Mörka älven!
Kapitel 1 Irriterande tjat! Claudia satt i bilen på väg till sitt nya hus. Hon hade sommarlov och hennes mamma hade bestämt sig för att flytta. Det var ett gammalt torp och som hennes mamma bara hade köpt för att det var billigt. Claudia tänkte på alla böcker hon läst om personer som var så ledsna för att dom lämnade sina vänner när dom flyttade men Claudia var inte ledsen hon var glad. Hon hade aldrig känt att hon hörde hemma i sitt gamla hem. Hon hade blivit retad i sin klass och hon hade bara haft en vän som hette Stina. Hon hade varit snäll men på sistone hade Stina börjat umgås mer med klassens drottning Amanda och struntat i henne. När Claudias mamma hade berättat om flytten hade Claudia bara blivit glad.
- Älskling, känns det bra? Frågade hennes mamma Anna. - Ja mamma jag har ju sagt att det känns toppen! sa Claudia med en suck. - Ja men jag vet ju att du trivdes så bra i din förra klass och Stina hon var ju så snäll, gnällde Anna. - Mamma snälla! - Ja ja är du lycklig så visst, sa Anna.
Kapitel 2 Torpet! När Anna svängde in på en smal grusväg började Claudia tänka på sitt rum. Hon älskade One Direction och hon hade packat med en massa affischer. Hoppas att hennes nya rum hade stora väggar! - Tänker du på ditt rum? frågade Anna som om. Hon läste Claudia's tankar. - Ja hoppas... Anna avbröt henne - Att ditt rum har stora väggar så du kan sätta upp One Direction affischer? frågade Anna fast hon hade hört så mycket om Claudia's galna tjat om One Direction så egentligen visste hon redan svaret. - Precis! sa Claudia och rodnade.
Plötsligt svängde bilen in på en parkeringen intill ett stort och gammalt torp. Huset hade en gång haft en fin vit färg men nu hade den bara lite vita fläckar här och där och resten av husets yta var grå av smuts. - Wow, sa Claudia med osäker röst. - Kommer det ens hålla? frågade hon. - Ja det klart det kommer, sa Anna men hon lät också osäker. Anna och Claudia klev ut ur bilen och gick fram till dörren som fans ovanför en rutten trappa. Anna tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren. Där inne var det finare. Det var ett blankt golv som täckte hela undervåningen och soffan som stod i vardagsrummet såg rätt mysig ut!
När Anna och Claudia hade utforskat undervåningen sprang Claudia upp till övervåningen med hennes One Direction affischer. - Täck inte hela väggen med affischer nu, sa Anna uppmanande. - Nej då, jag ska försöka att inte täcka hela "rummet" sa Claudia skrattande. - Men får jag välja vilket rum jag vill? frågade Claudia. - Bara du inte tar mitt sovrum, sa Anna. - Okej, sa Claudia. Det fanns nämligen bara ett rum som var så stort att alla Anna's saker fick plats. Anna hade tittat på rummen till huset på datorn innan flytten och visste att det största rummet skulle hon ha. Claudia tänkte att det skulle bli roligare om hon blundade och valde rum så hon blundade och sträckte ut händerna.
Plötsligt kände hon att en kraft tog tag i hennes armar men hon var inte beredd så hon tappade nästan balansen. Hon gick mot det rummet som kraften tog henne och tillslut var hon framme. Det var ett stort rum med stora väggar och mycket plats för affischer. Men hon kände att det var någonting som inte stämde med det där rummet. Och då såg hon det, det var något kladd på ena väggen. Claudia gick fram till vägen och studerade kladdet. Då såg hon att det inte var kladd utan någon som hade skrivit något, det var en handstil som var väldigt gammaldags så Claudia fattade att texten var skriven för längesen. Det var svårt att se vad det stod men tillslut fattade hon. Men när hon väl fått reda på det så gick det en kall ilning genom kroppen och hon började må illa. Det stod: Förlåt för att jag inte han rädda dig ur älven!
