SOSFS 1997:15 (S) Allmänna råd. Tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Socialstyrelsens författningssamling

SOSFS (S) Allmänna råd Tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga Socialstyrelsens författningssamling

I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd. Föreskrifter är bindande regler. Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen. Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd. SOSFS kan beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm, fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se ISSN 0346-6019 Artikelnr 1997-10-15 Tryck: Grafikerna Livréna i Kungälv AB, Kungälv 2007

Socialstyrelsens författningssamling Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren Socialstyrelsens allmänna råd om tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga; beslutade den 7 maj 1997. SOSFS (S) Utkom från trycket den 11 augusti 1997 Innehåll Inledning... 9 Förarbeten... 10 1 Varför en tvångslagstiftning?... 11 Lagens syfte... 11 Förutsättningar för tillämpningen av LVU... 11 Barns behov... 12 Barns rätt att få sina behov tillgodosedda... 12 2 Samtycke till behövlig vård... 13 Vem skall samtycka till behövlig vård enligt socialtjänstlagen?... 13 Den unges eget samtycke... 14 Ungdomar som fyllt 18 år... 15 Ungdomar som gift sig... 15 Vårdnadshavaren samtycker till frivillig vård den unge samtycker inte... 15 Kan alla lämna ett giltigt samtycke?... 15 Samtycke kan återkallas... 15 Vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård... 16 Samtyckets utformning... 18 3 Påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling skadas... 21 Rättsfall... 22 4 Förutsättningarna för vård miljöfallen... 23 3

SOSFS Förutsättningar för ingripande... 23 Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 2 LVU... 23 I hemmet... 24 Misshandel... 25 Fysisk misshandel... 25 Brottsbalkens regler om misshandel... 26 Nämndens bedömning av misshandel... 26 Psykisk misshandel... 27 Otillbörligt utnyttjande... 27 Brister i omsorgen... 28 Annat förhållande i hemmet... 30 När föräldrarna har för avsikt att placera barnet utomlands... 30 Barn som inte vistas i Sverige... 31 5 Förutsättningar för vård beteendefallen... 32 Förutsättningar för ingripande... 32 Åldersgränser vid beredande av vård med stöd av 3 LVU... 32 Pågående vård med stöd av 2 LVU... 32 Vård med stöd av LVU lämpligare än annan vård... 33 Missbruk av beroendeframkallande medel... 33 Brottslig verksamhet... 34 Annat socialt nedbrytande beteende... 34 Psykiskt störda ungdomar... 35 Unga lagöverträdare... 35 6 Ansökan om vård... 37 Ansökan... 37 Utredning... 37 Vårdplan den behövliga vården... 38 Läkarintyg... 39 Läkarundersökning med anledning av misstanke om brott mot barnet... 42 7 Omedelbart omhändertagande... 43 Förutsättningar för ingripande... 43 Omedelbart omhändertagande under pågående vård... 46 Omedelbart omhändertagande när rätten fattat beslut om vård... 46 Omedelbart omhändertagande vid häktning... 46 Nämndens befogenheter under tiden för det omedelbara omhändertagandet... 47 4

Förutsättningar för inställelse av ett barn för polisförhör utan vårdnadshavarens samtycke... 47 Behörig nämnd... 48 Beslutanderätt vid omedelbart omhändertagande... 48 Villkorat beslut... 49 Muntligt beslut om omedelbart omhändertagande... 49 Anmälan av beslut vid socialnämndens sammanträde... 49 Underställning av beslut om omedelbart omhändertagande... 50 Rättens prövning... 50 Beslutet underställs inte i laga tid... 51 Ansökningstid för vård... 51 Beräkning av tid... 51 Förlängning av utredningstiden... 51 Nytt beslut får inte fattas på samma grund... 52 Ansökan om vård har inte inkommit inom föreskriven tid... 53 När rätten avgjort frågan om vård med stöd av LVU... 53 Skäl för omhändertagandet har upphört... 53 Frivillig placering med stöd av socialtjänstlagen... 54 Underrättelse om upphörande av omedelbart omhändertagande... 54 Beslutanderätt vid upphörande av ett omedelbart omhändertagande... 54 Verkställighet av ett omedelbart omhändertagande... 54 Inhibition och omedelbart omhändertagande... 55 SOSFS 8 Vård med stöd av LVU... 56 Nämndens vårdansvar... 57 Pass... 57 Vårdkostnader... 58 Ersättning till familjehem... 58 Att skydda barnets tillgångar... 58 9 Placeringsfrågor... 59 Principer för placering av barn... 59 Val av placering... 59 Närhetsprincipen... 59 Syskonplacering... 60 Placeringsalternativ... 60 Placering i familjehem... 60 Placering i hem för vård eller boende... 61 Vård i det egna hemmet... 62 5

