EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET. Tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den 21.2.2007 KOM(2007) 59 slutlig MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter SV SV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. Inledning... 3 2. Bakgrunden till meddelandet... 4 2.1. Meddelandets räckvidd... 4 2.2. Bakgrunden till meddelandet... 4 3. Tillämpningen av EG-domstolens rättspraxis... 6 3.1. Allmänna begrepp kopplade till definitionen av avfall... 6 3.2. Är det berörda materialet en restprodukt eller en produkt?... 6 3.3. Omständigheter då en restprodukt inte är ett avfall... 7 3.4. Andra faktorer som används av domstolen för att skilja mellan avfall och biprodukt 9 Bilaga 1 exempel på avfall och icke-avfall... 11 1. Slagg och damm från järn- och stålproduktion... 11 2. Biprodukter från livsmedelsindustrin - djurfoder... 11 3. Biprodukter från förbränning gips från avsvavling av rökgaser... 12 4. Träspill och andra liknande material... 12 Bilaga II ett beslutsträd för beslut om avfall eller biprodukt... 13 SV 2 SV

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter (Text av betydelse för EES) 1. INLEDNING Definitionen av avfall har varit en viktig del av arbetet med att skydda den europeiska miljön från effekterna av avfallsproduktion och avfallshantering under de senaste 30 åren. Föremål och ämnen som definieras som avfall kontrolleras genom gemenskapens avfallslagstiftning, som syftar till att skydda människors hälsa och miljön. Definitionen av avfall tillämpas av de behöriga myndigheter som anges i direktiv 2006/12/EG 1 (ramdirektivet om avfall), eller från fall till fall, i samband med beslut om avfallstransporter eller tillstånd. I allmänhet står det klart vad som är avfall och vad som inte är det. Det finns dock ett antal olösta frågor som uppstått i samband med tolkningen av den här definitionen. En sådan oklar fråga är distinktionen mellan material som inte är det huvudsakliga syftet med en produktionsprocess men som kan betraktas som biprodukter som ej utgör avfall, och sådana som skall behandlas som avfall. I själva verket finns det inte någon tydlig gräns, utan snarare ett stort antal olika tekniska situationen med helt olika miljörisker och miljöeffekter och ett antal gråzoner. För tillämpningen av miljölagstiftningen är det dock nödvändigt att från fall till fall dra en tydlig gräns mellan de två olika rättsliga situationerna avfall eller inte avfall. Det är den här distinktionen som ibland har visat sig svår att tillämpa. Det här meddelandet syftar till att skapa ett tydligare rättsläge när det gäller avfallslagstiftning och till att göra definitionen av avfall lättare att förstå och tolka. Det skall därför kunna användas av de behöriga myndigheterna som riktlinjer när de från fall till fall skall bedöma om ett visst material är ett avfall eller inte. Det skall också ge de ekonomiska aktörerna information om hur dessa beslut bör fattas. Meddelandet kommer också att bidra till att minska tolkningsskillnaderna i olika delar av EU när det gäller dessa bestämmelser. Meddelandet syftar till att förklara definitionen av avfall enligt artikel 1 i ramdirektivet om avfall, såsom den tolkats av EG-domstolen, för att säkerställa att direktivet genomförs korrekt. I EU:s avfallslagstiftning har begrepp som biprodukt eller returråvara ingen rättslig innebörd ett material utgör antingen avfall eller inte, och ingenting annat. Endast i detta meddelande 2 gäller följande definitioner för de belysande begrepp som anges nedan, utöver definitionen av avfall enligt direktivet: Produkt alla material som avsiktligt skapas i en produktionsprocess. I många fall kan man identifiera en primär produkt (eller flera), som också är det huvudsakliga material som produceras. 1 2 EUT L 114, 27.4.2006, s. 9-21. Definitionerna innebär inte att Europeiska kommissionen gör en rättslig tolkning och de är inte avsedda att användas utanför detta meddelande. SV 3 SV

