtom på kvävebrist och ljusnar. Undvik dåligt dränerade jordar och bibehåll god struktur. En ogräsharvning kan bidra positivt genom luckring. Ärtbladmögel (Peronospora viciae f.sp. pisi) Sjukdomen är markbunden och förekommer främst vid omfattande ärtodling. Primärangreppen orsakas av oosporer (vilsporer) som gror i jorden. Plantorna blir småväxta med bleka fläckar på blad, stjälkar och baljor. På bladens översidor utvecklas bleka fläckar som på undersidan har ett gråvitt mögelludd. Angreppen är som starkast under våta och kalla förhållanden. Ärtbladmögel överlever på växtrester men är också till viss del utsädesburen. Vilsporer överlever i marken upp till 15 år. Förebyggande åtgärder är en sjuårig växtföljd och ett friskt utsäde. 14

Ärtfläcksjuka (Ascoschyta spp.) Det så kallade Ascochyta-komplexet, bestående av tre närstående svampar, kan orsaka både blad-, stjälk- och baljfläckar samt mörkfärgning av hjärtblad, rot och stambas. Sjukdomen är i huvudsak utsädesburen men infektion kan även ske från växtrester. Ascochyta pisi orsakar ärtfläcksjuka på blad, stjälkar, baljor och frön. Frösmittan sänker grobarheten. Varma och fuktiga förhållanden gynnar sjukdomen. Rötterna brunfärgas och på blad och baljor uppstår runda bruna fläckar. Mycosphaerella pinodes ger skador på ovanjordiska delar. Smittan sker från utsädet eller med smittad jord. Sjukdomen kan under fuktiga och varma förhållanden spridas explosionsartat och leda till mycket stora skördeförluster. Phoma medicaginis var. pinodella är en av de vanligaste rotsvamparna. Den angriper rötter och stjälkbas som då mörkfärgas. Odla motståndskraftiga sorter. Använd friskt utsäde och minst sjuårig växtföljd. (Sverige har inte utarbetat egna gränsvärde för Ascochyta. Det är därför det danska gränsvärdet på 5 % som ligger till grund för bedömningen av Ascochyta vid sundhetsanalys.) Ärtvecklare (Cydia nigricana) Ärtvecklare är en liten fjäril, med mörkt gråbruna vingar. Kläckningen av fullbildade fjärilar och därmed äggläggningen är utdragen, tidpunkten är mitten av juli till början av augusti. De nykläckta larvererna söker upp och gnager sig in i baljorna. Varje larv äter 2 3 ärtor. Under senare år har angreppen av ärtvecklaren i allmänhet varit små. Gnagskador på ärtor är allvarligast för humankonsumtion, kvalitetsaspekterna är stora och alla skadade kärnor rensas bort och ger prisavdrag. För foderproduktion spelar skadorna mindre roll. Med ökad ärtodling kan skador av ärtvecklaren öka. Fjärilen övervintrar i fält där ärtor odlats föregående år. Odling av konservärtor bör om möjligt odlas i distrikt där ärtodling till mogen skörd inte förekommer. Då försvinner med tiden ärtvecklaren från distriktet, eftersom larverna avlägsnas med skörden. Randig ärtvivel (Sitona lineatus) Viveln är 4 5 mm lång och kroppen är täckt med bruna och grå hårfjäll. Den fullbildade viveln gör typiska halvmånformiga gnag i bladkanterna. Skadorna sker främst i plantans tidiga utvecklingsstadie. Plantan växer till allra största del ifrån angreppet och skadorna har normalt Ärtbladlus. liten betydelse. Larverna gör större skada. De är vita, utan fötter och 6 7 mm långa. De gräver sig ned i jorden för att leva på plantans rötter och bakterieknölar. Ärtbladlus (Acrythosiphon pisum) Lusen är relativt stor, 3 5 mm, kroppen är päronformad och är vanligast ljusgrön till färgen. Ärtbladlusen övervintrar som ägg på vilda eller odlade baljväxter. Störst problem med ärtbladlusen finns i södra Sverige. Skadorna blir störst om inflygningen sker i ärtornas blomningstadie eller i begynnande baljsättning. Förökningen påverkas starkt av väderleken liksom tillgången av naturliga fiender i fält. Torra