Förord. De här texterna har publicerats på min blogg under kampanjen för EU-parlamentsvalet år 2009.

Förord De här texterna har publicerats på min blogg under kampanjen för EU-parlamentsvalet år 2009. Några baserar sig på tidigare blogginlägg och tidningskolumner, de allra flesta har skrivits under våren. Vissa är direkta repliker på händelser i samhället, andra rör sig inom generösare tidsramar. Det är min förhoppning att värderingarna som ligger som grund för texterna kan bära genom både tid och rum, överkomma språkets och författarens begränsningar, och resonera i det mänskliga i oss - i det sköra, ofullkomliga, hängivna, starka. Inspirationen till bloggkolumnen kom från Facebookens 25 random things [about yourself] - ett slags roligt kedjebrev där man skriver ner 25 slumpmässiga saker om sig själv, skickar vidare till sina vänner och utmanar dem att göra likadant. Min tanke har varit att visa vem jag är - vad jag tror, tycker, känner, berörs av. Ärliga texter, rakt på sak, så att väljaren inte behöver gissa sig fram. Texterna publicerades i omvänd ordning (från nr 25 till nr 1). Datum har placerats under texterna som referens. På webbsidan vote.wingren.in samlas väljare som vill visa att jag bär deras röster i europaparlamentet. Redan nu kan man se en bredd som bekräftar själva grunden för min kandidatur: det att vi är starka som unika människor, tillsammans. Du som vill bidra med din egen nyans till den bilden kan gå in via nätet och ansluta dig där. Jag känner mig tacksam över dörren som öppnas. Nycklarna till parlamentet ligger i händerna på väljarna, på dig och mig. Den 7 juni väger allas röster lika mycket - låt oss använda den speciella möjligheten. /pati

Nr 1: 2000 km Som människa är jag hängiven, följer min intuition och mitt samvete. Det här gör mig obekväm, respekterad, rebellisk, begeistrad, ledsen - aldrig likgiltig. Det var en blandning av rättspatos och dåligt samvete som förde mig till Jakobstads torg den 5 december 2008. Jag insåg att också jag bär ansvar för det samhälle vi är en del av. Jag ville inte bara knyta näven i fickan, utan lyfta den tillsammans med andra - utan aggression, och på så sätt kanske till och med ännu starkare. Att vara tyst är också ett val, ett val jag själv inte kunde leva med. Tanken på att bli folkvald fanns inte då. Nu lever den idén hos mig och många andra. Jag vill löpa linan ut och bära rösterna och förtroendet genom turbulensen, in i parlamentet. 18 maj 2009 Nr 2: Åsikter, värderingar och övertygelser De flesta politiker har starka åsikter i olika frågor. Det är inte så konstigt. Den position en politiker befinner sig i tycks nästan kräva att man karikerar det man står för om man överhuvudtaget ska synas, kunna skilja sig ur mängden. Man berättar hur rätt man har, och sätter samtidigt stor energi på att visa på hur fel andra har. Det är ingen lyckad metod för att vinna respekt. Jag tror en av nycklarna till problemet kan hittas i skillnaden mellan åsikt och övertygelse. Om ens åsikter kan beskrivas som det man tycker, så framträder övertygelser som det man känner. De bottnar i ens inre. När värderingar ligger som grund för övertygelserna, då får också åsikterna resonans och djup - och sätter i sin tur dessutom ord på värderingarna. Åsikter som inte bottnar i värderingar är grunda, flexibla och böjliga, kan bytas ut efter behov. Övertygelser kommer ur värderingar och har tyngd, är oftast svåranpassade. En politiker som känner sin värdegrund har ett mycket mer problematiskt politikerliv, men är samtidigt trovärdig - när värderingar ger övertygelser som omsätts i handlande sitter politikern ihop, upplevs som äkta. Det är enkelt att som politiker säga att man vill arbeta för kristna värderingar, eller att man är liberal. Om kristpolitikern inte själv försöker visa vad det innebär att leva som kristen, eller om liberalen inte i sitt eget liv respekterar individens grundläggande frihet under ansvar - då ekar orden tomma. De blir som neon-

färgade etiketter som klistras på bröstet, och som rivs bort när nästa etikett verkar attrahera fler väljare. Vi kan säga att vi älskar och bryr oss om våra medmänniskor, men mycket starkare är att älska, bry sig om. Genuinitet som kommer ur ens innersta övertygelse syns, väcker intresse. Berör, och förändrar. Nr 3: Språk och ståltråd 18 maj 2009 Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn. Budskapet var i stort sett detsamma. De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande. Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem. Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna - alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta - vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, fria, mycket likadana, och inga alls. Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska? 18 maj 2009 Nr 4: Att våga älska sig själv Vi programmeras väldigt tidigt att söka efter värde utanför oss själva. Det är dags att släppa den tanken nu. Människan blir inte fri genom att bli ekonomiskt oberoende, utan genom att bli den hon kan vara. Det handlar inte om att se sig som bättre än andra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att älska sig själv och att älska andra människor. Det är precis tvärtom. Enda möjligheten att kunna komma riktigt nära en annan människa är att inte tycka illa om den spegelbild av sig själv som man ser i den man möter. Det handlar inte heller om egoism. Motsatsen till egoism är inte att nedvärdera sig själv, utan att dela med sig. Det är lätt att inse att man inte vill dela det man inte tycker om. Sånt vill man bara ge ifrån sig, slippa se. Ingen har sagt att vi måste leva som vi tror att andra önskar. Det finns inget särskilt vackert i att inte skilja sig ur mängden. Att den naturligaste vägen till gemenskap är att vi blir så lika varandra som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats. Kollektiv likriktning gör människan apatisk, och en likgiltig människa är omänsklig i ordets bokstavliga bemärkelse - hon är inte sig själv. Det tragiska är att vi själva låter det här ske. Vi väljer förtroendevalda. Ändå ser de flesta av dem sig som berättigade att ta hand om oss. Politikerna borde i stället bereda oss rum - även om vi växer på ett sätt som de själva inte vill växa. Människan behöver en viss struktur i det praktiska livet. Vad hon däremot inte alls behöver är en instruktionsbok för sitt eget sökande. Tar vi bort initiativet från människan, så tar vi samtidigt bort hennes hängivenhet. Så vi har två allvarliga problem. Dels begänsar staten oss på flera viktiga områden. Dels begränsar vi undermedvetet oss själva, på många minst lika viktiga områden. För några år sedan såg jag en tv-intervju med en svart 16-årig flicka på en skolgård i Bronx. Hon kunde inte betala för sin skola så det blev public school, av medelkassen mer eller mindre sedd som en pedagogisk avstjälpningsplats, eller slutstation. Repportern frågade flickan vad hon kommer att göra när hon avslutat gymnasiet. Hennes svar glömmer jag inte: I m an extraordinary person, I can do anything I want. (jag är en speciell människa, jag kan göra allt jag vill)

Det här säger alltså hon, i ett samhälle där hennes förutsättningar är en bråkdel av våra. Tron på sig själv - och rörelsefrihet att mot alla odds våga försöka - kan göra underverk. Jag har en känsla av att hon redan nu lever sin dröm. Det är hög tid att ändra samhällets prioriteter. Det verkliga kapitalet ligger i att ge människan rum att själv våga. Ansvar befriar. Nr 5: Överbeskyddande Jag kom till insikt för något år sedan. Tiden har sprungit ifrån mig. 16 maj 2009 Vi köpte en ny bil - en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när best of -samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. Hundgallret?, svarade försäljaren, Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock? Den svenska klassikerskyltningen Stå ej på gul rand! och Upp, ej ner i rulltrapporna har jag tidigare skrattat åt, men vi är ju själva på väg dit. Reflexvästar, vitaminpreparat och pensionssparande. Jag byter sommardäcken på familjens cyklar till vinteranpassade dito med dubbar, andas ut. Vi är säkra. Dagen-efterpiller, vaccination mot hepatit, skidstrumpor som motverkar fotsvamp. Ingenting av det här är förstås fel i sig, men vad händer egentligen? Hur är det möjligt att man i mina föräldrars generation sprang på broräcken över strömmande vatten och åkte kälke nerför stadsbackar? Varför undviker jag generad att berätta för mina tonåriga barn hur vi betedde oss när vi var lika gamla som de är nu? Jag tror att vår fokus ligger lite snett. Vi väver in oss själva och våra barn i skyddande kokonger i rörande försök att minimera riskerna med livet. Samtidigt talas det om att vi blir mer och mer självcentrerade, och jag håller med. Barn blir individualister snabbare än någonsin förr, och jag undrar om det inte delvis kommer från det faktum att vi paketerar in dem hos sig själva. Är vår skenbara kontroll av livet helt enkelt en illusion där vi egentligen missar det verkligt väsentliga - att skapa rum att leva? Givetvis då inte genom att aktivt sträva efter vårdslöshet, men genom att eftertänksamt försöka undvika att begränsa en naturlig kontakt med livet sådant som det verkligen är. Det mötet kommer nämligen förr eller senare, och jag tror att det är sunt att så tidigt som möjligt låta sig själv, och dem man älskar, riskera att bli kantstötta. Huden blir kanske hårdare då, men själen luckras upp på ett sätt som gör att man har stora förutsättningar att växa. 13 maj 2009 