SOSFS Alternativa placeringar... 63 När är vården inledd?... 64 Beslut om placering... 64 Överklagande av placeringsbeslut... 65 10 Övervägande och omprövning av vård med stöd av LVU... 66 Barnets uppfattning... 66 Övervägande av vården... 66 Omprövning av vården... 67 11 Umgänge... 70 Planering av umgänge... 71 Begränsningar i umgänget... 71 Vem kan hindras att träffa den unge?... 72 Lagen om besöksinskränkning vid viss tvångsvård... 72 Inskränkning av umgänge på barnpsykiatrisk klinik... 73 Begränsning av telefon- och/eller brevkontakt... 73 Umgängesinskränkning i form av förbud för förälder att tala med det placerade barnet på eget språk... 74 Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid inskränkning av umgänge... 74 Överklagande av umgängesbegränsningar m.m.... 75 12 Hemlig vistelseort... 76 Förutsättningar för hemlighållande av vistelseort... 76 Beslut om hemlig vistelseort... 76 Beslutanderätt, verkställighet och överväganden vid hemlighållande av vistelseort... 77 Överklagande av hemlighållande av vistelseort... 78 Begäran att få ut uppgift om underårigs vistelseort... 78 13 Vårdens upphörande... 79 Vården upphör på grund av den unges ålder... 79 Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs miljöfallen... 79 Upphörande av vården på grund av att vård inte längre behövs beteendefallen... 81 Den unges hemflyttning... 81 Kontakt med familjehemmet efter vårdens upphörande... 82 Vården kan fortsätta i frivillig form... 82 Överflyttning av vårdnaden... 83 Upphörande av vård med stöd av LVU vid annan tvångsvård... 83 6

LVU och utlänningslagstiftningen... 85 Upphörande av vård med stöd av LVU då den unge avvikit och inte kan återfinnas... 85 Föräldrar som avviker med placerade barn till utlandet... 85 Beslutanderätt och verkställighet vid upphörande av vård... 85 Upphörande av vård och flyttningsförbud... 86 SOSFS 14 Flyttningsförbud... 87 Behörig kommun vid beslut om flyttningsförbud... 87 Förutsättning för flyttningsförbud... 87 Behov av flyttningsförbud... 88 Den unges egen vilja... 89 Bristande umgänge under vårdtiden... 89 Flyttningsförbudets längd... 89 Förlängning av ett tidsbegränsat flyttningsförbud... 90 Nytt beslut om flyttningsförbud när domstol upphävt ett tidigare... 90 Flyttningsförbud endast vid placering i familjehem... 90 Socialnämndens befogenheter under flyttningsförbud... 90 Umgänge under flyttningsförbud... 91 Samordning mellan bestämmelsen om flyttningsförbud och verkställighet av vårdnad... 91 Handläggningsfrågor vid flyttningsförbud... 91 Tillfälligt flyttningsförbud... 92 Överklagande av flyttningsförbud... 94 Överklagande av tillfälligt flyttningsförbud... 94 Överklagande av umgängesbegränsning vid flyttningsförbud... 94 Inhibition... 94 Offentligt biträde vid flyttningsförbud... 95 15 Polishandräckning... 96 När kan polishandräckning begäras?... 96 JO:s kommentarer om polishandräckning... 97 Innehåll i handräckningsbegäran... 99 Verkställighet av handräckningen... 99 Beslutanderätt vid begäran om polishandräckning... 100 Överklagande av beslut om polishandräckning... 100 Utlämning för vård mellan nordiska länder... 101 16 Förebyggande insatser mellantvång... 102 Förutsättningar för beslut om förebyggande insatser... 102 De förebyggande insatserna... 102 7

SOSFS Kriterier för beslut... 103 Urinprov... 104 Behandlingsplan... 104 Upphörande av förebyggande insatser... 105 Omprövning av de förebyggande insatserna... 105 Beslutanderätt vid förebyggande insatser... 105 Verkställighet och överklagande av beslut om förebyggande insatser... 105 Offentligt biträde vid förebyggande insatser... 106 17 Offentligt biträde och ställföreträdare... 107 Mål/ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan förordnas... 107 Rätt till offentligt biträde... 107 Det offentliga biträdets/ställföreträdarens uppgifter... 108 Ansökan om offentligt biträde... 109 Biträdets rätt att närvara vid nämndens sammanträde... 110 18 Beslutanderätt och delegering... 111 Delegering till avdelning... 111 Kompletterande beslutanderätt... 112 Övriga beslut... 112 Beslut som går att delegera till tjänsteman... 112 19 Överklagande och verkställighet... 113 Beslut enligt LVU som går att överklaga... 113 Andra beslut... 113 Beslut i länsrätt och kammarrätt... 113 Vem kan överklaga?... 114 Den unge... 114 Vårdnadshavaren... 115 Förälder som inte är vårdnadshavare... 115 Socialnämnden... 115 Verkställighet av beslut... 115 Inhibition... 116 20 Överflyttning av vårdnad... 117 Föräldrabalkens bestämmelser... 117 Konsekvenser av en vårdnadsöverflyttning... 118 Referenslista... 119 Sakregister... 122 8