Restprodukt ett material som inte avsiktligt framställs i en produktionsprocess och som kan vara ett avfall eller inte. Biprodukt en restprodukt som inte är ett avfall. Som angavs i den temainriktade strategin för förebyggande och återvinning av avfall kommer man 2010 att se över hur effektiva de riktlinjer som föreslås i meddelandet är, i samband med översynen av strategin. Samtidigt kommer man att se över om utvecklingen av EGdomstolens rättspraxis gör det nödvändigt att ändra riktlinjerna. 2. BAKGRUNDEN TILL MEDDELANDET 2.1. Meddelandets räckvidd Detta meddelande behandlar distinktionen mellan avfall och icke-avfall i samband med produktionsprocesser. Det har ingen relevans för annat avfall, som kommunalt avfall eller andra liknande avfallsströmmar, eller konsumtionsrester. Det behandlar inte frågan om när en produkt kan bli till avfall eller när ett avfall upphör att vara avfall. Det behandlar inte sådant avfall som undantagits från tillämpningsområdet för ramdirektivet om avfall. 2.2. Bakgrunden till meddelandet I artikel 8.2.iv i Europaparlamentets och rådets beslut 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 3 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram finns en uppmaning till att fastställa skillnaden mellan avfall och icke-avfall. I meddelandet Mot en temainriktad strategi för förebyggande och återvinning av avfall av den 27 maj 2003 4 redogjorde kommissionen för situationen vad gäller definitionen av avfall, efterlyste en bred, faktabaserad diskussion om frågan och bad berörda parter att lägga fram eventuella bättre alternativ till den nuvarande definitionen av avfall. Huvuddelen av kommentarerna gick ut på att den grundläggande definitionen av avfall borde bibehållas och vissa specifika aspekter klargöras. Mot bakgrund av denna enighet åtog sig kommissionen i sin temainriktade strategi för förebyggande och återvinning av avfall, som antogs den 21 december 2005 5, att lägga fram ett meddelande med riktlinjer, grundade på EU-domstolens rättspraxis, som bland annat behandlar frågor som biprodukter i viktiga sektorer inom näringslivet, och när biprodukter skall anses vara avfall. Detta skall förtydliga rättsläget för ekonomiska aktörer och behöriga myndigheter. Resultatet av detta åtagande är det här dokumentet. 2.2.1. Varför behövs det riktlinjer? Rättspraxisens utveckling och den relativa avsaknaden av ett tydligt rättsläge har i vissa fall gjort det svårt för de behöriga myndigheterna och de ekonomiska aktörerna att tillämpa definitionen av avfall inom detta område. En del tyder på att de behöriga myndigheterna i olika medlemsstater väljer olika lösningar i de enskilda fallen, även om faktaunderlag är likartat. Detta leder till att olika ekonomiska aktörer behandlas olika och skapar hinder på den inre marknaden. En alltför bred tolkning av definitionen av avfall medför onödiga kostnader 3 4 5 EGT L 242, 10.9.2002, s. 1. KOM(2003) 301 slutlig. KOM(2005) 666 slutlig. SV 4 SV

för de berörda företagen och kan minska efterfrågan på material som annars skulle föras tillbaka in i ekonomin. En alltför snäv tolkning kan leda till miljöskador och underminera gemenskapens avfallslagstiftning och gemensamma avfallskrav i EU. Kommissionen anser att riktlinjer är mer ett bättre sätt att förtydliga rättsläget än en definition av biprodukter som införs i ramdirektivet om avfall. En distinktion mellan avfall och biprodukter som grundas på om materialet är avsett för återvinning eller för bortskaffande, eller på om materialet har ett positivt ekonomiskt värde eller inte, tycks inte garantera det nödvändiga miljöskyddet. En alternativ lösning skulle kunna vara att direkt i direktivtexten införa en del av de formuleringar som används av EG-domstolen, men utanför sitt sammanhang skulle de helt enkelt kunna skapa ny osäkerhet. Andra alternativ, som att använda någon form av förteckningar, verkar opraktiska både operativt och i fråga om rättslig tillämpning. Inom ramen för de rättsligt bindande kriterier som fastställs av EG-domstolen utgör riktlinjerna ett flexibelt verktyg som kan anpassas till nya rön och ny teknik. 