Thank you, brother Xi

Thank you, brother Xi En studie i hur Kinas Belt and Road Initiative påverkar EU:s möjlighet att tillämpa sin utvidgningsstrategi Kandidatuppsats i statskunskap, vårterminen 2020 Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Författare: Alfons Grönström Handledare: Anna Michalski Examinator: Karin Leijon Ord: 16 578

Innehållsförteckning 1. Inledning, syfte och frågeställning... 2 1.1 Inledning...2 1.2 Problemformulering, syfte och frågeställning...2 2. Bakgrund...3 2.1 Belt and road initiative...3 2.2 EU:s utvidgning 1952-1992...4 2.3 EU:s utvidgningsstrategi...5 3. Tidigare forskning...6 3.1 Östutvidgningen...6 3.2 Utvidgningen på västra Balkan...6 4. Teori...8 4.1 Resonemang bakom utvidgning...8 4.2 External incentives-modellen...9 4.3 No strings attached-modellen... 10 4.4 Teoretisk diskussion... 12 5. Forskningsdesign och metod... 12 5.1 Forskningsdesign... 12 5.2 Metod... 14 5.3 Analysverktyg... 15 6. Material och val av fall... 17 6.1 Begränsningar... 17 6.2 Val av fall... 18 6.3 Generaliseringar... 19 6.4 Material... 19 6.5 Validitet och reliabilitet... 20 7. Analys... 21 7.1 Dimension: Ekonomi... 21 7.1.1 Fråga 1... 21 7.1.2 Fråga 2... 24 7.2 Dimension: Demokrati och mänskliga rättigheter... 27 7.2.1 Fråga 3... 27 7.2.2 Fråga 4... 28 7.3 Dimension: Utrikespolitik... 31 7.3.1 Fråga 5... 31 7.3.2 Fråga 6... 32 7.4 Dimension: Miljö... 34 7.4.1 Fråga 7... 34 7.5 Sammanfattande resultatuppställning... 36 8. Resultat... 37 8.1 Resultatjämförelse... 37 8.2 Resultatuppställning... 41 8.3 Sammanfattande resultatdiskussion... 42 9. Avslutande reflektioner... 44 Källförteckning... 46 1

1. Inledning, syfte och frågeställning 1.1 Inledning År 2013 lanserade Kinas president Xi Jinping infrastrukturprojektet Belt and Road Initiative (BRI). Det uttalade långsiktiga målet med BRI är att utveckla och stärka handelsförbindelser på den Eurasiska kontinenten. För att uppnå detta mål har Kina åtagit sig att investera över tre biljoner dollar i en lång rad olika infrastrukturprojekt. Runt sjuttio länder i Asien, Afrika och Europa deltar år 2020 i BRI (Cornell & Swanström 2020, s 10). Kina hävdar att BRI är ett rent ekonomiskt projekt. Det här är något som har ifrågasatts från flera håll. Vissa menar exempelvis att BRI är en del av en större kinesisk geopolitisk strategi med målet att öka Kinas inflytande i Asien. Detta sker på bekostnad av den hegemoniska världsordning USA har etablerat efter kalla krigets slut (Flint & Zhu 2019, s 100). Vidare har det väckts farhågor om att Kina, genom BRI, utmanar den rådande västerländska modellen för påverkan och inflytande i utvecklingsländer. Den västerländska modellen vilar tungt på konditionalitet, vilket innebär att lån och stöd villkoras mot att mottagarlandet genomför ekonomiska eller politiska reformer. Kina ställer inte sådana villkor när de erbjuder lån och investeringar. Istället betonas ett win-win-förhållande mellan mottagarlandet och Kina. Kritiker befarar att Kinas så kallade no strings attached-modell uppfattas som mindre påfrestande för mottagarlandet än den västerländska modellen. Konditionaliteten som den västerländska modellen vilar på undergrävs därmed. Stöd för detta argument har hittats när man studerat kinesiskt utvecklingsstöd till länder i Afrika (Cornell & Swanström 2020, s 46-47; Harpaz 2016, s 135-138). En central beståndsdel i EU:s utvidgningsstrategi är konditionalitet. Ett medlemskap i EU innebär att ett land får ta del av de förmåner som ett medlemskap bringar. EU kan använda detta som ett incitament för att få utomstående länder att genomföra omfattande och väldigt kostsamma reformer. Reformerna ämnar få landet att anpassa sig till EU:s gemensamma normer om bland annat demokrati och marknadsekonomi (Riedel 2017, s 11-13). 1.2 Problemformulering, syfte och frågeställning EU:s huvudsakliga utvidgningsfokus ligger idag på västra Balkan. Unionen har signalerat att samtliga länder i regionen har en framtida möjlighet att ansluta sig till EU. Västra Balkan är samtidigt en region där Kina har utökat sin aktivitet under senare år. Utöver Kosovo deltar 2

alla länder på västra Balkan i BRI (Pavlićević 2019, s 454). Det tycks föreligga en möjlig konflikt här. Å ena sidan utövar EU påverkan på länderna på västra Balkan genom unionens anslutningsprocess. Å andra sidan deltar merparten av länderna i regionen i BRI, ett projekt som dels har anklagats för att vara en del av Kinas egna påverkningsstrategi, och dels anklagats för att undergräva konditionalitet. Det här arbetet ämnar därför undersöka om det föreligger en konflikt mellan dessa två modeller för påverkan. Arbetets huvudsakliga syfte är således att undersöka om BRI påverkar EU:s förmåga att utöva konditionalitet. BRI är ett relativt nytt projekt under ständig utveckling. Arbetet kan därför ses som en första pilotstudie där påståendet om att BRI undergräver konditionalitet prövas i en europeisk kontext. Studien ämnar därför bidra med ny kunskap som kan ligga till grund för framtida studier inom forskningsfältet. Utifrån detta syfte har följande forskningsfråga formulerats: Undergräver Kinas Belt and Road Initiative EU:s utvidgningsstrategi? I kommande avsnitt redogörs för ämnets bakgrund, tidigare forskning och teori. Därefter presenteras forskningsdesign och metod. Serbien har valts ut för att studeras närmre. Resultaten från Serbien kommer sedan att jämföras med Montenegro för att avgöra om BRI undergräver EU:s konditionalitet. 2. Bakgrund 2.1 Belt and road initiative Belt and road initiative består av två huvudsakliga delar; Silk Road Economic Belt och 21 st Century Maritime Silk Road. Med 21 st Century Maritime Silk Road ämnar Kina etablera djupare maritima handelsförbindelser i Stilla Havsregionen, Indiska Oceanen och Medelhavet. Silk Road Economic Belt är koncentrerat på att expandera och fördjupa kontinentala handelsförbindelser för att binda ihop Kina, Centralasien och Europa per land. Som namnen antyder anspelar Silk Road Economic Belt och 21 st Century Maritime Silk Road på den historiska handelsförbindelsen sidenvägen. Kina menar att BRI, likt den historiska sidenvägen, kommer bringa ekonomisk tillväxt och kulturellt utbyte till de deltagande länderna (Siu 2019, s 573). För att förverkliga ambitionen om att fördjupa handelsförbindelserna på den Eurasiska kontinenten krävs mycket omfattande investeringar i både mjuk och hård infrastruktur. BRI 3

