Från grund till hus med hjälp av järn

Från grund till hus med hjälp av järn En undersökning av en husgrund i Västergarn från 2010 års seminariegrävningar Högskolan på Gotland 2011 VT Kandidatuppsats i Arkeologi Författare: Dennis Nilsson Avdelningen för Arkeologi/Institutionen för Kultur, energi och Miljö Handledare: Christoph Kilger i

Abstract This thesis is an attempt to determine the structure of a medieval stone foundation that was excavated in the summer of 2010 in Västergarn, Gotland. The secondary purpose is to see what the structure can tell about Västergarn as a place. A very large amount of rivets and nails have been discovered in connection to the foundation. Therefore an emphasis was put on analyzing the rivets and nails. The secondary elements to determine the structure was the building techniques of the middle ages and the foundation itself. A result was achieved through contextual, comparative and quantitative analyzes. The structure had most likely been a one-store wooden economy-building constructed in the post-and-plank method. The building s place in Västergarn s society was not determined. Keywords: Stone foundation, Wooden house, Västergarn, Gotland, Rivets, Nails 1

Innehållsförteckning Abstract... 1 This thesis is an attempt to determine the structure of a medieval stone foundation that was excavated in the summer of 2010 in Västergarn, Gotland. The secondary purpose is to see what the structure can tell about Västergarn as a place. A very large amount of rivets and nails have been discovered in connection to the foundation. Therefore an emphasis was put on analyzing the rivets and nails. The secondary elements to determine the structure was the building techniques of the middle ages and the foundation itself. A result was achieved through contextual, comparative and quantitative analyzes. The structure had most likely been a one-store wooden economy-building constructed in the post-and-plank method. The building s place in Västergarn s society was not determined.... 1 Keywords:... 1 Stone foundation, Wooden house, Västergarn, Gotland, Rivets, Nails... 1 Innehållsförteckning... 2 1 Inledning... 3 2 Presentation av Materialet.... 6 3 Analys av material... 13 4 Diskussion & Tolkning... 18 5 Resultat... 23 6 Sammanfattning... 25 7 Referenser... 26 2

1 Inledning Under sommaren 2010 utförde Högskolan på Gotland seminariegrävningar i Västergarn. Det som låg i fokus i utgrävningen var en medeltida syllstensgrund på fastigheten Snauvalds 1.2(Pannainen 2011). Jag deltog i denna utgrävning och fick av Christoph Kilger tillfället att skriva en kandidatuppsats. Frågan var vad de fynd av järn som påträffades vid husgrunden kan säga om den byggnad som har stått på syllstensgrunden. Det är ett ämne som inte har forskats på i större sammanhang, därför tyckte jag att ämnet lät väldigt intressant. Informationen i denna uppsats kommer sedan att användas i framtida rapporter om Västergarn. Så det jag har gjort är ett förarbete för framtida forskning om Västergarn. 1.1 Syfte & Mål Syftet med denna uppsats är att bestämma konstruktionen till den husgrund som under sommaren 2010, blev utgrävd i Västergarn på Gotland. Det övergripande syftet är vad mitt arbete kan säga om Västergarn som plats. Eftersom det är den första uppsats som studerar nitar i huskonstruktioner så är målet med denna uppsats att kunna få mer kunskap om hur analyser av byggnadslämningar kan användas för att rekonstruera dem. Samt om informationen kan säga vad som har hållit samman konstruktionen. 1.2 Frågeställningar I problemställningen ska det besvaras frågor kring stensyllsgrunden och dess plats i Västergarn. Samt en anledning till den varför det har påträffats en större mängd järnnitar och spikar vid syllen. Vilken slags konstruktion har funnits på den syllstensgrund som undersöktes i Västergarn? Vilka byggnadskonstruktioner använder sig av järnnitar och spikar, och vad är deras roll i så fall? Går det att fastställa byggnadens funktion för folket i Västergarn och vad det hade för betydelse för Västergarn? 1.3 Metod I mitt arbete har jag använt mig av det järnmaterial som nitar, spikar och mera som ingick i det fyndmaterial som påträffades i anslutning till husgrunden i Västergarn 2010. Materialet har mätts på längd, bredd och tjocklek samt har materialet räknats. Materialet hade vägts tidigare, därmed behövde jag inte utföra det. Detta för att göra kvantitativa samt jämförande analyser. Analyserna har sedan använts för att göra histogram över antalet och typ av de nitar samt spikar i materialet. Sedan har spridningskartor gjorts över utspridningen av detta material. 3

1.4 Källkritik Fynden är inmätta som massmaterial i kvadratmeters rutor och har därmed inga exakta positioner. Det har troligen inträffat händelser som att huset har monterats ner eller förfallit som har påverkat fyndmaterialet till att det hamnade i jorden. Materialet har troligen påverkats av externa faktorer under den tid det låg begravt i jorden. Vilket bör beaktas när man ser på spridningsanalyserna. Majoriteten av järnföremålen har oftast någon form av korroderingen på dess ytskikt. Alla föremål har korroderat unikt, vilket också ger en tillökad massa, storlek och form. Detta har påverkat min förmåga att bedömma vad som är föremålens ursprungliga mått och utformning. Vissa av föremålen har tillägningsvis svällt, vilket förvränger dess former ytterligare. Dock inte så mycket att mätningar ej går att utföras. Båtnitar och vanliga nitar är likadana i formen under vikingatiden samt medeltiden därav är det svårt att urskilja vad som är en båtnit och vad som är en vanlig nit. 1.5 Avgränsningar Informationen i analysen och genomgången av materialet kommer vara avgränsad till den syllstensgrund som blev utgrävd i Västergarn 2010. Därmed kommer materialet i denna empiriska studie att bestå av det järnmaterial som påträffades vid stensyllsgrunden. Den information som samlas in kommer att förhålla sig till vikingatid och medeltid, vilket är den tidsperiod som stensyllsgrunder används, enligt Carellis tabeller(carelli 2001, s.50). 1.6 Bakgrund Staden Västergarn ligger 20 km söder om Visby och är känd för Västergarnsvallen(RAÄ 1), en 1 km halv cirkel formad vall som buktar åt öster med ändarna pekandes mot Östersjön i väst. I öster, i anslutning till vallen ligger en ruin av en kastal(raä 25), en romansk kyrkoruin(raä 24) samt en yngre gotisk kyrka. Under det senaste seklet har arkeologiska undersökningar gjorts i Västergarn(Cassel 1999, s.98). Ett intresse för platsen började framträda under mitten av 1800-talet när Per Arvid Säve besökte platsen och skrev ned sina observationer. 1864 grävdes kastalen ut av Erik Stenqvist som påträffade en mängd fynd bl.a. Kammar, pilspetsar och brynen. Den plats kastalen och den romanska kyrkan ligger på blev fridlyst 1869, dock inte vallen som olyckligtvis fick en del avlägsnad när en bonde ville plöja nya marker. De fynd som gjordes under de tidiga utgrävningarna innanför vallen, 1929 och 1935 gav medeltida dateringar(cassel 1999, s.32). Senare utgrävningar från 1935 till 1946 fokuserade på de kulturlager som fanns innanför vallen. Dessa gjordes av Harald Hansson och Bertil Almgren. Den romanska kyrkan undersöktes 1974 för att fastställa om det fanns en relation mellan kyrkorna(cassel 1999, s.30). Exploateringsgrävningar gjordes i Västergarn de följande 10 åren, dock finns det inga sammanställda rapporter av dessa grävningar(cassel 1999, s.28ff). Folkhögskolan på Gotland utförde 1989 en grävning under ledning av Dan Carlsson, med syfte att finna lämningar från medeltida gården Ammor(Cassel 1999, s.31). Högskolan på Gotland har från och med 2005 utfört grävningar i Västergarn. År 2005 utfördes utgrävningen på 4