Inledning SOSFS Den 1 januari 1982 genomfördes socialtjänstreformen, som innebar att de tidigare sociala vårdlagarna ersattes med ett helt nytt komplex av rättsregler. Grundstenen i denna reform är socialtjänstlagen (1980:620), SoL, som definieras som en målinriktad ramlag. Ett grunddrag är att vård och behandling skall ske i frivilliga former så långt detta är möjligt. Detta gäller även vård av barn och unga. Socialnämnden har dock enligt 12 SoL ett särskilt ansvar för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Om inte samhället i samförstånd med vårdnadshavaren och den unge, när han fyllt 15 år, kan genomföra behövlig vård, måste det dock i vissa fall finnas en möjlighet att använda tvång för att förhindra en ogynnsam utveckling hos den unge. Även den unges behov av skydd kan motivera användning av tvångslagstiftning. Som ett komplement till socialtjänstlagen finns därför lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, som reglerar sådana situationer då frivilliga insatser av olika skäl inte kan komma till stånd eller inte bedöms som tillräckliga. Syftet med LVU är att samhället skall kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ungdomars behov av skydd, vård och behandling. Den 1 juli 1990 trädde den gällande LVU i kraft. Den ersatte den tidigare lagen (1980:621) med samma namn vilken tillämpats sedan den 1 januari 1982. Sedan Socialstyrelsens tidigare allmänna råd om LVU (1981:2) publicerades har den aktuella lagstiftningen ändrats ett flertal gånger. Dessutom har under årens lopp ett stort antal rättsfall och JO-avgöranden tillkommit. Behovet av nya allmänna råd på detta område är därför stort. De allmänna råden riktar sig till socialnämnderna och dess personal. Råden behandlar enbart tillämpningen av LVU. De täcker inte in utredningsmetoder eller handläggningsrutiner i stort när det gäller barn och ungdom. I dessa avseenden hänvisas till Socialstyrelsens allmänna råd (1994:3) Handläggning och dokumentation inom socialtjänsten. Genomgående har i de allmänna råden beteckningen socialnämnd använts för den nämnd som ansvarar för åtgärder enligt socialtjänstlagen eller LVU. Med utskott avses i dessa råd särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden. Hänvisning i texten görs till följande allmänna råd som tidigare utgivits av Socialstyrelsen: Familjehem (1982:2), Samarbete om barn och ungdom Sverige Finland (1989:5), Sexuella övergrepp mot barn (1991:3), Sekretess inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten (1991:4) och Dokumentation och handläggning inom socialtjänsten (1994:3). Samtliga är utgivna i den särskilda skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen. Statens institutionsstyrelse, SiS, ansvarar för vården vid och tillsynen över de särskilda ungdomshemmen enligt 12 LVU. Statens in- 9

SOSFS stitutionsstyrelse har utarbetat interna allmänna råd för vården vid de särskilda ungdomshemmen. Råden kan beställas från SiS, Informationsavdelningen, Box 16363, 103 26 Stockholm. Tel 08-453 40 00. Fax 08-453 40 50. Underlag till de allmänna råden om LVU har tagits fram av universitetsadjunkten vid Rättsvetenskapliga institutionen, Umeå universitet, Lotta Svärd. Samråd har ägt rum med företrädare för Svenska kommunförbundet, representanter för länsstyrelsernas sociala enheter och kommuner. Förarbeten Socialberedningen, som tillsattes 1980, fick genom tilläggsdirektiv 1982 (dir. 1982:106) i uppdrag att göra en översyn av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. I februari 1986 överlämnade beredningen betänkandet Barns behov och föräldrars rätt Socialtjänstens arbete med utsatta familjer (SOU 1986:20). Beredningen föreslog att en helt ny lag lag om tvångsomhändertagande av unga skulle införas. Genom beslut den 6 oktober 1986 förordnade dåvarande chefen för socialdepartementet Gertrud Sigurdsen dåvarande justitieombudsmannen Tor Sverne att som särskild utredare göra en översyn av LVU med utgångspunkt i socialberedningens förslag. I april 1987 överlämnades betänkandet Översyn av LVU (DsS 1987:3). Där redovisades en rad överväganden och förslag som syftade till att genom förtydliganden och preciseringar av dåvarande LVU och i någon mån socialtjänstlagen öka möjligheterna att med beaktande av rättssäkerhetens krav ge barn och ungdomar det skydd som socialtjänstreformen förutsatte. De förarbeten som ligger till grund för gällande LVU är förutom nämnda betänkanden regeringens proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar, socialutskottets betänkande SoU 1989/90:15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar och riksdagens skrivelse 1989/90:112. Vidare är propositionen 1979/80:1 Om socialtjänsten med bilagor och Socialutskottets betänkande SoU 1979/80:44 Socialtjänsten alltjämt aktuella i vissa delar när det gäller LVU. I prop. 1984/85:171 Särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m.m., behandlas bl.a. frågan om s.k. mellantvång. Sedan den 1 januari 1995 gäller vidare Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) som svensk lag (SFS 1994:1219). FN-konventionen om barnets rättigheter 1989 (Barnkonventionen) är däremot inte direkt tillämplig som svensk lag. Sverige är dock bundet av konventionen, och den måste beaktas vid utformningen av lagregler som rör barn. Den 1 januari 1996 trädde bestämmelser om barns rätt att komma till tals i vissa familjerättsliga och sociala mål och ärenden i kraft (SFS 1995:1242 och 1244). Förarbetena till dessa bestämmelser finns i Ds 1994:85 Barns rätt att komma till tals, proposition 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals och i lagutskottets betänkande 1995/96:LU2 Barns rätt att komma till tals, m.m. 10

