Torbjörn Nilsson. Svensk-norska unionen 1814-1905: Erövring, harmoni och skilsmässa

Torbjörn Nilsson Svensk-norska unionen 1814-1905: Erövring, harmoni och skilsmässa

Torbjörn Nilsson Svensk-norska unionen 1814-1905: Erövring, harmoni och skilsmässa 1

Produktion: Utrikesdepartementet, Press-, informations- och kulturenheten Layout: Eva-Marie Wikström Omslagsfoto: Livrustkammaren Artikelnr: UD 04.046 ISBN: 91-7496-339-2 Tryck: Xerox Grafisk Service, Stockholm 2004 2

Innehåll 1. Vad var unionen?... s 5 2. Nationell myt nationell minnesförlust... s 6 3. Unionens historia i tre akter... s 7 4. 1905 unionsupplösningens år... s 9 5. Renbeten och gränsfästningar... s 12 6. Kriget som inte kom vare sig 1895 eller 1905... s 14 7. Unionsfrågans aktörer... s 15 8. 1905, kvinnorna och arbetarrörelsen... s 16 9. 1905 och sedan... s 17 3

4 Torbjörn Nilsson, född 1954, är docent i historia vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola. Han har i flera år varit verksam inom Projekt 1905, det svensk-norska nätverk av forskare som i samband med minnesåret för unionsupplösningen kommer att presentera nya böcker i ämnet. Dessutom kommer en rad seminarier och utställningar att arrangeras i samarbete med projektet.

1. Vad var unionen? Ett vanligt missförstånd är att Norge skulle ha tillhört Sverige under unionstiden, liksom den finska rikshalvan hade gjort från medeltiden till 1809. I själva verket var staterna separata enheter, förutom de inskränkningar som unionsdokumenten föreskrev. Norge hade en egen författning (grundloven från 17 maj 1814), regering med en avdelning i Stockholm och en i Kristiania (till 1925 det danskklingande namnet på dagens Oslo), riksdag (stortinget), statsbudget, högsta domstol, förvaltning, krigsmakt, flagga och egna gränser mot omvärlden. Man kan också säga att Norge hade en egen kung, även om det var samma person som regerade i Sverige. När till exempel Oscar II med tåg överskred gränsen till Norge förvandlades han till norsk kung. Uniformen skiftade till norsk och språket i kungavagnen blev också norska. De kungliga visiterna i Norge ökade efter hand. Oscar II besökte i genomsnitt sitt andra kungadöme tre gånger om året kring sekelskiftet 1900. Utöver den gemensamma kungamakten bestod de svensk-norska organen av utrikesförvaltningen och konsulatväsendet. Utrikesfrågorna sköttes från UD i Stockholm och utrikesministern var svensk. 1814 var ett sådant arrangemang ganska naturligt eftersom utrikespolitiken då fortfarande var något som monarken skötte på egen hand. Ju mer folkrepresentationen och statsråden, både i Norge och Sverige, krävde inflytande över området, desto mer kontroversiell blev den svenska överhögheten över utrikespolitiken. Den inskränkning av Norges suveränitet som utrikesministerfrågan innebar blev från slutet av 1800-talet alltmer svårförenlig med den växande norska nationalismen. En svensk utrikesminister i Stockholm kunde aldrig ta tillvara norska intressen, ansåg alltfler norrmän. Att utrikespolitiken sköttes från Stockholm förhindrade däremot inte att norrmän gjorde karriär inom utrikesförvaltningen. Ett namn värt att nämna är Fredrik Wedel Jarlsberg, Sveriges och Norges minister i Spanien, av vissa under unionens slutskede sedd som en tänkbar gemensam utrikesminister om ämbetet öppnades för norrmän. Konsulatväsendet var också gemensamt. De svenskar eller norrmän som utsågs till konsuler hade till uppgift att tillvarata båda unionsrikenas handelsoch sjöfartsintressen runt om i världen. Ursprungligen låg konsulatfrågorna helt under svensk förvaltning, vilket inte var en självklar lösning utifrån grundloven eller riksakten (unionsbestämmelserna som Sverige och Norge godkände 1815). Anledningen var att stortinget ville slippa kostnaderna. Successivt kom dock norska krav på inflytande, vilka också i huvudsak beaktades. Från 1836 tillsattes konsulerna i sammansatt statsråd med svenska och norska statsråd närvarande. Så småningom kom alla frågor som rörde konsulerna att avgöras i sammansatt statsråd. Som en följd av den norska kritiken förlades de nya konsulat som etablerades under senare delen av 1800-talet främst i linje med norska handelsintressen (Storbritannien, Amerika, ryska ishavsområdet). Trots detta blev de norska kraven på ett eget konsulatväsen den fråga som sprängde unionen 1905. De norska ambitionerna om ett eget konsulatväsen var främst ett nationellt, symboliskt krav; rent ekonomiskt hade det norska näringslivet kunnat nöja sig med det gamla systemet. Rederierna fick dock underordna sig det liberala bondepartiet venstres nationalistiska politik. 5

