COP 15 Misslyckande eller första steget till en långsiktig lösning? Birgitta Resvik, Mårten Bergman Mars 2010

COP 15 Misslyckande eller första steget till en långsiktig lösning? Birgitta Resvik, Mårten Bergman Mars 2010

Innehåll 2 Innehåll Förord....3 1. Ett globalt klimatavtal är av största vikt för det svenska näringslivet s ståndpunkter inför COP15... 4 2. Copenhagen Accord: Är det ett frö till global klimatpolitik i full blom? Översiktlig analys av utkomsten av COP15 och Copenhagen Accord....... 5 3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? Jämförelse av resultatet i Köpenhamn och s ståndpunkter.7 4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid Copenhagen Accord och framtiden för de internationella förhandlingarna. 11 4.1 Vek överenskommelse men också positiva inslag... 11 4.2 Framtiden för de internationella förhandlingarna....13 5. I efterdyningarna av Köpenhamn.... 15 5.1. Intensifierad debatt om införande av skadliga och handelsstörande åtgärder... 15 5.2 Patentfrågan lever vidare i klimatförhandlingarna... 15 5.3 Djävulen finns i detaljerna...16 5.4 IPCC:s trovärdighet är helt avgörande...16 Bilagor...17

Förord 3 Förord Det var i Köpenhamn, efter två år av intensiva tekniska och politiska möten i diverse arbetsgrupper, som det var meningen att den femtonde partskonferensen (Conference of the Parties), COP15 inom FN:s klimatkonvention (United Nations Framework Convention on Climate Change, UNFCCC) skulle etablera ett ambitiöst, omfattande och långsiktigt ramverk för att kontrollera de globala utsläppen av växthusgaser. Högt ställda förväntningar fanns på att COP15, i kraft av ramverket, skulle bli startskottet för ytterligare en serie möten i syfte att göra Köpenhamnsavtalet till ett rättsligt bindande fördrag, vilket skulle ersätta och/eller komplettera Kyotoprotokollet inom en 12 månaders tid. Nu blev inte utfallet detta på grund av en rad olika skäl. Under det sista halvåret inför COP15 i Köpenhamn nedtonades förväntningarna gradvis, speciellt från politiskt håll. Detta visade sig tydligt i den långa och stundom bittra och turbulenta sista plenarsessionen under COP15. Utkomsten av dessa sista förhandlingar mellan världens stats- och regeringschefer blev att de noterade existensen av en politisk deklaration, Copenhagen Accord. Denna deklaration förhandlades fram i sista stund av ett 30-tal länder, vilka står för ca 80 procent av de globala koldioxidutsläppen, och kunde formellt antas. Kritiken på denna relativt svaga politiska deklaration blev massiv. Direkt efter mötet uttryckte också det svenska och det europeiska näringslivet sin besvikelse över att det inte blev en mer kraftfull uppgörelse i Köpenhamn. Men med de nedtonade förväntningarna innan mötet var det knappast förvånande att ett juridiskt bindande avtal inte skulle nås. Däremot förväntade vi oss att mötet skulle ge en tydligare politisk signal, med en klar tidsplan, för ett legalt bindande avtal. Nu har vi fått en lös överenskommelse med en rad frågetecken, avsaknad av tidsplan och därför en oviss framtid. Denna skrift har ingen ambition att vara en fullvärdig analys av COP15 och utvecklingen av den internationella (och europeiska) klimatpolitiken. Vi vill snarare göra ett antal reflektioner och föra resonemang utifrån ett näringslivsperspektiv. I kapitel 1 till 3 ges fakta om s ståndpunkter inför mötet, vad Copenhagen Accord konkret innehåller och vad som uppfyllts genom uppgörelsen. Reflektioner och resonemang förs i kapitel 4 och 5. Stockholm/Bryssel i mars 2010 Birgitta Resvik Ansvarig Energi- och Klimatfrågor Mårten Bergman Handläggare i Bryssel

1. Ett globalt klimatavtal är av största vikt för det svenska näringslivet 4 1. Ett globalt klimatavtal är av största vikt för det svenska näringslivet 1 s ståndpunkter inför COP15 För det svenska och det europeiska näringslivet är ett globalt klimatavtal, vilket ska efterträda Kyoto-protokollet, av största vikt. För näringslivet är en framgångsrik klimatpolitik något som tar hänsyn till och kräver både ekonomisk tillväxt och tillgång till modern teknik. Ett globalt klimatavtal bör grunda sig i marknadsbaserade handelssystem, vilket är det mest kostnadseffektiva sättet att minska utsläppen. Ledstjärnan i den internationella klimatpolitiken bör också vara konkurrensneutralitet. Inför klimatkonferensen i Köpenhamn presenterade dokumentet Ståndpunkter inför COP15. 2 I detta dokument ansåg vi att följande aspekter borde prioriteras för att ett globalt klimatavtal skulle bli verkningsfullt; 1. Etablera en samsyn om det långsiktiga målet; industriländerna accepterar bindande mål, de avancerade utvecklingsländer sätter upp mål och rapporterar utsläppsnivåer på ett transparent sätt samt antar bindande mål för vissa sektorer, utvecklingsländerna utformar en ambition med sin klimatpolitik 2. Utforma nya handelssystem som kan länkas samman i syfte att skapa ett globalt handelsystem 3. Utveckla och öka nyttjande av flexibla mekanismer 4. Sektorsavtal med avancerade utvecklingsländer 5. Hejda avskogningen och tillgodoräkna skogsänkor 6. Finansiering av utsläppsminskande- och anpassningsåtgärder 7. Mätning och rapportering är grundläggande 1 Vi vill tacka kollegor för värdefulla synpunkter i arbetet med denna rapport: Mårten Larsson, Skogsindustrierna. Maria Sandqvist, Teknikföretagen, Eva Jarnvall,. Eventuella felaktigheter i rapporten står självklart författarna för. 2 Ståndpunkter inför COP15, http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/miljo_energi_klimat/standpunkter-infor-cop-15_83390.html

