FINLANDS UTVECKLINGSPOLITISKA TILLSTÅND 2011. Utvecklingspolitiska kommissionens redogörelse till statsrådet

FINLANDS UTVECKLINGSPOLITISKA TILLSTÅND 2011 Utvecklingspolitiska kommissionens redogörelse till statsrådet

Innehåll Förord 3 1. Sammanfattning 4 1.1 FN:s internationella ungdomsår inleddes i augusti 2010 4 1.2 Finlands utvecklingspolitik har nya prioriteringar 4 1.3 Verksamhetsomgivningen förändras 5 2. Ungdomarna: De som är framtiden förtjänar speciell uppmärksamhet 7 2.1 Att skapa nya arbetsplatser blir den viktigaste frågan 7 2.1.1 Sysselsättningsåtgärder för unga bör få mera stöd inom utvecklingssamarbetet 9 2.2 Det lönar sig att investera i utbildning 10 2.2.1 Undervisningssektorn bör även i fortsättningen prioriteras i utvecklingssamarbetet 10 2.3 Miljöhot, otrygghet och fattigdom kastar en skugga även över ungdomarnas liv 12 2.3.1 När miljön förstörs tvingas man bli flykting 12 2.3.2 Fattigdomen en prövning i ungdomarnas liv 12 2.3.3 Våld och väpnade konflikter är hinder för ett normalt liv 13 2.4 Behoven hos särskilda grupper träder fram i Finlands genomgående teman 13 2.4.1 Särskilda frågor för flickor och unga kvinnor 14 2.4.2 Funktionshindrade ungdomar behöver särskilt stöd 14 2.4.3 Ungdomar är en viktig målgrupp vid förebyggande av hiv/aids 15 Rekommendationer 15 3. Prioriteringarna i Finlands utvecklingspolitik förändras 16 3.1 Att uppfylla de kvantitativa målen 16 3.2 Kvalitet och innehåll i utvecklingssamarbetet 18 3.3 Förvaltningen av utvecklingssamarbetet kräver tillräckliga resurser 19 3.4 Principen om finländskt medvärde kräver en precisering 21 3.5 Nu prioriteras nya sektorer 22 3.6 Budgetstödens användbarhet bör utredas från fall till fall 26 3.7 Konkreta utvecklingspolitiska mål för andra sektorer inom politiken 26 3.8 Av de nya instrumenten har ett instrument för institutionellt samarbete kommit igång 27 Rekommendationer 28 4. Verksamhetsomgivningen förändras, hänger utvecklingspolitiken med? 29 4.1 Tyngdpunkten inom ekonomin förflyttas till BRIC-länderna 30 4.2 Tillväxtekonomierna framträder som biståndsgivare 31 4.3 Vem hjälper de fattiga i utvecklingsländer med medelinkomster? 33 4.4 De sociala transfereringarna gör entré 34 4.5 Nya finansieringsformer behövs 35 4.6 Klimatfinansieringen söker sin form 36 4.7 Utbildningen behöver nya finansieringsformer 37 4.8 De bräckliga staterna behöver extra stöd 37 4.9 Välgörarnas finansiella flöden framträder 38 4.10 Migranternas penningförsändelser överskrider utvecklingsbiståndet 38 Rekommendationer 40 BILAGA 1: Medlemmar i utvecklingspolitiska kommissionen 41 ISBN 978-951-724-906-5 PDF ISBN 978-951-724-907-2

Förord Denna rapport, Finlands utvecklingspolitiska tillstånd 2011, är den nuvarande utvecklingspolitiska kommissionens fjärde och sista rapport innan kommissionen avslutar sitt arbete våren 2011 efter riksdagsvalet. Med denna årsrapport riktar vi blicken mot framtiden: rapporten koncentrerar sig på ungdomarnas ställning i utvecklingsländerna, på de oundvikliga förändringarna inom geopolitiken och utvecklingspolitiken under de kommande åren samt på utmaningarna för Finlands utvecklingspolitik under nästa regeringsperiod. Ungdomarna står sällan i centrum för åtgärder inom utvecklingssamarbetet. Oftast nämns de inte separat som förmånstagare eller som deltagare och det är sällan man riktar program direkt till dem. Ändå är det ungdomarna som utgör framtiden i utvecklingsländerna. Å andra sidan kan det också gro ett frö till frustration och rentav till radikalisering i de unga som inte får bli delaktiga i utvecklingen. Miljontals ungdomar har potential som kan förbli outnyttjad om de inte får någon utbildning och arbetsplats och på så sätt hotas bli utslagna. Ungdomarna måste tas med och bidra till att skapa utvecklingen och få en konstruktiv roll i samhället. Årsrapporten 2011 blickar också in i framtiden på så sätt att den försöker begrunda vilken roll det egentliga utvecklingssamarbetet och de nuvarande biståndsgivarna har i framtiden. Kina och de andra snabbt utvecklande länderna är allt oftare närvarande i de afrikanska länderna, drivna av sina starka kommersiella och politiska intressen. De traditionella programmen för utvecklingssamarbete kan då förlora sin betydelse och bli marginella och den enda roll de har är att dämpa de industrialiserade ländernas samvete. De gamla givarländerna borde också i övrigt granska utvecklingssamarbetets strategier, logik och betydelse. Den invanda principen det är bättre med mera kan stämma i vissa fall och det finns onekligen ett behov av att öka anslaget för utvecklingssamarbete till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten. Men idag håller budgetdisciplinen på att bli allt strängare i EU-länderna och granskningen av hur de offentliga resurserna används blir allt noggrannare. Därför är det inte lätt att motivera för folket varför det finns en punkt i budgeten som heter utvecklingssamarbete och som till volymen är rätt omfattande om man inte vet vad som åstadkoms med de pengarna. Det här är en utmaning som de som är verksamma inom utvecklingssamarbetet bör acceptera, för om man förnekar detta sprider sig så småningom negativa stämningar gentemot utvecklingssamarbete bland folket. Årsrapporten 2011 samlar också ihop kommissionens färdkost för den nya regering som inleder sin verksamhet våren 2011. Vi kan konstatera att det har kommit in ett nytt tonfall i den utvecklingspolitiska diskussionen under denna regeringsperiod. De riktlinjer som utvecklings- och utrikeshandelsminister Väyrynen lyfte fram väckte först förvåning och polemik, sedan diskussion och rentav förståelse. De nuvarande riktlinjerna innehåller många goda element, men ändå vinner de inte gillande hos alla som arbetar med utvecklingen. Det finns så många olika behov och prioriteringar. Det har emellertid varit nyttigt att konstatera att man kan uppfatta utveckling på så många olika sätt. Målsättningarna kan vara de samma, eller gå i samma riktning, men medlen kan vara olika en logik som stämmer in även på all övrig politik. Att utvecklingspolitiken har blivit politik har man också kunnat se i kommissionens arbete, då medlemmarna aktivt fört fram de åsikter de har med sig i bagaget. Det har uppstått diskussioner och i vissa frågor har det funnits olika åsikter, något som tidigare verkade vara svårt att erkänna. Min egen färdkost till Finlands utvecklingspolitik och dess olika aktörer är en förhoppning om att diskussionen fortsätter. Vi borde också erkänna utvecklingsländernas roll som vanliga utrikespolitiska partnerländer. Koherens mellan de olika politiska områdena och utvecklingspolitiken är ett viktigt mål, eftersom utvecklingsländerna också är våra partner som vi vill ha goda relationer till. Vi vill knappast fatta beslut som gör att utvecklingsländernas ekonomi och samhällen rasar samman. Jag hoppas också att utvecklingssamarbetet ska kunnas ses som en verklig katalysator, som man kan dra nytta av när man vill sätta igång olika processer, men som man så småningom borde kunna avstå ifrån för att komma vidare och nå bestående resultat. En öppen diskussion kan bara vara till hjälp när det gäller att hitta nya och resultatgivande medel. Helsingfors, den 14 februari 2011 Nina Suomalainen Ordförande Utvecklingspolitiska kommissionen 3