1 Varför en tvångslagstiftning? SOSFS Lagens syfte Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdomar skall i första hand ges i frivilliga former med stöd av socialtjänstlagen (1 LVU). Först när detta inte är möjligt kan LVU bli tillämplig. LVU är en kompletterande skyddslag för barn och unga och reglerar förutsättningarna för att tvångsvis vårda eller skydda den unge. LVU:s tillämpning är knuten till att den unge har ett vård- eller skyddsbehov, som inte kan tillgodoses med frivilliga lösningar. LVU reglerar endast tvånget i vården. Socialnämnden har inte bara en befogenhet att ingripa till den underåriges skydd utan även en skyldighet då förutsättningarna i LVU är uppfyllda. Användandet av LVU förutsätter inte att frivilliga insatser först har prövats. LVU skall trygga samhällets möjligheter att alltid kunna ge barn och ungdom det skydd och den vård och behandling som de behöver. LVU gäller för alla barn som vistas i Sverige oberoende av nationalitet eller härkomst. Det är den unges skydds- eller vårdbehov på kort och lång sikt som är bestämmande för socialnämndens insatser. Lagen kan inte användas för att tillgodose ett samhällsintresse. Förutsättningar för tillämpningen av LVU För att LVU skall vara tillämplig måste tre förutsättningar vara uppfyllda. Ett missförhållande skall föreligga med anknytning till den unges hemmiljö (2, de s.k. miljöfallen) eller till den unges eget beteende (3, de s.k. beteendefallen). Missförhållandet skall medföra att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Behövlig vård kan inte ges på frivillig väg. Att behövlig vård inte kan ges på frivillig väg innebär att den unges vårdnadshavare och/eller den unge själv, när han fyllt 15 år, inte samtycker till den vård som bedöms nödvändig. Då den som har fyllt 15 år är processbehörig i mål och ärenden enligt LVU, skall hans mening i frågan tillmätas självständig betydelse vid prövning av lagens tillämpning (36 första stycket LVU). Målsättningen med vård enligt LVU är att med olika stödinsatser arbeta så att den unge kan återvända till sitt eget hem eller eget boende. Vården är alltså att anse som en tidsbegränsad insats. Även om en strävan bör vara att barn och föräldrar skall kunna återförenas, kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom överskådlig tid inte ter sig realistisk. Möjligheten att aktualisera en vårdnadsöverflyttning med stöd av föräldrabalken bör då övervägas. 11

SOSFS Barns behov Enligt 6 kap. 1 FB har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. De angivna bestämmelserna anger alltså vilka grundläggande behov ett barn har. Den som har vårdnaden om barnet har ett ansvar för att de uppräknade behoven tillgodoses. Vårdnadshavaren ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling m.m. Vårdnadshavaren skall även bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning (6 kap. 2 andra stycket FB). För att vårdnadshavaren skall kunna ta sitt ansvar har denne rätt och skyldighet att besluta i frågor rörande barnets person. I takt med barnets stigande ålder och utveckling skall dock barnets egen uppfattning respekteras allt mer (6 kap. 11 FB). Även yngre barn bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras (36 tredje stycket LVU). Barns rätt att få sina behov tillgodosedda I de fall barns grundläggande behov allvarligt åsidosätts är samhället skyldigt att ingripa för att skydda barnet. Om inte frivilliga åtgärder är tillräckliga kan ett ingripande enligt LVU vara påkallat. En lag som reglerar skyldigheterna att i vissa fall skydda barn måste utgå från det förhållandet att barn är mer sårbara än vuxna och att barn inte kan föra sin egen talan på samma sätt som vuxna. Ju äldre och mognare barnet är, desto större hänsyn bör man ta till dess uttalade önskan. Yngre barn är emellertid mer utlämnade till omgivningens vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt. Ju yngre barnet är, desto känsligare är det för förhållanden i omgivningen och desto större är dess beroendeställning gentemot föräldrarna. Barn skall emellertid inte behöva ta ställning till föräldrarnas eventuella lämplighet eller behöva bedöma föräldrarnas oförmåga eller brister. 12

