Korthuset Argumenten för nej till euron faller ihop ett efter ett 1
Den 14 september är det dags att rösta om huruvida Sverige också ska införa euron som valuta. Diskussionen om ja eller nej blir alltmer intensiv. Argument för de olika ståndpunkterna presenteras och prövas. Nya fakta kommer fram och gamla faller bort. Med tiden kommer det att bli alltmer tydligt vilka argument som står sig och vilka som inte gör det. När det är dags för svenska folket att ta ställning kommer det att vara tydligare än idag vad som verkligen talar för och vad som talar emot. Svenskt Näringsliv har de senaste månaderna presenterat en rad tunga studier som ger belägg för att de ekonomiska skälen starkt talar för ett ja. Ledande forskning och nya fakta visar att tillväxten skulle öka rejält med euron, och därmed välståndet och antalet nya jobb. Samtidigt faller ett efter ett av de vanligaste argumenten för ett nej. De håller inte för en närmare prövning. Till stor del har utvecklingen och nya fakta visat att de inte stämmer eller är kraftigt överdrivna. Balansen till förmån för ett ja förskjuts därmed än mer. Argumenten för ett nej liknar ett korthus. Stort och komplext men instabilt. Korten faller ett efter ett och konstruktionen blir allt skakigare. Denna skrift beskriver ett antal av de vanliga nej-argument som har fallit bort och varför. Den 14 september är det dags för svenska folket att syna korten. I dagsläget förefaller det alltmer klart att de nej-kort som då läggs på bordet är få och med låga valörer. Ja är för evigt men nej kan man ändra Nej-argument: Inför vi euron så är det för evigt, det går inte att ändra. Ett nej, däremot, kan omprövas. Blir euron en framgång så kan vi säga ja senare. Självfallet kan ett land som har euron också lämna den gemensamma valutan. Det går att lämna både EU och euron om man vill. Inget annat land skulle försöka stoppa det. Visst skulle det vara krångligt, men inte desto mindre möjligt. Idag står det inte någonstans hur utträde ska gå till, men det går naturligtvis. Europeiska Konventet diskuterar om det ska stå i fördraget, vilket gör det tydligt. Grönland lämnade exempelvis dåvarande EG 1985. Ingen valuta finns för evigt. Olika valutor har kommit och gått i världen. Sverige har haft en lång rad olika valutor, som mark, daler och riksdaler. I över 200 år använde vi den gemensamma europeiska valutan dukater för att det underlättade handel. Kronan kom 1873 genom en valutaunion med Danmark och senare även Norge. Denna valutaunion finns inte kvar, men vår valuta idag är en rest av denna, med det danska namnet krona. Euron kommer inte heller att vara för evigt. Om 100 år kan världen och ekonomin har förändrats så att euron utvecklas vidare. Kanske har vi då nya former av valutor, kanske är de ännu större än euron. Det får vi se. Men Sverige har alltid försökt att använda en valuta som passar bäst för sin tid. Euron är Europas valuta och passar bäst för den tid vi har och kan överblicka men självklart inte för evigt. Dessutom kan den som ser ett nej som fortsatt vänta och se få vänta länge. Vi har redan väntat sedan EU-inträdet för åtta år sedan. Nej, nu betyder fortsatt lång väntan. Vi röstade om kärnkraften 1980 och trots att många idag har helt andra åsikter föreslår ingen en ny omröstning. Resultatet av en folkomröstning i Sverige kan gälla länge. Särskilt som att flera nej-aktörer har lovat att de efter ett nej till euron ska kräva utträde också ur EU. Då är det svårt att under överskådlig tid åter ta upp eurofrågan. Slutsatsen kan bara vara den att vi ska räkna med att resultatet i folkomröstningen kommer att gälla länge oavsett ja eller nej. Samt att båda kan ändras men att det kan vara svårt. Att ett ja är för evigt är fullständigt felaktigt och i strid med allt historien lär oss på detta område. 2 3
