www.afghanistan.nu # 1 årg 2011 15 kr USA utplånade hel by Afghanistan.nu 1

www.afghanistan.nu # 1 årg 2011 15 kr USA utplånade hel by Afghanistan.nu 1

Finding Ali - vacker men tveksam film 2001 träffade Pål Hollender Ali Sajjad i Kabul. Ali Sajjad var då nio år. Finding Ali skulle på Konstnärsnämndens bekostnad bli en film om deras möte tio år senare. Vi ser filmen på Moderna museet i Stockholm. Filmen handlar inte om mig, säger Pål Hollender men vi inser att Finding Ali är ett självporträtt av Pål Hollender där han reser runt i Kabul som låtsasjournalist i en påhittad dokumentär om ett sökande som inte är på riktigt. All konst handlar om att iscensätta sig själv, uttrycka sig och det gör Hollender i Finding Ali lika mycket som han gjort i sina tidigare filmer. Mest känd är han för provocerande och djupt oetiska filmer som Buy bye beauty där han har sex med prostituerade i Riga, och liksom i den blandar Hollender ihop dokumentärgenren med sina egna individualistiska och spektakulära intressen. Finding Ali är en vacker och välredigerad film med bilder från Kabul där vanliga män berättar om kriget; Pål Hollender har gjort en film om Afghanistan utan att filma soldater och krigshandlingar, vilket gör Finding Ali till en omöjlighet. Hollender är kritisk till kriget och ockupationen och då och då glimtar en politisk analys, en skarp kommentar förbi, men eftersom filmen handlar om en resa med filmaren som krigsturist i centrum Pål Hollender på marknaden i Kabul, hos barberaren, som eldslukare, som skottskadad, som klipper gräs i Sverige, blir effekten en beskrivning av de andra som de främmande, på samma sätt som ockupationsmakten alltid beskrivit koloniserade. Förtorkade minfält runt Kabul ställs mot saftiga gräsmattor i Sverige som måste klippas och klippas. Effekten är slående och publiken inser att det är bättre i Sverige där vi har vatten och gräs och fred afghanerna som är för primitiva för vår standard är inte som oss. Där innehållet uteblir hittar Hollender på och förfalskar; också kritiken blir osann. Istället för att utmana makten blir Hollenders lekande reporter ett stöd åt den. Ali Sajjad varken kan eller vill medverka i Hollenders film. Ockupationen har gjort umgänge mellan afghaner och utlänningar riskfyllt, och vi förstår att Hollenders kontakt med Ali Sajjad utsatte familjen för fara. Den påminner om Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul där hon hämningslöst hängde ut bokhandlarens familj, utan dess godkännande. Men Pål Hollender drar inga lärdomar. Han fortsätter i samma stil. Alis familj får finna sig i att det blir en film, säger han på Moderna museet, det kan de inte hindra. Lena & Torbjörn Björkman 2 Afghanistan.nu

Det tabubelagda kriget Kriget i Afghanistan är nu inne på sitt tionde år. Det har pågått lika länge som första och andra världskriget tillsammans. Det är det största pågående kriget i världen och USA deltar med 47 allierade främst väststater. Kriget trappas upp år från år med allt fler utländska soldater och det kräver fler och fler offer främst av civila afghaner men också av de utländska trupperna. Kostnaderna för kriget är astronomiska och tynger USAs ekonomi. Sveriges inträde i kriget 2002 betydde slutet på en epok med 200-årig fred för vårt land. För första gången sedan Napoleonkrigen är Sverige i krig som allierad med en stormakt. Kriget förs som ett klassiskt kolonialkrig mot ett av världens fattigaste länder i Centralasien ljusår från vad som kan definieras som svenskt säkerhetspolitiskt närområde. Sverige deltar med den största militära insatsen på många år inräknat FNs fredsbevarande insatser och kostar 1,9 miljarder 2011. Svenska soldater är i strid med det afghanska motståndet så gott som varje dag numera. Kriget i Afghanistan slukar alla tillgängliga resurser för det svenska försvaret. Sverige deltar inte med en enda soldat i något av de många fredsbevarande FN-insatserna runt om i världen trots upprepade vädjanden från FN och organisationer som Afrikanska Unionen att vi skall ställa upp. Det finns ingen politisk vilja från regeringen att delta i FNs fredsbevarande operationer längre och det finns inte resurser till det heller. Kriget i Afghanistan slukar allt. Men i den offentliga politiska diskussionen finns inte kriget. Det förefaller tabubelagt trots att det påverkar världspolitiken och trots att det vänt upp och ned på Sveriges säkerhetspolitik. I den senaste Folk och Försvarskonferensen i Sälen nämndes Afghanistan i försvarsminister Tolgfors anförande två gånger men då i bisatser och i ÖB Göranssons anförande vid samma tillfälle gjordes en närmast förströdd referens till den svenska styrkan i Afghanistan. När utrikesminister Bildt höll sitt första utrikespolitiska linjetal på 4 år den 23 november 2010 var det bara ett par dagar efter Nato:s toppmöte i Lissabon där kriget stod högst på dagordningen. Man förväntade sig då att utrikesministern skulle ta tillfället i akt att utveckla regeringens linje om kriget. Men icke. På ett ställe i det långa talet nämns Afghanistan. Det kan citeras i sin helhet: "Förra året dödades ca 6 500 människor i knarkkartellernas krig över kontroll av smugglingsvägarna bara i Mexico. Det var fler än i krigets Afghanistan." Huvudaktörerna i kriget USA och Nato vill inte heller ha en stor offentlig diskussion om Afghanistan. I Obamas tal till nationen 25 januari nämns kriget med i slutet av talet med ett par allmänna fraser om att det går framåt men att det är svårt. På den stora säkerhetskonferensen i München talade NATOs generalsekreterare Fogh Rasmussen 5 februari utan att nämna Afghanistan en enda gång. Inte heller tog någon av de andra huvudtalarna från de stora västländerna upp kriget. Det är inte längre möjligt att sälja kriget i Afghanistan som ett demokratiseringsprojekt eller som befrielse av kvinnorna eller för att starta skolor. USA anger nu officiellt ett skäl till kriget: att bekämpa terrorism som låg bakom 9/11-attentaten. Det är dock inte heller trovärdigt. CIA anger att högst 50-100 al-qaidamedlemmar finns i Afghanistan medan alla vet att organisationen existerar som ett nätverk runt om i världen. USAs verkliga intresse är snarare att få kontrollen över en viktig del i Centralasien med bland annat den stora projekterade gasledningen (TAPI-projektet) från de jättelika gasfyndigheterna i Turkmenistan. Afghanistan är ett nyckelområde i ett stort geopolitiskt spel i Asien" skriver John Foster internationell expert på olja- och naturgastillgångar i Toronto Star den 23 december 2010. Nato-länderna tvingades med i kriget efter starka påtryckningar från USA enligt EUs president Herman Van Rompuy i dokument som WikiLeaks avslöjade. Motivet för Sveriges deltagande i kriget har steg för steg kommit fram i offentligheten. Ledande militärstrateger på Försvarshögskolan talar klarspråk och säger att regeringen vill kvalificera Sverige som en militär partner till USA och Nato i kommande militära operationer i världen. Kriget i sig är motivet för Sveriges trupper i Afghanistan. Allt det vackra talet om demokrati, kvinnors rättigheter, skolor osv som regeringen tidigare fört fram är enligt dessa militärstrateger bara till för att få kriget acceptabelt för svenska folket. Opinionen mot kriget växer båda i USA och i Europa. I Tyskland, Frankrike och Storbritannien är mellan 60 och 70 procent mot kriget. Detta tillsammans med de dolda motiven gör att de styrande inte vill tala om kriget i Afghanistan. Kriget har blivit tabu. Lars-Gunnar Liljestrand Afghanistan och folkrätten FiB-juristen Lars-Gunnar Liljestrand talar lördag den 16 april kl 13-14 på ABF-huset i Stockholm. Han står på förslag till ny ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet. Efter föredraget och en kort frågestund börjar årsmötet 14.15. Afghanistan.nu 3