den romanska kyrkogården tillhörande den romanska kyrkan, i syfte att avgränsa kyrkogården och analysera vad materialet kan säga om Västergarns samhälle(norderäng 2005). Från 2006 till 2009 var syftena med de olika utgrävningarna att lokalisera vikingatida gravar och göra en höjdkartering över området samt att få klarhet i bebyggelsestrukturen och dateringen av verksamheten i centralområdet innanför Västergarnsvallen. Under utgrävningarna i Västergarn från 2007 till 2009 undersöktes ett flertal stenlämningar som tros vara husgrunder(norderäng 2006, 2007, 2008, 2009). Under 2010 var syftet att få flera ledtrådar om bebyggelsens ålder, dess karaktär och hur bebyggelsen inom vallen var rumsligt organiserad. Ett annat syfte var att påbörja en grävning vid en formation av stenar som visade sig vara en syllstensgrund på Snauvalds 1:2 för att få en mer heltäckande bild av bebyggelsens karaktär(norderäng 2010). Husgrunder från 2007 till 2009 skiljer sig från den som undersöktes 2010 i och med att de inte har en lika omfattande stenpackning innanför stensyllen. Byggnadstekniker från vikingatid och medeltid har efterforskats med hjälp av kvarvarande byggnader. Dessa byggnader är dock bara baserade på medeltida byggnadstekniker(augustsson 1992, s.58). Nitar och spikar tas sällan upp i byggnadsarkeologiska sammanhang. Huskonstruktionernas fästpunkter där byggnadsdelarna är sammanfogade beskrivs ofta i litteraturer, men inte vilka fästelement som håller ihop dessa punkter. Det finns två arkeologiska uppsatser beträffande nitar och hur de har använts, dock är båtnitar deras huvudämne. Den första är Harald Johanssons CD uppsats Båtnitar utgiven 2006 av Arkeologiska Forskningslaboratoriet på Stockholms universitet(johansson 2006). Den andra är Nicole Kramfjords fördjupningskurs uppsats, opublicerad av Högskolan på Gotland(Karmfjord 2010, Opubl.). Spikar kan nämnas som fästmedel till plankor, men inte med någon vidare utveckling om hur de ser ut eller hur många som används. 1.7 Definitioner I uppsatsen kommer det att dyka upp termer som jag har använt mig av i min analys, samt byggnadstekniska termer. För att förstå dessa finns de här definierade. Syll: Ram av stenar eller trä som används till grund för hus/byggnader. (bild) Nit: Fästelement som används för att hålla ihop två ytor, med tryck från vardera sida. (bild) Nitbricka: Fyrkantig platt bricka med ett hål i, som sitter på nitstjälken. (bild) Spik: Fästelement, med en spetsig ände som används för att hålla ihop två objekt.(bild) Spik & Nithatt: Den ände av spiken och niten som har bankats till en platt cirkulär yta.(bild) Ämnesjärn: Bearbetad metall, formad till former som lättast går att bearbeta till önskade föremål. Barr: I detta fall barr av järn som är avlånga runda små järnbitar. Puns: Verktyg för bearbetning av metall. Används med ett slagdon för att slå till eller klyva ett föremål. 5

2 Presentation av Materialet. Snauvalds 1.2 Schakt 42/46 Figur 1. Snauvalds 1:2 Schakt 42,43 och 46. Med Syllstensgrunden. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. Under maj och juni 2010 gjordes en undersökning av Högskolan på Gotland på fastigheten Snauvalds 1:2. Studenter från högskolan deltog både i seminariesamt sommarkurs grävning. I området(figur 1) påträffades en mängd järnföremål som är huvudmaterialet i analysen. Utgrävningen utfördes omkring en kvadratiskt formad stenpackning som hade en area på 36². De stora stenar som kantar norr och syd bildar en varsin sammanhängande rad och kan med all sannolikhet tolkas som syllstenar till en husgrund. Jämfört med andra husgrunder som har undersökts i Västergarn, är syllstenarna i denna husgrund större i förhållande till de andra syllarna. En stenpackning av mindre stenar i varierande storlekar mellan 20 cm och mindre i bredd och längd som täcker området innanför stensyllen. På den östra sidan finns ingen syllrad, utan stengrunden avslutas abrupt och det ser ut som att det saknades både syllstenar och stenpackning som skulle avgränsa grunden. I öster i anslutning till syllen ligger vad som tros vara två stolphål på vardera sida om en lerpackning. Lerpackningen sträcker sig i öst-västlig riktning med de två stolphålen på den norra och södra sidan om sig. I det sydöstra hörnet av grunden saknas det några syllstenar i syllraden, tre stycken större stenar ligger ett mindre avstånd mot söder vilka troligen har ingått i syllen och har blivit flyttade dit i efterhand. 6

Figur 2. Schaktindelning för schakt 42,43 och 46. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. Husgrunden grävdes i tre olika schakt(figur 2), med schakt 42 som täcker den sydliga och västliga avgränsning av syllstenar, schakt 43 täcker den nordliga och västliga avgränsningen och schakt 46 centralt i huset. Schakten utanför stensyllen grävdes ner till steril nivå och schaktet innanför grävdes ner till stenpackningen. Stenpackningen undersöktes inte. I utgrävningsrapporten slogs de tre schakten som inkluderade stensyllen ihop till schakt 42/46. Totalt hade schakt 42,43 och 46 en area på 94,5 m²(norderäng 2010). 2.1 Nitar & Spikar Under utgrävningen påträffades en mängd spikar och nitar som kan ha ingått i den träkonstruktion som en gång har vilat på stensyllen. För att kunna rekonstruera byggnaden behövde jag förstå hur nitar och spikar har använts i stående träbyggnader och vilken funktion de har haft. Nitar är ett fästelement som används till att hålla ihop delar i en struktur som är utsatta för högt tryck. Järnnitar tillverkas från barrformade ämnesjärn. Nithuvudet skapas av att en ände bankas till med ett speciellt verktyg som är format som nithuvudet(parker 1984, s.1504). Processen att nita, också kallad nitning börjar med att ett hål förborras i två bordsytor som ska fästa mot varandra. En nit träs sedan in i hålet så att en bit sticker ut på andra sidan. En skillnad mellan äldre nitning och nitning på 1900-talet är att de äldre nitarna hade en nitbricka som träddes på stjälken. Avslutning går till på lika sätt, i att nithuvudet pressas hårt mot ytan med ett fast objekt medans stjälken hamras till så att den planar ut sig så att den går över 7