Flytande krona gör att det går bättre för Sverige Nej-argument: Sveriges ekonomi utvecklas bättre än i euroländerna. De senaste tio åren med flytande växelkurs har varit bra för ekonomin. Därför bör vi behålla den flytande kronan även i framtiden. Det har gått rimligt bra för Sverige ekonomiskt på senare år. Vår tillväxt har varit ungefär som EU-ländernas genomsnitt de senaste tio åren och något högre än euroländernas genomsnitt, även om detta nu är på väg att förändras. Frågan är varför. Svaret är inte självklart. IT-boomen i slutet av 1990-talet lyfte tillväxten dessa år liksom effekterna av en framgångsrik sanering av statens finanser. Men framför allt var det från och med EU-inträdet 1995 som förbättringarna kom. Dels fick Sverige då tillgång till den inre marknaden, vilket höjde den årliga tillväxten. Men framför allt började Sverige då följa konvergenskraven för att få införa euron. Riksbanken gjordes oberoende, fick ett trovärdigt mål om låg inflation, budgetunderskotten bantades bort och statsskulden minskade. Sverige återfick därmed flera grundläggande förutsättningar för en god ekonomisk utveckling, som hade varit frånvarande under 1970- och 80-talen. Ett starkt belägg för detta är att tillväxten tog fart efter 1995. Ett annat är att ränteskillnaden mot Tyskland krympte från 3,5 procent till omkring 0,5-1 procent. Det är således i stor utsträckning EUmedlemskapet och eurons krav som har gett en god utveckling i Sverige, inte den skakiga kronan. Att det inte är den rörliga växelkursen som har skapat stabilitet och tillväxt har också ledande företrädare för riksbanksfullmäktige, såsom Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg, bekräftat. Euron är inget snabbt klipp som löser alla ekonomiska problem. Till stor del sätts villkoren för tillväxt och sysselsättning nationellt. Således finns stora skillnader mellan euroländerna, några går bättre än Sverige och några sämre. Men med allt annat lika förbättrar euron möjligheterna till ökad tillväxt. Euron har således bidragit till lägre inflation, lägre ränta och mindre budgetunderskott i euroländerna och i Sverige, som har följt kraven. Tre av de fyra år som euron har funnits har varit lågkonjunktur. Men lågkonjunkturen skiljer sig från många tidigare. Europas länder har inte haft valutakaos, 500 procents ränta, negativ tillväxt eller nya handelshinder. Skillnaden är att nu finns euron. Nu ökar också investeringarna och handeln kraftigt i euroländerna mycket mer än i Sverige. På sikt ger detta resultat för tillväxten och sysselsättningen. Det är således inte tack vare den skakiga kronan det har gått rimligt för Sverige utan till stor del tack vare EU och eurons krav. Det har gett stabilitet och ökad tillväxt. Ett ja innebär ännu ett steg på den vägen, som bekräftar den politiken och tar bort det sista hindret för att dela på eurons ekonomiska vinster. Ett nej skulle vara ett avsteg från den väg som har varit bra för Sverige på senare år. Europa är inget optimalt valutaområde Nej-argument: För att en valuta ska fungera bra bör den användas inom ett optimalt valutaområde. Ett sådant ska uppfylla vissa krav på bland annat rörlighet och likhet mellan olika geografiska delar. Europa är inte optimalt och därför är det dumt med en gemensam valuta i Europa. När olika områden går ekonomiskt i otakt kan de behöva olika valutor som varierar i värde. Annars kan det bli problem och konflikter. Förvisso gäller inte den svenska folkomröstningen om det ska finnas en gemensam valuta i Europa, utan om Sverige ska vara med eller inte. Således blir det en något akademisk diskussion om det är lämpligt att euron finns eller ej. Oavsett hur vi röstar kommer euron att finnas idag i tolv länder, snart i betydligt fler. Upphovsmannen till teorin om optimala valutaområden är professor Robert Mundell, som har fått Nobelpriset i ekonomi. Utgångspunkten för hans teori från 1961 är att det är bra med valutor som gäller i stora områden ju mer optimalt, desto bättre. Mundell anser att Europa idag är ett mer optimalt valutaområde än Sverige och att euron är en stor