omfattar därför en stor mängd olika projekt med satsningar på att bygga ut allt från hamnar och järn- och motorvägar till mjuk finansiell infrastruktur. BRI har ingen fastställd tidsplan, och dess slutgiltiga omfattning är ospecificerad och okänd. BRI kan därför betraktas som ett ramverk för att finansiera utbyggnad av infrastruktur (Saud, Chen, Danish & Haseeb 2018, s 2254). BRI finansieras dels genom så kallade policy-banker såsom China Development Bank, och dels genom kinesiska fonder såsom Silk Road Fund. Då Kina är majoritetsägare och donerar störst mängd pengar till dessa institutioner innehar landet också störst röstandel. Detta innebär att Kina har en signifikant, men dock inte oinskränkt, makt över finansieringen av BRI (Cornell & Swanström 2020, s 42-44). Nära 70 länder i Asien, Afrika och Europa deltar aktivt i BRI år 2020. För att koordinera BRI i Central- och Östeuropa har det så kallade 17+1-initiativet skapats. I 17+1-initiativet deltar Kina, tolv EU-stater, samt länderna Albanien, Bosnien & Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien och Serbien på västra Balkanhalvön. Sedan gruppen skapades år 2012 har länderna i 17+1-initiativet hållit ett toppmöte per år. Syftet med 17+1-initiativet är att identifiera olika infrastrukturprojekt som kan initieras och knytas till BRI, samt att koordinera projekten mellan länderna. Rent konkret har 17+1-initiativet främst resulterat i hårda infrastruktursatsningar såsom järnvägar och broar (Cornell & Swanström 2020, s 33-36). 2.2 EU:s utvidgning 1952 1992 Sedan EU:s föregångare Europeiska kol- och stålgemenskapen grundades av sex västeuropeiska länder år 1952 har unionen genomgått sex utvidgningsrundor. Efter att Storbritannien lämnade EU år 2020 består unionen av tjugosju medlemsländer. Utvidgning har därför varit en viktig och mycket central del i EU:s arbete och historia (Nationalencyklopedin: Europeiska unionen, hämtad 2020-04-21). Under de första utvidgningsrundorna var anslutningsprocessen mindre formaliserad. Ett land behövde ligga i Europa geografiskt, samt ha möjlighet att implementera och följa EU:s gemensamma regelverk acquis communautaire fullt ut. Innan Berlinmurens fall år 1989 ansågs endast västeuropeiska länder ha möjlighet att ansluta sig till EU. Med undantag för Spanien, Portugal och Grekland var länderna stabila marknadsekonomiska demokratier. Medlemskapsförhandlingarna mellan kandidatländer och EU var därför främst fokuserade på hur acquis skulle implementeras (Michalski 2014, s 276-278). 4

2.3 EU:s utvidgningsstrategi Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheten att ansluta sig till EU för en rad länder i Central- och Östeuropa. I och med att samarbetet fördjupats sedan unionens grundande har en allt större vikt lagts vid gemensamma europeiska normer och värderingar om demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Då dessa länder var nyblivna demokratier utan ett välfungerande marknadsekonomiskt system fanns det därför ett behov att göra anslutningsprocessen mer formaliserad (Hix & Høyland 2011, s 320-321). År 1993 formulerade EU därför de så kallade Köpenhamnskriterierna. Köpenhamnskriterierna säger att ett land som ämnar ansluta sig till EU måste ha: stable institutions guaranteeing democracy, the rule of law, human rights and respect for and protection of minorities; a functioning market economy and the capacity to cope with competition and market forces in the EU; the ability to take on and implement effectively the obligations of membership, including adherence to the aims of political, economic and monetary union (European Commission 2020-04-15). Anslutningsprocessen till EU kan se lite olika ut, men följer överlag ett generellt mönster. Ett land inleder processen genom att lämna in en formell ansökan om medlemskap till EU, varpå unionen bekräftar ansökan. Kommissionen gör en utvärdering av landet för att identifiera hur redo landet är för att gå med i EU, samt för att identifiera möjliga problem som måste lösas innan landet kan ansluta sig till unionen. Utvärderingen ligger till basis för själva medlemskapsförhandlingarna och hur mycket stöd från EU landet är berättigat till. Kommissionen ger sedan en rekommendation om att öppna formella medlemskapsförhandlingar mellan kandidatlandet och EU, varpå ministerrådet tar det slutgiltiga beslutet om när förhandlingarna ska inledas. Medlemskapsförhandlingarna sker genom en regeringskonferens där representanter från EU:s medlemsstater förhandlar med representanter från kandidatlandet. Förhandlingarna kretsar främst runt att lösa de problem EU-kommissionen identifierat, samt att få kandidatlandet att implementera acquis i sin helhet (Michalski 2014, s 281-283). Acquis delas in i trettiofem kapitel, där varje kapitel behandlar ett specifikt policyområde. Parterna förhandlar vardera kapitel separat, och när ett kapitel har bearbetats stängs det. När hela acquis har förhandlats om och implementerats av kandidatlandet, samt när de normativa delarna av Köpenhamnskriterierna anses uppfyllda, 5

kan ett land ansluta sig till EU. Hela medlemskapsförhandlingsprocessen övervakas av kommissionen (European Commission 2020-04-15). 3. Tidigare forskning 3.1 Östutvidgningen EU:s utvidgningsstrategi utarbetades för och tillämpades vid Östutvidgningen. Östutvidgningen refererar till den process där tio länder anslöt sig till EU år 2004, samt när två länder blev medlemmar år 2007. Ett EU-medlemskap sågs för dessa länder som en möjlighet att återvända till Europa. EU såg utvidgningen österut som en möjlighet att utöva påverkan för att försäkra sig om att dessa länders övergång till demokratiska marknadsekonomier blev bestående. Processen inleddes med att länderna förhandlade fram ett Europe Agreement med EU under tidigt 1990-tal. Avtalet fungerade som ett ramverk där landets relation till EU lades ut. Efter att EU år 1993 klargjorde att länderna hade möjlighet att ansluta sig till unionen lämnade ett flertal intresserade länder in formella ansökningar om medlemskap. För att hantera medlemskapsförhandlingarna tog EU fram dokumentet Agenda 2000. Dokumentet fungerade som ett ramverk för hur länderna i Central- och Östeuropa skulle integreras in i EU genom bland annat en rad utvärderingar och en stärkt föranslutningsstrategi. Vidare skulle Agenda 2000 komma att utgöra en viktig basis när EU skulle enas om gemensamma förhandlingspositioner gentemot kandidatländerna. År 1998 inleddes formella medlemskapsförhandlingar med de sex länder kommissionen ansåg var mest redo att ansluta sig till EU. Några år därefter öppnades medlemskapsförhandlingar med resterande sex länder. Medlemskapsförhandlingarna följde den strategi som EU hade formulerat, och år 2004 kunde tio av kandidatländerna ansluta sig till unionen. Bulgariens och Rumäniens inträde i unionen år 2007 skulle komma att bli mer påfrestande för EU då länderna inte hade kapacitet att fullfölja de åtagande ett EU-medlemskap innebär. Dessa erfarenheter har orsakat en viss utvidgningströtthet hos EU (Michalski 2014, s 292-295). 3.2 Utvidgningen på västra Balkan År 1999 klargjorde EU att länderna på västra Balkan ansågs vara potentiella kandidatländer med en framtida möjlighet att bli fullständiga medlemmar i unionen. Samtliga länder i 6

