B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D GAMLA VIKER. FOTO: JAN NORRMAN/RIKSANTIKVARIEÄMBETET Bergslag och bondebygd 15
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D Vad kan väl vara ett lämpligare sätt att börja en skildring av vårt län än att låta Selma Lagerlöfs närketroll i boken om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Ysätters-Kajsa, kommen från Ysätterskärret i Askers socken, fara runt och visa landskapet Närke. Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten. Närke består egentligen inte av annat än en slätt, som på alla sidor är omgiven av skogsklädda bergstrakter. Det är bara i nordöstra hörnet, där Hjälmaren går ut ur landskapet, som det finns en lucka i den långa bergsgärdesgården. När nu vinden en morgon har samlat krafter ute på Östersjön och sätter av inåt land, går den ganska ohejdat fram mellan Sörmlandskullarna och slipper utan stort besvär in i Närke därborta i hjälmartrakten. Sedan rusar den åstad tvärsöver Närkesslätten, men rätt i väster råkar den på Kilsbergens höga vägg och blir kastad tillbaka. Då kröker sig vinden som en orm och far av mot söder. Men där möter Tiveden och ger vinden en stöt, så att den störtar åstad österut. Nå, i öster finns Tylöskog, och den sänder vinden norrut upp mot Käglan. Och från Käglan bär det åstad med vinden mot Kilsbergen och Tiveden och Tylöskog än en gång. Den svingar och svingar i allt mindre kretsar, tills den på sistone blir stående som en snurra mitt på slätten och bara svänger runt. Men sådana dagar, då virvelstormarna for över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt. Då stod hon mitt i virveln och snurrade. Det långa håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort dansgolv. Men Selma Lagerlöf har inte heller glömt bergslagen. Nu började pojken förstå, att detta inte var en sådan skogstrakt, som man kunde resa över utan att titta på den. Skogar och berg fanns det visserligen överallt, men det var otroligt så många märkvärdiga ställen som låg gömda mellan dem. Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höll på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten. Det fanns gamla, övergivna smedjor, där pojken genom det sönderfallna taket kunde se ner på väldiga, järnbandade hammarskaft och klumpigt uppmurade ugnar, och det fanns stora, nyanlagda järnverk, där det arbetades och hamrades, så att marken skalv. Det fanns små städer därinne i vildmarken, som låg tysta och 16
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D såg ut att ingenting veta om allt bullret omkring dem. Det löpte linbanor fram genom luften, på vilka korgar, lastade med malm, sakta färdades fram. I alla forsar snurrade hjul, elektriska ledningar strök genom den tysta skogen, och ofantligt långa järnvägståg kom rullande med sexti, sjutti vagnar, lastade än med malm och kol, än med järnstänger, plåtar och ståltråd. När pojken hade suttit en stund och sett på allt detta, kunde han inte hålla sig tyst längre. Vad heter det här landet, där det bara växer järn? frågade han, fast han visste, att fåglarna nere på marken skulle göra narr av honom. Då spratt en gammal uv, som satt och sov inne i en övergiven hytta, upp ur sömnen. Han sträckte fram sitt runda huvud och ropade med sin förskräckliga röst: Uhu, uhu, uhu. Det här landet kallas Bergslagerna. Om här inte hade vuxit järn, skulle det inte bo annat än uvar och björnar här än idag. Den bergslag och bondebygd som Selma Lagerlöf skildrar tillhör början av vårt sekel. Idag ser här allt lite annorlunda ut men det är nog detta gamla jordbruks- och industrilandskap med dess föregångare genom årtusendena vi vill bevara, som vi vill kalla vår kulturmiljö. Men låt oss börja från början så vi kan följa vårt läns kulturmiljö från vad det varit till vad det blivit. För milliontals år sedan formades landet av våldsamma naturkrafter. Berg, dalar, slätter bildades. Klimatet blev kyligare och stora inlandsisar växte ut