1 Sammanfattning 1.1 FN:s internationella ungdomsår inleddes i augusti 2010 Cirka 87 procent av världens 1,1 miljarder ungdomar bor i utvecklingsländerna. Utvecklingspolitiska kommissionen påminner om att FN:s millenniedeklaration förpliktigar alla länder i världen att förbättra de ungas ställning och levnadsvillkor samt att trygga deras förmåga att delta i gemensamma beslutsprocesser. Nu är det bråttom, för under de närmaste tio åren når ungdomarnas andel av världens befolkning sin höjdpunkt. En ordentlig grundutbildning och yrkes- eller högskoleutbildning samt arbetserfarenhet utgör hörnstenarna när det gäller att ta sig fram på arbetsmarknaden. Utbildning är en god investering när det gäller att utveckla alla delområden i livet, bland annat för att förbättra samhälleliga insatser och hälsan för mödrar och barn. Man måste satsa tillräckligt med resurser inte bara på en bra grundutbildning utan också på de högre utbildningsnivåerna, speciellt när det handlar om de ungas yrkesmässiga beredskap och sysselsättning. Enligt beräkningar från FN:s arbetsorganisation ILO saknar för närvarande så många som en tredjedel av världens ungdomar möjlighet till ett anständigt arbete. Det handlar om ett enormt slöseri med mentala och ekonomiska resurser. Främjandet av sysselsättningen bör också höra till de frågor som prioriteras i Finlands utvecklingssamarbete. Ungdomarnas egna kunskaper och förmågor bör utvecklas, men dessutom behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar företagen att anställa ungdomar. Ungdomarnas egen företagsamhet bör likaså stödjas genom att de beviljas mikrolån och andra starta eget-stöd. Finland bör stärka utvecklingsländernas egen beredskap att skapa nya arbetsplatser och stärka samarbetet med undervisnings- och arbetsministerierna i samarbetsländerna. De finländska företag som är verksamma i utvecklingsländerna bör uppmanas att fästa uppmärksamhet vid sysselsättningen av ungdomar och skapande av anständiga arbetsplatser. Många ungdomar upplever diskriminering på arbetsmarknaden till exempel på grund av kön, ålder, nationalitet, etnisk bakgrund, handikapp, eller på grund av sin religiösa eller politiska åskådning. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen är genomgående teman för Finlands utvecklingssamarbete jämställdhet, diskriminerade grupper och hiv/aids. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen bör dessa frågor ställas i centrum även när vi förbättrar ungdomarnas ställning. Tyngdpunkten i biståndet ska ligga på Afrika söder om Sahara, där ungdomarnas andel av befolkningen kommer att fortsätta vara stor under de närmaste decennierna. 1.2 Finlands utvecklingspolitik har nya prioriteringar Verkställandet av regeringens utvecklingspolitiska program har framför allt medfört en betydande omorientering inom området. Den naturekonomiskt hållbara utvecklingen har tydligt blivit ett allt viktigare mål, vilket har inneburit att utvecklingssamarbetet som berör utvecklingen av skog, vatten, energi och landsbygd har ökat. Utöver dessa områden har verksamheten inom ITbranschen ökat. I de långvariga samarbetsländerna och i andra länder som mottar bistånd deltar Finland nu inom fler områden än någonsin. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen finns det ingen anledning att göra en skarp avgränsning av de verksamhetsområden som Finland inriktar sig på i sitt utvecklingssamarbete. Kännedom om förhållandena och om mottagarländerna är grundförutsättningar för effektiviteten inom utvecklingssamarbetet. Av dessa skäl bör biståndet fortsatt koncentreras till de viktigaste samarbetsländerna och man bör undvika en geografisk spridning. För att undvika splittrade biståndsflöden bör Finland inte agera inom alltför många olika sektorer i ett och samma samarbetsland. De val man företar bör ske utgående från utvecklingsländernas behov. Den andra stora förändringen när det gäller förändrade prioriteringar under denna regeringsperiod hänför sig till att man utför allt mera utvecklingssamarbete inom sådana områden som medför ett finländskt mervärde, och som på så sätt gör att finländska aktörer kan delta. Utvecklingspolitiska kommissionens ståndpunkt är att begreppet mervärde bör få en bredare tolkning så att det även omfattar grundläggande värderingar i det finländska samhället så som demokrati, jämlikhet och social 4

