Paula Klami-Wetterstein Björn Sandvik HUR SKRIVER MAN EN RÄTTSVETENSKAPLIG UPPSATS? INSTRUKTIONER FÖR AVHANDLINGSSKRIBENTER

Paula Klami-Wetterstein Björn Sandvik HUR SKRIVER MAN EN RÄTTSVETENSKAPLIG UPPSATS? INSTRUKTIONER FÖR AVHANDLINGSSKRIBENTER Instruktioner för avhandlingsskribenter Handledare: N.N. Rättsvetenskapliga institutionen Åbo Akademi Åbo 2010 1

INNEHÅLL 1 INLEDNING... 2 2 OM FORSKNINGSUPPGIFTEN... 3 2.1 VAD ÄR EN BRA UPPSATS ELLER AVHANDLING?... 3 2.2 KONSTEN ATT PROBLEMATISERA... 3 2.3 MATERIALINSAMLING... 4 2.4. METOD... 5 2.5 ARGUMENTATION... 6 2.6. RÄTTSKÄLLOR... 7 2.7 TEORIBILDNING... 9 3 TEKNISKA FRÅGOR... 10 3.1 UTFORMNING... 10 3.2 HÄNVISNINGAR... 11 3.3 SÄRSKILT OM PLAGIERING... 12 3.4 SPRÅKET... 13 LITTERATUR... 14 BILAGA 1. EXEMPEL PÅ KÄLLFÖRTECKNING... 15 1 Inledning Såväl den rättsvetenskapliga forskningen som den praktiska rättstillämpningen eftersträvar att skapa rationella lösningsmodeller. Rättsvetenskapen utgår ofta från att systematisera och tolka gällande rätt, medan rättstillämpningen består av avgöranden i konkreta fall. Både rättsvetenskapen och rättstillämpningen styrs av kraven på rättssäkerhet och rationalitet; för att uppnå dessa krav bör man kunna ange på vilka grunder man har stannat för ett visst resultat. I all rättslig verksamhet är det centralt att kunna identifiera, strukturera och formulera relevanta juridiska problem samt att kunna framställa forskningsresultaten så att argumentationen är övertygande och koherent. 1 Syftet med avhandlingen och med seminarierna är att ge träning i juridisk argumentation samt att uppöva färdigheten att granska rättsliga problemställningar även från en materiell 1 För vidare läsning, se Hellner 1998, s. 488 ff. 2

synpunkt. Man kan konstatera att ett lyckat resultat förutsätter att skribenten beaktar både formfrågor och substansfrågor; i själva verket är det omöjligt att dra en skarp gräns mellan formen och substansen. 2 2 Om forskningsuppgiften 3 2.1 Vad är en bra uppsats eller avhandling? Eftersom en uppsatsskribent förväntas eftersträva att inte bara bli godkänd utan att skriva en bra uppsats, är det naturligt att klargöra vilka element en bra uppsats består av. Dessa kriterier kan sammanfattas som följer: a) En bra uppsats bör sträva efter ett visst nyhetsvärde i fråga om problemformulering, analys, material eller slutsats(er). b) Arbetet skall ha relevans och kunna få praktisk eller teoretisk betydelse. c) Arbetet bör ha ett mått av generalisering (teoribildning). Därför borde skribenten försöka påvisa samband, mönster, tendenser, utveckla principer osv. d) Påståenden och slutsatser skall vara väl underbyggda och ha stöd i relevant material och i argumentationen. Inom juridisk forskning kan påståenden sällan bevisas empiriskt. e) Arbetet bör uppfylla vissa formalia (se nedan kap. 3). 2.2 Konsten att problematisera Vid valet av ämne bör följande synpunkter ägnas uppmärksamhet: 1) skribentens intresse, 2) ämnets relevans, 3) tillgången på material och 4) skribentens värderingar och kunskaper. Utgångspunkten kan vara till exempel en rättslig företeelse (såsom en lagregel), ett rättsligt institut (borgen, gåva, kvittning) eller ett rättsligt problem (tolkning av testamente). I fråga om ämnets relevans och aktualitet bör man minnas att ett i sig aktuellt och relevant ämne 2 Frågan om hur man argumenterar är nära knuten till frågan om hurudana argument man framställer. 3 Detta kapitel baserar sig delvis på Björn Sandviks föreläsning Introduktion till vetenskapligt skrivande. I förevarande instruktioner presenteras forskningsuppgiften endast i huvuddrag. För att få en utförligare bild av vad forskningsuppgiften egentligen inbegriper är det rekommendabelt att delta i Sandviks föreläsning Introduktion till vetenskapligt skrivande 10.9.2009 kl. 13 15 (Domvillan, Magnus Dahlström). 3