2.2.2. Industriellt sammanhang. Det finns en mängd olika typer av material som produceras i industriella processer och som kan beröras av detta meddelande. Med branschspråk kan dessa identifieras som biprodukter, delprodukter, mellanprodukter, icke-kärnprodukter eller underprodukter. Inget av dessa begrepp har någon innebörd i gemenskapens miljölagstiftning, dvs. produkter och biprodukter behandlas på samma sätt: material är antingen avfall eller inte avfall. Industriella produktionsprocesser är ofta komplicerade och kan be upphov till flera olika material med olika ekonomiskt värde, miljöeffekter och status som avfall eller icke-avfall. Dessutom kan konsekvenserna av avfallsstatus/icke-avfallsstatus variera från sektor till sektor. I en del sektorer är material som klassificerats som avfall föremål för fri handel mellan företag på hela inre marknaden. Inom andra sektorer, som livsmedelssektorn, är det avgörande för det ekonomiska utnyttjandet av det berörda materialet att det finns en tydlig gräns mellan avfall och produkt. Den tekniska situationen utvecklas hela tiden, med snabba tekniska förändringar, både när det gäller produktionsprocesser och tillgänglig avfallsbehandling. 2.2.3. Miljösituation Det är uppenbart att både produkter och avfall kan innehålla giftiga ämnen och utgöra en risk för människors hälsa och miljön om hanteringen eller kontrollen är undermålig. Industriellt avfall och utvinningsavfall har dessutom ofta egenskaper som innebär att de kan utgöra särskilda miljörisker, jämfört med produkter. Detta beror på att produkters innehåll i allmänhet är specifikt fastställt och kontrollerat, medan sammansättningen av avfall kan vara mindre tydlig. Det betyder att det från ett miljöperspektiv är extremt viktigt att material klassificeras korrekt som avfall eller icke-avfall. Avfallslagstiftningen skyddar miljön från konsekvenserna av industriellt avfall på flera olika sätt, framför allt genom tillstånds- och transportförfaranden och särskilda standarder för förbränning av bränsle. Om ett material inte utgör ett avfall innebär detta inte att det helt står utanför det miljöskyddssystem som fastställs i gemenskapslagstiftningen. Produktbaserad reglering och annan lagstiftning, som REACHförordningen, syftar till att skydda människors hälsa och miljön från potentiella miljöeffekter av produkter och andra material som inte utgör avfall. SV 5 SV

3. TILLÄMPNINGEN AV EG-DOMSTOLENS RÄTTSPRAXIS 3.1. Allmänna begrepp kopplade till definitionen av avfall EG-domstolen har konsekvent hävdat att definitionen av avfall måste ges en bred tolkning, i överensstämmelse med syftet med direktiv 2006/12/EG och med artikel 174.2 i EG-fördraget där det föreskrivs att gemenskapens miljöpolitik skall syfta till en hög skyddsnivå. Definitionen av avfall i direktiv 2006/12/EG omfattar en hänvisning till bilaga 1 i direktivet och till den europeiska förteckningen över avfall i kommissionens beslut 2000/532/EG 6. Dessa båda källor är dock endast vägledande och därför vilar definitionen av avfall i huvudsak på begreppet göra sig av med (discard). EG-domstolen har vid flera tillfällen betonat att det är de konkreta omständigheterna som avgör om ett material är ett avfall eller inte och att beslutet därför måste fattas av den behöriga myndigheten från fall till fall. Det bör slutligen konstateras att även om ett visst material uppfyller de krav som fastställts av EG-domstolen (och som beskrivs i avsnitt 3.3) för att betraktas som icke-avfall, måste det helt klart betraktas och behandlas som avfall om man i praktiken gör sig av med det. 3.2. Är det berörda materialet en restprodukt eller en produkt? I målet Palin Granit 7 fastställde EG-domstolen att en restprodukt inte är något som direkt har avsetts med tillverkningsprocessen. I målet Saetti, 8 noterade EG-domstolen att när produktionen av det berörda materialet var följden av ett teknikval (att avsiktligt producera ett sådant material) kunde det inte vara en restprodukt. Den första fråga som skall ställas för att fastställa om ett material är avfall eller inte är därför om tillverkaren avsiktligt valt att producera det berörda materialet. Om tillverkaren kunde ha producerat primärprodukten utan att producera det berörda materialet men ändå valt att göra detta, tyder detta på att det berörda materialet inte är en restprodukt. Ett annat tecken på att produktionen av det berörda materialet varit ett teknikval är om produktionsprocessen ändrats för