Sverige och Norge var grannländer och hade gemensamma historiska erfarenheter från medeltiden: en tid av gemensam kung 1319 1355 (Magnus Eriksson) och en svensk-dansk-norsk union 1397 1520 (Kalmarunionen). Sedan hade länderna gått skilda vägar och framme vid 1814 var skillnaderna mellan dem betydligt större än såväl under medeltiden som idag. Sverige hade blivit en nationalstat, centraliserad under vasakungarna och en nordeuropeisk stormakt med Östersjön närmast som ett innanhav. Som ett led i konflikten med rivalen Danmark försökte Sverige flera gånger erövra Norge, bland annat under Karl XII 1718. Först med förlusten av Finland 1809 var den svenska stormaktstiden helt förbi. Norge ingick i union med Danmark 1380 1814. År 1536 hade man till och med blivit en dansk provins. Visserligen återupprättades 1661 det norska riket och gavs visst självstyre, men alla viktiga beslut togs i Köpenhamn dit alla blivande ämbetsmän från Norge reste för att utbilda sig. Dansk kultur och danskt språk präglade den norska eliten. 1814 var Sverige en gammal nationalstat som aldrig varit underställd någon annan stat; Norge en nyväckt nation som blickade tillbaka till medeltidens norska kungadöme för att få inspiration. Den svenska författningen, regeringsformen från 1809, byggde på ett balanstänkande med en styrande kungamakt, en skatte- och lagbeviljande riksdag samt en dömande makt. Även efter ståndsriksdagens avskaffande 1865 1866 var rösträtten starkt begränsad. Adelns makt var på retur men fortfarande var de ledande skikten inom staten oftast adelsmän. Det norska samhället var mer egalitärt, adeln och storgodsägarna en mycket liten grupp. Författningen var mer demokratisk än Sveriges och stortingets befogenheter större. Sverige blev under senare delen av 1800-talet alltmer orienterat mot Tyskland; Norges handel gick snarare till Storbritannien och över världshaven. Sverige slog 1887 in på en protektionistisk kurs; som sjöfartsnation försvarade Norge frihandeln. 2. Nationell myt nationell minnesförlust Bilden av unionstiden är till stora delar präglad av upplösningen 1905. Även den uppmärksamhet som nu riktas mot hundraårsminnet kan förstärka schablonbilden av splittring och ständiga motsättningar mellan unionsrikena. Den av båda sidor upplevda lyckosamma perioden ca 1830 1870 kommer ofta i skymundan. Till det bidrar också att unionstiden, i sin samtid och i efterhand, i Norge varit så ideologiskt laddad att varje tolkning kunnat ges en politisk/kulturell betydelse, avsedd eller inte. Senkomna associationer till frågan kan också skymta i nutiden, t ex då man vid EU-omröstningen 1994 lanserade parollen stem nei til unionen. Dessutom har frågan olika dignitet i de båda länderna. I norskt historiemedvetande har den en central plats. Etablerandet av den norska staten och det nationella självmedvetandet byggs kring årtalen 1814 och 1905. Det första årtalet är starkt knutet till författningen, vilket man påminns om än idag på nationaldagen 17 maj med dess firande av grundloven från 1814 och hyllande av nationella författarikoner. Minnet av 1905 manifesterar den fullständiga frigörelsen då Norge tog sin rättmätiga plats bland de andra självständiga staterna. Tiden som inramas av gränsåren 1814 och 1905 bildar på ett självklart sätt en särskild period 6

( unionstiden ) i norsk historieskrivning. I Sverige är unionstiden närmast förbisedd. Utvecklingen under 1800-talet skildras utan att unionen ges någon central roll. Näringsfriheten, ståndsriksdagens avskaffande, tullarna, järnvägsbyggandet och rösträttsstriden har överskuggat unionsfrågan, förutom vid några upphettade tillfällen. 1809 är en mer naturlig startpunkt för periodisering: Finland förlorades, kungen störtades och en ny regeringsform infördes. Sällan avslutas i svensk historieskrivning en period med året 1905. I stället bildar 1921 slutpunkt med den fullständiga demokratiseringen och parlamentarismens seger. Unionstiden ryms inom denna period, men är inte tillräckligt viktig för att som i Norge bilda en separat tidsperiod där unionen sätts i centrum. Unionsupplösningen vållade stark svensk bitterhet. Av en del sågs 1905 som ett tecken på nationell svaghet. Detta kan ha bidragit till den närmast kollektiva minnesförlust som unionsfrågan präglas av. Samtidigt finns det också rimliga skäl till att unionsminnet är mycket svagare i Sverige. Partipolitiken byggdes inte som i Norge upp utifrån unionskonflikten. Norska venstre (liberala bondepartiet) och höyre (konservativt) uppstod som en direkt följd av unionsfrågans svängningar. I Sverige var det tullfrågan från 1887 som skapade en uppdelning mellan vänster och höger och de sociala och demokratiska frågorna som slutligen bildade grund för partiväsendet. Av intresse kan vara att se vad respektive lands historieböcker för gymnasiet berättar om unionen. I Norge 2, etter 1850 (Enblem, Syvertsen, Stenersen) beskrivs själva unionsupplösningen på 6 sidor. Därutöver finns rikligt med material om 1814 i en föregående bok om perioden 1814 1850. I Sverige med sin mer begränsade historieundervisning används ofta Alla tiders historia (Almgren m.fl) där världshistorien omfattar 360 sidor. En sida vardera ägnas åt unionens uppkomst och dess slutfas. De som också läser den s.k. B-kursen kan i samma författares fortsättningsbok på 375 sidor läsa om nazism, Nordamerikas indianer, slaveriet, Kina och klädmodets historia men ingenting om unionen. I sin samtid, och även efter sin död, var unionsgrundaren Karl XIV Johan relativt populär i Norge. Intressant nog har två av Oslos mest berömda byggnadsverk/gator stark svensk anknytning. Stortingsbyggnaden, uppförd 1861 1866, ritades av den svenske arkitekten Emil Langlet. Mer iögonenfallande för Oslobesökaren är Karl Johans gate med kungens staty i blickfånget. Gatan stod helt färdig på 1860-talet och förbinder staden med slottet. Dess väg kantas av nationellt symboliska institutioner som Universitetets ursprungliga byggnad, Nationaltheatret och slottet. 3. Unionens historia i tre akter Likt ett klassiskt drama kan unionstiden indelas i tre faser: tillkomst blomstring upplösning. Unionen mellan Norge och Sverige 1814 1905 var till stora delar ett resultat av de omvälvningar i Europa som Napoleonkrigen förde med sig. Efter kriget mot Ryssland 1808 1809 förlorade Sverige den finska landsdelen som varit en del av riket sedan 1200-talet. Som en följd av nederlaget avsattes kung Gustav IV Adolf och en ny författning tillkom, 1809 års regeringsform som gällde till 1974. En ny tronföljare rekryterades från det segerrika Frankrike, en av Napoleons närmaste män, marskalken 7

