Meddelandeblad Mottagare: Länsrätter, kammarrätter, länsstyrelser, kommuner, socialnämnder, förvaltningar med ansvar för äldreoch handikapp, landsting (sjukvårdshuvudmän), samverkansnämnder, sjukhus i Sverige, medicinskt ansvariga sjuksköterskor, patientnämnder, patientinformationscentraler, länshandikappråden försäkringskassor December 2003 Information om gränsdragning mellan egenvård i form av personlig assistans och hälso- och sjukvård m.m. Med anledning av att Socialstyrelsens får många frågor om gränsdragningen mellan egenvård (personlig assistans) och hälso- och sjukvård vill Socialstyrelsen informera om gällande lagar, förordningar, föreskrifter och allmänna råd som ska ligga till grund för bedömningarna i det enskilda fallet. Syftet är också att öka kunskapen hos hälso- och sjukvården och socialtjänsten/handikappomsorgen samt försäkringskassorna om de olika regelverk som är tillämpliga när en uppgift betraktas som hälso- och sjukvård respektive egenvård i form av personlig assistans. Gränsdragningsfrågor uppkommer även mellan hälso- och sjukvård och andra insatser t.ex. inom äldreomsorgen. Meddelandebladet kan även vara till ledning vid dessa bedömningar. Socialstyrelsen informerar dessutom i detta Meddelandeblad om vissa ändringar i Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1993:24), Allmänna råd (RAR 2002:6) och Vägledning om assistansersättning (2002:9). Se också Svenska Kommunförbundets cirkulär 2003:53 och 2003:67 samt information på Riksförsäkringsverkets webbplats www.rfv.se och Svenska Kommunförbundets webbplats www.svekom.se Utgångspunkter vid bedömningen om en insats är att betrakta som egenvård (personlig assistans) eller hälso- och sjukvård Hälso- och sjukvården för personer med funktionshinder och stora omvårdnadsbehov har utvecklats mycket. Med hjälp av modern teknik och efter viss utbildning kan vissa delar av vården skötas av den enskilde själv eller av föräldrar, anhöriga och personliga assistenter i det egna hemmet. Många av dem som tidigare vistades på sjukhus kan i dag bo hemma och få stöd med insatser från hälso- och sjukvården och genom insatser enligt LSS eller socialtjänstlagen t.ex. i form av personlig assistans eller bostad med särskild service. Meddelandebladet rör i första hand gränsdragningen mellan hälso- och Information: Bitte Fritzson, jurist, tel 08-555 535 56. Socialtjänstavdelningen
sjukvård och egenvård för personer som bor hemma med personlig assistans enligt LSS och LASS. Meddelandebladet kan även vara till ledning vid andra gränsdragningsfrågor mellan hälso- och sjukvård och egenvård. Utgångspunkten är att människor med omfattande funktionshinder ska kunna bo hemma och leva som andra. Samtidigt har sjukvårdshuvudmännen ansvar för att den enskilde får god och säker vård. All hälso- och sjukvård, utom den som bedrivs enligt tvångslagarna, är frivillig och patienten har rätt att neka att ta emot vård. LSS är en rättighetslag och är därmed också frivillig. Det är den enskilde som ansöker om de olika insatserna. Respekten för den enskildes rätt till självbestämmande och integritet finns inskriven både i HSL och i LSS. Vid ansvarsfördelningen mellan den enskilde, socialtjänsten, försäkringskassan och hälso- och sjukvården är det viktigt att man samverkar och gör gemensamma bedömningar för att hitta en bra och smidig lösning både utifrån den enskildes önskemål och kravet på god och säker vård. Många gånger kan det vara fråga om både hälso- och sjukvårdsinsatser och insatser enligt LSS. LSS och LASS Personlig assistans Rätten till personlig assistans regleras i LSS. Med personlig assistans menas ett personligt utformat stöd som ges i olika situationer av ett begränsat antal personer till den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med grundläggande behov: sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra, eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats för andra personliga behov om de inte tillgodoses på annat sätt t.ex. hjälp med att sköta hemmet, komma ut och annan hjälp som behövs för att man ska kunna leva som andra. I begreppet personlig assistans ligger att det ska vara fråga om ett personligt stöd som ger den enskilde ökade möjlighet att leva ett självständigt liv. Hjälp och stöd ska knytas till den enskilde och ska finnas tillgänglig i olika verksamheter och under olika tider på dygnet. Den personliga assistenten ska garantera en kontinuitet i stödet och därmed trygghet för den enskilde och närstående. Den enskilde ska ha ett mycket stort inflytande över vem som anställs som personlig assistent samt när och hur hjälpen ska ges. Den enskilde ska kunna bestämma över sin livssituation. Två lagar Den som behöver mer än 20 timmar assistans per vecka för sina grundläggande behov har rätt till assistansersättning enligt LASS. Försäkringskassan handlägger frågor om assistansersättning enligt LASS. Kommunen har ansvaret och handlägger frågor om personlig assistans enligt LSS. Kommunen har skyldighet att ge ekonomisk stöd till 2