2. Copenhagen Accord: Är det ett frö till global klimatpolitik i full blom? 5 2. Copenhagen Accord: Är det ett frö till global klimatpolitik i full blom? Översiktlig analys av utkomsten av COP15 och Copenhagen Accord 3 Utkomsten av klimatförhandlingar mellan världens stats- och regeringschefer i Köpenhamn blev att de noterade existensen av den politiska deklarationen Copenhagen Accord. Deklarationen består av 12 paragrafer över 2,5 sidor och bygger på ett utkast som en femnationsgruppering (USA, Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika) utvecklade och presenterade i Köpenhamn. 4 Den slutgiltiga deklaration förhandlades fram i sista stund av ett 30-tal länder, vilka står för ca 80 procent av de globala koldioxidutsläppen, och kunde formellt antas. Följande avsnitt tar upp delar av resultatet av förhandlingarna av COP15 i Köpenhamn med specifikt fokus på innehållet i Copenhagen Accord. Vad Copenhagen Accord tydliggör Den politiska överenskommelsen Copenhagen Accord uppmärksammar att den globala uppvärmningen ska hållas under 2 C, det s.k. tvågradersmålet, jämfört med förindustriella nivåer. Detta utifrån den gängse vetenskapliga utgångspunkten fastställd av IPCC.5 Utöver detta stipulerar Copenhagen Accord att en översyn av detta mål ska genomföras under 2015, med en hänvisning till att undersöka möjligheten att minska den globala uppvärmningen till 1,5 C. Från och med den 1 februari 2010 föreskriver Copenhagen Accord att utvecklade länder ska ha rapporterat in siffror för absoluta utsläppsmål. Samma datum gäller för utvecklingsländerna att rapportera sina utsläppsminskade åtgärder. Copenhagen Accord syftar också till att strama upp övervakning, rapportering och kontroll, MRV, 6 för både utvecklade och utvecklingsländernas utsläpp. Copenhagen Accord lägger också grunden för finansiering av klimatåtgärder både för utsläppsminskande åtgärder (mitigation) och anpassningsåtgärder vid klimatförändringar (adaptation), genom beslut på 30 miljarder USD i sk snabbstarts finansiering mellan 2010 och 2012 och 100 miljarder per år i långsiktig finansiering från 2020. Copenhagen Accord föreskriver också att upprätta nya institutionella strukturer, Copenhagen Green Fund och en High Level Panel, för att hantera finansieringsfrågan. Copenhagen Accord fastställer en grund för inrättandet av en mekanism för att minska utsläppen från avskogning och icke-hållbart skogsbruk samt öka upptag av växthusgasutsläpp från skog. Copenhagen Accord inrättar också en mekanism för att snabba på teknikutveckling och tekniköverföring samt innehåller en hänvisning till marknadens roll i att kostnadseffektivt reducera utsläpp. 3 För en detaljerad rapportering av COP15 och Copenhagen Accord se exempelvis Earth Negotiations Bulletin; http:// www.iisd.ca/climate/cop15/ 4 Copenhagen Accord finns i fulltext i Bilaga 1 5 Se exempelvis: Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, 4th Assessment report http://www1.ipcc.ch/ipccreports/assessments-reports.htm 6 Monitoring, Reporting and Verification, MRV

2. Copenhagen Accord: Är det ett frö till global klimatpolitik i full blom? 6 och vad som fortfarande är oklart Copenhagen Accord är en politisk deklaration där den legala statusen är ytterst oklar. Det är inte juridiskt bindande och deklarationen förutser inte, i sin nuvarande form, att bli legalt bindande under 2010. Överlag ger Copenhagen Accord ingen tydlig inriktning, i form av någon fastslagen tidtabell, för den framtida utvecklingen. Detta gäller framförallt tidpunkten då ett legalt bindande avtal skulle kunna signeras. Copenhagen Accord fastställer inga bindande globala reduceringsmål för de utvecklade länderna på varken medellång (till år 2020) eller på lång (till år 2050) sikt. Det långsiktiga målet har alltså lämnats utanför den politiska deklarationen från Köpenhamn. Deklarationen pekar inte heller på någon tidpunkt när de globala utsläppen ska nå sin topp. De hittills inrapporterade reduceringsmålen från parterna som skrivit under Copenhagen Accord räcker inte, med dagens gängse vetenskapliga utgångspunkt, att hålla den globala uppvärmningen under 2 C. Copenhagen Accord stipulerar en politisk vilja gällande finansiering av klimatåtgärder, både för reducerings- och anpassningsåtgärder. Däremot hänvisar det inte till hur mycket som ska komma från det offentliga och det privata samt vilka krav de utvecklade länderna ställer på utvecklingsländerna för att dessa ska få ta del av finansieringen. Ytterligare viktiga resultat av förhandlingarna under COP15 Mötet i Köpenhamn medförde en viss framgång i arbetet med att öka medvetenheten om att förstärka de flexibla mekanismerna, speciellt de sk Clean Development Mechanism, CDM. COP15 gav ett förlängt mandat för de båda förhandlingsspåren, det så kallade Kyotospåret, AWG-KP, och det så kallade Konventionsspåret, AWG-LCA.7 7 Ad-hoc Working Groups of the Kyoto Protocol, AWG-KP och Long-term co-operative action, AWG-LCA

3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? 7 3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? Jämförelse av resultatet i Köpenhamn och s ståndpunkter COP15 och deklarationen Copenhagen Accord gav ett flertal svar på vilken riktning de internationella klimatförhandlingarna kommer att ta i framtiden. Men det gav också lika många frågetecken. Följande avsnitt behandlar en översiktlig analys av resultatet av förhandlingarna i Köpenhamn med fokusering på de ståndpunkter presenterade inför COP15. 1. Etablera en samsyn om det långsiktiga målet; industriländerna accepterar bindande mål, de avancerade utvecklingsländer sätter upp mål, rapporterar utsläppsnivåer på ett transparent sätt samt antar bindande mål för vissa sektorer, utvecklingsländerna utformar en ambition med sin klimatpolitik Copenhagen Accord föreskriver att från och med den 1 februari 2010 ska de utvecklade länderna (dvs. de utvecklade länderna som skrivit på den politiska deklarationen) ha rapporterat in siffror för absoluta utsläppsmål till år 2020 till UNFCCC. Samma datum gäller för utvecklingsländerna att rapportera sina utsläppsminskade åtgärder i form av NAMAs. 8 Copenhagen Accord syftar också till att strama upp övervakning, rapportering och kontroll, MRV, för både utvecklade och utvecklingsländernas utsläpp. Innan Köpenhamnsmötet fanns det stora förhoppningar om att COP15 skulle komma överrens om och skriva ner nationella utsläppsmål på lång sikt. Exempelvis USA hade tydligt deklarerat ett mål att reducera utsläppen med 80 procent till 2050. EU uttalade sig också kollektivt om ett långsiktigt reduktionsmål för industrialiserade länder på 60-80 procent. I Copenhagen Accord finns ingen hänvisning eller skrivning om denna långsiktiga tidshorisont. Däremot finns en implicit hänvisning till långsiktsmålet i och med att det finns en politisk vilja att uppnå tvågradersmålet, men Copenhagen Accord ger ingen hänvisning till vem som ska göra vad och hur mycket, för att det långsiktiga tvågradersmålet ska uppnås. De svåraste frågorna inom de internationella klimatförhandlingarna är således fortfarande olöst. Istället rapporterar länderna, i ett första steg, de nationella utsläppsmålen på en kortare tidshorisont, till 2020, vilket innan Köpenhamn sågs som mer problematiskt. En viktig detalj är att de inrapporterade utsläppsmålen i Copenhagen Accord inte är legalt bindande, vilket innebär att målen under en fortsatt osäker tidsperiod är tentativa. Näringslivet i Europa ser med besvikelse på att det inte blev en kraftfullare överenskommelse gällande de bindande utsläppsmålen, framförallt för industriländerna, Annex 1. En viktig utgångspunkt i den internationella klimatpolitiken är att, i så stor utsträckning som möjligt, avtala om konkurrensneutrala villkor. Detta blev inte verklighet genom COP15. I likhet med det nuvarande Kyoto-avtalet och EU:s klimatpaket med ett legalt bindande mål om 20 procent reducering av utsläppen till 2020, är det rimligt att industriländerna tar ett mer långtgående ekonomiskt och klimatmässigt ansvar. Det kräver dock att samtliga Annex 1 länder, d.v.s. även exempelvis USA, Kanada, Japan, Ryssland, Australien m.fl., accepterar motsvarande bindande mål. 8 Nationally Appropriate Mitigation Actions, NAMAs