nitbrickan eller ytan. Nitbrickan är inte helt nödvändig och nitstjälken har i vissa fall bara krökts på trämaterialets insida. Bortagning av nitar har skett på diverse sätt, till exempel med en skarpmejsel (mellan borden) eller genom att hugga av nageln alldeles innanför nitskallen respektive nitbrickan(lundström s.78). Ett speciellt verktyg kallat spiksökare som är en tvåkloig mejsel, används till att avlägsna klinknaglar. Det brukas än idag till att avlägsna nitarna på båtar. Med dess hjälp kan niten brytas ut eller huggas av med ett slagdon(lundström 1981, s.70). En spik är ett annat fästelement för att hålla ihop två eller flera ytor och beslag, oftast av trä. På medeltiden tillverkades spikar av barrformade ämnesjärn som delades upp i önskad längd med hjälp av ett speciellt verktyg. Det avlånga järnet träddes in i hålet på verktyget och den ena änden plattades till med ett don. Efter att den höggs av i önskad längd gjordes den andra änden vassare. Faktorer som bestämmer styrkan och effektiviteten av en spikad komponent i en konstruktion är: träets typ, den använda spiken, förhållandet som den spikade delen används i och antalet spikar. Hårt trämaterial håller spikarna bättre än mjukt trä. För att öka motståndet vid utdragning kan spikarna spiralvridas eller få hullingar(parker 1984, s.1136). 2.2 Medeltida huskonstruktioner För att kunna bestämma den konstruktion som för länge sedan stod på syllstensgrunden behövs kunskap om de byggnadstekniker som använde sig av en syllstensgrund. Under medeltiden utvecklades huskonstruktioner från att ha jordgrävda väggstolpar till att väggarna vilade på en trä eller stensyll ovan mark. En syll är ett fundament till en struktur, det vill säga en grund som strukturen vilar på. Utvecklingen har inte varit entydig då både syllar och stolphåls konstruktioner har existerat samtidigt i flera fall. Eftersom takbärande och väggbärande konstruktioner är beroende av stolpar respektive syllar, är deras utveckling inte heller entydig(augustsson A 1992, s.63). Stensyllar har troligtvis funktionen att lyfta upp trästrukturen från marken så att hållbarheten ökar(carlsson & Pettersson 1979, s.166-167). I stavkyrkorna vilade strukturen på en träsyllsgrund som själv vilade på en stensyllsgrund. Träsyllsgrunden var enligt Eckhoff cirka fyra plankors bredd, större än stensyllen(eckhoff 1914-1916, s.34). Under tidig medeltid, på 1100-talet uppfördes byggnader av sten i städerna på Gotland, medans i mestadels av Sverige bestod byggnader av trä. På ön var tillgången på kalk mycket stor och lättillgänglig därav byggdes bostäder och ekonomibyggnader för bönder, präster och borgare av både kalk och sandsten(svahnström 1952, s.246). Det fanns en naturlig tillgång på barrträd som gav långa timmerstockar i hela Sverige förutom Skåne och Halland. Timmer användes till knuttimrade byggnader och ek användes till skiftesverk. I regioner med brist på träd utvecklades i slutet av 1100-talet, korsvirkestekniken där ett ramverk av trä fylldes med lerklining eller tegel(augustsson A 1992, s.61-63). Utgrävningar av medeltida hus i Fole på Gotland av Daniel Carlsson visade att majoriteten av stolparna i stolphålshus var gjorda av furu, det vill säga tall(carlsson Pettersson 1979, s.166). Huskonstruktionerna kom i början av medeltiden att läggas på stenfundamnent, sannolikt för att det ökade trädets 8

livslängd(carlsson Pettersson 1979, s.167). Takbärande strukturer kräver stolpar som klarar strukturens tyngd, medans väggbärande konstruktioner inte kräver några stolpar över huvudtaget(kling 1992, s.145-146). Under Medeltiden cirka 1100 till 1200 förekom det en stor variation av bebyggelsen ute i byarna i Sverige. Långhusen fanns då i tre slag, treskeppigt, mesula och en konstruktion där taket bärs upp av väggarna(schmidt 2001, s.19). Under 1200-talet dominerar byggnader med takbärande väggar eller mesula konstruktioner med takbärande stolpar. Väggarna utfördes antingen i skiftes- eller stavverksteknik(carelli 2001, s.48). Hus med en grund bestående av större stenar det vill säga en syllstensgrund som kan ha både en tak- och väggbärande struktur kallas Syllstenshus. Syllstenshusen har existerat sedan 1000-tal, Vikingatid och framåt, men är klart mer frekvent under Tidigmedeltid efter år 1100. Stolphålen till husen är oftast bevarade men syllstenarna blir ofta återanvända eller avlägsnade från platsen(carelli 2001, s.50-51). Husen avgränsas i flera rumsenheter, vilket gäller både bostads och ekonomi byggnader. Husen är stolpgrävda och byggda i skiftesverk eller med lerklining. Under 1200-talet står bostadsbyggnaderna oftast i öst västlig riktning och ekonomi byggnaderna står tvärtemot(schmidt 2001, s.20). Syllarna har utvecklats till att bli murade, troligen sakta efter murningens inträde i Sverige på 1000-talet(Augustsson 1992, s.63). 2.3 Byggnadstekniker Under vikingatiden och medeltiden existerade det som sagt en stor variation i bebyggelsen. Det fanns ett flertal byggnadstekniker som användes under olika perioder och i olika mängder. I bedömandet av husen konstruktionsteknik är här en överblick av olika byggnadstekniker som fanns under medeltiden. När det kommit till att välja byggnadsätt på landsbygden har befolkningen om det varit valfritt, uppfört boningshusen i ombonade knuttimmertekniken och uthusen har förblivit i skiftesverk(henriksson 1989, s.9). På Gotland förekommer två skilda byggnadstekniker, det ena är bulhus och det andra är knuthus. Här nedan följer en beskrivning av de byggnadstekniker som har efterforskats och som är hjälpmedel till att bestämma syllstensgrundens konstruktion. Knuttimrade hus(fig.3) är byggda utav timmerstockar som läggs på varandra i fogar som håller uppe strukturen. Tekniken introducerades i Sverige på 1000- talet och har använts i barrskogsområden med god tillgång på rakvuxen furu. För att hålla samman väggarna bättre binds stockarna ihop med knutar i stockändarna. På Gotland förekommer knuttimring nästan enbart på norra delen av ön där de flesta har påträffats på Figur 3 Knuttimrat hus. Foto och byggnad av Joakim Schuster. 9