framgång. Han anser att Sverige bör gå med och att vi har mycket att vinna. Självfallet finns det ekonomiska skillnader mellan olika geografiska områden i Europa. Men det förtar inte vinsterna med en stor valuta, som kan sägas fungera som ett telenät. Ju fler som använder samma nät, desto bättre. Med en stor valuta underlättas handel, utbyte, affärer och konkurrens vilket främjar välstånd. Sedan 1961 har världen globaliserats och kapitalet blivit mer rörligt, vilket innebär att argumenten för en stor valuta är starkare nu. En liten valuta får ofta lida av omotiverade svängningar i värdet, som minskar handel och tillväxt. Ekonomiska skillnader mellan olika delar finns inom alla valutaområden. I Sverige är dessa skillnader ofta stora. Svenska tillväxtregioner har mer gemensamt med andra europeiska tillväxtregioner än med svenska regioner med låg tillväxt. 4 5
Ändå har kronan fungerat rimligt väl i 130 år. Den som ser argumentet om optimala valutaområden som ett skäl mot euron måste förorda flera valutor inom Sverige. Emot detta brukar sägas att rörligheten inom Sverige är stor och att det finns omfattande bidragssystem inom regionalpolitiken som kompenserar för att vi har en gemensam svensk valuta. Rörligheten inom Sverige är dock relativt liten. Och man kan inte utgå från att rörligheten inte ökar inom Europa med mer internationellt orienterade generationer. Vidare finns förvisso regionalpolitik inom Sverige, men den kompenserar inte för att konjunkturen utvecklas olika inom landet. Systemen fungerar likadant oavsett konjunktur. Eftersom en konjunkturbaserad regionalpolitik inte finns i Sverige kan det inte användas som skäl mot euron eller för att en sådan politik behövs i Europa. Således: Europa är mer optimalt för en valuta än Sverige. Det säger teorins upphovsman. Idag kan detta inte längre användas som ett argument för nej till euron. Tvärtom. Ja innebär fondsocialism och EMU-skatt Nej-argument: Om Sverige inför euron kommer det att införas någon form av buffertfonder som ska finansieras via skatten. Det innebär att vi i onödan får betala högre skatter. Med ett nej slipper vi dessa fonder och de kostnader de medför. I Finland infördes buffertfonder, som idag omfattar några miljarder kronor, när euron infördes. I USA finns motsvarande system i flera delstater. Tanken är att spara pengar i goda tider och spendera dem i dåliga, för att mildra en ekonomisk nedgång. Detta skulle vara en ersättning för att ändra växelkursen i samma läge, vilket förstås inte är möjligt nationellt med en gemensam valuta. I Sverige finns dock ett kompakt och brett motstånd mot denna idé. Välgrundade argument mot förslaget har varit att det är onödigt, eftersom svensk ekonomi går i takt med euroområdet och de starka statsfinanserna är buffert nog. Därtill har framförts att systemet skulle vara svårt att få att fungera eftersom det aldrig säkert kan bedömas hur mycket som ska spenderas, när och i vilken form. Alla former av insatser för att styra konjunkturen kan även bromsa den strukturella omvandlingen i ekonomin, vilket vore negativt för tillväxten. Buffertfonder hade varit ett argument mot euron i Sverige. Argumentets vikt skulle förstås bero på hur systemet utformades. En mycket stor del av argumentationen för nej har hittills byggt på att detta skulle bli av. Nu står det dock klart att så inte blir fallet. Sverige kommer inte att införa någon form av fonder vid ett ja till euron. Det betyder att de ekonomiska argumenten mycket mer renodlat talar för ja till euron. Den ekonomiska historien visar att försök till politisk styrning av konjunkturen ofta är kontraproduktivt. Resurser slösas, resultat nås inte och tillväxten sjunker. Sådan styrning kan antingen ske, som idag, via penningpolitiken med flytande valuta eller via finanspolitiken, som med fonder. Underligt nog förenas de som vill ha fonder med vissa nyliberaler som vill ha en flytande valuta i samma ambition styrning av