skäliga kostnader för personlig assistans för den del som inte täcks av assistansersättningen enligt LASS. Den enskilde kan ansöka om personlig assistans hos kommunen eller försäkringskassan. Kommunen ska anmäla till försäkringskassan om en person behöver mer än 20 timmar assistans per vecka för sina grundläggande behov. Kommunens basansvar Kommunen bekostar alltid de 20 första timmarna även för dem som har assistansersättning enligt LASS. Kommunerna har även ett basansvar för personlig assistans. Det innebär bl.a. att kommunen alltid ska stå beredd att ombesörja och tillhandahålla personlig assistans eller ge ekonomiskt ersättning för att enskilda ska kunna ordna insatsen på annat sätt t.ex. anställa personliga assistenter själv eller anlita ett företag eller kooperativ. Assistansersättning enligt LASS ska täcka stadigvarande behov. Om behov tillfälligt uppstår av en utökning t.ex. vid semesterresa prövas behovet av utökad assistans av kommunen inom ramen för LSS (prop. 1992/93:159 s. 70 och 73). LSS grundläggande principer Försäkringskassans och kommunens bedömning av behovet ska alltid göras utifrån LSS. Det innebär att försäkringskassan och kommunen ska utgå från de grundläggande principerna i LSS när man bedömer behovet av personlig assistans. Av 5-7 LSS framgår att verksamheten enligt lagen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Vidare ska verksamheten bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och myndigheter. Den ska vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges och genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna ska vara varaktiga och samordnade. De ska anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga och stärker förmågan att leva ett självständigt liv. Enligt 4 3 st. LASS lämnas inte assistansersättning för sjukvårdande insatser enligt HSL. Däremot kan personliga assistenter utföra hälso- och sjukvårdsuppgifter efter delegering av ansvarig befattningshavare hos sjukvårdshuvudmannen. Kortare sjukhusvistelse Om det finns särskilda skäl kan assistansersättning lämnas även för tid då en person vårdas kortare tid på sjukhus. Detta är ett undantag från huvudregeln att assistansersättning inte lämnas under institutionsvård (4 LASS). Som kortare tid för vård på sjukhus bör räknas en tid på högst fyra veckor (RAR 2002:6 till 4 andra stycket LASS). Särskilda skäl bör anses föreligga i situationer där karaktären av funktionshindret gör det särskilt angeläget att den personliga assistenten finns till hands, där hälsotillståndet kräver att ett starkt begränsat antal personer med ingående kunskap om den funktionshindrade personen finns till hands, eller där den funktionshindrade personens möjligheter att kommunicera kräver att en eller ett starkt begränsat antal personer med ingående kunskaper om den funktions- 3
hindrade personen finns till hands. (prop. 1995/96:146, s. 15 och bet. 1995/96:SoU15, s. 16). Individuell plan Enligt 10 LSS kan den enskilde begära en individuell plan med beslutade och planerade insatser. Syftet med individuell plan är att öka den enskildes delaktighet och inflytande i frågor som rör hans/hennes livssituation och de insatser som ges till honom/henne. Den syftar även till att underlätta samordning mellan de olika organ som individen får stöd av och bör utgå från den enskildes egna mål, intressen och önskemål. Den bör omfatta olika behov som kan tillgodoses genom insatser från flera kompetensområden. Kommunen har enligt 14 LSS ett särskilt ansvar för samordning av de insatser som tas upp i planen. Detta samordningsansvar avser alla insatser till den enskilde, även sådana som lämnas av andra organ. Kommunen ska verka för att insatserna samordnas på ett för den enskilde så fördelaktigt sätt som möjligt. Detta innebär att kommunen aktivt bör verka för att få kunskap om andra organs åtgärder. (Socialstyrelsens Meddelandeblad nr 13/2002). HSL m.m. I 1 HSL anges, att med hälso- och sjukvård avses bland annat åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Landstinget svarar för en god hälso- och sjukvård för dem som är bosatta i landstinget. Av 18 samma lag framgår att varje kommun ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i särskilda boendeformer och i dagverksamhet. En kommun får i övrigt erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård). Ett landsting får till en kommun överlåta skyldigheten att erbjuda hemsjukvård. I 2 a HSL stadgas att hälso- och sjukvård ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Bl.a. ska vården bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Kommunens skyldighet att tillhandahålla hälso- och sjukvård omfattar inte läkarvård. Enligt 3 andra stycket HSL är detta ett särskilt ansvar för landstingen medan det ligger i kommunernas ansvar att se till att den som är i behov av vård verkligen får sådan vård. Medicinskt ansvarig sjuksköterska Inom kommunens hälso- och sjukvård skall det finnas en sjuksköterska som har det medicinska ansvaret i verksamheten. Grundläggande bestämmelser om medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) och dennes uppgifter finns i 24 HSL, 2 kap. 5 FYHS och i Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:10) om medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård. Den medicinskt ansvariga sjuksköterskan har ansvar för kvalitet och säkerhet i den hälso- och sjukvårds-verksamhet som kommunen bedriver enligt 18 och 18 b HSL. Ansvaret gäller den vård och behandling som patienterna ges enligt HSL samt de krav som ställs på läkemedelshantering, dokumentation, delegering, anmälan om skador m.m. i hälso- och sjukvårdsverksamhet. 4
Verksamhetschef I all hälso- och sjukvårdsverksamhet ska det enligt 29 HSL finnas någon som svarar för verksamheten. Verksamhetschefen ansvarar för den löpande verksamheten inom sitt område och ser till att den fungerar på ett tillfredställande sätt. Till verksamhetschefens uppgifter hör, förutom att se till att det medicinska omhändertagandet av patienter tillgodoser kraven på hög patientsäkerhet och god vård, att se till att samverkan och samordning med andra enheter fungerar på ett för patientens tillfredställande sätt, att de finns de direktiv och instruktioner som verksamheten kräver, att personalens kompetens upprätthålls genom vidareutbildning. I kommunal hälso- och sjukvård är det verksamhetschefen och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan som har ett gemensamt ansvar för att se till att verksamheten har en hög patientsäkerhet och att hälso- och sjukvården är av god kvalitet (se Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:8) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården). Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS Var och en inom hälso- och sjukvården har ett eget självständigt ansvar för sitt handlande i yrkesutövningen. I LYHS finns bestämmelser om allmänna skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonalen, om behörighet och legitimation, om disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation och om Socialstyrelsens tillsyn m.m. Hälso- och sjukvården och dess personal står under tillsyn av Socialstyrelsen. Socialstyrelsens tillsyn ska främst syfta till att förebygga skador och eliminera risker i hälso- och sjukvården. Tillsynen ska vara stödjande och granskande. Om den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen bryter mot föreskrifter som har direkt betydelse för säkerheten i vården kan det leda till disciplinpåföljd i form av varning eller erinran. Det är Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som beslutar om disciplinpåföljd efter ansökan från Socialstyrelsen eller från den patient som saken gäller. Om Socialstyrelsen anser att det finns skäl för disciplinpåföljd, föreskrift om prövotid, återkallelse av legitimation eller begränsning av förskrivningsrätten m.m. är Socialstyrelsen skyldig att anmäla detta till HSAN. Den som bedriver verksamhet som står under Socialstyrelsens tillsyn är skyldig att på begäran lämna handlingar, prover och annat material som rör verksamheten samt lämna de upplysningar som Socialstyrelsen behöver för sin tillsyn. Om en vårdgivare har brutit mot bestämmelser som gäller för verksamheten ska Socialstyrelsen vidta olika åtgärder. Socialstyrelsen kan förelägga en verksamhet att avhjälpa missförhållanden. Socialstyrelsen har också möjlighet att helt eller delvis förbjuda en verksamhet. Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård och omsorgsområdet - gemensam nämnd och vårdplan I lagen om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet ges kommuner och landsting möjlighet att i en gemensam nämnd fullgöra uppgifter enligt bland annat hälso- och sjukvårdslagen och LSS. Med den nya lagen vill regeringen stödja och stimulera en ökad samordning av huvudmännens insatser för att förbättra kvaliteten och servicen till den enskilde samtidigt som samhällets resurser används effektivare. Samtidigt ändrades delar av betalningsansvarslagen. Där infördes krav på en gemensam vårdplanering vid utskrivning från slutenvården för att ett kommunalt betalningsansvar ska börja gälla. Den gemensamma vårdplaneringen ska bygga på delaktighet och 5
samtycke från den enskilde och klargöra det samlade behovet av insatser samt fastslå vilka enheter som är ansvariga för respektive insats. Kommunens betalningsansvar för utskrivningsklara patienter knyts till att en gemensam vårdplan upprättas. Syftet med planen är att den ska utgöra ett konkret och strukturerat hjälpmedel för samordning och bidra till att den enskilde ges inflytande över stödet och den egna tillvaron. Av planen ska det tydligt framgå vem som är ansvarig för de olika insatser som ingår och vem som ansvarar för samordningen av dessa. Den företrädare som ges ansvar för samordningen ska utgöra ett stöd till den enskilde med fokus på att överbrygga passagen mellan huvudmän, vårdnivåer och vårdgivare. Ansvarig företrädare måste också vara lätt att komma i kontakt med för såväl den enskilde som dennes anhöriga och närstående. Det är vidare viktigt att betona att den samordnade planeringen ska präglas av lyhördhet inför den enskilde och de behov denne uttrycker. Detta innebär också att den enskildes bedömning av sitt behov av samordning bör vara vägledande i kontakten och planeringen tillsammans med huvudmännen. Tanken är att genom dialog, där såväl den enskilde som företrädare för berörda enheter medverkar, kan gränsdragningskonflikter undvikas (prop. 2002/03:20 s. 29). Utförlig information om den gemensamma nämndens organisation, arbetsformer och ekonomisk förvaltning ges i förarbetena till bestämmelserna i kommunallagen om gemensam nämnd, propositionen (1996/97:105) om kommunal samverkan samt prop. 2002/03:20 om samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet. Se även Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:32) om informationsöverföring och samordnad vårdplanering, som dock håller på att omarbetas med hänsyn till lagändringarna. Gränsdragningen mellan egenvård (personlig assistans) och hälso- och sjukvård Avsnittet bygger bland annat på Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1996:9) om personlig assistans och sjukvårdsuppgifter. Övriga källor anges i texten. Individuell prövning Gränsdragning mellan hälso- och sjukvårdsinsatser och egenvård liksom den personliga assistentens ansvar för olika insatser kan inte anges generellt utan är beroende av omständigheterna i varje enskilt fall. Vissa uppgifter av hälso- och sjukvårdskaraktär, som kan utföras av den enskilde själv eller anhöriga i hemmet efter enklare instruktion av ansvarig läkare eller sjuksköterska, räknas inte som hälso- och sjukvård utan som egenvård. Om personen på grund av sitt funktionshinder inte kan klara dessa uppgifter utan överlåter uppgifterna till en personlig assistent, är detta fortfarande att betrakta som egenvård. Egenvård Som egenvård räknas de uppgifter som ansvarig läkare normalt lämnar till patient eller anhöriga att sköta om. Uppgifter som förutsätter mer omfattande instruktion och handledd träning av ansvarig läkare eller sjuksköterska är att räkna till hälso- och sjukvård, oavsett vem som utför uppgiften. 6
Egenvård kan ingå i den personliga assistentens uppgift att hjälpa den enskilde med allt som ingår i den dagliga livsföringen. Därmed kan egenvård ingå i kommunens kostnadsansvar för personlig assistans enligt LSS respektive assistansersättning från försäkringskassan enligt LASS. När personliga assistenter utför hälso- och sjukvårdsuppgifter enligt HSL under medicinskt yrkesansvar är kostnadsansvaret sjukvårdshuvudmannens. Ansvarig läkare För att kunna dra gränsen mellan hälso- och sjukvård och egenvård måste som regel patientens ansvarige läkare göra en bedömning av vilka åtgärder som kan anförtros åt patienten eller anhöriga efter enklare instruktion och därmed även åt en personlig assistent. För att få kunskap om patientens situation ur ett helhetsperspektiv