Kapitel 3 Rummet! Var menades med förlåt för att jag inte han rädda dig ur älven? Claudia lämnade väggen med blicken och ställde sig i mitten så hon kunde se hela rummet. Det fanns ett stort fönster och sängen var ganska skön när hon satte sig i den. Men den knakade av gammalhet och den vita färgen på sängens kanter hade gått bort på vissa ställen. Golvet var dammigt och och det knakade något hemskt när Claudia gick på det. Men hon gillade rummet, det var bara det med den där texten. Antagligen hade en person drunknat i en älv och personen som var med hade nog inte hunnit rädda personen som drunknade. Claudia trodde att personen som drunknade hade bott i detta rummet. Då hade den som inte hunnit rädda den som drunkna en anledning till att skriva förlåt på den här väggen.
Nästa vecka vaknade Claudia av att hon kände sig nyfiken men hon visste inte för vad. Hon hade känt sig nyfiken och sprallig i en vecka nu och det började bli ganska jobbigt så Claudia bestämde sig för att göra någonting åt det. Det tog ett tag att komma på vad hon var nyfiken för men efter några minuter spenderade med att gå runt, runt på golvet och tänka gjorde henne tillslut medveten. Hon visste att det var den där texten på väggen som irriterade kroppen. Då visste hon att det var dags att få ut nyfikenheten. Och hon skulle lösa mysteriet med flickan som drunknade. Hon tog fram block och penna och slängde sig i sängen. Claudia tänkte ut en plan. Det måste vara en riktigt bra plan. Tillslut var Claudia klar med planen.
- Mamma, jag går nu! ropade Claudia till Anna. - Ja hej då, ropade Anna tillbaka. Claudia stängde igen yttedörren efter sig och gick ut. Blocket med planen hade hon i fickan och hon gick med raska steg mot sitt mål: äldreboendet. Anna hade fått fast jobb där och Claudia visste att äldre människor kunde en hel del om trakten där dom bodde och Claudia trodde att flickan drunknade här i trakten. När Claudia kom fram till äldreboendet kom rädslan, vad gjorde hon här? Hon är ingen detektiv! Men hon kände att hon måste lösa den här gåtan så hon gick raka vägen genom glasdörrarna. När hon kom in fick hon direkt syn på en gammal tant som stod och pratade för sig skälv. När tanten fick syn på Claudia blev hon helt konstig. Claudia såg att tanten hade virriga ögon och plötsligt kände hon sig lite rädd. - Är du Sara? frågade tanten och tog tag i Claudia's axlar och skakade henne. - Äheh nej, sa Claudia vettskrämt och slingrade ur sig ur tantens grepp. Men tanten fortsatte att prata. - Förlåt förlåt förlåt! sa tanten.
Claudia sprang ifrån tanten och vidare till receptionen bara för att hitta ett ställe att fly till. - Hej, kan jag hjälpa dig med något? frågade en tjej i receptionen. - Nej jag väntar på min morfar, ljög Claudia snabbt. - Okej. Claudia gick och satte sig i en av fåtöljerna några meter bort. Hennes plan var egentligen inte så genomtänkt när hon tänkte efter men hon visste att gamlingar var trevliga så hon hoppades att någon skulle komma som hon kunde prata med. Då kom en gammal man och satte sig i fåtöljen bredvid säkert över 70 år. Claudia såg att personen hade skrattrynkor vid ögonen så det här var nog en bra person att prata med för glada gamla gubbar var alltid pratglada.