3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? 8 Industriländernas acceptans av mer långtgående ansvar innefattar dock att konkurrensneutraliteten måste upprätthållas i största möjliga mån. Snabbväxande ekonomier, s.k. avancerade utvecklingsländer, måste sätta upp tydliga utsläppsmål före år 2020 och börja rapportera utsläppsnivåer på ett stringent och transparent sätt. 2. Utforma nya handelssystem som kan länkas samman i syfte att skapa ett globalt handelsystem För det svenska och det europeiska näringslivet har upprättandet av det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter, EU ETS, varit det enskilt viktigaste steget som har tagits i klimatarbetet. Det har dock medfört stora utgifter och kostnaden har burits av näringslivet och konsumenterna. I Köpenhamn ville näringslivet få en tydlig indikation på att konkurrerande länder och regioner skulle följa efter. I resultatet av COP15 och i Copenhagen Accord finns det ingen direkt hänvisning till nationella, regionala eller ett globalt utsläppshandelssystem, vilket näringslivet anser vara beklagligt. Det viktiga för klimatet är att ett tak för utsläppen fastställs genom marknadsbaserade handelssystem och att de olika framtida handelssystemen sedan kan länkas samman. Syftet med detta är att i framtiden få ett globalt pris på koldioxid. Däremot har EU sedan en tid beslutat om ambitionen att samtliga OECD-länders befintliga eller framtida utsläppshandelsystem bör vara sammanlänkade år 2015. Arbetet genom t.ex. International Carbon Action Parnership, ICAP, kan vara en väg att hitta mekanismer så att systemen i framtiden fungerar tillsammans. USA har, utöver det redan upprättade Regional Greenhouse Gas Initiative, RGGI, inlett ett lagstiftningsarbete om ett handelssystem. Kommer detta att etableras inom något år, är det ett stort steg framåt för bättre klimat och en förbättrad relativ konkurrenssituation. Handelssystem har också diskuterats i bl.a. Australien och Nya Zeeland, men det är osäkert hur och när handelssystem kan införas. 3. Utveckla och öka nyttjandet av flexibla mekanismer Näringslivet anser att flexibla mekanismer, såsom CDM och JI, är bra instrument för att genomföra utsläppsreducerande åtgärder i samarbete mellan länder. 9 De har också i huvudsak uppfattats som positiva för såväl investerare som mottagare. Utifrån Köpenhamnsmötet ville näringslivet se förstärkningar och förenklingar av användandet av dessa mekanismer. Då exempelvis nästan 2000 CDM projekt registrerats från starten fram till idag, behövs administrationen effektiviseras och att det ska vara rimligt enkelt att använda dessa. Det behövs också en balans mellan mottagarlandets utvecklingsnivå och hur mycket CDM man får utnyttja. Näringslivet ville se signaler i Köpenhamn som skulle öka effektiviteten och trovärdigheten för hela systemet som omgärdar de flexibla mekanismerna. Under COP15 gjordes också stora ansträngningar för att komma till beslut om en framtid och en utökad användning av CDM. Förhandlingarna medförde att resultat uppnåddes i användning av standardiserade baslinjer, utveckling av en procedur för överklagande och förbättringar i den regionala distributionen. Vissa framsteg gjordes i öppenheten av CDM-processen, s.k. Code of Conduct, även om den blev vag. 9 Clean Development Mechianism, CDM och Joint Implementation, JI

3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? 9 Det kan konstateras att regelverket börjar komma på plats, men den stora frågan är huruvida efterfrågan kommer finnas på CDM. Det är ju inte klarlagt hur företag och länder kommer att kunna tillgodoräkna sig dessa investeringar. 4. Sektorsavtal med avancerade utvecklingsländer Då förväntningarna på att de avancerade Annex 2-länderna ska anta bindande utsläppsmål i samma utsträckning som västvärldens länder (Annex 1) varit låga har tanken om sektorsavtal funnits med i diskussionerna en längre tid. För näringslivet är frånvaron av ett globalt avtal problematiskt, både ur klimatsynpunkt men också för att det medför en snedvriden konkurrens. Problemet uppkommer med s.k. koldioxidläckage, där globalt konkurrensutsatta företag i utsläppsreglerade områden flyttar till oreglerade regioner med ökade globala utsläpp som följd. En lösning som diskuterats är att de avancerade utvecklingsländerna antar bindande mål för sina globalt konkurrensutsatta industrier, s.k. sektoriella handelssystem. De sektorer som är mest sårbara i sammanhanget är cement-, papper och massa-, raffinaderi-, kemi-, metall-, järn- och stålindustrin samt mineralutvinning. I diskussionerna har EU tidigare tagit fram tre olika förslag på eventuell utformning av sektorala handelssystem. 10 Två av förslagen är dock mjuka varianter på ett handelssystem, där de avancerade utvecklingsländernas industrier antingen erhåller eftergifter i form av ekonomiska lättnader eller förutsätts gå med på frivillig basis. Näringslivet anser att en fungerande marknad, utan läckage, tillkommer endast om en betydande andel av konkurrenter har samma spelregler oavsett region. anser därför att om sektoravtal ska bli en möjlighet, krävs ett s.k. skarpt sektorsavtal med bindande mål. Alla andra varianter är verkningslösa, då de inte minskar de globala utsläppen av växthusgaser eller den snedvridande konkurrensen. Förhandlingarna och utkomsten av Köpenhamnsmötet gjorde inga framsteg på området med sektoriella avtal. Detta var heller inte väntat. Med tanke på utfallet från förhandlingarna och det vaga resultatet utifrån Copenhagen Accord, anser näringslivet att debatten bör fortsätta och intensifieras kring möjligheten att ingå sektoriella avtal med bindande utsläppsmål. Näringslivet anser att sektorsmekanismer kan vara ett av många sätt att få med utvecklingsländerna och fokusera på de största utsläppskällorna. 5. Hejda avskogningen och tillgodoräkna skogsänkor Avskogningen står för ca 20 procent av de globala utsläppen av växthusgaser och utgör därför en stor potential till utsläppsminskningar. Näringslivet anser därför att en mycket väsentlig del i ett framtida internationellt avtal är mekanismer, finansiering och strukturer för hur man ska uppnå en minskad avskogning och bättre markutnyttjande. De är några av de första åtgärderna som snabbt kan ge effekt. Glädjande var att Köpenhamnsförhandlingarna gjorde fortsatta framsteg för att minska utsläpp från avskogning och försämring av skogstillståndet i utvecklingsländer, inom det s.k. REDD. 11 Man var nära en överenskommelse om hur man ska övervaka, verifiera och rapportera den verksamhet som ett utvecklingsland vidtar för att uppnå utsläppsminskningar, de åtgärder som länder bör följa på vägen för att minska avskogningen och de miljömässiga och sociala garantier som bör uppfyllas för att säkerställa att insatser mot avskogning bidrar till hållbart skogsbruk. Vad som inte 10 Sectoral no-lose mechansims, Sectoral CDM och Sectoral Emission Trading. 11 Reducing Emissions from Deforestation and Forest Degradation, REDD.