Marinsoldaten som blev fredskämpe Matthew Hoh, 38 år, var kapten i USA:s marinkår och påläggskalv i utrikesdepartementet med en lysande karriär framför sig, när han valde att hoppa av och istället ägna sig åt fredsarbete. Under ett Sverigebesök uppmanar han den svenska regeringen att inte smutsa ner sig med att delta i Afghanistankriget utan istället trycka på för att få Obama att inleda fredsförhandlingar. Matthew Hoh representerar en ny typ av opposition mot USA:s krig. Han kritiserar USA:s krigspolitik inifrån, anser att jakten på al Qaida är legitim men inte kriget mot talibanerna, som han betraktar som en pashtunsk nationell proteströrelse. Den här typen av pragmatisk kritik har blivit så mycket viktigare i USA som den traditionella fredsrörelsen till stor del är förlamad. De har enligt Hoh "allvarliga betänkligheter" mot att gå emot Obama, som de hjälpte till makten. Ser man kallt på kriget, så var det i samband med 2008 års presidentval som det började trappas upp. Båda partier gick in för att visa att det här är ett krig som går att vinna, i synnerhet demokraterna eftersom de ständigt anklagas för att vara "mjuka i försvarsfrågor". Resultatet har blivit att Obama "fredspresidenten" har blivit den som trappat upp det här kriget med 50 000 nya soldater. - Mitt beslut att lämna utrikesdepartementet var inget som kom över en natt. Som kapten i marinkåren och civil försvarsanställd i Irak 2004-05 och 2006-07 insåg jag gradvis att stora delar av den sunnimuslimska befolkningen hade berövats allt inflytande och gjorde ett helt legitimt uppror. När jag 2009 kom till Afghanistan som politisk officer vid UD hade jag väntat mig att USA skulle föra en politik som dämpade konflikten. Istället eskalerade vi den. Som högste civile amerikan i Zabulprovinsen kom jag att tappa tron på de strategiska skälen för USA att vara i Afghanistan. Vår politik byggde på falska förutsättningar. Man sa till trupperna att om vi inte trappade upp detta krig skulle Empire State Building störtas i nästa al Qaida attack. I själva verket var al Qaida borta från Afghanistan. Motståndet kom från grupper som motsatte sig att vi ockuperat en viss dalgång eller en viss bondes åkrar. Vi stod mitt i en konflikt mellan centralregeringen och lokalbefolkningen som präglat Afghanistan sedan kung Zahers dagar. Otaliga lokala grupper De flesta pashtuner slåss inte under talibanernas vita flagga utan ingår i de nästan oräkneliga lokala grupper som reagerar mot de utländska soldaterna och mot en regering som fuskat sig till makten och försöker brandskatta dem. Valet i augusti 2009 blev droppen för min del. Jag såg med egna ögon hur stora delar av den pashtunska befolkningen bojkottade valet, men detta bortförklarades som en följd av talibanernas skrämseltaktik. Enligt ett färskt uttalande av general David Petreaus, USA:s ÖB i Afghanistan, har USA "lyckats stoppa en nedåtgående säkerhetsspiral i stora delar av Afghanistan" och även "vänt utvecklingen i vissa områden av stor betydelse". Det är "bullshit", det kan du skriva! I fjol ökade våra förluster 60 procent. De civila förlusterna ökade 20 procent. I januari 2011 inträffade 80 procent fler talibananfall än januari året innan och den här uppgången har pågått åtminstone sedan 2006. När Hoh sa upp sig 2009 blev reaktionen i media och bland kollegorna förvånansvärt välvillig. De flesta förstod mig, säger Hoh. Ambassadör Richard Holbrooke (avled i december 2010) sa att min kritik skulle tas på allvar. Han ville att jag skulle stanna och bli hans personlige representant hos general McChrystal (avsatt 2010). Välvilligt teaparty På ett möte med fem amerikanska ambassadörer i Kabul var det en som efteråt kom fram och sa: "Jag har två söner i vapenför ålder. Jag skulle aldrig gå med på att skicka dem till Afghanistan." Vad ska man säga om ett krig som inte ens USA:s egna ambassadörer tror på! Intressant nog har jag blivit väl mottagen även bland "teaparty" rörelsen. I synnerhet anhängarna till Ron Paul, som står för en icke interventionistiskt utrikespolitik, lyssnade på mig när jag talade på CPAC, den stora 4 Afghanistan.nu

årliga konservativa sammandragningen i Washington. Till och med gamle utrikesministern Henry Kissinger säger nu att kriget omöjligen kan vinnas: "Afghanistan har aldrig pacificerats av utländska trupper" (Washington Post 24 juni 2010). Och många tycker att det är för dyrt att hålla 800 baser utomlands när USA:s ekonomi går på knä. Enbart kriget i Afghanistan slukar för USA:s del en årlig summa som är sju gånger större än Afghanistans bruttonationalprodukt! Idag har USA drygt 100 000 soldater i Afghanistan, varav hälften i Nato ISAF och hälften under rent amerikanskt kommando. Obama har lovat att en hemtagning ska börja i juni i år. Kan vi tro honom? Liten neddragning En viss marginell neddragning kommer det nog att bli, menar Hoh. Enligt försvarsdepartementets budgetförslag ska antalet trupper minska till 98 250 nästa budgetår som börjar i oktober. Problemet är att USA inte har gjort några som helst förberedelser för att kunna lämna Afghanistan. Den freds och förhandlingsprocess som måste till har inte ens startat. I Pentagon säger man att målet att överlämna ansvaret till Kabulregeringen 2014 bara är "en önskan". General David Petreaus sa i höstas att "det här är en konflikt som kommer att ta tio år", det vill säga tio år till. Majoriteten av amerikanerna är emot kriget, om än passivt, men det finns också en stark opinion som antingen tror att vi kan vinna kriget eller ser det som ett led i "civilisationernas kamp" mot islam. Det finns opinionsmätningar som visar att 40 procent av republikanerna tror att Obama är en muslim. De ser gladeligen att kriget i Afghanistan fortsätter till 2040 eller 2050. I det här läget kan Sverige göra en viktig insats och det är att använda ert inflytande till att trycka på för fredsförhandlingar med alla berörda parter. Jag är medveten om att Sverige brutit den långa neutralitetstraditionen och nu smutsar ner er i ett annat lands inbördeskrig, men jag hoppas ändå på att era erfarenheter som fredsbevarare och medlare ska komma till sin rätt. Stefan Lindgren Seminarium med tvärdrag Förlaget Leopard och SSUs Tvärdrag anordnade ett seminarium 20 februari på ABF i Stockholm med författaren Carsten Jensen, Matthew Hoh (Afghanistan Study Group), Pierre Schori, Anders Fänge (på telefon från Kabul), Sten Widmalm (professor i statskunskap) samt filmaren Abigail Disney. Carsten Jensen talade om hur man skall förstå talibanernas inflytande: Efter att ryssarna lämnat och när sedan deras marionetter i Kabul avsatts störtades landet i totalt kaos. Om man vill förstå varför afghanerna åtminstone passivt stödde talibanerna när de kom till makten i mitten av 1996 så måste se hur situationen var då. Det var inte längre en konflikt mellan modernister och traditionalister. Det var ett totalt kaos som man knappast kan föreställa sig. Därför motsatte sig folk i allmänhet inte talibanerna när de kom och återställde ordningen. Då man talar med afghaner om den här tiden före talibanerna benämns den av alla som "perioden med de beväpnade männen". Om situationen idag säger Carsten Jensen: Det finns omkring 2 700 olika privata miliser. Det finns fler beväpnade män i dessa miliser än i den afghanska armén och de är bättrade beväpnade och förmodligen bättre tränade. Jag håller helt med de som säger att Karzairegimen är korrupt. Men grundfelet är att det inte går att bygga en stat under sådana här förhållanden. Carsten Jensen vänder sig mot de som talar om nödvändigheten att vara kvar med trupper: Argumentet vi alltid hör är att vi måste stanna annars blir det kaos. Men det är kaos redan i Afghanistan. En dansk officer talade modigt om vad han ansåg och förklarade för mig att de danska trupperna var en destabiliserande faktor i landet. Han menade också att det fanns inga tydliga frontlinjer. De hade en framskjuten bas Armadillo. De höll den i två år till priset av 23 danska soldater och basen har nu övergivits. Filmen Armadillo (http://svtplay.se/t/129797/ dox armadillo) visar striderna Pierre Schori, initiativtagare till seminariet. och förhållandet till civilbefolkningen. Varje gång man försökte få kontakt med befolkningen avvisades soldaterna. Befolkningen ville inte förknippas med de utländska trupperna. När trupperna en gång lämnar området så finns talibanerna där. Nu har de danska trupperna dragit sig tillbaka till en bas i distriktcentrat och man hävdar att det är ett led i en välplanerad reträtt för att kunna hålla staden. Men istället har man upptäckt att man blir angripen även där. Talibanerna är överallt. Det finns inga frontlinjer och jag anser inte att uppdraget i Afghanistan är mission impossible det är mission meaningless. Anders Fänge talade om den alltmer försämrade säkerhetssituationen. Antalet attacker från motståndet har ökat med 60 procent 2010. Man beräknar att endast 20 25 procent av afghanska armén kan strida på egen hand och endast 10 15 procent av polisen klarar sig utan stöd av Isaf. Anders Fänge underströk att talibanerna är en genuin inhemsk rörelse. Pierre Schori tog upp faran för FN att förknippas med kriget i Afghanistan utan att ha något som helst inflytande över Isaf. För USA existerar inte FN ens i den offentliga retoriken kring kriget. Då president Obama höll sitt stora tal på West Point den första december 2009 om utökningen med 30 000 man var FN inte ens konsulterat i förväg och i den utförliga artikeln i New York Times om talet nämndes inte FN. Pierre Schori ser en fara i att USAs allierade och stater från väst deltar i Afghanistan medan länderna i Asien och Afrika får ställa upp i FNs riktiga fredsbevarande operationer. Det kan på sikt leda till FNs försvagning och att länder i norr strider med USA medan länderna i söder ensamma får bära bördan av FNs insatser. Lars Gunnar Liljestrand Afghanistan.nu 5