- Hej, sa den gamla gubben och log så att skrattrynkorna rynkade sig. Det börjar bra i alla fall tänkte Claudia. - Hej, sa Claudia. - Vilket fint väder vi har här i trakten, sa den gamla gubben. - Ja vilken tur vi har, sa Claudia och lossades att hon brydde sig. - Ja vi har tur att vi lever för världen är underbar! sa gubben. - Ja men tyvärr händer det ju en del hemska saker också ellerhur? frågade Claudia och tänkte att dom lätt skulle komma in på ämnet med älven om hon sa så. - Ja det är sant, sa gubben och såg plötsligt inte lika glad ut längre. - Kände du någon som har gått bort här i trakten? frågade Claudia. - Ja, min vän som gick i min klass när jag var liten. Hon dog i ung ålder. BINGO! Någon som han kände. - Oj, jag beklagar sorgen, sa Claudia. - Ingen fara, tyvärr så drunknar folk ibland. DUBBELBINGO! Tänkte Claudia
Precis då kom tjejen i receptionen som Claudia hade träffat förut fram till dem. - Lars kom nu det är kaffestund i fikarummet, sa tjejen och log åt gubben som tydligen hette Lars - Oj det kan jag inte missa sa Lars och skrattade. TUSAN tänkte Claudia och reste sig samtidigt som Lars och tjejen i receptionen gick till fikarummet. Lars vred på huvudet, vinkade hej då och vred tillbaka huvudet. Man såg att han hade en speciell höftskada för han haltade på ett konstigt sätt och tjejen fick ta Lars under armen och hjälpa honom att gå. Ja ja, Claudia hade i alla fall fått reda på att Lars visste om personen som drunknade i älven och han visste mer än vad han hade berättat.
Kapitel 4 Sara På vägen hem från äldreboendet tänkte Claudia på den knäppa tanten som hade tagit tag i henne och trott att hon var någon som hette Sara. Vem var Sara? Och var Claudia lik den där Sara eller? Varför trodde annars den galna tanten att Claudia var Sara? Frågorna blev bara mer och mer och Claudia började tänka på varför hon egentligen gjorde detta. Vad hade hon med det här att göra? En person som dog, det var väll inte hennes sak att ta reda på hur det hände. - Hej mamma, ropade Claudia när hon slet upp dörren till det gammal ruttna huset.
- Hej älskling välkommen hem. - Var har du varit, frågade Anna? - Jag har bara tittat runt lite i trakten du vet. - Det gläder mig så mycket att du inte saknar ditt gamla hem så mycket. - Mamma, ja har ju sagt att jag inte saknar mitt gamla hem. - Ja men det är okej att vara ledsen och att sakna sitt gamla hem när man flyttar. - Om du vill kan jag åka hem igen så du slipper tro att jag längtar hem, sa Claudia argt! - Jag kanske kan ringa Stina fråga om hon vill komma och hälsa på i helgen. - Jag har ju hennes mammas nummer så jag kan ju bla bla bla bla bla bla, resten hörde inte Claudia för hon stängde av öronen och gick upp för trappan.
När Claudia var uppe på sitt rum tänkte hon på hur hon skulle göra för att få veta mer om den där Sara och personen som drunknade i älven. Kanske hade det ett samband. Då skulle det kunna vara möjligt att personen som drunknade hette Sara. Men pusselbiten med den där galna tanten på äldreboendet fick hon inte in någon stans.
Nästa dag så öppnade Claudia dörren till äldreboendet igen. Hon hoppades på att få träffa Lars igen. Claudia gick och satte sig i fåtöljerna och väntade på att han skulle komma in och förhoppningsvis vara pratglad. Men Claudia väntade och väntade men ingen Lars syntes till. Tillslut kom tjejen från receptionen som hon träffat dagen innan fram och frågade om hon väntade på någon. - Nej jag ska precis gå, sa Claudia och satte sig upp och sprang ut ur entrén. I ögonvrån såg hon tjejens frågande blick. Claudia sprang ut genom glasdörrarna och kände sig ganska ledsen men när hon kommit ut så suddades hennes sura min bort för där ute såg hon nämligen Lars halta över övergångsstället.
