LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND REMISSYTTRANDE Er ref N2015/05179/FJR Ert datum 2015-11-09 Regeringen Näringsdepartementet 103 33 Stockholm Remiss om strategi för svensk viltförvaltning Lantbrukarnas Riksförbund har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Naturvårdsverkets strategi för svensk viltförvaltning. Bakom detta yttrande står även de tre skogsägarföreningarna Norra Skogsägarna, Norrskog och Mellanskog. Sammanfattning LRF välkomnar Naturvårdsverkets (NV) avsikt att höja sina ambitioner i det övergripande ansvar för svensk viltförvaltning som NV har. LRF ser det som positivt att NV vill främja brukandet av viltet som resurs. Inte minst därför att det indikerar en attitydförändring inom myndigheten. LRF betonar att ett nytt och mer ambitiöst myndighetsarbete i viltförvaltningen som NV föreslår och planerar, måste innefatta en annan syn på markägarnas roll och inflytande i viltförvaltningen. Markägarna drabbas av kostnaderna för viltskadorna och måste få inflytande som står i proportion till ansvaret för alla aspekter av markanvändningen. LRF vänder sig emot de delvis okritiska skrivningar i strategin som gäller att gynna vilt som näring. Vissa av de näringsverksamheter som bygger på försäljning av jakt i Götaland och södra Svealand är avskräckande exempel på felaktigt gynnande av vilt, som drabbar närliggande fastigheter i form av mycket kostsamma viltskador. Det är nu dags att flytta fokus från gynnande av vilt till en ändamålsenlig reglering av de i många fall överstora viltstammarna. LRF poängterar att jaktutövningen i Sverige bör gynnas. Sverige behöver många, välutbildade och motiverade jägare som uthålligt kan hantera och reglera våra stora viltstammar. LRF är mycket skeptiskt till vissa idéer om s.k. rewilding, alltså återintroduktion av arter som tidigare funnits i faunan. Det gäller framför allt stora däggdjur. LRF instämmer i att det är mycket viktigt att förenkla regelverk och minska kostnader för hantering och försäljning av vilt. Det är bra och WETTERIN, ANDERS, anders.wetterin@lrf.se Lantbrukarnas riksförbund 105 33 Stockholm Besöksadress Franzéngatan 6 \\z84cfvs001\341240users$\sa016\documents\n2015-05179-fjr LRF.docx Tfn +4687875899 Växel Tfn växel www.lrf.se Lantbrukarnas Ekonomi AB Säte Stockholm Org.nr SE556032926901
REMISSYTTRANDE 2(11) viktigt att NV i delmål poängterar att möjligheter att jaga viltpopulationer som orsakar stora skador ska öka. Enligt LRF:s finns en övertro på att andra skadeförebyggande åtgärder än jakt kan lösa viltskadeproblem. NV föreslår acceptansnivåer för skador av vilt i areella näringar. LRF är principiellt positivt till sådana acceptansnivåer men poängterar att det är mycket svårt att enas om sådana nivåer. Det är uppenbart att det behövs en ny jaktlagstiftning som är anpassad till nutidens och framtidens behov av att reglera vilttillgången, med hänsyn till enskilda och allmänna intressen. Den nu gällande jaktlagen är i huvudsak en viltskyddslag, med rötter i 1930-talets svaga viltstammar och dåtidens syn på jaktvård. En ny jaktlagsutredning bör därför tillsättas. LRF är tveksamt till om ett nationellt viltråd är motiverat. Om NV avser att rådet ska ha en rådgivande funktion måste rådet ges reellt inflytande. LRF är emot nationella förvaltningsplaner för klövvilt. Sådan förvaltning är till sin karaktär regional och lokal. LRF:s överväganden Inledning Bakgrunden till NV:s förslag till strategi är att viltförvaltningen präglas av intressekonflikter. Den samhällsekonomiska aspekten av viltförvaltning har inte kommit till uttryck i strategin. Stammarna av större däggdjur och större, växtätande fåglar är sedan lång tid så stora att de orsakar mycket kännbara förluster i jord- och skogsbruk samt