konjunkturen. Med euron utan fonder, vilket blir fallet vid ett ja, slipper vi båda. Det innebär att ekonomin mer styrs av stabila institutioner och normer, vilket också var fallet under Sveriges rekordår i tillväxt. Argumentet om fonder och EMU-skatt vid ett ja till euron är helt borta. Det betyder att ett av de främsta nej-korten har fallit. Euron är inte stabil se vad den varierar mot dollarn Nej-argument: Att vi skulle få en stabil valuta vid ett ja till euron stämmer inte. Det är de stora valutorna, som euron, som verkligen skvalpar upp och ned. Euron har varit mer skakig än kronan sedan den infördes 1999. Euron är en flytande valuta. ECB har bara ett uppdrag stabila priser och inte att eurons värde ska vara stabilt gentemot andra valutor. Således varierar euron i värde mot andra valutor, som dollar, yen och kronor. Ingen har påstått att euron är stabil gentemot andra valutor. Men inom euron, mellan de länder som är med, råder stabila villkor. Och det är viktigt. Mellan de länder som är med finns inga skilda valutor som kan variera i värde, skapa osäkerhet, instabilitet och minska handeln. Sveriges välstånd är mycket beroende av utrikeshandel. För tio år sedan utgjorde den 50 procent av vår BNP, nu är andelen 80 procent. Sveriges välstånd är väldigt beroende av att vi kan exportera våra produkter och därmed får råd att importera sådant som andra gör bättre. Ungefär 50 procent av vår utrikeshandel sker idag med euroområdet, inklusive Danmark som har fast växelkurs mot euron. Tio länder till 6 7
står på tur för EU och euron, i Danmark och Norge pågår diskussioner och Storbritannien har åtminstone på sikt som mål att gå med. Andelen av Sveriges handel med euroområdet kommer att öka. Idag fakturerar 80 procent av svenska storföretag i euro till euroländerna. De får ta hela risken med en flytande krona. På många sätt används euron redan i Sverige; inom hotell, restaurang och turism inte minst. Och många andra kontakter med omvärlden. Inför vi euron som vår ordinarie valuta blir allt detta enklare och säkrare. Vi får inte stabila villkor för hela utrikeshandeln, men att ha stabilitet och transparens för hälften och snart mer är betydligt bättre än inget alls. Det kan ökar vår handel med euroländerna kraftigt. Att euron varierar i värde mot andra valutor har inte hindrat att euroländernas export till övriga världen har ökat betydligt mer än Sveriges sedan eurons införande. Med en stor valuta på den inre marknaden, med den ökade internhandel och konkurrens det innebär, leder till att euroländernas blir starkare globalt. Det missar Sverige med en liten, skakig, krona. Att euron inte är stabil mot andra valutor är således inte och har aldrig varit ett relevant nej-argument. Det är mellan de länder som ingår som det blir stabilt. EMU kommer att haverera Nej-argument: Alla valutasamarbeten i historien har fallit ihop förr eller senare. Det kommer även EMU att göra. Redan idag ser vi stora spänningar och att inte alla länder följer reglerna. Väntar Sverige ett tag till behöver vi inte ta ställning till euron. Innan euron infördes sades av många att detta blir aldrig av, det går inte. När det såg ut att ändå bli ett faktum var konventionell visdom att endast ett mycket litet fåtal länder, såsom Benelux, skulle införa valutan. När hela tolv länder gick med sades att den kommer att kollapsa vid den första lågkonjunkturen. Nu när vi snart är på väg ur den första lågkonjunkturen sägs att förr eller senare spricker det hela. Allt pekar mot att även det sista påståendet blir felaktigt. Professor Lars Jonung har gjort en studie där han går igenom en stor mängd valutasamarbeten genom historien. Han delar upp dem i löst och fast organiserade samarbeten. Slutsatsen är att de löst organiserade, som guldmyntfoten och Bretton Woods, tenderar upplösas när det uppstår en stor ekonomisk kris. Detta förtar dock inte att de ger stora vinster när de finns. Men han menar att fast organiserade