- Lars! ropade Claudia. Lars såg Claudia och skyndade på stegen. Claudia sprang till övergångsstället och väntade på Lars som långsamt haltade fram. En bil tutade och man hörde att Lars svor åt att alla nu ska ha så himla brottom. Tillslut kom han fram och frågade varför hon var här. - Eeh, jo jag tänkte att... kanske om... ifall om du... Då kom Claudia på den perfekta anledningen till att fråga Lars om personen som drunknade. - Jo det är så att jag tänkte ta reda på lite om trakten här och jag tänkte ifall du visste någonting om det här stället, sa Claudia. - Jo lite kan jag väll, sa Lars.
Efter en några minuter så satt Lars och Claudia i fåtöljerna i ålderdomshemmet och pratade om trakten. - Men du Lars, du vet den där personen som du kände som drunknade... Kommer du ihåg vad personen hette. - Ja... Sara men varför undrar du det, frågade Lars. - Nej jag bara undra, sa Claudia i all hast. - Jo hon hette Sara tror jag men mitt minne är inte så bra. - Tack för svaret, mumlade Claudia medan hon tänkte på att äntligen hade hon fått reda på vad personen som drunknade hette och dessutom stämde hennes teori att den galna tanten hade något med det här att göra för hon hade ju sagt förlåt till den där Sara. Eller förresten sa tanten förlåt till Claudia men tanten trodde ju att Claudia var Sara. - Ja det var så lite men jag skulle ändå vilja veta varför du frågade, sa Lars - Eheh jag måste gå nu, sa Claudia snabbt och sprang ut genom dörrarna.
Kapitel 5 Vassa Klippan. När Sara kommit ur så tänkte hon på att Lars säkert skulle misstänka henne nu men inte brydde hon sig för det för nu visste hon vad personen som drunknade hette. Eller ja hon trodde i alla fall att personen hette Sara för det är ju inte varje dag någon drunknar i en älv så namnet kan nog inte stämma in på en annan person som drunknat. Dessutom får man ta det man har tänkte Claudia bestämt.
En kvart senare var Claudias blick fast i en karta om trakten häromkring. Hon satt i vardagsrummet på en stol. Blicken fastnade när hon såg den lilla texten: Mörka älven. Hon ryste till för det kändes inte direkt inbjudande att gå dit om man tänkte på älvens namn. Men dit skulle hon, det stod skrivet som i sten. Claudia tog kartan, stoppade den i fickan på hennes jacka och skrev en lapp till Anna som för bara fem minuter sen åkt och handlat. Hon skrev: Går ut igen, kommer tillbaka om ungefär en timme.
När Claudia kommit ut ur huset så tog hon fram kartan ur fickan och sökte upp vägen till Mörka älven. Hon var ganska bra på att läsa kartor och bara efter ett litet tag så var hon framme vid en brusande älv. Solen stekte henne i nacken medan hon utforskade stället. Det fanns en vass klippa som stack rakt ut över älven och det växte liljekonvaljer lite överallt. Älven såg dock inte lika trevlig ut för den såg mycket riktigt mörk ut och inte särskilt trevlig att bada i. Claudia tog några steg tillbaka, blundade och sträckte ut händerna. Hon visste att hon tog en stor risk men hon var tvungen att lita på Sara. Hon viskade: -Var var det som du dunkrade? Plötsligt tog en kraft tag i hennes armar, samma kraft som när hon valde rum och då insåg Claudia att Sara var kraften som hade tagit tag i henne båda gångerna. Sara ville att Claudia skulle blandas in i det här. Claudia hade varit så inne i sina tankar att hon inte märkt att hon gått några meter och när hon öppnade ögonen så stod hon vid den vassa klippan rakt ut över älven.
Kapitel 6 Fotot Så det var alltså här Sara drunknade tänkte Claudia. Hon kände sig nöjd för hon hade löst mysteriet, hon visste nu vem som drunknade och exakt på vilken plats. Fast sen kom hon och tänka på den galna tanten som hon träffat på äldreboendet. Plötsligt kom hon på en viktig sak och snart hade hon redan planer till morgondagen. Nästa dag gick Claudia till äldreboendet för att leta efter den galna tanten. Hon var nästan säker på att det var tanten som var med när Sara dog och det var därför som hon sa förlåt, för att hon inte han rädda Sara. Förmodligen så var Claudia lik Sara och det var säkert därför som tanten sa förlåt till henne.