att ge det berörda materialet särskilda tekniska egenskaper. Fallet petroleumkoks I målet Saetti och Frediani ombads EG-domstolen att avgöra om petroleumkoks, som är ett kolbaserat material som produceras vid raffinering av råolja, var ett avfall eller inte. EGdomstolen ansåg att petroleumkoks inte kunde klassificeras som en restprodukt, eftersom produktionen av koks är följden av ett teknikval, i syfte att få tillgång till ett visst bränsle. Domstolen ansåg också att även om petroleumkoksen automatiskt uppstår genom tillverkningsprocesserna i raffinaderiet, kan det ändå fastställas att, eftersom användningen av hela koksproduktionen är säkerställd och den huvudsakligen är avsedd för samma användning som de andra substanserna (som framställs genom processen) var nämnda petroleumkoks även en oljeprodukt som framställs som sådan och inte en restprodukt. 6 7 8 Senast ändrat genom rådets beslut 2001/573/EG, EGT L 203 28.7.2001. s. 18. Mål C-9/00 Palin Granit Oy (2002) REG I-3533. Mål C-235/02, Saetti, dom av den 15 januari 2004. SV 6 SV

3.3. Omständigheter då en restprodukt inte är ett avfall EG-domstolen har visat att ett material inte nödvändigtvis är ett avfall även om det anses vara en restprodukt. Materialets egenskaper, som avgör i vilken grad det är färdigt för återanvändning i ekonomin, kan vara sådana att det inte bör betraktas som ett avfall. I senare tids rättspraxis (Palin Granit och senare mål) har EG-domstolen fastställt tre kriterier som en restprodukt skall uppfylla för att anses vara en biprodukt. Domstolen fastställde att ett material inte är ett avfall i de fall då det inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas - utan föregående bearbetning - i den fortsatta produktionen. Kriterierna är kumulativa och därmed måste alla tre kriterierna uppfyllas. Vid sidan av dessa kriterier har EG-domstolen konstaterat att den avsedda användningen av biprodukten måste vara laglig. Biprodukten är med andra ord inte något som tillverkaren är skyldig att göra sig av med och det får inte röra sig om en användning som är förbjuden enligt EU-lagstiftning eller nationell lagstiftning (se beslutsträdet i bilaga II). 3.3.1. Är materialet något som inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas? Materialet skall fortsätta att betraktas som ett avfall om det finns en möjlighet att det faktiskt inte kommer att kunna användas, att det inte uppfyller de tekniska kraven för att kunna användas eller att det inte finns någon marknad för det. Avfallsstatusen skyddar miljön från de potentiella konsekvenserna av denna osäkerhet. Om det senare skulle visa sig att avfallet faktiskt kan användas kommer materialet att förlora sin status som avfall när det är färdigt för användning som en återvunnen produkt (se målet Mayer Parry 9 ). I vissa fall kan det vara möjligt att använda en viss del av materialet medan man måste göra sig av med resten. Om den behöriga myndigheten vid bedömningen av det enskilda fallet anser att en viss användning inte kan garanteras för allt det berörda materialet skall materialet först anses som avfall. Om det existerar långfristiga kontrakt mellan materialinnehavaren och de senare materialanvändarna kan det ses som ett tecken på att det material som omfattas av kontraktet kommer att användas och att det därmed är säkerställt att det verkligen kommer att användas. Om materialet däremot kommer att lagras under obestämd tid innan en eventuell, men ej säkerställd, återanvändning, bör det betraktas som ett avfall under lagringstiden (Palin Granit). 3.3.1.1. Avfallsinnehavaren kommer att dra ekonomisk nytta av återanvändningen Om en tillverkare kan sälja det berörda materialet med vinst kan detta tyda på att det är mer sannolikt att materialet verkligen kommer att återanvändas. (Palin Granit) Detta är dock inte ensamt avgörande se tidigare rättspraxis som bekräftar att avfall kan ha ett ekonomiskt värde. (Vessoso och Zanetti 10, Tombesi 11 ). Kommissionen anser att det också är viktigt att ta hänsyn till kostnaderna för avfallsbehandlingen när man tar ställning till detta kriterium, eftersom det finns en risk för att ett symboliskt pris skulle kunna erbjudas så att materialet klassificeras som icke-avfall och därmed kan tas om hand utanför riktiga 9 10 11 Mål C-444/00 Mayer Parry (2003) REG I-6163. Mål C-206/88 och 207/88, Vessoso och Zanetti (1990) REG 1461. Förenade målen C-304/94, C-330/94, C-342/94 & C-224/95 Tombesi (1997) REG I-3561. SV 7 SV