3. Resultatet av COP15: Gavs det fler frågor än svar? 10 löstes under Köpenhamn var nationella och/eller regionala strategier, mål för 2020 och finansieringen. Detta är något som kommer att fortsätta att diskuteras. Inom markanvändnings- och skogsområdet för LULUCF 12 gjordes inga direkta framsteg i Köpenhamn men parterna uppger att man börjar få en gemensam uppfattning om hur skogsbruk ska redovisas. Principerna är dock inte fastställda och det är oklart hur skogsprodukternas ska redovisas i ett klimatavtal. Skogsbruk är idag frivilligt att rapportera men det kan komma att bli obligatoriskt. Sveriges har valt att rapportera skogsbruk. Beroende av hur reglerna för skogbruk och skogsprodukter utformas kan de komma att bli viktiga delar i utvecklingen av en nationell klimatpolitik. 6. Finansiering av utsläppsminskande- och anpassningsåtgärder En av de mest kontroversiella frågorna i diskussionerna om ett nytt internationellt klimatavtal har varit finansieringen. Näringslivet har stor förståelse för vikten av detta, framförallt i strävan att få med utvecklingsländerna på ett nytt klimatavtal. Utifrån COP15 och i Copenhagen Accord läggs nu grunden för betydande finansiering av klimatåtgärder både för utsläppsminskande åtgärder (mitigation) och anpassningsåtgärder vid klimatförändringar (adaptation). I Copenhagen Accord fastställs 30 miljarder USD i sk snabbstarts finansiering mellan 2010 och 2012 samt 100 miljarder USD per år i långsiktig finansiering från 2020. Deklarationen föreskriver också att upprätta nya institutionella strukturer, Copenhagen Green Fund och en High Level Panel, för att hantera finansieringsfrågan i framtiden. I huvudsak anser näringslivet att Copenhagen Accord medför ett framsteg i finansieringsfrågan. Däremot föreskriver deklarationen inte var dessa pengar ska komma ifrån eller hur stor andel av denna finansiering som ska tas från det offentliga och det privata näringslivet. Svenskt och europeiskt näringsliv anser att finansiering i största möjliga mån bör betalas av redan etablerade mekanismer, exempelvis genom framtida statliga intäkter från auktioneringen av utsläppsrätter inom EU ETS och inom ramen för avsättningsfonder genom flexibla mekanismer såsom CDM och JI. Det är av avgörande betydelse för det svenska och det europeiska näringslivet att inga ytterligare finansiella bördor läggs till, vilket kan medföra konkurrensnackdelar. 7. Mätning och rapportering är grundläggande Genom att använda internationella standarders och riktlinjer ges största möjliga trovärdighet till data. Näringslivet stödjer att riktlinjer som exempelvis IPCC Guidelines och ISO 14064, kan stå som grund för framtida rapportering. Mätningar och rapporter måste verifieras och för näringslivet är det grundläggande att vi kan lita på den data som rapporteras in. Förhandlingarna under COP15 resulterade i, för näringslivet, en acceptabel lösning på den långdragna och politisk infekterad fråga rörande övervakning, rapportering och kontroll, MRV. Copenhagen Accord syftar till att strama upp MRV både för utvecklade och för utvecklingsländernas utsläpp. Även när det gäller frågan om finansiering och MRV sätter näringslivet stort hopp till att de utvecklade ländernas pengar till anpassnings och utsläppsreducerande åtgärder används på det bästa och mest effektiva sättet. Därför sätter näringslivet stor tilltro till att de nya institutionella strukturer, Copenhagen Green Fund och en High Level Panel, kommer att bli effektiva i sin hantering av finansieringsfrågan. 12 Land Use Land Use Change and Forestry, LULUCF.

4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid 11 4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid Copenhagen Accord och framtiden för de internationella förhandlingarna Resultatet från COP15 i Köpenhamn blev för många en stor besvikelse. Copenhagen Accord var långt under mångas förväntningar men knappast en förvånande utgång av ett det komplexa storpolitiska spelet som förs mellan länder inom UNFCCC. Följande avsnitt belyser näringslivets syn på den politiska deklarationen samt förväntningar på de framtida internationella klimatförhandlingarna. 4.1 Vek överenskommelse men också positiva inslag Eftersom så höga förväntningar och så mycket politisk prestige sattes till COP15 i Köpenhamn, blev också besvikelsen över resultatet mycket stor. Vissa kallar det för en vek överenskommelse av floppkaraktär, vissa kallar det för en katastrof. Utifrån näringslivets horisont kan man med hjälp av denna korta sammanställning se att man ska vara försiktig med att kalla resultatet av mötet i Köpenhamn för en katastrof. Det är en vek politisk överenskommelse som innefattar stor osäkerhet om framtiden inom en rad strategiska nyckelfrågor. Däremot bör överenskommelsen ses som ett steg på vägen. I Copenhagen Accord finns flera positiva skrivningar om att tvågradersmålet ska nås, satsningar på att minska avskogningen, finansiering till utvecklingsländerna har angetts med konkreta tal. Dessutom måste utsläppsminskningar kunna mätas, rapporteras och verifieras. Utöver detta är det också positivt att många länder offentligt deklarerade sina ambitioner för utsläppsminskningar. Några länder var till och med tydliga med att de ska genomföras, även om det inte skulle nås ett internationellt avtal. Bland annat kommer Brasilien att satsa egna pengar för att minska avskogningen och industriutsläppen. Ryssland, som länge varit mycket lågmäld i klimatfrågan, hävdade att utsläppsminskningar ska nås oavsett utkomsten av de multinationella förhandlingarna och att energieffektivisering är bra för landets utveckling. Frågan är ju givetvis vad skrivningarna i Copenhagen Accord betyder och om de inom en snar framtid kan leda fram till ett legalt bindande avtal. Däremot, har man följt de internationella förhandlingarna under en låg tid, så har mycket hänt och stora framsteg har gjorts. USA:s intåg på den globala klimatpolitiska arenan underlättade givetvis för att nå en form av uppgörelse. Däremot visade det sig med all tydlighet i Köpenhamn att USA saknar politiskt tryck på hemmaplan i klimatfrågan. Förslag till ny amerikansk klimatlagstiftning, innehållande bl.a. bindande utsläppsmål och ett utsläppshandelssystem befinner sig i skrivande stund under behandling i Senaten och beslut kan komma att fattas under våren. Läget är minst sagt mycket oklart hur denna lagstiftning kommer att se ut i slutänden. USA:s intåg på scenen har också bidragit till att BRIC-länderna har lyft sig i klimatfrågan. Detta gäller inte minst Kina. Att USA och Kina har tagit aktivare del i förhandlingarna är positivt, men det var också på grund av dessa båda som det inte blev ett mer ambitiöst resultat. Ingen av dessa två hade ambitionen att gå längre. Europeiska Unionen har under de senaste två åren antagit en ledarroll när det gäller klimatet och klimatmål. EU:s stats- och regeringschefer beslutade i december 2008 att införa ett bindande redu-

