Fortfarande varm ur Jag var där av Gudrun Pausewang.

Transkript

1 Fortfarande varm ur Jag var där av Gudrun Pausewang. Gudrun Pausewang (f 1928) är mångfaldigt prisbelönad författare i sitt hemland Tyskland. Hon är själv uppvuxen under kriget och har skrivit för de tyska ungdomar som kanske har svårt att förstå vad som hände på 1930-talet och under krigsåren. Hon ger röst åt många av sina jämnåriga i bokens tjugo berättelser som alla bygger på intervjuer med människor som var unga under nazitiden. Jag åker mycket tåg. För inte så länge tog jag ICE-expressen. Jag hade fått en fönsterplats och satt där och funderade på olika teman för nästa bok som jag skulle skriva. Mitt emot mig, på andra sidan det smala bordet, satt en äldre kvinna som också verkade ha mycket att tänka på. Då och då möttes våra blickar, och snart var samtalet i gång. Så här berättade hon för mig: Det var På hösten. Kriget pågick för fullt. Pappa var vid fronten. En torsdag, en härlig höstdag med blå himmel, hämtade Gestapo de sista judarna i vår stad. Det kom inte som någon överraskning. Jag minns att mamma hade undrat i flera veckor, nej, månader:»nassauers och Grüns och Birnbaums är fortfarande kvar. Har de glömt bort dem?«det var vid middagstiden, det är jag säker på, fast hos oss fanns det inget att äta än, för mamma hade inte kommit tillbaka från affären. På den tiden kunde man inte bara gå och handla det man ville ha och hur mycket som helst. För allt ätbart krävdes ransoneringskort, och hos slaktaren och bagaren fick man ibland köa för att få något. I handelsboden också. Den hade tillhört familjen Birnbaum tidigare, men sedan tre år var det tant Friesing som drev den, och hon var inte alls lika snäll som Birnbaums. Farbror Birnbaum hade alltid stuckit till oss en karamell när vi handlade. Tant Friesing var sur och hade inget till övers för barn. Vi fyra, mina småsyskon och jag, var redan hungriga. Jag var fjorton och gick sista året i skolan. Den här veckan hade jag höstlov. Jag fick passa mina syskon när mamma var ute. Medan de kivades lutade jag mig ut genom fönstret och spanade efter henne. Novell/exempel på övningsuppgifter/1

2 Det var då jag såg en mörk lastbil med täckt flak stanna framför Birnbaums hus. Män i uniform hoppade ur. Jag undrade vad som var på gång, för förut hade de alltid kommit tidigt på morgonen, vid femtiden ungefär, medan alla i samhället fortfarande sov. Två av männen gick in i huset. Det dröjde inte länge förrän de första grannarna kom springande för att titta på. Samtidigt fick jag syn på mamma med två fulla matkassar. Hon gick så fort att hon flåsade, och jag sprang till dörren och släppte in henne. Hon rusade in i köket, där mina syskon redan väntade, satte ner kassarna, hällde ut allt som var i dem och hängde dem över armen igen.»fort!«ropade hon.»fort! De hämtar Birnbaums. Vi måste dit med en gång!«innan hon ens pratat färdigt hade hon lyft upp min minste bror ur hagen och rusat iväg med honom på armen. Vi andra sprang efter. Mamma trängde sig genom klungan av nyfikna ända fram till Birnbaums dörr och drog oss efter sig. Vi såg på när de fördes ut: först farbror Birnbaum, som alltid hade gett oss kredit så länge han ägde handelsboden. Han bar en ryggsäck med en hopvikt yllefilt fastspänd ovanpå. Sedan kom de båda döttrarna: Elsbeth, som hade suttit bredvid mig i skolan i två år och varit min bästa vän, tills mamma hade förbjudit mig att vara med henne. Och så Nora, som var fyra år äldre. Förr, medan jag fortfarande fick hälsa på hos Elsbeth, hade jag hade ofta stått och lyssnat när Nora spelade piano. Hon spelade så underbart vackert. Ibland sjöng hon och ackompanjerade sig själv på pianot. När hon sjöng»guten Abend, gute Nacht, mit Rosen bedacht«tänkte jag att det inte fanns någon vackrare musik i hela världen. När hon sjöng den sista raden i första versen»morgen früh, wenn Gott will, wirst du wieder geweckt«(i morgon bitti väcks du igen, om Gud vill) fick jag en klump i halsen. Det lät vackert, men väldigt sorgligt också. Vad skulle hända om Gud inte ville? Flickorna hade också var sin ryggsäck. Aldrig att de hunnit packa dem under de tio minuter som gått sedan lastbilen kom! Efter Nora kom gamle farbror Birnbaum, stödd av tant Birnbaum. Han hade långt vitt skägg och väldigt ljusa blå ögon. När jag läser om gamla farbröder i berättelser tänker jag mig fortfarande alltid att de ser ut som han. Han var över åttio, halvblind och rätt dålig på att gå, så tant Birnbaum höll hårt i hans arm. I andra handen bar hon en resväska. Hon såg ut att ha gråtit och tittade ner för att slippa se alla nyfikna blickar. Hennes hatt satt fel. Hon hade väl inte haft tid att rätta till den framför spegeln. Och så kom Jux som skjuten ur en kanon. Jux var familjen Birnbaums hund, en spets. Han skällde som en galning på oss alla, men mest på Novell/exempel på övningsuppgifter/2

