Jan Jörnmark www.jornmark.se www.fastighetsagarna.se/overgivnaplaner ÖVERGIVNA PLANER D en ökade befolkningen i våra tillväxtregioner ställer oavbrutet nya krav på byggandet i våra stadsmiljöer. Framtidens bostadshus, kontorsfastigheter och industrilokaler måste i allt högre grad trängas in i stadsmiljöer som redan är täta. Det leder i sin tur till utdragna överklagandeprocesser, dyra förseningar och ibland till att viktiga byggprojekt helt omöjliggörs. Under det sista året har vi sett många exempel på hur absurda konsekvenserna av plan- och bygglagstiftningen är på väg att bli. I Stockholm ifrågasätts det om staden ska få ta eget ansvar för sin utveckling, och i närheten av Malmö står en livsfarlig ruin och förfaller därför att den utpekats som riksintressant. I Karlstad har ett grönt hus utsatts för en närgången granskning av kommunen och länsstyrelsen och i Göteborg anser många att några nedgraffade rivningstomter egentligen är en riksintressant siktlinje. I arbetet med den här boken har jag fått en fantastiska möjlighet att sätta mig in i hur den moderna Plan- och Bygglagstiftningen växte fram, och framförallt är det en bild av total planlöshet och slumpmässighet som växt fram. Den här boken ansluter sig till sist helt till den slutsats som plandirektören i Stockholms län gav uttryck för i höstas: Samhällsbyggnaden styrs av ett regelverk som inte går att förstå sig på. Lösningen är inte att ständigt tillsätta nya utredningar. Det behövs en haverikommission. 6. p a k, l e t i p a SE? ak Extr ES R T N I S VEM I rg E o S S b E g R n i T s l N He i RIKSI n e k å b fyr h c o n r Torns to ÖVERGIVNA PLANER En plan- och bygglagstiftning i behov av en haverikommission? Jan Jörnmark
KAPITEL 6. TORS TORN OCH FYRBÅKEN I HELSINGBORG. Under 2009 blossade debatten om PBL, riksintressen och stadsbyggnad upp på ett sätt som få kunde ana. Det här kapitlet är både en fortsättning på boken Övergivna planer och en reflektion av hur den här debatten såg ut. Man kan tveklöst säga att problematiken runt Riksintresseskrivningarna har klarnat. Det visade sig väldigt tydligt att ingen egentligen var nöjd med dagens tillstånd, för de skrivningar 129 som gjordes under 1980- och 1990-talen är nästan alltid synnerligen oklara och innehåller dessutom ofta rena självmotsägelser. För att ta sig vidare i stadsbyggandet väljer man att bara tillämpa delar av skrivningarna. Man kan till exempel gå tillbaks och titta på skrivningen om Eslöv i kapitel två: Järnvägsmiljön med stationshuset från 1913, industribyggnader och andra till järnvägen knutna byggnader och anläggningar. Den lokala byggnadstraditionen med hus i företrädesvis rött och gult tegel. Inslag av parker och grönska. Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med tidstypisk terränganpassad plan och villor på stora, grönskande tomter. Medborgarhuset, ritat av H Asplund, från 1957 och annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet. När man ser på skrivningen Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med villor på stora grönskande tomter blir det tydligt att man inte bör släppa fram fler avstyckningar av villatomter i Eslöv, för här är äppelträden av riksintresse. Friggebodar stör också de grönskande tomterna, särskilt i den nya och större formen som släpptes fram vid årsskiftet. Många villaägare har under årens lopp också anlagt garageplatser och lekplatser på sina tomter, vilket också blir tveksamma sysselsättningar om man ser till hur riksintresset skrivits. Man kan förstås uppfatta det här som främst ett miljömässigt problem, eftersom det leder till att all nybebyggelse måste förläggas till åkrar utanför staden, men det blir ett mycket större problem när det också leder till att människor behandlas olika inför lagen. Hur man ska förklara för en villaägare i Eslöv att han inte får stycka av sin tomt, när grannen redan gjort det, kommer inte att bli ett helt enkelt problem. Det kommer sannolikt att bli ännu svårare att förklara varför