över bland annat Skandinavien. Isarna har kommit och gått, slipat landet och lämnat formationer efter sig. Den senaste glaciären drog sig bort från det som idag är Örebro län för så där 10 000 år sedan. Vårt nuvarande landskap formades i stort sett genom denna inlandsis med grusåsar, drumliner och ändmoräner som nu är så karaktäristiska inslag i landskapsbilden. Drumlinlandskapet i Sydvästnärke är bland annat ett gott exempel på dessa. Då isen smälte undan täcktes landet successivt av väldiga vattenmassor, först en gigantisk sötvattensjö kallad Baltiska issjön sedan ett sötvattenhav med svag salthalt kallat Yoldiahavet efter en liten snäcka, Yoldia arctica, som trivdes i det kalla vattnet. Minnen från detta forna hav som med sin högsta nivå nådda cirka 160 meter över nuvarande havsyta är de kraftiga strandvallar och klapperstensvallar som till exempel kan beskådas på olika håll, bland annat i garphyttetrakten i Kilsbergen. Det salta Yoldiahavet avsnördes med tiden från världshaven genom den landhöjning som börjat redan då det tunga istäcket försvunnit. En ny stor sötvattensjö bildades, benämnd Ancylussjön, efter en i detta vatten förekommande snäcka, med utlopp västerut mot Vänern och Västerhavet bland annat vid nuvarande Degerfors. Högsta gränsen för Ancylussjöns nivå har uppskattats till cirka 105 meter över nuvarande havsyta. Strandvallar från denna tid, cirka 9000-8000 före nutid, kan givetvis också beskådas här och där i mera höglänta delar av vårt län. Så småningom fick Östersjöbäckenet ånyo kontakt med de salta världshaven, nu genom att de danska sunden bildats. Vattnet blev ånyo salt och havet, en direkt föregångare till den nuvarande Östersjön, som av 17
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D 0 1000 2000 3000 4000 5000 6000 7000 Bondestenålder Bronsålder Jägarstenålder Hasslefyndet Örebro förlorar Ishaven lämnat länet kontakten med havet De första hällkistorna Människorna börjar odla säd och hålla tamboskap De första människorna kommer till länet De första människorna kommer till länet? forskarna kallas Litorinahavet (8000-4000 före nutid), efter en snäcka, nådde sin högsta nivå på cirka 55 meter över nuvarande havsyta. Vid denna tid utgjordes stora delar av länet av en skärgård med stora fjärdar och talrika ögrupper. För cirka 4000-3 500 år sedan avsnördes så definitivt vårt län från havet genom att Hjälmaren isolerades och fick sitt utlopp genom det vattendrag som idag kallas Eskilstunaån. I söder hade givetvis Vättern funnits som insjö under avsevärd tid redan då. Haven och insjöarna hade nu satt sin prägel på vårt län, vars odlingsjordar i hög grad består av bördiga havsleror. Likaså hade klimatet förbättrats under hela tiden efter issmältningen. Tundravegetation hade följts av tallskogar i sin tur följda av rika lövskogar. Det som idag präglar länet är blandskogar med rikliga inslag av gran, en östlig invandrare som dök upp här först för ungefär 2000 år sedan. Klimatet har för övrigt kulminerat och är nu till och med lite kallare än vad det var när det var som varmast för ungefär 3000 år sedan. I skogarnas spår följde så djur och människor. Först de arktiska djuren som till exempel ren och olika sälarter. Senare kom de stora skogsdjuren älg, uroxe, visent, vildsvin, björn, varg m fl. En del av dessa arter finns ju kvar ännu, andra är borta från vår fauna. Med djuren följde också människan. För övrigt bör vi inte glömma att vi just nu lever i en så kallad mellanglacial tid, det vill säga en tidsperiod mellan istider. Isen kommer alltså åter men det kan nog dröja så där 10-20 000 år eller mer till dess. Ingen omedelbar risk således. Som sagts ovan följde de första jägarna efter bytesdjuren till det som en gång skulle bli Örebro län. Detta skedde för ungefär 9000 år sedan och de enda spåren utgöres av enstaka föremålsfynd bland annat enkla stenredskap och hackor av sten och älghorn. De första jaktexpeditionerna ledde kanske ej till