rättvisa. Det är positivt att utnyttja finländskt kunnande och finländsk sakkunskap för att uppfylla utvecklingsländernas utvecklingsmål. De primära utgångspunkterna när det gäller riktningen av bistånd bör vara fattigdomsminskning, mottagarlandets ägarskap och arbetsfördelningen mellan biståndsgivarna. Den tredje tydliga förändringen har inneburit att biståndet till regionala program och projekt har ökat i förhållande till det landspecifika utvecklingssamarbetet. Den relativa betydelsen av det budgetstöd eller det sektorstöd som riktats som en korgfond har samtidigt minskat. Då utvecklingssamarbetet i och med regeringens utvecklingspolitiska program har blivit allt mera projektinriktat har det administrativa arbetet ökat inom utrikesministeriet och följderna är likadana även i samarbetsländerna. Statsförvaltningens produktivitetsprogram är en stor utmaning för den förvaltning som är ansvarig för utvecklingssamarbetet. Enligt kommissionen borde sektorn för utvecklingssamarbete på nytt överväga hur meningsfyllt det är att genomföra det. Anslagen för utvecklingssamarbete har ökat till över en miljard euro per år. Ministeriets administrativa resurser för utvecklingssamarbetet har däremot inte ökat i samma utsträckning. Ett effektivt utvecklingssamarbete förutsätter att man satsar tillräckligt med resurser på förvaltningen av utvecklingssamarbetet. Kommissionen är tillfreds med att anslagen för utvecklingssamarbete ökat såväl proportionellt som absolut sett under regeringsperioden, vilket inte är fallet i de flesta andra givarländerna. Finlands anslag har ökat med 220 miljoner euro under åren 2007 2010. Under 2011 förutspås anslaget öka ytterligare till 1 074 miljoner euro. Att öka finansieringen av utvecklingssamarbetet till 0,7 procent av bruttonationalinkomsten senast år 2015 är möjligt om de årliga anslagen höjs i jämn takt även under de kommande åren. Dessutom behövs resurser för utvecklingsländernas klimatfinansiering. Den ökade klimatfinansieringen får inte äventyra uppfyllandet av målen för fattigdomsminskningen. Kommissionen anser att det är viktigt att fortsätta utveckla handelsförbindelser som gynnar alla parter. Härvidlag har Finnfund, Fonden för industriellt samarbete AB, visat sig vara ett fungerande instrument. Finnfund finansierar finländska företags investeringar i utvecklingsländerna. Kommissionen understödjer en ökning av Finnfunds kapital. Kommissionen rekommenderar att Finnfund strävar efter att rikta en allt större del av sin finansiering enligt efterfrågan till låginkomstländer och till länder med lägre medelinkomst. Det internationella samfundet måste även framöver bereda sig på och satsa betydande resurser på att reda ut väpnade konflikter och humanitära katastrofer och att hjälpa offren. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen behöver de bräckliga staterna och länderna som återhämtar sig från konflikter extra stöd även i fortsättningen. Endast genom utvecklingssamarbete kan man inte uppfylla målet att minska fattigdomen. Utvecklingspolitiska kommissionen önskar att nästa regering ställer upp konkreta mål för fattigdomsminskningen även med andra medel än via utvecklingssamarbete. Det är ett minimikrav att verksamheten inom andra politiska sektorer inte leder till ökad fattigdom. I politiska debatter och i tjänstemannaberedningar måste det finnas en beredvillighet att erkänna motsättningar mellan Finlands och utvecklingsländernas intressen, något som kräver politisk vilja. 1.3 Verksamhetsomgivningen förändras Det sker stora förändringar i de globala verksamhetsbetingelserna och dem måste man under de kommande åren beakta även i Finlands utvecklingspolitiska riktlinjer och i det praktiska utvecklingssamarbetet. Förändringarna hänger framför allt samman med förändrade prioriteringar i världsekonomin och världspolitiken, med att nya biståndsgivare dyker upp samt med nya sätt att samla medel och överföra resurser för fattigdomsminskning och förebyggande av och anpassning till klimatförändringar. Tyngdpunkten i världsekonomin håller ofrånkomligen på att förflyttas till de utvecklingsländer som kalllas tillväxtekonomier. Kina och Brasilien är goda exempel på snabbt växande ekonomier, som även har ökat sin utvecklingsfinansiering till andra utvecklingsländer. Den största delen av finansieringen har skett i form av lågräntelån eller i form av bundet bistånd till upphandlingar som görs i givarlandet. Utöver regeringar är det allt fler privata givare som bidrar med utvecklingsfinansiering. 5

1 Man har beräknat att de privata donationerna som gjordes i de västerländska industriländerna uppgick till 53 miljarder dollar 2008, medan det offentliga utvecklingsbiståndet samma år var 121 miljarder dollar. Den globala finanskrisen avslöjade på ett bistert sätt att inte ett enda land kan skyddas från störningar i världsekonomin. De privata investeringarna i utvecklingsländerna rasade på några månader. Den världsekonomiska krisen och dess negativa verkningar även på de mest utsatta länderna har visat vikten av en utvecklingspolitik som är inriktad på fattigdomsminskning. Tryggad livsmedelsförsörjning är idag en av de viktigaste frågorna när det gäller att minska fattigdomen och nöden. Vid sidan av sitt utvecklingssamarbete bör Finland stödja de fattigaste utvecklingsländerna för att de ska uppnå resultat som förbättrar deras ställning i de globala utvecklings-, handels- och miljöförhandlingarna. Nu är det ofta så att ingen hör de allra fattigaste utvecklingsländernas röst. Varje år försvinner stora olagliga finansflöden från utvecklingsländerna. Även dessa olagliga finansflöden, som består bland annat av vinster från brott, korruption och skatteflykt, uppskattas överskrida det offentliga utvecklingsbiståndet flerfalt. För att minska de olagliga finansflödena och gråzonen som ligger mellan de lagliga och de olagliga finansflödena krävs det vid sidan av regeringarnas egna åtgärder ett omfattande internationellt samarbete och tydligare gemensamma spelregler. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen borde Finland spela en aktivare roll när det gäller dessa frågor. Betydelsen av medborgarnas grundtrygghet för utvecklingen i utvecklingsländerna har blivit ett aktuellt diskussionsämne. Vi talar om de så kallade villkorade transfereringarna, som i synnerhet Världsbanken och FN:s internationella arbetsorganisation ILO har tagit initiativ till. Extra skjuts har debatten fått av de snabba prisökningarna på baslivsmedel samt av den inverkan som den globala ekonomiska krisen haft på de fattigaste befolkningsgrupperna. Enligt kritikerna har de fattiga länderna inte råd med täckande mekanismer för grundtrygghet. ILO har emellertid gjort beräkningar som visar att även de minst utvecklade länderna skulle kunna ordna grundläggande hälsovård, folkpension, barnbidrag och arbetslöshetsersättning för sina medborgare för några procent av sin nationalinkomst. Transfereringarna får inte skapa ett beroende, utan avsikten är att ge människor en möjlighet till utbildning och hjälpa dem till produktiva näringar. Att kunna bekämpa klimatförändringarna och anpassa sig till deras negativa följder är en viktig del av framtidens utvecklingspolitik. Vid förverkligandet av klimatfinansieringen är det väsentligt i vilken utsträckning man följer de principer och målsättningar som är centrala för verkställandet av utvecklingssamarbetet, till exempel utvecklingsländernas ägarskap, minskningen av splittrade biståndsflöden, koordinering och harmonisering, det civila samhällets deltagande och förutsägbarheten i biståndet. Vi måste också skynda på diskussionerna om de nedsmutsande utvecklingsländernas deltagande i bördefördelningen och om tillämpningen av innovativa finansieringsformer för kapitalanskaffning. 6