regionen hade svaga politiska institutioner och var relativt fattiga. Västra Balkan, Albanien borträknat, var dessutom djupt märk av krigen som kom till följd av Jugoslaviens kollaps tidigare på 1990-talet. Tidigare hade EU försökt använda sig av andra incitament än fullt EUmedlemskap för att bringa fred och ordning till regionen, men Kosovokriget som bröt ut 1998 visade att detta inte fungerade. Genom Stabilization and Association Process (SAP) öppnade EU för att Albanien, Bosnien & Hercegovina, Kroatien, Nordmakedonien, Montenegro och Serbien skulle kunna bli EU-medlemmar när respektive land uppfyllde Köpenhamnskriterierna. På grund av västra Balkans instabilitet ställde EU även upp en rad andra krav för att ett medlemskap ska kunna bli realitet. Ett krav är att länderna samarbetar fullt ut med Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY). För att förbereda länderna för faktiska medlemsförhandlingar måste varje land förhandla sig fram till och implementera ett Stabilization and Association Agreement (SAA) där relationen mellan landet och EU regleras. Vidare ställde EU upp fyra huvudsakliga krav på inhemska reformer för att ett land skulle inleda förhandlingar om medlemskap: bekämpa organiserad brottslighet; reformer av det juridiska systemet; omorganisera gränskontrollsystemet för att göra det kompatibelt med EU:s dito; samt stärka institutioner som hanterar migration (Trauner 2009, s 778-780). För att stabilisera gränsdragningen i regionen skapades Ohrid Border Process (OBP) år 2003. OBP ämnade etablera ett övergångsramverk där bland annat gränser och gränskontroller demilitariserades, genomföra reformer som syftade till att göra gränskontrollsystemen mer likt EU:s dito, samt att främja samarbete mellan länderna i regionen. SAP och OBP utgör två speciella ramverk som EU kan använda för att utöva påverkan på länderna på västra Balkan. Genom SAP och OBP ämnar EU påverka säkerhetsläget på västra Balkan, och genom Köpenhamnskriterierna ämnar unionen påverka den demokratiska utvecklingen (Trauner 2009, s 780-781). Kroatien blev år 2013 det första landet i regionen att bli fullständig medlem i EU. Vägen mot ett EU-medlemskap var lång för Kroatien. Landet signerade ett SAA år 2001, lämnade in en ansökan om att gå med i unionen år 2003, och började föra medlemskapsförhandlingar med EU år 2006. Några problemområden för Kroatien var landets gränsdispyter med dess grannländer, landets svaga demokratiska och juridiska institutioner, att Kroatien fungerade som ett transitland för organiserad brottslighet och illegal invandring, samt oviljan att samarbeta fullt ut med ICTY. Genom konditionalitet, där ett framtida medlemskap i EU fungerade som det starkaste incitamentet, lyckades EU få Kroatien att genomföra de 7

nödvändiga reformer som krävdes för att landet skulle bli medlem i unionen (Trauner 2009, s 781-784). Montenegro och Serbien har sedan några år tillbaka förhandlat med EU om ett medlemskap för respektive land. År 2020 är Albanien och Nordmakedonien på väg att inleda formella EU-medlemsskapsförhandlingar. 4. Teori 4.1 Resonemang bakom utvidgning Efter att Maastrichtfördraget signerades år 1992 har EU lagt en allt större vikt på värdet av normativa värden. Sådana normativa värden inkluderar bland annat respekt för demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Detta sammanfaller med EU:s djupt rotade självbild om att vara en normativ makt. Logiken är att medlemsstaterna genom europeisk integration knyts samman och konvergerar. Då EU är ett långsiktigt projekt är tanken att en medlemsstats demokratiska institutioner och ekonomiska system ska stabiliseras och sammanfalla med unionens normer (Pridham 2005, s 1-3). Utvidgning anses därför fylla en viktig funktion för EU. Kortfattat kan demokratisering av ett land delas in i två distinkta faser. Den första fasen, demokratisk övergång, innefattar den omedelbara övergången från en totalitär regim till en demokratisk dito. Den andra fasen, demokratisk konsolidering, refererar till en längre period där det demokratiska styret stabiliseras. Det är under konsolideringsfasen som ett EUmedlemskap kan bli en realitet för ett land. Om landets politiska elit är motiverad att ansöka om EU-medlemskap befinner sig unionen i en stark position att utöva påverkan över landets utveckling. Genom medlemskapsförhandlingarna och det efterföljande EU-medlemskapet binder unionen landet till sig. Eftersom ett medlemskap inte är temporärt bör landet genom att integreras in i unionen också genomgå en framgångsrik demokratisk konsolidering (Pridham 2005, s 11-16). EU:s inre marknad är, som namnet antyder, begränsad för medlemsstater och länder som har ingått speciella avtal med EU. Att vara medlem i EU innebär att ett land får tillträde till den inre marknaden och de ekonomiska fördelar som den bringar. En medlemsstat får också tillträde till EU:s resursomfördelande policys såsom strukturfonderna och den gemensamma jordbrukspolitiken, samt får ta del av den beslutsfattande processen i EU. En relativt fattig stat kan därför vinna mycket på att ansluta sig till EU, kortsiktiga kostnader till trots. Även för EU kommer en utvidgning att innebära både kostnader och vinster. EU vinner bland annat på att expandera den inre marknaden och att ha möjlighet utöva påverkan över ett lands politiska 8