år kan lössen befaras ge kraftiga skördeförluster. Även i åkerböna är det främst ärtbladlusen som ger de allvarligaste skadorna. En annan vanlig lusart är bönbladlusen som är mattsvart och ca 2,5 mm lång. Den är mindre allvarlig och gör störst skada i sockerbetor. Väderlek och förekomst av naturliga fiender påverkar förekomsten av bladlöss starkt. Bönfläcksjuka (Ascochyta fabae) Alla delar av plantan angrips med början på groddplantstadiet och ända fram till och med mognaden. Svampen infekterar blad, stam och baljor. På bladen är fläckarna bruna eller grå omgivna av en distinkt mörk rand. Karakteristiskt för svampen är att dess pyknidier syns som små svarta upphöjningar i fläckens mitt. Vid starka angrepp kan bladen falla av och stjälkarna försvagas och bryts lätt. Fuktig väderlek gynnar svampens spridning. Den huvudsakliga smittkällan är med utsädet men infektioner från spillplantor och växtrester kan vara stora smittkällor vid täta växtföljder. Sjukdomen kan spridas till nya åkerbönsfält från infekterade spillplantor i intilliggande fält där man odlat åkerböna föregående år. Angripna frön kan ha mörka utflytande fläckar och är ofta små och skrumpna. 15

Odlingsuppehåll på 5 6 år i växtföljden är den viktigaste åtgärden. Använd friskt utsäde och sundhetstesta partier från egen skörd. Gränsvärdet (5 %) är baserat på danska värden då Sverige inte har egna gränsvärden för Ascochyta. Chokladfläcksjuka (Botrytis fabae) På blad och stjälkar uppstår 1 3 mm stora skarpt avgränsade runda chokladbruna fläckar. Sjukdomen är vanlig på åkerböna. Angreppet förvärras av varmt och fuktigt väder. Vid starka angrepp flyter fläckarna samman och bladen vissnar för att slutligen falla av. Även stjälkarna brunfärgas och i svåra fall vissnar plantan helt. Svampen angriper vanligtvis inte åkerböna förrän på eftersommaren, men ju tidigare uppkomst desto allvarligare skadebild och skördebortfall. Svampen övervintrar som sklerotier på vissna plantrester, men även utsädessmitta förekommer. Vicker är värdväxt. Sporerna sprids med vind och regn. Vid gynsamma väderleksförhållanden både temperaturmässigt (15 22 C) och luftfuktighetsmässigt (80 100 %) kan svampen få en aggressivare utveckling. Från äldre litteratur anges att kalium och fosforfattiga jordar lättare får angrepp. Kalcium och magnesium anges också ha stor betydelse för plantornas motståndskraft. Efter enkätsvar från lantbrukare i Västra götaland från odlingsåret 2003 framkom att insådd i åkerböna tycktes gynna svampens utveckling. År då åkerbönan har svårt att mogna av ser man chokladfläcksjukan som fördelaktig, då den möjliggör tidigare skörd. Använd friskt utsäde. Överlagring av utsäde ger minskad smitta. Noggrann nedplöjning av växtrester förebygger angrepp. Odlingsuppehåll i växtföljden rekommenders till 5 6 år. Bönbladmögel (Peronospora viciae f. sp. viciae) Sjukdomen angriper åkerböna. En annan underart angriper ärtor. På bladens översidor utvecklas bleka fläckar som på undersidan har ett gråviolett mögelludd. Vid tidiga infektioner kan plantans utveckling helt avstanna genom att tillväxtpunkten angrips. En del kraftiga angrepp har förekommit och då orsakar bönbladmögel mycket stora och betydande skördeförluster. Det är främst varma fuktiga somrar som svampen har ett gynnsamt klimat. Infektions - optimum ligger på 20 22 C. Svampen är jordbunden och överlever som oosporer i marken under många år. Förebygg angrepp genom att använda friskt utsäde. Genomför noggrann nedplöjning av växtrester. Tillämpa ett 5 6 årigt odlingsuppehåll. Skadegörare i oljeväxter Snigelskador Åkersniglar (Deroceras spp.) kan orsaka problem fuktiga år, på styva jordar med kokig struktur. Kantangrepp