3 männen i uniform när de tvingade upp Birnbaums på lastbilsflaket, uppför en smal utfällbar trappa. Farbror Birnbaum klev upp först, vände sig om och räckte ner handen för att hjälpa de andra. Gamle farbror Birnbaum fick panik när han såg det höga lastbilsflaket. Han ville in i huset igen. Jag tror inte att han förstod vad det var som hände. Men tant Birnbaum höll fast honom, och männen i uniform började knuffa upp honom på flaket. Det gjorde honom ännu mer rädd. Han vred och slingrade sig så att männen tappade greppet. Då blev de arga och tog i hårdare. Hans hatt rullade i väg, och glasögonen for i backen. Men upp kom han, med fötterna före. Många av dem som tittade på skrattade. Och när Jux snappade åt sig hatten och höll den försiktigt i munnen och förväntansfullt tittade upp på husse och matte, som om han trodde att de skulle ta hatten och säga»duktig vovve!«då skrattade vi allihop. Mamma också. Mina syskon också. Jag också. En av männen slet ifrån hunden hatten och kastade upp den på flaket. Och medan de fällde upp trappan och spände fast presenningen över flaket och jag stod där och såg på fångade jag Elsbeths blick en sista gång. Hon såg rakt på mig. Så stängdes presenningen helt, de uniformerade männen hoppade ombord och bilen rullade i väg. Jux sprang efter och skällde tills den försvann i ett moln av damm. Jag böjde mig ner, plockade upp glasögonen och stoppade ner dem i fickan på min kjol. Jag visade dem inte för mamma. Förresten har jag kvar dem än i dag. Mamma räckte över lillebror till mig. Nu behövde hon båda händerna till kassarna. Birnbaums ytterdörr stod fortfarande på vid gavel. Det var ovanligt. När de hade hämtat Sommerkorns och Levis och Hamburgers hade de låst efter sig och klistrat en lapp från polisen på dörren. Här hos Birnbaums hade de kanske glömt det. Men alla visste: ingen enda Sommerkorn, eller Levi, eller Hamburger hade kommit tillbaka. Då skulle inte någon Birnbaum komma tillbaka heller. Några människor hade redan gått in i huset. Mamma också. Hon ville att jag skulle komma efter med syskonen.»kom! Kom! Skynda er!«hörde vi henne ropa. I farstun var det halvmörkt. Vi såg folk rusa in i de olika rummen. Snart kom de första ut igen, tungt lastade. Tant Beck, vår granne, bar ett tjockt duntäcke under var arm, tant Möller som bodde snett över gatan hade tant Birnbaums pälskappa på sig, och farbror Lotterbach släpade på den snirkliga fåtöljen som gamle farbror Birnbaum alltid suttit i. Genom en dörrspringa såg jag hur tant Friesing, hon som tagit över handelsboden, rev ut Novell/exempel på övningsuppgifter/3