Jean Baptiste Bernadotte. Tanken var att Bernadotte den blivande Karl XIV Johan skulle återerövra Finland som nu hamnat under den ryske tsaren. I stället ingick han ett förbund med ärkefienden Ryssland 1812, vände sig mot sin tidigare kejsare Napoleon, och deltog med svenska styrkor när denne besegrades vid Leipzig 1813 av en mäktig allians bestående av Ryssland, Storbritannien, Preussen, Österrike och Sverige. Danmark däremot hade varit allierad med Franrike och tillhörde krigets förlorare. I Kielfreden 1814 avstod Danmarks kung från den norska tronen. England och Preussen godkände Sveriges politik. Norge skulle bli ett kungarike förenat med Sverige men med lagar och privilegier från den dansk-norska tiden. Inflytelserika grupper i Norge motsatte sig emellertid detta storpolitiska spel med fosterlandet. Många ville etablera Norge som en självständig stat, andra återknyta banden med Danmark och ytterligare andra knyta banden med Sverige. Den för sin tid radikala grundloven för ett självständigt Norge antogs vid ett möte i Eidsvoll den 17 maj 1814 där ämbetsmän, bruksägare och bönder från hela landet deltog. Sedan grundloven antagits utsågs den danske ståthållaren Kristian Fredrik till kung. Den svenska sidan godtog inte beslutet utan gick till angrepp mot Norge i slutet av juli. 45000 man landtrupper sattes in mot södra Norge, mot 33000 sämre utbildade och utrustade norska trupper. Till sjöss var den svenska överlägsenheten mer påtaglig. Svenska trupper omringade Fredrikstens fästning och erövrade Fredrikstad. Den norska hären hade bara livsmedel för några veckor ytterligare. Striderna stannade av och förhandlingar inleddes. Den 14 augusti slöts konventionen i Moss. Kristian Fredrik avstod från tronen och lämnade Norge. Han blev senare dansk kung under namnet Kristian VIII. I november valdes Karl XIII till norsk kung. Efter viss revidering behölls grundloven och Sverige skrinlade de mer långtgående erövringsplaner som funnits. Den reelle styresmannen, kronprins Karl Johan, accepterade både av utrikespolitiska skäl och av hänsyn till norsk opinion det långtgående självstyre som tillerkänts Norge. Helt odramatisk var inte de första decennierna. 1829 skingrade militär, på order av den svenske ståthållaren i Kristiania Baltzar von Platen (Göta kanals skapare), demonstranter som krävde att få fira 17 maj. Ståthållarämbetet ogillades starkt på den norska sidan. Efter 1829 besattes det visserligen av norrmän och från 1856 stod ämbetet vakant. Ändå påminde det om Norges underordnade ställning. Under ståthållarstriden 1859 1860 tvingades Karl XV av regeringen att ta tillbaka sitt löfte från kronprinstiden om att avskaffa ämbetet. En så liberal förgrundsfigur som Johan August Gripenstedt, frihandelns och näringsfrihetens förespråkare, tog till följande starka ord: Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska. Regeringen ogillade kungens eftergiftspolitik, men lika mycket handlade det om att man motsatte sig kungens egenmäktiga agerande inom utrikespolitiken. Den strama hållningen mot Norge kan därför i detta fall ses som ett steg mot kungamaktens försvagning. Samma effekt hade förstärkningen av utrikesministerns och riksdagens ställning i utrikesfrågor 1885. Denna demokratisering väckte stark oro i Norge eftersom den svenska regeringen och riksdagen till skillnad från kungen inte hade några band med Norge och därmed var oåtkomlig för norska synpunkter. 8

Perioden 1830 1870 kan ändå som helhet ses som unionens lyckliga tid. Mellanrikslagen som inrättades 1825 gynnade särskilt norsk sjöfart och handel. Tullarna upphävdes i princip för landtransporter. Vid sjötransporter sänktes de till hälften. Båda ländernas ekonomier utvecklades. I den ekonomiska integrationen ingick också den skandinaviska myntunionen från 1873, till vilken Norge anslöt sig två år senare. Den tidens norska nationalism riktades inte mot unionen; de konflikter som fanns, som ståthållarstriden, rymdes innanför unionens ramar. Någon unionsupplösning fanns inte på den norska agendan. Svenska liberaler och radikaler inspirerades av Norges enkammarsystem och landets mer egalitära karaktär. Svenska reformer inom fattigvården och 1862 års kommunreform följde i mycket norska exempel. Politiskt samarbete uppstod också mellan venstre och svenska Lantmannapartiet, den bondedominerade regeringsoppositionen i andra kammaren. Utifrån den gemensamma utrikespolitiken som övergripande uppgift lyckades unionen mycket väl. Perioden var en lång fredstid. Det hindrade inte att unionen var bräcklig, dess främsta grund var kungamakten som alltmer ifrågasattes inte bara i Norge. Venstres ökade militans hindrade Oscar II från att genomdriva sitt veto i grundlagsfrågor 1884. Efter en het politisk strid i Norge fälldes den kungalojale norske statsministern Selmer av den norska riksrätten. En ren venstreregering under Johan Sverdrup trädde till 1884, sedan Oscar II tvingats falla undan och ge sitt godkännande. Regeringsskiftet betecknas traditionellt som parlamentarismens genombrott i Norge. Händelserna väckte en stark konservativ motreaktion i Sverige, inspirerad bland annat av Uppsalaprofessorn i statsrätt Oscar Alin. Hans lydrikesteori gick ut på att Norge var den underordnade parten och att unionsbestämmelserna skulle revideras, i första hand så att Norge tvingades bidra mer till det gemensamma försvaret. En akut kris seglade upp 1893 då stortinget förklarade att frågan om ett eget norskt konsulaväsen var en intern norsk fråga, något som den svenska ledningen kraftfullt motsatte sig. Krisen löstes denna gång med en norsk reträtt, rimligen lärde sig också norrmännen att agerandet måste vara bättre förberett nästa gång. Kung Oscar bidrog dock till avspänningen genom att till slut godta att norrmännen tog bort unionsmärket från sin flagga. Flaggsaken 1899 kan ses som den sista riktigt militanta svenska mönstringen. Ludvig Douglas, utrikesminister och den hårda linjens man, avgick i protest och Alin avled året efter. Vid nästa kris 1905 var tongångarna trots allt annorlunda. Fram till dess utspelades unionskonflikten mer i skymundan i olika gemensamma kommittéer. Avspänningen var så påtaglig att norrmannen och unionskritikern Björnstjerne Björnson kunde få Nobelpriset i litteratur 1903. 4. 1905 unionsupplösningens år Året 1905 är fyllt av dramatik på en rad arenor. En kortfattad kronologi är därför på sin plats: 23/5 Stortingets beslut om ett separat norskt konsulatväsen. Oscar II vägrar sanktionera beslutet och dessutom att bevilja den norska regeringen avsked. Kungen förklarar att han inte nu kan bilda en annan regering. 7/6 Norsk regeringsdeklaration. Eftersom Oscar II inte kan bilda en ny regering (ordet nu bortsåg 9