han inte får anlägga ett garage, eller varför Friggebodar måste monteras ned, när de i alltför hög grad stör intrycket av grönskande tomter. Fast problemet blir än större när villaägaren visar sig ha vunnit 35 miljoner på Lotto. Då kan han till sist hyra in en riktigt bra jurist, som hävdar att skrivningen annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet betyder att också avstyckningarna, garagen och Friggebodarna tillhör riksintresset. Skrivningen är ju egentligen tydlig: all annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen fram till den 31/12 1999 är av riksintresse i Eslöv. Här finns ingen som helst avgränsning. Fantomjuristen kommer helt klart och helt riktigtatt hävda att dessa är tidstypiska utslag av den fortsatta kulturella, sociala och ekonomiska utvecklingen under 1900-talet. I så fall innebär bara den fortsatta förändringsverksamheten att man följer ett redan etablerat mönster, som dessutom har framhållits vara av riksintresse i just Eslöv. Jurister skulle kunna tvista vidare om dessa skrivningar tvärs genom svenska och europeiska domstolar i decennier, och vi förstår nu också varför lottovinsten var nödvändig: det är den som har riktigt stora resurser som kan klara att driva sin sak i det här lagstiftningshaveriet. Svensk planlagstiftning är helt enkelt full av förlorare och bittra människor som fastnat halvvägs genom läns- och kammarrätter, när pengarna eller hälsan tagit slut. Frågan är då om en sådan lagstiftning är acceptabel, både ur synpunkten om allas likhet inför lagen, och rent grundläggande krav på tydlighet och tolkningsbarhet. Skrivningarna om Riksintresse har fått drag av lagtexter, eftersom de används på det sätt de gör, men naturligtvis borde vi i så fall också ha rätt att ställa vissa enkla krav på tydlighet på sådana texter. Som läget är idag skapar texterna snarare en total förvirring.
TORS TORN OCH FYRBÅKEN I HELSINGBORG Situationen är besvärlig över i stort sett hela landet, för innerstäderna i nästan varenda svensk stad av betydelse är klassade som riksintressanta. Skrivningarna är oftast både detaljerade och svepande, och när man nu är på väg att börja tillämpa lagstiftningen på allvar betyder det rimligen att man behöver förlänga i stort sett alla planprocesser med ytterligare 8-10 månader. Prövningarna kommer att ha drag av konståkningsdomar, och det kommer att bli en extremt komplicerad process om man någonsin vill bygga högre än 8-10 våningar i i stort sett någon innerstad. Det finns flera exempel runt om i Sverige som pekar mot de problem vi kommer att konfronteras med under de närmsta decennierna. I flera fall rör det sig om möjligheten att bebygga mer eller mindre nyskapade platser i centrala innerstäder. I Göteborg planerar man att bygga ett 16-våningshus i ett gammalt centrumområde i den riksintressanta stadsdelen Johanneberg. I Stockholm finns Norra stationsområdet, som sedan ungefär ett decennium förlorat sin ursprungsfunktion som spårområde. Istället finns idag möjligheten att nybilda en stadsdel på platsen. I planerna för den nya stadsdelen ingår även två 140 meter höga skyskrapor som går under namnet Tors Torn. Redan nu har planerna för nybyggnationen blivit intensivt omdebatterade, och det finns fortfarande många steg kvar i den långa planprocessen. Bland motståndarna till Tornen har redan motståndslinjerna dragits upp genom att åberopa de riksintresseskrivningar som finns om Stockholm. Så här långt har man framhållit närheten till de riksintressanta fastigheterna på Röda Bergen, liksom hotet mot Stockholms lika riksintressanta siluett. Men eftersom den långa striden bara har börjat är det omöjligt att säga något om vad som kommer att hända det närmsta decenniet. Ett stalltips är ändå att de miljöer vi ser på bilderna här intill kommer att finnas kvar i många år. För att få en verklig inblick i de bekymmer vi kan tän- Norra stationsområdet gör ett lätt ostädat intryck Nästa uppslag: En skånsk parkeringsplats med mäklarutsikt
