Två travar plastförpackningar av Annabeth Garhamn INGEN VILL KITTLA DETTA BLÖJBARNS STJÄRT med sin andedräkt, för att locka små skratt att stiga likt gurgel ur strupen, ingen vill med sina smekande fingertoppar följa dess gåtfulla linjer. En gång var den liten. Kanske en mor uppfylldes av nuet och njutningen i att finna att den rymdes i hennes kupade hand. Nu är den för stor, för slapp, för gammal. Hur den tvättas blir den aldrig mera rosig, väldoftande, aldrig någons njutning och nöje. Den är inte längre hennes. Den är schemalagd, en belastning som tär i den kommunala budgeten. Köksdörren har stått på glänt. I farstun står två stora, oöppnade wellpappkartonger med blöjor. Jag tränger mig förbi. På golvet ligger några nerramlade blå plasttossor. På köksbänken står två travar plastförpackningar. En trave med två fack. Och en uppdelad i tre. Det mumlar någonstans ifrån. Där står hon, djupt hopsjunken över Betastödet, bocken av böjda metallrör. Det går som skakningar genom kroppen, som får det lösa, blåstrimmiga skinnet på lårens insidor att dallra. Hakskinnet skälver, och skvallrar om den yttersta av ansträngningar. Hon gör det hon inte längre orkar eller förmår. Hon står. Hon som inte längre kan stå. Hon står där, under kristallkronan, med resårbyxorna nere liggande i en grå hög runt vristerna. Det luktar avföring. En kvinna med plasthandskar ligger på knä, snett bakom, och torkar henne. En andra står bredvid, med händerna fästade i midjan. De har ännu ej sett mig, där jag står på tröskeln. Byxorna dras åter upp. Pottstolen rullas undan. Rullstolen förs in i knävecken. Pottan sköljs ur och läggs uppochner över toastolen för att droppa av. Rivstart. Så är de borta.
En nedsmetad papperstuss blev liggande kvar på den grå heltäckningsmattan. Heltäckningsmattan som ligger över golvtiljorna, som räknat hennes steg i snart fyrtio år. Om nio timmar och fyrtiofem minuter skall hon flyttas. Transporteras bort. - Ni får inte bränna mej! sade hon för några veckor sedan, på sjukhuset efter sin senaste stroke. Då hon ännu kunde uttrycka en önskan. Och den djupaste av rädslor. Jag följer hemtjänstens bruna spår genom heltäckningsmattorna. Det är som att följa en snitslad bana. Snitslad med blöjor. Banan är som ett fågelben med tre klor. Den utgår från tröskeln till köket, sväller ut till ett knä under kristallkronan, där hon alldeles nyss brukade duka till fest med kokt lax, fotglas med vita servetter i, och Rörstrands Blå Fasan på det gamla ärvda ekbordet. Nu är festplatsen upptrampad, nedtrampad och solkad. Så upptrampat och solkat, som man kan förvänta sig att det blir på en avträdesplats. På ekbordet, inom bekvämt räckhåll, ligger några blöjor bland albumen, där ett helt liv finns inklistrat. Släktträdet kröns av en hushållsrulle på armslängds avstånd. Under ekbordet ligger ett halvtomt, blått blöjpaket. Blått som i fräscht. TENA Comfort TWIN CORE DRY SOFT technology TRUE BLUE wetness indicator. Tre blöjor ligger på en av ekstolarna. Med blicken följer jag spåret ytterligare några steg, mot TV- n. Där ligger en toarulle utrullad över golvet och röd kräm ligger utvält och fasttorkad i fåtölj och matta. Ett andra spår leder in i sovrummet. På den gammalrosa heltäckningsmattan står ett öppnat och ett oöppnat blöjpaket. På valnötsbyrån, eller låtsas den bara kanske är det faner, ligger fyra blöjor. Bredvid rokokoparet i porslin, som bevarats helt i 53 år, ligger en toarulle. Till vänster i hallen ligger några blöjpaket på bänken under stringbokhyllan. Under hatthyllan, i det lilla prånget utanför toaletten står en svart sopsäck, till hälften fylld av redan använda blöjor.
