1
Förord Frågan om våld i nära relationer har blivit ett prioriterat verksamhetsområde, eller åtminstone ett fält med egna verksamhetsresurser i många kommuners socialtjänst. Författaren till den här rapporten arbetade själv som kurator i en kommunal verksamhet för socialt stöd till kvinnor som utsatts för våld i sina familjer. Hon hade intresse för att dokumentera och utvärdera denna verksamhet, benämnd Fridsam, varvid ett långvarigt samarbete inleddes med FoU-Södertörn, kommunens utvecklingsoch forskningsenhet, och forskningsassistent Åsa Bringlöv. Till att börja med resulterade detta samarbete i en utvärdering med intervjuer med kvinnor och samarbetspartnern polisen som empiriskt material. Den utvärderingen (Olgun & Bringlöv, 2011) visade att såväl kvinnorna som poliserna, vilka gjorde förundersökningarna efter kvinnornas anmälan, var positiva till att få stöd av denna specialistfunktion som Fridsams kurator utgjorde. Syftet med att inrätta Fridsam inom kommunens Kvinnofridsenhet var att flera kvinnor ska orka polisanmäla förövaren, det vill säga starta den rättsliga process som många kvinnor tvekar inför men som i det samhälleliga perspektivet ses som en viktig åtgärd för att stävja problemet familjevåld. Fridsams kurator hade sin arbetslokal hos polisen, en närhet med avsikt att underlätta ett ömsesidigt lärande och ömsesidig tillit mellan organisationerna socialtjänst och polis. Syftet var också att ge ett bredare stöd utöver det rättsliga förfarandet, nämligen i den personliga utveckling som ofta innehåller ett uppbrott från den relation där kvinnan utsätts för upprepat våld. Den här skriften är ett resultat av det fortsatta samarbetet mellan Fridsams kurator och FoU-Södertörn. Den presenterar grundligt arbetssättet med kvinnorna och samarbetet med polisen, den innehåller en resultatredovisning av ett antal fall och teorianknyter det praktiska arbetet till en studie av Holmberg & Enander (2011b), vilken sammanfattar uppbrottsprocessen från förövaren i ett antal begrepp som sammantaget beskriver en personlig utveckling som kan vara både smärtsam och långvarig. Vi hoppas att synsättet med rättsprocessen som en praktisk ram och med begreppet uppbrott som en teoretisk, kommer att bidra till utvecklingen av det professionella samtalet om mötet med våldsutsatta kvinnor inom socialtjänstens olika verksamheter. Tullinge i januari 2014 Eva Nyberg Forskningsledare 2
Författarens förord För drygt fem år sedan anställdes jag av Kvinnofridsenheten i Södertälje för att driva projekt Fridsam, en kvinnofridssamverkan mellan kommunen och polisen. Det var en spännande utmaning att utforma och driva projektet under de tre år som det fortgick. Efter projekttiden beslutade socialnämnden att min tjänst skulle tillhöra Kvinnofrid varmed Fridsam skulle finnas kvar och vara en del av vad kommunen och polisen i Södertälje erbjuder våldsutsatta kvinnor i behov av stöd och hjälp. Våren 2011 gjorde jag tillsammans med Åsa Bringlöv vid FoU-Södertörn en utvärdering av Fridsam som projekt (Olgun & Bringlöv, 2011), och den utvärderingen blev också starten till denna rapport. Jag vill rikta ett stort tack till de kvinnor som deltog i utvärderingen. Tack för att ni tog er tid och delade med er av era erfarenheter och kunskaper, ni har varit till stor hjälp! Ett tack också till Bosam (polisens brottsoffersamordnare) och de utredare vid polisen som tog sig tid att medverka i utvärderingen och delge sina tankar om att arbeta med brott i nära relation. Med denna skrift vill jag synliggöra behovet för kvinnor utsatta för våld i nära relation att få adekvat stöd och hjälp i alla berörda delar av sin livssituation. I detta är stöd och hjälp genom en eventuell rättsprocess en central och viktig aspekt. Jag vill också bidra med kunskap och erfarenheter till dem som står i begrepp att starta och utveckla liknande verksamheter som Fridsam. När jag nu är klar med rapporten har jag slutat i Södertälje och arbetar med kvinnofridsfrågor någon annanstans och på ett annat sätt. Under mitt sista år i Södertälje skedde det en hel del förändringar som förde med sig att det blev svårt, för att inte säga omöjligt, att implementera Fridsam i den ordinarie verksamheten och att upprätthålla det som hade arbetats fram under projekttiden. Denna rapport är följaktligen en beskrivning av det jag byggde upp under projekttiden och vad jag försökte hålla vid liv den tid jag var kvar i Södertälje efter att Fridsam skulle bli permanent, och inte en skildring av en nu existerande verksamhet. Jag tycker det är tråkigt att det gick som det gick, men samtidigt är jag glad över de erfarenheter jag fick och de lärdomar jag har kunnat dra. Jag är också mycket glad över att ha fått möjligheten att skriva denna rapport och på så sätt få bevara Fridsam. 3