man ifrån) förklarar man att kungamakten är satt ur spel, Oscar II inte längre är norsk kung och att föreningen med Sverige upplösts. 19/6 Norska stortinget erbjuder förhandlingar, i praktiken en reträtt. 21/6 En extra (urtima) svensk riksdag deklarerar att unionen inte är upplöst och att en uppgörelse är nödvändig för att ordna skilsmässan. 13/8 Efter svenskt krav genomförs en norsk folkomröstning: 368 208 184 för upplösning. Bara män hade rösträtt. 31/8 Förhandlingar inleds i Karlstad. Viktigaste frågan är de norska gränsfästningarna. Därutöver står också samernas renbetesmarker på dagordningen. 7/9 Förhandlingarna ajourneras. Krigsförberedelser. 23/9 Karlstadskonventionen, överenskommelse mellan länderna om upplösningen. 4/10 Konventionen godkänns i Norge. Radikal minoritet emot. 13/10 Konventionen godkänns i Sverige. Konservativ minoritet emot. 26/10 Oscar II avsäger sig den norska kronan. Den norska frigörelsen accepterades visserligen av socialdemokrater och radikala liberaler, men långt in i de liberala leden ansågs att Norge hade handlat på ett svekfullt sätt. Det konservativa lägret var direkt aggressivt. Nya Dagligt Allehanda beskrev händelsen i juni 1905 som revolutionen i Norge. Tidningen berättade också om otaliga hyllningstelegram till Oscar II från föreningar och enskilda, om spontana hyllningar på Stockholms restauranger där Kungssången sjöngs med många repriser och hurraropen fick punschglasen att vibrera. Men hyllningarna behöver inte tolkas som uttryck för en hätsk hållning till Norge, snarare som sympatiyttringar för den åldrande och sjuklige kungen i det spända läge som rådde. En spontan hyllning för Oscar II ägde rum vid kungafamiljens sommarslott Rosendal på Djurgården redan kvällen den 7 juni. Dagen efter genomfördes ett mer organiserat hyllningståg med uppemot 10 000 deltagare. Även nu sjöngs Kungssången, Vår Gud är oss en väldig borg och andra fosterländska stycken. Leveropen för kung Oscar var otaliga. Kungen blev mycket rörd av hyllningarna. Han hade blivit kränkt av den revolution som Norges statsråd och stortinget gjort mot sin konung och sitt broderland genom att bryta besvurna lagars helgd. Det norska agerandet har givit mitt hjärta ett djupt, ja, oläkligt sår, förklarade han senare. Den svensk-norska unionen som hans farfar Karl XIV Johan hade drivit fram var i praktiken upplöst. Trots vitt spridda uttryck för antipati mot Norge hade förhandlingslinjen en stark position inom riksdag och regering. Till det bidrog också att Oscar II och kronprins Gustav (från 1907 Gustav V) förespråkade en fredlig upplösning och att det hos stormakterna inte fanns något stöd för en militär lösning. En av de få som direkt förordade krig var 10

professorn i statsvetenskap C-A Reuterskiöld. Han ville att Sverige skulle formulera så hårda krav, Trondheim skulle till exempel avträdas, att ett norskt angrepp blev oundvikligt. I ett brev till redaktören för Göteborgs Aftonblad, Vilhelm Lundström, uttryckte han sin besvikelse över den svenska kraftlösheten: Att du inte kan se, att krig borde önskas, att krig är det enda som numera kan rycka upp och ena ett av fred försoffat folk! Jag vill krig, men det går inte Gud bättre det går inte, om inte Norge anfaller. Och mitt sista hopp är nu ett norskt anfall. Låt oss ändå göra vad vi kunna för att framkalla ett sådant! När riksdagen samlades den 20 juni 1905 var det bara ett fåtal inom första kammaren som önskade att ta till militära våldsmedel. Insikten om att unionen inte kunde återupprättas med våld var spridd också bland de konservativa. Samtidigt fanns en stark enighet i riksdagen om att unionen inte kunde upplösas på norskt vis. Stortingets beslut betraktades som olagligt frågan måste avgöras av ett nyvalt storting eller med en folkomröstning. Därefter kunde förhandlingar mellan länderna inledas. Sett i ett längre tidsperpektiv var den svenska opinionen mer splittrad än den norska. Ultrakonservativa ville sätta hårt mot hårt, annars var det lika bra att upplösa unionen, ansåg man och kom därför i praktiken att närma sig venstres linje. Moderatkonservativa och de flesta liberaler ville via förhandlingar säkra unionens fortbestånd, en hållning som liknade höyres. Även den svenska vänstern radikala liberaler och socialdemokrater ville egentligen bevara unionen eftersom det mer radikala norska systemet låg närmare deras egen politik. När väl upplösningen kom accepterade man emellertid genast kraven på norskt självbestämmande. Två inslag i kronologin bör beröras lite närmare, folkomröstningen i Norge och Karlstadsförhandlingarna. Kravet på en norsk folkomröstning kom paradoxalt nog från konservativt svenskt håll. Tanken var att fördröja processen och samtidigt mobilisera en konservativ nationell opinion i Sverige. Det radikaldemokratiska kravet på folkomröstning användes för att motverka demokratiseringen på hemmaplan. Denna plan slog helt slint. I stället gav omröstningen den norska sidan där höyre nu anslutit sig till självständighetslinjen en möjlighet till nationell mobilisering. Något egentligt beslut handlade det inte om, snarare om att i efterhand bekräfta norska stortingets och regeringens handlande. Ohämmat framställdes det som en nationell plikt att rösta ja. Ofta skedde omröstningen efter högmässan där prästen uppmanat till jaröstning. Presumtiva motståndare höll sig snarare hemma än deltog i omröstningen. Samtidigt råder inte minsta tvivel om att den norska opinionen i överväldigande flertal var för unionsupplösning. Valdeltagandet var så pass högt som 85 procent, att jämföra med knappt 56 procent vid stortingsvalet 1903. Karlstad valdes som förhandlingsort sedan respektive huvudstad uteslutits. Även för de svenska förhandlarna var det en fördel att komma undan opinionstrycket i Stockholm och i viss avskildhet få sköta förhandlandet. I den svenska delegation ingick Christian Lundeberg, konservativ statsminister i den samlingsregering som inrättats 2 au- 11