Inne i det lilla toalett- och duschrummet står två blöjpaket på golvet. Ytterligare ett står ovanpå handfatet. Alla påbörjade. Som om alla i personalen har varsin blöjpåse att ta ur. Ett liv, där hon skött sitt underliv med största blygsel och diskretion, har invaderats av ett hemtjänstens blöjinferno. Hennes underliv har blivit till ett arbetsfält och ansvarsområde som skall skötas rationellt och nationalekonomiskt. - Vill du ha något att dricka? Det är så varmt, så du är kanske törstig hör jag ingen fråga på blöjbytarronden. Kanske skulle de gjort det om någon tänkt på att lägga in det i schemat Och själv blir jag osäker, när jag står där med glaset för att ge henne. Hon är alltid så törstig. Men jag har fått något slags blöjmedvetande Dricker hon så kissar hon. - Hej mamma! säger jag. Och står där tvekande med glaset i handen Om nio och en halv timma skall hon lämna platsen där hon ville leva alla sina dagar. Och hon vet det inte ännu för det jag sa i går, vet hon inte i dag eller gör hon Hon sitter där i nya, beigea sandaler. Hennes livs första ljusbeigea skor! - Vilka fina skor du har, mamma! ljuger jag och håller upp hennes ena fot så att hon också kan se. - Dom är inte mina! utbrister hon med ett eftertryck som förvånar mig. På golvet står ytterligare ett par ljusbeiga skor. Med snörning. Hennes vuxna livs första snörskor. Ett helt vuxenliv har hon lyckats värja sig mot beige. Och mot snörskor. Nu kan hon inte värja sig mot något. Med bara ett telefonsamtal kan hennes grånande ungar beställa beigea snörskor och demensboende. Sälj hemmet och töm kontot! Och så sker. Vi kan beställa en container och vräka den full av hennes livs minnen och ansträngningar. Ni får inte bränna mig! säger hon, och vi kan elda upp henne och slänga henne för kråkorna. De där beigea sandalerna och den totala utsattheten berör och skrämmer mig. Det är som att se mig själv. Om tjugo år. Och om tjugo år är i morgon. Och morgondagen är så
svindlande nära. Och för tjugo år sedan var i går och jag hade knappt börjat drömma om ett fjärde barn förrän hon redan var färdigammad och stod och viftade med studentmössan. I dörren ut till vuxenlivet mötte jag henne. Stod där bara häpet gapande och undrade vad hon fått med sig i bagaget Vart tog den vägen tiden? Och vart tar det vägen livet? I går och nu och i morgon flyter ihop. Midsommarblomstren når sin kulmen. Hundkexen likaså. Deras flor slits sönder och myriader av små vissnade stjärnor driver iväg i vinden och blandar sig med midvinternattens blixtrande snökristaller och landar prasslande i nästa decenniums lövhög. Vart tar den vägen tiden emellan? Den som var och är livet. Och som är i morgon och i morgon är de beigea skorna mina - Vill du fika ute, mamma? Jag rullar ut rullstolen på trappan. En sista gång skall vi sitta här och dricka vårt kaffe tillsammans. Om sju timmar och trettitvå minuter kommer transporten. De blå gardinerna är nedplockade och hänger en sista gång och fladdrar på tvättlinan innan hennes gamla Husquarna skall sy sina sista fållar. Äppleträden blommar en sista gång för henne. Men jag tror inte hon ser det. Eller gör hon? Och jag säger det. Det där som jag inte kan eller vill säga. Jag tar sats och säger det. - Mamma, du skall flytta i dag! - Nää! Då blir jag verkligen ledsen! säger hon och jag hör den stilla gråten och jag ser tårarna som blankar ögonen och sakta rinner nerför de båda kinderna. Och jag tar inte hennes hand i min och jag stryker inte hennes kind. Och ingen tar min hand eller stryker min kind Ögonblicket är förbi. För alltid för sent och borta. Vad tar man med? Vad väljer man ur ett helt liv? - Skall vi ta med den här, mamma? frågar jag och plockar ned mormors inramade