Fårö(Jonsson 1976, s.99). Bulhus(fig.2) ska alltid ha en syllram som vilar på en av kalkstensflis uppbyggd grund. Med hornstuckar och nötare bärs den övre ramen upp som bildas av gaveln och långsidebanden. Gavelrösten och taket vilar sedan på denna övre ram. Till syllen och banden valdes virke av bästa furu, det vill säga ek(jonsson 1976, s.100). Figur 4 Bulhus från 1600-tal i Visby. Foto: Resvirke kallas det när Dennis Nilsson. plankorna ställs vertikalt med den buktande sidan utåt och är en teknik som funnits sen 1000-talet. Plankorna är sammanfogade med fjäder och noter, hörnen kan vara sammanfogade. I vissa fall som i de första stavkyrkorna slås plankorna ner i marken istället för att ha en undre trä fog. Senare i utvecklingen kom plankorna att stå vertikalt på en träsyll mellan grova hörnstolpar hopsatta med hammarband. Trä spillet anses ha blivit för stort så därför förbehålles byggsättet de viktigare byggnaderna(henriksson 1989, s.7). Henriksson anser att gotländska kyrkor har spår efter stavkyrkorna som en gång stått på de nuvarande kyrkornas plats(henriksson 1989, s.341-344). Till Skiftesverk(fig.5) konstruktioner användes främst Ek och dess teknik har funnits fullständigt utvecklad sen 600/800-talet. I början grävdes stolpar ner i marken och plankor lades horisontellt liggande infällda i dessa vertikala stolpar med den slätgjorda sidan inåt. Tekniken har utvecklats till att stå på en stensyll som har likaså utvecklats från stenar till murverk som i bilden till höger. I korsvirkestekniken(fig.6) har Figur 5 Nutida hus i skiftesverk, Visby. stolparna en betydligt tätare Foto: Dennis Nilsson. placering än i skiftesverk, som motsvarar takindelningen. Byggnader med denna teknik har ofta utförts i fler än en våning. Enbart ramverket är av trä medan utfyllnadsmaterialet är av murverk eller lerklinat flätverk(henriksson 1989, s.9). 10 Figur 6 Korsvirke hus i Visby. Foto: Dennis Nilsson.

Flätesverktekniken användes redan på 1000-talet, även då i större långhus. Tekniken fanns kvar under senmedeltid men förbehålls till enklare ekonomibyggnader och uthus. Den bestod av grenar och ris som flätades mellan stående stolpar. Den fungerade som en extra väggyta på vissa korsvirkeshus, eller som enklar byggnader på egen hand(augustsson A 1992, s.63). 2.4 Järnmaterial I analyserna för denna kandidat uppsats har jag använt mig av de spikar och nitar som påträffades under utgrävningen som tog plats under maj-juni 2010 i Västergarn. De ska hjälpa till att visa vilka byggnadstekniker som har använt sig av fästelement i järn. De mättes in som massmaterial i kvadratmeter stora rutor, då järnmaterialet var för omfattande för att kunna mätas in individuellt. Från 2010 års grävning fanns det sammanlagt 212 inmätta fyndposter med en total vikt av 13,8 kg. Fyndposterna bestod av varierande mängder föremål däribland nitar och spikar samt övriga järnföremål som t.ex. järnverktyg och järnfragment. Alla föremålen i fyndposterna mättes för att få en kunskap om hur de olika föremålstyperna såg ut. Materialet som kommer att ingå i analysen är det som påträffades omkring och innanför den utgrävda syllstensgrunden. I mitt analysmaterial ingår 100 fyndposter med en total vikt på 10,6 kg(figur 7), med över 500 föremål från husgrunden. Nitarna har påträffats i olika skick från att vara hela med stjälk, hatt och nitbricka, till att sakna nitbricka eller hatt samt en avbruten stjälk. Längden på de hela nitarna har varierat med 16 till 45 millimeter. Stjälkarna har en tjocklek mellan 5 till 11 millimeter. Nitbrickorna har en area mellan 1-12 cm² och är fyrkantiga till utformningen, även rektangulära och diamant formade med olika vinklar finns. Nitstjälkarnas ursprungliga tvärsnittsform har varit kvadratiska och spikstjälkarna har en rundare form. 7000 Vikt för Järnmaterial I sammanslutning till syllstensgrunden Vikt i gram 6000 5000 4000 3000 2000 1000 Vikt 0 42 43 46 Schakt Figur 7. Vikt för det fyndmaterial av järn som påträffades i anslutning till syllstensgrunden. 11

Antalet hela nitar är relativt litet mot antalet nit- och spik med stjälk. Nit- och spikhuvudena är runda i formen med undantag av de som har korroderat sönder och därmed ändrat form. (bild med spec föremål spridning) Figur 8. Dubbla Nitbrickor. Foto: Johan Norderäng. Figur 9. Hel nit med två nitbrickor. Fyndet var oåtkomligt för fotografering. Bild av Dennis Nilsson. I bredvidliggande schakt 43 och 46 har två dubbla nitbrickor påträffats innanför syllstensgrunden, utseendemässigt ser de ut som två nitbrickor som sitter ihop med varandra(figur 8). Samt har en Nit med två nitbrickor påträffats i schakt 42(figur 9). I materialet finns många föremål formade som järnbarrar, men inget som kan antydas vara ämnesjärn. Likaså för de få bandformade järnbitar som har en liknande storlek till nitbrickorna. Hade ämnesjärn funnits på platsen skulle det ha tydit på att tillverkning av nitar och spikar har skett på platsen. 12