avfallsbehandlingsanläggningar. Ett högt pris, på samma nivå som eller över de rådande marknadspriserna på materialet, kan tyda på att det inte är ett avfall. Fallet med spansk gödsel I de förenade målen kommissionen mot Spanien (C-416/02 och C-121/03) fastställde domstolen att gödsel inte är avfall när det används som jordförbättringsmedel inom ramen för en laglig spridning på väl identifierade marker (oavsett om marken tillhör den jordbruksanläggning som har genererat avfallet) och om lagringen av det begränsas till vad som krävs för denna spridningsprocess. 3.3.2. Kan materialet återanvändas utan bearbetning? I en del fall kan det vara svårt att tillämpa detta kriterium. I en biprodukts värdekedja finns det ofta en kedja av uppgifter som måste utföras som ett led i återanvändningen av materialet. Först produceras materialet, sedan kan det behöva tvättas, torkas, raffineras eller homogeniseras, egenskaper eller andra material som är nödvändiga för återanvändningen kan tillföras och kvaliteten kan kontrolleras och så vidare. En del uppgifter kommer att utföras vid tillverkarens produktionsanläggning, en del vid nästa användares anläggning och en del kan komma att utföras av mellanhänder. I den mån som dessa uppgifter ingår i produktionsprocessen (se nästa avsnitt) utesluter de inte materialet från att anses som en biprodukt. EG-domstolen har funnit att om en ytterligare återvinningsprocess krävs före återanvändningen är detta ett tecken på att materialet är ett avfall till dess att processen avslutats, även om den senare användningen är säkerställd (Avesta Polarit 12 ). 3.3.3. Ingår det i den fortsatta produktionen? Om materialet däremot görs färdigt för återanvändning som ett led i den fortsatta produktionsprocessen och sedan skickas för sådan återanvändning är det en biprodukt enligt de kriterier som fastställts av EG-domstolen. I sådana situationer kommer den behöriga myndigheten att behöva fastställa om de uppgifter som beskrivs i avsnittet ovan ingår i den fortsatta produktionsprocessen. När den gör detta anser kommissionen att den måste göra en distinktion på grundval av alla fakta. Följande kan då vara relevant: i vilken grad materialet är färdigt för återanvändning, arten och omfattningen av de uppgifter som måste utföras för att förbereda materialet för återanvändning, dessa uppgifters integrering med den huvudsakliga produktionsprocessen och om dessa uppgifter utförs av någon annan än tillverkaren. BREF-dokument kan också beaktas av den behöriga myndigheten som vägledning när den fastställer om uppgifterna ingår i den fortsatta produktionsprocessen. Det bör dessutom noteras att det tillvägagångssätt som fastställts av domstolen i målen Palin Granit, Niselli 13 och målet om spansk gödsel omfattar en syn på begreppet produktionsprocess som snarare är snäv än bred. 12 13 Mål C-114/01 AvestaPolarit Chrome Oy, dom av den 11 september 2003. Mål C-457/02, Niselli, dom av den 11 november 2004. SV 8 SV

Om materialet lämnar anläggningen eller fabriken där det har producerats för att undergå bearbetning kan det vara ett tecken på att sådana uppgifter inte längre ingår i samma produktionsprocess. De industriella processernas allt större specialisering innebär dock att detta inte kan tas som något definitivt bevis. Senare användare och mellanhänder kan delta i bearbetningen av materialet för återanvändning, genom att utföra den typ av uppgifter som beskrivs i 3.3.2. Om materialet behövs som en del av tillverkarens huvudsakliga verksamhet tyder det på att det berörda materialet inte är ett avfall. Fallet med reststen I målen Avesta Polarit och Palin Granit skulle domstolen avgöra under vilka omständigheter som reststen från gruvor och stenbrott skall betraktas som avfall. Domstolen fastställde att om reststenen lagras före en eventuell framtida användning eller framtida obligatorisk avfallsbehandling var den ett avfall. Om vissa restprodukter, som kan identifieras fysiskt, lagras före en eventuell men inte garanterad återanvändning, utan att undergå någon bearbetning, för att användas som utfyllnad av gruvgångar av stabilitetsskäl och detta krävs för gruvans huvudsakliga verksamhet (utvinning av malm) är de inte ett avfall. 