4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid 12 ceringsmål av växthusgaser om 20 procent till år 2020 jämfört med 1990 år nivåer. Som hävstång i förhandlingarna användes också moroten att om andra utvecklade länder införde liknande och jämförbara åtgärder som EU, skulle Unionen omvandla målet till 30 procent för samma tidsperiod. EU ansåg att detta var ett trumfkort för att få till ett legalt bindande avtal i Köpenhamn. Med facit i hand var det tydligt att EU förhandlingsstrategi inte fungerade. Gång på gång kringgicks EU i förhandlingarna av andra ländergrupperingar eller större nationer. EU:s förhandlingsstrategi visade sig falla till korta när det väl gällde att sy ihop ett internationellt avtal. Detta beror troligtvis inte på att EU handlade fel, utan visar med all tydlighet på hur komplext förhandlingarna inom FN:s regi har blivit. I Köpenhamn blev det uppenbart att det fanns grupperingar och länder som, av olika skäl, inte hade ambitionen att förhandla om ett nytt klimatavtal. Vissa verkade bara vara intresserad av att sinka förhandlingsprocessen med att peka på detaljerade procedurfrågor. Större Annex 1-länder, framförallt USA, saknade politiskt mandat att skriva på ett legalt bindande avtal. Eftersom beslut inom UNFCCC av princip ska tas med enhällighet, medförde detta att det inte spelade någon roll om EU lockade med 30 procent, vilket rimligtvis bör bli en tankeställare för EU och dess framtida förhandlingsstrategi. Denna realitet bör också vara en tankeställare för de opinionsbildande organisationerna som pekat på att EU gör för lite och att om bara EU visar att man är villig att gå till 30 procents reducering så kommer alla andra att följa efter. Sveriges miljöminister Andreas Carlgren påpekade just detta i en kommentar till den europeiska miljörörelsens agerande inför COP15; Miljörörelsens strategi att i stort sett bara sätta press på EU i en fråga som är global var ett misstag. Illusionen att om EU höjer sina bud, så följer övriga med, är just en illusion. Får vi inte med de stora länderna, räddar vi inte klimatet. Tio procent ytterligare minskade utsläpp i EU skulle ätas upp på två år om Kinas utsläppsökningar fortsätter. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar. 13 EU behöver nu analysera resultatet i Köpenhamn. I skrivande stund håller EU-kommissionen, på uppdrag av EU:s miljöministrar, på att ta fram en djupare analys av resultatet och EU:s nästa steg fram till COP16 i Mexico i slutet av 2010. EU-kommissionens analys förväntas publiceras i slutet av februari. Den 28 januari skickade EU, genom det Spanska EU-ordförandeskapet, ett brev till FN:s klimatkonvention UNFCCC. I detta brev står EU fast vid att införa ett bindande reduceringsmål om 20 procent till år 2020 jämfört med 1990 år nivåer. EU låter också meddela att detta mål kommer bli 30 procent om andra utvecklade länder inför liknande och jämförbara åtgärder samt om utvecklingsländerna åtar sig att bidra i tillräcklig utsträckning efter ansvar och förmåga. Det svenska och europeiska näringslivet anser att EU:s bedömning att behålla 20 procentmålet är korrekt. EU bör inte öka sitt åtagande till 30 procent innan andra utvecklade länder och ekonomier antar mer substantiella och bindande avtal som kan jämföras med EU:s. Det visade sig också att det inte gick att locka andra länder med 30 procent. Därför kommer ett alltför högt unilateralt mål bara skada det europeiska näringslivets konkurrenskraft samt öka risken för koldioxidläckage, utan att vara till nytta för det globala klimatet eller för den delen att EU ska behålla en ledarroll. 13 DN debatt 2010-01-03 Så ska vi fortsätta arbetet med att rädda klimatet http://www.dn.se/opinion/debatt/sa-ska-vifortsatta-arbetet-med-att-radda-klimatet-1.1021504