kan innebära en särskild risk: en lagändring kan radera hela ämnets relevans. Också omfattningen och svårighetsgraden kan vålla huvudbryn. Inte sällan väljer skribenten ett väldigt omfattande ämne av den allt som oftast obefogade rädslan att inte annars få ihop tillräckligt med text. Detta leder lätt till att helheten blir ohanterlig, ytlig och ofokuserad. Arbetets syfte är den röda tråden som genomsyrar behandlingen av ämnet. Med tanke på syftet kan man framställa följande frågor: Varför behandlas ämnet? Vad vill författaren åstadkomma? Ofta hör man rådet om att inledningen bör skrivas sist för man vet ju först efteråt vad man egentligen har gjort. Det är emellertid rekommendabelt att man redan i inledningsfasen formulerar syftet. På det sättet blir man tvungen att på förhand tänka igenom arbetet. En annan sak är att själva problemformuleringen givetvis kan uppdateras och finslipas under arbetets gång. Syftet leder in på ämnets närmare formulering och precisering. Det är nödvändigt att inledningsvis läsa in sig litteraturen på området; att gå igenom ett större område (även genom endast skumläsning) kan dessutom ge impulser och underlag för vidareutveckling. Preciseringen av ämnet är avgörande för möjligheterna att arbeta effektivt. Problemformuleringen är en av de mest centrala byggstenarna i uppsatsen. Eftersom problemformuleringen hänger samman med de allmänna utgångspunkterna och syftet för arbetet är det svårt och oändamålsenligt att ge exakta anvisningar om hur den borde se ut. Man får gärna arbeta utifrån en tes vilken fungerar som ledstång men då måste man beakta riskerna som eventuellt föranleds av ett sådant grepp. Man måste vara beredd på att den ursprungliga tesen under arbetets gång kan visa sig vara felaktig. 2.3 Materialinsamling Såväl i praktiskt juridiskt arbete som i uppsats- eller avhandlingsarbete skall man söka, identifiera, samla in, värdera och utnyttja relevant material. Å andra sidan skall man sålla bort sådant som inte är relevant. Materialinsamlingstekniken och frågan om materialets relevans styrs av den valda metoden (se nedan s. 5). För att säkert få med all relevant och 4

viktig information är man ibland tvungen att gå igenom en mängd material som först efter denna genomgång visar sig vara utan intresse. Onödigt arbete går således inte alltid att undvika effektiviteten får ge vika för noggrannhet. 4 I avhandlingsarbetet är det centralt att välja ut representativt material. Materialet värderas i fråga om a) autenticitet och tillförlitlighet och b) kvalitet. Autenticiteten och tillförlitligheten bör ägnas särskild uppmärksamhet när det gäller material som finns tillgängligt på Internet eftersom detta inte alltid har genomgått en sådan vetenskaplig kontroll som förutsätts. Att kategoriskt förbjuda användningen av sökprogram som Google eller Wikipedia vore dock onödigt, för dessa program erbjuder ofta nyttiga sökfunktioner. Skribenten förväntas kunna granska och bedöma materialet kritiskt, oberoende av om det är fråga om tryckt eller annat material (såsom källor på Internet). Av framställningstekniska skäl har vi behandlat frågan om materialinsamlingen i samband med andra frågor som görs redan vid inledningsskedet. Det bör emellertid noteras att materialinsamlingen bör ske kontinuerligt i och med att nytt relevant material publiceras. 2.4. Metod Ovan (s. 2) har vi gett ett (mycket kort och koncist) svar på frågan om vad den rättsvetenskapliga forskningen egentligen eftersträvar: vi har konstaterat att rättsvetenskapens viktiga uppgift är skapa rationella modeller för att lösa rättsliga problem. När vi talar om metod är det fråga om hur man uppnår denna målsättning. Med metod avses vägen från problemformuleringen via materialet till slutsatsen. Rättsvetenskapen kan indelas i flera undergrupper med olika kunskapsintressen och metoder. Den traditionella rättsdogmatiken är en tolkningsvetenskap och anses utgå från systematiseringen och tolkningen av gällande rätt; rättssociologin handlar om rätten som ett samhälleligt fenomen, om hur samhället påverkar rätten och vice versa; inom rättsekonomin forskar man förhållanden mellan rätten och ekonomin, det vill säga den kostnadseffek- 4 Se Bernitz et al. 2008, s. 192. 5