2 Samtycke till behövlig vård SOSFS Enligt 1 första stycket LVU skall insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare. Socialtjänstlagens betoning av frivillighet och självbestämmande för enskilda skall vara vägledande även i förhållande till LVU. Genom ett bra samarbete mellan socialtjänsten och föräldrar/barn kan de hjälp- och stödinsatser som behövs diskuteras. Om dessa insatser kan ges genom frivilliga lösningar är i princip inte LVU tillämplig. LVU skall tillämpas om de situationer som anges i 2 eller 3 LVU föreligger och det kan antas att vårdnadshavaren och/eller den unge, när denne fyllt 15 år, inte samtycker till frivillig vård. Det är utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd som vården måste planeras. Den behövliga vården måste vara väl dokumenterad och vårdplanen, se s. 38, som beskriver hur vården planeras skall vara så tydlig att de som skall lämna samtycke till den vet vad de tar ställning till. Samtycket innebär som regel, men inte alltid, att vården kan ges i frivilliga former, undantag, se s. 15. Vem skall samtycka till behövlig vård enligt socialtjänstlagen? Av 1 andra stycket LVU framgår att samtycke till behövlig frivillig vård skall lämnas av vårdnadshavaren och den unge själv när han fyllt 15 år. Föräldrarna har gemensam vårdnad Om den unge har två vårdnadshavare fordras samtycke av båda för att en placering utanför hemmet med stöd av socialtjänstlagen skall få göras. Gemensam vårdnad är vanlig även om föräldrarna inte bor tillsammans. Även i dessa situationer har båda vårdnadshavarna i princip samma ansvar för barnet och samma rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnets person (6 kap. 11 och 13 FB). Detta gäller även om barnet varaktigt bor hos endast den ena vårdnadshavaren. Lagstiftningen förutsätter att föräldrar med gemensam vårdnad kan komma överens i frågor som rör barnet och gemensamt fattar beslut. Endast om en förälder är förhindrad att delta i beslut om sitt barn, och beslutet inte kan uppskjutas, får den andra föräldern besluta ensam. Dessa situationer kan uppstå då en förälder är frånvarande och inte går att få kontakt med, är sjuk, t.ex. vid medvetslöshet efter en olycka, eller på annat sätt förhindrad att delta i beslutet. Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör ett samtycke i sådana fall kunna presumeras i avvaktan på att det kan lämnas. Förutsättningen är dock att det inte finns något som talar mot att vårdnadshavaren skulle ha samtyckt. 13

SOSFS Socialnämnden måste, då det kan bli aktuellt med en placering utanför hemmet, ta kontakt med båda vårdnadshavarna för att inhämta deras samtycke till sådan vård. Kravet på samtycke från båda vårdnadshavarna är ovillkorligt om inte en situation som beskrivs i stycket ovanför föreligger. Om en av vårdnadshavarna samtycker men inte den andre, måste nämnden ansöka om vård enligt LVU, om förutsättningarna för LVU i övrigt föreligger. Om en förälder är vårdnadshavare Om den ene föräldern är ensam vårdnadshavare, behövs samtycke enbart från denne. Särskilt förordnad vårdnadshavare När ett barn har särskild förordnad vårdnadshavare är det denne som har att ta ställning till olika frågor som gäller barnets vård. Det finns oftast ingen anledning till att en särskild förordnad vårdnadshavare skulle motsätta sig att barnet bereds erforderlig vård enligt socialtjänstlagen. God man Socialnämnden är enligt 42 SoF skyldig att göra en framställning till domstol om att någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnad eller förmynderskap för en underårig. I avvaktan på att barnet får en ny vårdnadshavare torde, enligt Socialstyrelsens uppfattning, en god man som förordnats kunna lämna medgivande till en frivillig placering, varvid vård med stöd av LVU inte blir aktuell. Barn utan vårdnadshavare i Sverige icke svenska medborgare LVU är tillämplig även när barn med utländskt medborgarskap vistas i Sverige. Om den unge vistas i Sverige utan vårdnadshavare men har en vårdnadshavare i hemlandet, är det vårdnadshavaren som skall ansöka om bistånd enligt socialtjänstlagen eller samtycka till en vårdplan. Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet, får god man förordnas enligt 11 kap. 1 första stycket FB (4 kap. 3 andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap). Jfr prop. 1996/97:113. Den gode mannen blir då den unges juridiske ställföreträdare och kan enligt Socialstyrelsens uppfattning samtycka till insatser. Se vidare SoS-rapport 1994:7 Ensam Om flyktingbarn utan vårdnadshavare i Sverige. Den unges eget samtycke När den unge fyllt 15 år skall hans samtycke till behövlig vård enligt socialtjänstlagen alltid inhämtas. 14