3 Analys av material I mitt arbete har jag utfört mätningar på fyndmaterialet från Västergarn, för att se om det med hjälp av måtten på nitar och spikar går att bestämma hur konstruktionen de suttit fast i har sett ut. Jag har analyserat allt järnmaterial som påträffades 2010 för att få en klar uppfattning över vad som är en nit och vad som är en spik etc. De avstånd jag har mätt är avståndet mellan t.ex. nithuvudet och nitbrickan vilket ger måttet av bordstjockleken. Tjockleken kan hjälpa till att bestämma hur stor påfrestning de klarar av. Utöver mätningar på nitar och spikar genomfördes också mättningar på allt järn material. Detta för att exempelvis järnbarrar kan ge en indikation på att det pågått tillverkning på platsen. Mätningarna har sedan samlats i en databas som är uppdelad i Schakt och rutnummer, om de är utanför eller innanför syllstensgrunden för spridningsanalys och tolkning. För att bedöma vad som är en nit och spik har jag använt mig av bilder från böckerna Arkeologi på Gotland, Eketorp III Artefakterna och De Kommo Vida av Waldemar Falck, Kaj Borg och Per Lundström(se Falck 1979, Borg 1998, Lundström 1981). De ger en överskådlig bild på hur nitar och spikar ser ut när de är fragmenterade eller har förlorat delar av sig. De nitar jag mäter är de som har ett nithuvud och en nitbricka. Detta för att de hela nitarna är de föremål i materialet som kan säga mest om konstruktionen, då de kan visa bordtjockleken på det som spikarna och nitarna har suttit i. Jag har använt mig av ett skjutmått för att mäta avståndet mellan nithuvudet och brickan, likaså avståndet från spikhuvudet till spikänden. Ett av syftet med detta är att jag skall kunna känna igen vad som är en nit och vad som är en spik, även om det bara är en fragmenterad del av en nit. Rostbeläggningen beaktas vid mätningar av föremålen. Den ursprungliga formen är oftast synlig, även om det bara är en bit av föremålet. Mätningarna görs sedan med detta i åtanke. Först ville jag använda antalet spikar och nitar som används i vardera byggnadsteknik för att dra en jämförelse till antalet nitar och spikar som hittats i Västergarn runt stensyllen. Sannolikheten ökar om antalet spik och nit som används i respektive konstruktion i strukturen är känt. Det har dock inte funnits någon litteratur som har nämnt eller gått igenom antalet spikar eller nitar som använts i byggnader från vikingatid till medeltid. Storleken av nitbrickorna, spik och nithattarna mäts för att se om det finns en sammanhörighet mellan dem. T.ex. eftersom när nitar tillverkas så gör smeden först långa remsor av järn som sedan styckas till flera nitar. Om storleken på nitarna är väldigt lika kan jag då dra den slutsatsen att de kommer från samma sats eller åtminstone samma tillverkare. Detsamma gäller för stjälkarna som först görs till järnbarrar. Om jag hittar en större mängd av dessa järnbarrar kan det tyda på att nitarna och spikarna har tillverkats på platsen. Därmed kan jag få en inblick i om nitarna och spikarna gjordes för ett specifikt syfte i och med att de är lika till storlek och utformning. 13

Fyndföremålen har grupperats i följande kategorier i databasen: hel nit, hel spik, spik och nithatt med stjälk, nitbricka med stjälk, nitbricka, nithatt och spikhatt(figur 10). De är uppdelade så här med tanke på att både spikar och nitar ingår i materialet. En spik och en nithatt med stjälk är svåra att se skillnad på därav är de i samma kategori. Figur 10. Gruppering av föremål, 1: Hel nit, 2: Hel Spik, 3: Nit eller spikhatt med stjälk, 4: Nitbricka med stjälk, 5: Nitbricka, 6: Nit eller Spikhatt. Foto: Johan Norderäng 14

Sammanlagt var det en mängd av spikar och nitar över 500 st i det område som konstruktionen låg i. I de tre schakten som huset bestod av, 42, 43 och 46, så var mängden störst i schakt 43, 330 st., vilken täcker den norra stensyllsraden och den västra sidan utanför stensyllen. De spikar som hittades var sällan hela, och var därmed svåra att urskilja från en nitstjälk. Antalet definitiva spikar var därmed mycket lågt och jag kommer därför inte lägga någon större vikt på dem. Nitarna har påträffats i olika skick från att vara hela med stjälk, hatt och nitbricka, till att sakna nitbricka eller hatt samt en avbruten stjälk. Det sammanlagda antalet hela nitar och spikar, spik och nithatt med stjälk, nitbricka med stjälk i schakt 42, 43 och 46 är 472 st. Längden på de hela nitarna har varierat med 16 till 45 millimeter, medellängden var 33,0 mm i schakt 42, 36,6 mm i schakt 43 och 31,8 mm i schakt 46. Det som syns i figur 11 är att medelvärdet av hela nitars längd är mellan 30 och 40 mm. Stjälkarna har ett tvärsnitt mellan 5 till 11 millimeter och en medellängd på 8 mm i schakt 42, 6,4 mm i schakt 43 och 7,2 mm i schakt 46(se figur 14 för längd och antal av hela nitars stjälkar). 70 Medelvärden av längder 60 50 Längd (mm) 40 30 20 Hel spik Längd Hel nit Längd 10 0 42 43 46 Schakt Figur 11. Medelvärden av längder på hela nitar och spikar som påträffats vid syllstensgrunden. Nit- och spikhuvudena är runda i formen med undantag av de som har korroderat sönder och ändrat form. Nitbrickorna är fyrkantiga till utformningen, men rektangulära och diamant formade med olika vinklar finns också. Nitstjälkarnas ursprungliga tvärsnittsform har varit kvadratiska och spikstjälkarna har en rundare form. Antalet av hela nitar är relativt litet jämfört mot de som är både spik och nitar med bara en stjälk. Det kan antyda att när byggnaden skulle rivas eller blev förstörd av någon påverkan så förstördes en stor mängd av nitarna, medans en mängd av nitarna satt kvar i trästrukturen tills träet ruttnade eller försvann på annat sätt. Två dubbla nitbrickor har påträffats innanför stensyllen i bredvidliggande schakt 43 och 46, utseendemässigt ser de ut som två nitbrickor som ej har kluvits(figur 8). Samt har en Nit med två nitbrickor påträffats i schakt 42(figur 9). 15

3.1 Spridning Figur 12. Spridningsbild över de järn föremål som har påträffats. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. Fokuset på fyndmaterialet kommer ligga på de som påträffats i schakten 42,43 och 46, det vill säga de som hittades runt stensyllen. En spridningsanalys över vilka föremål som påträffats innanför och utanför syllen har gjorts för att få en uppfattning om det är någon särskild typ av föremål som ligger innanför eller utanför stensyllen(se figur 12 för alla fyndföremål av järn). Mätningar från rutorna 15, 16, 17 och18 i schakt 43 kommer inte användas i eftersom alla fyra rutor omfattar en del innanför och utanför stensyllen, vilka därmed inte kan visa vilka föremål som låg innanför eller utanför syllen. Majoriteten av nitar och spikar låg utanför stensyllen(se figur 13). Av de hela nitarna ligger 13 av 63 innanför stensyllen. Av spik och nithattarna med stjälk ligger sammanlagt 26 av 400 innanför syllen. 16

Figur 13. Spridningsbild över hela nitar. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. Längd och antal av Hela nitars stjälkar 18 16 14 12 Antal 10 8 6 4 2 1 2 cm 2 3 cm 3 4 cm 0 42 43 46 Schakt Figur 14. Längd och antal av hela nitars stjälkar. 17