bosättning. Men under ett lite senare skede, benämnt Lihultskulturen efter en bohusländsk fyndplats med grovslipade stenyxor, slog sig folk ner här och där i lite mera höglänt terräng. Numera är ett 10-tal bosättningar från denna tid undersökta i länet bland annat vid Vallby i Kil, vid sjön Flaxen i Hällefors, vid Skävi i Viby och vid Skumparberget i Glanshammar. Jakt, fiske, fångst och utnyttjande av skogarnas träd och örter höll folk vid liv. Bosättningen var ingalunda fast utan man rörde sig säsongsvis över stora jakt- och fångstrevir. Befolkningen var dessutom ytterst gles. För ungefär 6000 år sedan började människan lära ett nytt sätt att skatta naturen. Man röjde och svedjade de rika lövskogarna för att få små åkerlappar för sädesodling. Dessutom började man hålla tamdjur. Hundar hade ju redan jägarna haft men nu blev det får och get dessutom, ja kanske rent av nötkreatur. Man får räkna med att en del människor kom invandrande med den nya kunskapen men att jägarfolket snabbt tog upp det nya även dom. Det vi kallar bondestenålder (6000-3800 före nutid) var ett faktum. Stenföremål från bondestenåldern har påträffats framför allt i de centrala och sydliga delarna av Örebro län. I norr däremot saknas fynden nästan helt från denna period. Flintyxor och bergartsyxor har naturligt tilldragit sig böndernas intresse då de hittats i åkrarna och därför blivit kraftigt representerade i museets fyndmaterial. Från den här tiden känner vi också boplatser av vilka många grävts ut inte minst under senare år bland annat i Viby socken men också uppe på Käglan. Vibybosättningen vid Frotorp gav oss god kunskap om hur 18
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D en stenåldersgård kan sett ut med bland annat rester av hus. Man har här även tillverkat lerkärl för matförvaring och matlagning. Fynden av krukskärvor var talrika. Att man odlat små åkrar och hållit kreatur vet vi också. En annan spännande gård från bondestenåldern har grävts fram vid Skogsmossen nära Krämplinge gård uppe på Käglan. Även här har keramik tillverkats och hus byggts. I ett litet mosshål vid gården har lerkärl offrats för god skörd. Skogsmosseboplatsen har legat på en ö i den dåtida skärgården med nära havsanknytning. Så vad jordbruket gav kunde lätt drygas ut med havets läckerheter. Efter den första intensiva odlingsperioden har ånyo fångstekonomin kommit att dominera med kustnära besättningar karaktäriserade av gropornerade lerkärl. Spår av denna kulturform finns också i Örebro län liksom spår efter människor som framför allt varit boskapsskötare och begravt sina döda i enkla gravar på våra grussåsar med stridsyxor och vackert ornerade halvklotformiga lerkärl som gravgåvor. Först i slutet av den period vi benämner bondestenålder, 4300-3800 år före nutid, tycks bondesamfundet ha blivit så fast etablerat att särskilda familjegravar, de så kallade hällkistorna har börjat byggas. Dessa hällkistor är de första synliga monumenten efter länets stenåldersinbyggare. Ett stråk med hällkistgravar finns i socknarna Asker, Sköllersta, Kumla samt vidare i Viby-Hardemo-området. En liten grupp finns också i Hidinge. Idén med dessa storstensgravar kommer från de rika västgötabygderna över Tiveden till Närke. Nu har bondekulturen fått fast fot i närkedelen av Örebro län. Detta syns då man tittar på bronsåldersnärke där de för denna period, 3800-2500 år före nutid, karaktäristiska rösegravarna i höjdlägen visar en spridningsbild med delvis klar anknytning till de gamla hällkistbygderna men även i nya bygder, som kanske varit befolkade redan av hällkistbönderna utan att någon grav bevarats. Fynden av bronsåldersföremål visar rätt klart att socknarna norr om Hjälmaren, Fellingsbrobygden, norra Vätternbygden och norra Finnerödja nu tillkommit, kanske vart och ett utgörande ett hövdingedöme. Om bronsåldersfolkets fjärrhandel vittnar det märkliga Hasslefyndet, cirka 2500 år gammalt. Föremål från Medelhavsområdet och Mellaneuropa