Diplom för godt smör från väggen, medan jag väntar på historien som skall komma. Men den kommer inte. Jag kan inte ens skönja något igenkännande i hennes blick. Tills alldeles nyligen hade hon som ett litet förråd av berättelser. När man kom på besök berättade hon en av dem från början till slut... om och om igen tills det inte längre fanns någon början eller något slut. Och man nickade och suckade och hummade och jag begrep inte att de här berättelserna skulle ta slut och att jag skulle bli lycklig över en enda mening och jag kunde inte ana att meningarna skulle falla sönder till enstaka ord. Eller att detta enstaka ord till slut inte var det hon ville säga, för hon sökte ett annat, som hon inte fann. De där enstaka orden skulle bli som nycklar till dyrbara skatter men hur jag än sökte skulle jag inte finna det rätta låset, så att jag kunde öppna och förstå. Jag packar ner den röda telefonen med snurrskiva och förlängningssladd. Den som hört alla hennes hemligheter, djupa tankar och humoristiska kullerbyttor. Hört hennes skratt och hennes gråt. Aldrig mer kan jag ringa det numret och höra henne svara. Någon gång var den sista. Jag lyfter några blöjor och väljer bland mängden av album. Dammet yr upp och lägger sig igen. Överallt saker. Dessa saker. Vet inte om hon till slut inte förmådde, eller inte ville ställa undan någon endaste. Kanske hade det varit som att gömma dem för sig själv och sedan tvingats hasa runt och leta, och undra vart i all sin dar de tagit vägen och kanske glömma vad det var hon letade efter eller kanske glömma, att hon någonsin ägt det där hon glömt att hon letar efter Hur förtvivlad blev hon här bland sina allt darrigare skrivna kom-ihåglappar? För visst anade hon visst måste hon ha förstått? Det där som vi aldrig låtsades om eller talade om. Det mest tabubelagda. Fyra timmar och arton minuter kvar. Hur skall hon transporteras? Det har jag inte skänkt en tanke! Jag tittar på henne. Hon tittar tillbaka och ser glad ut. Hon har ju ett av sina barn på besök! Det känns som om jag skall ge henne en giftinjektion. Som en förrädare känner mig.
Att hon ser så glad ut gör att sveket känns än större. Ensam blir hon sittande mitt på golvet i sin rullstol medan jag packar upp den röda telefonen igen och ringer för att beställa färdtjänst. Man måste ha hennes personnummer! Nej, födelsedatum räcker inte alla tio måste det vara. Mamma har somnat ute på köksgolvet. Jag betraktar henne. Inte kan hon men med ett lyckligt leende vaknar hon till när jag tar henne i armen och rabblar dem. Alla tio. Utan minsta tvekan. Och blir åter lämnad ensam. Jag ringer igen. Nu erfordras inte längre något personnummer. Men behöver hon buss? Det måste jag ringa Taxi och fråga. Ringer Taxi. Hon behöver buss. Men för att få buss erfordras tillstånd från Bistånd. Ringer Bisånd. Ingen svarar. Ringer kommunens växel. Bistånd är på tjänsteresa. Återkommer på måndag. I dag är det fredag. Ringer åter färdtjänst. Nu behövs inget tillstånd från Bistånd. Om tre timmar och fyrtifem minuter kommer bussen. Hon får hjälp att lägga sig i sin egen säng. En sista gång. Tyst smyger jag igen dörren då hon slutit ögonen. Det är tyst. Digital tystnad. Det var länge sedan hon förmådde dra upp köksklockan. Den med en fjäder för tiden och en annan för slagverket. Jag lyfter ner den från väggen. Efter sig lämnar den en mörk fläck och en spik som slogs i av morfar för över femtio år sedan. Sedan dess har detta ur hängt på denna vägg och tickande mätt upp tiden i timmar och minuter. Och slagit halvtimmar och heltimmar. Nu har den tystnat. Men tiden har inte stannat. Om två timmar och tjugosex minuter Jag sveper in rokokoparet och några andra prydnadsföremål i en frottehandduk och väljer några fotografier från väggen över soffan. De med föräldrar, en syster och tre bröder, tre barn och sju barnbarn. Och några med henne stjälv. Så vacker hon varit! Och aldrig någonsin har hon tittat in i kameran. Ur garderoben plockar jag de färgglada kläderna hon själv sytt eller inhandlat på torget, och viker ihop och lägger dem i en pappkartong. Ovanpå lägger jag några krukor med hennes cerise tygblommor. Och kandelabern.