tivitet som lagstiftningen och rättspraxisen medför; rättshistoria är en disciplin som förklarar rättens utveckling historiskt. Dessa discipliner utgör exempel på klassificeringar som utgår från typiska drag hos varje grupp. Det är varken möjligt eller ändamålsenligt att definiera vad till exempel ren rättsdogmatik skulle innebära eftersom rättsdogmatisk forskning ofta måste kombineras med andra rättsvetenskapliga metoder och eventuellt också argument från andra discipliner. Det är tillåtet (och rekommendabelt) att använda komparativa argument, argument de lege ferenda o.d. 5 Betydelsen av metoden förklarar även varför arbetet bör innehålla ett metodavsnitt. I metodavsnittet redogör skribenten för sin egen metodiska självförståelse. Att till exempel lakoniskt konstatera att uppsatsen är rättsdogmatisk kan knappast anses belysa skribentens metodiska utgångspunkter. Å andra sidan är syftet med metodavsnittet inte heller att visa den egna beläsenheten genom utförliga kunskapsteoretiska grubblerier eller referat av rättsteoretiska framställningar. Metoden har inget egenvärde utan den är i underordnad ställning i förhållande till ämnet, och därför måste metodavsnittet anpassas till uppsatsens ämne. I metodavsnittet kan skribenten till exempel a) allmänt kommentera materialets karaktär och tolkning b) redogöra för rättskällorna i arbetet (särskilt om detta inte är entydigt) c) ta ställning till rättskällornas argumentvärde (till exempel om prejudikat saknas) d) förklara bruk av informella rättsregler e) förklara bruk av eventuella enkäter, intervjuer eller annat empiriskt material. 2.5 Argumentation Övertygande argumentation är centralt för vilken vetenskaplig metod som helst men i synnerhet för rättsvetenskapen som till en väsentlig del handlar om att skapa en finalistisk- 5 Om användningen av komparativt material, se t.ex. Bogdan 2003, passim.; särskilt om användning av nordiskt material, se Wilhelmsson 1985, s. 181 197. 6

teleologisk förståelse för rättsliga fenomen. 6 Från ett praktiskt perspektiv kan man säga att korrekt och övertygande argumentation är en förutsättning för ett bra arbete. Man kan skönja vissa allmänna logiska krav (vilka inte är disciplins- eller ämnesspecifika) för argumentation: man bör undvika cirkelresonemang, skenargument, fiktioner, inkonsekvenser (såsom kontradiktioner) och inkoherens. För att argumentationen skall vara övertygande krävs att materialet ger stöd åt de påståenden och slutsatser som framförs. 7 Allmänna omdömen och värderingar bör vara väl underbyggda. Om något betecknas som skäligt, rimligt eller oändamålsenligt bör man kunna visa en norm, standard eller annan grund för omdömet; annars reduceras slutsatserna till påståenden som inte uppfyller vetenskapliga kriterier. I fråga om slutsatser de lege ferenda bör man avväga om gängse material utgör en tillräcklig grund. Ibland kan till exempel ytterligare empiriska eller ekonomiska bevis behövas för att förutse hurudana konsekvenser lagstiftningen eventuellt kommer att ha eller borde ha från ett rättspolitiskt perspektiv. Koherensen och rationaliteten av den juridiska argumentationen har ett starkt samband med den grundläggande uppfattningen om rättskällor. För överskådlighetens skull behandlas dessa separat i följande avsnitt. 2.6. Rättskällor Den rättsvetenskapliga forskningen eftersträvar, såsom ovan (s. 2) konstateras, att skapa rationella lösningar och lösningsmodeller. Rationaliteten är väsentligen betingad av den 6 Jfr naturvetenskaper som typiskt utgår från att förklara fenomen genom kausalsamband (orsak verkan). Diskussionen om rättsvetenskapens kunskapsintresse hänger samman med uppfattningen om rättens ontologi (existens); de metodologiska utgångspunkterna är beroende av frågan om hur rätten anses existera. Rättens existens och relevans är direkt beroende av den betydelse som rättsliga fakta och fenomen tillerkänns. För att utreda denna betydelse förutsätts tolkning vilken dock inte kan framkallas genom empiriska metoder. Om det ontologiska problemet, se Aarnio 1989, s. 44 46. 7 Om den juridiska argumentationens rationalitet, se t.ex. Peczenik 1986, s. 89 ff. och s. 132 133 samt Aarnio 1988, s. 204 ff. 7