ingår i detta märkliga fynd. Järnåldern innebar säkert en konsolideringsfas då samhället utvecklades mot allt större administrativa enheter, i vilka de enskilda gårdarna och byarna utgjorde den fasta grundvalen. Klimatet försämrades något under århundradena före Kristus och blev därtill fuktigare. Som nämnts dök ett nytt skogsträd, granen, upp för cirka 2000 år sedan. Kanske gynnad av det kalla klimatet, spred den sig och gjorde skogarna vintergröna, men mörkare. Gräsväxt och därigenom boskapsskötsel gynnades nog genom den ökade fuktigheten. Hur gårdar och byar såg ut under dessa järnålderns första århundraden, för 2500-2000 år sedan, vet vi mycket lite om. Under äldre järnålderns senare del, för 2000-1600 år sedan, dyker däremot hus- och gårdslämningar upp i vårt län. Det är genom utgrävningarna för E20 i Viby som vi fått denna kunskap. Både vid Skävi och Vreten i Viby har gårdanläggningar med långhus lagda i fyrlängad formation preparerats fram. Vid Frotorp i Viby har också rester av åkersystem från den här tiden grävts ut. Vid Skävi tycks järnframställning ha spelat en viktig roll vid sidan av lantbruket. Inte mindre än 18 enkla järnugnar har grävts 19
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D 1000 500 0 500 Järnålder Runstenar Eketorpsskatten Höggravfält Fornborgen Kollerborg Stora, flacka stensättningar De första hus- och gårdsanläggningarna Granen vandrar in i länet fram här. Järnframställningen har alltså varit betydelsefull här liksom i den närbelägna Hardemo socken där järnugnar från tiden före Kristi födelse grävts ut vid Finnbäcken redan i slutet av 1960-talet. Den tidiga, så kallade lågtekniska järnframställningen, med myrmalm eller rödjord som råvara har också varit en betydande näring i norra delen av länet. Bland annat har flera ugnar påträffats i riddarhyttetrakten samt kring Grimsö. Dessa nya fyndplatser är ännu ej daterade men tidigare utgrävningar i Västmanlands län har gett dateringar till äldre järnåldern, en datering som nog kan vara trolig även för de här nämnda ugnsplatserna. Några spår av fast bosättning finns inte här utan man får nog se järnutvinningen som säsongsmässig, kanske med någon lokal hövding som företagsledare. En märklig fornlämningsplats, som måhända också haft med järnproduktion att göra, är grav- och boplatsområdet vid Råsvalslund i Guldsmedshyttan. Området är nyligen karterat och har visat sig innehålla flera husgrundsterrasser samt även odlingsterrasser och gravar. Råsvalslunds karaktär tyder på samhörighet med större gårdsanläggningar i Mälarområdet. Det märkliga är att platsen är det enda förhistoriska fornlämningsområdet i anslutning till den stora sjön Råsvalen. Är detta en plats för lokal järnproduktion styrd av en lokal hövding? Cirka 15 à 16 km norr om Råsvalslund, vid Kölsjön som ingår i Råsvalens vattensystem, finns flera lågtekniska anläggningar registrerade. En av dessa har undersökts och kunnat dateras till 700-talet efter Kristus, det som arkeologerna kallar Vendeltid. Tvärtemot vad man tills helt nyligen trott finns spår av järnåldersbosättning även inom Hällefors kommun. Pollenanalyser har visat en kontinuerlig bosättning alltifrån cirka 200 före Kristus, något som fornlämningsmaterialen ej givit vid handen. Detta, bestående av enstaka gravar i stensättningar och rösen, samt rester av lågtekniska järnugnar, har tidigare tolkats som spår av sporadiska besök för råvarutäkt. Denna uppfattning får man nu ändra på. Men låt oss återvända till järnåldersbygden nere i Närke. Som vi hört finns här rester av både bebyggelse och järnframställningsplatser. Gravar och gravfält finns också. Stora flacka stensättningar både runda, kvadratiska och ibland triangulära till formen, är karaktäristiska för skedet i järnålderns mitt, cirka 300-500 efter Kristus. För det mesta innehåller var och en av dessa anläggningar endast en begravning, mestadels då en kremering med brända ben och svårt brandskadade föremål. Resta