Ungdomar som fyllt 18 år Den unge som fyllt 18 år har inte någon vårdnadshavare. Samtycke till frivillig vård behöver då enbart ges av den unge själv. SOSFS Ungdomar som gift sig Om en svensk medborgare gifter sig före fyllda 18 år upphör vårdnaden om honom (6 kap. 2 FB). Då den unge inte står under vårdnad av någon i dessa fall behövs enbart hans eget samtycke. Vårdnadshavaren samtycker till frivillig vård den unge samtycker inte Om ungdomar under 15 år motsätter sig frivillig vård medan det finns ett samtycke från vårdnadshavaren, är frågan hur socialnämnden bör agera. Vård med stöd av socialtjänstlagen kan bli mycket svår att genomföra, t.ex. på grund av att den unge befaras avvika eller på annat sätt omöjliggöra behövlig vård. Enligt Socialstyrelsens uppfattning kan LVU vara tillämplig om det finns en välgrundad anledning anta att den erforderliga vården i praktiken inte går att genomföra med stöd av samtycket. Vårdnadshavaren medger i dessa fall vård med stöd av LVU. Kan alla lämna ett giltigt samtycke? Ibland är den som skall lämna ett samtycke ur stånd att förstå innebörden av detta. Det kan bero på en allvarlig psykisk störning eller allvarlig utvecklingsstörning. Socialstyrelsen anser att socialnämnden i sådana fall bör ansöka om vård med stöd av LVU eftersom den som skall ge sitt samtycke inte klart kan ta ställning till den föreslagna vården. Behövliga samtycken kan således inte ges, varför LVU torde vara tilllämplig. Samtycke kan återkallas Ett samtycke till vård med stöd av socialtjänstlagen kan återkallas när som helst, vilket socialnämnden måste informera om. Frivillig vård skall upphöra när vårdnadshavaren önskar det, dvs. när samtycket återkallas. De rättsliga förutsättningarna för fortsatt frivillig vård saknas då. Den unge har i den situationen rätt att återvända hem. Någon möjlighet att utreda hemsituationen finns inte om inte de som skall samtycka till vården accepterar att avvakta en sådan utredning. Om återkallelsen av samtycket innebär att den unge inte får den nödvändiga vården, har socialnämnden att ta ställning till om förutsättningarna för ett omedelbart omhändertagande med stöd av 6 LVU föreligger. Om den unge bedöms fara illa av själva separationen från ett familjehem kan ett flyttningsförbud bli aktuellt. Även i en sådan situa- 15

SOSFS tion finns möjlighet till ett omedelbart beslut (27 LVU), se s. 92. Det kan inträffa att den unge vill återvända hem, men att föräldrarna inte vill detta. Socialnämnden bör då överväga om fortsatt vård med stöd av LVU är nödvändig både med hänsyn till den unges egen situation och/eller till hemförhållandena. Vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård Samtycke skall som regel respekteras. Att samtycke lämnats till frivillig vård utesluter dock inte att LVU i vissa fall ändå kan vara tillämplig. Den behövliga vården bedöms inte kunna garanteras genom samtycket. Det innebär inte att samtycket i sig är ogiltigt. Socialutskottet (SoU 1979/80:44 s. 100) anförde i denna fråga: Utskottet delar propositionens principiella syn att det måste finnas visst utrymme för tillämpningen av LVU även om samtycke lämnats om det finns särskilda skäl för detta. Den planerade vården av barnet eller den unge får inte äventyras. Självfallet får inte heller barnets säkerhet sättas på spel. Ett i formellt riktig ordning lämnat samtycke kan emellertid inte utan vidare frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omständigheten att man tror att samtycket t.ex. inte är allvarligt menat gör inte samtycket ogiltigt. Även sådana samtycken utgör formellt hinder mot att tillämpa LVU. Att bortse från ett samtycke som inte kan anses vara i egentlig mening ogiltigt innebär att tillämpningsområdet för LVU utvidgas jämfört med lagtextens formella innehåll. Inte minst med hänsyn till att åtgärder av det slag som regleras i LVU inte får beslutas utan uttryckligt stöd i lag måste en sådan tolkning avvisas. Lagen ger emellertid utrymme för att lösa här aktuella problem utan att värdet av ett lämnat samtycke sätts ifråga. Som framhålls i propositionen skall den unge nämligen garanteras behövlig vård. I detta uttryck ligger bl.a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan komma att återkallas innebär det att behandlingsprogrammet eventuellt inte kan fullföljas. LVU bör då kunna tillämpas för att garantera det långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläggas i den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet störande sätt, t.ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga tidpunkter. När frågan om vård uppkommer till följd av att barnet utsatts för allvarligare misshandel eller liknande övergrepp måste dessutom barnets anspråk på trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård. Även om det inte finns någon mer påtaglig anledning att befara att vården avbryts eller störs kan det i sådana fall ofta vara motiverat att tilllämpa LVU för att säkerställa att inte barnet kan flyttas utan socialnämndens medgivande. Regeringsrätten har prövat frågan om vård med stöd av LVU trots samtycke till frivillig vård i ett fall rörande en 14-årig flicka (RÅ83 2:87 I). Flickans pappa, som var vårdnadshavare, var dömd för sexuella över- 16

