Ristade i sten en sångcykel i tolv delar solist & texter Esmeralda Moberg musik, bild & texter David Lennartsson
det är svårt att ändra på allt. Det är augusti, augusti och klarhet. tre saker hård, hård och smärtsam. Hård och smärtsam och befriande. Att tanken alltid måste komma från ett oväntat håll falla snett in över mitt golv/mig/landskapet. Å vad jag försöker samla ihop till att börja. Börja om. Bevismaterial om bilder och mått och rim och inte som bevisar vad jag skall göra. Samlar och samlar.
Här handlar det om att samla ihop bitarna. Att återigen försöka finna vad vad som gör en till människa, vem man var och vad som finns fanns September nu, klarheten från augusti är inte befriande längre. Förändringen nödvändig; jag kan inte längre förstå den som det, som kamp mot sundheten. Overkligheten från april; allt är verkligt. Det går inte bra, jag mår inte bra. ett flimmer och fasta fryspunkter. Vackert och skört, inte sorgligt. Utmattat men uppbyggligt.
föreställningen Vårt behov av att förklara vår existens, vårt behov av att kategorisera oss själva och allting runtomkring oss - Hela föreställningen bygger på frågan om vårt behov av att förklara vår existens, vårt behov av att kategorisera oss själva och allting runtomkring oss. Enkelt uttryckt en fråga kring vårt ökande behov av förståelse ju mer vi förstår. Librettot bygger föreställningen på en central figur, som i sig har fyra arketyper av karaktärer, fyra inre röster. Dessa karaktärer är skapade genom ett undersökande av olika idéer kring religion, filosofi och nyandlighet. De fyra karaktärerna för ett samtal med varandra, det samtal vi hör i högtalarna. Var av dessa karaktärer har också en inre röst som motsätter sig, instämmer i eller helt enkelt skapar en fond åt sin egen mening och vad han eller hon står för, röster som utgörs av de ständigt återkommande telefonsvararmeddelandena och rummets eget viskande. Också centralgestalten, dvs människan som står på scenen, har en inre röst i högtalarna som fungerar som en länk mellan henne och de fyra karaktärerna. Denna röst ställer frågor och är obekväm; är tvivlet hos människan. Stockholm / Jokkmokk
föreställning / verklighet / nödvändighet? Tillsammans skapar de fyra karaktärerna och dess inre röster, sångerskan på scenen och hennes inre röst en helhet som är så splittrad som allting kan vara. Bildspelet visar på verklighet och föreställning, vad är sant och vad är det inte? Saker sker samtidigt och på olika sätt, inget är mer riktigt än något annat. Det är inte viktigt. Vad ska man säga om skönheten? Naturen uppe i Jokkmokk som är så slående vacker att det gör ont. Kanske finns sanningen där? Bergen, skogen och forsarna verkar inte fundera så mycket på det. verkligheten En känsla av förlust, eller svek. Otydligt. Oklart uttryckt. Otvetydigt. Klarheten som ännu en fråga. Ett ensamt hus, en ensam människa. Att vara helt själv men inte ensam. I slutändan rundgång eller spiral? Lär vi oss något? Måste vi förenkla? Ristade i sten. Det är ögonblicksbilder vi ser. Ögonblick. En oändligt kort tid, som på en gång berättar mycket och ingenting. Varför är det så ödsligt mitt i Stockholm? Trots att gatorna är fyllda med människor, bilar, hundar och barn? Finns det ett lugn i stressen? Finns det en frid och ett sammanhang i anonymiteten? En flykt utan avstånd?
När jag kramade dig adjö i regnblåsten vid taxin utanför södersjukhusets entré och jag kände ditt hjärta slå så tydligt genom din blå täckjacka. Det slog alldeles mot min kropp. Ett fågelhjärta. Jag älskar dig. Jag sa det då. Jag tror det var första gången. Nej, det var uppe i ert vita vindsrum. Första gången jag träffade dig sedan du blev sjuk. Du hade randiga bomullspyjamasbyxor. S sjöng från tv n vi lyssnade hand i hand. Det var fint att vi gjorde just det tillsammans. Det var första gången vi skildes för sista gången. Så skönt att det inte var det minsta svårt att säga; Jag älskar dig. Gå ut och dansa och flyg och sjung, då är vi tillsammans sa du. Det är sant.