3.4. Andra faktorer som används av domstolen för att skilja mellan avfall och biprodukt I Arco Chemie 14 och besläktad rättspraxis räknar EG-domstolen upp ett antal olika faktorer som kan tyda på att ett material inte är ett avfall. Ingen av dessa faktorer är nödvändigtvis avgörande på egen hand, men några kan vara till hjälp under vissa omständigheter. 3.4.1. Ingen annan användning än bortskaffande är tänkbar, eller användningen ger stora miljöeffekter eller förutsätter särskilda skyddsåtgärder Såsom EG-domstolen noterade skulle det tyckas normalt att ett visst material skulle anses som avfall från produktionsögonblicket, om tänkbar återanvändning saknas för materialet och det måste bortskaffas. I en del fall är återanvändning av materialet förbjuden eller måste materialet bortskaffas eller återvinnas som ett avfall i en obligatorisk process. Detta kan bero på miljö-, säkerhets eller folkhälsoskäl. Ett exempel på EU-lagstiftning som kan göra det obligatoriskt att bortskaffa ett visst material eller behandla det som avfall är direktiv 96/59 om PCB/PCT 15. Om materialet inte uppfyller produktlagstiftningens krav för den potentiella användningen bör det också behandlas som avfall tills det kan uppfylla sådana krav. En mer komplicerad frågan rör potentialen för miljöskador som kan orsakas av ett visst material och behovet av särskilda miljöskyddsåtgärder att vidta för att materialet skall kunna användas. Det finns ett antal primärprodukter som också har stor potential att orsaka miljöskador och som förutsätter en försiktig användning för att inte skada miljön. Av EGdomstolens tolkning av definitionen av avfall följer dock att om en biprodukt ger större miljöeffekter än ett alternativt material eller en alternativ produkt som den ersätter, kan detta påverka gränsdragningen för beslutet om avfall/icke-avfall i situationer då en jämförelse är möjlig och relevant. 14 15 Förenade målen C-418/97 & C-419/97 ARCO Chemie (2000) REG I-4475. EGT L 243, 24.9.1996, s. 31-35. SV 9 SV

En omvänd situation, då ett material saknar tydliga miljörisker, bevisar dock inte att materialet inte är ett avfall. I Palin Granit ansåg EG-domstolen att även om det styrks att materialet i fråga inte utgör någon verklig risk för människors hälsa och miljön är detta inte något relevant kriterium för att anse att ett material inte är ett avfall. Detta är logiskt inert industriavfall som dumpats på olämplig plats utgör inte nödvändigtvis någon risk för människors hälsa eller miljön, men det utgör helt klart en olägenhet och bör omfattas av definitionen av avfall. Av detta följer att det faktum att ett ämne kan återvinnas som bränsle på ett miljömässigt ansvarsfullt sätt och utan någon omfattande behandling inte innebär att ämnet inte är ett avfall (Arco Chemie). Definitionen av avfall existerar för att garantera att avfall verkligen underkastas en sådan miljömässigt ansvarsfull behandling. I samma mål fastställde EG-domstolen att varken lagringsplatsen för ett material eller materialets sammansättning var relevant vid fastställandet av om materialet var ett avfall. I en del fall som exempelvis brytning av marmor kan avfallsrestprodukterna bestå av exakt samma material som primärprodukten. Om man kommer att göra sig av med restprodukterna är de ändå avfall. 3.4.2. Metoden för behandling av materialet är en standardmetod för behandling av avfall Under vissa omständigheter kan materialets destination vara en stark fingervisning om materialets status. EG-domstolen har dock också fastställt att det faktum att den behandling som ett material undergår är eller inte är en avfallsbehandling som finns förtecknad i bilaga IIA eller IIB inte ger det definitiva svaret på frågan om materialet är ett avfall eller inte (Niselli). Detta är oundvikligt, eftersom flera behandlings- eller borgskaffningsmetoder som finns förtecknade i bilagan också är helt rimliga att tillämpa på en produkt och vice versa. Det finns till exempel inget sätt att på grundval av behandlingsmetoden skilja mellan förbränning av ett bränsle som produkt och förbränning av ett avfall. 