stenar är också en vanlig gravform liksom även domarringar. De senare förekommer framför allt i Västernärke och visar på anknytning till Västergötland, där domarringar är en vanlig gravform. Goda exempel på sådana här gravfält är Lekebacken vid Hjortsberga i Kumla och gravfältet vid Skävesund i Glanshammars socken. Vid den här sidan tycks stora delar av Närkes odlingsbygd vara ianspråktagen, det vill säga framför allt slättbygderna norr och söder om Hjälmaren och Närkeslätten västerut. Att ett organiserat samhälle börjat växa fram under denna tid i järnålderns mitt tyder också fornborgarna på. De omkransar slättbygderna och har i några fall klar anknytning till landskapets kommunikationsnät. Endast en fornborg, Kollerborg vid Hjälmaren i Stora Mellösa har undersökts arkeologiskt och kunnat dateras till 700-talet. En datering 20
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D finns också från fornborgen på Borgaberget i Snavlunda som tycks ha varit i bruk i några hundra år mellan 750-1350 efter Kristus. Borgarna kan betraktas som makthavarnas manifestationer under järnålderns statsbildningsskede under yngre järnålder 500-1050 efter Kristus. Landet börjar med andra ord organiseras och tillhör när det börjar framträda i det historiska källmaterialet Sveakungarnas intresseområde. Under vendel- och vikingatiden fullbyggs så slättbygderna. Tydliga bebyggelsekoncentrationer finns i Fellingsbro, Glanshammar-Rinkaby, Stora Mellösa, Ekeby-Kumla och Edsberg-Knista-Kräcklinge-Hackvad- Hardemo-Viby. Höggravfälten är kännetecknande för denna den hedniska tidens slutskede såsom till exempel det vid Nalaviberg i Viby. Bygden är nu indelad i gårdar och byar med dragna gränser. Någon gång deltog en Närkebonde till och med i vikingatågen. Länets vikingatida skattfynd av silver vittnar om detta. Särskilt märklig är Eketorpsskatten i Edsberg, kanske gömd av någon förfader till jarlen Birger Brosa, han som donerade gården som blev grunden för Riseberga kloster under senare delen av 1100-talet. Runstenarna, av vilka ett 30-tal registrerats i Örebro län tillhör vikingatidens slut och berättar för oss om den utbyggnad av vägnätet som skedde vid denna tid. Vi har nu hastat fram genom historien till den tid vi kallar medeltid det vill säga 1060-1520. Asaläran hade brutits ner och ersatts av tron på Vitekrist. Närmare kontakter hade knutits med kontinenten, inte minst genom kyrkans försorg. Nu fortsatte samhällets organisation i och med sockenbildningen, alltså de områden som tarvades för att hålla kyrka och präst. Det är i de gamla vikingatida kärnområdena, alltså slättbygderna, som de första kyrkorna byggs under 1100-talet. En del av dessa tidiga kyrkor anläggs som gårdskyrkor på stormannagårdar men flertalet är sockenkyrkor för den allmänna menigheten. Ett drygt 30-tal av länets kyrkor är belagda före 1250. Särskilt märklig är den lilla träkyrkan i Tångeråsa, daterad till 1220-talet och därmed en av Sveriges allra äldsta träbyggnader. Säkert innebar medeltiden en stor expansionsperiod inte minst beroende på att man nu uppfunnit en ny revolutionerande teknik för järnframställning, nämligen masugnen. I Noraskog har kol 14-dateringar visat att masugnar börjat byggas redan under 1100-talet, precis som den berömda masugnen vid Lapphyttan utanför Norberg. De var visserligen små i början men producerade dock betydligt större järnmängder på kortare tid än vad man förmått i de lågtekniska ugnarna. Dessutom började man nu använda bergmalmen, som förekom så rikligt i Bergslagen, som råvara. Vattenkraft till hyttbälgarna fanns i de talrika vattendragen och skog fanns det övernog av, i början, skog som gick att kola till hyttkol. Järnproduktionen gav överskott och därmed ekonomisk tillväxt. Denna tillväxt ville förstås kungen få del av genom beskattning. Örebro fäste kan ha tillkommit i detta sammanhang eller något senare som en kronans centralpunkt där vattenväg och landsväg korsades vid grusbanken, öret, i mitten av nuvarande Örebro. Till en dylik anläggning behövdes underhåll och handel. En stad anlades och däri en stor kyrka. Allt detta begynte under 1200-talets senare del, det som blev embryot till dagens Örebro. 21