betydande kostnader för samhället som följd av vilttrafikolyckorna. Hittills har det endast gjorts en nationell beräkning av kostnader för viltskador i trafiken (se vidare nedan). När det gäller skador i skog har skogsbruket sedan länge begärt att Skogsstyrelsen ska göra en nationell beräkning av viltskadorna i skog, men någon beräkning är inte gjord. Eftersom skogsbruket är en av Sveriges basnäringar är det lätt att inse att det produktionsbortfall på 20 %, orsakat av vilt, som Skogforsk beräknat för Sveaskogs skogsinnehav är av storleksordning som påverkar en hel näring, som i sin tur leder till förlorade arbetstillfällen och minskad export. För jordbrukets del finns inte heller några nationella beräkningar av viltskadornas omfattning och kostnader. Denna kunskapsbrist beror till stor del på statens grundsyn på viltskador. Skador orsakade av jaktbara viltarter ska i första hand regleras med jakt och att dessa viltskador inte är statens ansvar. Följden av denna syn är att staten inte heller lägger några resurser på systematisk och rikstäckande mätning och
REMISSYTTRANDE 3(11) beräkning av viltskador, så länge de orsakas av jaktbart vilt. Detta är inte hållbart. Enligt LRF:s bestämda uppfattning måste den av NV föreslagna strategin grundas på nationella beräkningar av skadornas omfattning och dess samhällsekonomiska följder. Först då kan intressekonflikterna hanteras på vetenskaplig grund, och resurser som står i proportion till effekterna på samhällsekonomin kan tillföras förvaltningen. Beroende på var i landet man är verksam och beroende av vilken inriktning man har i sitt brukande har markägarna ansvaret för att väga samman alla eller flera av följande faktorer i sin jordbruks- och skogsproduktion: biologisk mångfald, sociala värden, renskötsel, rekreation, vilt och andra ekosystemtjänster på sin mark. Det är då rimligt att markägaren har ett avgörande inflytande i viltförvaltningsfrågor. Av flera orsaker har markägarna inte inflytande i viltförvaltningen som står i proportion till det ovan beskrivna, sammantagna ansvaret för markanvändningen. Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas arbete med viltförvaltning präglas av en felaktig uppfattning om att viltförvaltning är något som i första hand angår myndigheter och jägarintressen. Denna missuppfattning beror delvis på Svenska Jägareförbundets roll. Som gör att förbundet får och skapar sig inflytande på ett sätt som andra intresseorganisationer inte har. Inflytandet beror delvis på Jägareförbundets s.k. allmänna uppdrag, från regeringen. Men det beror även på den felaktiga synen att markägarna bara ställer sin mark till förfogande, och inte ska ha så mycket att säga till om jämfört med jaktintressena. Därför vill LRF med skärpa framhålla att ett nytt och mer ambitiöst myndighetsarbete i viltförvaltningen som Naturvårdsverket föreslår och planerar, måste innefatta en annan syn på markägarnas roll och inflytande i viltförvaltningen. Markägarna drabbas av kostnaderna för viltskadorna men har hittills inte inflytande som är i närheten av det sammantagna ansvar som markägarna har för markanvändningen. LRF:s överväganden återges i den ordning ämnena är uppställda i NV:s redovisning. Med början från sidan 14, där mål, delmål och åtgärder föreslås. Främja brukande av vilt som resurs LRF ser det som positivt att NV vill främja brukandet av viltet som resurs. Inte minst därför att det indikerar en attitydförändring inom myndigheten. LRF är i huvudsak positivt till mål och delmål under denna rubrik men har två invändningar om delmålen. Ett av LRF:s mål är att utveckla landsbygdens näringsliv. Sådan utveckling får dock aldrig ske på bekostnad av annan markanvändning, andra näringsidkare. LRF har i sin vildsvinspolicy klargjort LRF:s uppfattning om viltskador som sprids över fastighetsgränserna:
REMISSYTTRANDE 4(11) Den enskilda markägarens jord- och skogsbruk kan bli kraftigt påverkat av närliggande fastigheters inriktning i viltförvaltningen. Enligt LRFs uppfattning har alla markägare ansvar för att viltförvaltningen, som en del av äganderätt och förfoganderätt, inte påverkar grannmarkernas jord- och skogsbruk negativt. Följderna av felaktig viltförvaltning på närliggande fastigheter i form av skador i jord- och skogsbruk är inte tydligt reglerat i jaktlagen (1987:259). Det är därför som överdrivet gynnande av vilt genom riktad avskjutning och överdriven viltutfodring kan fortsätta utan att någon lagförs. En nyckelmening i strategin under denna rubrik på sidan 14 är: Sådant brukande som bidrar till att minska skadorna på landsbygdens näringar ska särskilt främjas. Detta borde NV ha utvecklat i strategin. Nu finns detta som en god ansats som inte följs av någon närmare beskrivning, utöver att.. möjligheten till jakt på de viltpopulationer som orsakar stora skador.. ska öka. En del av nuvarande brukande leder till motsatsen, både när det gäller kommersiell jakt och intensiv förvaltning för fritidsjakt. Skadorna på andra landsbygdsnäringar, främst jordoch skogsbruk, ökar. LRF vill särskilt vända sig emot de delvis okritiska skrivningar i strategin som gäller att gynna vilt som näring. Vissa av de näringsverksamheter som bygger på försäljning av jakt i Götaland och södra Svealand är avskräckande exempel på felaktigt gynnande av vilt, som drabbar närliggande fastigheter i form av mycket kostsamma viltskador. Samtidigt ska påpekas att vissa jaktliga näringsverksamheter längre norrut i landet är utan negativa effekter och enbart gynnsamma för den bygd som berörs. Skillnaden ligger inte bara i geografiskt område. De största problemen med kommersiell jakt och intensiv fritidsjakt är regelmässigt kopplade till överdriven utfodring av vilt. LRF erinrar därför om sin framställan till regeringen 2014-03-12, LRF:s dnr 2014/6765, med förslag om att länsstyrelserna ska få reglera viltutfodring, där så krävs. LRF:s krav på reglering är lika aktuellt i dag eftersom ingen väsentlig förändring skett, vad gäller avarterna i viltutfodring. Enligt LRF:s uppfattning måste tankar om gynnande av brukande av vilt också alltid kopplas till frågan om negativa effekter av gynnandet. Det är nu dags att flytta fokus från gynnande av vilt till en ändamålsenlig reglering av de i många fall överstora viltstammarna. Däremot vill LRF poängtera att jaktutövningen i Sverige bör gynnas. Sverige behöver många, välutbildade och motiverade jägare som uthålligt kan hantera och reglera våra stora viltstammar. Då måste jaktutövningen gynnas genom att
REMISSYTTRANDE 5(11) förenkla regelverken, och att minska statlig byråkrati och dess kostnader, som drabbar jägare och markägare. En av åtgärderna under denna rubrik är kunskapsinhämtning om återintroducering av arter som naturligt hör hemma i vår fauna. Kunskapsinhämtning är förstås i sig oproblematisk. Däremot är LRF av både principiella och konkreta skäl mycket skeptiskt till vissa idéer om s.k. rewilding, alltså återintroduktion av arter som tidigare funnits i faunan. I dessa tankar ryms ofta orealistiska och naturromantiska föreställningar om att ställa naturen till rätta. Det kan vara behjärtansvärt när det gäller t.ex. vissa fågelarter, som av olika anledningar inte längre häckar i Sverige. Sådana återintroduktioner kan vara okontroversiella och i alla delar positiva. Däremot är andra tankar om t.ex. stora växtätare som visent, mer eller mindre orealistiska. Inte bara därför att arten i sig kan vara problematisk när den kommer i kontakt med människor, som vistas i naturen. LRF:s principiella hållning