Kunduzmassakern - två versioner På en offciell webbsida för USA:s örlogsflotta har det publicerats intressant material om vad som hände i Kunduzprovinsen 4 september 2009 när USA-flyg bombade två tankbilar som talibanerna kommit över. Läs och jämför två versioner av den massaker som blev följden. Den första är talibanernas version och den andra en amerikansk version. Talibanernas version Slutsatser av det Islamiska Emiratet av Afghanistans undersökningskommission om den ohyggliga händelsen i Kunduz och namnen på offren. Ramadan 18, år 1430 efter Hijra, 9 september 2009. I Guds, den Nådefulles, Barmhärtiges namn. Som rapporterats i media, fick Kunduz, en nordlig provins i Afghanistan, bära den tunga bördan av en fruktansvärd händelse. Utländska inkräktares jetplan bombade på fredagsnatten en folksamling, som bildats för att ta bränsle från tankbilar som övergetts av fienden. Mer än ett hundra personer från olika byar i distrikten Char Dara och Ali Abad dödades. Folk som var vittnen på platsen och några mediareportrar som besökt stället säger att alla offren var civila. Men talesmän för Nato och Kabulregimen och andra auktoriteter försäkrar fräckt att offren var beväpnade talibaner. Dagen efter den hemska händelsen, bildade det Islamska Emiratet av Afghanistan en undersökningsgrupp för att få fram fakta om händelsen och lämna dem i en särskild rapport. Syftet var att presentera fakta inför landet och världens folk att döma. Denna rapport har gjorts med den enda moraliska, religiösa och patriotiska afghanska förpliktelsen. Den är varken en politiskt motiverad rapport eller en propagandiskt orienterad sådan. Fakta i rapporten är de som lämnats av den lokala befolkningen och offrens anhöriga. Därför är den en trovärdig rapport om vad som hände. 1) Hur det inträffade: Mujahedin lade sig i bakhåll för tankbilarna på landsvägen genom Ali Abad-distriktet torsdagen den 3 september. Tankbilarna innehöll bränsle för militära fordon från centralasiatiska länder. Mujahedin brukar utföra sådana attacker men den här gången lämnade Nato-styrkorna tankbilarna oskadade på stridsplatsen. Mujahedin försökte köra dem till Char Daradistriktet men en av bilarna fastnade i floddyn mellan Ali Abad och Chara Dara. Mujahedin försökte tömma tankbilen på bränsle. Emellertid när folk i omgivande byar såg detta, ännu vakna på grund av Ramadan, kom de fram till mujahedin och bad om tillåtelse att ta hem av den utsprutande bensinen. Det tillät mujahedin, men när de såg fientliga spaningsplan i luften sa de till folket att sluta ta av bensinen. Men nu hade folksamlingen gått upp till hundratals personer och alla ville ta hem bensin. Mujahedin kunde inte hindra alla från att göra det. Några blev stoppade men många andra kom igen. Mujahedin som var där, säger att vi försökte på allvar säga åt folk att gå hem, men kunde inte tvinga dem till det. Exakt kl. 1.45 på natten bombade planen tankbilarna. 2) Alla offren är civila. Vid tiden för bombningen hade några Mujahedin och lokala lämnat platsen men där var fortfarande folk kvar. Boende i i byarna Haji Abdur Rahman, Haji Essa khan, Haji Amman, Haji Rustam, Yaqub bai, Essa Khel i Char Dara distriktet och andra byar säger att offren var deras söner och bröder och vanliga bybor. Många av dem fattiga ungdomar och studenter. Befolkningen tillbakavisar kategoriskt påståenden av talesmän för USA, Kabulregimen och andra partiska kretsar som hävdar att offren var väpnade Mujahideen. Tiotals skadade var också bybor. 3) Vit fosfor användes i attacken; tvärtemot påståendena att offren bränts upp i flammor från bensinen i tankbilarna som resultat av bombernas explosion, blev offren faktiskt brända i flammor från bomberna och andra sprängämnen. Vittnena säger att de såg eldsflammor från jetplanen gå ner till marken, och på två ställen sveddes marken på 100 kvadratmeter. De säger att de två tankbilarna inte träffades direkt från planen utan tankbilarna fattade eld från flammorna från bomberna som fälldes av planen..marken sveddes av flammorna. Det finns inga hål eller kratrar som kan visa på nedslag av bomberna. Offren säger att ett illaluktande ämne klistrades till deras kroppar och det kändes som att köttet brändes in på benen. En far till två söner, som dog efter flygraiden, sa att de hade förlorat balanssinnet innan de dog. Dessa är symptom sedda på offer i Bala Bok i provinsen Farah. Senare har läkare i Bala Bok sagt att offrens symptom beror på att vit fosfor använts. Detta avslöjar en oförlåtlig förbrytelse. Vit fosfor är ett giftigt ämne förbjudet att användas enligt alla krigslagar. Men inkräktarna använder det skamlöst. Ironiskt nog har FN och andra mänskliga rättigheters företrädare förblivit döva och blinda i denna allvarliga fråga. Kabulregeringen tillät inte att offren togs till Kabul för behandling. Det är klart att de inte ville att världen skulle få veta om användningen av vit fosfor i Kunduz. Det exakta antalet av offren är ännu okänt eftersom offren för denna fasaväckande händelse hör hemma i byar som ligger mycket avsides i området. Att få reda på det exakta antalet av dem som dödades i flygräden kommer att ta tid. Många kroppar brändes till aska medan andra brändes till oigenkännlighet. Några döda kroppar fördes iväg av flodens vatten. Några skadade togs till sjukhus. Det finns familjer som ännu inte vet om deras anhöriga blev martyrer eller skadades eller klarade sig. Lokalbefolkningen och ögonvittnen bedömer att upp till 120 kan ha dött i den blodiga händelsen men det exakta antalet kan inte bekräftas. (Sedan kommer namnen på de döda med uppgift om från vilken by de var och vad de hade för yrke eller om de var barn eller husmor. Namnen sträcktes upp på skyltar med ett namn för var och en av offren av die Linkes ledamöter i förbundsdagen när den i januari 2010 skulle besluta om förlängning av de tyska truppernas insats i Afghanistan - efter några ords 6 Afghanistan.nu