gusti; utrikesminister Fredrik Wachtmeister, ecklesiastikminister Hjalmar Hammarskjöld (Dag H:s far) och konsultativa statsrådet, liberalernas ledare Karl Staaff. Ledare för den norska sidan var Christian Michelsen, även han statsminister i en samlingsregering. Förhandlingarna ägde rum i stadens frimurarloge där möbler och andra föremål från den historiska förhandlingen fortfarande kan beses. Dramatiken 1905 är viktiga händelser både i norsk och svensk historia. Att konflikten kunde lösas med fredliga medel är naturligtvis något som förtjänar uppmärksamhet, och även något att fira. Men när ska man fira? Historiskt minnesfirande är sällan helt oskyldigt. Beroende på vilka tillfällen som väljs kan helt olika perspektiv genomsyra den minnesbild som etableras. Som en pendang kan kontroverserna kring franska revolutionens tvåhundraårsminne nämnas. Tonvikten blir olika om man firar 4 maj 1789 då tredje ståndet bildas, 14 juli 1789 med folkmassans resning mot Bastiljen, den moderata författningen 1791, kungens avsättning 21 september 1791 eller det senare skräckväldet. De ståndaktiga revolutionsfienderna ville inrikta sig på upproret mot revolutionen i Vendée i mars 1793 som slogs ned i grymma massakrer. Så laddat är lyckligtvis inte 1905. Ändå blir betoningen annorlunda om man firar stortingets beslut 7 juni (den ensidiga norska förklaringen att unionen var upplöst), 23 september som betecknar Karlstadsförhandlingarnas kompromiss eller 26 oktober då kung Oscar avsade sig den norska kronan. Det senare markerar snarast ett svenskt perspektiv; att unionen inte kunde upplösas utan svenskt medgivande. Sedan kan man alltid ställa sig frågan om upplösningen ska firas överhuvudtaget. Visserligen var chanserna till en fungerande, likställd union uttömda 1905, men kanske hade det gått att förändra unionen dessförinnan så att den kunde ha överlevt? 5. Renbeten och gränsfästningar Karlstadsförhandlingarna omfattade två områden, samernas renbete över gränserna och de norska gränsfästningarna. I båda fallen rörde det sig om en blandning av reella ekonomiska eller försvarsstrategiska intressen och nationell prestige. Renbetesfrågan hade sitt ursprung i den första reglering av gränsen mellan Sverige och Norge i norr som gjordes 1751. Samernas rätt till renbete över den uppdragna gränsen behandlades i gränstraktatens första bihang, den s.k. Lappkodicillen, som fortfarande är gällande. Här fastslås ländernas ömsesidiga åtagande att garantera rennäringen och samernas existens. Kodicillen byggde på gammal sedvänja och skulle gälla i ewärdelig tid. Under 1800-talet blev den svenska renbetesrätten i Norge allt mer omstridd i takt med att nya jordbruk togs i drift i fjälldalarna och längs den nordnorska kusten. De norska samernas renbete i Sverige var däremot närmast försumbart och vållade inga nämnvärda konflikter. Norska framstötar om ändringar gav visst resultat 1883, men inte i form av någon ny konvention utan bara som nationella lagar. Svenska samer fick beta sina renar i Norge endast 1 maj 1 oktober. Det så kallade gränsbetet någon mil på vardera sidan av gränsen var fritt och blev aldrig någon stor stridsfråga. Det allt överskuggande problemet var de kalvningsplatser och det sommarbete som samer i de allra nordligaste delarna av Sverige utnyttjade i Troms fylke. 12

Lagarna från 1883 var tidsbegränsade till 15 år men förlängdes gång på gång. I Karlstad 1905 ville Norge inskränkta betesrätten och antydde att man kunde stänga gränsen helt. De svenska förhandlarna gick då med på att betesperioden fick inledas först 15 juni samt att samerna i Jämtland och Härjedalen skulle förlora sin renbetesrätt i Norge. Men Sverige förbehöll sig rätten att föra frågan till internationell skiljedomstol om det uppstod problem. 1751 års kodicill som skulle gälla i evinnerlig tid vidarefördes i Karlstadskonventionen från 1905 genom en formulering om att samerna i både Sverige och Norge skulle behålla sina rättigheter i det andra riket. Inget av länderna skulle göra anspråk på att ensidigt säga upp kodicillen. Därmed erkände Norge att Sverige hade ett statsrättsligt grundat servitut i det andra riket. Uppgörelsen i denna del [att den inte ensidigt kunde uppsägas] upphävdes 1972 utan att kodicillen blev uppsagd; från svensk sida torde alltjämt hävdas att att den ej kan ensidigt uppsägas. Den utgör för samerna på båda sidor om gränsen Den Samiska Nationens Magna Charta. (Nationalencyklopedin) Tilläggas kan att frågan fram till 1919 års renbeteskonvention var mycket uppmärksammad i Norge, medan den i Sverige hade lägre dignitet. Att renar från Sverige skulle beta på norskt territorium var för många norrmän en oacceptabel inskränkning av den nyvunna nationella suveräniteten. Förhandlingar, undersökningskommissioner och internationell skiljedom ledde fram till detaljerade föreskrifter om antalet renar som skulle tillåtas för sommarbete, tidsperioden och skadeståndsfrågor. Medan renbetet gällde en minoritetsgrupp som ofta hamnat i kläm mellan nationalstaterna kom gränsfästningarna att beröra den nationella säkerheten, vilket gjorde att problemet med de senare överskuggade renbetesfrågan. Båda sidor ville undvika en nationell förödmjukelse, något som långtgående eftergifter ansågs leda till. De norska gränsfästningarna tillkom kring 1900 genom en modernisering av de gamla fästningarna Fredriksten och Kongsvinger samt de nya Örje och Urskog. Anslagen till fästningarna måste motiveras med faran av en rysk offensiv genom Sverige till Oslo Oscar II var ju trots allt regent i den stat som rustade upp mot hans andra kungadöme men tolkades naturligt nog som riktade mot Sverige. Att de åtminstone skulle fördröja en svensk militäroffensiv var klart. Den svenska generalstaben ansåg att om fästningarna blev kvar skulle man tvingas bygga nya motsvarande försvarsanläggningar på den svenska sidan som skydd mot ett angrepp västerifrån. De olika fästningarna bedömdes olika, något som också skulle visa sig inför och under förhandlingarna. De mest hårdhudade på den svenska sidan krävde alla fästningars raserande, och det i ultimativa ordval. Liberalerna såg förhandlingarna som mer öppna; man fick försöka nå vad man kunde utan att riskera krig. Mest känslig var situationen när förhandlingarna återupptogs 13 september efter att delegationerna varit i sina respektive huvudstäder för konsultationer. Den norska sidan hade fått mandat för kompromisser, den svenska sidan var fortfarande splittrad. Problemet var de militära åtgärder som nyligen tillgripits. En svensk kusteskader hade förflyttats till Strömstad och Norge hade delvis mobiliserat. Den norska marinen låg i full alarmberedskap 13-17 september, med skjutklara kanoner och torpeder. Det fanns också tecken på 13