är att det är uteslutet att satsa resurser på att återintroducera, dvs tillföra fler större viltarter, när vi bevisligen inte klarar av att förvalta de viltarter som förekommer i stora populationer och som orsakar svåra skador i jordbruk, skogsbruk och trafik. Eventuella återintroduktioner av större däggdjur bör enligt LRF:s uppfattning inte komma i fråga innan vi har lärt tillräckligt och skapat regelverk så att vi kan begränsa de ökande skadorna av befintliga viltarter i Sverige. Under åtgärder nämns utveckling av nya sätt att jaga. Detta kan vara behövligt. Inte minst finns stor potential för utökad jakt på flera gåsarter. LRF vill dock varna för den alltmer teknikdrivna utvecklingen av metoder. Synen på jakt kan snabbt försämras om t.ex. drönare skulle bli ett vanligt hjälpmedel vid fritidsjakt. Så kallade åtelkameror är däremot exempel på teknik som har stor potential i viltförvaltningen. Bestämmelserna om dessa kameror måste förenklas avsevärt. NV vill att så många viltarter som möjligt ska jagas under allmän jakttid. Detta är en god ambition. Det underlättar förvaltningen och minskar statens kostnader. LRF instämmer i att det är mycket viktigt att förenkla regelverk och minska kostnader för hantering och försäljning av vilt. Förebygga skador och andra problem som viltet orsakar Det är bra och viktigt att NV i delmål poängterar att möjligheter att jaga viltpopulationer som orsakar stora skador ska öka. LRF vill i detta sammanhang särskilt belysa att det i många texter om viltskador antas att det finns stor potential i andra skadeförebyggande åtgärder än jakt. Viltskadecenter
REMISSYTTRANDE 6(11) (del av SLU) har i ca 20 år bedrivit omfattande kunskapsinhämtning och/eller tillämpade försök med i stort sett alla skadeförebyggande metoder som finns. Även om flera skadeförebyggande åtgärder är svåra att studera i empiriska försök framstår det som klart att åtgärder som handlar om annat än att reducera den skadegörande artens antal oftast inte fungerar. Annat än temporärt. Eftersom det inte finns något egenvärde i överstora viltstammar vill LRF framhålla att man inte ska konstla till frågan om att minska viltskador. Färre individer gör mindre skada. Det borde inte behöva poängteras. Men det krävs, eftersom viltstammarnas storlek ofta inte ifrågasätts. Som exempel kan nämnas att samhällets kostnader för vilttrafikolyckorna enligt vetenskaplig rapport från SLU 2014 är knappt fyra miljarder per år. Det som krävs är högre avskjutning och att överdrivet gynnande av viltstammar genom utfodring måste kunna hindras. Under åtgärder föreslås att acceptansnivåer för skador av vilt på areella näringar tas fram. Det ska poängteras att svenskt skogsbruk sedan 2012 har en sådan acceptansnivå vad gäller viltskador i skog. Målet är i korthet att minst 7 av 10 föryngrade tallstammar ska vara oskadade när de nått 5 m höjd. Tanken om acceptansnivåer är god. Exempel finns från rennäringen. LRF vill dock markera att det är ett mycket grannlaga arbete att ta fram sådana nivåer, och att få acceptans för dem. För det första måste det råda en absolut samstämmighet med den aktuella näringen innan ett sådant eventuellt mål sätts. För det andra är den geografiska skalan för acceptansnivån avgörande för om ett sådant mål ska sättas överhuvudtaget. Vissa viltskador är lokala, eller drabbar bara vissa typer av företag. Att då sätta acceptansnivåer t.ex. på nationell nivå eller länsnivå är meningslöst eller blir missvisande. Vissa skador kan i en nationalekonomisk mening vara närmast obetydliga, medan de i ett mer begränsat område kan vara förödande för berörd näring. NV vill ta fram riktlinjer för flerartsförvaltning av klövvilt. Det är uppenbart att det finns ett stort behov av flerartsförvaltning. Om riktlinjer