Ungdomarna: De som är framtiden förtjänar speciell uppmärksamhet 2 Cirka 87 procent av världens 1,1 miljarder ungdomar bor i utvecklingsländerna. Utvecklingspolitiska kommissionen påminner om att FN:s millenniedeklaration förpliktigar alla länder i världen att förbättra de ungas ställning och levnadsvillkor samt att trygga deras förmåga att delta i gemensamma beslutsprocesser. Nu är det bråttom, för under de närmaste tio åren når ungdomarnas andel av världens befolkning sin höjdpunkt. FN:s Internationella ungdomsår inleddes i augusti 2010. Vid FN:s världstoppmöte i september, där man granskade förverkligandet av millenniemålen, tog man också upp teman som berörde de ungas utbildning, sysselsättning, hälsa och sociala förhållanden. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen förtjänar dessa frågor som rör ungdomar nu speciell uppmärksamhet inom utvecklingspolitiken och i utvecklingssamarbetet inom FN och inom andra internationella forum, inom EU samt i de nationella riktlinjerna och i det bilaterala utvecklingssamarbetet. Ungdomarna utgör inte en egen målgrupp i Finlands utvecklingssamarbete, även om det förekommer element som förbättrar deras ställning och levnadsvillkor i många undervisnings-, landsbygds-, hälso-, jämlikhets- och handikapprogram samt i projekt som gäller vatten, sanitet och miljö. I fortsättningen bör man lägga allt mera vikt vid att frågor som gäller ungdomar beaktas. Vi behöver också en exaktare och mer specificerad kunskap om hur stor andel av resurserna för utvecklingssamarbetet som riktas till ungdomarna. Utvecklingspolitiska kommissionen påminner om att hörnstenarna till framgång på arbetsmarknaden utgörs av en ordentlig grundutbildning, yrkes- och högskoleutbildning samt av arbetserfarenhet. Utbildning är en god investering när det gäller att utveckla alla delområden i livet, bland annat för att förbättra samhälleliga insatser och hälsan för mödrar och barn. Därför bör främjandet av utbildning och sysselsättning prioriteras i Finlands utvecklingssamarbete. 2.1 Att skapa nya arbetsplatser blir den viktigaste frågan Enligt beräkningar från FN:s arbetsorganisation ILO saknar för närvarande så många som en tredjedel av världens ungdomar möjlighet till anständigt arbete. Det handlar om ett enormt slöseri med mentala och ekonomiska resurser. 1 Den djupa ekonomiska krisen under 2008 2010 ledde till att miljontals arbetsplatser försvann från olika delar av världen. De som drabbades hårdast av den ekonomiska krisen var bland annat de ungdomar som avslutat sin utbildning och bara hunnit skaffa sig lite arbetserfarenhet och vars möjligheter på den allt stramare arbetsmarknaden försämrades uppenbart. De uppgifter som är tillgängliga berättar om flera olika bekymmersamma utvecklingstrender. Andelen ungdomar som arbetar och studerar sjunker i många länder. På motsvarande sätt ökar andelen arbetslösa ungdomar. Enligt ILO:s beräkningar fanns det sammanlagt 81 miljoner arbetslösa ungdomar i världen 2009. 2 Ungdomsarbetslösheten beräknas vara nästan tre gånger större än arbetslösheten i de äldre åldersgrupperna. 15 24-åringarna utgör ungefär en fjärdedel av arbetskraften i hela världen, men samtidigt utgör de drygt 40 % av alla arbetslösa. I många länder har regeringarna i sina program för hjälp till ekonomisk återhämtning försökt fästa uppmärksamhet vid möjligheterna att förbättra sysselsättningen bland ungdomar. ILO manar regeringarna, affärslivet och arbetsmarknadens parter att öka ansträngningarna för att utöka antalet arbetsplatser för ungdomar. Organisationen påpekar att en förbättrad sysselsättning bland ungdomarna skulle medföra betydande nationalekonomiska fördelar. Enligt en beräkning från 2005 skulle en halvering av ungdomsarbetslösheten och den multiplikatoreffekt det skulle medföra kunnaöka den sammanlagda bruttonationalprodukten i världens alla länder med 2 200 3 500 miljarder dollar, vilket skulle innebära ett välbehövligt tillägg på 4,4 7 procent för världsekonomin. 3 1 Global Employment Trends for Youth, ILO 2010. 2 Global Employment Trends for Youth, ILO 2010. 3 Global Employment Trends for Youth, ILO 2010. 7

2 Ungdomarnas andel når nu sin höjdpunkt Definitionen av ungdomar varierar något beroende på sammanhanget. FN räknar med alla åldersgrupper mellan 15 och 24 år, vilket utgör 1,1 miljarder eller 19 procent av världens totala befolkning. 4 Enligt en uppskattning är ungdomarnas andel av världens totala befolkning nu som störst, även om andelen 15 24-åringar redan nu har börjat minska lite grann i de rika länderna. I många utvecklingsländer är ungdomarnas andel nu som störst, men också i dessa länder kommer andelen ungdomar i förhållande till andra åldersgrupper så småningom att minska under de kommande decennierna. Befolkningsåldringen sker långsammast i Afrika söder om Sahara, där den snabba befolkningstillväxten förutspås öka och andelen ungdomar beräknas förbli i stort sett lika stor under de följande trettio åren. Andelen 15 24-åringar av hela befolkningen i Finlands långvariga samarbetsländer och i Finland under åren 1950 2050 (statistik och prognos) % 24 22 20 18 16 14 12 10 1950 1955 1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025 2030 2035 2040 2045 2050 Zambia Tanzania Nicaragua Kenya Finland Vietnam Nepal Moçambique Etiopien Lähde: World Population Prospects: The 2008 Revision, United Nations Population Division, http://esa.un.org/unpp 4 Global Employment Trends for Youth, ILO 2010. 8