samarbeten har en tendens att hålla genom kriser. Den allra mest fast organiserade varianten är de som också har en gemensam valuta, som euron. Så har flera av dagens mest framgångsrika valutor uppstått, som dollarn. Att euron skulle hålla och vara en långsiktig framgång finner således stöd i historien. Men dagens argument om att det ser illa ut grundar sig till stor del på att flera euroländer har överträtt kravet vad gäller budgetunderskott. Kravet är att underskottet inte får vara mer än tre procent av BNP ett mycket ambitiöst krav. Hittills har Portugal haft störst underskott, med något över fyra procent, men även Tyskland och Frankrike ligger något över de tre procenten. Problemet är kraftigt överdrivet. Sverige hade 1992 ett budgetunderskott på över 12 procent av BNP. Så illa har det inte sällan sett ut även i dagens euroländer vid tidigare lågkonjunkturer. Att nivåerna är så låga som idag är en betydande framgång. Nu ligger Portugal på rätt sida av gränsen igen, så regelverket förefaller fungera. Underskottet minskade. De stora överdrifterna förtar däremot inte att det kan vara klokt att modifiera och stärka den så kallade stabilitetspakten. En jämförelse med USA visar att delstaterna där ibland har mycket stora underskott. Där finns över huvud taget ingen stabilitetspakt med regler för underskott. Dollarn består ändå. I Sverige har ofta kommuner och landsting stora underskott och kronans existens har inte hotats av detta. Det värsta som kan hända är inte att valutan går under utan att räntan går upp. Inte ens i sämsta fall riskerar alltså euron 8 9
upplösas till nationella valutor. Slutsatsen måste vara att euron har alla möjligheter att bli en långsiktig framgång, vilket historien och jämförelser visar. Dagens problem kan inte ens i värsta fall hota detta. Och värsta fall är helt utan realism problemen är små och mindre än förr. Detta nej-argument saknar helt grund. Näringslivet och ekonomerna är splittrade Nej-argument: EMU:s fördelar för näringslivet och ekonomin är oklara, vilket framgår inte minst av att företagare och ekonomer är delade i frågan. I alla grupper kan det finnas olika uppfattningar i eurofrågan. Men näringslivet är mycket enat. Att en handfull personer i näringslivet säger nej har skapat väldig uppmärksamhet, men de är få i jämförelse. En opinionsmätning bland Svenskt Näringslivs 57 000 medlemsföretag visade att 68 procent säger ja till euron och 14 procent säger nej. Före omröstningen om EU-medlemskap 1994 var siffran ungefär 60 procent för ja och 30 procent för nej. Stödet för ja är således större nu. Andra mätningar visar samma sak. Enligt SCB säger 80 procent av storföretagsledarna ja till euron medan åtta procent säger nej. Svenskt Näringslivs styrelse, med 73 personer, står bakom ett ja. Företagarnas Riksorganisation arbetar för ett ja. Invest in Sweden Agency gjorde en undersökning som visade att en tredjedel av de utländska företagen verksamma i Sverige skulle investera mer här vid ett ja, men inget skulle göra detsamma vid ett nej. Bland ekonomer är bilden likartad. Flertalet ledande ekonomer i den akademiska världen, på organisationer och banker, stödjer ett ja. Den enda opinionsmätning som har gjorts bland ekonomer, av TEMO, visade att bland professorer i nationalekonomi var 60 procent för ett ja och 20 procent nej, resten var osäkra. Stödet bland företagare och ekonomer för införande av euron i Sverige är således brett. Att båda uppfattningarna finns även i dessa grupper är dock en tillgång för en bred och öppen diskussion. Frågan är ju inte främst vilka som säger vad utan vad de säger. I stor utsträckning förekommer de övriga nej-argument som beskrivs här i dessa grupper. Med ett tillägg: några av företagarna vill ha en allt svagare krona, för det är bekvämt för dem att sälja dyrt i euro eller dollar och betala låga löner i svaga kronor i Sverige. Och det är, lindrigt uttryckt, inte ett alternativ för den som vill ha