Slutligen vill jag tacka Åsa Bringlöv vid FoU Södertörn för gott samarbete, fina intervjuer, stort tålamod och mycket klarsynta reflektioner. Att du är väldigt trevlig och rolig har inte gjort saken sämre. Jag vill också tacka Karin Mård, min chef under projekttiden och ett tag därefter, tack för professionell arbetsledning, entusiastiskt stöd och intressanta diskussioner. Tack även till min handledare under tiden med projektet, Lenah Helgesdotter, för eminent och ovärderlig handledning. Sist men inte minst, stort tack till Eva Nyberg och Eva-Marie Åkerlund (FoU Södertörn), Susanne Eriksson Larsson (Kvinnofridsteamet i Huddinge), och Lisa Lundberg (Socialhögskolan i Stockholm) för att ni tog er tid att läsa och komma med många kloka synpunkter och tänkvärda reflektioner. 4
Innehållsförteckning INLEDNING... 6 Denna rapport... 6 FRIDSAM... 10 Fridsams mål och syfte... 10 Verksamheten... 11 MÄNS VÅLD MOT KVINNOR... 14 Våldets olika uttryck... 16 Konsekvenser... 17 Särskilt utsatta grupper... 18 Barn som upplever våld i familjen... 20 Rättsprocessen... 21 NORMALISERINGSPROCESSEN OCH UPPBROTTSPROCESSEN... 24 Normaliseringsprocessen... 24 Uppbrottsprocessen... 27 ARBETET BESKRIVET GENOM TVÅ PROCESSER... 30 SJU FALLBESKRIVNINGAR... 31 Sara... 31 Lena... 32 Johanna... 33 Helen... 35 Eva... 36 Ulrika... 38 Maria... 38 Reflektioner utifrån fallbeskrivningarna... 40 SAMTALEN... 45 Tema 1: Informationens betydelse... 46 Tema 2: Motstånd och anpassning... 48 Tema 3: Det traumatiska bandet... 49 Tema 4: Tillit... 59 Tema 5: Att sörja... 61 SAMMANFATTANDE KOMMENTARER... 63 REFERENSER... 65 5
Inledning I Södertälje utgör Kvinnofrid navet i det kommunala kvinnofridsarbetet och var från 2003 och fram till våren 2012 en egen enhet inom socialtjänsten. Kvinnofrid har drivit ett aktivt utvecklingsarbete med hjälp av projektmedel. År 2007 kom man fram till att det vore värdefullt med ett närmare samarbete med polisen i Södertälje och ansökte om pengar hos Länsstyrelsen till ett samverkansprojekt. Kvinnofrid ville nå fler våldsutsatta kvinnor och såg också behovet av att utveckla ett psykosocialt stöd i samband med rättsprocessen för kvinnor utsatta för hot och våld i nära relation. Man tänkte att båda delarna borde gå att uppnå genom att upparbeta ett samarbete med polisen i Södertälje. Länsstyrelsen beviljade projektpengar och år 2008 anställdes jag som projektledare och kurator med placering i polishuset. Verksamheten drog igång i augusti samma år och döptes av mig till Fridsam. Våren 2011 gjorde jag i samarbete med Åsa Bringlöv vid FoU-Södertörn en utvärdering av projektet (Olgun & Bringlöv, 2011). Utvärderingen visade sammanfattningsvis på mycket goda resultat och hösten 2011 beslutade socialnämnden att min tjänst fortsatt skulle tillhöra Kvinnofrid varmed Fridsam skulle finnas kvar och vara en del av vad kommunen och polisen i Södertälje erbjuder våldsutsatta kvinnor i behov av stöd och hjälp. Denna rapport Arbetet med utvärderingen av projektet Fridsam, och de resultat som framkom, födde tanken på en fortsättning vilket sedermera resulterade i denna rapport. Utvärderingen baserades på statistik från verksamheten, skriftlig dokumentation samt intervjuer med några av polisens utredare och polisens brottsoffersamordnare, Bosam. Även de erfarenheter jag hade gjort som projektledare togs upp i utvärderingen. Syftet med utvärderingen var att ta reda på om Fridsam hade varit till stöd för kvinnorna i rättsprocessen och om verksamheten hade betytt något för dem i deras livssituation med utsatthet för hot och våld i en nära relation, och i så fall hur kontakten med Fridsam hade påverkat. Vi ville även ta reda på om ett samarbete hade utvecklats mellan Fridsam och polisen och hur det i så fall hade upplevts av polisens utredare och Bosam. 6
Många av kvinnorna som intervjuades för utvärderingen uttalade att de hade fått bra stöd i att medverka i rättsprocessen och ett par sa att de helt enkelt inte skulle ha klarat av det utan kontakten med Fridsam. Några av de intervjuade uttryckte att Fridsams placering i polishuset var positiv. De upplevde det som trygghetsskapande, seriöst och stärkande. De menade vidare att placeringen tydliggjorde att det var brottsliga handlingar det handlade om. Merparten lyfte fram den information de hade fått av Fridsam, speciellt om rättsprocessen, som en viktig faktor. De stödjande och bearbetande samtalen upplevdes som trygghetsskapande, lugnande och gav nya sätt att se på sig själv och på det man hade varit med om. Samtalen fyllde även funktionen att avlasta och bearbeta skuld- och skamkänslor. Utifrån responsen från de kvinnor som hade fått medföljning verkar det ha varit ett bra sätt att skapa trygghet och att underlätta medverkan i rättsprocessen. Dessa åsikter fördes även fram av många kvinnor som jag hade kontakt med genom Fridsam, i utvärderingsenkäterna och i den muntliga feedback som jag fick. Intervjuerna med polisens utredare visade att kunskapen om vad Fridsam kunde hjälpa till med varierade en del, men trots det var Fridsam en relativt väl integrerad del av deras arbete. Utredarna upplevde att det var lätt att få kontakt med Fridsam och var positiva till att verksamheten var lokaliserad i polishuset. Den rumsliga närheten gjorde att jag och verksamheten var välkänd, vilket gjorde det lätt för dem att rekommendera kvinnor att ta kontakt. Vad Bosam och utredarna lyfte fram som betydelsefullt med en verksamhet som Fridsam i polishuset och vad samverkan hade betytt var för det första att Fridsam var specialiserad på den