vetenskapliga kontrollen som forskningsresultaten blir underkastade. Denna kontroll grundar sig på vissa rådande värderingar och gemensamma antaganden inom paradigmet. 8 Läran om rättskällor utgör en viktig del av referensramen för juridisk argumentation och rättsvetenskaplig forskning. Till exempel Peczenik och Aarnio gör en grundläggande skillnad mellan sakskäl och auktoritetsskäl. Enligt Peczenik är sakskäl satser vars innehåll kan stöda en juridisk slutsats (min kursivering). Med auktoritetskällor menas satser vars argumentvärde inte är beroende av deras innehåll utan av auktoriteten hos de personer eller institutioner från vilka slutsatserna härstammar. Det är inte helt oproblematiskt att definiera begreppet rättskälla. Rättskällor kan karakteriseras som grundsatser eller argument som används som stöd då man motiverar ett visst tolkningsalternativ. Men denna beskrivning ger ingen vägledning i frågor om 1) vilka konkreta källor som anses vara rättskällor eller 2) hur rättskällorna borde prioriteras. Trots att man kan ställa sig kritisk till hierarkiska modeller där rättskällorna indelas i kategorier är det kanske skäl att kort nämna några utgångspunkter. 9 Den skrivna lagen anses oftast ha ett särskilt stort argumentvärde; om det finns en skriven lag skall man beakta den i argumentationen.. Även den så kallade sedvanerätten anses vara en tungt vägande källa. Till källor som också ger värdefull vägledning hör till exempel prejudikat och lagstiftarens syfte 10. Det kan konstateras att material som kan beaktas inom argumentationen utgör en heterogen grupp och innefattar, utöver de ovannämnda, bland annat den rättsvetenskapliga litteraturen, andra domar och beslut än prejudikat samt komparativt material. Vid sidan av dessa 8 Om begreppet paradigm, se Peczenik 1986, s. 102, Aarnio 1988, s. 58. 9 Se t.ex. Peczeniks och Aarnios framställningar om rättskällenormer och om rättskällornas ställning inom den juridiska argumentationen. Det är viktigt att komma ihåg att såväl Peczenik som Aarnio betonar modellernas prima facie-karaktär. Se även Wetterstein 2004, s. 19 som talar om begreppet rättskälla i vidsträckt bemärkelse, dvs. omfattande allt (icke strikt avgränsbart) material som ligger till grund för de rättsliga bedömningarna och analyserna. Dessutom bör det noteras att en avhandlingsskribent alltid borde ha en så kallad metodisk självförståelse. I den ingår bland annat uppfattningen om rättskällor och om hur man kommer att använda dessa källor i argumentationen. För att kunna uppnå den egna metodiska självförståelsen är det nödvändigt att veta hurudana metodologiska modeller som har presenterats tidigare. Metodologiska frågor behandlas inom ramen för studieperioden 340012.0 Allmän rättslära, 5 sp. Det är rekommendabelt att avlägga denna studieperiod innan man inleder avhandlingsarbetet. 10 Då man strävar efter att utreda lagstiftarens syfte använder man lagars förarbeten som informationskälla. Se Aarnio 1988, s. 226. 8

får man givetvis åberopa vissa sakskäl, såsom etiska grundsatser eller reella överväganden. 11 Den här presenterade översiktliga förteckningen över rättskällor kräver några preciseringar. För det första är det i dagens läge nödvändigt att beakta såväl det EG-rättsliga materialet som olika internationella konventioner. Förhållandet mellan internationellt (eller supranationellt) material och den traditionella rättskälleläran är över huvud taget komplicerat och kommer av framställningstekniska skäl inte att behandlas här. 12 För det andra kan man, såsom det ovan konstaterades, sträva efter att skapa hierarkiska modeller för att enklare kunna förklara grunden för argumentationen. Nackdelen med sådana modeller är att de kan visa sig vara relativt låsta: om rangordningen för olika källor uppfattas alltför kategoriskt riskerar man att skapa oändamålsenliga lösningsmodeller. 13 2.7 Teoribildning Rättsvetenskapen har, till skillnad från naturvetenskaper, ofta ett outtalat och kanske därför något oklart förhållande till teori och teoribildning. Så behöver dock inte alltid vara. För det första har teoribildningen ett nära samband med generalisering: forskningen bör sträva efter att generalisera resultaten och att relatera dem till rådande kunskap på området. Detta innebär att påvisa mönster och samband samt att utveckla principer, en lärosats eller teorier. För det andra kan systematiseringen ses som en form av teoribildning. Begreppen deskription, analys och syntes kräver en viss förklaring. Att arbetet är genomgående deskriptivt kan sällan anses vara ett smickrande omdöme; ett utpräglat deskriptivt grepp torde ofta bero på bristande erfarenhet eller ambition. Ett visst mått av deskription är 11 Peczenik 1986, s. 204. Med reella överväganden avses här sådana följder av en viss slutsats vilka enligt lagtolkaren är att föredra framför andra. Se Aarnio 1988, s. 241. Eckhoff definierar dessa reelle hensyn som vurderinger av resultatets godhet. Eckhoff 1997, s. 357. 12 Det bör noteras att till exempel EG-domstolens praxis, till skillnad från nationella prejudikat, utgör en bindande källa. 13 Till exempel Karhu förordar ett dynamiskt grepp då han definierar begreppet situationsbunden rättskällelära ( tilannekohtainen oikeuslähdeoppi ). Karhu 2007, s. 25 38. Se även Wetterstein 2004, s. 19 som anför att rättsdogmatiken måste leva och anpassa sig till nya förhållanden, vilket förutsätter en glidning från detaljdogmatik till friare värderingar (i förhållande till de traditionella rättskällorna ), en tyngdpunktsförskjutning från auktoritetsskäl till sakargument och inte minst dynamik i systematiseringen. 9