I figur 14 visar det att i schakt 42 som täcker den södra syllstensraden, visar måtten på de hela nitarnas stjälklängder att det finns en variation från 1 centimeter till 4 centimeter. 12 stycken mellan 1 till 2 centimeter, 16 stycken mellan 2 till 3 centimeter och 6 stycken mellan 3 till 4 centimeter. Vilket visar att majoriteten av brädorna som användes till konstruktionen hade en tjocklek mellan 2 till 3 centimeter. I schakt 43 är variationen från 1 till 4 centimeter, där 4 stycken är mellan 1 till 2 centimeter. Nio stycken är mellan 2 till 3 centimeter, samt 4 stycken mellan tre till fyra centimeter. Därav är majoriteten av nitarna i schakt 43 mellan 2 till 3 centimeter. Antalet i schakt 46 är mindre än i de andra två, men variationen är 1 till 4 cm. I detta schakt är det sex stycken som är 1 till 2 centimeter. 1 som är 2,1 centimeter och 4 som är mellan 3 till 4 centimeter. Detta innebär att brädorna eller föremålen som nitarna har suttit fast i har inte understigit 1 centimeter eller överstigit 4 centimeter i tjocklek. Av figur 10 kan vi därmed se att majoriteten av nitarna som satt fast i bräder med en tjocklek på 2 till 3 centimeter har hamnat utanför syllen. 4 Diskussion & Tolkning 4.1 Metod att bestämma hustypen För att bedöma en lämplig konstruktion till den syllstensgrund och material som påträffats i Västergarn, har jag gått tillväga på följande sätt. Därav har detta steg hoppats över i metoden, men mätningarna gjorda på nitarna visar en möjlig tjocklek på bräder som används i konstruktionen. Det andra steget är att se vad de kvarvarande lämningarna ger för information, vilket i detta fall är en syllstensgrund. Steg nummer tre är att kolla upp alla litterära källor om byggnadstekniker som stämmer in på den kvarvarande lämningen. Med dessa steg är det sedan möjligt att få en slutsats. 4.2 Vad är det för något hus? Tidsramen för användningen av stensyllar sträcker sig från vikingatid till medeltid ca 1000 1200-tal, vilket gör att följande tolkning och analys håller sig inom den perioden(carelli 2001, s.50). Syllstensgrunden i sig och saknandet av kalksten visar att det har mest sannolikt varit en trä konstruktion. Eftersom ett hus av kalksten skulle lämna en mängd kalksten samt murbruk kvar. Bristen på stolphål i stensyllen visar att huset har sannolikt haft en väggbärande struktur. Lerklining har påträffats i större mängder runt syllstensgrunden, men om kvantiteten skulle räcka till ett korsvirkeshus är osäkert. Hus med flera våningar byggs oftast med korsvirkes tekniken, vilket skulle öka den nödvändiga mängden lerklining. Bristen på lerklining minskar chansen att byggnaden har haft mer än en våning. I och med att byggnaden inte har varit i mer än en våning är det troligt att huskonstruktören har använt sig av en annan byggnadsteknik. Knuttimring från medeltid och vikingatid har än så länge bara påträffats på Fårö på norra Gotland, vilket minskar troligheten att strukturen är av denna typ, dock ej helt uteslutet. Bulhus ska alltid stå på en grund uppbyggd av kalkstensflis 18

vilket skiljer sig från syllstensgrunden i Västergarn som står på en grund av gråstenar. Därav kan byggnaden inte vara av bulhus tekniken. Flätverkstekniken används till enklare byggnader, eller som armering till korsvirkesbyggnader. I och med att det är grenar eller ris som har flätats ihop är tekniken inte så trolig med tanke på alla använda spikarna som hittats, samt att korsvirke redan är uteslutet. I Sverige förknippas resvirketekniken med träkyrkobyggnader eller andra profana byggnader. Andra byggnadstyper som kan ha använt sig av tekniken har inte efterforskats. Av teknikerna kvarstår skiftesverk, vilket är en passande teknik då skiftesverk oftast byggs på en syllstensgrund och använder sig av spikar i sin konstruktion. Det har inte nämnts vad som används för att hålla ihop strukturen i de olika byggnadsteknikerna, förutom träpluggar. Spikar nämns att de har använts till bräder för tak och väggar. Dock är det beroende på husbyggaren ifall spikar och nitar ska användas i konstruktionen. Utformningen av huset är dock svårare att avgöra eftersom syllstensgrunden saknar syllstenar samt stenpackning i den östra kanten. Den del som finns kvar har måtten 6 x 6 meter. Avståndet mellan nithuvudet och nitbrickorna på nitarna har ett medelvärde mellan 2 till 2,5 cm, vilket indikerar en möjlig tjocklek på träplankorna som har använts i konstruktionen. Beträffande typen av byggnad så säger Schmidt att under 1200-talet stod bostadsbyggnaderna oftast i öst västlig riktning och ekonomi byggnaderna stod tvärtemot(schmidt 2001, s.20). Stensyllens utformning kan tolkas som att den går som en rektangel i öst västlig riktning, men då den är avbruten i den östra delen får den en kvadratisk form. Därav kan den tolkas som både bostads- eller ekonomibyggnad. En möjlig slutsats är att om byggnaden byggts i skiftesverks tekniken så är det troligt att det har varit en ekonomobyggnad. Detta eftersom folk under medeltiden valde att använda skiftesverk till ekonomi byggnader när de kunde(henriksson 1989, s.9). Knuttimmertekniken är dock fortfarande möjlig då den användes ofta till bostadshus. Men bristen av knuttimrade hus på ön, gör det mest troligt att det har suttit en byggnad i skiftesverk på stensyllen. Närvaron av använda spikar indikerar på att något har varit spikat. I en byggnad används de till att spika fast plankor till väggar och tak. Eller som det fortfarande görs idag att en spik slogs in halvägs och böjdes till för att skapa en hängkrok. På vardera sida om lerpackningen vid den östra sidan av stensyllen finns två stolphål. De två stolphålen kan ha ingått i konstruktionen, men tyvärr är deras kontext oklar då ytorna öster om lerpackningen inte är undersökta. Det som går att spekulera om är att två stolpar har hållit uppe en takbit som varit fäst i sidan av huset. Vad som sedan pågått på lerpackningen är oklart eftersom tolkning av ytan kommer göras först efter att hela ytan runt lerpackningen har undersökts 2011. 19