brottsutsatta. Varken utredarna eller Bosam hade de resurser eller den kompetens, som Fridsam hade, för att arbeta med våldsutsatta kvinnor. Om kvinnorna fick kontakt med Fridsam kunde utredaren släppa den brottsofferstödjande delen av arbetet och koncentrera sig på utredningen. För det andra poängterade de att Fridsam hör till socialtjänsten. De såg det som viktigt att Fridsam hade god kännedom om och bra kontakter med övriga socialtjänsten vilket var både Bosam och utredarna till hjälp. För det tredje menade de att Fridsam kunde fungera som en alternativ ingång till polisen, då Fridsam till skillnad från polisen inte hade myndighetsutövning. För det fjärde menade de att med hjälp av Fridsam ökade antalet kvinnor som medverkade i rättsprocessen. Fridsam hade, enligt Bosams och utredarnas uppfattning, lett till att fler kvinnor valt att ta steget att polisanmäla och att medverka i utredningen. Både utredarna och Bosam beskrev Fridsam som en viktig resurs som de hoppades skulle få finnas kvar. 7
Även Kvinnofrid upplevde projektet Fridsam som positivt. Kvinnofrids vilja att täcka behovet av ett psykosocialt stöd i samband med rättsprocessen uppfylldes. Vidare hade Kvinnofrid en önskan att med projektet nå fler våldsutsatta kvinnor, något som utan tvekan uppnåddes. Detta kunde ske dels på grund av resursförstärkningen, dels för att Fridsam fyllde ett glapp som tidigare fanns mellan polisen och kommunen gällande arbetet med kvinnor utsatta för våld i nära relation. Innan projektet startade förmedlades färre kvinnor från polisen till Kvinnofrid per år än det antal som de förmedlade till Fridsam/Kvinnofrid per månad under hela projekttiden. Utvärderingen av projektet gjordes skyndsamt för att fungera som underlag till socialnämndens beslut om verksamhetens framtid. Det förde med sig att det saknades tid att ta tillvara alla erfarenheter och det metodutvecklingsarbete som hade skett inom ramen för projektet. Dessutom var intervjuerna med kvinnorna ett intressant material som rymde mer än vad som kom till användning i utvärderingen. Genom samarbetet med FoU-Södertörn fick jag efter utvärderingen möjlighet att mer grundläggande sammanfatta erfarenheterna från Fridsam och beskriva metodutvecklingen som skett. Resultatet är denna rapport. Syfte Syftet med denna rapport är att synliggöra behovet för kvinnor utsatta för våld i nära relation att få adekvat stöd och hjälp i alla berörda delar av sin livssituation, där stöd och hjälp genom en eventuell rättsprocess är en central och viktig aspekt, och att bidra med kunskap och erfarenheter till dem som står i begrepp att starta och utveckla verksamheter liknande Fridsam. Kvinnor som gör en polisanmälan angående brott i nära relation, eller överväger att göra en, har ofta ett stort behov av stöd och hjälp genom rättsprocessen. Kvinnorna har behov av stöd som målsägande (brottsoffer i rättsprocessen) och ofta i sin livssituation i övrigt. I detta fyller en verksamhet som Fridsam en viktig funktion. En sådan verksamhet har möjlighet att, på plats i polishuset och i samverkan med polisen, nå kvinnorna i ett extra utsatt och viktigt skede och stödja dem både i deras livssituation och på vägen genom rättsprocessen. En sådan verksamhet kan även arbeta för en positiv växelverkan mellan uppbrottsprocess och rättsprocess. Jag vill i denna skrift beskriva hur det kan gå till. 8
Det skulle kunna skrivas en egen rapport om Fridsams samverkan med polisen. Här har den dock fått en något undanskymd roll i och med att det är samtalen med kvinnorna som står i fokus. Det ska dock understrykas att samverkan med polisen är en förutsättning för en verksamhet som Fridsam. De kunskaper och erfarenheter som särskilt utkristalliserade sig under åren på Fridsam är hur samverkan mellan uppbrottsprocessen och rättsprocessen för en kvinna som lever under hot och våld kan se ut och hur det kan användas i samtalen. I kapitlet om arbetet med kvinnorna har jag begränsat användandet av referenser vilket jag valde för att göra texten mer läsarvänlig och för att ha fokus på praktiken. Denna rapport är en beskrivning av kvinnofridsarbete i praktiken, dess innehåll och metoder, genom ett konkret exempel, verksamheten Fridsam i Södertälje kommun. Rapportens upplägg Efter det här inledande kapitlet börjar jag med att beskriva Fridsam. Därefter följer två kapitel där utgångspunkterna bakom arbetet på Fridsam beskrivs. I det första, Mäns våld mot kvinnor, ger jag en beskrivning av våldets olika uttryck, konsekvenser av våld i nära relation och, kortfattat, särskilt utsatta grupper och hur det kan vara för barn som upplever våld i familjen. Här ges även en kortfattad beskrivning av rättsprocessen med inriktning mot hanteringen av brott i nära relationer. I det andra kapitlet beskriver jag normaliseringsprocessen och uppbrottsprocessen, som är den teoretiska utgångspunkten för arbetet vid Fridsam, liksom för den här rapporten. Efter det beskrivs arbetet med kvinnorna i tre kapitel. Först beskriver jag hur uppbrottsprocessen och rättsprocessen samverkar. Sedan följer sju fallbeskrivningar som illustrerar hur olika situationen kan se ut för de kvinnor som kommer i kontakt med Fridsam, med fokus på deras uppbrotts- och rättsprocesser. Därefter följer ett kapitel där jag tar upp samtalen på Fridsam ur olika aspekter. Kapitlet kan läsas som en metodbeskrivning. Jag har valt att lyfta några grundläggande teman som jag sedan beskriver kopplat till kvinnornas uppbrottsprocesser och rättsprocessen. De teman jag har valt är informationens betydelse, motstånd och anpassning, det traumatiska bandet, tillit och, slutligen, att sörja. Citaten i rapporten är hämtade från intervjuerna som gjordes i samband med utvärderingen av Fridsam. 9