att kung Oscar och kronprins Gustav var mer mottagliga för krigstankar nu än tidigare. Christian Lundeberg behöll dock initiativet och fick besked från kungahuset att förtroendet för honom var orubbat. Stor betydelse fick ett öppenhjärtigt samtal mellan Lundeberg och Michelsen där man enades om att hålla generalstaberna i strama tyglar. Ingen fortsatt norsk mobilisering skedde och ländernas trupper skulle hålla sig på minst en kilometers avstånd från gränsen. Även om krig inte sågs som en lösning på konflikten fanns det under dessa dagar en risk för att någon gränsincident hade utvidgats till något mer okontrollerbart. Att få stopp på en sådan utvidgad kris är betydligt svårare än att inleda den. Till slut nåddes en överenskommelse. Örje, Urskog och de nya forten vid Fredriksten skulle raseras (den gamla fästningsbyggnaden bevarades). Kongsvinger skulle också behållas, men all utvidgning förbjöds. Dessutom inrättades en neutral zon som inte fick användas för militära syften. Eventuella tvister skulle hänskjutas till internationell skiljedom. Resultatet var en kompromiss som bägge sidor kunde acceptera, även om norska radikaler och svenska ultrakonservativa ansåg att den egna sidan gett efter för mycket. 6. Kriget som inte kom vare sig 1895 eller 1905 Den unionskris som nådde sin kulmen 1895 glöms ofta bort, åtminstone är den nästan okänd i Sverige. Ändå var krigsrisken sannolikt större då än tio år senare. Främre delen av 1890-talet kan ses som en konstant kris för brödrafolken. Venstres åsikt att frågan om ett norskt konsulatväsen var en intern norsk fråga fick bifall i stortinget. Linjen har kallats knytnävespolitiken. Den svenske utrikesministern Carl Lewenhaupts förslag, brodershanden kallad, om en slutlig lösning på unionskonflikten med gemensam utrikesminister, svensk eller norsk, samt gemensamt konsulatväsen avslogs av den norska sidan. Erbjudandet var för venstre otillräckligt, för den mest konservativa svenska högern alltför långtgående. De senare med Oscar Alin i spetsen krävde att en uppgörelse skulle innefatta gemensamma skyldigheter och delat militärt ansvar. Efter en norsk regeringskris inleddes krigsförberedelser på båda håll. Venstre övergav sin tidigare negativa syn på försvaret och förberedde en norsk upprustning. I Sverige höjdes de militära anslagen. Striden kulminerade 1895 sedan Norge sagt upp det konsulära samarbetet. Under den nye utrikesministern, den militante Ludvig Douglas, sades mellanrikslagen upp, ett beslut som kallats för en spik i unionens likkista. Kungahuset, såväl kung Oscar som kronprins Gustav, drev en hård linje och Tysklands mäktige kejsar Wilhelm hade uttalat sitt stöd för en bevarad union. Inför risken för ett krig retirerade den norska sidan och en moderat samlingsregering tillträdde. Tio år senare hade mycket hänt. Kungahuset var nu snarast en modererande kraft, särskilt kronprins Gustav som hade rest i Europa och fått klart för sig att ett krig i Norden inte skulle accepteras av stormakterna. Man får inte heller bortse från att Oscar II var kung i båda länderna. Alltsedan 1880- talet hade han fått kritik från ultrakonservativa kretsar i Sverige för vad som kallades för eftergiftspolitik. Kylan mellan kungen och Alin var påtaglig. Med dennes bortgång 1900 förlorade den hår- 14

da linjen sin främste propagandist. De nationellt konservativa organisationer som bildades på 1890- talet lyckades aldrig få någon massanslutning. Insikten om att en fungerande union inte skulle kunna bygga på vapenmakt var också spridd långt in i de konservativa leden. Liberaler och socialdemokrater som vuxit sig starkare sedan 1890-talet var också helt emot militära lösningar. De militära förberedelser som gjordes var nog så allvarliga, men kom i huvudsak främst att tjäna som påtryckning. Någon påtaglig anfallslusta fanns knappast från svenskt militärt håll. 7. Unionsfrågans aktörer Ett urval av en kvartett ledande aktörer från vardera sidan illustrerar samtidigt skillnaden mellan unionsfrågans karaktär i de båda länderna. Norges Björnstjerne Björnson, Sigurd Ibsen, Fridtjof Nansen och Christian Michelsen fångar in diktaren, politikern/författaren, upptäcktsresanden och politikern/redaren. Sveriges Oscar II, kronprins Gustav, professorn Oscar Alin och politikern/bruksägaren Christian Lundeberg ger en bild av det monarkistiska Sverige där unionsfrågan inte på samma sätt drog in bredare kulturella kretsar. Björnstjerne Björnson, 1832 1910, författare. Diktarhövdingen Björnson skrev historiska dramer och skådespel som utspelades i bondemiljö, men också realistiska samhällsskildringar och lyrik, som t.ex. texten till nationalhymnen Ja, vi elsker dette landet. I unionsfrågan var han länge en radikal självständighetsförespråkare men kom senare att politiskt närma sig Höyre, främst på grund av sitt motstånd mot det nynorska språket. Sigurd Ibsen, 1859 1930, ämbetsman, politiker (venstre) och författare; son till diktaren Henrik Ibsen och svärson till Björnson. Han verkade energiskt för norsk självständighet inom konsulat- och utrikesområdena, blanad annat som norsk statsminister i Stockholm 1903 1905. Sedan hans förhandlingslinje lidit nederlag 1905 avgick han och den politiska karriären tog slut. Christian Michelsen, 1857 1925, skeppsredare, politiker. Efter att ha verkat som redare i Bergen invaldes Michelsen i stortinget 1892 och blev senare finansminister. Under unionskrisen ledde han 1905 1907 en samlingsregering och lotsade skickligt landet genom både offensiva utspel under våren och kompromisser i Karlstadsförhandlingarna under hösten. Michelsen verkade också för en borgerlig samling mellan delar av venstre och höyre för att bemöta tidens sociala radikalism. Fridtjof Nansen, 1861 1930, upptäcktsresande, vetenskapsman. Nansen blev världsberömd främst genom polarfärden med fartyget Fram 1893 1896. Senare utnämndes han till professor i zoologi och oceanografi. Skriften Norge og foreningen med Sverige (1905), tidningsartiklar och hans bearbetande av främst brittiska politiker fick stor betydelse för att skapa förståelse för den norska unionspolitiken. I slutet av sin levnad kom han att verka i högernationella kretsar. Oscar II, 1829 1907, Sveriges kung 1872 1907, Norges kung 1872 1905. Med valspråket Brödrafolkens väl markerade han sitt stora intresse för 15