ökande välstånd i Sverige. Med euron kan Sverige drabbas av en asymmetrisk chock Nej-argument: Om Sverige ensamt drabbas av en ekonomisk kris en så kallad asymmetrisk chock och inte har en egen valuta som kan falla i värde så får vi problem. Då ökar arbetslösheten istället för att valutan faller i värde. Sådana problem kan komma både från övriga världen och inifrån Sverige. Det är bättre att ha kvar den flytande kronan som försäkring. Till stor del grundas detta argument i påståendet att Europa inte är ett optimalt valutaområde, vilket teorins upphovsman däremot anser. Sannolikheten att enbart vissa delar av valutaområdet drabbas av ekonomiska problem är större om detta område innehåller stora skillnader. Sådana finns förvisso inom Europa och inom Sverige. Det som skiljer krona från euro är att om hela Sverige idag drabbas så faller kronan, vilket inte är möjligt med euron. För det första kan detta också vara en fördel. Det ger Sverige stabilitet. Om inte kronan faller i värde så fort det uppstår problem så blir inte hela landet i ett slag fattigare. Vi upprätthåller på det viset vår köpkraft. Det finns även andra mekanismer snarare än en flytande nationell valuta som mildrar eventuella problem. Starka statsfinanser, med överskott som kan användas för stabilisering via så kallade automatiska stabilisatorer, är viktigt. Att rörligheten på arbetsmarknaden, tack vare bland annat bemanningsbranschen, har ökat på senare år är också relevant. Den utbyggda högre utbildningen fungerar också som mildrande buffert; fler studerar i dåliga tider. Så problemet är inte nytt och mildras med andra medel än fallande krona. Men framför allt är det osannolikt. Att Sverige helt oförskyllt drabbas av sådana problem är mycket ovanligt, senaste tillfället uppges vara problem med skogen på 1880-talet. Risken minskar ytterligare när ekonomin integreras med övriga Europa genom den inre marknaden. Det som har skapat våra ekonomiska problem under efterkrigstiden har entydigt varit tillfällen då problemen har skapats här på plats. Genom att Sverige följer konvergenskraven för ordning i ekonomin minimeras risken för att det sker framöver. 10 11
En variant på temat, som inte sällan framhålls, är att svensk ekonomi skulle gå i en annan takt än euroområdet. Således skulle vi tidvis behöva en annan räntenivå än den gemensamma räntan inom euron. Men sedan eurons införande 1999 har riksbanken i samtliga räntebeslut utom ett fattat identiska beslut som ECB inom två veckor. Vi följer euroområdet som en klocka, med två skillnader: vår ränta ligger regelmässigt högre och vi har inget att säga till om i ECB. Dessutom är det återigen inget nytt flera regioner i Sverige skulle antagligen tillfälligt må bra av lägre ränta än den svenska, men små lokala valutor har andra uppenbara nackdelar. Slutsatsen är att risken för en kraftig svensk ekonomisk avvikelse är överdriven. Fakta talar helt enkelt ett annat språk. Bakom argumentet finns inte främst realistiska bedömningar och överväganden. Snarare bygger det på överdrifter och en betydande pessimism om Sveriges möjligheter. Tanken är att vi kan inte vara med därför att vi förr eller senare ställer till det så att vi måste göra oss fattigare genom att försvaga kronan. Näringslivet är mer beroende av dollarn än euron Nej-argument: Det svenska näringslivet är mycket beroende av dollarn i utrikeshandeln, då de flesta produkter prissätts i dollar internationellt. Med en flytande krona följer vi dollarn upp och ned i värde. Inför vi däremot euron och dollarn förändras i värde följer Sverige inte med. Detta kan skapa problem för industrins exportmöjligheter. Andelen av Sveriges utrikeshandel som sker med USA är ungefär tio procent. Men dollarn har ett vidare genomslag än så, bland annat i Asien. Högt räknat kan 20 procent av svensk utrikeshandel sägas påverkas av dollarn. Andelen av vår utrikeshandel med euroområdet, inklusive Danmark som har fast växelkurs mot euron, är 51 procent. När de tio kandidatländerna har infört euron är den 56 procent. Återstår att se var Norges nya EU-diskussion tar vägen och när Storbritannien kan tänkas gå med. Euron har också, liksom dollarn, redan idag ett vidare internationellt genomslag. 