utveckling. Kostnader för EU är bland annat högre administrativa kostnader samt att den beslutsfattande makten i EU delas med ytterligare en stat (Hix & Høyland 2011, s 320). 4.2 External incentives-modellen En central mekanism för att ett land ska ansluta sig till EU är konditionalitet. Konditionalitet innebär att en förmån villkoras mot att förmånens mottagare genomför någon form av eftergift. I EU:s fall konditionaliseras ett medlemskap i EU mot att ett land uppfyller Köpenhamnskriterierna. Schimmelfennig och Sedelmeier (2004, s 663-664) benämner detta som external incentives-modellen. Enligt denna modell antas alla deltagande aktörer vilja maximera resultatet av förhandlingar till den egna partens förmån. Förhandlingars resultat beror på parternas respektive förhandlingsstyrka. Eftersom EU är den starkare parten i förhandlingar kan unionen använda sin ställning för att ge belöningar till ett land som uppfyller EU:s krav. Om landet inte uppfyller EU:s krav bestraffas landet inte av unionen, men landet får inte heller tillgång till den utlovade belöningen. Vidare görs ett antagande om att EU:s konditionalitet påverkar inhemska aktörer i landet som vill ansluta sig till EU. Genom att nya incitament introduceras från EU blir vissa inhemska aktörer mer villiga att anta EU-regler. Den inhemska politiska kostnaden för den nationella regeringen att anpassa sig efter EU:s krav sjunker, varpå landet också blir mer benäget att genomföra EU-reformer. Enligt external incentives-modellen är ett land mer benäget att genomföra en EU-reform om reformen är formulerad med tydliga och formella regler om vad som ska genomföras, samt att reformen är tydligt sammankopplad till en viss belöning. Belöningen kan variera i storlek och omfattning. Rent konkret kan en belöning bestå av exempelvis tillgång till någon form av stöd. Delbelöningarna får dock inte bli så pass stora att ett medlemskap i EU reduceras i värde för landet som vill ansluta sig till unionen. Vidare antas det att ett land är mer benäget att genomföra en reform om en belöning ligger nära i tid (Schimmelfennig & Sedelmeier 2004, s 664-665). Om ett land uppfyller EU:s krav måste EU också ha möjlighet att ge landet den utlovade belöningen. Att ge löften om alltför stora belöningar som EU sedan inte kan genomföra skulle påverka EU:s trovärdighet i medlemskapsförhandlingarna negativt. Om ett land inte fullföljer EU:s krav måste EU kunna vidhålla en belöning utan att unionen betalar en allt för hög kostnad själv (ibid, s 665-666). Vidare kommer ett lands förmåga att genomföra EU:s krav bero på närvaron av de som Schimmelfennig och Sedelmeier (2004, s 666-667) 9

benämner veto players. Veto players är inhemska aktörer i ett land vars stöd är fundamentalt för att en nationell regering ska kunna genomföra EU-reformer. En sista faktor som spelar in i hur väl EU:s konditionalitet fungerar är närvaron eller frånvaron av en utomstående tredje aktör som också utövar konditionalitet. Detta benämns som cross-conditionality. En tredje part kan erbjuda ett land en belöning som är likvärdig och mindre kostsam än belöningen som EU erbjuder. Eftersom aktörer antas agera nyttomaximerande kommer landet att vara mindre benäget till att fullfölja EU:s mer kostsamma krav om ett mindre kostsamt och trovärdigt alternativ erbjuds. Schimmelfennig och Sedelmeier (2004, s 666) menar dock att sannolikheten för att detta skulle ske är liten. Länderna som är aktuella för EU-medlemskapsförhandlingar har redan så pass starka band till EU att ett trovärdigt alternativ från en tredje aktör skulle vara svårt att framföra. Socialization kan både betraktas som ett alternativ såväl som ett komplement till konditionalitet. EU:s maktförhållande gentemot ett land är starkt under en anslutningsprocess, men försvagas signifikant när landet väl har blivit en medlemsstat i unionen. Detta på grund av att EU inte längre kan tillämpa konditionalitet. I socialization-modellen betonas därför vikten av att makteliten i ett land antar gemensamma EU-normer, exempelvis respekt för den demokratiska processen och rättsstaten. Detta sker genom en process där EU och kandidatlandets maktelit ingår i en dialog som syftar till att bygga ömsesidig respekt och tillit. Kandidatlandet ska genom en sådan dialog lära sig de normer och beteenden som EU anser vara viktiga för en medlemsstat att besitta (Noutcheva 2012, s 23-25). 4.3 No strings attached-modellen Traditionellt har Kina baserat landets agerande i utrikespolitiska frågor på fem huvudprinciper: ömsesidig respekt för ländernas territoriella integritet; ömsesidig ickeaggression mellan länderna; ömsesidig respekt för att inte lägga sig i respektive lands inhemska angelägenheter; jämlikhet och samarbete mellan länderna för att skapa gemensamma fördelar; samt fredlig samexistens. Dessa fem principer bildar tillsammans en övergripande kinesisk idé om att länder inte bör blanda sig i varandras inre angelägenheter när de interagerar med varandra (Gamso 2019, s 726). Enligt Kina vilar landets utvecklingsstöd till utvecklingsländer på dessa principer. Till att börja med diskriminerar inte Kina mot länder med andra ekonomiska eller politiska system än 10

Kina. Kina interagerar därför med demokratier på samma sätt som icke-demokratiska pariaregimer. Landet motiverar detta beteende med att Kina respekterar självständiga staters suveränitet. Det utvecklingsstöd Kina ger till utvecklingsländer kommer därför med få explicita krav på motprestationer från mottagarlandets sida. Kina ställer inte krav på att ett land måste genomföra några ekonomiska eller politiska reformer. Mottagarlandet måste inte heller ta hänsyn till eller följa några speciella riktlinjer kring respekt för mänskliga rättigheter, miljöregler eller transparens för att landet ska få tillgång till utvecklingsstödet (Harpaz 2016, s 136). Kina betonar vikten av att utvecklingsstödet som ges till ett utvecklingsland måste vara mer anpassat till mottagarlandets faktiska behov. Detta innebär att kinesiskt utvecklingsstöd inte bygger på en universell policy som är tänkt att fungera för alla mottagarländer. Utvecklingsstödet består av lån och kinesiska investeringar. Lånen och investeringarna går ofta mot mer konkreta projekt såsom infrastruktursatsningar, utbildning och uppbyggnad av mottagarlandets tillverkningsindustri. Dessa projekt tenderar att initieras av mottagarlandet, varpå Kina går in och bidrar med nödvändigt stöd för att realisera projektet. Kina menar att utvecklingsstöd i första hand ska bidra till ekonomisk tillväxt för mottagarlandet (Harpaz 2016, s 137). No strings attached-modellen har problematiserats i litteraturen. Till att börja med ställer Kina ett explicit krav om att mottagarlandet respekterar landets One-China policy och erkänner Kinas suveräna rätt över Taiwan. Utvecklingsstödet fungerar därför som en viktig del i Kinas strävan efter att underminera Taiwans diplomatiska position, speciellt eftersom Taiwan starkaste utrikespolitiska stöd återfinns bland utvecklingsländer (Wesley-Smith 2007, s 16-20). Vidare har frågor rests kring de infrastrukturprojekt som Kina har finansierat. Kina har tenderat att koppla ihop finansiering av sådana projekt med att mottagarlandet också kontrakterar kinesiska företag att genomföra projektet. Materialet till projekten tenderar att importeras från Kina, och kinesiska företag föredrar generellt att anställa kinesiska gästarbetare (Aidoo & Hess 2015, s 118-119). Kinas utvecklingsstöd i form av investeringar och lån ses som en del i en kinesisk strategi för att få tillgång till nya marknader där kinesiska företag kan sälja kinesiska produkter. Vidare har no strings attached-modellen beskrivits som en strategi för Kina att få tillgång till mottagarlandets oljetillgångar och andra naturresurser (Zafar 2007, s 105). 11