Nr 6: Livsvärde Ser du Patrick, ingenting är mera värt än vad någon vill betala för det. Så sa en affärsman till mig när han förklarade orsaken till att bostädernas pris sjunkit så kraftigt under den lågkonjunktur vi nu befinner oss i. En ny upplevelse, åtminstone för mig. På något sätt känns hus så mycket mera verkliga än aktier. Ändå rasar husens värde precis som på börsen. Förväntan, optimism och tilltro ökar värdet - rädsla, försiktighet och skepticism sänker det. Tanken är oroande. Plus och minus, kan allt vara så lätträknat? Rökare värderas - sjukvårdskostnader mäts mot skatteinkomst och utebliven pension på grund av förkortad levnadstid. Så kommer vi fram till att rökarna inte belastar ekonomin, utan tvärtom är inkomstkällor. De dyraste människorna i samhället är de som mår bra, de lever så länge. Borde människor må mindre bra - röka, dras med övervikt - för samhällets ekonomiska bästa? Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande. Sådana gånger blir man tacksam över att vi ännu inte lyckats förstöra naturen helt och hållet. Naturen för en balansbok som garvade ekonomer skulle avfärda som blåögd och naiv. Det är ju onekligen ett himla slöseri att blommor och träd lever upp och grönskar på sommaren bara för att fyra månader senare fälla all produktion till marken, färdig att räfsas bort från våra trädgårdar. Ändå får den som har mött vår vemodigt korta, fantastiskt vackra sommar bära den med sig genom livet, helt gratis. 12 maj 2009

Nr 7: Liberalism Kategoriseringar är bristfälliga, ändå nödvändiga. Vi använder beskrivande ord för att kunna ordna tillvaron på ett sätt som vi kan förstå och vara överens om. Problemet är att vi aldrig kan vara säker på att vi uppfattar det vi nämner vid namn på samma sätt som andra. Färgerna beskriver det kanske bäst. Det finns inga fasta gränser mellan rött, blått och grönt, och i gränszonerna försöker jag och min hustru ofta övertyga varandra om vad vi egentligen borde se. - Ta din blåa skjorta! - Blå? Den är ju grön! Jag tar hellre den gula. - Du menar den där bruna? Färgerna möts, sammansmälter och bildar tillsammans någonting de inte kan vara själva. Det är vackert och livsnära med färger som berikar varandra och inte alldeles lätt låter sig bestämmas. Våra beskrivande ord räcker inte riktigt till för en sån dynamik. Det obestämbara i livet kan vi hantera på två sätt. Vi kan göra som jag och min hustru i vårt komiska försök att övertyga varandra om vad som är vad. Alternativet är att låta allt flyta fritt, det är ärligt men samtidigt väldigt svårgripbart. Ofta behöver vi växla mellan de båda synsätten för att inte fastna i nån av ytterligheterna. Vad vi däremot absolut inte kan göra är att peka på en illgrön nyans och säga Se bara på det där - jag har ju sagt att grönt är skrikigt och saknar lugn och tyngd. Det sistnämnda är vad som har hänt med färgen liberalism. Nr 8: Debatt matt 10 maj 2009 Intensiteten i dagstidningarnas insändarspalter visar att valdagen kommer allt närmare. Själv har jag tidigare sett ironiskt på det att politikerna plötsligt - som av en händelse - blir väldigt aktiva just när valen närmar sig. Nu sitter jag här i min cybervärld med blandade känslor. En sak är jag i alla fall säker på. Jag kan inte spela med. När jag läser insändarspalterna blir jag nedstämd av agressiviteten och revirtänkandet. Som om man själv skulle kunna bli starkare genom att gå åt andra. Jag kan inte förstå det här. Stark är för mig den som inte behöver stå på någon annan för att nå upp. Olika synsätt är så viktiga, borde uppmuntras. De som står utanför centrumvirveln orkar inte med den destruktiva ton som finns i den slutna diskussionen. Inte inom religion, inte inom filosofi, inte i politiken. Helst skulle jag se att alla kandidater kunde bli delegater, eftersom vi faktiskt redan gjort ett val - lite Nalle Puh-matematik, men ändå Det krävs mer än man tror för att våga ta steget ut på schackbrädet. I brist på djupa analytiska strategier tröstrar jag mig med det vackra i spelet - det att en bonde, mer eller mindre väntat, kan nå till ruta 8. Nr 9: Integrering och integritet 5 maj 2009 Landets gränser öppnas, både i sann humanitär anda och för att EU manar oss att göra så. Det här sätter oss i en situation som kan kännas ovan. För sjuttio år sedan hotades nationens integritet. Som ett resultat av folkets svar är vi fortsättningsvis självständiga. Mycket av styrkan som nationen då visade utnyttjas idag i främlingsfientliga strömningar, projiceras på dem som inte utgör någon sådan fara. Att använda vinterkriget som hävstång i invandrardebatten är inte särskilt patriotiskt, mest bara respektlöst mot alla dem som drabbades då. En fosterländsk kultur som är tillräckligt stark är egentligen inte hotad av integrering - konturerna borde tvärtom framträda tydligare när vi delar syre med resten av världen. Att kunna säga klart ut att de som vill bli en del av Finland borde lära sig kommunicera på landets språk och respektera vårt sätt att tänka och lagstifta borde vara en självklarhet - lika naturligt som det bör vara att erbjuda den möjligheten. Nr 10: Budorden 26 april 2009 I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet - och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna. Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt. Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med Du skall inte För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget. Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig. Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt - att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom - i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet. Nr 11: the Power of Patricks En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag. 25 april 2009 Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick. Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra. Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra - både i fallet vi-som-heter-patrick-iförnamn, och i Finland som nation. Nr 12: Genderism 24 april 2009 Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans. Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har - fram till relativt nyligen - varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet - för att jag är man. Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra - utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken. Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former. Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart. Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt - i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att vi förhåller oss till dem. Resten - all debatt om feminism och chauvinism - är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd. 22 april 2009 Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär.

Nr 13: Tro Hopp Kärlek Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord kom trögt och tveksamt, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten. Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota. Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen. Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska. Nr 14: Funnen skyldig 14 april 2009 Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt. Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar. Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år - plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten - Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu - något vi måste bli kvitt för att bli oss själva. Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet. Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga - både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt - befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. - kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt. Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: Det är USA som ställer till det, det är EU guess what? Det är människan som låter det här hända - du och jag. Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm - nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv. Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta. Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det - OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande - vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort. Nr 15: Språken begränsar och befriar 10 april 2009 Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i. Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart. Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala. Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner - just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga. Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva. Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand. 5 april 2009 Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni. Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför. Det talas om att de små partierna måste försöka knipa det trettonde mandatet. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen. Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont. Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt - både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig. Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så - alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror. Allt är möjligt för dem som vågar tro. Jag älskar fred - vem gör inte det? Nr 17: Pacifism 27 mars 2009 Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar. Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person. Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå - t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter - så skulle jag säkert använda våld om jag var

tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över. Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi - arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen - luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin mili kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet - och den nytta jag gjorde - mot någonting annat. Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron. Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl. Nr 18: Flyktingpolitik 24 mars 2009 Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant - både för oss finländare, och för dem som vill hit. Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem? Jag tror på ett system som bygger på the benefit of a doubt - tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt. Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar - den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig. Nr 19: Yttrandefrihet 22 mars 2009 Jussi Halla-ahos blogg är omdebatterad. Jag läste inlägg nummer 239, Bajs i byxbenet, och fortsatte nedåt i numreringen. Vid nånstans dryga tvåhundra gav jag upp. Halla-aho använder all den retoriska kraft han har, vill banka in sin personliga övertygelse. Kanske det här är att tala politiska. Kanske jag bara är ovan och inte förstår språket. Hursomhelst ser jag någon som ropar högt och ganska fult, och vars budskap drunknar i ansatsens iver. Ändå vill jag att Halla-aho ska få skrika precis som han vill. Att försöka reglera EU-kandidaterna är en mycket farlig väg. Om Finlands folk vill välja Halla-aho som EU-parlamentariker, så låt det ske. Om kandidaturen sker i sannfinländsk regi eller inte spelar egentligen mindre roll. Låt honom vara. Om han inte har nåt att komma med så försvinner han förr eller senare, väljarna är klokare än många tror. Ge folket rum att göra egna val. Nr 20: Lagen 22 mars 2009 Under debatten på senaste tid har många i sitt fördömande av min torgdemonstration använt slutklämmen Lag är lag och till för att följas. Det är faktiskt inte så. Lagen är inte till för det, lika lite som individen är till för samhället. Lagen skall i första hand tjäna medborgarna som samlande referens för de etiska och moraliska värderingar som bildar grunden för just den nation och det samhälle de lever i. Lagen är inte ofelbar och absolut, utan under ständig förändring. Den bör vara trygg, logisk, och motsvara en allmän uppfattning om vad som är rätt och fel. Lagstiftarna skall respektera folket och vara lyhörda - de är genom parlamentariska val givna förtroende att verka för medborgarnas bästa. Om de folkvalda inte lyssnar så måste folket reagera. Inte många i det här landet skulle betrakta en iransk kvinna som vägrar gå in genom separata ingångar till universitet, flygplatser och andra offentliga byggnader som moraliskt förkastlig. Samtidigt säger det landets lag att hon bör göra just så. Tycker mina kritiker att hon är omoralisk, och att hon gör fel om hon vill försöka förändra sitt samhälle genom att gå in sida vid sida med männen? En trovärdig lagstiftning ska kunna ifrågasättas. 21 mars 2009

Nr 21: Civil olydnad Demonstrationen på torget den 5 december 2008 var ett exempel på civil olydnad. Några ser sånt som kriminellt, andra anser det vara ett tecken på ett sunt fungerande och självreglerande demokratiskt samhälle. Jag hör till den senare kategorin. För att vara tydlig blir det angeläget för mig att definiera själva begreppet. I civil olydnad är det viktigt att man berättar vad man gör, och varför. Låt oss säga att en vägsträcka har hastighetsbegränsningen 60 km/h, och att jag är övertygad om att det här stressar bilförare till att göra riskabla omkörningar att det gör vägsträckan osäkrare, i stället för tvärtom. Jag kan reagera på olika sätt: - Jag kan skriva insändare, kontakta trafikministeriet, tala med riksdagsmän, demonstrera med skyltar märkta höj hastigheten på vägsträcka x. Det här är parlamentariska, laglydiga metoder. Problemet är att processen ofta är utdragen och att det är svårt att få allmänheten att reagera. Jag kan strunta i lagen och helt enkelt bara köra överhastighet, eftersom jag tycker att hastighetsbegränsningen är idiotisk och direkt farlig. - Jag kan även meddela myndigheter, media (och därmed allmänheten) att jag kommer att köra för fort vid en viss tidpunkt, och sen göra just så. Polisen reagerar, sköter sitt jobb genom att stoppa mig och ge mig böter. Allmänheten reagerar också - vissa blir förargade, andra stöder handlingen. Debatten öppnas och det hela blir plötsligt väldigt aktuellt. Opinion bildas, och om tillräckligt många stöder