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D 1700 1600 1500 1400 1300 1200 1100 1000 Nyare tid Medeltid 1600-tal 5 bergslagskyrkor 1600-tal Säterierna bildas 1666 Degerfors jänbruk 1643 Askersund, Nora och Lindesberg blir städer 1636 Trehörnings masugn 1600-talets början Skyllbergs bruk 1500-talets slut Karlskoga Socken s 1450-tal Vårfruklostret I Örebro 1300-tal Pershyttan och Löa hytta 1200-talets slut Örebro slott stad 1270-tal Nikolaikyrkan, Örebro 1200-tal Länets första storgårdar 1220-tal Riseberga kloster 1220 Tångeråsa kyrka 1100-talets slut Riseberga kloster 1100-tal Kastalen I Fellingsbro 1100-tal börjar malm brytas ur länets berg Förutom Örebro fäste som med tiden blev Örebro slott har flera medeltida stenhus tillhöriga den nu framväxande stormannaklassen, frälset, funnits i länet. Den enda bevarade av dessa vid sidan av Örebro är Göksholm, vid Hjälmaren i Stora Mellösa socken. Det var här Måns Bengtson Natt och Dag bodde, han som en dramatisk majkväll år 1436 begick det beryktade yxmordet på Engelbrekt Engelbrektsson. Vad som för övrigt kan spåras av medeltid i vårt län är, som nämnts, en eller annan övergiven hyttplats i vår bergslag (Lerbäck, Lekebergslagen, Noraskog och Linde) liksom flera övergivna bytomter, vilka dock idag knappast kan sägas utgöra visuella inslag i landskapsbilden. Inte heller senmedeltiden och den tidiga vasatiden under 1500-talet har lämnat särdeles många spår i länets kulturlandskap. Spår finns först från senare delen av 1500-talet med hertig Karls, sedermera Karl IX:s, företagslämningar vid Dylta bruk (svavelgruvorna), Lekebergs hyttegård nära Hidinge nya kyrka, jämte andra lämningar av järnframställning och järnförädling längs Dyltaån från Axbergshammar till Dylta kvarn. Kungsstugan, numera i stadskvarteret Wadköping i Örebro, kan möjligen sägas representera denna tid med sina unika väggmålningar liksom delar av Karlskoga kyrka. Förnämliga 1500-talsmålningar som berättar mycket om traktens liv, finns för övrigt även i Glanshammars kyrka. En något outnyttjad resurs för studium av 1500-talsmänniskans vardag. Ett speciellt kulturlandskap med rötter i det sena 1500-talet och det tidiga 1600-talet formades av de finnar, som flyttade över från det sargade Savolax till en rad mellansvenska skogsområden bland annat i Tiveden och norra delarna av Örebro län. Rester av bebyggelsen i typiska höjdlägen, röjningsrösen och övergivna terrassodlingar bland annat nära Stjärnfors i Ljusnarsberg minner om detta speciella svedjebruk, som dock rätt snart förbjöds eftersom den värdefulla skogen behövdes till annat, framför allt ved till gruvorna och kol till masugnarna. För övrigt innebar 1600-talet, stormaktstiden, en stark expansion för länet som för så många andra delar av Sverige. Flera av våra herrgårdar har sina rötter i 1600-talet, liksom en stor mängd hyttor och hammare, verksamheter som var och en på sitt sätt starkt präglat Örebro län. Herrgårdslandskapet vid Hjälmaren kan ännu spåras liksom spåren av det enorma bergsbruk med tillhörande hyttdrift som starkt påverkat landskapet i alla våra bergslager, där knappast någon sjö är odämd eller någon fors opåverkad av energiutbyggnader för hyttor och hammare. Ruiner av hyttpipor, kolhus och andra byggnader jämte talrika slaggvarp är direkta spår av denna verksamhet, som ofta fortsatt genom både 1700- och 1800-talen. Alla de ortnamn där efterleden -hytta ingår är ytterligare ett starkt belägg för denna expansiva tid. 1600-talet var också en stadsgrundartid. Bland annat fick Askersund, Nora och Lindesberg sina privilegier år 1643. I stadsplanerna ser man ännu 1600-talets rationella rutnätssystem. Även andra orter fick privilegier som till exempel Grythyttan. Dessa drogs dock in efter några decennier eftersom orten inte kom att utvecklas på önskat sätt. Samma sak gällde Järle, för vilken fanns omfattande planering för en kanalhamn som dock aldrig kom att förverkligas. Minnen av 1600-talet är även de mycket speciella timmerkyrkor som finns framför allt i norra länsdelen. Grythyttan, Hällefors, Hjulsjö, Ljusnarsberg med flera är goda exempel på 1600-talets träkyrkor liksom 22