dock oundvikligt. Om man skall kunna analysera ett material måste detta nämligen först beskrivas. Dessutom kan också en rent deskriptiv framställning ha värde i sig (till exempel i och med att svårtillgängligt material identifieras och sammanställs). I de flesta fall krävs emellertid något slags analys, som exempelvis kan innebära att sönderdela ett ämne i dess beståndsdelar och undersöka dem noga. I detta avseende kan syntes uppfattas som motsats till analys: vid syntes förenas de olika beståndsdelarna till en helhet på basis av analysen av delarna. 3 Tekniska frågor 3.1 Utformning Typografiskt sett består uppsatsen av följande element: 1) titelblad (se ovan), 2) innehållsförteckning (se ovan s. I; obs. rubriceras Innehåll, inte Innehållsförteckning ), 3) textdelen (den så kallade corpustexten), 4) källförteckning (rubriceras Källor eller Litteratur ), 5) en eventuell förteckning över förkortningar och 6) eventuella bilagor. Om så önskas kan källförteckningen och förkortningarna placeras i början av uppsatsen eller innehållsförteckningen. Textmassan indelas i kapitel, underkapitel och mindre avsnitt. Kravet på en logisk ordning följer av den allmänna regeln om att framställningen bör vara lättläst. Denna regel kan även tänkas innebära att utskriften skall vara snygg och prydlig när det gäller detaljer: alltför många felslag och tryckfel stör läsningen och ger ett slarvigt helhetsintryck. En kandidat- eller rättsnotarieavhandling bör, liksom en magisterseminarieuppsats, i fråga om den egentliga textdelen omfatta 20 25 sidor, medan den rekommenderade längden för en pro gradu-avhandling är 80 100 sidor. Titelbladet numreras inte, utan sidnumreringen börjar på den sida där innehållsförteckningen börjar. Sidorna som föregår den egentliga textdelen numreras med romerska siffror (i regel används versalbokstäver, dvs. I, II, III, IV osv.; alternativt kan man använda i, ii, iii, iv osv.). Sidnumret kan placeras högst upp eller längst ned i sidans ytterkant. Numreringen med arabiska siffror börjar med den första sidan i den egentliga texten (inledningens första sida) och fortlöper ända till den sista sidan. 10

För sidutformningen (eng. page set-up) kan man ta modell från detta papper (sidans övre kant 3 cm och nedre kant 3 cm; vänstermarginal 3 cm och högermarginal 3 cm). Löpande text skrivs med radavståndet 1,5; vid eventuella längre citat som i princip bör undvikas och i fotnoter används radavståndet 1. En lämplig teckenstorlek är Times New Roman 12 pt (löpande text och förteckningar) och Times New Roman 10 pt (fotnoter). Både höger- och vänstermarginalen skall vara jämna. För att undvika gluggar och att skapa en jämnare marginal kan man använda den automatiska avstavningsfunktionen (eng. hyphenation) i ordbehandlingsprogrammet. Då skall man dock vara uppmärksam på att sådana automatiska funktioner ibland föreslår felaktiga avstavningar och måste därför alltid kompletteras med mänsklig kontroll. Förutom längre citat och fotnoter kan radavståndet 1 användas även i klargörande texter (som denna) där höger- och vänstermarginalerna flyttats in i förhållande till den vanliga löpande texten (indraget stycke eller indragen text). Indragna stycken kan användas för att ange exempel såsom att referera rättsfall som illustrerar problematiken som diskuterats i den löpande texten. De tekniska detaljer som presenterats här är dock endast rekommendationer; huvudsaken är att man är konsekvent. 3.2 Hänvisningar Enligt huvudregeln skall alla påståenden redovisas på ett tillförlitligt sätt. Noggranna hänvisningar har två funktioner: å ena sidan utgör de bevis på att skribentens argument har stöd i det genomgångna materialet, å andra sidan gör hänvisningarna det möjligt för läsaren att själv gå vidare och eventuellt utveckla nya idéer. Källorna redovisas 1) i en källförteckning och 2) genom fotnoter i den löpande texten. Källförteckningen skall vara fullständig och innehålla allt det material som åberopats i uppsatsen, såsom offentligt tryck, litteratur, protokoll eller promemorior. Arbetet bör även innehålla en förteckning över citerade rättsfall. När det gäller sådant åberopat material som inte finns publicerat skall det finnas uppgifter om var man kan hitta materialet. Hur materialet 11