förekommer ofta intill vallar varifrån sniglarna vandrar in. Rikligt med sniglar kan förekomma i klövervallar och gröngödslingsgrödor, som därför måste nedbrukas ordentligt. Att låta jorden ligga svart någon vecka är en metod som tillämpas av erfarna odlare. Håligheter i marken i samband med plöjning där vallgräs ansamlas blir en överlevnadsplats för sniglarna. Tallriksharva innan plöjning och/eller använd skumrist för att få ett bättre resultat. En nyskördad eller nyputsad vallgröda minskar också risken för uppkomst av håligheter vid plöjningen. Rapsen är mest känslig för angrepp från uppkomsten tills den har ett par örtblad. Sniglarna är aktiva om natten och skadorna består i att de raspar sönder bladen. Angrepp kan bekämpas med släckt kalk (kalciumkarbonat) som ska spridas vid upprepade tillfällen på sniglarna nattetid. Rapsbagge (Meligethes aenus) Den fullbildade rapsbaggen orsakar skada genom att äta ur knopparna. Larverna som uppträder under blomningen livnär sig av pollen. Om de är många och blomningen avslutas, kan de angripa unga skidor och stjälken under toppknoppen som torkar ut. Plantans topp hänger nedåt; en s.k. tip-dropskada. Rybs är känsligare än raps då den har betydligt sämre förmåga till kompensation genom förgrening. Hybridrapssorterna har visat särskild god förmåga att kompensera angrepp genom att förgrena sig. Sådd av fångstgröda dvs. höstrybs runtom höstraps kan fungera som rapsbaggefälla. Rapsbaggens naturliga fiender, flera olika parasitstekelarter som parasiterar larverna, gynnas om plöjning efter raps - grödan undviks. Rapsbaggelarverna kan söka sig till plantans topp och förhindra blomning. (Foto: Louis Wimarlund) 16

att skadedjuren har möjlighet till övervintring. Under 2000 och 2001 var förekomsten av rapsjordloppor hög i Skåne, men har återigen minskat. Skadetröskeln ligger på ca 1 larv per planta beroende på plantans storlek. Tidig sådd och kraftiga plantor tål skadorna bättre. Kontrollera förekomsten i fältet genom att på våren gräva upp, skära itu och granska om larv - skador finns. Larver går in i bladskaft och övervintrar och efter vintern söker sig larven till stjälkens nedre del. Detta leder till att huvudskottet skadas och vid starka angrepp förstörs plantan helt. Höstrybs. Starka skador av rapsbaggar leder till utebliven blomning och svag skidsättning. (Foto: Peder Waern) Hushållningsällskapet i Örebro har inventerat förekomst av rapsbaggar i ekologiska höstoljeväxtfält under en 3-års period. Erfarenheter från dessa inventeringar visar att skadenivån av rapsbaggar är låg i de flesta höstoljeväxtfälten. I våroljeväxter kan rapsbaggarnas skador vara helt förödande. Rapsbaggarna lämnar övervintringsplatserna för längre flygturer vid temperaturer på 12 15 C och däröver. De är därmed mycket rörliga när våroljeväxterna utvecklar knoppar. Liknande undersökningar som i höstraps har gjorts i syfte att locka rapsbaggarna att angripa en fångstgröda, vårrybs inblandad i vårraps. En viss reducering kan erhållas, men trycket från rapsbaggarna är normalt så stort att skador inte kan undvikas. Välj om möjligt öppna fält, då rapsbaggen övervintrar i skogsbryn. Höstrybs utvecklas ofta så tidigt att rapsbaggarna inte hunnit påbörja utflygning. Höstrapsen har också oftast hunnit passera sitt känsligaste stadium, knoppstadium, innan angreppen blir som kraftigast. Däremot är risken för skador av rapsbaggar mycket stor i alla våroljeväxtodling. Hybridrapssorterna har visat god förmåga att kompensera angrepp genom förgrening. Rapsjordloppa (Psylloides chrysocephala) Rapsjordloppan angriper plantan på hösten då larven tränger in i stjälken och övervintrar. Problemet är störst