det jag gjort så skapas ett tryck på beslutsfattarna. Det sistnämnda är civil olydnad. Den sker aldrig i det tysta, utan öppet. Den som utför handlingen är både medveten om konsekvenserna och beredd att ta sitt straff. Nån kan tänkas hoppa på spårvagnen i Helsingfors och åka utan biljett för att man tycker att kommunaltrafik skall vara avgiftsfri för alla. Gör man handlingen offentligt känd i förväg så är det civil olydnad, gör man det i tysthet så är det enbart ett lagbrott. Skulle tusentals snusare praktiserat civil olydnad och sålt snus på torgen i slutet på 1990-talet så skulle vi knappast ha haft den situation vi har idag, där fängelsedomar duggar tätt över dem som sålt en produkt som i majoritetens ögon inte borde vara förbjuden. Jag hoppas innerligt att totalförbudet av snus inte vinner laga kraft i Finland, men om så sker så är det definitivt dags att agera med sund medborgerlig aktivitet. Nr 22: Energi i oändlighet I Finland diskuteras ännu en gång utbyggnad av kärnkraften: 19 mars 2009 Tre ansökningar om principbeslut om nya kärnkraftsenheter ligger som bäst hos regeringen. Energiindustrin anser att det behövs tre nya reaktorer för att trygga energitillgången och i Samlingspartiet har röster höjts för att åtminstone två byggs. (Hbl 16.3.2009) Jag tycker inte om det här, av två orsaker: För det första så säger instinkten att vi borde satsa på energi från förnybara källor. Recycling är bättre än att skräpa ner - inte minst när soporna är radioaktiva. Det känns inte sunt att lämna ett sånt arv till dem som kommer efter oss. De går en strålande framtid till mötes, i hundratusentals år. För det andra så finns det en gräns, vi kan inte bara addera. Det verkar vårdslöst att bli allt energihungrigare när vi inte hushåller bättre med den energi vi redan har. Så jag skäms över att jag ännu inte - trots ivrigt surfande efter fakta på webben - bytt el-leverantör och köpt den lite dyrare gröna elen. Och att broschyrena på luftvärmepumpar ligger och samlar damm i kontorshyllan. Det här, som så mycket annat, borde börja på gräsrotsnivå. I vardagen. Nr 23: Lön efter ansvar 17 mars 2009 Ett större ansvar bör ge bättre betalt. Därför har jag inte några problem med att min chef har en högre lön än jag själv, inte heller med att huvudartisten får ett större arvode för konserten än jag som musiker i bandet. Vem bär då ansvar i ett bredare perspektiv? Även de som tar hand om oss, som barn och som vuxna. Vårt sociala nätverk av trygghet ligger på en hög nivå, men som kommunalt eller statligt anställd i sådana positioner har man ingen vidare bra lön.

Jag tänker bl.a. på grundskolelärare, poliser, anställda inom räddningsväsendet, vårdare. För att göra de här jobben attraktiva så borde lönerna inte ligga så lågt i förhållande till arbete inom den privata sektorn. Om det här innebär en högre beskattning så är jag personligen beredd att betala min del. Den första impulsen borde ändå vara att undersöka vad som kunde omstruktureras i den statliga och kommunala ekonomin för att kunna avlöna de här lönetagarna på ett sätt som bättre motsvarar det ansvar de bär för våra liv. Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald 15 mars 2009 Nr 25: Jag instämmer. Kanske. Inte. Med föregående talare Olika åsikter är grunden för ett demokratiskt samhälle. Det är i skärningspunkten som samhället blir synligt. Mötet och samtalet utvecklar och leder oss vidare dit vi inte kan nå på egen väg. Jag är lika beredd att tala för min övertygelse som jag är att våga låta mig övertygas om att jag har fel. För att citera grannstadens visdom: Roko kaar ha som int kan endär se. Att inte kunna ändra uppfattning är ett svaghetstecken. Det låter bättre på kokkoladialekt, men det kan inte hjälpas ;) 12 mars 2009 Angående den aktuella debatten så vill jag säga att jag inte bara accepterar kvinnopräster och homosexuella, jag stöder dem. Jag tror, också på kärleken. Bibeln är i mycket ett barn av sin tid, även om budskapet är evigt. Paulus hängivna och tidsenliga chauvinism är inget att haka upp sig på, och man kan inte heller använda lösryckta citat ur Moseböckerna som slagträ i moralfrågor. Älska varandra. Ofta tycker jag att bloggar med religiös botten är de där diskussionen blir minst tolerant och mest hätsk. Om det är sant att man av frukterna kan se trädet så blir jag rädd. Döm inte. Bara för att man är övertygad om något och har tusenårig backup i frågan så finns det ingen orsak att förhäva sig. Chansen är stor att många liberala kristna skulle ha varit fariséer för 2000 år sedan om de hade mött de omvälvande tankar som då introducerades. Eftersom ingen av oss vet hur ett liv ska levas, så är det naturligt att ge rum för alla som uppriktigt strävar efter att leva livet så ärligt som möjligt. 12 mars 2009