Hur många omkom när USA bombade två tankbilar i Kuduz 4 september i fjol? Läs talibanernas version och ockupanternas. inledning av Christine Buchholz som med kamrater varit och träffat anhöriga i Afghanistan. De blev utkörda av talmannen men fick komma tillbaka för röstningen. Den slutade med överväldigande majoritet för fortsatt tyskt deltagande i krig och ockupation.) Amerikansk version I början av september, om det var för att försöka minska deras rykte om att vara svagknäade eller för att handla i samklang med en framskymtande kris, skulle överste Klein beordra ett flyganfall som för alltid kom att ändra den tyska insatsen i Afghanistan och påverka säkerhetssituationen för månader i negativ riktning, om inte för år framåt. Någon gång den 3 september, hade ett band av Talibankrigare och utländska stridande attackerat en bränslekonvoj när den rörde sig söderut från Tajikistan in i Ali Bad distriktet i provinsen Kunduz, en Nato transportväg känd som Norra Distributionsnätet. Lokala berättelser beskriver de tjetjenska krigarnas brutalitet bland kidnappargänget som skulle ha avrättat två av de afghanska chaufförerna genom att såga av deras huvuden, en vanlig taktik på slagfältet bland utländska krigare i Afghanistan, Irak, Pakistan och Tjetjenien. Talibanerna kidnappade de två tankbilarna fyllda med bensin runt 15 kilometer från Kunduz City, kort avstånd från Kunduz flygbas där den 667 starka tyska PRT (provinsvisa "återuppbyggnadsteam" under militär kontroll) är stationerad. Efter en våldsam sommar av intensivt våld i provinsen Kunduz, som innebar flera attentatsförsök och brosprängningar nära Kunduz stad hamnade talibanerna i svårigheter att transportera de nedtyngda tankbilarna över de dyiga strandbankarna vid Kunduzfloden nära Omar Kheil, en liten by mellan de talibankontrollerade distrikten Chabar Dara och Ali Abad. När truckarna hade fastnat i dyn på en liten ö mitt i floden, uppmuntrade de talibanska och tjetjenska kidnapparna de lokala att tappa av en del av bränslet för att hjälpa till att lätta på lasten så att truckarna skulle kunna komma loss från lergraven. Ungefär vid denna tid begärde tyskarna hjälp från amerikanska BM-B till att lokalisera bilarna. När bombplanet lokaliserat de fastnade truckarna (10 min efter deras ankomst) förberedde flygplanet påfyllning av bränsle och lämnade scenen. Efter att ha upptäckt hur nära de kidnappade bilarna var tyska PRT, begärde överste Klein mer flyg och inom 20 min kom två amerikanska F15E. Tidigt den 4 september släppte dessa ett par 500-pundsbomber på de kidnappade bilarna där de stod fast i i leran nära byarna Omar Kheil och Yaqoubi. Vad som sen hände kastade Tysklands närvaro i Afghanistan och den växande osäkerheten i norra Afghanistan in i strålkastarljuset. Händelsen ledde till en nästan omedelbar negativ respons från befälhavaren för USA- och Nato-styrkorna., general Stanley McChrystal, som allvarligt skadade de amerikansk-tyska relationerna och föranledde tyska regeringstalesmän att tala om exitplaner för deras styrkor att dra sig tillbaka från Afghanistan. Bombningen av bensinbilarna ledde till lokala rapporter om det fruktansvärda blodbadet, med höga civila olycksfall och dödade bland de första detaljerna. Liten trovärdighet gavs åt det faktum att bombningen ägde rum kl 2.30 lokal tid i ett talibankontrollerat distrikt i Kunduz eller exakt hur tungt beväpnade talbaner och fruktade tjetjener sliter upp nära 100 bybor mitt i natten för att tappa upp bensin ur bilar som fastnat i Kunduzfloden. Händelsen medförde ett besök av general McChrystal till explosionsplatsen och till ett lokalt sjukhus där många civila som skadats behandlades efter incidenten. Invånarna på orten upprättade tidigt en lista över saknade eller dem som omkom i attacken, något som lokala taliban-representanter också gjorde tillgängligt i en spekulativ propagandakupp. (Appendix II). Tyska officerare vidhöll att hotet från de två tankbilarna innebar en alltför hög säkerhetsrisk för att inte vidta omedelbar handling, en åsikt som också guvernören i Kunduz höll med om. Tyskt underrättelsefolk tror att de kidnappade tankbilarna var i färd med att användas som stora-fordonsburna-improviserade-explosiv-laddningar (LVBIEDs) mot den tyska PRT-basen, ett kort köravstånd från det ställe där tankerna sprängdes. Flygövervakning och rapport från enskild källa vägledde överste Kleins beslut och han begärde USA-planen att bomba bränslebilarna, vilket utplånade dem, dussintals insurgenter och tjogtals civila. En nyligen fullständig Nato-undersökning av bombningen kommer fram till att nästan 70 militanta dödades i explosionen Forts sid 10 Afghanistan.nu 7

Ett ljus för krigets offer Under temat "Tänd ett ljus för krigets offer! Ta hem trupperna" anordnade Föreningen Afghanistansolidaritet, FiB/Kulturfront och Kvinnor för fred ett protestmöte den 14 december - dagen före riksdagsbeslutet - på Mynttorget utanför riksdagen. Ett par hundra personer deltog i protestmötet mot riksdagens beslut att trappa upp Sveriges krigsdeltagande. Sveriges tidigare FN-ambassadör Anders Ferm citerade regeringens proposition där det tydligt framgår hur allt blivit sämre under nio års krig. Ändå anvisar politikerna mer militär som recept på problemen. Ferm riktade också hård kritik mot den egna partiledningen i Afghanistanfrågan. Tidigare försvarsministern Thage G Peterson sa bl.a.: "Våra ljus i kväll är ett uttryck för att svenska ungdomars deltagande i internationellt arbete skall vara fredsbevarande insatser under klara FN-mandat. Inte i krig. Alltid samtal och fredsförhandlingar före krig. Vi vill åter till Olof Palmes fredspolitik!" Pastor Stanley Sjöberg gjorde ett viktigt påpekande: "Om Sverige väljer att fortsätta kriget och skicka fler soldater till Afghanistan, då måste vi acceptera att deras svar blir det vi kallar terrorism med självmordsbombare och andra hämndaktioner." Talade gjorde också poeten Jenny Wrangborg, f d chefredaktören på Aftonbladet Helle Klein, vänsterledaren Lars Ohly, rättighetsaktivisten Aysen Furhoff, tidigare nedrustningsambassadören Maj-Britt Theorin, Ofog-aren Caspar Behrendt och Jan Hammarlund sjöng en antikrigssång. Fotografen Eva Wernlid plåtade och Jan Viklund filmade. Heder åt alla som ställde upp för fredens sak när en (nästan) enig riksdag klubbade nya krigsmiljarder! Talen finns att läsa om man går till webbsidan http://www.afghanistan. nu/news/more.asp?id=201 och följer länkarna där. Där finns också en länk till ett videoreportage från mötet. red Bilden ovan: T v Helle Klein. Staffan Ekbom från ovan t h: Poeten Jenny Wrangborg läser en dikt. arbetsrum. Fotoreportage: Eva Wernlid. 8 Afghanistan.nu

Afghanistansolidaritet håller i facklan. Bilden Nere t v: Anders Ferm pekar mot Olof Palmes Afghanistan.nu 9