grepp mot henne. Dessa hade pågått under ett par år. Frågan i Regeringsrätten gällde om vården skulle ges med stöd av det samtycke som pappan lämnat eller enligt LVU. Det fanns ingen anledning att anta att samtycket inte var allvarligt menat. Regeringsrätten fann att i den vård som flickan behövde ingick som en väsentlig del att hon skulle skyddas från kontakt med fadern. En sådan vård gick inte att åstadkomma så länge som vårdansvaret låg kvar på fadern. Regeringsrätten ansåg att behövlig vård för flickan inte kunde beredas utan ett förordnande om vård med stöd av LVU. I ett annat fall (RÅ 1995 ref 38) fann Regeringsrätten inte skäl att frånkänna det givna samtycket rättslig betydelse. Vårdnadshavarna hade efter hand ändrat inställning till placering av barnet och samtycket lämnades på ett mycket sent stadium av förfarandet vid förhandlingen i Regeringsrätten. Regeringsrätten uttalade att detta dock inte kunde tas till intäkt för att samtycket inte var allvarligt menat eller för att detta skulle återtas eller att någon av vårdnadshavarna skulle ingripa i vården på ett störande sätt. SOSFS Risk att samtycket återkallas En situation där inte vården kan garanteras föreligger då det finns risk för att ett samtycke kan komma att återkallas. Den som lämnat samtycket kan vid tillfället för samtycket vara helt införstådd med att barnet behöver vård utanför hemmet men har tidigare visat sig ändra uppfattning. En missbrukande tonåring kan ena stunden vara hjälpsökande och vilja få vård, medan han i nästa stund inte anser sig ha några problem eller behöva någon hjälp. Inställningen till vård är i dessa fall i högsta grad ambivalent. Ibland kan samtycket vara rent taktiskt för att undvika tvångsvård och för att kunna avbryta vården. I andra fall har samtycke lämnats under stark press och den som samtyckt accepterar egentligen inte alls vården. Om det finns grundad anledning att anta att ett samtycke kan komma att återkallas, innebär det att tillräcklig garanti saknas för att hela den behövliga vården kan genomföras. LVU kan då vara tillämplig. De fakta som ligger till grund för bedömningen av att ett samtycke inte kan anses tillförlitligt måste tydligt dokumenteras. Samtycke begränsat i tid Det förekommer att en vårdnadshavare samtycker endast för en viss tids vård, t.ex. för ett år eller för en skoltermin. Om den tiden inte bedöms som tillräcklig för att den unge skall få den behövliga vården, kan det innebära att den behövliga vården inte kan ges med det lämnade samtycket. Regeringsrätten har prövat ett fall (RÅ 1986 ref 4) där vårdnadshavaren samtyckte till att barnet vårdades utanför hemmet under ett år. Regeringsrätten fann att det lämnade samtycket inte gav tillräckliga garantier för genomförande av den vård som behövdes. I det aktuella målet förelåg även tveksamhet om vårdnadshavarens inställning till vårdbehovet. 17

SOSFS Samtycke skall avse hela den planerade vården Det kan förekomma att en vårdnadshavare endast samtycker till viss form av placering, t.ex. i hem för vård eller boende, men inte till placering av barnet i familjehem. En annan begränsning i samtycket kan vara att endast ett visst familjehem accepteras, t.ex. någon nära anhörig. Situationen kan även vara den omvända, dvs. att samtycke lämnas till alla hem utom det som socialnämnden har föreslagit. Den vård som kan anses vara den behövliga för den unge kan naturligtvis utformas på olika sätt. Nämnden får i varje enskilt fall bedöma om det begränsade samtycket kan anses ge tillräckligt utrymme för att kunna garantera den unge den behövliga vården. Om så inte bedöms vara fallet bör ansökan om vård med stöd av LVU göras (jfr RÅ82 2:74). Vårdnadshavaren befaras ingripa i vården på ett störande sätt LVU kan även vara tillämplig då vårdnadshavaren trots lämnat samtycke kan befaras ingripa i vården på ett för den unge störande sätt så att den behövliga vården inte kan ges. Andra situationer kan vara att föräldrarna lämnar utfästelser till den unge som de inte kan uppfylla, t.ex. att han skall få komma hem (jfr RÅ 1987 ref 97). Barns behov av trygghet I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalade sig Socialutskottet om barnets behov av trygghet (SoU 1979/80:44 s. 115). Utskottet ansåg att i de fall barnet misshandlats eller utsatts för annan hotfull eller skrämmande behandling måste även barnets behov av trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård för barnet. Även om ingen direkt fara objektivt sett kan anses föreligga kan den unges anpassning till ett familjehem försvåras om inte socialnämnden kan garantera att vården inte kommer att avbrytas utan nämndens medgivande. Vidare exemplifierar utskottet med fall där det kan förutses att socialnämnden behöver kunna reglera föräldrarnas umgänge med den unge under vårdtiden. Vårdnadshavare som undandrar sig samarbete med nämnden Vid vård med stöd av socialtjänstlagen har vårdnadshavaren kvar sin rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den unges personliga angelägenheter. I de fall vårdnadshavaren visserligen samtycker till den planerade vården men konsekvent undandrar sig kontakt med nämnden kan den behövliga vården inte ges. LVU kan vara tillämplig i dessa situationer. Samtyckets utformning Samtycke bör vara skriftligt Lagstiftningen uppställer inte några formella krav på hur samtycket skall vara utformat. Det innebär att även ett muntligt samtycke är giltigt. Ett muntligt samtycke skall dokumenteras i den unges journal (51 SoL). 18