bör läkaren samråda med den enskilde och i vissa fall anhöriga samt de personliga assistenternas arbetsledning. Bedömningen görs under yrkesansvar enligt LYHS. Om patienten drabbas av eller utsätts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom på grund av beslutet om egenvård ska detta anmälas till Socialstyrelsen enligt Lex Maria (se nedan om SOSFS 2002:4 om anmälningsskyldighet enligt Lex Maria samt lokal avvikelsehantering). Delegering De åtgärder som enligt läkarens bedömning endast kan utföras av viss behörig personal eller kräver viss sjukvårdsutbildning eller mer omfattande instruktion och handledd träning är att betecknas som hälso- och sjukvård. Om ansvarig läkare har bedömt att vissa moment ska betecknas som hälso- och sjukvård kan vården utföras av personliga assistenter, efter delegering, varvid de tillhör hälso- och sjukvårdspersonal och enligt LYHS själva bär ansvaret för hur de individuellt fullgör sina arbetsuppgifter. Kostnadsansvaret för assistansen kan bli delat så att sjukvårdshuvudmannen ansvarar för de moment som är att betrakta som hälso- och sjukvård och kommunen/ försäkringskassan ansvarar för övrig assistans enligt LSS och LASS. Den enskilde ska inte bli lidande av att de olika huvudmännen inte kan enas om vem som bär ansvaret. Den som delegerar hälso- och sjukvårdsuppgifter till en personlig assistent måste förvissa sig om att denne har reell kompetens för uppgifterna och är villig att ta på sig dessa 2 kap. 6 LYHS. Information ska även ges till den personliga assistenten och dennes arbetsledning angående ansvarsförhållanden och bestämmelser rörande delegering. Ett delegeringsbeslut ska vara skriftligt och utfärdas att gälla för viss tid och högst ett år (se SOSFS 1997:14 om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård). Användande av medicintekniska produkter Den som förskriver en medicinteknisk produkt som t.ex. respirator eller tippbräda ansvarar för att produkten är lämplig samt att brukaren kan använda och hantera den på avsett sätt. Den hälso- och sjukvårdspersonal eller brukare som använder medicintekniska produkter ska ha den kunskap som behövs om produkternas funktion, om riskerna vid användningen och om de åtgärder som behöver vidtas för att begränsa omfattningen av skador m.m. när en olycka inträffar. Med brukare avses en patient till vilken hälso- och sjukvårdspersonal förskrivit en medicinteknisk produkt som patienten själv ska använda. Vad som anges om brukare gäller också i tillämpliga delar om en personlig assistent, en anhörig eller någon annan person använder produkten på 7
patienten (Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2001:12) om användning och egentillverkning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården). Dokumentation Socialstyrelsens vill understryka att det måste vara tydligt för alla parter vilka beslut som har fattats om stödet och hjälpen i hemmet. Av patientjournallagen framgår bl.a. att en patientjournal ska innehålla väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder samt ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ. Då ställningstagande till egenvård är en väsentlig uppgift ska detta också dokumenteras i patientens journal. Lex Maria I 2 kap. 7 LYHS regleras att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonal ska rapportera till vårdgivaren om en patient drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom i samband med hälso- och sjukvård. Denna skyldighet att rapportera gäller även personliga assistenter som genom delegering utför en hälso- och sjukvårdsuppgift. Vårdgivarens ansvar att rapportera till Socialstyrelsen framgår av 6 kap. 4 LYHS, Lex Maria (se Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2002:4) om anmälningsskyldigheten enligt Lex Maria samt lokal avvikelsehantering). Risk för skada vid egenvård Om den enskilde skadas eller riskerar att skadas efter beslut om egenvård måste ansvarig läkare bli informerad för att kunna avgöra om en omprövning av om ställningstagandet till egenvård är aktuellt. Ett ställningstagande som gjorts med beaktande av då gällande förhållanden kan inte anses gälla för all framtid om förhållandena förändras. För att detta ska fungera bör det upprättas ett system för rapportering av riskhändelser till arbetsledningen för de personliga assistenterna. Arbetsledningen bör rapportera till ansvarig läkare. Om riskhändelser uppkommit har ansvarig läkare att gå igenom de befintliga rutiner som upprättats och ta