Fridsam Int: Vad du fick för hjälp, kommer du ihåg det? Ip: Det var väl mycket stöttning i att våga göra en polisanmälan. Information om vart man kan ta vägen med skyddat boende och hela den biten, och sen även stöd i rättsprocessen och vid rättegång. Int: Hade kontakten med Fridsam någon påverkan på dina känslor eller tankar om polisanmälan och rättsprocessen? Ip: Ja. Jag har nog blivit lugnare genom att ha det stödet. Int: Kan du beskriva det? Ip: Ja, att man får nån trygghet och stöttning i ryggen, att det här är nog rätt även om det är jobbigt. Fridsams mål och syfte Fridsams specifika mål var att i samverkan med polisen i Södertälje tillhandahålla en stödjande verksamhet för kvinnor utsatta för våld i nära relation. Syftet var att möjliggöra för fler att polisanmäla den brottslighet de var utsatta för och att medverka i rättsprocessen. Genom polisanmälningar och medverkan i rättsprocessen synliggörs att våldet är kriminella handlingar, vilket kan understödja kvinnan i en uppbrottsprocess. Det är också ett sätt för kvinnan att markera en tydlig gräns för mannen. För en del kan det även vara ett viktigt steg mot att få återupprättelse. En polisanmälan ger kvinnan fler möjligheter till skydd. Genom att våldet kommer till rättsväsendets kännedom öppnas också möjligheten att förövaren får ta adekvat rättsligt ansvar för sina handlingar. Det är inte bara av vikt för kvinnan utan också för rättssamhället och även för förövaren. Dessutom, om alltfler polisanmäler synliggörs den reella omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Viktigt att understryka är att man inte måste polisanmäla för att få stöd och hjälp från socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2011, s.71). Mer om det under rubriken Socialtjänsten kontra rättsprocessen. En våldsutsatt kvinna kan ha mycket goda grunder till att inte polisanmäla. 10
Fridsams övergripande mål var att kvinnor skulle få hjälp att lämna en relation där de blev utsatta för våld, eller om relationen redan var avslutad, få stöd och hjälp med att gå vidare i livet. Ett underliggande mål var att de barn som upplevde våld i sin familj skulle få stöd och hjälp. Det som är specifikt med en verksamhet som Fridsam är möjligheten att, på plats i polishuset och i samverkan med polisen, nå kvinnorna i ett extra utsatt och viktigt skede. Det ger förutsättningar för att stödja dem både i deras livssituation i stort och på vägen genom rättsprocessen, samt för att arbeta för en positiv växelverkan mellan deras uppbrottsprocess och rättsprocessen. Målgrupp Fridsams målgrupp var kvinnor över 18 år utsatta för hot och våld i en nära relation det vill säga av partner, före detta partner eller släkt och där det fanns, eller var på väg att bli, en polisanmälan. Fridsam hade även kontakt med personer som inte ryms i definitionen ovan, det vill säga kvinnor som var utsatta av hot och våld av en vuxen son (utan att det handlade om hedersrelaterat våld), kvinnor utsatta för våld, övergrepp eller våldtäkt av manlig vän/bekant eller kvinnor utsatta för våldtäkt av okänd gärningsman. Verksamheten Kontakten med Fridsam byggde på frivillighet. Fridsam var enbart en stödjande verksamhet, utan myndighetsutövning, och hade sekretess. Verksamheten präglades av vissa grundläggande förhållningssätt som att kvinnorna blev tagna på allvar och trodda på, och att de fick stöd i att återta sitt förlorade livsutrymme. Polisen var den främsta ingången för ärenden, men även andra lotsade till Fridsam. Det hände också att kvinnor tog egen kontakt. Inom polisen hade Fridsam mest kontakt med brottsoffersamordnarna (Bosam) och utredarna på kriminalenheten. När Relationsgruppen 1 bildades etablerades en samverkan med dem som inbegrep att Fridsam deltog i deras morgonmöten där ärenden gicks igenom och fördelades. 1 I januari 2012 bildade polisen i Södertälje en relationsvåldsgrupp (Relationsgruppen) som enbart utreder ärenden rörande våld i nära relationer. Specialiseringen underlättade samverkan och höjde engagemanget och kunskapsnivån i utredningarna. 11