4.3 Funktion, Tillverkning? Vilken funktion kan byggnaden ha haft i fall den har varit en ekonomibyggnad? I ett flertal byggnadstekniker används träpluggar och träfästen för att hålla ihop en konstruktion. Med detta i åtanke och det höga antalet av både spikar och nitar som är över 500 st. ger det ett intryck av ett väldigt stort antal fästelemet. Dessa behöver inte nödvändigtvis ingå i husets konstruktion utan det kan tyda på att huset var en tillverkningsplats för spikarna och nitarna. I nuläget anses det att spikar är det som generellt används i byggnadskonstruktioner under vikingatid och medeltid. Nitarna användes till kistor för förvaring, kokkärl och andra föremål som kunde nitas ihop. Tillverkningen gick till att järntackor fördes till smedjor där det bearbetades till ämnesjärn, det vill säga järn som utsmitts till längre och kortare längder med en minimilängd på 40 mm. Det som är under 40 mm har betraktats som smides avfall av arkeologer. Ämnesjärn tillverkas i olika standard dimensioner för att smeden lättare ska kunna välja ett ämnesjärn som passar det han vill göra(borg 1998, s.129). Nithuvudet och stjälken tillverkas med ett speciellt verktyg som har två eller flera hål i olika storlekar. Järnet förs igenom hålet efter uppvärmning och klipps av. Därefter böjs ena änden och bankas till passformen i en urgröpning på en sida, varav spik eller nithuvudet skapas. Vid tillverkningen av nitbrickor används bandformiga ämnesjärn med en bredd från 15 till 25 mm som styckades i mindre delar. Nitbrickornas form har märkts ut med sneda eller vinkelräta slag och därefter har ett hål slagits ut med hjälp av en puns i vardera bricka. Slutligen vickades brickorna av från bandet(borg 1998, s.136). Barrformiga ämnesjärn används vid tillverkning av spikar och nitarnas stjälkar samt andra föremål. De som med de bandformiga ämnesjärnen styckas upp i önskad storlek för niten eller spikens storlek. En tredje variant, tennformiga ämnesjärn, har samma förhållanden som de barrformiga men får inte överstiga nio mm i tjocklek(borg 1998, s.129). Det stora antal oliktformade järnbarrar som påträffats vid stensyllen ger en indikation på att det kan ha pågått tillverkning i huset, men järnbarrarna kan vara avbrutna bitar från nitar, spikar och andra avlånga föremål vilket gör denna tolkning osäker. Gällande nitbrickorna finns det inte några definitiva rester av bandformade ämnesjärn. Avsaknaden kan innebära att nitbrickorna har tillverkats någon annanstans, eller att nitar och spikar inte har tillverkats i huset. Järnslagg har påträffats vid syllen, så någon form av järnbearbetning har skett i närheten av byggnaden(norderäng 2010, s.9). Några verktyg eller identifierbara lämningar för järnbearbetning har dock inte påträffats. Det behövs efterforskas mer för att nå en slutsats om nitarna och spikarna eller något annat har tillverkats på platsen. Det skulle vara intressant att undersöka om nitarna och spikarna har tillverkats i Västergarn eller om de är importerade. Med det höga antalet nitar skulle det kunna spekuleras att de inte bara har använts till föremål och möbler. Som tidigare sagts så är konsensus att generellt har spikar använts mest i konstruktioner och då till plankor och tunnare bräd. I min efterforskning har nitar sällan nämnts och om de ingår i någon konstruktion. I Harald Johnssons CD uppsats nämner han dock att om de har tillhört byggnadskonstruktioner har nitarna troligen varit komponenter till dörrar(johansson 2006, s.20). 20

Järnmaterialet antyder att det skett någon form av mindre järntillverkning vid huset. Syftet med tillverkningen har ej framgått. Men närvaron av både pärlor och textilverktyg kan tolkas som att byggnaden har fungerat som en plats där småtillverkning utfördes av både kvinnor och män(norderäng 2010, s.7). Nitarna och spikarna behöver inte vara bundna till husets konstruktion utan kan ha tillhört som Harald Johansson sa båtar, vagnar och slädar som kan ha stått vid byggnaden(johansson 2006, s.14-18). Med tanke på att strandlinjen låg närmre huset än den gör idag, kan det ha funnits båtar på platsen. Dock har inga definitiva båtlämningar påträffats som bekräftar detta. 4.4 Tolkning av spridningsmönster Figur 15. Spridningsbild över de järn föremål som har påträffats. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. Av spridningsanalysen(se figur 15 för alla fyndföremål av järn) går det att utyda att majoriteten av nit och spik föremålen har hittats i anslutning till den norra syllstensraden. Utanför den södra syllraden är fynden grupperade i större mängder än de i anslutning till den norra raden. Majoriteten av föremålen har påträffats utanför stensyllen. Varför det ligger så stor mängd där kan bero på flera orsaker. Det finns en hel del nitar i detta område som har förlorat sin hatt eller nitbricka, vilka kan ha blivit avlägsnade när huset skulle rivas och ett försök gjordes att samla resterna på en plats. I och med att nithattarna och nitbrickorna har avlägsnats kan det tyda på att byggnaden revs med avsikt. 21

De två dubbla nitbrickorna har hittats innanför syllen(sse figur 16). Dessa kan ha använts på samma sätt och tillhört en liknande eller samma typ av konstruktion. Troligtvis är det två delar med vardera två ytor som behöver pressas ihop och sitta i sammanslutning till varandra. Det går också att tolka att de är halvfabrikat som inte har blivit separerade ännu. Men de dubbla nitbrickorna är i två olika storlekar, 37 mm i längd och 21 mm respektive 47 mm och 25 mm. Eftersom de är enstaka fynd av olika storlekar går det inte att säga något konkret om de varit tillverkad på platsen. Figur 16. Sprdning över de enstaka fynd som hittades. två dubbla nitbrickor och en hel nit med två nit brickor. Upprättad av Dennis Nilsson 03-06-11. 4.5 Husets slut Vad som hände med byggnaden kan tolkas på många sätt. En stor del av nitarna saknar som sagt hattar eller brickor efter att de har gått sönder på något sätt. Vid bortagning av nitar avlägsnas hattarna och brickorna genom att slå bort dem precis vid anslutningen till stjälken. Ett verktyg kallat spiksökare användes till att avlägsna nitbrickan eller hatten på nitarna när de skulle tas bort. Därför kan det tolkas som att huset monterades ned avsiktligt. Detta kan stärkas av att det knappt finns några lämningar av trä eller kol i stensyllen, vilket kunde tyda på att byggnaden hade rivits eller bränts ner utan någon tanke på att bevara något då. 22