När Claudia öppnade glasdörrarna till äldreboendet än en gång så var Claudia säker på sin sak. - Ä ä är du Sara? frågade den galna tanten när Claudia kom in i entre'n. - Ja! sa Claudia bestämt för hon hade en plan. - Ååååå herregud, isåfall är du en ängel för du är ju död, sa tanten. - Förlåt, förlåt för att jag inte han dra upp dig ur älven, sa tanten förtvivlat. - Det gör inget, j jag har det bra endå, sa Claudia för att göra tanten glad. - Så du är säker på att det inte gör något? frågade tanten osäkert. - Japp, jag har det toppen, oroa dig inte! - Å tack och lov, alla dessa år jag gått och oroat mig i onödan, sa tanten. - Ja, helt i onödan. Plötsligt skrattade tanten till. - Så konstigt livet kan vara, sa hon. - Ja men nu måste jag gå för vi har kaffestund i fikarummet, sa tanten glatt. - Hejdå, sa tanten. - Hejdå, sa Claudia.
När Claudia gick hem till sitt hus tänkte hon på vad som nyss hänt. Hon hade lurat tanten och sagt att hon var Sara så att tanten skulle kunna leva utan att oroa sig. Hon hade även fått reda på att tanten var personen som skrivit kladdet på Claudias rum som antagligen hade varit Saras rum när hon var liten. Och att tanten var med när Sara drunknade hade hon också fått reda på. Hon kände att hon gjort en bra sak för tanten. När Claudia kom hem väntade en stor överraskning, men ingen bra direkt. - Heeeej, sa ett välbekant ansikte. Ett ansikte som hade svikit henne och struntat i henne. Det var Stina. - Hej, sa Claudia lågt. - Ja gumman, ja vet ju att du inte riktigt vågade fråga Stina så jag gjorde det åt dig. - Tack mamma, sa Claudia fast menade det gjorde hon inte. - Vi kan väll gå upp på ditt rum så kan jag får se det? frågade Stina. - Okej, sa Claudia fast hon inte ville. Claudia var säker på att Anna tänkte att nu var vi sååå glada för att få träffa varandra igen. Hon hade otroligt fel!
- Fint men lite sunkigt, sa Stina när dem kommit in i hennes rum. Det kokade i Claudia och hon var galet arg! Stina kunde väll inte bara klampa in i hennes rum efter att hon förrått henne och säga att hennes rum är sunkigt. - Och oj vad det knakar när man går på golvet och det är ju moskit på fönstret. - Ja men om du nu tycker att mitt rum är så himla sunkigt och fult så kan du gå, sa Claudia och pekade på dörren till rummet som stod öppen. - Men j j jag menar inte så, sa Stina - GÅ UT! sa Claudia argt. En kvart senare rullade en bil iväg från det gamla torpet. Det var Anna som körde hem Stina. När Stina hade åkt kände sig Claudia plötsligt lättad och glad! Anna hade förstås blivit ledsen men det hindrade inte Claudia att skicka i väg Sina.
När Claudia gått upp på sitt rum igen efter att tvunget sagt hejdå till Stina när hon åkte så låg ett papper på hennes sängbord. När Claudia vände på pappret såg hon att det var ett skofoto, ett mycket gammalt skolfoto. Claudia letade snabbt igenom alla barn och tillslut så såg hon Sara. Hon visste inte hur Sara såg ut när hon var liten men hon bara visste att det var Sara. Bredvid Sara stod den galna tanten. Hon bara visste det också. Men hon var inte längre galen för nu behövde hon inte oroa sig för Sara. Claudia läste på raderna nedanför fotot och hon letade upp namnet på tanten. Mirjam Larsson. Sen läste hon Saras namn. När hon hade läst det hoppade hennes hjärta till för där stod Sara Larsson. Mirjam och Sara var systrar. SLUT!