4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid 13 Näringslivet bedömer att en av de viktigaste framtida strategierna måste vara att konsekvent arbeta för en ambitiös teknikutveckling och premiera utvecklingen av klimatneutral teknik. Detta för att EU ska kunna möta de ambitiösa målsättningarna som satts upp i energi- och klimatpaketet. Eco Efficient Economy eller Green Growth är samlingsnamn för positiva satsningar att få ut nya produkter och arbeta mer resurseffektivt, vilket är nyckeln till ökad konkurrenskraft och nya marknadsandelar. Det är på detta sätt som Europa i framtiden kan hävda sig i en allt tuffare konkurrens för teknikutveckling. EU-kommissionen presenterade nyligen Strategic Energy Technology plan, den s.k. SET-plan, vilken poängterar vikten av kraftigt ökade satsningar på forskning och demonstrationsprojekt. 14 Det viktiga är nu att gå från analys till handling. Detta kräver att EU avsätter mer av de gemensamma medlen och det är lämpligt att göra dessa omprioriteringar i samband med omstruktureringen av EU:s budget. EU:s satsningar på kolsnål teknikutveckling måste i framtiden jämföras med vad som händer i USA och Kina. Det räcker inte att EU jämför vad man själv gjort historiskt. Näringslivet är fortsatt beredd att kraftigt satsa på teknikutveckling och ser det som nyckeln för att lösa den utmaning vi står inför. Det viktigaste för näringslivet är dock att få tydliga politiska signaler för att de nödvändiga investeringarna på plats. 4.2 Framtiden för de internationella förhandlingarna Klimatförhandlingarna i Köpenhamn visade med tydlighet på de svårigheter som kan uppstå när världen ska enas kring viktiga globala frågor. Särskilt om frågorna handlar om morgondagens värld. Förhandlingar kör fast på grund av bråk mellan länder eller grupperingar, om smådetaljer och minsta paragraf och kommatecken. När det händer går förhandlingarna trögt, i värsta fall avstannar de helt. Dyrbar tid går åt att fastna i procedurfrågor och de parter som inte vill att förhandlingarna ska gå framåt, kan helt frankt gå in och stoppa och obstruera. Detta hände vid ett flertal tillfällen i Köpenhamn men också under de förberedande mötena i Bonn och Barcelona. Att förhandlingarna om klimatet inom FN tar beslut via enhällighet, visade sig också vara en stor svaghet i ljuset av resultatet från Köpenhamn. FN eftersträvar enhällighet i beslut men det är ingen helig regel. Förhandlingarna inom ramen för UNFCCC borde därför kunna fatta beslut med någon form av kvalificerad majoritet, detta för att minska möjligheterna för vissa länder att medvetet agera bromskloss. 15 I grund och botten handlar förhandlingarna om förtroende mellan den utvecklade världen och den mindre utvecklade världen. Förtroendet är en mycket viktig ingrediens i alla typer av förhandlingar. Under Köpenhamnsmötet lyste denna ingrediens med sin frånvaro. Under den trettonde partskonferensen på Bali bildades två förhandlingsspår under UNFCCC, AWG-KP och AWG-LCA. Meningen var att dessa grupper skulle vara stark bidragande till att förhandla fram det nya bindande avtalet och avsluta sitt arbete i Köpenhamn och COP15. Däremot lyckades inte partskonferensen att sammanfoga de två förhandlingsspåren till en enda förhandling, vilket innebär att dess mandat kommer att förlängas, i första hand fram till COP16 i Mexico. Detta innebär i praktiken att en av de viktigaste och konkontroversiella frågorna om en fortsättning av Kyotoprotokollet och den rättsligt bindande karaktären av resultatet enligt Konventionen fortfarande är olöst. Dessutom finns risken att de senaste två årens arbete i AWG-KP och AWG- LCA kan medföra att alla frågor som har diskuterats kan tas upp på nytt. 14 EU-kommissionens Strategic Energy Technology plan http://ec.europa.eu/energy/technology/set_plan/set_plan_en.htm 15 Diplomaten Jan Eliasson för ett resonemang om detta i en DN-debattartikel dec 2009, FN kan fatta beslut om klimatet utan enhällighet http://www.dn.se/opinion/debatt/fn-kan-fatta-beslut-om-klimatet-utan-enhallighet-1.1018522

4. Sammanfattning: Positiva inslag men klimatarbetet förlorar tid 14 UNFCCC visade sig med all tydlighet i Köpenhamn vara ett trubbigt instrument för beslutsfattande och behöver därför vässas väsentligt i framtiden. Men finns det något alternativ till FN-processen? Näringslivet bedömer att FN-processen inom ramen för UNFCCC har en viktig roll att fylla och att den även i framtiden ska vara garanten för en internationell klimatpolitisk förhandlingsplattform. Utan denna plattform är risken överhängande att länder och regioner sluter sig i någon form av nationella lösningar kring klimatfrågan. Klimatfrågan är global och bör förhandlas och beslutas på den globala arenan. Däremot måste systemet reformeras och även andra aktörer, t ex näringslivet, bör bjudas in att vara mer aktiva i förhandlingarna. Utan en process under ledning av FN finns stor risk för att klimatnationalism och protektionism växer och slår rot. Framtiden får utvisa vad grupperingar som exempelvis G20, G8, Major Economic Forum, MEF, får för betydelse i den internationella klimatdebatten. Näringslivet ser gärna att dessa fora också kan komma med ytterligare konstruktiva och värdefulla bidrag till FN-processen och UNFCCC. Näringslivet har sedan länge arbetat med klimatfrågan och är mån om att se sig själv som en del av lösningen på klimatutmaningen. Som exempel bör nämnas att under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009, anordnade, tillsammans med den europeiska näringslivsorganisationen BusinessEurope och EU-kommissionen, sju affärsmannatoppmöten. 16 Delegationen av näringslivsföreträdare leddes av s ordförande Signhild Arnegård Hansen. Dessa affärsmannatoppmöten hölls i anslutning till EU:s formella politiska toppmöten med tredje land. Under dessa formella affärsmannatoppmöten var givetvis klimatfrågan en av huvudpunkterna på agendan. Det svenska och europeiska näringslivet drev frågan om bindande avtal för de utvecklade länderna, ett globalt pris på koldioxid, översyn av systemet med flexibla mekanismer samt att förbättra möjligheterna till tekniköverföring där skydd av patent var en nyckelfråga. Vi förutsätter, och ser fram emot, att näringslivet kommer att få en större roll i de internationella klimatförhandlingarna i framtiden. Ska vi komma överrens om effektiva åtgärder för att reducera utsläppen av växthusgaser måste näringslivet, kanske framförallt det globalt konkurrensutsatta näringslivet, inkluderas i förhandlingsprocessen. Näringslivet är ju faktiskt de som i framtiden kommer att använda effektiva och väl utformade flexibla mekanismer till nytta för globala utsläpp. Det är potentiellt också länders globalt konkurrensutsatta industrier som kan visa vägen för resten av landet och införa sektorsvisa bindande utsläppstak, som innebär att företag i utvecklingsländerna får samma förutsättningar som i industriländerna. Det visade sig med all tydlighet utifrån resultatet av Köpenhamnsmötet att denna typ av förhandlingar inte är en enkel uppgift. Uppgiften att få ihop ett bindande avtal är mycket svår och mycket stor. Näringslivet är optimistiskt men är också realistiskt. COP15 i Köpenhamn var ett steg på vägen, ytterligare utmaningar och möjligheter väntar framöver. Näringslivet är villiga och väl rustade för att möta de båda. 16 Affärsmannatoppmötena hölls med Sydafrika, Ryssland, Kina, Indien, Brasilien, Ukraina och USA. Läs mer på: http:// www.svensktnaringsliv.se/english/eu_business_summit/