4.4 Teoretisk diskussion Som Schimmelfennig och Sedelmeier nämner vilar en framgångsrik utvidgning av EU på att det inte finns en tredje part närvarande som kan utöva cross-conditionality. Under de utvidgningar av unionen som hittills genomförts har EU som ensam aktör kunnat utöva konditionalitet. Kinas aktivitet på västra Balkan genom BRI skulle därför kunna utgöra en ny situation för EU. Kina tycks följa ett liknande handlingsmönster som tidigare observerats i no strings attached-modellen, det vill säga att kinesiskt stöd för projekt, i det här fallet kopplade till BRI, inte konditionaliseras. Kinesiskt stöd bör därför i mottagarlandet uppfattas som mindre kostsamt än EU:s konditionaliserade belöningar. Om man följer antagandet om att ett lands politiska elit agerar efter en kalkyl där de föredrar belöningar som ligger nära i tiden och kommer med låg kostnad bör Kinas stöd utgöra ett attraktivt alternativ till belöningar från EU. Om EU:s krav dessutom saknar legitimitet hos ett kandidatland bör landets politiska elit välja kinesiskt stöd över belöningar från EU. I de fall där det kinesiska stödet resulterar i att EUregler inte följs i kandidatlandet finns det stöd för argumentet att BRI undergräver EU:s konditionalitet. 5. Forskningsdesign och metod 5.1 Forskningsdesign Syftet med det här arbetet är att pröva om BRI undergräver EU:s möjlighet att tillämpa konditionalitet genom sin utvidgningsstrategi. Det här påståendet har inte prövats empiriskt förut. Utifrån litteraturen finns det därför ingen uppfattning om hur utfallet av en studie av påståendet kommer att se ut. Det här arbetet kommer därför att vara öppet för resultat som antingen stärker eller försvagar påståendet. För att undersöka om BRI undergräver EU:s utvidgningspolitik kommer studien vara upplagd efter en komparativ fallstudiedesign. Den här designen lämpar sig väl utifrån arbetets syfte. Genom att genomföra en intensiv studie av ett specifikt fall skapas möjligheten att göra en mer detaljerad beskrivelse och skapa en djupare förståelse för fenomenet som undersöks (Esaiasson et. al. 2017, s 108-110). Då undersökningens syfte är att identifiera situationer där ett kandidatland på grund av BRI agerar på ett sätt som strider mot EU:s acquis tycks en fallstudie vara lämplig. Serbien är det kandidatland som valt ut för att studeras i det här arbetet. En detaljerad motivering av detta strategiska urval presenteras under sektion 6.2. 12

För att kunna uttala sig om huruvida BRI undergräver EU:s möjlighet att tillämpa konditionalitet måste situationen i Serbien jämföras med ett snarlikt fall där BRI inte är närvarande. Ett sådant fall finns inte att observera empiriskt då samtliga länder som idag förhandlar om medlemskap med EU också deltar i BRI. Samtidigt är det viktig att notera att mängden BRI-investeringar ser olika ut mellan kandidatländerna. Av de möjliga länderna att studera i detta arbete är Serbien det landet som tagit emot i särklass störst mängd stöd och investeringar som kan kopplas till BRI-projekt i landet. Om BRI påverkar EU:s möjlighet att tillämpa unionens utvidgningsstrategi bör det därför finnas störst sannolikhet att observera detta i Serbien. I de kandidatländer där BRI-investeringar har skett i en lägre grad än i Serbien bör sannolikheten för att BRI undergräver EU:s utvidgningsstrategi också vara lägre. Denna naturliga variation som finns mellan kandidatländerna bör således gå att dra nytta av. Serbien kan jämföras med ett kandidatland som skiljer sig från Serbien i graden av BRI-investeringar, men som i övrigt liknar Serbien i så många avseenden som möjligt. Om Serbien skiljer sig från det andra kandidatlandet genom att Serbien bryter mot EU:s konditionalitet i frågor som rör BRI bör det gå att uttala sig om ett förhållande mellan BRI-investeringar och ett kandidatlands val att bryta mot EU:s konditionalitet. Den jämförande fallstudien är därför i det här arbetet upplagt efter en mest lika-design (Esaiasson et. al. 2017, s 101-104). Serbien kommer att jämföras med EU-kandidatlandet Montenegro. Valet av Montenegro presenteras mer utförligt under sektion 6.2. Att BRI också är en närvarande faktor i Montenegro gör att den jämförande designen inte blir fullt så kraftfull. Det är möjligt att Montenegro också bryter mot EU:s konditionalitet, och att även en lägre deltagandegrad i BRI har påverkat detta beslut. I de fall där både Serbien och Montenegro bryter mot EU:s konditionalitet kommer resultatet diskuteras för att en tillfredsställande slutsats ska kunna nås. En sådan resultatdiskussion bör vara tillräcklig för att besvara arbetets forskningsfråga även i de situationer där undersökningens resultat tycks bli något mer svårt att tolka. Vidare vilar studien på en rad kontrafaktiska antaganden om hur Serbien och Montenegro hade agerat om länderna inte hade deltagit i BRI. Dessa kontrafaktiska antaganden används för att bestämma huruvida landet lever upp till de förväntningar som EU har på ett kandidatland att genomföra de nödvändiga reformer som krävs för att landet ska kunna bli en medlem i unionen. Om det kontrafaktiska antagandet infrias har landet uppfyllt EU:s förväntning. Om det kontrafaktiska antagandet däremot inte infrias har landet inte uppfyllt EU:s förväntning. I situationer där Montenegro uppfyller EU:s förväntan, men Serbien inte gör det finns det skäl att tro att BRI har undergrävt EU:s konditionalitet. Det finns uppenbara 13