grupperas i källförteckningen beror ofta på mängden av källor: ju mera omfattande källförteckningen är, desto noggrannare indelning (till exempel rättsfall från olika länder). Utöver källförteckningen redovisas källmaterialet även löpande i framställningen. I juridiska arbeten använder man vanligtvis fotnoter (eng. footnote; hittas i Word under Insert Reference Footnote ) som är placerade på samma sida som hänvisningen. Notapparaten markeras med löpande siffror genom hela textdelen av uppsatsen. 14 Med tanke på läsbarheten är egna formuleringar ofta att föredra framför direkta citat. Det är emellertid inte förbjudet att använda direkt, ordagrann citering. Det viktiga är att a) citera korrekt och b) klargöra att det är fråga om ett citat. Eventuella ändringar i den ursprungliga texten till exempel ändringar i ordföljden eller kursiverade uttryck skall markeras genom hakparenteser och upplysningar i noten. 15 Exempel. I regeringens proposition till lagen om offentlig upphandling betonas att [d]en upphandlande enheten skriftligen [bör] begära en utredning av anbudsgivaren om grunderna för anbudet (kurs. PKW). 16 En hänvisning till samma sida som i den närmast föregående noten kan anges genom förkortningen a.st. (anfört ställe) eller ib. (ibidem) (obs. inte ib. s. 56 ; jfr idem densamma ). Med uttrycket passim menas att man finner stöd för slutsatsen på flera ställen i det citerade verket. Om man i en fotnot hänvisar till flera sidor anges detta genom att man sätter förkortningen f. (följande) eller ff. (flera följande) efter sidhänvisningen, t.ex. Om förhållandet mellan kontrollansvaret och omöjlighetsläran, se Sandvik 2004, s. 165 ff.. 3.3 Särskilt om plagiering Begreppen vetenskaplig trovärdighet och god forskningspraxis är delvis områdesspecifika, det vill säga förknippade med metoder och normer inom respektive vetenskapsområde. Vissa etiska och juridiska krav är emellertid gemensamma för alla forskningsområden. Av dessa normer kan särskilt nämnas ett plagieringsförbud. Enligt Forskningsetiska delegationen 14 Lönnfors 2001, s. 5. 15 Bernitz et al. 2008, s. 241. 16 RP 50/2006 rd., s. 112. 12

utgör plagiering en form av oredlighet i vetenskaplig verksamhet; plagiering innebär att man lägger fram en forskningsplan, ett manuskript, en artikel eller någon annan text eller ett avsnitt därur som någon annan tagit fram som sin egen. 17 Eftersom plagieringen är ett ytterst skadligt och förkastligt fenomen med tanke på forskningen och forskningssamfundet, eftersträvar universitet och andra läroinrättningar att förhindra en sådan verksamhet. I Åbo Akademis plagiathanteringsprocess görs en distinktion mellan plagiering och oförsiktig användning. Begreppet plagiat syftar till en situation där studeranden avsiktligt presenterar material framställt av en annan person som sitt eget, medan oförsiktig användning innebär att den studerande oavsiktligt presenterar material som sitt eget. Denna grundläggande distinktion styr behandlingen av ärendet. 18 För att bekämpa plagiering har Åbo Akademi införskaffat programvaran Urkund för plagiatdetektion (se: https://www.abo.fi/public/plagiatdetektion). 3.4 Språket Det allmänna kravet på att uppsatsen skall vara lättläst förutsätter att man använder ett gott språk. I juridiska texter ställs kravet på god språkbehandling särskilt högt. Språket är nämligen juristens viktigaste arbetsredskap, och dåligt språk kan göra argumentationen mindre övertygande och till och med öka risken för missförstånd. 19 När man skriver juridiska uppsatser bör man använda juridiska begrepp på ett konsekvent sätt. Det juridiska fackspråket är inget självändamål, utan begreppsbildningen är en väsentlig del av systematiseringen som i sin tur utgör grunden för tolkningen. Å andra sidan bör användningen av yrkesspråket inte uppfattas innebära långa eller tillkrånglade meningar 17 Forskningsetiska delegationen 2002, s. 12. 18 Se Åbo Akademis direktiv för plagiathantering (2008) (http://www.abo.fi/public/media/2735/plagiat_dokument.pdf); se även Åbo Akademis tentamensinstruktion (26.1.1999) (https://www.abo.fi/public/media/2730/tentamen_2006_03_03.pdf). 19 Se Bernitz et al. 2008, s. 243. 13