Forskningsinstitutet International Institute for Labour Studies (IILS), som verkar i anknytning till ILO, varnar emellertid för att ungdomsarbetslösheten fortsättningsvis hotar att öka i många länder och inom många områden. Den kommande utvecklingen inom arbetsmarknaden är beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Vi har kanske nått botten av den ekonomiska krisen, men den ekonomiska återhämtningen har varit ojämn och osäker i olika delar av världen. Snabbast har de stora tillväxtländerna återhämtat sig med Kina, Indien och Brasilien i spetsen. Många av de fattigaste utvecklingsländerna har emellertid inte motsvarande tillväxttakt. Miljontals ungdomar i utvecklingsländerna är tvungna att utföra arbete som inte erbjuder dem tillräckliga utkomstmöjligheter. Ofta förekommer det också brister när det gäller arbetsvillkor och arbetsmiljö samt frågor som berör arbetssäkerhet eller rätten att organisera sig eller motsvarande. Ungdomarna är ofta tvungna att göra långa dagsverken i inofficiella, tillfälliga och osäkra anställningsförhållanden och arbetsmiljöer utan tillräcklig social trygghet. Sådana problem är allmänna till exempel inom turistnäringen och andra servicebranscher i utvecklingsländerna. Ju mindre utbildning och tidigare arbetserfarenhet de unga har, desto svårare är det oftast att få jobb. Till de problem som ungdomarna möter på arbetsmarknaden hör också en dålig korrelation mellan arbetsuppgifterna och den utbildning arbetstagaren erhållit. Speciellt unga kvinnor är ofta i högre utsträckning än andra tvungna att utföra arbete som inte motsvaras av deras utbildning. De dåliga utsikterna på arbetsmarknaden kan leda till frustration och minska motivationen för studier som gynnar möjligheterna till jobb. 2.1.1 Sysselsättningsåtgärder för unga bör få mera stöd inom utvecklingssamarbetet I Finlands utvecklingssamarbete har det förekommit projekt som har haft koppling till yrkesutbildningen och utrikesministeriet planerar nu nya stödformer för yrkesutbildningen. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen betonar man för närvarande inte i tillräcklig grad sådana program eller projekt inom Finlands utvecklingssamarbete som skulle förbättra de ungas möjligheter till yrkesutbildning och företagsamhet eller till möjligheterna att få ett anständigt arbete. Med anslag för utvecklingssamarbete stödjer man för närvarande endast ett projekt som huvudsakligen främjar anständigt arbete. Det handlar om ILO:s projekt Decent Work som förverkligas i länder i Centralasien och Sydkaukasien. Tyngdpunkten för biståndet bör ligga på Afrika söder om Sahara. Vid sidan av det bilaterala utvecklingssamarbetet bör Finland verka aktivt i ungdomsfrågor även inom EU och i internationella organisationer. Vi bör även fästa ännu mera uppmärksamhet vid ungdomars möjligheter till utbildning och sysselsättning i Nordafrika och Fjärran Östern, för till följd av den snabba befolkningstillväxten är behovet av nya arbetsplatser särdeles stort. Nordafrika och Fjärran Östern tillhör inte områden som prioriteras i Finlands utvecklingssamarbete, men via EU:s olika program för utvecklingssamarbete och samarbete mellan Medelhavsländerna kan Finland bidra till att förbättra levnadsvillkoren för ungdomarna inom dessa områden. Det är synnerligen viktigt att förbättra möjligheterna till utbildning och sysselsättning på landsbygden. Men en balanserad utveckling av samhället förutsätter att man i utvecklingssamarbetet och i de åtgärder som regeringarna i utvecklingsländerna själva vidtar samtidigt också lägger tillräckligt mycket vikt vid problemen i städerna. Sysselsättningen bland ungdomar främjas bland annat av tjänster som underlättar sökande efter arbete, så som arbetsförmedlingar, yrkesvägledning och olika program för arbetspraktik. Stödjandet av dessa frågor bör även beaktas i utvecklingssamarbetet. Finland skulle kunna stödja arbetsförmedling för ungdomar till exempel via olika program inom FN:s arbetsorganisation ILO. Inom mikrokreditprogrammen skulle man också i betydligt större utsträckning kunna beakta unga företagare. Finländska företag som är verksamma i utvecklingsländerna borde också uppmanas att beakta sysselsättningsåtgärder för unga. I kriterierna för affärspartnerskapsprogrammet Finnpartnership skulle man kunna betona åtgärder med vars hjälp man stödjer skapandet av anständiga arbetsplatser för ungdomar. 9

2 2.2 Det lönar sig att investera i utbildning Möjligheterna till sysselsättning har minskat, men den ekonomiska krisen har även lett till att ungdomarnas möjligheter att studera har försvårats. Familjerna har allt sämre råd att betala skolkostnader. Situationen försvåras av nedskärningar inom de offentliga finanserna, vilket i många länder drabbar även skolsystemet. Unesco, FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, beräknar att budgetanslagen för utbildning i Afrika söder om Sahara minskade med cirka 4,6 miljarder dollar per år 2009 2010. I praktiken innebär nedskärningarna att en tiondedel av de medel som anslagits för grundutbildningen per elev skurits bort. 5 På uppföljningsmötet om FN:s millenniemål konstaterade man att det har gjorts betydande framsteg gällande utbildning av barn och ungdomar. Utvecklingen är emellertid ojämn, för i många utvecklingsländer är barnen fortfarande tvungna att arbeta istället för att gå i skola. Mest oroväckande är situationen i Afrika söder om Sahara, där 30 procent av eleverna som börjar i grundskolan avbryter sin skolgång. Enligt de uppgifter Unesco publicerade 2010 har den bristande jämlikheten ökat och i 80 utvecklingsländer har möjligheterna till utbildning bland de mest utsatta befolkningsgrupperna minskat. I de utvecklingsländer som drabbats av konflikter och där man lever i extrem fattigdom är situationen ännu dystrare. I länder som Burkina Faso och Somalia har drygt hälften av de unga vuxna mindre än två års skolgång bakom sig. 6 Men även ungdomar som har flera års skolgång bakom sig kan ha svaga läranderesultat, och deras läsoch skrivfärdigheter motsvarar inte de krav som ställs på dem i vardagen. Den ojämna kvaliteten på utbildningen syns ännu tydligare i statistiken över analfabetism. Enligt Unescos beräkningar finns det för närvarande 759 miljoner vuxna i världen som inte kan läsa och skriva. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen borde man så snart som möjligt påbörja arbetet med att reparera 5 Reaching the Marginalized, EFA Global Monitoring Report, Unesco 2010. 6 Reaching the Marginalized, EFA Global Monitoring Report, Unesco 2010. de skador som den ekonomiska recessionen förorsakat. I annat fall kommer det mål som godkänts i FN:s millenniedeklaration om att alla barn ska ha möjlighet att gå i grundskola inte att kunna förverkligas. Enligt Unesco skulle uppnående av allmänna läs- och skrivfärdigheter förutsätta cirka 1,9 miljoner nya lärare i skolorna. 7 Möjligheterna till utbildning borde förbättras genom att man sänker de utgifter som barnens skolgång förorsakar familjerna och genom att skolorna kommer närmare de utsatta befolkningsgrupperna. Det är likaså viktigt att få de ungdomar som avbrutit sin skolgång att återvända till skolan och öka deras möjligheter till studier. Kvaliteten på undervisningen borde förbättras genom att man effektiviserar lärarutbildningen och genom att man utvecklar metoder för att skapa en jämnare fördelning av kompetenta lärare i olika delar av skolnätet. De ekonomiska resurser som tilldelas skolorna borde likaså fördelas jämnare på olika delar av nätverket av skolor. Dessutom bör de lagar som betonar jämlikhet inom utbildningen verkställas i högre utsträckning. Det är även nödvändigt att effektivisera insamlingen av information om utbildningen, för att man ska kunna identifiera marginaliserade grupper och följa upp hur olika utbildningsprogram framskrider. 2.2.1 Undervisningssektorn bör även i fortsättningen prioriteras i utvecklingssamarbetet Inom sitt bilaterala utvecklingssamarbete finansierar Finland undervisningsprogram bland annat i Etiopien, Moçambique, Nepal, i de Palestinska områdena och i Centralamerika. Under de senaste åren har vi i allt högre utsträckning övergått från biståndsprojekt till sektorstöd. Inom programmen betonas kvaliteten på grundutbildningen och effektiviteten inom administrationen. I Nepal och i de regionala programmen i Centralamerika har man också fäst uppmärksamhet vid att undervisningen är flerspråkig. Dessutom stödjer Finland undervisningssektorn via medborgarorganisationerna. År 2009 var stödet inom utbildningssektorn cirka 64 miljoner 7 Reaching the Marginalized, EFA Global Monitoring Report, Unesco 2010. 10