i södra Sverige där vinterklimatet är så milt Fullbildad rapsjordloppa. (Foto: Louis Wimarlund) Vanliga jordloppor (Phylotreta spp.) Dessa små insekter, 1 2 mm, angriper våroljeväxter under varma och soliga dagar. De orsakar skador på hjärtbladen och kan helt ödelägga våroljeväxterna. Omsådd blir oftast nödvändigt. Övriga insekter Blygrå rapsvivel och skidgallmygga angriper rapsens skidor som spricker upp. Skadorna kan bli betydande vid kraftiga angrepp. Klumprotsjuka (Plasmodiophora brassicae) Klumprotsjuka orsakas av en jordbunden svamp som överlever i marken genom uthålliga vilsporer. Sjukdomen har en rad värdväxter. Hit hör samtliga kålväxter och korsblommiga ogräsarter som åkersenap, åkerkål, penningört och lomme. Rothåren infekteras och rötterna deformeras. Rotsvulsterna orsakar brådmognad, och när de bryts ner frigörs vilsporer i stor mängd som kan överleva i jorden 15 20 år. Optimal temperatur för infektion är 18 C i kombination med hög markfuktighet, vilket innebär att tidigt sådda höstoljeväxter kan drabbas hårt. 17

Framstegen inom resistensförädlingen har stor betydelse för sjukdomsbekämpningen, och höst - raps sorten SW Tosca med bred resistens är godkänd. Den finns dock ej på marknaden p.g.a. en lägre avkastningsnivå. Vårrybsen SW Pegasus godkändes 1998, men introducerades aldrig på marknaden. Efterföljaren SW Rebus, finns tyvärr inte på marknaden i år p.g.a. osäkra marknadsandelar. Hur stor smitta som kan tolereras vid odling av en sort med bred resistens har undersökts och ger oss en strategi för bekämpning. Vid en måttlig smittonivå i jorden, vilket motsvarar ca 20 % angripna plantor i ett s.k. biotest, kan sorter med bred resistens odlas utan att man riskerar skördesänkning. Om kraftig smitta upptäcks så igen det infekterade fältet med en gräsvall för att förhindra spridning av smittad jord. Uppförökning kan undvikas genom en växtföljd med minst fem år mellan oljeväxtgrödorna. Undvik att så på täta jordar och täta delar av ett fält. Kalkning kan i viss mån hämma sjukdomens utveckling på genomsläppliga jordar. Om smitta misstänks ta ett jordprov i god tid före sådd och sänd till SW AB för test. Kransmögel, Vissnesjuka (Verticillium longisporum) Kransmögel är en allmänt förekommande svamp på oljeväxter i områden där mycket höstraps har odlats under årens lopp, t.ex. är angrepp vanliga i sydligaste Sverige och Östergötland. En angripen planta får gulnande blad samt fäller bladen och plantan brådmognar. I jorden lever sklerotierna (vilkropparna) i minst 4 år. Håll efter ogräs. Många ogräs är värdväxter. Växtföljden är viktig och ett odlingsuppehåll på 4 6 år rekommenderas. Bomullsmögel (Sclerotinia sclerotiorum) Bomullsmögel har ca 400 värdväxter. Förutom oljeväxter angrips även andra tvåhjärtbladiga grödor som ärter, klöver, bönor, lin, potatis, solros och hampa samt ogräsarter som dån, målla, lomme, pilört, baldersbrå, tistel m.fl. Risken för angrepp är normalt inte stor i ekologiska höstoljeväxter. Sjukdomen orsakas av en svamp som infekterar oljeväxterna under blomning. Fukt och regn gynnar svampens infektion. På infektionsstället uppstår först en blöt röta, därefter växer svampens bomullsliknande mycel ut. Rötan som utvecklas på och i stjälken gör att näringstransporten stryps och plantan brådmognar. Om smitta finns i fältet och beståndet är kraftigt kan en nederbördsrik vår samt ostadig väderlek under blomningen då infektionen sker orsaka brådmognad och skördeförluster. Svampen överlever genom vilkroppar, sklerotier, som bildas i angripna värdväxter, och kan sedan ligga groningsdugliga i marken 8 10 år. Se upp med klöverrika förfrukter t.ex. en klöverrik gröngödslingsträda som