med många bisatser. 20 Klara tankar är värda ett klart språk! Däremot behöver man inte tänka på att anpassa texten för icke-jurister då det är fråga om en vetenskaplig framställning. Därför behöver man inte heller slaviskt följa rekommendationen om att undvika främmande ord och uttryck; begrepp som culpa, adekvans, presumtion och leniency är vedertagna juridiska begrepp som mycket väl kan användas i en vetenskaplig text. Såväl direkta språkfel som klumpiga meningar stör läsningen och påverkar trovärdigheten negativt. Innan man lämnar in texter för bedömning skall man korrekturläsa dem noggrant. Eftersom man lätt blir blind för sina egna fel är det dessutom ofta nyttigt att låta en utomstående läsa igenom uppsatsen. Det finns gott om tryckta och elektroniska hjälpmedel för uppsatsskribenter, såväl allmänna handböcker (exempel: Svenska Akademiens ordlista; Bonniers svenska ordbok; Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden) som ämnesspecifika handböcker (Svenskt lagspråk i Finland; Juridikordboken; Norstedts juridiska handbok; Juridisk skrivguide). Centret för språk och kommunikation vid Åbo Akademi erbjuder kurser och individuell skrivhandledning (se https://www.abo.fi/student/csk). LITTERATUR Aarnio, Aulis: Laintulkinnan teoria. Yleisen oikeustieteen oppikirja. Helsinki 1989. Bernitz, Ulf et al.: Finna rätt. Juristens källmaterial och arbetsmetoder. Tionde upplagan. Stockholm 2008. Bogdan, Michael: Komparativ rättskunskap. Stockholm 2003. Eckhoff, Torstein Helgesen, Jan: Rettskildelære. 4. udgave. Oslo 1997. Forskningsetiska delegationen: Hyvä tieteellinen käytäntö ja sen loukkausten käsitteleminen God vetenskaplig praxis och handläggning av avvikelser från den. Helsingfors 2004. Hellner, Jan, Rättsvetenskaplig metod, Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland 1998, s. 488 ff. Husa, Jaakko Mutanen, Anu Pohjalainen, Teuvo: Kirjoitetaan juridiikkaa. Helsinki 2005. 20 När man översätter domstolsavgöranden eller andra officiella texter som särskilt i finskan ofta präglas av den så kallade substantivsjukan, genitivuttryck och framtunga meningar skall man fästa särskild uppmärksamhet vid meningsbyggnaden för att undvika ogenomtänkta och klumpiga formuleringar. 14

Karhu, Juha, Tilannekohtainen oikeudellinen harkinta ja oikeuslähdeoppi. Elektronisk publikation [www.edilex.fi/lakikirjasto/asiantuntijakirjoitukset/4181] (20.5.2009) Lönnfors, Henry: PM angående proseminarieuppsats i skatterätt (opublicerad) 2001. Peczenik, Alexander: Rätten och förnuftet. Stockholm 1986. Tentamensinstruktion för Åbo Akademi, fastställd av kansler 26.1.1999. Timonen, Pekka Långkvist, Kurt Ulfvens, Niklas: Råd till uppgörare av juridiska skrivarbeten. Meddelanden från ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi, Rättsvetenskapliga institutionen Ser. A:412. Åbo 1994. Wetterstein, Peter: Redarens miljöskadeansvar. Åbo 2004. Wilhelmsson, Thomas: Den nordiska rättsgemenskapen och rättskälleläran. Tidskrift for Rettsvitenskap 1985 s. 181 197. BILAGA 1. EXEMPEL PÅ KÄLLFÖRTECKNING OBS. Här presenteras endast ett exempel på hur en källförteckning kan se ut. Systematiken styrs dels av praxis inom rättsområdet i fråga, dels av ändamålsenlighetssynpunkter. Utformningen kan variera beroende på källmaterialet; har man till exempel ett större antal rättsfall från utländska domstolar kan dessa grupperas så att nordiska och utomnordiska rättsfall indelas i skilda kategorier ( Nordiska rättsfall : [underrubrikerna] Finland, Sverige, Norge, Danmark ; Utomnordiska rättsfall : [underrubrikerna] England, Frankrike, Förenta Staterna [etc.]. Har man endast några utländska rättsfall är en sådan systematisering kanske onödig. Innan man utarbetar källförteckningen kan man med fördel se på monografier från området för den egna avhandlingen för att få en bild av hur en källförteckning kan se ut. Även här gäller det dock att vara konsekvent; väljer man till exempel att kursivera namnet på författaren bör man göra det genom hela förteckningen. KÄLLOR LITTERATUR Aurejärvi, Erkki: Arvostelu teoksesta Huhtamäki Ari, Luotonantajavastuu, Lakimiesliiton Kustannus, Jyväskylä 1993. Lakimies 1993, s. 1095 1127. van Erp, Sjef: The Pre-Contractual Stage, i Hartkamp, Arthur et al (eds): Towards a European Civil Code. Third Fully Revised and Expanded Edition. Ars Aequi Libri Nijmegen: Kluwer Law International 2004 s. 363 380. Gorton, Lars: Letters of commitment and loan agreements. I Cranston, Ross Ramberg, Jan Ziegler, Jacob (eds): Commercial Law Challenges in the 21 st Century: Jan Hellner in memoriam. Stockholm: Iustus 2007. Havansi, Erkki: Esinevakuusoikeudet. Panttioikeus, pidätysoikeus, omistuksenpidätys, vakuusluovutus. Helsinki: Lakimiesliiton kustannus 1992. 15