Polisens och Fridsams samverkan innebar för kvinnornas del att de snabbt fick tillgång till skydd, stöd och hjälp i ett extra utsatt läge. De fick möjlighet att kunna medverka i rättsprocessen, och oavsett om de valde att delta i rättsprocessen eller inte fick de möjlighet till skydd och stöd i en uppbrottsprocess. För polisens del innebar Fridsam bland annat att de kunde fokusera helt och hållet på brottsutredningen och samtidigt veta att kvinnan fick stöd och hjälp med det hon kunde behöva i övrigt. Samverkan bidrog även till att det blev tydligare vem som gjorde, och hade ansvar för att göra, vad. Polisen ska alltid göra riskbedömningar i dessa ärenden. I Södertälje gjorde till exempel polisens brottsoffersamordnare (Bosam) de strukturerade riskbedömningarna. Dessutom hade de säkerhetssamtal med utsatta, ansvarade för utdelning av larmpaket och var behjälpliga i handläggning av ansökningar om kontaktförbud. Fridsam gjorde också alltid en översyn av hur eventuellt skyddsbehov såg ut och kunde då ta med, bland annat, polisens bedömningar. Om behov fanns, och kvinnan själv ville, förmedlade Fridsam kontakt med socialsekreterarna på Myndighet och skydd, som bistår med placeringar på skyddade boenden och med akut ekonomiskt stöd. Understrykas bör att det är kommunen som ska bistå med skyddat boende, polisen gör inga sådana placeringar. Enda undantaget är om polisen bedömer att hotet är så stort att deras egen personsäkerhetsgrupp behöver ge skydd, men då handlar det oftast om personer utsatta för mycket allvarliga hot, från till exempel kriminella gäng. Skyddsbehovet var fortlöpande en viktig del av kvinnornas kontakt med Fridsam då det kan förändras över tid och både handlar om ett yttre konkret skydd och ett inre, mentalt och känslomässigt. Med inre skydd menar jag hur kvinnan tänker om och känner för mannen, situationen och behov av skydd och hur hon agerar utifrån det. Fridsam gav råd och informerade om olika skyddsalternativ och stöttade i att tänka om säkerhet och att aktivt arbeta med det. Fridsam hjälpte även till med ansökningar om skyddade adressuppgifter och att skriva intyg. Närheten till polisen och rättsprocessen underlättade genom ett snabbt och smidigt informationsutbyte, till exempel när en hotbild hade förändrats och behovet av skyddsåtgärder ökat. Fridsams verksamhet byggde på samtal, främst informerande, stödjande och bearbetande. Samtalen var till för att stötta i kris, hjälpa till att sortera tankar och känslor, avlasta skuld- och skamkänslor, ge trygghet och ingjuta hopp. Samtalsstödet, och möjligheten till bearbetning, kunde också öppna upp för, och under- 12
lätta kvinnans berättande i rättsprocessen. Samtalen rörde sig från relativt lätta områden, som information, till, i vissa fall, djupgående bearbetning med terapeutisk verkan. Samtalen hade fokus på det upplevda våldet och hur det påverkat kvinnorna, och på rättsprocessen. I de fall det fanns barn med i bilden togs även deras situation upp. Fridsam tillhandahöll information om rättsprocessen i brottmål och även andra områden som ofta är viktiga för våldsutsatta kvinnor. Det kan till exempel vara hur vårdnads- och umgängesprocesser går till, hur socialtjänsten fungerar, hur man ansöker om skyddad adress eller vad det finns för stöd för barn. Fridsam kunde också ge informerande och motiverande samtal till kvinnor som inte hade polisanmält, men som övervägde att göra det. Fridsam erbjöd medföljning till polisanmälningar, förhör och rättegångar, med syftet att skapa trygghet och sammanhang i det som hände och underlätta för kvinnan att medverka i rättsprocessen. Fridsam bistod också med viss praktisk hjälp som att inhämta annan information, fylla i blanketter och att skriva intyg. Tidsrymden i kontakterna såg väldigt olika ut, från ett eller ett par samtal till långa samtalsserier, allt utifrån kvinnans behov. Det hände också att kvinnor återkom i ett senare skede då nya behov uppkommit. 13
Mäns våld mot kvinnor Mäns våld mot kvinnor är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är också ett allvarligt folkhälsoproblem med långtgående konsekvenser, både för samhället i stort och för dess individer. FN definierar våld mot kvinnor som: varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker offentligt eller privat (Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, 1993). I deklarationen understryks att mäns våld är en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter, att mäns våld är ett uttryck för ojämlika maktförhållanden där män är överordnade och kvinnor underordnade och att våldet är en av de avgörande sociala mekanismerna genom vilka kvinnor tvingas in i en underordnad ställning gentemot män (Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, 1993). Att använda våld är att utöva makt och mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av den rådande könsmaktsordningen (Hirdman 1988). Denna maktordning bygger på två principer, den första principen är isärhållandet av manligt och kvinnligt, den andra är att mannen och det som ses som manligt är normen, det allmängiltiga och det som anses vara normalt (ibid.). Denna över- och underordning, som upprätthålls av föreställningarna om manligt och kvinnligt, genomsyrar hela samhället och reproduceras både på det samhälleliga och på det privata planet (ibid.). Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är kriminella handlingar. Oavsett den nära relationen och oavsett om de har barn så är den som utövar våld förövare/gärningsman och den som blir utsatt brottsoffer. Barnen är också att betrakta som brottsoffer, oavsett om de blivit direkt utsatta eller inte. För socialtjänstens del tydliggörs detta i socialtjänstlagen (5 kap. 11 SoL). Det faktum att våldet utspelar sig i en nära relation, och att det kan finnas barn med, ger specifika förutsättningar för, och konsekvenser av våldets utövande och vidmakthållande. Det är ofta svårt att få detta våld att upphöra, inte ens flykt och att leva i skyddat boende är alltid nog. Sammantaget är det försvårande för brottsoffren att våldet utövas av en närstående. 14