3.4.3. Företaget uppfattar materialet som ett avfall I målet Arco Chemie noterade domstolen att själva uppfattningen av materialet som ett avfall kan vara ett tecken på att det också är ett avfall. Kommissionen anser dock att detta kriterium skulle kunna uppmuntra en nonchalant syn på avfallslagstiftningen, genom att gagna företag som inte är medvetna om sina lagstadgade skyldigheter eller som försöker undvika att fullgöra dessa skyldigheter. Uppfattningen är också extremt subjektiv, vilket skulle kunna leda till att begreppet avfall får olika innebörd i olika medlemsstater. 3.4.4. Företaget strävar efter att begränsa mängden material som produceras I Palin Granit konstaterade EG-domstolen också att om företaget försöker begränsa den mängd som det producerar av materialet kan detta vara ett tecken på att materialet är ett avfall. Detta är inte något definitivt kriterium, eftersom man kan vilja variera den mängd som produceras av ett visst material på grund av faktorer kopplade till kostnader, pris och marknader, snarare än på grund av en önskan att minimera mängden av ett material som man måste göra sig av med. En strikt tillämpning av det här kriteriet skulle också under vissa omständigheter kunna få företag att avstå från att införa strategier för att minska avfallet. SV 10 SV

Bilaga 1 exempel på avfall och icke-avfall Dessa exempel har valts för att illustrera några fall då material kan klassificeras som avfall eller inte. De har tagits från flera olika sektorer, men förteckningen är varken slutgiltig eller uttömmande. Det finns många andra exempel som hade kunnat användas, och även exemplen här kan variera mellan olika delar av EU under vissa omständigheter, framför allt om det inte är säkert att en viss biprodukt kommer att återanvändas, eller tvärtom, om återanvändningen är säker för ett material i en region eller medlemsstat men inte överallt i EU. 1. SLAGG OCH DAMM FRÅN JÄRN- OCH STÅLPRODUKTION Vid järnframställning i masugn produceras samtidigt masugnsslagg. Produktionen av järn anpassas för att säkerställa att slaggen har de tekniska egenskaper som krävs. Ett teknikval görs när produktionsprocessen inleds och detta avgör vilken typ av slagg som produceras. Användningen är garanterad för ett antal tydligt definierade typer av slutanvändning och efterfrågan är hög. Masugnsslagg kan användas direkt vid produktionsprocessens slut, utan ytterligare bearbetning som inte ingår i denna produktionsprocess (exempelvis krossning till lämplig partikelstorlek). Detta material kan därför anses falla utanför definitionen av avfall. Avsvavlingsslagg, däremot, produceras på grund av att svavel måste avlägsnas innan järnet bearbetas till stål. Den slagg man då får fram är mycket svavelhaltig och kan inte användas eller återvinnas i det metallurgiska kretsloppet. Den deponeras därför vanligtvis i en avfallsanläggning. Ett annat exempel är damm som utvinns från stålproduktionen när luften inuti anläggningen renas. Dammet fångas i filter via en extraktionsprocess. Dessa filter kan rengöras och metallinnehållet återföras till den ekonomiska cykeln via en återvinningsåtgärd. Båda dessa restprodukter är därför avfall ur ett produktionsperspektiv, men järninnehållet som extraheras från filtren upphör att vara avfall när det väl har återvunnits. 2. BIPRODUKTER FRÅN LIVSMEDELSINDUSTRIN - DJURFODER En viktig återanvändning för biprodukter från livsmedelssektorn är djurfoder. Produktionsprocesserna i många sektorer (t.ex. sockerproduktion, malning av oljefrön, stärkelseproduktion och maltproduktion) genererar material som används som fodermaterial, antingen direkt av jordbrukarna eller av djurfoderindustrin. Även om inte alla restprodukter som är avsedda för djurfoder automatiskt är icke-avfall 16 produceras ovannämnda fodermaterial avsiktligt i anpassade produktionsprocesser, eller produceras inte avsiktligt men uppfyller domstolens kumulativa kriterier för biprodukter, eftersom det är säkert att de kommer att återanvändas i djurfoder och detta kommer att ske utan ytterligare bearbetning som inte ingår i materialets produktionsprocess. Fodermaterial omfattas också av lagstiftning som förordning 178/2002 om livsmedelslagstiftning 17 och direktiv 96/25/EC om avyttring av foderråvaror 18. I båda fallen kan därför detta material anses falla utanför definitionen av avfall. 