ska göra någon nytta måste de vara praktiska och handfasta råd om avvägning mellan olika viltarter, avskjutning, inventering mm. Frågan är om detta är möjligt/lämpligt att den centrala myndigheten tar sådana riktlinjer. Viltförvaltning är till sin natur mer regional och lokal. Det är bra att NV vill ta fram myndighetsgemensamma metoder för att mäta skador av vilt. Sådan finns för viltskador i skog, älgbetesinventering (ÄBIN). Om framtida metoder ska bli verksamma i viltförvaltningen måste också länsstyrelserna få mer medel för att mäta viltskador. Sådana medel finns nu bara för vissa, fredade arter. Det bör tillföras medel för mätning av skador av jaktbara arter. Det är bra att NV vill tydliggöra att myndigheterna
REMISSYTTRANDE 7(11) (länsstyrelserna) kan och bör besluta om skyddsjakt på myndighets initiativ. Länsstyrelserna använder knappast den möjligheten. NV vill ha ett bemyndigande att föreskriva om utfodring av vilt, för att minska viltskadorna. Enligt LRF:s uppfattning är det bra om NV får ett sådant bemyndigande. Viktigare på kort sikt är dock att länsstyrelserna får bemyndigande att temporärt förbjuda viltutfodring där så krävs, se ovan om LRF:s krav på reglering. NV vill att det ska finnas ett utökat, ekonomiskt stöd för att förebygga skador även av jaktbara arter. Den frågan och frågan om att ersätta skador av jaktbara arter kommer då och då upp i debatten om viltskador. LRF har tagit ställning mot ersättningar för skador av jaktbart vilt. Av den orsaken att det skulle saknas incitament för både brukare och jägare att hantera viltskador genom jakt, om den skadedrabbade skulle ersättas av staten. Se nedan utdrag från LRF:s riksförbundsstyrelses svar på motion till riksförbundsstämman om ersättningar för jaktbart vilt: Efter riksdagsbeslut i början av 1990-talet gäller grundprincipen att skador av vilt skall förhindras eller begränsas genom jakt. Undantag gäller för arter som är fredade. För dessa arter kan staten under vissa förutsättningar bidra till skadeförebyggande åtgärder och/eller ge ersättning för skador. Exempel på skadegörande arter som ersättning kan ges för är trana, sångsvan och fredade gåsarter. Det innebär att skador av t.ex. älg eller vildsvin inte kan ersättas. Det fanns innan ovan nämnda riksdagsbeslut möjlighet att ersätta grödskador av älg och vildsvin under vissa förutsättningar. Detta slopades med det uttalade syftet att ersättningssystemet motverkade tillräcklig avskjutning, eftersom skadedrabbade inte hade något incitament för att utöka jakten eller på annat sätt förebygga skador, så länge skadeersättningar utbetalades. Enligt styrelsens uppfattning måste LRF:s högsta prioritet vara att minska viltskadorna, genom att arbeta för att de på många håll överstora viltstammarna minskar och kommer i balans med den naturgivna fodertillgången. Att istället arbeta för ersättningssystem är enligt styrelsens uppfattning kontraproduktivt, i det långa perspektivet. Styrelsens anser att en tillbakagång till ett mer generellt ersättningssystem skulle kunna uppfattas som ett steg mot att acceptera en situation med svåra viltskador. Jaktintressena skulle då med goda skäl kunna avfärda krav på minskade viltstammar med argumentet att den enskilde brukaren ändå kan få skadeersättning från staten, om avskjutningen inte skulle vara tillräcklig. Styrelsen menar att en sådan utveckling skulle vara farlig för Sveriges jordoch skogsbruk. Sverige är nu ett av de mest vilttäta länderna i Västeuropa. Viltet är givetvis en stor tillgång, och exempel på framgångar för naturvård och viltvård i Sverige. Samtidigt är det så att värdet av viltet, framför allt för de mindre fastigheternas ägare, inte på långa vägar uppväger de kostnader som viltet orsakar jord- och skogsbruk......
