NYCKER TILLÅTS STYRA GÅRDEN Har kämpat mot myndigheterna i 50 år 78
ANN LITTORIN BOR Rungarns säteri, Knutby FAMILJ Eva, Rickard och Claes med barnbarn SKOGSINNEHAV 300 hektar, varav 120 hektar nyckelbiotop 79
Ann Littorin, i dag 82 år gammal, har alltid gjort saker efter eget huvud. På sjuttiotalet kämpade hon mot skogsgiftet hormoslyr som gubbarna på Skogsvårdsstyrelsen ville att de skulle spruta från flygplan över gårdens skogar. När de krävde att hon skulle hugga ner ett stycke oekonomisk skräpskog med lövträd i olika åldrar, så kallad 5:3-skog, vägrade hon. I hennes ögon var skräpskogen vacker. Men gubbarna hade skogsvårdslagen på sin sida som tydligt angav att lågproducerande skog skulle jämnas med marken för att ge plats åt ny högproducerande skog. Efter en strid slutade det hela med en kompromiss. Hälften av skräpskogen höggs och nyplanterades och hälften fick hon behålla. Hon slapp böter. Idag är hon osäker på om det var rätt strid att ta. Den sparade skräpskogen har nämligen vuxit till sig så att den nu även i myndigheternas ögon blivit vacker, så vacker att den utnämnts till nyckelbiotop, vilket betyder att Ann Littorin i all praktisk mening förlorat sin skog. Vi besöker henne en höstförmiddag i oktober. Säteriet ligger i Knutby, fyra mil öster om Uppsala. Huvudbyggnaden kallas ibland slott, ibland herrgård och Ann Littorin bor på nedre våningen och äldste sonen Rickard Littorin bor med sin familj på övervåningen. Sonen Claes Littorin bor i en flygelns med sin familj. Tiden har inte haft mycket att säga till om här. Huset har 80
nog aldrig sett ett platt paket. Alla möbler är gamla, vedspisen är kvar, dörrar, golv, och fönster är aldrig utbytta och till och med järnnycklarna sitter i dörrarna på samma som när huset byggdes 1747. Filosofin om att bevara det gamla, vårda det vackra och visa hänsyn mot djur och natur är något som även fått styra Ann Littorins skötsel av gårdens marker. Hon och maken Curt Littorin köpte säteriet 1966. Curt Littorin var verksam som advokat i Stockholm och säteriets jordbruksmark var utarrenderad. Efter tio år på gården och när de tre barnen lämnat blöjåldern bestämde sig makarna Littorin att de skulle börja bruka gården själva med hjälp av ett par anställda. Ann Littorin hade sin dröm om självhushåll och giftfri odling. Det var ingen liten uppgift de tog på sig med 750 hektar mark varav 300 hektar skog, 120 hektar åkermark och 120 hektar bete. Ann är uppvuxen på en gård och har gått lantbruksskola men maken Curt hade ingen lantbrukserfarenhet alls. Efter tre år med många misstag, sorger och bedrövelser var pengarna slut. Det gick åt pipan, det var akut läge, säger Ann Littorin. De sade upp en av de anställda och började göra mer av det praktiska jobbet själva. Efter bara något år avled maken Curt, efter en kort tids sjukdom. Hon blev ensam på den stora gården med sina tre barn. Läget blev än värre. Den siste anställde sades upp. Den nya fina traktorn bytte hon ut mot en gammal skruttig för att betala en akut skuld på 14 000 kronor till skogsbolaget Mälarskog. Inkomster måste till snabbt. Ann Littorin köpte 40 mjölkkor som hon och de två sönerna i yngre tonåren skötte och mjölkade själva, året om, alla dagar. När pojkarna kom hem från skolan var det bara att dra på sig overallerna och gå ut och jobba. Hela 80-talet hade vi en totalrutten ekonomi och vi slet som galningar, säger hon. Även när det gällde mjölkkorna följde hon sitt eget huvud och lydde inga råd om skötseln utifrån. Istället för att maxi- 81
mera mjölkproduktionen valde hon att minimera kostnaderna i fråga om foderinköp. I motsats till troligen alla andra svenska mjölkbönder på den tiden fodrade de inte djuren med importerat sojakraftfoder. Kossorna fick istället leva på vad gården gav; bete, hö och lite havre precis efter kalvningen. Våra kor mjölkade mindre förstås men vi hade nästan inga kostnader så vi tjänade pengar, säger Ann Littorin stolt när vi sitter med fint dukat kaffe i den lilla matsalen innanför köket. Alla korna fick kalva naturligt på våren och sinlades sedan samtidigt på senhösten. I 20 år behöll de sina mjölkkor och tog inte hjälp med mjölkningen en enda dag. Hon håller upp båda sina händer i luften, ovanför kaffekoppen. Jag har har inga fina kvinnohänder, säger hon. I dag är mjölkkorna ersatta med 90 gulbeiga köttdjur av rasen charolais som betar i ekhagarna nedanför stora huset och producerar kravmärkt kött sedan 20 år tillbaka. Det ekonomiska hotet som de levt under så länge är borta. I dag driver de en tillräckligt lönsam gård med inkomster från spannmålsodling, kött och skog. Sonen Claes säger att skogen alltid varit en buffert i gårdens ekonomi och står normalt för runt 20 procent av omsättningen. Den här skogen räddade oss oss under de tuffa åren. Skogen är som pengar på banken för oss. Men när det blir nyckelbiotop av vår mark så försvinner pengarna på banken. Vår skog är faktiskt riktigt fin nu och nu får vi inte bruka den, säger han. Sammantaget är det hälften av gårdens skogsinnehav som tagits ur bruk. 120 hektar nyckelbiotop och 30 hektar med höga naturvärden. Vi får inte bryta en pinne, säger Ann Littorin och berättar hur orolig hon är över att allt nu ska växa igen och förlora sin skönhet. Hon berättar att all natur på säteriet är brukad natur. Den vackra lövskogen, ängarna och skogsbackarna är inget som tillkommit spontant från naturen själv utan det ligger flera århundradens omsorger bakom. Huvudbyggnaden på 82