Jag lägger mig på knä och skurar bort den torkade krämen ur fåtöljen. Det är hallonkräm. Lycka, det är vad jag känner över denna fasttorkade kräm, för den säger mig att någon gjort sig besväret att flytta henne från rullstolen till fåtöljen framför TV-n, så att hon skulle slippa sitta i fyra timmar, ensam vid köksbordet över en tallrik, innan nästa besök. Och jag känner sorg över att tänka mig hur hon välte tallriken så innehållet rann ut i hennes knä, på bordet, ner i fåtöljen och vidare ner i heltäckningsmattan. Vad kände hon i sin totala hjälplöshet det gör ont att veta, att hon fick lägga sig med tom mage den kvällen. Och det gör gott att veta att det har bäddats in i glömska Ännu anar jag inte, att stoldynan för sista gången svalnat och slutgiltigt återtagit sin form. Jag dammar av fyra ekstolar. Ekstolarna, där hon suttit med knubbiga, dinglande ben och sökt svalka åt den björkrisstrimmade barnastjärten. Jag ser mig om och jag öppnar och stänger skåpsdörrar. Vad skall vi göra med allt? Vart skall vi göra av allt? Alla de älskade tingen. Som hade ett värde så länge de var älskade, men vars värde och skimmer försvinner i samma ögonblick som hon som älskade och gav dem dess speciella värde inte längre förmår. Vi kommer att bli tvungna att skaffa en container. Och när vi kastar hennes saker kommer det att kännas som att kasta mamma. Ändå kommer vi att fylla denna container med mamma och sedan kasta den orangea tuppgrytan ovanpå. Och vi kommer att välja och kasta och bli osams och blanda trasigt med helt och det som var helt kommer att trasas och kommer vi någonsin att förstå vad det är vi kastar och förstör. Och att vi kastar varandra. Vill vi ens veta. I en låda i köksbänken ligger det som skulle blivit hennes memoarer. Skrivet med allt darrigare bokstäver. Hon hade börjat med det som var tyngst att bära. Lögnen. Lögnen som hon aldrig förmådde fånga. Lögnen som lever ännu. Ty en lögn har många snabba fötter och många gömslen och beskyddare. Ändå slutade hon aldrig att älska. Ovanpå ligger dikten. Hennes enda dikt. Den som hon så gärna ville läsa för oss. Och som hon var så stolt över.
- Den har vi redan hört! sade vi och skruvade på oss. När jag står här i köket, med kökslådan utdragen och läser den undrar jag. Varför skrev hon inte hundra dikter eller tusen! Kanske hade hennes drömmar humlevingar? Men även humlor kan ju flyga Hon sover ännu. En sista gång går jag ut i trädgården, som naturen tagit tillbaka. Den var ett lån. Den gröna trollmossan har slutit sig om trappor och plattgångar. Naturens vilda gräs och örter har återtagit rabatter och grönsaksland. Gröna tuvor täcker grusgången. Grusgången som vi aldrig fick tid att hjälpa henne hacka. Inte förrän sedan, någon annan gång kanske Här låg hackan, kvar i gruset, när jag fann henne i sommarhettan. Sönderbruten. Med sin första stroke. Och alltid kommer jag att undra och tänka tänk om vi, tänk om jag... Och ännu visste jag inte, att även mormor fick sin hjärnblödning när hon hackade en gång Jag plockar min sista bukett till henne. Med försommarens alla dofter. Hyacinterna utanför husväggen. Pingstliljor, de tre som finns kvar. Jag plockar vallört i slänten ner mot vägen och gullvivor och förgätmigej under björkarna. Och smultronblom och tusenskönor. Jag packar tätt med daggkåpeblad och fjolårets persilja runtom, så att blomstren blir till en brudbukett. På väg uppför trapporna i slänten hittar jag ett stånd med violer. Jag böjer mig ner och fogar dem till min bukett. Mitt i alla avsked väller en djup glädje fram. Ännu en tid kan jag böja mina knän, bryta några blommor, höra fåglars sång, läsa en skrift och minnas vad där stod, känna igen ett kärt ansikte, lyfta min hand till en smekning ännu en tid kan jag göra mina val kanske ge mina drömmar vingar Det är trettiosex minuter kvar Ibland är det som om tiden för ett ögonblick stannar upp och drar andan. Hon har vaknat och min dotter sitter på sängkanten. Solljuset silar in genom spetsgardinen. De har inte märkt att jag kommit. Hon har lagt sin mormors åldrade hand på sin rundade mage. - Mormor, känner du!