REMISSYTTRANDE 8(11) Därför bör LRF inte arbeta för generella ersättningssystem för viltskador, utan fortsatt arbeta för att markägarna tar det ansvar och får det inflytande över sin egen mark som äganderätten ger dem rätt till. Styrelsen inser att den inriktningen innebär stora ansträngningar, men hävdar att det är det långsiktigt hållbara alternativet för att minska viltskadorna. Skapa en tydlig och förutsägbar viltförvaltning NV vill verka för att jaktlagstiftningen ses över. LRF instämmer i detta. Det är beklagligt att regeringen avslutade den pågående Jaktlagsutredningen, just som den skulle genomföra huvuduppgiften; en grundlig översyn av jaktlagstiftningen. Det är uppenbart att det behövs en ny jaktlagstiftning som är anpassad till nutidens och framtidens behov av att reglera vilttillgången med hänsyn till enskilda och allmänna intressen, t.ex. jordbruk, skogsbruk och fordonstrafik. Den nu gällande jaktlagen är i huvudsak en viltskyddslag, med rötter i 1930-talets svaga viltstammar och dåtidens syn på jaktvård. En ny jaktlagsutredning bör därför tillsättas. De på många håll täta viltstammarnas skador i jord- och skogsbruk hade kunnat begränsas om vi haft en jaktlagstiftning som på ett otvetydigt sätt klargör vem som har ansvar för viltets skadeverkningar. D.v.s. en lagstiftning som reglerar problematiken med stora viltstammar. Problematiken grundas i att viltet lever, förflyttar sig och gör skador helt oberoende av fastighetsgränserna. Viltförvaltningen på en fastighet får inte påverka andra, närliggande fastigheter så att de närliggande fastigheterna drabbas av oacceptabla kostnader för viltskador. Den analys om behov av ny jaktlagstiftning som NV vill göra, gjordes av förra regeringen innan Jaktlagsutredningen tillsattes. Det behövs alltså ingen ny analys för att konstatera det uppenbara, att jaktlagstiftningen inte fyller dagens krav på viltförvaltning, som måste ta hänsyn till annan markanvändning. Vidare vill NV under denna rubrik utveckla och planera vägledning av och samverkan med länsstyrelserna. LRF instämmer i detta förslag. Det skiljer sig så mycket i handläggningen mellan olika länsstyrelser att det kan hävdas att likhet inför lagen i flera avseenden inte gäller, inom viltförvaltningen. Det är inte acceptabelt. NV vill inrätta ett nationellt viltråd vid Naturvårdsverket. Rådet är tänkt att ersätta nu befintliga råd om viltförvaltning på verket. LRF är inte helt avvisande till tanken på ett sådant råd. Samtidigt ser LRF stora svårigheter med att etablera ett sådant råd, med ansvar för alla viltförvaltningsfrågor. Ett sådant råd kan bli för stort vad gäller antal ledamöter och/eller så allmänt hållet att förvaltningsnyttan av rådet kan ifrågasättas. NV:s rovdjursråd har funnits under många år. Från att ha varit ett rådgivande organ till NV i konkreta
REMISSYTTRANDE 9(11) förvaltningsfrågor, har rådet utvecklats till att i huvudsak fungera som forum för information från NV till rådets ledamöter/organisationer. Detta är knappast tillräckligt som motiv för att hålla ett råd på en central myndighet. Frågan om ett heltäckande viltråd är frågan om syftet från NV:s sida. Om NV önskar ett reellt rådgivande organ kan både organisationer och närmast berörda myndigheter ha anledning att se positivt på tanken. Om ett sådant forum däremot är tänkt för informationsförmedling eller som ett diskussionsforum är LRF tveksamt till om rådet är motiverat. Om NV avser en rådgivande funktion måste rådet ges reellt inflytande. För intresseorganisationer är det vanligt att hamna i en situation med tagande av gisslan. Det vill säga; staten ger inget reellt inflytande till liknande forum. Men ledamöterna/organisationerna kommer ändå uppfattas som delansvariga för frågor behandlade i forumet. Om NV bildar ett viltråd är det LRF:s bestämda uppfattning att rådet måste begränsas till de parter som är mest berörda och aktiva i viltförvaltningen. Rådet måste vara begränsat i antal ledamöter, balanserat, representativt i förhållande till parternas ansvar i den operativa förvaltningen och med tyngdpunkt på markägare, jägare och närmast berörda, förvaltande myndigheter. NV vill ha nya, nationella förvaltningsplaner för rovdjur, klövvilt