Forts fr sid 7 Kunduz och ytterligare 30 civila; en liknande slutsats drogs av en separat undersökning av den afghanska regeringen. Talibanerna hävdar att Nato använde fosforbomber på tankbilarna som täckte området i en ridå av flammor, som förklarar att ingen bombkrater fanns på attackplatsen och också varför båda bilarna blev helt blåsta i delar av anslaget. När detta skrivs har lite uppmärksamhet av media ägnats talibanernas påståenden, fast de inte förklarar att det fanns plastkärl nära explosionsplatsen på en del foton, vilka uppenbart skulle ha smält under branden och den vita fosforn (Appendix III). Hur som helst, the body count kvarstår som icke signifikant i ljuset av framställningen både i internationell media och Talibanpropagandan. De små byarna som omger explosionsplatsen kommer oundvikligen att bli förstärkta bastioner för Kunduz talibanrörelse, tecken tyder på att det redan visat sig i att beväpnade talibaner vaktar byn från främmande inflytande och talibanernas tillfångatagande av en New York Times journalist och hans fixare i Omar Kheil dagarna efteråt. Den fortsatta talibannärvaron och deras inflytande över lokalbefolkningen (övertygande dem att tappa bränsle kl 2.30 och betalar dem 750 dollar för att placera IEDs (militärt fikonspråk för hemmagjord bomb. SA), förser de stridande med mat och vatten etc) i Kunduz är oroande, och säkerhet och stabilitet i de norra provinserna kommer säkert att fortsatt vara illusorisk så länge Nato-styrkorna fortsätter med status quo av begränsat samarbete med lokalsamhället och grova misstag på slagfältet. Färska mediarapporter från regionen antyder att den instabilitet som orsakades av talibanerna i Kunduz har fått en negativ effekt på säkerhetssituationen i Tajikistan, en domino-effekt som slutligen skulle kunna hota säkerheten i regionen till en grad som inte setts sen slutet av 1990-talet. Eskaleringen av strider i Kunduz och andra afghanska provinser (som gränsar till Tajikistan) kan göra situtionen vid gränsen spändare och få talibanerna att bryta igenom sa Tajikistans vice försvarsminister Ramil Nadyrov. Om Nato fortsätter tillåta insurgenters aktivitet att frodas i områden norr om Baghlan, kommer talibanerna troligen att samordna med de lokala krigsherrarna, knarkleverantörerna och talibansympatisörer och hjälpas åt att föra sin våldsagenda längre västerut, in i provinserna Samangan och Balkh. Talibansk verksamhet som redan är på väg längre västerut i provinserna Badghis och Faryab hotar genom gaffeloperation norrut med de ambitiösa syftena att till sist iscensätta storskaliga attacker i den största staden i norr, Mazar-i-Sharif. Dessutom om Nato inte ger sig på de strategiska förbindelserna mellan afghanska insurgenter och militanta grupper i Pakistan, kommer det att låta andra extremt avlägsna regioner, inklusive de som allmänt anses stabila att bli målet för det afghanska upproret vars ledarskap fortsatt opererar obehindrat från deras fristad i sydvästra Pakistan (Baluchistan). Instabiliteten i Kunduz tjänar som ett perfekt exampel på denna förbindelse. Det regeringsfientliga motståndet i Kunduz kontrolleras från Pakistan, sa Kunduz guvernör ingenjör Omar nyligen. I början stöddes rörelsen bara lokalt, men när valet närmade sig, aktiverade Pakistans underrättelsetjänst sina källor i Kunduz. Hur reagerade tyskarna på det? Precis, den tyska kontingenten kan inte ens kontrollera ett distrikt 15 minuter från deras PRT-bas. Det finns ingen chans för dem att stoppa eller skära av den pipeline av insurgenter, sprängämnen och doktrin som flyter över gränsen in i norra Afghanistan. Stabiliteten och säkerhetssituationen i Kunduz är säkerligen bister, och i ljuset av den aktuella skandalen med flygattacken, förvärras den politiska situationen än mer. Utan en omedelbar kursförändring kommer Kunduz att kunna bli den norra huvudstaden för ett de facto islamskt emirat av Afghanistan. (Resonemanget ovan på slutet var troligen det som ledde till att amerikanarna satte in 5 000 soldater i Kunduz, det som dittills varit tyskarnas ansvarsområde. Där ingår också de svensk-finska truppernas ansvarsområde i fyra provinser. Två av dem Balkh och Samangan omnämns ovan.) Research & översättning: Sixten Andreasson. Hela källmaterialet finns på www.afghanistan.nu/arkiv/kunduz.doc Tro inte d I nio års tid har den svenska kritiken mot Afghanistanockupationen tystats med bland annat argumentet att vi är där på inbjudan av den lagliga afghanska regeringen. Försvarsminister Sten Tolgfors har upprepat påståendet otaliga gånger. Men tro honom inte - de blå ögonen till trots! Idag medger även Utrikesdepartementet att det inte finns någon inbjudna från Afghanistans regering tikll Sverige att skicka militär till Afghanistan. (se www.nyhetsbanken. se/news/view.asp?id=501) Sten Tolgfors har aldrig med ett ord kommenterat att hans jättelögn har spruckit. Emellertid försöker regeringen nu i nya former återuppliva påståendet om "inbjudningar" som legitimerar ockupationen. I den proposition som riksdagen klubbade i december 2010 påstås att såväl USA-koalitionen OEF som Nato/ Isaf har inbjudningar som ger folkrättslig legitimation åt den utländska truppnärvaron: "I tillägg till mandatet från säkerhetsrådet finns det även en inbjudan av den afghanska regeringen, vilket utgör ytterligare en folkrättslig grund för insatsen." (proposition 2010/11:35 s 14) "OEF grundar sin närvaro på en inbjudan av den afghanska regeringen samt på de resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog efter terrordåden i USA den 11 september 2001." (a.a. s 16) Finns det verkligen sådana inbjudningar? En kontroll med Natohögkvarteret i Bryssel visar att det 10 Afghanistan.nu

essa blå ögon! man där stöder Nato/Isaf:s insats på förutom FN-besluten är det militärtekniska avtal som ingicks 31 december 2001 (se http://webarchive.nationalarchives.gov.uk/+/http://www.operations.mod.uk/fingal/isafmta.pdf.) Till att börja med kan man då konstatera att detta avtal ingicks efter att Isaf redan hade bildats på brittiskt initiativ och brittiska trupper fanns i landet sedan oktober. Isaf bildades någon gång mellan Bonnkonferensen 5 december och FN:s säkerhetsråds möte 20 december 2001. En "inbjudan" från 31 december till en intervention som i praktiken redan har ägt rum har knappast gått rätt till. En annan mer verklighetsnära beskrivning av händelseförloppet är att USA, precis som tretton år tidigare Sovjetunionen, först genomför sin ockupation och sedan nödtorftigt försöker legitimera den i efterhand. Men om man ser på innehållet i det militär-tekniska avtalet så säger det något helt annat än som påstås. Där slås entydigt fast att "Interimsadministrationen erkänner att ombesörjandet av säkerhet och lag och ordning är dess ansvar". Avtalet gäller endast en sex månaders stationering av Isaf i Afghanistan och ingenstans tilldelas Isaf krigförande uppgifter. Styrkan verkar då under ett kapitel V-mandat, dvs fredsbevarande, inte fredsframtvingande. Avtalet är undertecknat av inrikesministern Yunus Qanuni, känd representant för Norra alliansen som släppt in CIA-enheter i Pansjirdalen redan före 11 september 2001, och av den brittiske generallöjtnaten John McColl. Det är högst tveksamt om avtalet kan sägas vara giltigt ännu efter nio år. Veterligen har det inte ratificerats av det afghanska parlamentet. Under inga omständigheter är det en "inbjudan" och ger ingen legitimitet åt ockupanterna förutom en hänvisning till säkerhetsrådets beslut 1386. Finns det då som regeringen påstår en inbjudan till USA eller OEF, den brittisk-amerikanska koalition som gick till angrepp mot Afghanistan 7 oktober 2001? Det är naturligtvis en orimlighet att Afghanistans regering, som bombades bort från makten, skulle ha inbjudit till intervention. Det måste alltså vara någon av de regeringar som tillsatts efter den utländska invasionen som åsyftas och då måste man i alla fall fråga sig vad en sådan är värd. Om en stormakt invaderar ett litet land, tillsätter en marionettregering och sedan accepterar dess "inbjudan" att hålla landet ockuperat är det knappast ett förfaringssätt som folkrättsexperter brukar applådera. I Sverige har professor Ove Bring på Försvarshögskolan gått mycket långt i ett försök att sy ihop en legitimitet åt ockupanterna (se Afghanistan A Developing Democracy? SAK 2006). Enligt hans uppfattning legitimerar FN:s säkerhetsråds resolution 1386 USA:s närvaro fram till 20 december 2001. När sedan den afghanska interimsmyndigheten tillträder 22 december samma år ska den, menar Bring, ha gett USA legalt rättfärdigande genom sitt "samtycke". Det begränsar enligt professorns USA:s eventuellt olagliga närvaro till högst två dagar! Har då den afghanska regeringen uttryckt sådant samtycke den 22 december 2002 eller senare? Det går Bring inte in på, men den amerikanska kongressens utredningstjänst har undersökt frågan. Överenskommelser har gjorts mellan USA:s och Afghanistans representanter om olika praktiska frågor 2002 och 2003 och därefter i notväxling i maj 2005. Om avtalet 2002 skriver utredarna: "Överenskommelsen med Afghanistan bemyndigar inte uttryckligt Förenta staterna att utföra militära operationer inom Afghanistan, men det erkänner att sådana operationer 'pågår'." (SOFA: What Is It, and How Has It Been Utilized? Chuck Mason 18/6 2009, Congressional Research Service.) Återstår att försöka hitta legitimering av USA:s närvaro i FN:s säkerhetsråd. Men före 12 september 2006 (resolution 1707) inte ens nämns koalitionen OEF i FN-resolutionerna! Ett faktum är att de USA-trupper som opererar utanför Nato-Isaf inte ens har ett s k Sofa-avtal att falla tillbaka på (Sofa-avtal är ett standardavtal som USA tecknar med länder som man påtvingat sin truppnärvaro). Det enda som finns är en två sidor lång diplomatisk not utväxlad mellan USA och en icke vald afghansk interimsregering månaderna efter USAinvasionen ("Only a Two-Page Note Governs USA Military in Afghanistan Karen DeYoung, Washington Post 28/8 2008. Sammantaget borde det sagda räcka för att avfärda myten om "inbjudan" till ockupation. För den historiskt bevandrade är denna retorik naturligtvis inte ny. När det gäller stormakter som velat ta för sig har sådana "inbjudningar" snarare varit regel än undantag. Ta Rumäniens "inbjudan" till Hitlertyskland eller den afghanske presidenten Amins "inbjudan" till Sovjetunionen att intervenera, en intervention som startade med att han, "inbjudaren", avrättades. Vis av historien har Hamid Karzai varit noga med att inte underskriva några papper som godkänner den amerikanska militära närvaron i Afghanistan. Stefan Lindgren Afghanistan.nu 11