unionssaken. Att den union som hans farfar Karl XIV Johan inrättat kom att upplösas under hans regenttid var kung Oscars stora nederlag. 1905 kom han tidigt att inse att unionen inte kunde återupprättas med militära medel. Gift med Sofia av Nassau. Gustav (V), 1858 1950, kronprins, Sveriges kung 1907 1950. På 1890-talet intog kronprins Gustav en militant hållning gentemot den norska sidan. I samband med unionsupplösningen kom han emellertid att stå för en förhandlingslösning, mycket på grund av sina resor och samtal med stormakternas ledare. Gift med den starkt tyskorienterade Victoria av Baden. Christian Lundeberg, 1842 1911, bruksägare och politiker. Som protektionist fick han en ledande roll inom första kammarens konservativa majoritetsparti. Tullar, starkt försvar och militans mot Norge, liksom motstånd mot allmän rösträtt och parlamentarism, präglade partiets politik. Trots detta kom han som statsminister för en samlingsregering under 1905 och som ledare för den svenska delegationen i Karlstad att verka för en förhandlingslösning. Oscar Alin, 1846 1900, professor i statsvetenskap, politiker. Både som statsvetare och som politiker var unionsfrågan hans huvudområde. Arbetet Den svensk-norska unionen (1889 1891) fick stor betydelse för tidens svensknationella militanta strömning. Alins lydrikesteori om att Norge enligt unionsdokumenten var underordnat Sverige och att den norska grundloven inte kunde ändras utan svenskt samtycke utgjorde grunden för denna rörelse. Efter Alins död minskade kraften i de ultrakonservativas agitation. 8. 1905, kvinnorna och arbetarrörelsen Vid början av 1900-talet hade frågan om kvinnans politiska medborgarskap rests på allvar. Unionskonflikten kom dels att innebära frostigare relationer mellan svensk och norsk kvinnorörelse, dels att de norska kvinnorna genom mobiliseringen vid folkomröstningen flyttade fram sina positioner. Det norska agerandet 7 juni 1905 skapade problem för de svenska kvinnorna. I motsats till sina norska systrar, som gjorde gemensam sak med männen och enstämmigt stödde sin regerings agerande, hamnade de i en lojalitetskris. Skulle de följa det officiella Sveriges politik som kunde äventyra deras vänskap med den norska kvinnorörelsen eller skulle de förbehållslöst stödja de norska kraven och därmed hamna på kollisionskurs med stora delar av den svenska opinionen? Frågan löstes på olika sätt av olika företrädare för kvinnornas sak. Radikala socialister som Kata Dalström och mer moderata som Ellen Key ställde sig bakom den socialdemokratiska partistyrelsens paroll: Fred med Norge, rättvisa åt Norge! Andra kvinnor som engagerade sig för en fredlig lösning var Emilia Bromée, Anna Lindhagen och Anna Bugge Wicksell. Även den liberala publicisten Ann Margret Holmgren, som länge tillsammans med sin man fysikprofessorn Frithiof Holmgren tillhört kretsen kring Bjørnstjerne Bjørnson, stödde den norska sidan. Kvinnornas agerande för fred möttes av skarp kritik från konservativa grupper. Också inom kvinnorörelsen utvecklades en fientlig hållning till 16

Norge, eller åtminstone till det kuppartade agerandet 7 juni. Den norska revolutionen sågs som både fräck och hänsynslös oavsett om man erkände det berättigade i att grannlandet fick sin frihet eller ej. Visserligen tog man på de flesta håll avstånd från krigsaktivism men därifrån till att överse med grannlandets utspel var steget långt. Fosterländska och försvarsvänliga kvinnoorganisationer som Svenska kvinnoföreningen för fosterlandets försvar (SKFF) och Kvinnoföreningen för Sveriges sjöförsvar (SFSS) var emot svenska eftergifter. Ann Margret Holmgren hade medverkat i grundandet av SKFF 1884, nu kolliderade deras åsikter. SFSS ägnade sommaren 1905 åt att i samverkan med Röda korset utrusta två lasarettsfartyg som kunde komma till användning i ett krig. Splittring uppstod inte bara inom den svenska kvinnorörelsen utan också mellan de båda ländernas organisationer. En broschyr om unionskonflikten som den norska kvinnorörelsens eldsjäl, Gina Krog, sände till International Council of Women vållade en öppen schism. Svenska Kvinnors Nationalförbund under Anna Hierta-Retzius ordförandeskap protesterade offentligt mot broschyren som de betraktade som en nidskrift syftande till att rättfärdiga det lagvidriga norska handlandet. Om den svenska kvinnorörelsen försvagades av unionskonflikten stärktes de norska kvinnornas sak. Eftersom de saknade rösträtt tilläts de inte heller att delta i den norska folkomröstningen i augusti. I stället genomfördes på frivillig väg en namninsamling till stöd för unionsupplösningen som samlade hela 250 000 kvinnliga underskrifter. Mobiliseringen av kvinnorna kom att påskynda införandet av kvinnlig rösträtt. 1907 kom en begränsad sådan och 1913 likställdes de helt med männen, som redan 1898 hade fått allmän rösträtt. För socialdemokratin i både Norge och Sverige var unionsfrågan länge en ickefråga. Förhandlingarna kring unionens reformering var något som inte ansågs beröra arbetarrörelsens strävanden. I Sverige såg både liberaler och andra vänstersinnade ändå unionen som något positivt. Man inspirerades av den mer radikala norska författningen och de folkliga rörelsernas styrka. Hjalmar Branting hade också alltmer uppmärksammat unionsfrågan innan dess upplösningsfas inleddes. I den situationen tog man som nämnts ovan tydligt ställning för kraven på full norsk suveränitet och man avvisade all militarism. Den radikale socialisten Zeth (Zäta) Höglund fick tillbringa en tid i fängelse sedan han författat ett flygblad som hotade med att soldaterna i ett krigsläge mot Norge istället skulle vända vapnen mot de egna officererarna. 9. 1905 och sedan Unionsupplösningen har som sagt inte satt så tydliga spår i den svenska historien. I såväl forskning och undervisning som i det allmänna medvetandet har frågan en blygsam status. Visserligen påverkades inrikespolitiken i parlamentarisk riktning genom tillkomsten av Lundebergs regering med dess starka stöd i riksdagen, och visserligen stärktes den militanta högern tidvis av unionsfrågans uppdykande på det politiska stridsfältet från 1880- talet. Men den vanlige svenske medborgaren kunde knappast märka någon skillnad mellan att leva i Sverige 1904 jämfört med 1906. Historikern Göran B Nilsson har formulerat betydelsen av 1905 på följande avdramatiserade sätt: Vad som hände 17

