Röster från Ravensbrück Intervju nr 206 (svensk översättning) VITTNESFÖRHÖR nr 206 Vittne: xxxxxxxx Född: 1909 Yrke: slaktare Katolik I maj 1942 greps jag på gatan av tyskarna under en razzia. Tillsammans med 20 andra män sändes jag till Tyskland, till orten Blechhamer där man byggde en fabrik för vapenindustrin. När vi kom dit fann jag omkring tusen andra polacker där. I lägret där vi placerades fanns det 30 000 människor av olika nationaliteter. Lägret låg i skogen och var indelat i olika avdelningar, med var sitt namn, t.ex. Wiesenlager, Waldlager, Bahnhoflager. Polackerna sattes tillsammans med judarna: men judarna inhägnades separat (vi var bara grannar med varandra). Vi polacker hade rätt att röra oss fritt i lägret men bara fram till klockan 8 på kvällen. Vi gick upp klockan 5 på morgonen. Utan appell marscherade vi 6 km till arbetet. Judarna bevakades av Gestapo. Vi gick fritt, med ett märke på vänstra axeln: ett lila P mot gul bakgrund och ett lila band runt omkring. Vi arbetade 10 12 timmar om dagen med att bygga en fabrik. Under arbetet behandlades vi illa, vi blev slagna och utskällda med ord som polnische Bande. Åter i lägret åt vi middag mellan klockan 6 och 6.30, och därefter gick man till sängs. Hela matransonen för dagen utgjordes av 1/2 kg bröd, som skulle räcka hela dygnet, 20 gram margarin eller marmelad, samt 1 liter soppa (kålrots- eller kålsoppa, alldeles vattnig) som vi var tvungna att betala 10 groszy för. Vi fick nämligen betalt för arbetet 20 mark i veckan. Vi bodde 20 personer i varje logement. Det var mycket trångt, det var smutsigt och vi plågades av ohyra vägglöss. Vi sov en och en på sängar, med halmmadrasser och 2 filtar på varje säng. Tillsammans med oss arbetade polska fångar, som bar randiga fångkläder och bevakades och behandlades värre än judarna. Mot såväl judarna som fångarna i randiga fångkläder tillämpades ett reglemente som påbjöd arkebusering av var och en som avlägsnade sig från arbetsplatsen, om så bara 10 meter. Fångarna i randiga kläder var redan vid det laget utmärglade; jag såg hur en som knappt orkade släpa sig fram fördes till arbetet. Det var inte tillåtet för oss att närma oss fångarna. När det en gång hände att en jude dog under arbetet, gav en av Gestapovakterna order om att han skulle grävas ned med grävmaskinen.
Den 24 juli 1943 genomfördes en inspektion i den judiska avdelningen svaga togs till ett tåg, de starkare lämnades kvar för arbete. En del av dem som drevs till tåget var så svaga att deras olycksbröder sköt dem på vagnar eller bar dem på ryggen. Ungefär 200 judar togs. Det sades att de fördes till Oświęcim [Auschwitz]. I lägret fanns ett s.k. "AL", som motsvarade en straffkolonn. Om någon t.ex. inte kom till arbetet på två dagar meddelade byggfirman detta till Bauleitung [byggledningen] som straffade den som hade avvikit från arbetet (även om han varit sjuk) med att ta honom till AL. Det var 2 3 block, omgärdade med taggtråd. Vanligtvis fanns där omkring 300 personer. Över 300 skickades till Oświęcim för att avtjäna sitt straff. Vanligtvis fick man 6 till 12 veckor i AL som straff. Ett straff på AL-området var att man inte fick någon mat. De som tagits dit fick behålla sina kläder men fick en triangel på ryggen och ett band på ärmen. Bandet var vitt eller gult. Triangeln på ryggen gjorde det lättare att ta sikte på fången i händelse av rymning. Behandlingssättet i AL var fruktansvärt. Slagna fångar tvingades att gå till arbetet. Jag såg själv en ryss som leddes till arbetet. Han kunde inte gå själv ansiktet var massakrerat. Denne ryss kastade sig rätt som det var framför tåget på fabriksspåret och omkom omedelbart. Dessutom har en kamrat, som sov bredvid mig och som kommit ut från AL, berättat följande händelse för mig: en gång anmälde en polack att han var sjuk och inte kunde gå till arbetet. Omedelbart blev han slagen med piska och var tvungen att räkna slagen. Om han räknade fel började man slå honom igen. Efter piskrappen hälldes kallt vatten över den sjuke, och därefter skickade man honom till blocket. På kvällen upprepades samma straff, liksom