Enligt Socialstyrelsens uppfattning bör ett samtycke regelmässigt avges skriftligt, helst på den upprättade vårdplanen. Detta minskar utrymmet för tveksamhet rörande vad samtycket avser. En lämplig formulering kan vara Undertecknad vårdnadshavare/underårig samtycker till den planerade vården. Betydelsen av att samtycket är skriftligt ligger främst i att nämnden får ett bevis på att samtycke lämnats samt vad samtycket omfattar. Samtycket utgör den rättsliga grunden för en frivillig placering och för nämndens framtida åtgärder samt avgränsar nämndens befogenheter till vad de berörda samtyckt till. Det bör observeras att den omständigheten att ett samtycke lämnats skriftligen inte inverkar på den enskildes möjligheter att skriftligen eller muntligen återkalla samtycket. Det är angeläget att nämnden informerar de berörda om den rättsliga innebörden av om samtycke lämnas eller inte. Den enskilde måste förstå innebörden inte bara av själva vården utan även av konsekvenserna av olika alternativa insatser. SOSFS Nekat samtycke Ett nekat samtycke behöver inte vara skriftligt. Däremot skall det naturligtvis dokumenteras då det är av avgörande betydelse både för den fortsatta handläggningen och för bedömningen av om LVU är tillämplig (51 SoL). Samtycke till vård lämnas inte men LVU är inte tillämplig Ett barn kan ha ett visst vårdbehov utan att LVU är tillämplig. I dessa fall har socialnämnden att erbjuda frivilliga insatser enligt socialtjänstlagen. Det kan röra sig om en tids vård utanför hemmet, insatser i hemmet eller annat stöd eller annan behandling. Eftersom insatser med stöd av socialtjänstlagen är frivilliga måste socialnämnden i princip acceptera att stöd avböjs. När det gäller barn är dock situationen något annorlunda. Socialutskottet uttalade (SoU 1979/80:44 s. 71): Utskottet vill här tillägga att det givetvis är av särskild vikt att socialtjänstens egna befattningshavare noga följer de ärenden där samtycke inte kunnat erhållas till åtgärder som bedömts erforderliga. Detta gäller främst underåriga som löper risk att utvecklas ogynnsamt. Här har socialnämnden ett särskilt ansvar, och man måste därför vara beredd att snabbt tillhandahålla andra behandlingsåtgärder eller eventuell vård utom hemmet om den underåriges situation inte förbättras. Att kontaktman eller annan stödåtgärd åt underårig avböjts får således inte innebära att socialnämnden avstår från att hålla sig underrättad om hur barnets eller den unges förhållanden utvecklas. Att följa utvecklingen i sådana ärenden kan visserligen vara en svår och grannlaga uppgift. Utskottet vill dock understryka att detta inte får avhålla nämnden från att fortsätta sitt arbete med att söka förbättra den underåriges situation. Socialnämnden måste i de fall som nu avses avsluta själva utredningen enligt 50 SoL utan att någon åtgärd sätts in. Visar uppföljningen av familjen eller andra uppgifter på att en utredning behöver inledas på 19

SOSFS nytt, måste en utredning med stöd av 50 SoL initieras. JO har (beslut 1995-11-27, dnr 4065-1994) kommenterat bedrivande av utredning enligt 50 SoL. JO uttalade: Jag har i ett flertal tidigare ärenden betonat vikten av att en barnavårdsutredning bedrivs skyndsamt och koncentrerat. Utredningen syftar till att göra det möjligt för nämnden att fatta beslut i ärendet. Det är inte godtagbart att utredningen får karaktären av en ständigt pågående insats. Om förhållandena är sådana att vård enligt LVU kan bli aktuell och utredningen förhalas på grund av att vårdnadshavaren vägrar delta i denna kan vårdnadshavarens bristande medverkan utgöra ett skäl för ett omedelbart omhändertagande. Om utredningen å andra sidan visar att någon åtgärd inte är påkallad skall utredningen avslutas. 20