Som en del av programmet Fomevidas, som Finland finansierat, har ungdomar utbildats till experter och rådgivare för lantbruksproduktionen i Nicaragua. Bild: Outi Einola-Head. euro. Det är svårt att beräkna anslagets storlek i synnerhet för anslag riktade till de unga, för de övergripande utbildningsprogrammen riktas till allt från barn som inleder sin skolgång till ungdomar som står på tröskeln till vuxenlivet. Tyngdpunkten har dock legat på grundutbildningen på de lägre stadierna. Undervisningssektorn bör även i fortsättningen höra till de områden som Finland prioriterar i sitt utvecklingssamarbete. En god grundutbildning är en förutsättning för att en elev ska kunna fortsätta till nästa utbildningsnivå. På de högre utbildningsnivåerna måste man också lägga tillräckligt mycket resurser speciellt med tanke på de ungas sysselsättning. Stödjandet av de mest utsatta befolkningsgrupperna bör höra till prioriteringarna för utvecklingssamarbetet inom utbildningsområdet. Det är viktigt att till exempel stödja ungdomar som avbrutit sin skolgång och erbjuda dem en andra chans. Utöver de kvantitativa målsättningarna är det viktigt att utveckla undervisningen kvalitativt, till exempel via lärarutbildningen. Utbildningen kräver mera resurser Att anordna utbildning för alla barn och ungdomar är en stor nationalekonomisk utmaning i utvecklingsländerna. Unescos projekt Education for All uppskattar att man för att förverkliga målsättningen skulle förutsätta en genomsnittlig ökning av utbildningssektorns andel av bruttonationalprodukten till 2,6 3,8 procent. I många länder skulle det innebära att man ökade resurserna för utbildning till 20 procent av statsbudgeten och 50 procent av beskattningsutfallet. I finansieringen av grundutbildningen i de fattigaste utvecklingsländerna råder det enligt Unescos beräkningar ett årligt underskott på 16 miljarder dollar. Grundutbildningen behöver byggas ut och ungdomskullarna är stora, vilket ökar behovet av finansiering även på nästa utbildningsnivå. 11

2 2.3 Miljöhot, otrygghet och fattigdom kastar en skugga även över ungdomarnas liv Vid sidan av bristfälliga utbildnings- och sysselsättningsmöjligheter kastar olika hotfaktorer i livsmiljön en skugga över ungdomarnas liv i utvecklingsländerna. De största hoten hör samman med miljön, utsattheten och fattigdomen. 2.3.1 När miljön förstörs tvingas man bli flykting Klimatförändringarna och det faktum att extrema väderfenomen blir allt vanligare berör framtiden för tiotals miljoner ungdomar. Mer än hälften av de fattigaste människorna som bor på landsbygden i utvecklingsländerna lever inom ekologiskt utsatta områden, där man beräknar att naturkatastrofer som översvämningar, stormar och torka kommer att bli allt vanligare under de kommande decennierna. Utvecklingsländerna är i högre utsträckning än industriländerna beroende av jordbruket och andra områden som är känsliga för klimatförändringar. Enligt många experter är andelen miljöflyktingar redan nu större än andelen flyktingar som flyr på grund av krig samt på grund av politiska och religiösa förföljelser. Inom de kommande åren förutspås flyktingströmmarna växa ytterligare på grund av ökenspridning, skogsskövling och en förvärrad vattenbrist. Fattigdom och dystra framtidsutsikter i den egna hemtrakten påskyndar flyttningsrörelser till storstäderna i utvecklingsländerna och till arbetsmarknaderna i de rika länderna. Den svaga sysselsättningen i utvecklingsländerna leder till att framför allt utbildade människor i högre utsträckning flyttar till rikare länder. Problemen i samband med illegal migration ökar både i de fattiga och i de rika länderna. Europa berörs för närvarande i synnerhet av den människoström som kommer från Afrika söder om Sahara. Merparten av dem som beger sig på livsfarliga båtresor eller ökenvandringar mot Europa är unga vuxna. Världsbanken uppskattar att cirka en tredjedel av de internationella flyktingströmmarna är 12 24-åringar som kommer från utvecklingsländerna. Under de kommande åren kommer deras antal och relativa andel sannolikt att öka. Detta beror dels på en ökad efterfrågan på arbetskraft i de åldrande industriländerna och dels på det tryck som befolkningstillväxten förorsakar på arbetsmarknaden i de olika utvecklingsländer som flyktingarna kommer ifrån. Möjligheterna till laglig migration är emellertid mycket begränsade och under ekonomiskt osäkra tider begränsar många rika länder ytterligare möjligheterna för utländsk arbetskraft att komma till deras länder. Många ungdomar som strävar efter ett bättre liv är därför tvungna att förlita sig på människosmugglares dyra och rentav livsfarliga tjänster. De unga löper en mycket större risk än andra åldersgrupper att falla offer för människohandel. 8 Internationella flyktingströmmar och flyttningsrörelser inom landet har en påtaglig inverkan på befolkningens ålders- och könsfördelning inom många områden. Enligt de uppgifter som FN:s boende- och bosättningsorgan UN-Habitat samlat in är ungdomarnas andel av stadsbefolkningen i utvecklingsländerna mycket större än inom andra åldersgrupper. Speciellt unga män flyttar till främmande orter för att få jobb. 9 2.3.2 Fattigdomen en prövning i ungdomarnas liv Cirka 70 procent av ungdomarna i Afrika söder om Sahara bor på landsbygden. Det är oerhört viktigt att förbättra möjligheterna till utbildning och sysselsättning på landsbygden, men en balanserad utveckling i samhället förutsätter att man i utvecklingssamarbetet och i regeringarnas egna åtgärder i utvecklingsländerna också ägnar sig åt problemen i städerna. År 2008 nåddes en viktig milstolpe då det för första gången i mänsklighetens historia visade sig att över hälften av världens befolkning 3,3 miljarder människor bodde i städerna. Före 2030 förväntas siffran stiga till fem miljarder. Enligt beräkningar från FN:s befolkningsfond 8 World Development Report, Världsbanken 2007. 9 State of the Urban Youth 2010/2011. 12