Bitter erfarenhet födde neutralitet Anders Björnsson recenserar Britt- Marie Mattssons "I neutralitetens tid" (Forum 2011). En bra beskrivning av herrarnas dribbel med landets öde. Det har blivit politiskt korrekt att betrakta den svenska neutralitetspolitiken som ett kalla kriget-fenomen. Den begynte med kollapsen i förhandlingarna om ett skandinaviskt försvarsförbund 1948 49 och kollapsade själv fyrtio år senare med murens fall. När en av de militära supermaktsallianserna försvann gick det inte längre att vara en alliansfri stat och en stat som ger upp sin alliansfrihet kan inte heller påräkna neutralitet i ett fall av krig i den närmaste omvärlden. Sant är att de globalstrategiska doktrinerna justerades efter Sovjetunionens upplösning. I Europa fanns inte längre något att försvara sig mot, på vilken sida av den Mer än en rapportbok Lena Thomsson recenserar den norska boken "Drömmekrigen" av Anders Sömme Hammer (Aschehoug 2010). Som om medierna saknade minne upprepas samma gamla falska sanningar om kriget och dess orsaker om och om igen, skriver John Pilger, och det vet vi att det första som offras i kriget är sanningen. Men i Afghanistan är det värre än så. I Afghanistan finns inte sanningen. Norska Försvarsmakten lovar att inget negativt ska skrivas om norska insatsen, och norska soldater övar in repliker innan de möter media. Försvaret ger journalister resestipendier till krigszonen, och journalister klär sig i uniform och bär och använder vapen som en soldat bland de andra. Försvaret suddar ut gränserna mellan redaktionellt material och informationsarbete när de själva skriver i media; för journalisterna är censurens regler hårda. Pressfriheten dikteras. Isaf och deras fiender har omfattande propagandaapparater. Nato köper sändningstid hos lokala radiostationer och soldaterna delar ut radioapparater till befolkningen. Soldaterna delar ut massor med grejer; mat, fotbollar, godis och pengar. Skillnaden mellan soldater och biståndsarbetare upphör och korruptionen ökar. Afghanistan är världens mest korrumperade land. 2009 uppgick mutor till en fjärdedel av BNP. Afghanska myndighetspersoner har ekonomiska intressen i säkerhetsbolag som är underleverantörer till armén eller agerar som frilansare; säkerhetssektorn är oöverskådlig och delvis kriminell. I norsk press används Afghanistans kvinnor som politiskt vapen för att göra hemmaopinionen positiva till norsk trupp i Afghanistan. Isaf är i Afghanistan för att befria kvinnorna, i Afghanistan betraktas kvinnorna som landsförrädare och västvärldens marionett, president Karzai införde 2010 hårda sharialagar Britt-Marie Mattsson. Foto: Maria Steén. gamla järnridån man än befann sig. Insiktsfulla kalla krigare i Väst begrep att segern var vunnen och den forna fienden försatt i förmultningstillstånd. Alfred Dregger, de västtyska kristdemokraternas utrikespolitiske talesman, hävdade att Atlantpakten hade varit världshistoriens framgångsrikaste försvarsallians och nu kunde läggas till handlingarna. Alla såg det inte eller ville inte se det så. Natos fortsatta existens var alldeles för viktig, från militärekonomiska och geopolitiska utgångspunkter. Om det inte fanns något att försvara på paktens eget territorium, så fick man lov att utvidga detta territorium; och om det inte räckte för att motivera paktens fortlevnad så behövde dess stadgar skrivas om så att den kunde sättas in på alla ställen där ett medlemslands säkerhet kunde anses hotad; och eftersom det viktigaste medlemslandet nu hade gått från att vara supermakt till att bli en världsmakt, betydde det praktiskt taget överallt. Behovet av fiender var starkt föreliggande. I samma ögonblick förvandlades försvarsalliansen till en angreppspakt. Och i just detta ögonblick bestämde sig nyckelpersoner i den svenska politiska ledningen för att uppge alliansfriheten, närma sig den kvarvarande pakten (som borde ha bytt namn eftersom inte längre det nordatlantiska området begränsade dess aktionsradie) och börja förbereda gemensamt agerande i form av verkliga krigsinsatser. Samtidigt övergick den svenssom betydligt inskränker kvinnornas rättigheter. Under Karzais beskydd etablerar sig krigsherrar och smugglingen av narkotika exploderar. Allt som kriget låtsas handla om och som ska motverkas, förvärras. Hemma talar politiker, soldater, NGO-personal om självuppoffring, solidaritet, fred och demokrati och ljuger, ljuger. Men pengar tjänar de, i Afghanistan är inkomstskillnaderna groteska; för diplomater, journalister och FN-personal lyfter karriärerna. Nu har vi vridit skeendena ett varv och sett den obefintliga sanningen. Men vi måste vrida ett varv till. Politiker förlorar stöd när soldater dör så Nato bombar istället för att använda marktrupper. Bomber dödar fler än kulor. Med den alltmer sofistikerade vapenteknologin är 90% av dem som dödas civila; följden av det är ökat motstånd och ökad anslutning till talibanerna, samtidigt som afghanska myndigheter ser Isaf-soldaterna som delar ut mat som nyttiga och nödvändiga och tar tjänst hos ockupationsmakten som polischefer och guver- 12 Afghanistan.nu

ka krigsmakten från att ha varit ett invasionsförsvar på folkbeväpningens grund till att bli en legoarmé för offensiva insatser i andra länder. Den svenska närvaron i Afghanistan har denna säkerhetspolitiska bakgrund. Den blev ett kvitto på att den sega tradition som uttryckts genom formeln bara svenskar försvarar Sverige och Sverige försvarar bara svenskar hade blivit totalt obsolet. Men detta var inte, som den politiska korrektheten numera föreskriver, en logisk följd av världspolitiska händelseutvecklingar utan resultat av medvetna val. Fram till kalla krigets slut hade den politiska eliten i landet envist hållit fast vid att svensk anslutning till Europeiska Unionen och dess föregångare var utesluten av säkerhetspolitiska skäl Sverige hade valt neutralitet och alliansfrihet som sin säkerhetspolitiska huvudlinje, alla eller åtminstone flertalet EUstater var också Nato-medlemmar och hade valt en annan. Med Sveriges ansökan om medlemskap i EU bortföll inte bara neutralitetsargumentet utan också neutraliteten som en realistisk option för Sveriges ställning i ett krigsfall. Den nu sittande blågråa regeringsalliansen har följaktligen nörer, kriget förtätas och förvärras. Utvecklingen är knappast demokratisk, och många civila dödsoffer och ledare som berikar sig på ockupationen vänder afghanerna till talibanerna; Anders Sömme Hammer frågar sig i Drömmekrigen (Aschehoug 2010) om Nato Isaf överhuvud är intresserade av en diplomatisk lösning. Anders Sömme Hammer tar sin yrkesroll som journalist på stort allvar. 2007 åkte han till Afghanistan med föreställningen om detta som det goda kriget som skulle ge fred; han tog fel. I tre år åkte han runt i landet med sin tolk i hyrbil och taxi, och utan någon egentlig politisk analys beskriver Anders Sömme Hammer städer och landsbygd och regioner, militärläger, maktens lögner och hur allt långsamt slutar fungera. Den som vill lära sig något alls om Afghanistan och kriget ska läsa Drömmekrigen som är mer en rapportbok utan litterär finess iakttagande kriget och dess verkningar, och fördömande lögnerna från makten som vill få oss att tro att Afghanistankriget är bra för någon. Drömmekrigen finns inte på svenska men norskan är inget problem. Lena Thomsson ersatt neutralitet med solidaritet i sin tämligen ensidigt proklamerade säkerhetspolitiska doktrin från sommaren 2010. (Se min kommentar härom på nyhetsbanken.se.) EU-medlemskapet blev bräckjärnet. Med utrikesminister Carl Bildts ord har Sverige som stat åtagit sig att aldrig stå likgiltigt eller neutralt i en konflikt som inbegriper något annat EU-land. Orden yttrar han, som en programmatisk och självklar grundsats, i en intervju med Britt- Marie Mattsson i hennes nya bok Neutralitetens tid. Svensk utrikespolitik från världssamvete till medgörlig lagspelare (Forum). Det är en värdefull, penetrerande framställning, byggd på självupplevda reporterminnen, av utrikespolitiskt tänkande under en period som har gått från vad man skulle kunna kalla småstatsrealism till moralisk internationalism. Kanske kan man säga att det förändrade tänkandet speglar en den liberala godhetens triumf över en bondedemokratisk motvilja mot härnadståg i främlingars riken. Denna motvilja, grundlagd genom bittra erfarenheter i den svenska militärstaten, blev statsmannaförnuft med förlusten av Finland 1809 och Bernadottes makttillträde ett år senare. Efter segern över fransmännen i Leipzig 1813 och unionen med Norge året därpå kunde Karl Johan som regerande kronprins utarbeta konturerna till en varaktig politik som byggde på militärt icke-engagemang och på utrikespolitiskt samförstånd med de huvudkrafter som segrade över fransmännen, det vill säga Ryssland och Storbritannien. Därmed grundläggs svensk neutralitetspolitik. Den tar sin början inte med Hitlers fall utan med Napoleons. Liberalt vågspel Och det intressanta är att den består trots krig och förvecklingar. Trots att den politiska ledningen i Krimkrigets slutskede deklarerar sina sympatier för västmakterna (genom den så kalllade novembertraktaten 1855), på trots den svenske kungen Karl XV:s manipulationer för uppslutning på Danmarks sida mot Preussen en kort tid därefter, trots det militära etablissemangets tydliga tysksympatier före och under de bägge världskrigen, trots försvarsledningarnas militära samarbete med Förenta Staterna och Storbritannien under större delen av efterkrigstiden. Dessa provocerande avvikelser från huvudlinjen förändrade inte Sveriges roll som en neutral och militärt obunden stat. Sveriges drogs inte in i det mellanstatliga dödandet. Och detta skedde inte på slump utan var resultatet av den förda politiken. Varför denna plötsligt blev mindre politiskt korrekt efter den internationella systemkonfliktens och blockkonfrontationens slut tål att fundera över (och det är kanske inte på detta analytiska plan som Mattssons bok har sin styrka). Är det särskilt välavvägt att länka över vårt land i ett beroendeförhållande till en globalt aktiv spelare som inte längre utmanas av sin gamla fiende, vår granne, utan av en uppåtstigande världsmakt, nämligen Kina? Är det rimligt och nödvändigt att en liten stat som Sverige frivilligt utger sig för att bli en bricka i en sådan kraftmätning? Är det rimligt att tänka sig att ens alla EU-stater vill vara med om detta? Den liberala moralism som den nuvarande stats- och utrikesledningen har slagit in på (och som den knappast har anledning att räkna med någon reell opposition mot på Helgeandsholmen) är förvisso ett säkerhetspolitiskt vågspel. Anders Björnsson Afghanistan.nu 13