4.6 Inblick i staden Redan under 1100-talet byggdes bostads- och ekonomibyggnader utav kalk och sandsten i städerna på Gotland, eftersom det fanns stor tillgång av kalk på ön(svahnström 1952, s.246). Det finns dock inga byggnader av kalk förutom kyrkorna och kastalen kvar i Västergarn, om det någonsin har funnits. Det ger en intressant inblick i debatten om Västergarn är en stad eller en landsbygd. Om det inte har existerat några kalkhus kan det tyda på att Västergarn inte har varit en stad i det medeltida folkets benämning. En stor mängd järnbarrar som kan tyda på tillverkning påträffades vid utgrävningen av syllstensgrunden. 5 Resultat Stensyllsgrunden har troligen tillhört en ekonomibyggnad i trä som varit byggd i skiftesverk tekniken med takbärande väggar. Byggnaden har troligtvis bara varit byggd i en våning med ett tak bestående av trä plankor. Majoriteten av dessa plankor har haft en tjocklek mellan 2-3 cm. Väggplankorna kan ha haft samma tjocklek, men eftersom ett skiftesverk inte behöver nitar i väggplankorna är det osäkert. Vilka byggnadstekniker som använder sig av järnnitar och spikar har inte framgått. Dock har spikar har använts till tak och väggplankor eller krokar. Nitarna har använts som fästelement till dörrar, fönster och hushållsbeslag. Eftersom det är huskonstruktören som bestämmer vilka av ovanstående element ska vara med, finns det inget definitivt svar, bara att det varierar från byggnad till byggnad. I och med att syllstensgrunden var inkomplett var byggnadens riktiga utformning omöjlig att bedöma. Med tanke på de avkapade nithattarna och brickorna är det möjligt att byggnaden har rivits med avsikt. Byggnaden har troligen använts som en byggnad för olika sysslor, som mindre metallbearbetning och textilhantverk. Vad detta säger om husets roll i Västergarn är osäkert. Se figur 17 för möjliga avbildningar av huset. 23

Figur 17 rekonstruktion av byggnadens västra respektiva södra sida. Bild av: Dennis Nilsson. 24

6 Sammanfattning Under Maj och Juni månad 2010 utförde Högskolan på Gotland en utgrävning i Västergarn socken på tomten Snauvlads 1.2. En del av utgrävningen skedde omkring vad som tolkades som en syllstensgrund. Mitt syfte med denna uppsats är att bestämma en lämplig konstruktion till syllstensgrunden. Frågeställningarn jag vill ha svar på är vilken konstruktion syllstensgrunden har haft, vilka konstruktioner som har använt sig av nitar och spikar samt vad byggnadens funktion har varit. För att få svar på frågeställningarna har jag gjort kvantitativa, jämförande och kontextuella analyser av det fyndmaterial av järn som påträffades vid syllstensgrunden. Tafonomi och korrodering av föremål tas hänsyn till. Analysen och materialgenomgången är avgränsad till syllstensgrunden och det fyndmaterial som påträffades vid den. Informationen som samlades in förhåller sig till Carellis tidsperiod för syllstensgrunder. Västergarn ligger 20 km söder om Visby, och har tre forntida lämningar. Västergarnsvallen, en romansk kyrkoruin och en ruin av en kastal. Samt finns det en nygotisk kyrka. Intresse för Västergarn började framträda i mitten av 1800-talet och sen dess har det skett ett flertal utgrävningar i området. 2005 började Högskolan på Gotland att göra utgrävningar och har genomfört grävningar i anslutning till den romanska kyrkoruinen samt ett flertal andra grävningar innanför vallen. Utgrävningar har fortsatt från 2005 tills 2011 och troligen kommer fler utgrävningar att göras. I tidigare forskning har nitar och spikar sällan nämnts i sammanhang med vad de används till. Det fanns två uppsatser som berörde ämnet om nitar dock, som var av stor användning. Den syllstensgrund som grävdes ut ingick i ett schakt på 94,5 m². Syllen i sig bestod av en stenpackning som kantades i norr och söder av större sammanhängande stenar med en area på 36 m². I öster och väst saknades det troligen syllstenar som skulle avgränsa grunden. Spikar och nitar används till att hålla samman två ytor, där nitar håller samman ytor med högre tryck bättre. Stensyllar har använts från vikinga tid till medeltid och framåt enligt Carelli. Konstruktioner utvecklades under medeltid från stolpbärande till väggbärande konstruktioner. Byggnadstekniker som har använts under perioden vikingatid och medeltid är knuttimer, bulhus, resvirke, skiftesverk, korsvirke och flätesverk. I järnmaterialet som analyserades ingick över 500 föremål med en på 13,8 kg. Det material som fokuserades på var nitar, spikar och fragment av dessa. Av nitarna mättes stjälken som gav bordtjockleken på det material niten än gång hade suttit fast i. Fyndföremålen har grupeprats i kategorierna hel nit, hel spik, spik och nithatt med stjälk, nitbrick med stjälk, nitbricka, nithatt och spikhatt. Analysen och diskussionen visade att syllstensgrunden har troligen tillhört en ekonomibyggnad i trä som varit byggd i skiftesverk tekniken. De hela nitarna visade att majoriteten av brädorna i konstruktionen hade en tjocklek mellan 2-3 cm. Spikarna har troligen använts till tak och väggplankor samt annat medans 25

nitarna har använts till dörrar, fönster och hushållsbeslag. Byggnaden har troligen använts till att tillverka föremål i mindre mängder. 7 Referenser Augustsson, J. (1992)A. Medeltida husbyggande i Sverige. Bebyggelsehistorisk tidskrift. 1992 (23), s. 55-85 Augustsson, J. (red.) (1992)B. Medeltida husbyggande: symposium i Lund, november 1989. Stockholm: Almqvist & Wiksell International Borg, K. (red.) (1998). Eketorp: fortification and settlement on Öland/Sweden. Artefakterna. Stockholm: Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademin. Brunskog, M. (red.) (1992). Nytt ljus över gammal rost: att bevara kulturföremål av järn. Stockholm: Nordiska museet Cassel, K. (red.) (1999). Västergarnsstudier. Stockholm: Riksantikvarieämbetet Carelli, P. (2001). En kapitalistisk anda: kulturella förändringar i 1100-talets Danmark. Diss. Lund : Univ., 2001 Diamant, R M E. (1974). Rost och röta. Stockholm: Rabén & Sjögren Eckhoff, E. (1914-1916). Svenska stavkyrkor jämte iakttagelser över de norska samt redogörelse för i Danmark och England kända lämningar av stavkonstruktioner. Stockholm: Cederquist Carlsson-Pettersson, D & A-M.(1979). Fjäle i Ala. I: Falck, W. (red.) (1979). Arkeologi på Gotland. Visby: Press Grenville, J. (1997). Medieval housing. London: Leicester University Press Henriksson, G. (1989). Skiftesverk på Öland: en träbyggnadsteknik bevarad från det medeltida Eketorp till våra dagar. Stockholm: Riksantikvarieämbetet Johansson, H. (2006). Båtnitar CD-uppsats i laborativ arkeologi. Stockholm: Stockholms Universitet Jonsson, G. (1976). Anteckningar om Bulhus på Gotland. I: Svahnström, G. (red) Gotländskt Arkiv 1976. Visby: Barry press förlag. Karmfjord, N. (opubl.). Båtnitar i Paviken. Uppsats i fördjupningskurs i arkeologi. Visby: Högskolan på Gotland. Norderäng, J. (2005). Rapport från arkeologisk undersökning i Västergarn socken 2005. Kyrkogården 1:1 och Snauvalds 1:2, RAÄ 24. Avdelningen för Arkeologi och Osteologi, Högskolan på Gotland. 26