4 lakan och dukar ur ett linneskåp.»men kom någon gång då, Hilde!«ropade mamma någonstans ifrån. Hon var i köket, nej, i matkällaren. Jag visste att den hade ingång från köket jag hittade i Birnbaums hus. När vi kom in i köket hörde vi mamma stöka i matkällaren. Jag såg mig omkring. Allting var som jag mindes det från förr, när jag gick ut och in här nästan varje dag. Bara en sak var annorlunda. Familjen Birnbaum hade alltid ätit i matsalen, och nu var köksbordet dukat: fem djupa tallrikar, fem soppskedar, fem prydligt vikta tygservetter, ett stort karottunderlägg av trä i mitten. I en korg låg några limpskivor. Tydligen hade familjen precis tänkt äta, men inte hunnit så långt.»sätt er vid bordet!«ropade mamma från matkällaren. Jag tyckte att det kändes konstigt. Bordet var ju inte dukat för oss! Men vi lydde, som alltid. Det fanns säkert någon bra anledning till att vi skulle äta här. Fem tallrikar. Precis lagom till oss. Jag kastade en blick på spisen. Det stod en gryta på den. Jag kunde inte se vad det var i, för locket låg på men det var en liten springa där ett slevskaft stack upp. Hans, som var tio, och Bertel, som var sex, satt redan. Jag satte Horsti, vår minste bror, på en stol. Och så slog jag mig ner själv. Vi väntade. Ett par gånger öppnades köksdörren, och någon stack in huvudet, såg oss, log osäkert och försvann igen. Det tog inte ens fem minuter, så kom mamma upp ur matkällaren, alldeles fullastad. Hon torkade svetten ur pannan. De båda proppfulla kassarna satte hon ifrån sig vid ett köksskåp. Så lutade hon sig fram över spisen, lyfte på grytlocket och drog in doften.»kalops«, sade hon.»det doftar gott. Ja, Birnbaums var kända för sin goda mat.«som om Birnbaums inte fanns längre. Hon bar grytan från spisen till bordet, ställde den på underlägget, lyfte av locket och slevade upp kalops åt oss. Någon slet upp dörren, men mamma ropade snabbt:»vi var här först!«dörren stängdes igen. Vi lyfte våra skedar. Nu skulle mamma be Gud välsigna maten. Det gjorde hon alltid innan vi började äta.»gode Gud, välsigna maten«, sa hon. Hon tog en sked kalops och smakade.»och den är fortfarande varm«, sa hon belåtet. Libris Tryckt med tillstånd. Novell/exempel på övningsuppgifter/4

5 Exempel på övningsuppgifter till texten. Här är ett förslag på hur vi tänker oss att övningarna i Spelar rolls pedagogiska komponent kommer att vara upplagda. Frågorna nedan är formulerade för arbete med den bifogade texten»fortfarande varm«ur Gudrun Pausewangs bok Jag var där. Berättelser i Tredje rikets skugga. Vad har hänt innan historien tar sin början? Skriv en bakgrund till berättelsen! Samband och sammanhang År 1941 hämtar Gestapo de sista judarna i den lilla staden. Hildes mamma undrar om de glömt vissa familjer. Varför använder hon ordet glömt? Vad har hänt med de flesta judar i Tredje riket innan 1941? Hildes mamma vill inte att hon ska umgås med grannflickan Elsbeth. Varför inte? Inlevelse och historisk empati När familjen Birnbaum tvingas upp på lastbilsflaket ser Hilde för sista gången på sin kamrat. Elsbeth säger inget. Vad tror du hon tänker? Grannarna samlas på gatan och ser på när Gestapo för bort Birnbaums. Plötsligt skrattar några av dem. Varför tror du att de skrattar? Kan du hitta något i texten som kan uppfattas som roligt? Åskådarens ansvar Hilde böjer sig snabbt, tar upp gamle Birnbaums glasögon och gömmer dem i sin kjol. Hon behöver dem inte för att kunna se, ändå behåller hon dem hela livet. Varför? När bilen kört iväg med Birnbaums hjälper Hilde sin mamma. Ska man alltid göra det? Hade Hilde kunnat göra på något annat sätt? Hade det spelat någon roll? Vad hände sen? Skriv en fortsättning på berättelsen. Novell/exempel på övningsuppgifter/5