Heidbrink, Jakob: Avtals uppkomst dags att se bortom avtalslagen. Svensk Juristtidning 2007, s. 675 708. Hemmo, Mika: Vahingonkorvauksen määräytymisestä sopimussuhteessa. Siviilioikeudellinen tutkimus. Helsinki: Suomalainen Lakimiesyhdistys 1994. Hemmo, Mika: Sopimusoikeus I. Helsinki: Talentum 2003. Häyhä, Juha: Sopimus, laki ja vakuutustoiminta. Helsinki: Suomalainen Lakimiesyhdistys 1996. Häyhä, Juha: Lojaliteettiperiaate ja sopimusoppi. Defensor Legis 1996, s. 313 327. Kalima, Kai: Julkisyhteisöjen hankintatoimi. Tutkimus julkisyhteisöjen hankintatoimen oikeussäännöistä ja käytännöstä. Helsinki: Suomalaiset Oikeusjulkaisut SOJ Oy 2002. Kleineman, Jan: Utomkontraktuella lojalitetsplikter ett sakrättsligt problem? I Festskrift till Gösta Walin. Norstedts Juridik. Stockholm 2002 s. 207 225. Lehtinen, Tuomas: Kansainvälisen kaupan liikesopimus ja remburssi. Helsinki: Suomalainen Lakimiesyhdistys 2006. Madell, Tom: Parternas lojalitetsplikt vid offentlig upphandling. Förvaltningsrättslig tidskrift 2002, s. 267 285. Munukka, Jori: Kontraktuell lojalitetsplikt. Stockholm: Jure förlag 2007. Rodhe, Knut: Obligationsrätt. Stockholm: Institutet för rättsvetenskaplig forskning 1956. Rudanko, Matti: Vastuusta grynderirakentamisessa. Helsinki: Econlaw-Kustannusyhtiö Ky 1982. Schwartz, Alan Scott, Thomas: Precontractual Liability and Preliminary Agreements. Harvard Law Review 2007, s. 662 707. Smith, John: Smith and Thomas: A Casebook on Contract. 11 th Edition. London: Sweet & Maxwell 2000. Tolonen, Hannu: Säännöt, periaatteet ja tavoitteet: oikeuden, moraalin ja politiikan suhteesta. Oikeustiede Jurisprudentia XXII: 1989, s. 333 384. OFFENTLIGT TRYCK KOM (2001) 98 Meddelande till rådet och Europaparlamentet om europeisk avtalsrätt Regeringens proposition 88/2010 rd. till Riksdagen med förslag till konkurrenslag. Regeringens proposition 189/1998 rd. till Riksdagen med förslag till lagstiftning om borgen och tredjemanspant. Regeringens proposition 120/1994 rd. till Riksdagen med förslag till jordabalk och vissa lagar i samband med den. Regeringens proposition 114/1993 till Riksdagen med förslag till försäkringsavtalslag. Regeringens proposition 247/1981 till Riksdagen med förslag till lagstiftning om jämkning av rättshandlingar. RÄTTSFALL Europeiska unionens domstol Fratelli Costanzo SpA v Comune di Milano, C-103/88 Högsta domstolen HD 2008:91 16

HD 2007:72 HD 2006:71 HD 2001:126 HD 1998:57 HD 1996:84 HD 1996:7 HD 1993:130 HD 1992:3 HD 1985 II 29 Hovrätter i Finland Helsingfors hovrätt 12.3.2008, S06/1647 Vasa hovrätt 2.2.2007, S06/1115 Svenska rättsfall NJA 2005 s. 142 KÄLLOR PÅ INTERNET Felemegas, John: Comparative Editorial Remarks on the Concept of Good Faith in the CISG and the PECL http://www.cisg.law.pace.edu/cisg/biblio/felemegas2.html (29.8.2009) BILAGA 2. EXEMPEL PÅ FÖRTECKNING ÖVER FÖRKORTNINGAR ABL = aktiebolagslag Abp = publikt aktiebolag art. = artikel EGT = Europeiska gemenskapernas officiella tidning FördrS = Finlands författningssamlings fördragsserie HD = högsta domstolen HovR = hovrätt JFT = Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland mom. = moment p. = punkt r.f. = registrerad förening 17