respektive stora fåglar. Det senare syftar i huvudsak på gäss, tranor och sångsvan. Vi har nu nationella förvaltningsplaner för rovdjur, vilket är beslutat i rovdjurspolitiken. LRF är tveksamt till förvaltningsnyttan av dessa nationella rovdjursplaner, men de har varit ett mycket tydligt uttalat önskemål från EUkommissionen. Framför allt i samband med överträdelseärendet om licensjakt på varg. När det gäller stora fåglar kan det finnas anledning att ta fram en nationell plan. Det finns ingen som helst politik om hur dessa fåglar ska förvaltas och i vilka mängder de bör finnas. Utöver de grundläggande bestämmelserna i jaktlagen om att viltarterna ska finnas i livskraftiga bestånd, har staten inte formulerat någon form av inriktning eller mål för förvaltningen av dessa fåglar. Här skulle en nationell plan kunna utgöra ett stöd, främst för länsstyrelserna. När det gäller klövvilt är LRF emot nationella planer. Sveriges stora variation när det gäller naturgeografi, markanvändning och vilttillgång gör att nationella planer för dessa arter knappast skulle göra någon skillnad i verkligheten. Klövvilt, d.v.s. hjortdjuren, vildsvin samt mufflonfår kan inte förvaltas nationellt. Det finns redan nu länsvisa planer för älg och i vissa län för kronhjort. Dessa arter måste förvaltas länsvis och i förvaltningsområden. Det finns dessutom regelverk för jakt på älg och kronhjort, som nu är under utveckling. Dessa regelverk avser regional och lokal förvaltning. Den nationella nivån är närmast ett akademiskt intresse när det gäller dessa arter.
REMISSYTTRANDE 10(11) Det är inte orimligt att NV tar över ansvaret för jakttider. Dessa frågor kan hellre handläggas på ansvarig, central myndighet än av regeringen. Däremot avstyrker LRF tanken på att länsstyrelserna i viss omfattning skulle besluta om jakttider. Tanken strider mot de principer som styrt beslut om jakttider sedan länge. Från en tidigare övertro på att jakttider, främst när det gäller småvilt, skulle ha stor betydelse för utvecklingen av populationerna har forskning och erfarenhet visat att jakttider är ett trubbigt verktyg i förvaltningen. Man bör ha i minne att jakttiderna för länge sedan reviderades årligen, som ett resultat av övertron på jakttider som förvaltningsverktyg. Det är ett antal andra faktorer som i avgörande grad styr populationsutvecklingen. Det är t.ex. klimat under reproduktionssäsongen och andra naturliga variationer och cykler som styr vilttillgången, snarare än jakttid och jaktuttag. En av de viktigaste principerna för beslut om jakttider är att de ska vara så enkla och överskådliga som möjligt och att de ska gälla över så stora, sammanhängande geografiska områden som möjligt. Om det inte finns starka biologiska skäl för jakttider indelade efter länsgränser eller del av län. Om länsstyrelserna skulle besluta om jakttider är det stor risk att dessa principer skulle frångås och att ambitiösa tjänstemän skulle ta chansen att inskränka eller förbjuda jakt på lösa grunder. Detta övergripande ansvar bör ligga på NV. Eftersom länsindelningen har liten eller ingen betydelse vad det gäller beslut om jakttider för småvilt. Det finns dock anledning att överväga om länsstyrelserna bör har rätt att utöka allmän jakttid på arter som jagas under allmän jakttid och orsakar stora skador. Exempel kan vara dovhjort och gåsarter. Bygg viltförvaltningen på kvalitetssäkrad kunskap Ett av målen under denna rubrik är att NV ska få ett utpekat ansvar för övervakning av viltpopulationer. Det är oklart vad som avses. Att NV skulle ha ansvar för genomförandet av viltövervakningen är enligt LRF:s uppfattning inte lämpligt. Stor del av viltövervakningen genomförs i dag på ideell bas. Det gäller mycket av det arbete som utförs av ornitologer och jägare. Det ideella arbetet genomförs ofta med stort kunnande, engagemang och ambition. Dessutom till låg kostnad för staten. Vilket fortsatt bör uppmuntras. Om NV avser någon form av uppdrag för bättre överblick och samordning av viltövervakning kan det däremot vara rimligt.
REMISSYTTRANDE 11(11) Med vänlig hälsning LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Thomas Bertilsson Enhetschef Anders Wetterin Expert, jakt och vilt