5. I efterdyningarna av Köpenhamn 15 5. I efterdyningarna av Köpenhamn Orosmoln som tornar upp sig inom den internationella klimatpolitiken Den veka politiska deklarationen och bristen på en ordentlig tidsplan har medfört att många kritiska röster höjdes för att hitta lösningar till det vakuum som uppkom direkt efter COP15 i Köpenhamn. Det är röster som proklamerar för klimatnationalism och protektionistiska åtgärder. I detta avsnitt tas fyra för näringslivet orosmoln upp för diskussion. 5.1. Intensifierad debatt om införande av skadliga och handelsstörande åtgärder Sedan ett par år har politiker, främst amerikanska och europeiska, lyft tankar om införande av någon form av gränstull mot vissa produkter eller länder som inte följer, framförallt den europeiska, linjen att minska utsläppen. Denna debatt har också intensifierats efter Köpenhamn. Det man talat om är exempelvis Border Adjustment Measures, BAM, Border Adjustment Tariffs, BAT, och Border Tax Adjustment, BTA. Oavsett vad man väljer att kalla det är syftet det samma och anser att det är definitivt fel väg att gå för att göra klimatet och miljön en tjänst. Om exempelvis EU inför en tull på varor från utomeuropeisk industri, kommer denna nytillkomna gränsskyddsåtgärd med allra största sannolikhet uppfattas av de allra flesta utvecklingsländer som ren protektionism. Detta skulle i sin tur leda till motåtgärder gentemot EU:s export. Detta är bara en av flera invändningar man kan ha mot denna typ av förslag. Om vi ska nå internationell framgång i arbetet med att begränsa utsläppen av växthusgaser lär samförstånd, och inte ren konfrontation, vara den enda rimliga utvägen. 5.2 Patentfrågan lever vidare i klimatförhandlingarna Idag är de flesta överens om att vi inte kan gå baklänges in i framtiden. Det är inte den nya tekniken som hotar miljö och klimat, utan den gamla. För att säkerställa hållbar utveckling och dämpa klimatförändringarna krävs massiva satsningar på att ta fram och sprida ny, klimatvänlig teknik. En central punkt är att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna utan att detta leder till en negativ klimatpåverkan. Det är därför inte förvånande att frågor kring teknik och tekniköverföring hamnade i fokus inför och under COP15 i Köpenhamn. De föreslagna åtgärderna var dock av mycket olika karaktär. Det är allt från modesta krav på samarbete kring immaterialrättigheter och upprättande av teknikpooler, till radikala ingrepp som att avskaffa patentskydd för klimatteknik eller att införa specifika regler som underlättar tvångslicenser på detta område. Ur ett näringslivsperspektiv blev resultatet av förhandlingarna på patentområdet inte speciellt klargörande. Teknologigruppen under AWG-LCA kom överens om att etablera en mekanism för teknikspridning med en exekutiv teknologikommitté samt ett klimatteknologicenter. Däremot löstes inte frågan om rapporteringen mellan centret och kommittén, länken mellan kommittén och hur denna ska finansieras och immaterialrättens roll när det gäller teknikspridning. I och med att AWG-LCA har fått ett utökat mandat att förhandla under 2010 fram till COP16 i Mexico hoppas näringslivet på en lösning på dessa frågetecken. Men att jämka ihop detta blir, milt uttryckt, en stor framtida utmaning.

5. I efterdyningarna av Köpenhamn 16 Att på ett globalt plan nå en överenskommelse kring tekniköverföring som inte skapar osäkerhet kring patentskyddet är helt avgörande. Stabila spelregler kring möjligheten till immaterialrättsskydd är en viktig förutsättning för att stimulera en snabb och diversifierad teknikutveckling genom privata företag. 5.3 Djävulen finns i detaljerna En utveckling mot ett avtal som bygger på ländernas frivilliga åtgärder i kombination med rapportering ger inte den förutsägbarhet och långsiktighet som behövs. Att utveckla nya produkter eller investera i ny produktion innebär stora kostnader och därmed risker, men dessa kan minskas genom stabilitet och transparens. Därför behövs internationellt harmoniserade högt ställda krav på minskningar av koldioxidutsläpp. Det skulle ge de signaler industrin behöver för att satsa på klimateffektiv teknik. Även om enskilda länder kan komma att införa ambitiösa klimatåtgärder, så blir det svårare att förutse vilka krav som kommer att ställas och hur de kommer att genomföras i det enskilda landet. Det i sin tur leder till större osäkerhet. En annan risk är avsaknaden av ett avtal som ger globalt gemensamma ramar och metoder för hur målen skall nås. Styrmedel kan komma att utformas med mer nationella särkrav som i praktiken blir handelshinder. Styrmedel kan självklart inte vara identiska mellan de skilda länderna, men det finns behov av internationellt samarbete om utformning av styrmedel, så att villkoren för att sälja produkter och producera blir likartat i världen. Här bör man använda globala standarder. I förhandlingarna finnas detaljer om finansiering av åtgärder, tekniköverföring, flexibla mekanismer (CDM, JI och handel med utsläppsrätter) etc. Dessa delar kommer att ha betydelse för svenskt näringsliv. De kommer att utgöra grunden för det internationella samarbetet för teknikspridning. Därför är det viktigt att man i de fortsatta förhandlingarna hittar bra och transparanta lösningar. Viktiga områden är också spridning av tekniskt kunnande, internationellt samarbete för att underlätta spridning av ny teknik och vikten av att använda globala standarder. Mycket av detta finns med i diskussionen och det finns stöd från Sverige och EU för dessa tankar. Utvecklingsländerna har i sin tur självklart en viktig roll att utveckla sin klimatpolitik och bedöma vilken teknik och kunskap de bör efterfråga. 5.4 IPCC:s trovärdighet är helt avgörande FN:s klimatpanel, Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, har till uppgift att fastställa risken för klimatförändringar orsakade av mänskliga aktiviteter. IPCC betraktas av de flesta som en seriös auktoritet rörande frågor om klimatförändringar och klimatpanelens rapporter ligger till grund för en rad viktiga politiska beslut, som i högsta grad påverkar näringslivets verksamhet. Inför och efter Köpenhamnsmötet har IPCC:s vetenskapliga arbete starkt ifrågasatts. Även om IPCC analyserar och behandlar ett mycket stort material, är utrymmet för misstag från deras sida minimalt. Det är därför helt avgörande att arbetet inför kommande rapport, 5th Assessment Report, som ska presenteras under 2013, innefattar en grundlig översyn av de begångna misstagen och tar kritiken på allvar för att upprätthålla en hög tillit till det framtida arbetet. Näringslivet anser därför att det är av största vikt att IPCC:s framtida arbete håller en hög nivå av transparens, vilket är grunden för allt seriöst vetenskapligt och akademiskt arbete.