1 UNFPA kommer 60 procent av invånarna i alla världens städer då att vara under 18 år. 10 De mätare som skildrar den mänskliga utvecklingen visar att den djupa recessionen som satte världsekonomin på prov under 2008 2010 har försvårat livet i synnerhet för de mest utsatta befolkningsgrupperna både på landsbygden och i städerna. Miljontals ungdomar har likaså fått lida på grund av den tilltagande fattigdomen och för att familjens inkomstkällor blivit knappare. Vid sidan av arbetslösheten har de migranter som flyttat till rika länder inte kunnat skicka hem lika stora penningsummor, vilket har minskat de sammanlagda inkomsterna. De inkomster som familjerna i utvecklingsländerna har att förfoga över påverkar ungdomarnas möjligheter att gå i skolan och studera. Trots att undervisningen är gratis eller subventionerad finns det ändå utgifter förknippade med skolgången, som man inte har råd med i de fattiga hemmen. Fattigdomsspiralen fortsätter också ofta efter att de unga övergått till arbetslivet. FN:s arbetsorganisation ILO uppskattade att 152 miljoner av de 15 24-åringar som arbetar är tvungna att klara sig på en dagsinkomst på mindre än 1,25 amerikanska dollar. 11 Den höga ungdomsarbetslösheten ökar de sociala problemen och spänningarna i familjerna och i samhällena. Unga män som är frustrerade över sin sysslolöshet faller lätt offer för kriminella gäng eller terroristgrupper som värvar medlemmar. För unga kvinnor kan däremot prostitution vara den enda möjligheten att försörja sig själv och sin familj. 12 2.3.3 Våld och väpnade konflikter är hinder för ett normalt liv Dödligheten bland ungdomar är låg jämfört med andra åldersgrupper i sådana samhällen där förhållandena är relativt stabila och det inte förekommer våld. Inom områden som härjas av väpnade konflikter och kriminalitet utgör våldsamma dråp, självmord och olyckor stora 10 State of World Population 2007, UNFPA. 11 Global Employment Trends for Youth, ILO 2010. 12 Youth Employment in Crisis, International Institute for Labour Studies 2010 problem i synnerhet bland unga män. Att ansluta sig till kriminella gäng eller beväpnade grupper är för många ungdomar det enda sättet att förtjäna sitt uppehälle och få mat. Vi vet till exempel att talibangrupper i Afghanistan värvar unga män genom att erbjuda dem en dagslön på några dollar, vilket är ett lockande erbjudande på den urfattiga landsbygden. Det finns frivilliga som ansluter sig, men det finns också beväpnade grupper som tvingar unga män att ansluta sig. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter är det förbjudet att tvinga barn att delta i beväpnade styrkor och strider. Ändå finns det för närvarande uppskattningsvis 150 000 barnsoldater i över 17 väpnade konflikter. 13 FN:s generalsekreterare beräknar att 127 väpnade grupperingar som deltog i konflikter i 17 olika länder utnyttjade barn och ungdomar under åren 2005 2007. Barnen utnyttjas inte enbart som soldater i konflikterna utan också som bärare, betjänter, sexslavar och spioner. 14 Utvecklingspolitiska kommissionen hoppas att Finland ökar sitt stöd till sådant utvecklingssamarbete som stödjer ungdomar i deras konfliktförebyggande och fredsskapande roller. 2.4 Behoven hos särskilda grupper träder fram i Finlands genomgående teman Många ungdomar upplever diskriminering på arbetsmarknaden till exempel på grund av kön, ålder, nationalitet, etnisk bakgrund, handikapp, eller på grund av sin religiösa eller politiska åskådning. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen är genomgående teman för Finlands utvecklingssamarbete jämställdhet, diskriminerade grupper och hiv/aids. Enligt utvecklingspolitiska kommissionen bör dessa frågor ställas i centrum även när vi förbättrar ungdomarnas ställning. 13 Children and Conflict in a Changing World, Unicef 2009. 14 Children and Armed Conflict, FN:s generalsekreterare rapporterar till säkerhetsrådet, FN 2007. 13