dagen därpå, då han återigen förklarade att han var sjuk och inte kunde gå till arbetet. På kvällen började man slå honom igen och hällde vatten över honom varje gång. När han släpptes var han knappt vid medvetande och gick mot porten för att fly. Gestapomannen tog geväret och sköt ihjäl honom. Den öppna porten var en provokation av Gestapomännen, som ville att fångarna skulle försöka fly och därmed ge dem en förevändning att skjuta. Gestapomännen brukade ofta slänga deras mössor över stängslet och befallde dem att gå ut efter mössan. När någon av AL-fångarna ville ta upp mössan utanför taggtråden sköts han genast ihjäl. Arbetslägret i Blechhamer låg 40 km från Katowice på den tyska sidan. Jag kunde inte arbeta till följd av utmattning. Då skickade de mig till en läkarundersökning i Kozel, för att läkaren skulle avgöra om jag simulerade. Där förklarades jag vara sjuk och blev friställd. Ett intyg som befriade mig från lägret utfärdades av Arbeitsamt Ratibor Aussenstelle Blechhamer [Arbetsförmedling Ratibor Lokalavdelning Blech- hamer]: Arbeitsamt Ratibor Aussenstelle Blechhamer Blechhamer, den 23. Juni 1943 II Blech.5409/43 Fr./Fr.
An die Firma Baugruppe Wartheland in Blechhamer Betrifft: Freigabe des... xxxxxxxxx, geb. 24.3.09. Obengenannter ist laut vertrauensärztlichen Gutachten vom 23.6.43. Nr 547 nicht mehr lagerfähig. Er ist daher und die Arbeitspapiere sind ihm auszuhändigen. Im Auftrag (oläslig namnteckning) [Kortfattat står det i brevet att en förtroendeläkare intygar att Boleslaw inte längre duger till att vara i ett läger och att hans papper därför ska överlämnas till honom.] Jag återvände till Gniezno, och trots att jag var sjuk var jag tvungen att genast återgå till arbetet, till samma firma. Jag arbetade med järnvägsräls och bodde hemma. Efter två månader skickade de mig ett papper hem med en order att inställa mig på firmans kontor. Där sa man till oss att vi skulle skickas till arbete under tre månader. Efter tre månader skulle vi komma tillbaka. Polacker som bodde i Gniezno och trakten behandlades illa av tyskarna. Alla polacker var tvungna att buga på gatan för alla tyskar de mötte. Den som inte bugade blev slagen av tyskarna, som särskilt passade på när folk gick hem från arbetet. Det förekom tvångsförflyttningar av polacker från Gniezno. Den första ägde rum i december 1939. När tyskarna gav order om att lägenheterna skulle utrymmas fick polackerna knappt ta någonting med sig det berodde på de Gestapomän som hade hand om tvångsförflyttningen. Man måste göra sig resfärdig på 10 minuter. Efter att ha fösts ihop i ett garveri i Gniezno skickades dessa människor till Generalguvernementet. När jag en gång inte bugade mig för en officer fick jag ett straff som gick ut på att jag under en halv söndag måste rengöra cyklar. I Gniezno betraktade tyskarna mig som farlig och bevakade mig ständigt. Därför ville de sända i väg mig en gång till från Gniezno. När jag hade fått avreseordern fick jag gå hem igen och ta med mig en del saker till arbetet, och infinna mig på stationen klockan 2. Tillsammans med mig infann sig 60 män. Vi skickades till Poznań, där vi sattes bakom taggtråd (ett 3 m högt staket). Det var ett genomgångsläger. Redan då fanns där 200 män och 50 kvinnor. Där badades vi, våra kläder ångkokades och vi placerades i block. Vi var där i en vecka. Därifrån fördes vi med en stor transport (tillsammans med polacker som kommit efter oss) till Berlin. Efter en övernattning i en så kallad tennishall togs vi till ett läger där arbetstjänsten och en läkare höll till. Trots att jag visade frikallelseintyget från det förra arbetslägret och sade att jag hade blivit sårad i september 1939, godkände läkaren inte detta utan skickade mig till arbetet. I det lägret stannade vi i en månad vi arbetade hela tiden. Jag arbetade på en vinfabrik med att tvätta flaskor. Andra polacker arbetade med att riva bombade hus. Efter flyglarm under natten fördes vi ut för att städa upp. I lägret rådde rigorös disciplin vi var tvungna att ta av oss mössan och stå i givakt framför Gestapomännen som administrerade lägret.