14 nordafrikanska länder har knutit sina valutor till euron, på Balkan gäller euron liksom i stora delar av Ryssland. Andelen av vår handel som är beroende av euron är således åtminstone tre gånger så stor som den dollarberoende och den växer. När Industriförbundet tog ställning i eurofrågan på 1990-talet var detta en viktig faktor att beakta och analysera. Ett skäl till deras tydliga ja till euron var att de fann att industrins beroende av dollarn var väsentligt mindre än man trodde. Sedan dess har euron införts i många länder och 80 procent av storföretagen fakturerar i euro. Nya analyser, såsom nyligen från ECON, pekar i samma riktning. Klart dollarberoende är endast 5 procent av industrin, enligt denna studie. De drar också slutsatsen att Finlands produktion, med en liknande industristruktur som Sverige, har utvecklats bättre än vår tack vare euron. Med det stora euroberoende vi nu ser är det snarare en betydande risk att ha en krona som följer dollarn upp och ned, som förordas i detta nej-argument. Då skulle vi följa en valuta som vi har mindre att göra med och minst halva vår utrikeshandel skulle få problem. De senaste åren har det dock visat sig att kronan och euron varierar tämligen likadant mot dollarn, så denna risk med att införa euron förefaller inte existera. Det som återstår är att införa euron i Sverige och få bort instabiliteten mot den absolut största delen av utrikeshandeln. Sverige bör vänta och se Nej-argument: EMU är ett stort och riskabelt experiment. Idag vet ingen om det kommer att lyckas. De negativa tecknen är många. Men om det trots allt fungerar så bra som ja-sidan säger så kan vi väl vänta till dess att det otvetydigt har lyckats. Ingen idé att rusa in huvudlöst innan projektet säkert fungerar. 1996 kom Calmforsutredningen som rekommenderade att Sverige skulle vänta och se ; vi skulle inte vara med bland de första länder som införde euron. 1997 gjorde regeringen detta till Sveriges linje. Sedan dess har vi väntat och sett medan euron infördes, först 1999 elektroniskt och sedan 2002 som sedlar och mynt. Röstar vi ja i höst har vi euron 2006, tio år efter utredningen tio år av väntan. Alla utredningens skäl för att vänta och se är nu borta. Euron finns i många länder, så att vinsten med att vara med och priset för utanförskap är större. Sverige är också redo vi har lägre arbetslöshet, ordning i statsfinanserna och en bättre fungerande lönebildning nu än då. Vi har också förlorat på att stå utanför med högre ränta, mindre handel, färre investeringar, svagare valuta, färre nya jobb, mindre inflytande och mycket annat. Argumenten som fanns för att vänta och se är borta. Samtidigt har de ekonomiska skälen för att gå med stärkts genom nya fakta och forskning (se sammanställ- 12 13
ning av de nya beläggen i rapporten 100 000 nya jobb från Svenskt Näringsliv). Det betyder inte att allt är perfekt med euron. Man kan diskutera den exakta formuleringen av ECB:s inflationsmål och hur stabilitetspakten ska stärkas. Men det kommer aldrig att råda enighet om hur allt ska vara in i minsta detalj. Frågan är om det mesta är bra eller inte sedan handlar det om att vara med eller inte i diskussionen om utformningen av resterande delar. Utanförskapet har kostat. Ju längre vi väntar, desto mer kostar det. Ingen vet hur länge ett nej skulle gälla. Vem vill säga nej till fler nya jobb i Sverige? Vem vill vänta och se på att resurser skapas till bättre läromedel i skolan och fler medarbetare i vården? Vad är poängen med att vänta och se kronan falla och genom skakighet bromsa handeln? Euron finns och fungerar. Sverige är redo. Nu har vi chansen det är hög tid att säga ja. 14 15
www.herlinwiderberg.com