2 2.4.1 Särskilda frågor för flickor och unga kvinnor När det gäller att förbättra ställningen för flickor och unga kvinnor måste man fästa särskild uppmärksamhet vid frågor kring utbildning och hälsa. Enligt Unescos beräkningar är två tredjedelar av världens analfabeter kvinnor, vilket säger något om pojkars och flickors ojämlika möjligheter att gå i skolan. Organisationens statistik visar bland annat att i 26 utvecklingsländer har en femtedel eller kanske rentav en ännu större andel av de unga kvinnorna gått i skolan i högst två år. Till exempel i Turkiet har 43 procent av flickorna i fattiga kurdfamiljer gått i skolan i högst två år, medan det riksomfattande genomsnittet för högst två års skolgång är sex procent. 15 När underåriga ingår äktenskap innebär det ofta att flickor som kommit i puberteten avbryter sin skolgång. I största delen av världens nationer är den undre åldersgränsen för att ingå äktenskap 18 år. Trots de sanktioner som utfärdats mot barnäktenskap beräknade FN:s befolkningsfond 2004 att drygt 100 miljoner 10 18- åriga flickor gifts bort under det gångna decenniet. Enligt UNFPA hade 36 procent av kvinnorna i åldern 20 24 år ingått äktenskap innan de fyllt 18 år. I Nigeria hade så många som 77 procent av 20 24-åringarna gifts bort innan de fyllt 18 år. I Bangladesh är motsvarande siffra 65 procent. 16 I utvecklingsländerna är kvinnornas födelsetal som högst vid 20 24 års ålder. I länder med hög fertilitet blir de flesta kvinnor mödrar redan som yngre, vilket ökar hälsoriskerna. Å andra sidan är graviditeter som leder till dödsfall ovanligare bland kvinnor i åldern 18 24 år än i andra åldersgrupper. Att inleda sitt sexualliv innebär också att man utsätter sig för hiv/aids och andra könssjukdomar. Riskerna växer med de ungas många gånger bristfälliga kunskaper om förebyggande av smitta. 17 Cirka 15 miljoner av alla 15 19-åriga flickor får varje år barn. Sjukdomar och hälsorisker i samband med graviditeten är den vanligaste dödsorsaken bland 15 19-åring- 15 Reaching the Marginalized, EFA Global Monitoring Report, Unesco 2010. 16 State of World Population, UNFPA 2005. 17 Growing Together, Youth an the Work of United Nations 2008. arna i utvecklingsländerna. Sannolikheten för att unga i denna åldersgrupp dör av komplikationer i samband med graviditet eller förlossning är dubbelt så stor som den är hos vuxna kvinnor. Hälsoriskerna ökar genom de aborter som utförs. Två av tre farliga aborter i Afrika utförs på kvinnor under 25 år. 18 2.4.2 Funktionshindrade ungdomar behöver särskilt stöd Det finns uppskattningsvis 650 miljoner funktionshindrade i världen. De utgör en av de mest diskriminerade grupperna vid sidan av etniska minoriteter och ursprungsbefolkningar. En stor del av de funktionshindrade bor i utvecklingsländerna, där den diskriminerade befolkningsgruppen har ytterst begränsade möjligheter att gå i skola och få ett avlönat arbete. Det är också svårt för de funktionshindrade att delta fullvärdigt i samhället och påverka sina egna frågor. År 2006 färdigställdes FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter. Målsättningen är att stärka de funktionshindrades möjligheter att till fullo och jämlikt med alla andra åtnjuta alla mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter. Den centrala tanken i konventionen är att förbjuda diskriminering och garantera en jämlik behandling inom alla områden. Endast i några få utvecklingsländer finns det lagar som skyddar funktionshindrade från diskriminering och missbruk. I riktlinjerna för sin utvecklingspolitik betonar Finland att de funktionshindrades ställning måste förbättras som en del av främjandet av rättigheter och jämlika möjligheter att delta för grupper som ofta blir diskriminerade. Det skulle ske en förbättring när det gäller att beakta handikappfrågor i det praktiska utvecklingssamarbetet om man inrättade en separat tjänst för en handikapprådgivare vid utrikesministeriet. Dessutom borde Finland å det snaraste ratificera FN:s konvention om de funktionshindrades rättigheter. Finland var en av de första nationer som undertecknade konventionen, men ratificeringsprocessen framskrider långsamt. 18 Giving Girls Today & Tomorrow, Breaking the Cycle of Adolescent Pregnancy, UNFPA 2007. 14

2.4.3 Ungdomar är en viktig målgrupp vid förebyggande av hiv/aids Dödligheten är relativt låg bland ungdomar, men i utvecklingsländerna kastar de allmänna hälsoproblemen en skugga över livet inom alla åldersgrupper. FN:s befolkningsfond UNFPA uppskattar att cirka 10 miljoner av världens drygt en miljard 15 24-åringar bär på hivviruset. Varje dag blir cirka 6 000 ungdomar smittade. Enligt undersökningar har ungdomar, och i synnerhet unga kvinnor, oroväckande lite eller felaktig kunskap om hiv/aids. Andelen nya smittor ökar också eftersom kondomutdelningskampanjerna och andra program som ska förebygga aids inte är tillräckligt täckande. Av de ungdomar som smittats av hiv bor 63 procent i Afrika söder om Sahara och 21 procent i territorierna i Asien och Stillahavsområdet. 19 Uppgifterna är oroväckande och därför måste man fortsätta med liknande informationskampanjer mot hiv/aids även under de kommande åren. En stark ojämlikhet är iögonenfallande även när det gäller andra hälsofrågor. Malaria och diarré och andra liknande smittsamma sjukdomar hör till vardagen för ungdomarna i utvecklingsländerna, och de stör dem i studierna och i arbetet. I den sämsta positionen befinner sig de ungdomar som lever i extrem fattigdom och där många ända sedan barn lidit av undernäring och rentav svält. Unesco beräknar att en tredjedel av alla barn som inleder sin skolgång i utvecklingsländerna 175 miljoner barn årligen är undernärda. Om man inte får tillräckligt med näring i växande ålder kan den fysiska utvecklingen bli långsammare men också inlärningen och den psykiska utvecklingen. 20 Vid sidan av undernäring påverkas ungdomarnas hälsa av ensidig kost och förändringar i matvanorna. Rekommendationer: I sitt utvecklingssamarbete och i sin utvecklingspolitik bör Finland fästa särskild uppmärksamhet vid förbättring av ungdomars levnadsvillkor och ställning, för inom de kommande åren kommer ungdomarnas andel av befolkningen i utvecklingsländerna att vara som störst. Tyngdpunkten ska ligga på utbildning av ungdomar, främjande av sysselsättning och stödjande av de mest utsatta befolkningsgrupperna. Vid sidan av grundutbildningen måste man också rikta tillräckligt mycket resurser till de högre utbildningsnivåerna, i synnerhet med tanke på sysselsättning och ungdomars yrkesfärdighet. Utbildning är en god investering när det gäller att utveckla alla delområden i livet, bland annat för att förbättra samhälleliga insatser och hälsa för mödrar och barn. Tyngdpunkten i biståndet ska ligga på Afrika söder om Sahara, där ungdomarnas andel av befolkningen kommer att fortsätta vara stor under de närmaste decennierna. Ungdomarnas egna kunskaper och förmågor bör utvecklas, men dessutom behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar företagen att anställa ungdomar. Ungdomarnas egen företagsamhet bör likaså stödjas genom att de beviljas mikrolån och andra starta eget-stöd. 19 State of World Population, UNFPA 2005 20 Reaching the Marginalized, EFA Global Monitoring Report, Unesco 2010. Finland bör stärka utvecklingsländernas egen beredskap att skapa nya arbetsplatser och stärka samarbetet med undervisnings- och arbetsministerierna i samarbetsländerna. D e fi nländska företag som är verksamma i utvecklingsländerna bör uppmanas att fästa uppmärksamhet vid sysselsättning av ungdomar och skapande av anständiga arbetsplatser. 15