Både forskning, till exempel rörande normaliseringsprocessen (Lundgren, 2012) och praktiska erfarenheter av arbete med kvinnor utsatta för våld i nära relation visar att våldet som regel inte börjar från dag ett utan handlar om en process. I processen förskjuts gränserna gradvis och kvinnan blir efterhand känslomässigt och kognitivt insnärjd i förövaren och dennes verklighetsbild. Våldet är inte heller isolerade eller tillfälliga inslag i en relation utan präglar det inbördes förhållandet mellan parterna som helhet (ibid.). På samma sätt som våldsrelationen har sin process har också kvinnans uppbrott sin (Holmberg & Enander, 2011a) som innebär att bearbeta, komma vidare och lämna våldet bakom sig. Detta är viktigt att känna till för förståelsen av kvinnornas situation och för att stötta dem i att komma vidare. I denna skrift ligger fokus på mäns våld mot kvinnor i nära relationer, inkluderat hedersrelaterat våld. Jag vill understryka att Fridsams målgrupp även innefattade kvinnor utsatta för våld av en kvinnlig partner. Mer om våld i samkönade relationer finns att läsa om i till exempel Våldsamt lika och olika: en skrift om våld i samkönade parrelationer, av Carin Holmberg och Ulrica Stjernqvist (2008). Även män kan bli utsatta för våld i nära relationer, och av en kvinnlig förövare, men det som utövas av män mot kvinnor särskiljer sig genom att vara betydligt vanligare, oftare upprepat, grövre och resultera i fler negativa konsekvenser för den utsatta (Brå, rapport 2009:12). Våld mot kvinnor, inkluderat det i nära relationer, är också, vilket lyfts fram i FN:s deklaration (1993), könsrelaterat, det vill säga drabbar kvinnor just på grund av att de är kvinnor. Min erfarenhet är att i arbetet på individnivå med mäns våld mot kvinnor i nära relationer är det viktigt att ha kunskap om hur denna problematik relaterar till, och ser ut, på strukturell nivå. Det innebär att synliggöra hur våld och maktutövande mellan individer i nära relationer hänger samman med samhället i stort och dess strukturer. Strukturella faktorer kan till exempel bidra till att underlätta och ursäkta våldet på individnivå. Kunskap om det strukturella ger kunskap om det individuella. Eftersom vi alla (i stort sett) anser oss tillhöra ett visst kön och också relaterar till andra, bland annat, utifrån deras könstillhörighet, hjälper också kunskaper om kön, makt och våld på strukturell nivå oss som stödpersoner att, på individnivå, på ett adekvat sätt förstå och relatera till både oss själva och de människor vi har framför oss. Utöver kön är till exempel härkomst, sexualitet, ålder och psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar exempel på individuella livsbetingelser med kopplingar till en strukturell nivå och makt. 15
Det är kommunerna som, enligt socialtjänstlagen, har ansvar för att kvinnor som utsätts för hot och våld i nära relationer, och deras barn, får stöd och hjälp (5 kap. 11 SoL). För att kunna erbjuda stöd och hjälp på ett tillfredsställande sätt krävs samarbete mellan olika myndigheter och andra instanser. Behovet av samarbete med polisen uppmärksammas alltmer och det finns vissa etablerade verksamheter. Koncept Karin i Malmö, med väl utvecklad samverkan mellan kommun och polis, är ett exempel som framhålls som förebild i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum, RVC, vid Västerortspolisen i Stockholm är ett annat exempel. Nämnas ska också att Södertälje kommun sedan 2011 har en övergripande handlingsplan, Handlingsplan rörande mäns våld mot kvinnor och barn i nära relationer 2011 2013. Handlingsplanen tar i stort avstamp i samma utgångspunkter som denna rapport. Våldets olika uttryck Våld i nära relationer tar sig många uttryck. Oftast associerar vi till de fysiska uttrycken när vi hör ordet våld vilket kan hindra oss från att upptäcka alla dess former. Det våld som kvinnor utsätts för i nära relationer har ofta olika former, är upprepat, och eskalerar över tid (se t.ex. SKL 2006). Om kvinnan planerar och/eller lämnar relationen ökar risken för våld och för fysiskt våld (Ekbrand, 2006). Våld i nära relationer rymmer alltid psykiskt våld, men inte nödvändigtvis fysiskt våld. Det är också det psykiska som sätter djupast spår. Kvinnor som även har varit utsatta för fysiskt våld säger ofta att det är det psykiska som varit värst, som kränkt dem mest, som gjort mest ont och som är svårast att återhämta sig ifrån. Det är också främst det psykiska våldet som snärjer och förvirrar kvinnans känslor och tankar. Exempel på psykiskt våld är manipulationer, lögner, verbala kränkningar, hotelser och isolering. Vanligt förekommande fysiskt våld är att knuffa, dra i håret, sparka, ge örfilar, slå med knytnävarna och ta stryptag. Det är inte heller ovanligt att kvinnan blir fasthållen, något som kan vara svårt för den utsatta att själv definiera som fysiskt våld. Viktigt att tänka på är att det är vanligt med slag där det inte syns, vilket innebär att en kvinna kan ha fysiska skador utan att det är synligt för en utomstående. 16
