Behandling av svampinfektioner i huden och naglarna Svampinfektioner i huden och naglarna hör till de vanligaste infektionssjukdomarna hos människan. Undersökningar har visat att över en femtedel av vuxna män som besöker simhallar har fotsvamp. Och upp till en tiondel av den vuxna befolkningen har tånagelsvamp. Svampinfektioner i huden, dermatomykoser (från grekiskans derma, hud och mykos svampsjukdom) orsakas oftast av jästsvampar och så kallade dermatofyter (trådsvampar). Besvären vid en svampinfektion är ett resultat av svampens nedbrytande verkan på huden och en inflammation till följd av angreppet. Klåda är inte ovanligt. Ibland kan både bakterier och svampar infektera samma hudområde. Hur svampinfektionen yttrar sig kan variera stort, och kan ofta påminna om symtomen vid andra hudsjukdomar. Läkemedel mot svampinfektioner Det finns fyra läkemedelsgrupper för behandling av ytliga svampinfektioner. Azoler: ketokonazol, klotrimazol, ekonazol, mikonazol, bifonazol, flukonazol, itrakonazol och vorikonazol. Azoler verkar genom att hämma enzymer som svamparna behöver för att bygga upp sina cellmembran. Medlen är verksamma mot dermatofyter, jäst- och mögelsvampar, och har därtill en antibakteriell effekt. Eftersom azolerna även hämmar vissa enzymer hos människa kan de ge upphov till interaktioner (växelverkan) med andra läkemedel. Detta är viktigt att komma ihåg vid tablettbehandling med azoler. För mer information om respektive läkemedel hänvisas till preparatens bipacksedlar. Naftifinderivat: terbinafin. Terbinafin verkar liksom azoler genom att hämma ett enzym som är viktigt för svamparnas cellmembran, men till skillnad från azolerna påverkar terbinafin inte mänskliga enzymer som är viktiga för nedbrytning av läkemedel i kroppen. Morfolinderivat: amorolfin. Amorolfin hämmar två enzymsystem som är viktiga för svamparnas cellmembran. Antibiotika: nystatin och griseofulvin. Nystatin binder sig till ämnen i svampens cellvägg och gör så att svampcellen börjar "läcka". Griseofulvin säljs inte längre i Sverige, men kan i vissa fall skrivas ut på licens.
2(5) Kombinationspreparat Krämer eller andra lokala preparat som innehåller en kombination av svampmedel och inflammationsdämpande glukokortikoider (kortisonliknande läkemedel) är sällan motiverade att använda vid ytliga svampinfektioner. Övriga medel Förutom ovan nämnda svampmedel, finns en rad medel som används på huden vid olika former av svampinfektion, till exempel propylenglykol och selensulfid. Tea Tree-olja är ett naturläkemedel för utvärtes bruk mot klåda vid lindrig fotsvamp. Dermatofyt-infektioner Dermatofyter (trådsvampar) finns normalt inte på vår hud. De dermatofyter som har människan som huvudreservoar kallas antropofila (av grekiskans anthropos - människa). Så kallade zoofila dermatofyter har en eller flera djurarter som huvudreservoarer men kan också infektera människa. Smittspridning mellan människor sker huvudsakligen indirekt, till exempel via badhusgolv när det gäller fotsvamp. Zoofila dermatofyter kan smitta via direkt eller indirekt kontakt med djur. Dermatofyter kan infektera hud, hår och naglar. Det är viktigt att bekräfta en misstanke om dermatofyt-infektion med mikroskopisk undersökning av hudflagor och/eller svampodling innan behandling med svampmedel påbörjas. Svamp i hårbottnen Svamp i hårbottnen är vanligast hos barn, framförallt hos barn med viss invandrarbakgrund, då sjukdomen är vanligare i vissa delar av världen. Infektionen smittar lätt och det kan förekomma små epidemier på daghem och i skolor. Smitta från katt och hund kan också ge svamp i hårbottnen hos barn. Vanliga tecken på infektion är fjällande kala fläckar på huvudet. Andra sjukdomar som kan ge liknande besvär är psoriasis och mjälleksem. Vid misstanke om svamp i hårbottnen tar läkaren odlingsprov. Det är också vanligt att man undersöker familjemedlemmar och andra som har varit i närkontakt med den smittade. Läkaren kan också fråga efter djur som kan vara möjliga smittkällor, såsom katt eller hund. Svamp i hårbottnen behandlas med läkemedel i tablettform, ibland i kombination med schampo-behandling. Vissa former av sjukdomen kan kräva snabb behandling för att inte infektionen ska ge bestående men, i form av kala fläckar på huvudet. Läkemedelsbehandlingen ska fortsätta tills infektionen har läkt ut. Detta kan ta en till tre månader beroende på vilken svampart som orsakat infektionen. Barn som har påbörjat sin behandling kan gå i skolan eller på daghem. För att förhindra att