Rungarns säteri är byggt på en grund från medeltiden. Det handlar om en kulturmiljö formad av människan i mer än tusen år. Efter striderna om skogen på 1970- talet då till och med en av skogsgubbarna drack ett glas hormoslyr för att visa hur ofarligt giftet var, litar hon inte mycket på myndigheternas omdöme. Hon vet hur det som tidsandan anser vara rätt ena dagen så snabbt kan ändras till något annat. Vi har kämpat för den här gården i så många år. Vi har försökt få gården fin och vacker och så kommer detta. Det dimper det ner ett brev och de tar det ifrån oss. Vi hade väl inte tänkt avverka de där ekarna. Ann Littorin säger att det inte handlar om det ekonomiska bortfallet. Det har inte ett dugg att göra med om de betalar oss miljoner. Det är känslomässigt. Jag har tagit illa vid mig och jag börjar gråta om jag pratar om det. Hon säger att hon inte orkar bråka med myndigheterna på samma sätt som hon gjorde förut. Då var jag ung och stark och kunde säga ifrån. Jag var emot allt. Jag ville avverka med blädning och sköta skogen på mitt sätt, säger hon. Sonen Claes tillägger: Olika människor sköter sina gårdar på olika sätt och det är då vi skapar skyddsvärda miljöer. Men nu straffas vi för det, myndigheterna tar marken från människor för att skydda den mot dem som skapat den. Ann Littorin ursäktar sig för att hon råkat boka in ett besök 83
från länsstyrelsen samma dag som vi är på besök, bara en timme efter oss. Efter en stund reser sig sonen Rickard från kaffebordet för att gå ut och prata med länsstyrelsens utsände. Det är något med skogen, igen. Hon berättar att det är tredje veckan i rad som myndighetspersoner är på besök. När Rickard kommer tillbaka efter en stund frågar Ann lite oroligt. Blev ni osams? Nja, nej, svarar han. Vad gällde det? Vi ska frihugga ekarna. Jaså, var då då? De inne i skogen. Även de små, säger han måttar med händerna. Jaså, de små också? Ja, vi ska ta bort lindarna runtomkring. De som är så fina. Lindarna runt ekarna ska bort. Nej, ska de bort nu, allting, säger Ann. Ann Littorin förklarar att av sönerna är det Rickard som tagit mest illa vid sig av besluten om nyckelbiotop och stämpeln höga naturvärden. Jag har bott i den här skogen sedan jag var liten men nu vill jag inte längre vara i skogen, det är för tungt, säger han. CARINA GERKEN CHRISTIANSEN 84
NATIONALPARKEN SOM VÄXTE IGEN När Ängsö i Stockholms skärgård utnämndes till nationalpark 1909 innebar det en personlig katastrof för torparen Carl Edvard Carlsson som bodde på ön och brukade marken. Beslutet hade föranletts av att en av skärgårdens sommargäster skrivit ett brev till Domänstyrelsen och föreslagit en fridlysning av Ängsö. Torparen Carl Edvard Carlsson ansågs utgöra ett hot mot det vackra landskapet med sina kor som trampade sönder marken och som själv liade ned de mest sällsynta arter. Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté skrev: Det är naturligtvis av vikt, att ängarna, som skola ingå i Ängsös nationalpark, så snart som möjligt komma att bli oslagna och obetade av kreatur, för att florans ömtåligaste beståndsdelar ej må skadas. Det myndigheterna inte förstod var att det var just torparen Carl Edvard Carlsson och andra brukare före honom, och deras djur, som skapat det vackra landskapet. När han lade ner lien och gjorde sig av med korna förvandlades den blommande ön snabbt till ett buskigt elände och granen vandrade in i lövskogen. Carl Edvard Carlsson fortsatte att bo kvar på platsen och fick med egna ögon se hur hans livsverk förstördes alltmer för varje år. Han lämnade ön år 1927 och beskrivs som bitter. Först i slutet av 1930-talet insåg myndigheterna sitt misstag. Det är ett problem för en akademi och ett ämbetsverk att med förenade krafter ersätta en ensam torpare. står det i ett betänkande. Ett omfattande arbete inleddes för att återställa landskapet. I dag har Naturvårdsverket huvudansvaret för Ängsö och två naturbevakare arbetar på ön. De flesta av de gamla ängsmarkerna är öppna igen och blommorna har kommit tillbaka. Källor: hamnen.se, sverigesnationalparker.se, länsstyrelsen.se 85