Välkommen till årsmöte den 16 april Föreningen Afghanistansolidaritet hål ler sitt årsmöte lördagen den 16 april 2011 kl.14.15-16:30 i ABF-huset på Sveavägen 41 i Stockholm. Sal meddelas i entrén. Verksamhetsberättelse 2010 Under året har kriget i Afghanistan intensifierats och ockupationsstyrkorna utökats med 30 000 till 160 000. Samtidigt har motståndet mot ockupationen vuxit och 2010 blev året med de största förlusterna för ockupanterna. Opinionen mot kriget växer. I USA är en majoritet mot kriget och i de tre länder som har de största truppkontingenterna efter USA nämligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike är mellan 60 och 70 % emot kriget. De svenska trupperna har alltmer dragits in i direkta attacker mot afghanska motståndsmän och nu rapporteras om nästan dagliga strider, där svenskar är inblandade. Under trycket av det ökade afghanska motståndet tvingas nu media och makthavare medge att Sverige deltar i ett krig under USAs ledning istället för att som tidigare beskriva det som en FN-insats. Kritiken mot kriget ökar och i Sverige är motståndarna mot insatsen fler än de som stöder den även om det inte går att tala om en aktiv medveten antikrigsopinion. Regeringen har vägrat diskutera ett möjligt slutdatum. Men inför riksdagsbeslutet om fortsatt trupp tvingades regeringen gå med på att ett möjligt tillbakadragande 2014. Oppositionspartierna stod inte fast vid sin linje att börja hemtagningen 2011 men regeringens kompromiss med (s) och (mp) visar ändå att motståndet mot kriget växer i Sverige och att regeringen måste ta hänsyn till detta. FAS har bidragit till den alltmer kritiska opinionen mot kriget och verkar för att samla bredast möjliga stöd för det mest angelägna kravet: Tag hem trupperna! 14 Afghanistan.nu STOCKHOLM En studiecirkel genom fördes under februari-mars. Den 22 mars arrangerades ett debattmöte om kriget med bla Jan Guillou inför en fullsatt ABF-sal. 1 maj spreds flygbladet "En svensk tiger" i alla demonstrationståg (under året har 40 000 sådana flygblad spritts över landet). Föreningens ordförande var inbjuden att tala vid KP:s 1 maj-möte på Sergels torg. Afghanistanveckan 4-9 oktober genom fördes med ett varierat program av utställning, film, diskussionsseminarium med Jesper Huor och Pratap Chatterjee från USA och en avslutande demonstration med ca 250 personer från Norra Bantorget till Sergels torg. Filmen "Aska och jord" visades för ett 70-tal personer och hela veckan gick en utställning med afghanskt konsthantverk. Inför riksdagsbeslutet om fortsatt trupp i Afghanistan arrangerades en manifestation på Mynttorget (se s 8-9). Afghanistanveckan och manifestationen genomfördes i samarrangemang med Kvinnor för Fred och FiB/K. Debattartiklar mot kriget har skrivits i SvD, Arbetaren och på Newsmill. GÖTEBORG Flygbladsutdelning och banderoll vid fyra tillfällen under valrörelsen. Spridning av flygblad inför 1:a majdemonstrationerna på Järntorget och affischering runt om i staden. Två insändare om kriget har publicerats i Göteborgs-Posten. Kontakter finns med Ofog och Svenska Fredskommittén. SKÅNE Studiecirklar har genomförts i Malmö och Lund. Visningar av filmen Krigens barn. Samtal i samband med visningen av Armadillo i Malmö,Kris tianstad,helsingborg,eslöv och Lund. Samtal i samband med dokumentären Human Terrain i Malmö. Debatt med Gert Gelotte (GP) och Allan Widman (fp). Möte med Hans Linde (v) och möte med mp i Malmö om framtida Afghanistanpolitiken. Antikrigscafé med Ofog och Jan Hammarlund i Malmö. Författarsamtal i oktober med Jan Hjärpe och KG Hammar. Deltagande i Ofogs sommarkurs om Afghanistan. Tal på olika 1:a majtåg. Torgmöten har hållits i Lund och Malmö och insamling genomförts för flickskolor i Afghanistan där pengarna förmedlades till Svenska Afghanistankommittén. Ett antal artiklar och insändare har skrivits i skånska tidningar. FAS i Skåne har haft samarbete med en rad politiska organisationer, kulturföreningar, FNföreningar, SAK, Amnesty och Ofog med flera.. BLEKINGE Försäljning av Afghanistan.Nu ( 20-30 ex/nr) och märken samt flygbladsutdelning 1-2 gånger i månaden i centrala Karlskrona ( och någon gång i Karlshamn). Flygbladsutdelning och banderoll vid 1:a majdemonstration. Deltagande i offentlig försvarspolitisk debatt med mp och m affischering i Karlskrona och försäljning av FAS-material på "Lövmarknaden". Ett antal debattartiklar och insändare har skrivits i lokalpressen. FAS i Blekinge samarbetar med FiB/K och är en del i paraplyorganisationen "Blekingenätverket för oberoende, fred och alliansfrihet". KARLSTAD Manifestation för Irak och Afghanistan den 20 mars på Stora Torget med tända ljus för krigets offer. Den 9 oktober hölls manifestation i Afghanistanveckan på Stora Torget med flygbladsutdelning och försäljning av Afghanistan.nu och rockmärken, USA ut ur Afghanistan och Ta hem soldaterna. Manifestation den 30 oktober inför regeringens proposition om fortsatt trupp i Afghanistan med tal av v och FAS. Manifestation den 14 december ( dagen före riksdagsbeslutet) på Soltorget med tal av v, KP, och FAS samt musik av en trubadur. Debattartikel inför mötet i Värmlands Folkblad, rapportering i Nya Wermlandstidningen och intervju i lokalradion. Samarbete med FiB/K, Kvinnor för Fred, v, Ung Vänster, RKU, Kommunistiska Partiet. Övrigt i Värmland: Livfull debatt och insändare i Arvika Nyheter. LULEÅ Deltagande i Ofogs protestvecka juli/ augusti mot USAs bombövningar med appelltal, bokbord, deltagande i gatuteater. Tre personer greps när de försökte filma en plastdrake utanför flygflottiljen och påminna om USAs krig i Afghanistan. Deltagande i offentligt möte om Afghanistan och NATO. Framträdande i regionala Nordnytt och vid publicistklubben i Norrbotten. Artiklar, insändare och debattinlägg har skrivits i lokala media.