risker med att ställa upp kontrafaktiska antaganden. Det går aldrig att göra helt korrekta prediktioner om vad som skulle ha hänt om en faktor inte hade närvarat. Det är därför av stor vikt att kontrafaktiska antagandet vilar på tidigare forskning och teorier som är relevanta för sammanhanget (Esaiasson et. al. 2017, s 106-108). I den här studien vilar de kontrafaktiska antagandena på tidigare forskning om EU:s utvidgning, samt på Schimmelfennigs och Sedelmeiers external incentives-modell. Tidigare forskning om länders anslutningsprocess till EU har visat att det finns ett generellt handlingsmönster som EU respektive kandidatlandet följer. Om BRI inte hade varit närvarande är det rimligt att anta att Serbien och Montenegro hade agerat på ett likartat sätt. External incentives-modellen är en väletablerad och inflytelserik teori i litteraturen. Det är dock viktigt att notera att det finns fler teorier om EU:s utvidgning. Vad som gör external incentives-modellen lämplig för det här arbetet är att modellen lägger fokus på kandidatlandets agerande under medlemskapsförhandlingarna med EU. External incentives-modellen bidrar därför med ett lämpligt teoretiskt ramverk som de kontrafaktiska antagandena kan härledas ur. De kontrafaktiska antagandena presenteras och diskuteras i sektion 5.3. 5.2 Metod För att genomföra undersökningen har en kvalitativ textanalys tillämpats som metod. Den kvalitativa textanalysen är väl lämpad som metod i det här arbetet då undersökningsmaterialet består av olika texter. Dessa texter är författade av aktörer som inte kan betraktas som opartiska eller oberoende. Svaret på forskningsfrågan som det här arbetet ämnar besvara kommer därför inte att finnas utskrivet ordagrant i materialet. Istället kommer svaret på forskningsfrågan behöva härledas ur en tolkning av texternas innehåll (Esaiasson et. al. 2017, s 211-213). Att genomföra intervjuer skulle utgöra ett huvudalternativ till en textanalys. Problemet med att tillämpa intervjuer som metod i det här arbetet är att det är mycket tveksamt om centralt placerade nyckelpersoner skulle ställa upp på en intervju. Detta gäller i synnerhet för kinesiska källor. En textanalys förefaller därför vara en lämplig och realistisk metod att tillämpa i det här arbetet. För att strukturera textanalysen har fyra policydimensioner konstruerats. Dessa dimensioner reflekterar olika aspekter av Köpenhamnskriterierna och acquis. Vidare har dimensionerna valt ut med hänsyn till no strings attached-modellen. Utifrån respektive dimension har en rad textfrågor formulerats. Frågorna syftar till att identifiera situationer där landet, på grund av 14

förekomsten av BRI, agerar på ett sätt som strider mot Köpenhamnskriterierna och acquis. Frågorna besvaras genom stängda och binära svarsalternativ. Det är inte helt oproblematiskt att konstruera stängda, binära svarsalternativ till textfrågorna. Ett problem är att de svar som framkommer ur undersökningen inte blir fullt så nyanserade som de hade blivit om öppna svar på frågorna tillåtits. Samtidigt finns det också risker med att tillämpa öppna svarskategorier. Svaren riskerar att bli spretiga och svårtolkade. Arbetets slutsats riskerar därmed att bli ganska intetsägande. Då det här arbetet kan betraktas som en första studie av ett oprövat påstående tycks det rimligt att söka tydliga svar på forskningsfrågan. Vidare kommer svaren att nyanseras genom att resultaten diskuteras. Det är därför lämpligt att använda sig av stängda och binära svarsalternativ (Esaiasson et. al 2017, s 222-224). Eftersom svaret på textfrågorna inte kan förväntas skrivas ut i materialet kommer tolkning att utgöra en fundamental del av undersökningen. Detta blir än viktigare då frågorna besvaras genom stängda och binära svarsalternativ. Vid svårtydda situationer kommer tolkningen att ta stor hänsyn till EU-kommissionens årliga rapport om Serbien såväl som Montenegro. I rapporterna görs en helhetsbedömning av hur väl Serbien uppfyller de olika kapitlen i acquis. Detta innebär att abstraktionsnivån höjs något, men att det samtidigt går att diskutera fram ett svar med ganska goda belägg. EU-kommissionens rapporter får dessutom betraktas som en direkt och mycket god källa till material då den bedömer till vilket grad länderna uppfyller acquis. Detta bör i sammanhanget väga tungt. 5.3 Analysverktyg För att genomföra undersökningen har ett analysverktyg konstruerats. Till att börja med har fyra policydimensioner skapats. Genom no strings attached-modellen går det att utskilja några policydimensioner som tycks påverkas av kinesiskt stöd. Dessa dimensioner går här under benämningarna: ekonomi; demokrati och mänskliga rättigheter; utrikespolitik; samt miljö. Dimensionerna ekonomi, demokrati och mänskliga rättigheter samt miljö relaterar direkt till Köpenhamnskriterierna. Dessa dimensioner har valts ut då det är tänkbart att landet på grund av BRI har agerat på ett sätt som avviker från EU:s krav inom dessa policydimensioner. Dimensionen ekonomi omfattar frågor som rör konkurrens och arbetskraft. Förutom demokrati och mänskliga rättigheter inkluderar dimensionen med samma namn också frågor som omfattar arbetares rättigheter. Dimensionen miljö inkluderar frågor som rör miljöregler. Utrikespolitik regleras inte i Köpenhamnskriterierna. Medlemsländer 15