inte slagits av. Växtföljden är viktig och ett odlingsuppehåll på 4 6 år rekommenderas. Svartfläcksjuka (Alternaria brassica) Sjukdomen orsakas av svampar ur släktet Alternaria. Smittan sprids med utsäde och smittade växtrester. Svampens sporer sprids snabbt vid fuktig och varm väderlek. Infektionerna syns som små runda, svart-bruna fläckar på blad, stjälkar och skidor. Störst skada gör svampen när skidan angrips och brådmognar. Följden kan bli att skidan spricker upp och frön drösar lätt ur. Svampen övervintrar på höstoljeväxter, och orsakar störst skador i sent mognande vårraps. Vissa år kan skadorna bli mycket stora på sent mognande raps. Skador är störst på vårraps i områden med odling av både höst- och våroljeväxter. Genomför noggrann nedplöjning av växtrester. Bekämpa korsblommiga ogräs i växtföljden. Använd friskt utsäde. Odla inte oljeväxter oftare än vart 5 6 år. Skadegörare i vall Växtföljdspåverkade sjukdomar på vallväxter är klöverröta på klöver och vissnesjuka som angriper lusern. Klöverröta (Sclerotinia trifolorum) Klöverrötan orsakas av flera markbundna svampar, främst ur släktet Fusarium. Svampen angriper även andra baljväxter vilket bidrar till att mängden smitta i jorden snabbt kan öka, framför allt då dessa grödor spelar en central roll i ekologisk odling. Svampen bildar vilkroppar (sklerotier) som består av sammanväxt mycel. Med dem överlever svampen upp till 8 år i marken. Vid fuktig väderlek växer mycel ut från sklerotier på marken och angriper omkringstående plantor. I allmänhet skadas förstaårsvallarna svårast. Angreppen är värst under milda och snöfattiga vintrar. Klöverrötan motverkas främst genom val av motståndskraftiga sorter och odlingsuppehåll. Sen sådd ökar risken för angrepp då plantorna inte fullt hunnit etablera sig. Avbetning eller slåtter sent på hösten verkar hämmande på klöverrötan. De tidiga klöversorterna är ofta mer mottagliga än de sena. 18

Angrepp av klöverns svartfläcksjuka på rödklöver. Klöverns svartfläcksjuka (Cymadothea trifolii, syn. Mycosphaerella killanii) Svampen angriper främst vitklöver och alsikeklöver. Rödklöver är inte lika känslig. På bladens undersidor bildas små mörka fläckar som innehåller stora mängder sporer. Angreppen leder till att plantorna blir småväxta och bladen förstörs. Djur som betar kan få sår i munnen. Infekterat foder sänker fruktsamheten. Hästar är särskilt känsliga men även nöt och får drabbas. Svampen anses ganska orörlig och återkommer ofta på samma fält även om uppehåll gjorts i klöverodling. Permanenta betesvallar och långliggande vallar med vitklöver är känsligast. Rotröta Allmän rotröta på klöver är en svampsjukdom som angriper alla slag av vallbaljväxter. Sjukdomen orsakas av flera markbundna svampar ur släktena Fusarium, Cylinderocarpon och Phoma. Rotrötan drabbar klöverplantor i olika åldrar men angreppen ökar med vallens ålder vilket också är en av anledningarna till klövers svaga uthållighet i långliggande vallar. Bete in på senhösten samt sen skörd ökar risken för angrepp då plantorna inte hinner återhämta sig inför vintervilan. Referenser Engquist, G. 2002. Sjukdomar på vallbaljväxter. Faktablad om växtskydd Jordbruk, 113 J. SLU. Hedene, K-A. & Olofsson, B. 1994. Skadegörare på lantbruksgrödor. Johansson, U. 1999. Ärter och annan trindsäd. Jordbruksinformation 9-1999. Jordbruksverket. Jonsson, L. 1999. Sotsvampar i stråsäd. Faktablad om växtskydd Jordbruk, nr 96 J. SLU. Wallenhammar, A-C. 2004. Skadegörare i oljeväxter. 19

Broschyren är en del i kurspärmen Ekologisk växtodling 2004. Jordbruksverket 551 82 Jönköping Tfn 036-15 50 00 (vx) E-post: jordbruksverket@jordbruksverket.se www.jordbruksverket.se P8:12