3(5) infektionen återkommer ska borstar och kammar kastas, och sängkläder och mössor tvättas. Fotsvamp Vid tydliga och enkla fall av svamp mellan tårna behövs ingen provtagning. I mer besvärliga fall, med vätskande sår är området ofta även infekterat av bakterier. Då gör läkaren en svampodling, och eventuellt en bakterieodling för att se vilka läkemedel som ska användas i behandlingen. Vid långvarig svampinfektion i fotsulan (mockasinsvamp) bör svampodling alltid tas. Andra sjukdomar som kan ge upphov till liknande besvär är bland andra psoriasis och kontakteksem. Fotsvamp är ovanligt hos små barn. Barn kan ha så kallade atopiska vinterfötter, som kan ge eksem som liknar en svampinfektion. Vid svamp mellan tårna ger läkaren råd om hur man ska sköta fothygienen för att förebygga nya infektioner. Läkaren kan också rekommendera egenbehandling med receptfri svampkräm om svampinfektionen skulle återkomma. I första hand används svampkräm för behandling av fotsvamp. I mer besvärliga fall kan läkemedel i tablettform behöva användas, och ibland antibiotika mot samtidig bakterieinfektion. Svampinfektion i handflatan Fjällande hud i handflatan är ett tecken på svampinfektion, särskilt om bara ena handen är drabbad. Ofta har patienten en samtidig fotsvampinfektion. Andra sjukdomar som kan ge liknande besvär är psoriasis och kontakteksem. Svampinfektion i handflatan behandlas på samma vis som svamp i fotsulan. Ljumsksvamp I tydliga fall av ljumsksvamp kan läkaren ställa diagnos direkt vid undersökningen, men i vissa fall kan provtagning och svampodling behöva göras. Patienter med ljumsksvamp har ofta även fotsvamp. Allmänna hygienråd vid ljumsksvamp är att hålla huden torr och att undvika åtsittande underkläder. Lättare infektioner behandlas med svampkrämer, medan mer besvärliga fall, med samtidig fotsvamp kan behöva tablettbehandling. Om klådan är besvärlig kan läkaren ordinera en kombinerad kräm som både innehåller svampmedel och klådstillande glukokortikoid (kortisonliknande läkemedel) att användas i början av behandlingen. Svampinfektioner i huden (övriga kroppen) Svampinfektioner i huden ses oftast efter smitta från husdjur, hos barn med viss invandrarbakgrund, samt bland brottare. Läkaren kan fråga efter djur som möjliga smittkällor, till exempel, katt, hund eller marsvin. I de fall då djuren kan misstänkas ha spridit smittan, bör de undersökas av veterinär. Om det finns flera möjliga djur, kan svaret från veterinärens svampodling ge en ledtråd till vilken djurart som är troligaste smittkällan.
4(5) När de infekterade områdena inte är alltför utbredda, behandlas svampinfektionen med utvärtes svampkräm. Vid mer utbredda infektioner använder man istället läkemedel i tablettform. Andra sjukdomar som kan ge liknande besvär är till exempel atopiskt eksem och psoriasis. Nagelsvamp En av anledningarna till att Läkemedelsverket ger ut denna behandlingsrekommendation är annonskampanjer i tidningar och på TV om nagelsvamp. Oftast är tånagelförändringar (fula tånaglar) enbart av kosmetisk betydelse, och behandling inte nödvändig. Tånagelförändringar orsakas bara i hälften av alla fall av svampinfektion. Vid misstanke om nagelsvamp görs därför alltid en svampodling. Även efter behandling med svampmedel får endast hälften av de behandlade patienterna helt återställda naglar. Svampmedel ska endast användas om svampodlingen är positiv (visar på svampinfektion) och tånagelförändringarna ger stora besvär. Om det finns ett behov av behandling, kan svampdödande nagellack användas vid infektion av enstaka tånaglar och om inte alltför stor del av nageln är angripen. Behandlingen är långvarig och pågår i sex månader för fingernaglar och ett år för tånaglar. Om flera naglar är angripna, eller om svampinfektionen är spridd till stora delar av nageln och/eller omkringliggande hud, behandlar man vanligtvis med läkemedel i tablettform. Eftersom läkemedlet terbinafin i sällsynta fall orsakat svåra hudbiverkningar ska patienten avbryta behandlingen och kontakta läkaren om sådana biverkningar uppstår. Eftersom utläkningen av naglarna tar tid, kan behandlingsresultatet inte utvärderas förrän efter ett år. Jästsvamp-infektioner Jästsvampen Malassezia ger huvudsakligen infektioner i huden, medan andra jästsvampar som till exempel Candida, kan infektera både slemhinnor och hud. Infektioner med Candida Jästsvampen Candida finns normalt inte på människohuden. Vanliga besvär vid candidainfektion är kliande, röda, vätskande förändringar i de stora hudvecken, ibland med varblåsor. Hudinfektioner med Candida behandlas med svampkräm under två till fyra veckor. En klar förbättring ses ofta efter en vecka. Infektioner med Malassezia Jästsvampen Malassezia finns normalt på huden utan att ge upphov till några besvär. I vissa fall kan svampen dock orsaka sjukdom. Yttre faktorer som ökar risken för sjukdom är hög temperatur och hög luftfuktighet - därför är
5(5) malasseziainfektioner vanliga i tropiska länder. Individuella faktorer hos människan kan också bidra till en ökad sjukdomsrisk. Sådana faktorer är till exempel mjäll, överdriven svettning och ärftlig infektionsbenägenhet. Olika malasseziainfektioner ger olika besvär. En del infektioner ger färgförändringar i huden och fjällning (pityriasis versicolor), andra ger upphov till varblåsor och klåda. Malassezia kan vara en bidragande orsak till mjälleksem i bland annat hårbotten och ansikte. Det är en vanlig sjukdom som förekommer hos 8-10 % av befolkningen i Sverige. I de flesta fall av malasseziainfektioner är behandling med utvärtes läkemedel i olika form, till exempel schampo eller kräm, tillräcklig. I komplicerade fall kan patienten bli hänvisad till en specialist på hudsjukdomar.