Många gånger förekommer sexuellt våld. Det kan bestå i kränkande ord med sexuella anspelningar, ovälkomna fysiska närmanden, våldtäkt, övergrepp med tillhyggen av olika slag, att tvingas att titta på porr, och att utföra sexuella handlingar i någons åsyn. Sexuellt våld är ytterligt kränkande och ofta väldigt svårt att berätta om på grund av djupa skamkänslor. Ekonomiskt våld är vanligt förekommande. Det kan till exempel bestå i att övertala kvinnan till att ta gemensamma lån, att spela bort stora summor pengar eller att tvinga/lura kvinnan att skriva på äktenskapsförord som vid skilsmässa ger allt till mannen. Många gånger tar mannen full kontroll över ekonomin och kvinnan får be honom om att få pengar till sig och eventuella barn. Ofta kan förövaren skrämma kvinnan med att hon inte kommer att klara sig ekonomiskt om hon skulle lämna honom. En eventuell bodelning kan vara ett tillfälle för mannen att fortsätta utöva makt och våld. Materiellt våld är att till exempel slå knytnäven i ett bord, sparka hål i dörrar eller kasta en mobiltelefon i golvet. De saker som förövaren har sönder är ofta de som tillhör kvinnan och sådant som hon värdesätter och behöver. Materiellt våld är skrämmande och innebär ett underliggande hot om att kvinnan själv kan vara den som blir slagen eller sparkad nästa gång. Materiellt våld kan också utövas i samband med en bodelning och kvinnan kan känna sig tvingad att ge upp materiella ting för att få lugn och ro. Försummelse (främst mot kvinnor med funktionsnedsättning och äldre kvinnor) är också en form av våld. Det kan vara att lämna någon utan hjälp eller tillsyn, inte ge tillräckligt med mat eller att avsiktligt felmedicinera. Man pratar ibland om latent våld, det vill säga att våldet alltid finns närvarande, öppet och tydligt eller under ytan. Latent våld är signifikant för våld i nära relation. Konsekvenser Att vara utsatt för våld i nära relation har många och omfattande konsekvenser, till exempel på kvinnornas psykiska och fysiska mående. Det är något som har tagits upp av många olika forskare, till exempel Lundgren m.fl. (2001) och Eliasson (1997). Sveriges kommuner och landsting har också gjort en kunskapsöversikt (2006) där man kan läsa mer om detta. Psykiska hälsoeffekter kan till exempel vara svårigheter att äta och sova, glömska, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, känslor av maktlöshet 17
och hopplöshet, låg självkänsla, förlorad tillit till sig själv och till andra, ångest, klinisk depression, PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och suicidtankar. Exempel på fysiska hälsoeffekter är ont i magen, yrsel, eksem, förvärrade tillstånd av andra hälsoproblem, spänningsvärk, blåmärken och skrapsår, smärta, benbrott, skador i underlivet, missfall, suicid och dödsfall. Missbruk (alkohol, mediciner, narkotika etc.) kan vara former av självmedicinering för att stå ut, både i en relation och efter. Psykiska och fysiska hälsoeffekter drabbar förstås också barnen, och deras beroendeställning gör dem än mer utsatta. Både relationen till mamman och pappan påverkas. Psykiska och fysiska hälsoeffekter hos mamman påverkar barnets relation till henne, liksom pappans våldsanvändning påverkar relationen till honom. Om kvinnan lämnar relationen använder ofta pappan barnen och vårdnaden/umgänget som ett sätt att fortsätta sin maktutövning och kontroll mot kvinnan, vilket medför att barnen är fortsatt oskyddade/utsatta. Barn är, med andra ord, väldigt utsatta, både för det pågående våldet och för dess konsekvenser. Mer om hur barn drabbas finns att läsa om i till exempel Barn som upplever våld män som utövar våld, av Maria Eriksson (2008 s.89-103) och i boken Barn som ser pappa slå, skriven av Barbro Metell m.fl. (2001). I den senare kan man också läsa om hur mamman påverkas i sitt föräldraskap. Våld i nära relationer för även med sig sociala och ekonomiska konsekvenser för den som är utsatt. Kvinnorna blir ofta isolerade vilket kraftigt kan försvåra både ett uppbrott och återhämtningsprocessen. Många förlorar ekonomiskt, både i en relation med våld och vid ett uppbrott, och naturligtvis, ju mindre ekonomiska resurser man har desto svårare blir det vid ett eventuellt uppbrott och tiden efter (SKL 2006 s.63). Förutom konsekvenserna för individen bör man också lyfta de samhälleliga. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer bidrar till att vidmakthålla mäns överordning och kvinnors underordning i samhället i stort och medför dessutom gigantiska kostnader för samhället i form av vård, sjukskrivningar, insatser från socialtjänsten och rättsväsendet, skydd mm. (se t.ex. SKL 2006 s.61-63; Socialstyrelsen 2006). Särskilt utsatta grupper Kvinnor som blir utsatta för våld i nära relation är inte en homogen grupp. Kvinnorna återfinns i alla åldrar, samhällsklasser och har olika härkomst. Vissa grup- 18