Jag hör det glada skrattet. Visst känner hon. Visst förstår hon ännu livets mirakel. Och jag tänker det jag aldrig förut tänkt. Att just sådan är döden. En ung kvinna med kärleksfulla ögon, sittande på min sängkant. Hon tar min hand i sin. - Var inte rädd, säger hon. Jag har inte kommit för att hämta dig, jag har kommit för att hälsa dig välkommen, när livet lämnar. Du kommer alltid att finnas bland oss. För inom mej bär jag begynnelsen till ett nytt liv. Med dina fötter, dina ögon och fingerblommor. Och jag minns dikten i kökslådan på det gulnade arket papper den som skrevs för fyrtiofyra år sedan medan jag ännu var ett barn. Vi äro mödrar länkar av evighet Vi äro mödrar i ett tidevarv. Vi äro mödrar som skall lämna ett arv. Vi lever, på jorden vi står så liten tid av mångtusende år. Låt oss lämna en glad och vänlig blick. Kanske den sista av mor de fick. En smekande, tröstande hand blir ett minne när vi gått till okänt land. Vi äro mödrar, vart kom vi ifrån. Vi äro mödrar, vi gå varthän. Våra närmaste och kära till sist vårt stoft skall bära. Äro vi så till sist en vindfläkt en låga, tänd och släckt. Nej, vi äro led av evighet. Efter oss små fötter springa. Och barnbarnsbarns röster skola klinga. Allt som skall med har burits ut. Kvar på bänken i köket blev två travar plastförpackningar. Det knastrar till i gruset. Jag rullar ut rullstolen på trappan. Hon sitter med handväskan i knäet. Bussen har backat upp, rampen fälls ner. Det skramlar hårt och metalliskt. En sista
gång tas hon nerför denna trappa. I rullstol med opumpade däck, med ett hårt grepp om handväskan med den ena näven, medan den andra handen med vitnande knogar krampaktigt håller sig fast i trappräcket. Det blir jag som måste lossa de där fingrarna. Och för ett ögonblick känns det som att förlösa mitt barn, klippa av navelsträngen och släppa det i golvet inte för att jag vill, utan för att jag inget annat förmår. I den fastspända rullstolen, med de ljusbeigea sandalerna på fötterna, lämnar hon det som varit. Granarna kastar långa skuggor. Men hon ser dem inte. Hon ser på mig. Och hennes blick är full av tillit och förväntan. TVÅ TRAVAR PLASTFÖRPACKNINGAR ÄGER JAG. En med två fack. En uppdelad i tre. Ett fack för potatis. Ett fack för den kommunala varmrätten. Och ett fack för en slabba sås som skinnat sig. TVÅ TRAVAR PLASTFÖRPACKNINGAR ÄGER JAG. Den med tre fack är en halvmeter hög. Den med två fack är något lägre. Kanske för att den innehållit kommunala desserter och de har inte utdelats lika ofta TVÅ TRAVAR PLASTFÖRPACKNINGAR ÄGER JAG. Omsorgsfullt diskade är de längst nere i botten. Diskade av någon som ännu kunde diska. Undrar om hon är eller har varit när jag nått ända ner till den sista Den som hon diskat och sparat för att jag skulle ha då jag blandade min färg TVÅ TRAVAR PLASTFÖRPACKNINGAR ÄGER JAG. Med dem skall jag leva. De skall stå där på min hylla och minna mig om hennes ensamma måltider och långsamma förfall. Hur hon först glömde diskmedlet och till slut inte diskade alls. Lite fasttorkad dill En fasttorkad köttbit TVÅ TRAVAR PLASTFÖRPACKNINGAR ÄGER JAG. Och jag kan inte kasta dem. Ty då kastar jag den sista omsorg en mor förmådde ge.