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D kyrkorna i Nysund och Karlskoga. En och annan profan träbyggnad från 1600-talet finns också kvar som till exempel Sörby säteri i Mosjö och Skogaholms herrgård, numera placerad på Skansen i Stockholm. Även Kullängsstugan utanför Askersund har byggts i slutet av 1600-talet och kan anses som en god representant för denna bygds agrara byggnadsskick. En ännu levande bruksmiljö med industriella rötter i 1600-talet men som etablering betydligt äldre är Skyllberg i Lerbäck, där järnindustrin ännu lever kvar, bland annat i form av spiktillverkning. I kumlabygden växte vid den här tiden också fram ett lokalt bössmide, som med tiden kom att koncentreras till Örebro. Även Garphyttan är en industri med rötter i 1600-talet som ännu lever med en blomstrande verksamhet i form av ventilfjädertillverkning. Likaså är Degerfors och Bofors i Karlskoga goda exempel på 1600-talsindustrier som levat vidare in i 1900- talet, om än med mycket förändrad produktion. Under 1700-talet har gruv- och hyttdrift i bergslagen och agrar verksamhet i slättområdena fortsatt att sätta sin prägel på landskapet och från detta århundrade finns en hel del bebyggelse bevarad, såväl i länets städer som på landsbygden. Herrgårdar som Myrö nära Örebro och Bålby i Hasselfors är goda exempel på herrgårdskomplex från denna tid. Intressant är 1700-talets väghistoria där talrika milstolpar, framför allt från Gustav III:s regeringstid, har bevarats och visar var de dåtida huvudvägarna löpte fram genom det kulturlandskap, som bland annat skildrats av Carl von Linné. 1800-talet är alltjämt hyttdriftens men också sjösänkningarnas och kommunikationernas århundrade. Fortfarande står Pershyttan, Löa hytta med flera som starka påminnelser om 1800-talet. Visserligen är dessa hyttor som industriorter mycket äldre men de byggnader, med hyttpipor, kolhus, vattenhjul, stånggångar m m som kan ses än idag, har rests under 1800-talet. Under den här perioden började de svenska träkolshyttorna i allt högre grad konkurreras ut av ny teknik från de engelska järnbruken, varför en stor mängd svenska hyttor nu lades ner. Men fortfarande levde enstaka träkolshyttor kvar in till mitten av 1900-talet. Svartå bruk och Pershyttan är sådana exempel. Vid Svartå finns emellertid få lämningar kvar av den forna bruksdriften. Som nämnts var 1800-talet ett viktigt århundrade för utbyggandet av kommunikationer. Det gäller främst järnvägarna där verksamheten kom igång vid seklets mitt. Vårt lands äldsta normalspåriga järnväg, den mellan Nora och Ervalla, byggdes redan 1856. Efter den järnvägslinjen ligger Järle station, också den landets äldsta bevarade. Vidare kom stambanan mellan Stockholm och Göteborg att byggas genom länet, vilket i sin tur gav upphov till tätorterna Hallsberg och Laxå, båda viktiga järnvägsknutar, med mycket kvar av den speciella järnvägsatmosfär som kom att prägla dylika orter. 1800-talets laga skifte kom också att prägla landsbygden. Det vi idag ser av kulturlandskap har präglats starkt av denna jordreform där gårdarna i många fall flyttades ut från bykärnorna av rationella skäl. Torpbebyggelsen i utmarkerna mot skogen är även det ett mycket typiskt 1800-talsdrag liksom de trädgårdstäppor man nu skapade runt sina bostäder. 