förväntas dock sälla sig till en gemensam EU-linje i utrikesfrågor. EU:s agerande i utrikespolitiska frågor bygger på värdet av gemensamma normer som rör demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och respekt för rättsstaten. Dessa normer återfinns även i Köpenhamnskriterierna. Ett kandidatland till EU som respekterar Köpenhamnskriteriernas normativa krav bör därför sälla sig till en gemensam EU-linje i utrikespolitiska frågor. Om landet avviker från att sälla sig till EU-uttalanden om Kina är det tänkbart att BRI är en påverkande faktor. Den utrikespolitiska dimensionen blir därför intressant att undersöka. Textfrågorna kan antingen besvaras med huruvida landet uppfyller EU:s förväntningar eller ej. Ett exempel på en textfråga är: Skedde tilldelning av byggnadskontrakt vid projekt kopplade till BRI transparent och med hänsyn till EU:s konkurrensregler? Om svaret blir ett ja tolkas detta som att landet följer EU:s regler, och därmed uppfyller EU:s förväntningar. Om svaret blir ett nej tolkas detta som att landet bryter mot EU:s förväntningar. Frågorna kommer att ställas till både Serbien såväl som Montenegro. Eftersom Serbien är det landet som tagit emot störst andel BRI-investeringar kommer undersökningen också fokusera djupare på landet. Detta eftersom det bör vara i Serbien som det finns störst sannolikhet att spåra situationer där BRI kan ha undergrävt EU:s konditionalitet. Resultaten från Serbien och Montenegro kommer sedan att jämföras. Om Serbien bryter mot EU:s förväntningar medan Montenegro uppfyller EU:s förväntningar finns det anledning att tro att BRI är en påverkande faktor i detta. I sådana situationer går det att hävda att BRI undergräver EU:s konditionalitet. Eftersom BRI också är en närvarande faktor i Montenegro, om än mindre än i Serbien, kommer resultaten att diskuteras även i de fall där svaren från både länderna är lika. Detta eftersom det är tänkbart att även en mindre närvaro av BRI kan påverka hur ett land agerar. I dessa fall kommer ett tillfredsställande svar att diskuteras fram. För att en fråga ska kunna besvaras på det här sättet har en rad kontrafaktiska antaganden gjorts om hur länderna kan förväntas agera om BRI inte hade varit en närvarande faktor. Eftersom landet är ett kandidatland till EU är det rimligt att anta att landet vill bli medlem i unionen. Utifrån vad som observerats från tidigare anslutningsprocesser är det också rimligt att utgå från att EU inte kommer att göra några kompromisser angående innehållet i acquis. Om BRI inte hade varit en närvarande faktor är det därför rimligt att anta att landet skulle sträva efter att följa EU:s regler så att landet kan ansluta sig till unionen. Genom att utgå från dessa kontrafaktiska antaganden bestäms om landet uppfyller EU:s förväntningar eller ej. En avvikelse från EU:s krav kan manifesteras genom att Serbien tar beslut som direkt strider mot EU:s förväntan på landet, att landet förhalar eller förskjuter implementering av EU- 16

lagstiftning, eller att Serbien genom att vara tysta låta bli att sälla sig till en gemensam EUlinje i en fråga. I figur 1 redovisas analysverktyget i sin helhet i tabellform. Dimension Fråga Svar som uppfyller EU:s förväntan 1. Ekonomi 1. Skedde tilldelning av byggnadskontrakt vid projekt kopplade till BRI transparent och med hänsyn till EU:s konkurrensregler? 2. Använder sig kinesiska företag kopplade till BRIprojekt av kinesisk 2. Demokrati och mänskliga rättigheter arbetskraft? 3. Upprätthålls arbetares rättigheter vid projekt som är kopplade till BRI? 4. Har landet inskränkt principen om rättsstaten eller mänskliga rättigheter för att främja sin relation till Kina? 3. Utrikespolitik 5. Har landet sällat sig till EUuttalanden om protesterna i Hong Kong? 6. Stödjer Kina Serbiens position i konflikten med Kosovo? 4. Miljö 7. Följs EU:s miljöregler vid projekt kopplade till BRI? Ja Nej Ja Nej Ja Nej Ja Svar som inte uppfyller EU:s förväntan Nej Ja Nej Ja Nej Ja Nej Figur 1. 6. Material och val av fall 6.1 Begränsningar Det är viktigt att notera att det här arbetet inte strävar efter att göra en total kartläggning över hur BRI möjligtvis påverkar EU:s förmåga att tillämpa sin utvidgningspolitik. Detta skulle inte vara möjligt i något arbete. Istället koncentrerar sig det här arbetet på att finna indikatorer 17

där BRI har lett till att den politiska eliten i ett kandidatland har brutit mot EU:s konditionalitet. Vidare kommer den politiska elitens agerande stå i fokus för undersökningen. Andra inhemska eliter, såsom den ekonomiska, exkluderas från studien då arbetet annars riskerar att bli spretigt. Arbetet kan därför betraktas som en inledande pilotstudie som kan bereda väg för fortsatta studier inom fältet. 6.2 Val av fall Arbetets syfte är att undersöka om BRI undergräver EU:s förmåga att tillämpa konditionalitet som en del i unionens utvidgningspolitik. Till att börja med avgränsas arbetet naturligt av att en begränsad mängd länder är officiella kandidater till EU-medlemskap. Dessa länder är Albanien, Nordmakedonien, Montenegro, Turkiet och Serbien. Samtliga av dessa länder deltar också i BRI. Då Turkiets relation med EU har försämrats avsevärt befinner sig medlemskapsförhandlingarna i stiltje. Då medlemskapsförhandlingarna mellan EU och Turkiet befinner sig i stiltje förefaller västra Balkan därför vara ett naturligt val av region att undersöka. Ett alternativ är att genomföra en bredare undersökning där alla aktuella länder inkluderas som fall. Fördelen med ett sådan upplägg är att det går att skapa en uppfattning om ett bredare mönster i regionen. Vidare skulle det också gå att visa på eventuella intressanta skillnader mellan fallen. Tänkbara problem med en flerfallsundersökning i det här arbetet skulle vara att undersökningen blir för spretig och ytlig. Att undersöka ett fall mer noggrant på djupet bör göra det möjligt att också undersöka flera olika policydimensioner närmre. Det tyckts därför lämpligt att avgränsa undersökningen till ett fall i det här arbetet (Teorell & Svensson 2007, s 221-222). Som konstaterats är BRI ett relativt nytt projekt under ständig utveckling. Detta är viktigt att ha i åtanke när ett fall ska väljas. Många påtänkta och planerade projekt som kopplats till BRI ligger ännu i framtiden. För att undersökningen ska bli så omfattande som möjligt tyckts det därför rimligt att strategiskt välja det fall där det tycks mest sannolikt att BRI undergräver EU:s utvidgningspolitik (Teorell & Svensson 2007, s 154-156). Valet har därför fallit på Serbien. Serbien är det land på västra Balkan som tagit emot avsevärt störts mängd investeringar och bidrag från Kina genom BRI. Vidare har en rad projekt i Serbien som kopplats till BRI antingen redan blivit färdigställda eller är under konstruktion. Serbien har också nära band med Kina. Kina har bland annat pekat ut Serbien som en strategisk partner i 18