Bilaga 1 17 Bilaga 1 The Conference of the Parties, Advance unedited version Decision -/CP.15 Takes note of the Copenhagen Accord of 18 December 2009. Copenhagen Accord The Heads of State, Heads of Government, Ministers, and other heads of the following delegations present at the United Nations Climate Change Conference 2009 in Copenhagen: [List of Parties] In pursuit of the ultimate objective of the Convention as stated in its Article 2, Being guided by the principles and provisions of the Convention, Noting the results of work done by the two Ad hoc Working Groups, Endorsing decision x/cp.15 on the Ad hoc Working Group on Long-term Cooperative Action and decision x/cmp.5 that requests the Ad hoc Working Group on Further Commitments of Annex I Parties under the Kyoto Protocol to continue its work, Have agreed on this Copenhagen Accord which is operational immediately. 1. We underline that climate change is one of the greatest challenges of our time. We emphasise our strong political will to urgently combat climate change in accordance with the principle of common but differentiated responsibilities and respective capabilities. To achieve the ultimate objective of the Convention to stabilize greenhouse gas concentration in the atmosphere at a level that would prevent dangerous anthropogenic interference with the climate system, we shall, recognizing the scientific view that the increase in global temperature should be below 2 degrees Celsius, on the basis of equity and in the context of sustainable development, enhance our long-term cooperative action to combat climate change. We recognize the critical impacts of climate change and the potential impacts of response measures on countries particularly vulnerable to its adverse effects and stress the need to establish a comprehensive adaptation programme including international support. 2. We agree that deep cuts in global emissions are required according to science, and as documented by the IPCC Fourth Assessment Report with a view to reduce global emissions so as to hold the increase in global temperature below 2 degrees Celsius, and take action to meet this objective consistent with science and on the basis of equity. We should cooperate in achieving the peaking of global and national emissions as soon as possible, recognizing that the time frame for peaking will be longer in developing countries and bearing in mind that social and economic development and poverty eradication are the first and overriding priorities of developing countries and that a low-emission development strategy is indispensable to sustainable development. 3. Adaptation to the adverse effects of climate change and the potential impacts of response measures is a challenge faced by all countries. Enhanced action and international cooperation on adaptation is urgently required to ensure the implementation of the Convention by enabling and supporting the implementation of adaptation actions aimed at reducing vulnerability and building resilience in developing countries, especially in those that are particularly vulnerable, especially 21(30)

Bilaga 1 18 least developed countries, small island developing States and Africa. We agree that developed countries shall provide adequate, predictable and sustainable financial resources, technology and capacity-building to support the implementation of adaptation action in developing countries. 4. Annex I Parties commit to implement individually or jointly the quantified economy-wide emissions targets for 2020, to be submitted in the format given in Appendix I by Annex I Parties to the secretariat by 31 January 2010 for compilation in an INF document. Annex I Parties that are Party to the Kyoto Protocol will thereby further strengthen the emissions reductions initiated by the Kyoto Protocol. Delivery of reductions and financing by developed countries will be measured, reported and verified in accordance with existing and any further guidelines adopted by the Conference of the Parties, and will ensure that accounting of such targets and finance is rigorous, robust and transparent. 5. Non-Annex I Parties to the Convention will implement mitigation actions, including those to be submitted to the secretariat by non-annex I Parties in the format given in Appendix II by 31 January 2010, for compilation in an INF document, consistent with Article 4.1 and Article 4.7 and in the context of sustainable development. Least developed countries and small island developing States may undertake actions voluntarily and on the basis of support. Mitigation actions subsequently taken and envisaged by Non-Annex I Parties, including national inventory reports, shall be communicated through national communications consistent with Article 12.1(b) every two years on the basis of guidelines to be adopted by the Conference of the Parties. Those mitigation actions in national communications or otherwise communicated to the Secretariat will be added to the list in appendix II. Mitigation actions taken by Non-Annex I Parties will be subject to their domestic measurement, reporting and verification the result of which will be reported through their national communications every two years. Non-Annex I Parties will communicate information on the implementation of their actions through National Communications, with provisions for international consultations and analysis under clearly defined guidelines that will ensure that national sovereignty is respected. Nationally appropriate mitigation actions seeking international support will be recorded in a registry along with relevant technology, finance and capacity building support. Those actions supported will be added to the list in appendix II. These supported nationally appropriate mitigation actions will be subject to international measurement, reporting and verification in accordance with guidelines adopted by the Conference of the Parties. 6. We recognize the crucial role of reducing emission from deforestation and forest degradation and the need to enhance removals of greenhouse gas emission by forests and agree on the need to provide positive incentives to such actions through the immediate establishment of a mechanism including REDD-plus, to enable the mobilization of financial resources from developed countries. 7. We decide to pursue various approaches, including opportunities to use markets, to enhance the cost-effectiveness of, and to promote mitigation actions. Developing countries, especially those with low emitting economies should be provided incentives to continue to develop on a low emission pathway. 22(30)

Bilaga 1 19 8. Scaled up, new and additional, predictable and adequate funding as well as improved access shall be provided to developing countries, in accordance with the relevant provisions of the Convention, to enable and support enhanced action on mitigation, including substantial finance to reduce emissions from deforestation and forest degradation (REDD-plus), adaptation, technology development and transfer and capacity-building, for enhanced implementation of the Convention. The collective commitment by developed countries is to provide new and additional resources, including forestry and investments through international institutions, approaching USD 30 billion for the period 2010-2012 with balanced allocation between adaptation and mitigation. Funding for adaptation will be prioritized for the most vulnerable developing countries, such as the least developed countries, small island developing States and Africa. In the context of meaningful mitigation actions and transparency on implementation, developed countries commit to a goal of mobilizing jointly USD 100 billion dollars a year by 2020 to address the needs of developing countries. This funding will come from a wide variety of sources, public and private, bilateral and multilateral, including alternative sources of finance. New multilateral funding for adaptation will be delivered through effective and efficient fund arrangements, with a governance structure providing for equal representation of developed and developing countries. A significant portion of such funding should flow through the Copenhagen Green Climate Fund. 9. To this end, a High Level Panel will be established under the guidance of and accountable to the Conference of the Parties to study the contribution of the potential sources of revenue, including alternative sources of finance, towards meeting this goal. 10. We decide that the Copenhagen Green Climate Fund shall be established as an operating entity of the financial mechanism of the Convention to support projects, programme, policies and other activities in developing countries related to mitigation including REDD-plus, adaptation, capacity-building, technology development and transfer. 11. In order to enhance action on development and transfer of technology we decide to establish a Technology Mechanism to accelerate technology development and transfer in support of action on adaptation and mitigation that will be guided by a country-driven approach and be based on national circumstances and priorities. 12. We call for an assessment of the implementation of this Accord to be completed by 2015, including in light of the Convention s ultimate objective. This would include consideration of strengthening the long-term goal referencing various matters presented by the science, including in relation to temperature rises of 1.5 degrees Celsius. 23(30)

Appendix I och II 20 APPENDIX I Quantified economy-wide emissions targets for 2020 17 Annex I Parties Quantified economy-wide emissions targets for 2020 Emissions reduction in 2020 Base year APPENDIX II Nationally appropriate mitigation actions of developing country Parties 18 Non-Annex I Actions 17 For information on reported national quantified economy-wide emissions targets for 2020, see UNFCCC website; http://unfccc.int/home/items/5262.php 18 For information on reported NAMAs, see UNFCCC website; http://unfccc.int/home/items/5265.php 24(30)