2000 1900 1800 1700 1999 Örebro blir universitetsstad 1983 Österledskyrkan, Karlskoga 1966 Svartå, länets sista hytta blåses ner 1948-52 Stjärnhusen i Rosta, Örebro 1940 Karlskoga blir stad 1923 Eyravallen, Örebro 1912 Centralpalatset, Örebro 1905 Hagaby egnahem, Örebro 1901 Hörkens Folkets Hus 1900 Hålahults sanatorium 1897 Elektrisk gatubelysning I Örebro 1888 Frövifors pappersbruk 1886 Södra vattentornet, Örebro 1873 Kävesta folkhögskola 1863 Örebro rådhus 1858 Gyttorps krutbruk 1854 Järle, Sveriges äldsta bevarade järnvägsstation 1854 Stora delar av Örebro stad brinner 1850-tal De De första första frikyrkokapellen 1803 Örebro läns hushållningssällskap 1796 Krokbornsparken, Hällefors 1782 Örebro lasarett, Storgatan 31 1779 Örebro län får i huvudsak sin nuvarande form 1747 Arbetshuset, Örebro 1720 Kurorten Loka Brunn 23
B E R G S L A G O C H B O N D E B Y G D Befolkningstillväxten var stor under perioden och flera av länets kyrkor byggdes om eller nybyggdes för att klara detta. Ett gott exempel är till exempel Nora kyrka. Som nämnts var 1800-talet också de stora sjösänkningarnas tid. Den nämnda befolkningsexplosionen som medförde stor utvandring till Amerika innebar också krav på mat till alla även här hemma. Jordhungern var stor och omfattande åtgärder gjordes för att vinna åkerjord. Att sänka eller helt dika ut sjöar och kärr var en metod som mycket kom att tillämpas i Närke, vars slättområden ursprungligen var mycket vattenrika. Redan på 1700-talet hade vissa dikningsföretag genomförts men först under 1880-talet kom den stora Hjälmaresänkningen att genomföras, den som i stort sett torrlade hela Närkeslätten. Hjälmarens yta hade därmed sänkts med totalt uppemot 1,5-2 meter och väldiga åkerarealer tillskapats i framför allt Kvismareområdet. Runt hela den stora sjön och i dess närområden skapades på detta sätt ett helt nytt odlingslandskap med omfattande dyoch mossjordar som ersättning för de tidigare vatten och gräsrika slätterna, med talrika små lerslättssjöar. Vill man närmare se effekterna av denna landskapsförändring kan en resa efter Kvismare kanal-täljeån rekommenderas. Innan vi lämnar 1800-talet bör även Bergslagen med alla dess bergsmansgårdar nämnas, dessa bebyggelser ofta bestående av stora tvåvånings rödfärgade boningshus med tillhörande ekonomibyggnader dessvärre numera många gånger rivna. Bergsmansbebyggelsen är trots allt ännu en stor karaktärsgivare för just bergslagsregionen. Så är vi då åter i Selma Lagerlöfs Närke och Bergslag, det tidiga 1900- talets landskap. Sedan den tiden har så stora förändringar skett att Nils Holgersson skulle haft svårt att känna igen sig. Borta är gruvdriften och borta är de rykande hyttorna och de dova hammardunken. Borta är betesdjuren och med dem de gamla hagarna. Ja, det skulle kanske gå åt flera sidor bara att beskriva vad som försvunnit. Men kanske skulle Nils ändå kunna orientera sig här och där i det förändrade landskapet. Örebro har vuxit kolossalt men slottet, torget med Rådhuset och Nikolaikyrkan skulle han känna igen. Men kanske inte de skofabriker som uppförts både i Örebro och Kumla, som efterföljare av det partiskomakeri som vuxit fram i kumlabygden under 1800-talet, men som nu åter är nerlagda. Herrgårdarna vid Hjälmaren ligger kvar. Sockenkyrkorna och många av gårdarna och byarna, om än med ett hus av mexitegel här och där. Tågen rullar fram, snabbare och med ellok men i stort sett på samma spår som för 90 år sedan. Många landsvägar löper fram där de funnits i 100-tals år, men här har förstås väldiga förändringar skett. Tänk bara på det nya väglandskap vi skapat genom motorvägarna. Också flygfältet vid Täby representerar det nya. I bergslagen både de norra och de södra är hyttorna borta men många hyttbyar finns allt kvar. Skogen har förstås vuxit och blivit tät så gruvorna är dolda men de finns där under trädkronorna. Detta det nya kulturlandskapet är den senaste årsringen i landskapets långa tillväxthistoria. Nu när vi vet hur innehållsrikt det är och att det gömmer vår kulturhistoria förstår vi att vi måste vårda landskapet. Kulturlandskapet är våra rötter och vårt kulturarv. Nyttja det, njut av det men vårda det ömt. David Damell 24