per är dock extra utsatta, till exempel kvinnor som missbrukar, har psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar alternativt psykisk ohälsa, yngre och äldre kvinnor, kvinnor utsatta för våld i samkönade relationer, papperslösa, kvinnor utan permanent uppehållstillstånd och kvinnor utsatta för hedersrelaterat våld (se till exempel SKL, 2006 s. 35-41 och Nordborg, 2008). Nedan följer exempel på den större utsattheten för kvinnor från vissa av dessa grupper. Många kvinnor kan ha ett extra starkt beroende av förövaren. Det gäller till exempel flickor/unga kvinnor som är utsatta för våld och förtryck av sin familj och släkt. Nämnas bör också att hbtq-personer, av båda könen, löper risk att utsättas för hedersrelaterat våld och förtryck. Andra exempel är kvinnor med funktionsnedsättningar och äldre där mannen har del i omvårdnaden och kan utöva våld till exempel genom att inte ge kvinnan den medicin hon behöver, flytta en rullstol utom räckhåll eller, om kvinnan har synskador/är blind, ständigt flytta om saker i hemmet. Äldre kvinnor kan vara extra starkt bundna till mannen, praktiskt, ekonomiskt och socialt, efter en lång relation, vilket kan göra det mycket svårt att bryta upp (Nordborg, 2008 s.79). Det är inte heller alltid som omgivningen tar deras upplevelser på allvar om de väl berättar (ibid.). Kvinnor med till exempel psykiska och fysiska funktionsnedsättningar kan ha ett extra stort behov av stöd för att kunna förstå vad som händer och att definiera det som våld. Eller så kan de helt enkelt ha praktiska svårigheter att kunna beskriva vad de upplevt (Nordborg, 2008 s.79). Många kan även få det svårare i en eventuell rättsprocess eftersom de inte uppfyller de normer om hur ett idealt kvinnligt brottsoffer ska vara och bete sig. Det gäller till exempel missbrukande kvinnor som, om missbruket är synligt, bryter mot föreställningar både om hur en riktig kvinna och ska vara och hur ett riktigt brottsoffer ska bete sig (se till exempel SKL, 2006 s.39-40). Till en del av dessa grupper är det svårt att ordna skyddade boenden eftersom de som finns ofta inte har möjlighet att ta emot till exempel en kvinna med missbruksproblematik eller en med fysisk funktionsnedsättning: det saknas skyddade boenden som är anpassade till olika grupper av kvinnor med olika behov. Ett annat exempel på extra stor utsatthet är kvinnor utan permanent uppehållstillstånd. Om de lämnar mannen tidigare än två år efter ankomsten till Sverige riskerar de att bli utvisade ur landet. Detta gör att de inte sällan känner sig tvingade att stanna kvar i relationen. Våldsutövarna känner till detta faktum och använder sig 19
av det, till exempel genom hotelser. Det är extra viktigt att dessa kvinnor, om de väljer att lämna relationen, gör en polisanmälan. Gör de inte en anmälan ses det som ett minus för deras trovärdighet av Migrationsverket, och minskar deras möjligheter att få stanna (se till exempel SKL, 2006 s.36-37). Unga kvinnor kan vara extra sårbara för våld i nära relation. De kan förutom våld i relationen till exempel också ha utsatts för sexuellt våld utanför parrelationen och/eller vara utsatta för våld i sin familj. Det kan även vara deras första parrelation, vilket innebär att samtidigt som de saknar konkreta referensramar bär de på många föreställningar om vad det innebär att vara i en relation (Grände, Lundberg & Eriksson, 2009 s. 86-97 och Nordborg, 2008 s.77-78). När det gäller våld i samkönade relationer skriver Nordborg (2008 s.82) att homofobiska och heterosexistiska strukturer kan öka utsattheten i ett samkönat par och att det, till exempel, ökar risken för social isolering vilket i sin tur bidrar till ett starkt beroende av partnern. Vidare kan våldsutövaren hota med att avslöja den våldsutsattas sexuella läggning, vilket kan vara mycket verkningsfull maktutövning (Nordborg, 2008 s.82). Mer om våld i samkönade relationer finns att läsa om i till exempel Våldsamt lika och olika: en skrift om våld i samkönade parrelationer, av Carin Holmberg och Ulrica Stjernqvist (2008). Barn som upplever våld i familjen När det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer finns det ofta barn med. De barnen är, precis som kvinnorna, att betrakta som brottsoffer vilket för socialtjänstens del tydliggörs i socialtjänstlagen (5 kap. 11 SoL). Många gånger blir även barnen direkt utsatta för olika typer av våld, men även om de inte blir direkt utsatta blir alla dessa barn utsatta för psykiskt våld genom att de lever i en familj där pappan utövar våld mot mamman (se till exempel Grände, Lundberg och Eriksson, 2009, s.109-110). Barn visar olika reaktionsmönster på att uppleva våld i familjen. De kan till exempel försöka vara till lags, bli tysta och inbundna, eller så kan de agera ut, exempelvis på dagis eller i skolan. Många gånger tar de ett stort ansvar och försöker hitta sätt att kontrollera situationen. Det är till exempel inte ovanligt att de håller sig nära förövaren, söker sig till honom, som ett sätt att försöka ha kontroll. Det är vanligt att barnen tar på sig skuld för det som händer i familjen, som ett sätt att försöka förstå och hantera det som händer. Mer om hur barn drabbas finns till exempel att läsa om i boken Barn som ser pappa slå, skriven av Barbro 20