regionen. Samtidigt har Serbien sedan några år tillbaka förhandlat med EU om medlemskap i unionen, och landet förväntas vara redo att ansluta sig någon gång de kommande tio åren. Montenegro har valts ut som det fall som Serbien kommer att jämföras med. Som diskuterats i sektion 5.1 kommer den jämförande fallstudien att vara upplagt efter en mest lika-design. Detta innebär att Serbien bör jämföras med ett land som i så många avseenden som möjligt liknar Serbien förutom i den faktor som man undersöker, vilket i detta fall är mängden BRIinvesteringar. Serbien tar emot en betydligt större andel BRI-investeringar än Montenegro (Bielinski, Markiewicz & Oziewicz 2019, s 15). Denna skillnad mellan länderna är fundamental för att undersökningen ska kunna genomföras. Montenegro har förhandlat om EU-medlemskap sedan år 2012 medan Serbien har förhandlat om EU-medlemskap sedan år 2014. Vidare blev Montenegro självständigt från just Serbien år 2006. Serbien och Montenegro bör därför vara de två länder i regionen västra Balkan som liknar varandra mest. Montenegro tycks därför också vara det landet som lämpar sig bäst att jämföras med Serbien för den här studien (Nationalencyklopedin Montenegro, hämtad 2020-07-07). 6.3 Generalisering Att välja fall utifrån gynnsamma omständigheter är inte helt okomplicerat. Om resultaten skulle visa att BRI inte undergräver EU:s konditionalitet finns det goda anledningar att tro att detsamma gäller för övriga länder på västra Balkan. Om det däremot skulle visa sig att BRI undergräver EU:s förmåga att bedriva utvidgningspolitik gentemot Serbien är möjligheterna att generalisera resultatet något mer begränsade. Detta eftersom Serbien är det landet i regionen som tagit emot störst andel BRI-investeringar, vilket gör att landet inte är helt representativt. Om det skulle visa sig att BRI även undergräver EU:s konditionalitet i Montenegro finns däremot större möjlighet till generalisering. Detta eftersom Montenegro tar emot BRI-investeringar till en nivå som mer liknar de andra länderna i regionen. Ett resultat från Serbien skulle samtidigt kunna visa hur länderna kan förväntas agera om de tar emot en större mängd BRI-investeringar i framtiden (Teorell & Svensson 2007, s 154-156). 6.4 Material Materialet till undersökningen har begränsats till textmaterial. Dessa texter inkluderar officiella rapporter, nyhetsartiklar samt rapporter från policyinstitut. Sådant material bör vara 19

tillräckligt för att besvara forskningsfrågan. Eftersom arbetet inte strävar efter att göra en totalundersökning finns det således ingen anledning till att göra ett bredare val av material. Då BRI är ett relativt nytt projekt begränsas materialets tidsspann naturligt. Vidare är materialets språk begränsat till engelska. Det optimala hade varit att även inkludera material författat på serbiska, montenegrinska och kinesiska i undersökningen. Samtidigt bör materialet på engelska kunna besvara forskningsfrågan på ett tillfredsställande sätt (Esaiasson et. al 2017, s 225-226). Textmaterialet har författats av aktörer som inte kan betraktas som opartiska. Det är tänkbart att textförfattarna har ett intresse av att inte skriva ut sådant som kan uppfattas som kontroversiellt. Vidare är det tänkbart att textförfattarna väljer att vinkla materialet till deras fördel. För att undvika att materialet blir ensidigt och endast reflekterar en viss aktörs framställning av situationen har textmaterial från olika aktörer inkluderats. Det finns problem med att samla officiellt material från Kina. Den kinesiska staten är inte transparent med rapporter och dylikt material som skulle lämpa sig för den här undersökningen. För att reflektera Kinas perspektiv används material insamlat från nyhetsorganisationer som har nära band till den kinesiska staten. Detta material bör hanteras varsamt då materialet får betraktas som propaganda. På grund av de nära banden till den kinesiska staten kan material inhämtat från sådana källor samtidigt betraktas som kvasi-officiellt material. Detta material bör därför reflektera ett mer officiellt kinesiskt perspektiv. 6.5 Validitet och reliabilitet Undersökningens analysverktyg har utformats med hänsyn till acquis och no strings attachedmodellen. Syftet är att identifiera situationer där BRI orsakar en konflikt med EU:s regelverk. Analysverktyget bör därför ha god validitet, givet att de kontrafaktiska antagandena om hur länderna hade agerat om BRI inte varit en närvarande faktor stämmer. Vidare bör en jämförelse mellan Serbien och Montenegro vara tillräcklig för att uttala sig om huruvida BRI undergräver EU:s konditionalitet. Som diskuterades i sektion 6.4 kan textförfattarna inte betraktas som opartiska. Detta skulle kunna innebära ett reliabilitetsproblem. För att åtgärda detta har material från olika källor samlats in. Den samlade bilden som materialet skapar bör närma sig ett mer balanserat resultat utan större reliabilitetsproblem (Teorell & Svensson 2007, s 55-59). 20

7. Analys 7.1 Dimension: Ekonomi 7.1.1 Fråga 1: Skedde tilldelning av byggnadskontrakt vid projekt kopplade till BRI transparent och med hänsyn till EU:s konkurrensregler? - Ja: EU:s förväntan uppfylls. - Nej: EU:s förväntan uppfylls inte. It would not be immodest or wrong to call Serbia China s main partner in Europe (Surk 2017, hämtad 2020-05-16). Det ovanstående citatet yttrades av Serbiens konstruktions-, transport- och infrastrukturminister Zorana Mihajlovic i ett uttalande under Xi Jinpings statsbesök i Serbien år 2016. Uttalandet visar på de allt närmre band som Serbien och Kina har knutigt under senare år genom bland annat Serbiens deltagande i BRI. En rad projekt som kan kopplas till BRI har initierats i Serbien. Ett projekt som framställts som ett flaggskepp för 17+1-initiativet är uppbyggnaden av en järnvägslinje mellan den ungerska huvudstaden Budapest och den serbiska huvudstaden Belgrad. Järnvägslinjen mellan de två huvudstäderna är tänkt som en del i en längre järnvägssträcka från Grekland till Central- och Västeuropa. Tanken är att kinesiska exportvaror ska skeppas till den kinesisktägda hamnen Pireus i Grekland för att sedan transporteras vidare per järnväg ut i Europa. Serbien har en strategiskt viktig geografisk position då en järnväg genom landet skulle reducera transporttiden med uppemot fem timmar. Ett problem är att Serbiens infrastruktur är underutvecklad, vilket innebär att omfattande moderniseringar krävs för att en sådan järnvägsrutt ska kunna bli en realitet. Här utgör därför kinesiska investeringar genom BRI en attraktiv möjlighet för Serbien att kunna genomföra en modernisering av landets vägar och järnvägar (Karnitschnig 2017, hämtad 2020-05-15). Järnvägssträckan mellan Budapest och Belgrad skulle bli det första projektet som genom 17+1-initiativet genomförs i två länder. Vidare är Ungern ett medlemsland i EU, vilket inte Serbien är. Hela järnvägssträckan från Budapest till Belgrad skulle utgöra Kinas dyraste BRI-investering i Europa dittills (Brînză 2020, hämtad 2020-05-12). Projektet initierades år 2014 genom en gemensam deklaration signerad av Ungerns, Serbiens och Kinas respektive premiärministrar. Under 2015 presenterades en konkret planering av järnvägen, och under 2016 fastlades projektets finansiering. Den serbiska sektionen av järnvägen finansieras till 85% av kinesiska lån till ett värde av 1.8 miljarder USD. År 2017 21