16 17 18 (Såsom anges i kommissionens ståndpunkt inför domstolen i det aktuella fallet kommissionen mot Italien, C-195/05, räcker det inte med enbart förekomsten av specificerade tekniska egenskapen de tre kumulativa kriterierna i EG-domstolens rättspraxis måste tillämpas). EUT L 100, 8.4.2006, s. 3. EGT L 123, 23.5.1996, s. 35-58. SV 11 SV

3. BIPRODUKTER FRÅN FÖRBRÄNNING GIPS FRÅN AVSVAVLING AV RÖKGASER Anläggningar för avsvavling av rökgaser avlägsnar svavel från rökgaser som produceras när svavelhaltiga fossila bränslen förbränns i kraftverk, för att förhindra att dessa utsläpp bidrar till luftförorening och surt regn. Det material som man då får fram, gips från avsvavling av rökgaser, återanvänds för alla ändamål som är tänkbara för naturligt gips, framför allt produktion av gipsskivor. Processen ändras och kontrolleras för att producera gips från avsvavling av rökgaser som har rätt egenskaper. Det är också säkert att materialet kommer att användas, utan ytterligare bearbetning före återanvändningen och som ett led i en integrerad produktionsprocess. Ett antal andra kolförbränningsprodukter kan återanvändas med liten eller ingen bearbetning. En del deponeras dock regelbundet i praktiken t.ex. flygaska. Eftersom det därmed inte kan sägas med säkerhet att dessa produkter kommer att återanvändas i hela EU uppfyller de inte EG-domstolens kriterier i hela, vilket innebär att de ofta kommer att vara avfall. I vissa lokala situationer kan dock en tillämpning existera och användningen därmed vara säker. 4. TRÄSPILL OCH ANDRA LIKNANDE MATERIAL Sågspån, träflis och träspill från obehandlat trä produceras i sågverk, eller i samband med sekundärverksamhet som tillverkning av möbler, lastpallar eller förpackningsmaterial, tillsammans med primärprodukten, sågat virke. Detta används sedan som råmaterial för produktionen av träbaserad panel som spånskivor eller i pappersproduktion. Användningen är säker, som ett led i en integrerad produktionsprocess och utan annan ytterligare bearbetning än en anpassning till lämplig storlek för integreringen i slutprodukten. I mer allmänna termer får material som blir över från en primär produktionsprocess, eller material som endast har kosmetiska brister men som materialmässigt liknar primärprodukten, som t.ex. gummi- och vulkaniseringsblandningar, korkspån och korkbitar, plastbitar och liknande material kan betraktas som biprodukter. För att detta skall vara fallet måste det vara möjligt att återanvända dem direkt antingen tillbaka i primärproduktionsprocessen eller i annan integrerad produktion där återanvändningen också är säkerställd. Material av den här typen kan också anses falla utanför definitionen av avfall. När material av den här typen förutsätter en fullständig materialåtervinnings- eller återvinningsprocess, eller innehåller förorenande ämnen som måste avlägsnas innan det kan återanvändas eller bearbetas, skulle detta vara ett tecken på att materialet är ett avfall till dess att materialåtervinnings- eller återvinningsprocessen slutförts. SV 12 SV

Bilaga II ett beslutsträd för beslut om avfall eller biprodukt Är den planerade användningen av materialet laglig? Ja Nej Materialet är ett avfall Då är materialet en produkt, inte en restprodukt Ja Producerades materialet avsiktligt? (Ändrades produktionsprocessen för att materialet skulle produceras?) Nej Materialet är en restprodukt kriterierna nedan skall tillämpas Kommer materialet med säkerhet att användas? Ja Nej Materialet är ett avfall Är materialet färdigt att användas utan ytterligare bearbetning (förutom den normala bearbetning som ingår i produktionsprocessen)? Nej Materialet är ett avfall Ja Då är materialet en biprodukt som inte är ett avfall Ja Är produktionen av materialet en integrerad del av produktionsprocessen? Nej Materialet är ett avfall SV 13 SV