ställning till om det finns behov av revidering av beslutet om egenvård, om den enskilde och de personliga assistenterna behöver stöd i form av bl.a. mer handledning och sjukvårdsutbildning. Om den enskilde skadas vid egenvård görs bedömning av ansvar enligt allmänna skadestånds- och straffrättsliga regler. Ansvarig läkares beslut om egenvård görs under yrkesansvar enligt LYHS. Barn och personlig assistans Vid gränsdragningsfrågor som rör barn tillkommer ett ytterliggare bedömningsmoment i och med det s.k. föräldraansvaret enligt föräldrabalken. Föräldraansvar Enligt föräldrabalken har vårdnadshavaren ansvar för barnets behov och ska se till att behoven blir tillgodosedda. Föräldrarna ansvarar bl.a. för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder och utveckling. 8
Regeringsrätten uttalade i dom, RÅ 1997:23, att det normala föräldraansvaret ska beaktas på så sätt att det endast är hjälpbehov som går utöver vad som är normalt för ett barn i ifrågavarande ålder som ska läggas till grund för bedömningen av behovet av personlig assistans (se bet. 1995/96:SoU15 s. 18). För ett friskt barn på 12 år är behovet av hjälp med de grundläggande behoven i den mening som avses i 9 a LSS av begränsad omfattning. Det är därför inte möjligt att med hänvisning till föräldraansvaret bortse från någon nämnvärd del av den tid som krävs för att tillgodose barnets grundläggande behov. I förarbetena till LSS, prop. 1992/93:159 s. 65-66, uttalas bl.a. att det finns en grupp barn som är mycket vårdkrävande och för vilka föräldraansvaret i kombination med t.ex. avlösarservice, barnomsorg och skola inte räcker till. Personlig assistans kan vara av grundläggande betydelse för barn som har omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del av dygnet och som på grund av t.ex. hjärnskada, genetisk skada eller sjukdom har flera funktionshinder samtidigt. Sådana funktionshinder kan vara någon eller flera kombinationer av t.ex. rörelsehinder, utvecklingsstörning, synskada, hörselskada, epilepsi, andningsproblem, hjärtsjukdom eller extrem infektionskänslighet. Personlig assistans som ges till ett barn ingriper i hög grad i hela familjens livssituation. Det är därför väsentligt att assistansen anpassas till varje familjs individuella behov och att barnets vårdnadshavare ges ett avgörande inflytande över hur stödet till barnet utformas. Syftet med assistansen är ofta att tillgodose föräldrarnas behov av avlösning i omvårdnaden eller att ge familjen möjlighet att genomföra sådana aktiviteter som barnet inte deltar i. vårdnadshavare till barnet bör även kunna vara personlig assistent, om assistansen kan anses gå utöver vad föräldraansvaret omfattar och det är frågan om situationer där förutsättningar för personlig assistans föreligger. I specialmotiveringen s. 175 uttalas att personlig assistans alltid bör övervägas som ett alternativ för barn till att bo utanför föräldrahemmet. Ett bra stöd Det är viktigt att barn med omfattande funktionshinder och deras familjer får ett bra stöd från kommunen, försäkringskassan samt från hälso- och sjukvården. Det är vidare viktigt att huvudmännen samverkar i de olika delarna av stödet så att barnen kan bo hemma och leva som andra med t.ex. personlig assistans samtidigt som barnen tillförsäkras en god och trygg hälso- och sjukvård. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd som kan vara aktuella vid bedömningen om en insats är att betrakta som egenvård (personlig assistans) eller hälso- och sjukvård SOSFS går att hämta på Socialstyrelsens webbplats www.sos.se. Allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:1 LSS (finns på webbplatsen) Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1996:9) om personlig assistans och sjukvårdsuppgifter 9
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:24) om kvalitetssystem i hälso- och sjukvården (under omarbetning) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:32) om informationsöverföring och samordnad vårdplanering (under omarbetning) Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:8) om verksamhetschef inom hälsooch sjukvården Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1997:10) om medicinskt ansvarig sjuksköterska i kommunernas hälso- och sjukvård Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1997:14) om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård (under omarbetning) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (2000:1) om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården (ändrad och omtryckt genom SOSFS 2001:17) Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2001:12) om användning och egentillverkning av medicintekniska produkter i hälso- och sjukvården Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2002:4) om anmälningsskyldigheten enligt Lex Maria samt lokal avvikelsehantering Riksförsäkringsverkets föreskrifter och allmänna råd Riksförsäkringsverkets, RFV, föreskrifter och allmänna råd går att hämta från RFV:s webbplats www.rfv.se Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1993:24) om assistansersättning Riksförsäkringsverkets allmänna råd ( RAR 2002:6) om assistansersättning Riksförsäkringsverkets vägledning (2002:9) om assistansersättning Aktuella lagar och förordningar Lagar och förordningar går att hämta på offentliga förvaltningens gemensamma webbplats för svensk rättsinformation www.lagrummet.se/index.htm Föräldrabalken Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL Patientjournallag (1985:562) Lag (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, betalningsansvarslagen Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS 10
Lag (1993:389) om assistansersättning, LASS Patientskadelag (1996:799) Lag (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS Socialtjänstlagen (2001:453) Lag (2003:192) om gemensam nämnd inom vård- och omsorgsområdet Förordning (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården Förordning (1996:992) om Patientskadenämnden Förordning (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, FYHS Information om vissa ändringar i Riksförsäkringsverkets föreskrifter och allmänna råd om assistansersättning m.m. Mer information finns på RFV: s webbplats www.rfv.se. Skriftligt begäran om utbetalning till annan och avtal om personlig assistans På begäran av den ersättningsberättigade får försäkringskassan besluta att assistansersättningen ska betalas ut till någon annan enskild person, en juridisk person eller en kommun (11 förordningen om assistansersättning). Den ersättningsberättigades begäran om utbetalning till annan ska vara skriftlig. Begäran ska innehålla uppgift om till vilket konto utbetalningen ska ske. Den enskilde kan antingen begära utbetalning till annan i samband med att han eller hon ansöker om assistansersättning eller vid ett senare tillfälle. Sker det vid ett senare tillfälle ska begäran göras på en separat handling. Om begäran avser utbetalning till den som anordnar assistansen ska den ersättningsberättigade bifoga ett skriftligt avtal om personlig assistans mellan honom eller henne och assistansanordnaren (6 a RFFS 1993:24). Ett skriftligt avtal är inte detsamma som en begäran om utbetalning till annan. Begäran om utbetalning till annan ska göras i en särskild handling oberoende om assistansanordnaren är en kommun eller annan juridisk eller fysisk person. Kommunerna bör därför ta fram skriftliga avtal för utförandet av assistansen. RFV och Svenska Kommunförbundet kommer att ta fram avtalsmallar. Undantag från tidsredovisning Försäkringskassan får besluta att den ersättningsberättigade beviljas undantag från kravet på att lämna in tidsredovisning i de fall han eller hon kan visa motsvarande uppgifter på annat sätt. Som förutsättning gäller att uppgifterna grundas på en redovisning som är ordnad på ett betryggande sätt (13 RFFS). Det är endast den ersättningsberättigade själv som kan beviljas undantag. Den ersättningsberättigade kan dock utfärda en fullmakt till en fysisk person hos assistansanordnaren så att denne kan begära undantag för den ersättningsberättigades räkning. Även i denna situation är det dock alltid den ersättningsberättigade själv som beviljas undantag. 11
B SVERIGE PORTO BETALT BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING Vid definitiv eftersändning återsänds försändelsen med nya adressen på denna sida Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är information till Kammarrätter, Länsrätter, Länsstyrelser, Kommuner, Socialnämnder m fl. Det innebär att den innehåller information om lagar och förordningar, avgifter, beslut vid andra myndigheter, rättsfall och JO-uttalanden som riktas till huvudmän, vårdgivare och profession. Denna information (art nr 2003-126-20) kan beställas från Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Webbutik: www.sos.se/plus/skrift.htm, fax 08-779 96 67. Dokumentet finns också på Socialstyrelsens webbplats: www.sos.se/fulltext/126/2003-126-20/2003-126-20.pdf Tryck: Ale Tryckteam, Bohus 2003