På söndagarna skickades vi ut i skogen för att vi inte skulle sitta inne på blocken, och när vi kom tillbaka defilerade vi förbi lägerkommendanten från Gestapo. När vi väcktes hällde man ofta vatten över oss eller slog oss. Räkning gjordes bara när arbetskolonnerna gick ut till arbetet. Efter en månad fördes vi till ett gods i Pommern för att ta upp potatis. Vi placerades i ett läger som var omgärdat av taggtråd och därifrån gick vi till godset. Om tyskarna märkte att potatisen inte hade plockats upp ordentligt så slog de oss. Nu ingick vi i organisationen Todt Gestapo kom bara för att kontrollera. På det godset arbetade bara polacker ungefär 180 personer. Lägret låg i samhället Waldsee [ligger några mil norr om Berlin]. Maten var usel vattnig soppa och 1/2 kg bröd om dagen. Efter en vecka fördes vi till Szczecin [ligger i Polen i dag, hette på den tyska tiden Stettin], där vi lastades ombord på en båt och fick veta att vi skulle till Norge. I 48 timmar reste vi med fartyget "Donau" till Oslo. Inför avfärden fick vi så kallad Marschverpflegung, som bara räckte i två dagar. Från Oslo transporterades vi med tåg till en ort 180 km norr om Narvik. Orten hette Mörswik. Organisationen Todts läger tillhörde firman Mayreder Kraus där fanns österrikare. Dit kom 18 av oss polacker. Vi inkvarterades i en träbarack vi hade aldrig kontakt med tyskarna. Vi var inte inhägnade bara ständigt kontrollerade och räknade, även om nätterna. För resten var det svårt att tänka sig att fly bergen och snön gjorde det omöjligt. I lägret arbetade vi med att bygga vägar. Vi forslade stenar på slädar och byggde väg. Österrikarna som övervakade oss behandlade oss väl, men tyskar från Riket ropade alltid glåpord som "polnische Schweine" efter oss och drev oss till arbetet. Om någon var sjuk och anmälde sig hos sjukvårdaren (en tysk), så körde sjukvårdaren i väg en till arbetet. Först mot slutet, när det syntes att tyskarna började förlora, flyttade den tyske sjukvårdaren till ett annat läger, av rädsla för hämnd, och i hans ställe kom en annan, som var fransman och tillät sjuka att stanna kvar på blocket. Istället för en fullständig lön fick vi 52,50 norska kronor i månaden. För de pengarna kunde man inte köpa någonting bara fisk av en norrman. På 1 km avstånd fanns ett läger för ryska krigsfångar, ungefär 1 000 personer. Den som inte ville arbeta blev slagen och sparkad eller stucken med bajonetter. Ibland tvingades de att stå halva dagen i givakt framför porten. Två som försökte fly dödades genast av tyskarna. Det var inte tillåtet för oss att ha kontakt med dem Gestapo skulle ta oss omedelbart. Det gjordes flyktförsök från vårt läger två män lyckades. Tre flyktingar från ett annat läger i närheten gick vilse och kom efter tre veckor tillbaka till lägret med förfrusna ben. De transporterades till Narvik och skulle sedan föras med båt till Hamburg, men fartyget sjönk på vägen efter ett bombardemang. Före Tysklands kapitulation arbetade jag i lägerköket på grund av min sjukdom (reumatism) och hörde hur Truppenführer Preuss, en SS-man, sade om den döde president Roosevelt att en bandit nu hade dött och att det nu var dags för andra. Efter kapitulationen anmälde jag detta till engelsmännen, som arresterade tysken. Efter kapitulationen och engelsmännens intåg fördes polackerna, ungefär 1 000 personer, till Narvik.
Polackerna reste ett monument över stupade landsmän. Till Sverige kom jag den 18 december 1945. xxxxxxxx