Svenskar dödade svenskar De två svenska officerare som sköts till döds i Afghanistan i februari i fjol verkar ha dödats av svenska kulor. Det framgår av obduktionsprotokoll och Försvarsmaktens egen utredning, enligt TV 4 Nyheterna. Kulhålen i svenskarna har samma storlek som motsvarar kalibern på den svenska ammunitionen. Den afghanske man som sköt mot svenskarna hade en ammunition med kalibern 7.62 millimeter medan svenskarnas ammunition hade kalibern 5.56 millimeter. Isaf sägs ha dödat 65 civila TT 1/3 Den afghanska regeringen hävdar att 65 civila dödades av soldater ur den Natoledda Isaf-styrkan i provinsen Kunar förra veckan, rapporterar BBC. Isaf förnekar att några civila skulle ha dödats, utan hävdar att det ska ha handlat om ett 30-tal rebeller. Merparten av dödsoffren var kvinnor och barn enligt den afghanska utredningen: 20 kvinnor och 29 barn. Offensiven pågick i tre dagar. Den avgörande attacken pågick i fem timmar för en vecka sedan i ett bergigt och glesbefolkat område med hjälp av Apachehelikoptrar. Enligt chefen för den afghanska utredningen är offren så illa brända att de inte går att identifiera, och begravda i en massgrav. Ett lokalt vittne, som befinner sig på sjukhuset där folk vårdas för sina brännskador, berättar om att människor sköts efter att de skräckslagna flytt från sina hem. Nato-generalen David Petreaus ska vid ett möte med president Karzai i veckan ha upprepat ett påstående från befälhavare om att den byäldsten kan ha bränt barnens händer och fötter och sedan skickat dem till sjukhus, för att få stopp på offensiven. President Karzais talesman svarar med att kalla påståendet för "skandalöst, förolämpande och rasistiskt", enligt det brittiska mediebolaget BBC. TT 25/2 Stulen konst visas i London På British Museum i London visas till 3 juli en utställning av historiska afghanska konstskatter, bl.a. 1900 år gamla elfenbenssniderier från Begram (den gamla stavningen av vad som idag är den USA-ockuperade flygbasen Bagram). Dessa elfenbenspjäser tillverkades i Indien men hamnade i Begram eftersom staden då låg på en av Sidenvägens sträckningar och hade intensiv handel. Under det afghanska inbördeskriget på 1990-talet lät kloka afghanska museimän magasinera många föremål som därför klarade sig när museet träffades av en raket. Men en del föremål stals för att så småningom dyka upp på konstmarknaden i London. Genom ingripande av British museum förmåddes en person som köpt ett antal pjäser att överlämna dem. Nu ställs de ut i restaurerat skick innan de återställs till Nationalmuseum i Kabul. Ny talman kompromiss Observer 25/2 Afghanistans parlament har beslutat att välja uzbeken Abdul Rahoof Ibrahimi till talman. Ibrahimi är en före detta medarbetare till Gulbuddin Hekmatyar, ledaren för Hezb-e Islami, som gör väpnat motstånd mot USA-ockupationen. Ibrahimi betraktas som en kompromisskandidat mellan pashtunen Abdul Rabb Rasoul Sayyaf, även han en tidigare mujahedin och veteran från kriget mot Sovjet, och tadjiken Younus Qanuni, en annan före detta mujahedin från kretsen kring Pansjirlejonet Masoud. Att välja Sayyaf skulle ha retat USA och att välja Qanuni från den lilla tadjikgruppen i Pansjir, skulle mötas av ramaskrin bland opashtunerna. Så valet stannade på en "ofarlig" uzbek. Reuters 1/3 Afghanistan.nu ISSN 1652-3679, utges av Föreningen Afghanistansolidaritet,Fraktflygarg 5 128 30 Skarpnäck Ansv. utgivare: Hans Söderling Red: Stefan Lindgren Hemsida: www.afghanistan.nu Epost: red@afghanistan.nu. Tel: 0736 151 999 Presstopp: 10 april 2010. Prenumeration: 150 kr på plusgiro 33 13 24-4. Icke-medlemmar: betalar 100 kr. för fyra nummer/år. Tryck: Nytorgstryckeriet, Kontaktpersoner: Arvika: Veino Wallin 0570-775988 Falun: P-O Tellander 023-21230 perolof.tellander@telia.com Gnesta: Sixten Thuresson 0158-20168 sixtenthuresson@telia.com Göteborg: Gunnar Olofsson gunnaroson@gmail.com Karlskrona: Ulf Bjerén 0455-17595 ulf@bjeren.se Lund: Anders Davidson anders.davidson@telia.com Linköping: Kerstin Käll 070-2354922 kerstin.kall@lio.se Malmö: Love Flygren 070 305 6281 love_flygren@hotmail.com Norrköping: Ulf Karlström macoma. karlstrom@telia.com Mariefred: Peter Hjukström 0159-230 41 peter.hjukstrom@bredband.net Södertälje: Jörgen Wide 08-550 199 21 cederbladwide@telia.com Stockholm: Hans Söderling 08-6493473 hans_soderling@msn.com Haninge: Dan Kotka 08-50025417 dan.kotka@spray.se Uppsala: Kristoffer Larsson 0736-747974 krislarsson@gmail.com Umeå: Robert Pedersen rotpen@ gmail.com Piteå: Bo Persson 0911-16433 boklar@spray.se Visby: Klas Hallberg 0448-219702 USA lämnar viktig dal USA.-militären har börjat evakuera sina styrkor från Peshdalen i Kunar, där de härjat sedan 2003. Efter att ha förlorat 103 soldater har poletten trillat ned: "Vad vi har räknat ut är att folket i Pech inte är emot USA eller emot någonting; de vill bara vara i fred", säger en USA-militär med inblick i beslutet. Afghanistan har tusentals liknande dalgångar. Är det inte troligt att folk tänker likadant på andra ställen? Och att den bästa lösningen är att alla utländska trupper dras bort? New York Times 24/2 Afghanistan.nu 15

Tarok Kolache före bombningarna oktober 2010. Efter bombningarna. 25 ton bomber utplånade by I oktober i fjol beslutade USA-militären i Kandahar att utplåna en hel by - Tarok Kolache - i Arghandabdalen. Eftersom ockupanterna inte fick bukt med motståndsrörelsen i byn satte man in 25 ton bomber. Byns fyrtiotalet gårdar jämnades samtliga med marken. När överstelöjtnant David Flynn, befälhavare för "Combined Joint Task Force 1-320th" i oktober beslutade att utplåna Tarok Kolache var det som han såg det det enda rätta. Flynns män var "livrädda att gå tillbaka in i granatäpplelundarna för att fortsätta upprensningen i området; det tycktes vara en säker död". Motståndet var för starkt Två gånger hade representanter för världens största krigsmakt misslyckats att inta byn. I det läget beslutade Flynn "to take the village out". Frasen var den samma när USA skulle "take Saddam out", vilket till dags dato resulterat i över en miljon irakiers död. Flynn beordrade att gerillans minfält skulle rensas i en gata in till byn där man sköt in raketdrivna sprängladdningar. Samtidigt slog flygvapnet till med B1-bombare och A-10 Thunderbolt II, även kallade "vårtsvin från helvetet". som släppte 49 200 pund bomber över byn. Flynns enhet rapporterade "NO CIVCAS", vilket kan uttolkas som "inga civila dödsoffer". Det kunde han omöjligt veta. Varje raket skapar en krater med 50 meters radie, "så sannolikheten för att utomstående ska träffas är stor vid varje nedslag", kommenterar Spencer Ackerman på tidskriften Wired. I en debatt på Facebook skriver Paula Broadwell, själv USA-officer som skrivit en biografi om USA:s ÖB i Afghanistan, David Petreaus, att "enligt befälhavarens [Flynn] bedömning var den övergivna byn inte värd en upprensning". Men hur kunde Flynn veta det om USA-styrkorna och deras afghanska legosoldater inte vågade sig in i byn? Enligt Broadwell "förstod byborna att USA måste förstöra deras hem". Ett häpnadsväckande påstående. Trots löf- ten om återuppbyggnad hade ingenting återuppbyggts tre månader efter händelsen. Broadwell kritiserar också den förre ÖB:n i Afghanistan general Stanley McChrystal för att han minskade flygbombningarna. Den "bristen" har Petreaus nu tagit igen och han har avvisat ilskna krav från president Karzai att upphöra med flygraiderna. En talesman för Petreaus har försvarat tillvägagångssättet i Tarok Kolache med frasen "Vi var tvungna att reducera staden eftersom den var riggad". Men inget fikonspråk kan dölja USA:s krigsförbryrtelser. Under ledning av president Obama - mottagare av Nobels fredspris - har kriget trappats upp. Han har pumpat in 50 000 nya USA-soldater i Afghanistan och av den utlovade hemtagningen blir det en tumme - 1 800 färre trupper från oktober 2011 till oktober 2012. Stefan Lindgren http://afghancentral.blogspot.com/2011/01/tarok-kolache-before-and-after-us.html Överstelöjtnant David Flynn fattade beslutet att utplåna Tarok Kolache. 16 Afghanistan.nu