1905 var att Norge valde en kung [danske prins Carl som tog sig kunganamnet Håkon] och fick ett eget utrikesdepartement. Mycket märkvärdigare var det inte. Man skulle kunna gå vidare och hävda att unionsfrågan fick sin verkliga betydelse först efter 1905. I sitt trontal 21 juni 1905 förklarade kung Oscar: Huru betydelsefull för de skandinaviska folkens trygghet unionen än må vara, icke är den värd de offer, som skulle betingas af tvångsåtgärder... och gifve Gud Sverige kraft och enighet att inom sina egna gränser återvinna hvad det genom en upplösning af unionen skulle förlora. Vad kungen syftar på med inom sina egna gränser återvinna är ett klassiskt uttalande av skalden Esaias Tegnér efter förlusten av Finland 1809. Genom en kraftsamling skulle Sverige återvinna sin styrka, inom Sveriges gräns erövra Finland åter. Många författare och akademiker hade klagat över landets kraftlöshet som unionsbrottet påvisade. En av dem var Selma Lagerlöf som hade ivrat för norsk självständighet. Att unionsbrodern tog till kuppvapnet var däremot sorgligt. Hennes slutsats blev just denna: att verka för svensk kraftförnyelse. Samma inställning hade många liberaler, konservativa och i hög grad unghögerns centralgestalt Rudolf Kjellén. Även om han formulerade problemet på ett sätt som vänstern inte godtog Sverige hade brist på mannamod men överskott av feminitet kunde hans recept få ett allmänt stöd: Det gällde att integrera arbetarklassen i systemet, att engagera ungdomen i ett nationellt uppbygge, att reformera statsbyråkratin, att exploatera naturtillgångarna i Norrland och att främja exportindustrin. Att en nydaning var på väg illustreras också av förnyelsen inom kyrkan med dess ungkyrkorörelse och av en växande ungdomsrörelse där liberala och nationella inslag kunde förenas. Åren efter 1905 kom också att kännetecknas av ekonomiska framsteg och sociala reformer. En rösträttsreform som gav nästan alla män politisk rösträtt, men behöll den graderade skalan till första kammaren, genomfördes av Arvid Lindmans högerregering 1907 1909. Centralförbundet för socialt arbete (CSA), en socialliberal påtryckargrupp, hade bildats 1903 och kom under ett par decennier att driva på den sociala reformtakten. Även folkhemsbegreppet dök upp under denna tid. Med en viss överdrift kan man således hävda att unionsupplösningen banade väg för den svenska modellens samförstånd. Att den fredliga lösningen vann gehör, långt in i de konservativas led, kan också ha haft betydelse för Allmänna Valmansförbundets (AVF) karaktär. AVF var den första rikspolitiska partibildningen inom högern och dagens moderata samlingsparti räknar sitt ursprung från dess bildande 1904. Högern var annars minst sagt skeptisk till partiväsendet och AVF bildades av nödtvång sedan liberalerna två år tidigare grundat sitt riksparti, liberala samlingspartiet. AVF fick redan från början en moderat karaktär under den pragmatiske Arvid Lindmans ledning medan ytterlighetsmännen trängdes undan. De krafter som hade velat ha krig 1905, antingen under sommaren eller också när förhandlingarna i Karlstad kärvade, hade i efterhand svårt att exploatera den svenska sidans eftergifter. Någon dolkstötslegend (som i Tyskland efter 1918) kunde knappast få fäste eftersom det inte var liberalerna som lett landet i upplösningens tid. Stats- 18

skutan hade styrts av den konservative protektionisten Christian Lundeberg, förstakammarmajoritetens ledare. På så sätt blev han ett tidigt exempel på vad som i vår tid kallats återtågets hjältar. Bara den som står en inflytelserik grupp nära och har deras förtroende kan genomföra drastiska förändringar som går stick i stäv med gruppens hållning. Nationalisten och krigshjälten De Gaulle kunde avveckla det franska kolonialväldet i Algeriet (även om han med knapp nöd undkom ett antal mordförsök); den konservative Richard Nixon lyckades knyta vänskapsband med det kommunistiska Kina och nationalistledaren de Klerk (med Mandelas ovärderliga hjälp) kunde avveckla apartheidsystemet. Ett viktigt resultat var ändå de skilda former av nationalism som kom att dominera i Sverige respektive Norge. Redan en betraktelse av det självmedvetet ystra firandet på 17 maj kontrasterar med det mer vilsna svenska firandet den 6 juni. Hur firar man? Och framför allt varför? Unionen kan sägas ha skapat utrymme för en växande norsk nationalism, kulturell såväl som politisk, utan att för den skull kunna svälja nationalismens mer långtgående krav, något som blev uppenbart under unionens slutfas. Med sina måltavlor kungamakt och ämbetsmannastat kom mer radikala strömningar att forma den norska nationalism som kunde förenas med krav på folkligt deltagande i politiken och ökad stortingsmakt gentemot kungamakten. Det fanns också mer konservativa former av nationalism, en unionsvänlig strömning som ville förena det universella och det nationella, uppnå unionens fördelar för Norges bästa. När unionsstriderna tilltog hamnade dock denna moderata högerriktning i bakvatten. På Sveriges nationaldag den 6 juni firas antagandet av den nya regeringsformen och det efterföljande valet av Karl XIII 1809, samt kröningen av Gustav Eriksson ( Vasa ) till kung 1523. Firandet är dock en sen företeelse och ingick i en rad nationella symboler och ceremonier som etablerades på konservativt initiativ för att mota den liberala och radikala anstormningen kring sekelskiftet. Vid slutet av 1800-talet förenades ofta en hårdför linje mot Norge med krav på protektionism och motstånd mot rösträttsreformer. Nationalismen blev en överhetsideologi som den aldrig lyckats stiga ned ifrån fullständigt. På så sätt har unionsfrågan bidragit till att forma två radikalt olika former av nationalism som präglat ländernas utveckling och vars ursprung fortfarande framträder i de skilda betydelserna av 17 maj respektive 6 juni. 19

20

----- REGER ING SK ANS LI ET Utri kesdepartementet