gen var utvecklingen av den gamla övergivna Norra hamnen, där flera byggherrar uppförde ett drygt dussin hyreshus- och bostadsrättsfastigheter till Bomässan 1999. Att bo centralt med sundsutsikt i Helsingborg blev helt plötsligt riktigt hett, och trycket på bostadsmarknaden växte snabbt. HSB blev nu rejält intresserade av kvarteret Bastionen och våren 2000 presenterades planerna på ett spektakulärt 21-våningshus, som skulle gå under namnet Fyrbåken mot Havet. Planerna möttes av delad opinion: många välkomnade bygget, andra protesterade på ungefär det sätt som man kunde förvänta sig. Opinionen för och emot är ändå intressant, eftersom den starkt påminner om den diskussion som just nu råder runt Tors Torn. Förespråkarna menade dels att bostäderna behövdes eftersom staden växte så fort, och dessutom tilltalades många av estetiken i den danska arkitektbyrån Vandkustens förslag. Den positiva opinionen framhöll också att skyskrapan skulle bidra till att förstora och stärka stadens Kaoslandskapet på Norra station är som ett årgångsvin... citykärna. Genom att den nya fastigheten skulle dra medeloch höginkomsttagare i riktning mot Söder, borde statusen på stadens minst attraktiva halva kunna höjas. Kvarteret Bastionen kallades för Helsingborgs snittpunkt, och man framhöll gärna projektets tänkta betydelse för att öka integrationen i samhället. Den negativa opinionen menade däremot att höghuset alls inte behövdes, och att det egentligen bara var ett uttryck för rivaliteten mellan de två småpojkarna Malmö och Helsingborg om vem som kunde bygga högst. Vandkusten fick gå under benämningen lekstugan, och huset kallades Ulf Nordström Memorial efter HSBs chef. En kritiker påpekade att sjukhusets hjärtsjuka patienter skulle tvingas stirra in i en pinne, vilket knappast skulle underlätta deras tillfrisknande. Särskilt tyngande blev dock kritiken när den tog fasta på Helsingborgs stadssilhuett, där den ståtliga Kärnan kompletteras av Landborgen alltså den naturformation som är karaktäristisk för sundets pärla. kas möta är det sannolikt lämpligast att vända blicken mot Helsingborg. I den nordvästskånska metropolen nybildades också en plats under efterkrigstiden, när Bergaliden drogs ned mot Trädgårdsgatan. När den nya dragningen var klar hade ett nytt kringskuret citykvarter skapats, där den sista gamla bebyggelsen revs några år in på 1980-talet. Ända sedan dess har kvarteret Bastionen använts som parkeringsplatser. Men det nya och tomma kvarteret har självklart också varit intressant för bebyggelse, och redan för närmare 30 år sedan gjordes en plan för att bebygga det med kontor, butiker och en stor parkeringsanläggning. I slutet av 1980-talet hade planerna förskjutits mot hotellbygge, men politiska strider och 1990-talets lågkonjunktur blev en garanti för att parkeringsplatserna till sist skulle uppfattas som en mer eller mindre permanent lösning. I den ekonomiska krisens kölvatten började man istället diskutera om inte tomten borde få utrymme för att förvandlas till en fredsplats, park eller eventuellt permanentas som loppmarknad. HELSINGBORG FÖRTÄTAS Men egentligen låg bara tomten och samlade damm i väntan på den stora högkonjunktur som bröt ut i slutet av 1990-talet. Vid det laget hade Helsingborgs innerstad återhämtat sig på ett remarkabelt sätt, och Sundets Pärla hörde nu till landets absolut hetaste städer. Samtidigt behövde Tingsrätten nya lokaler, och inledningsvis centrerades den nya diskussionen om kvarteret Bastionen mot en kombination av Tingshus och bostäder. Det verkligt intressanta i sammanhanget är egentligen Helsingborgs utveckling. Tätorten hade stått still befolkningsmässigt under flera decennier, men på 1990-talet blev tillväxten åter snabb. Helsingborgs vitalisering var symptomatisk för hur svenska innerstäder återhämtade sig efter 1985, och den stora symbolen för den nya utvecklin- 132
RIKSINTRESSET HELSINGBORG Här kunde kritikerna hämta styrka i skrivningarna runt Helsingborgs riksintresse. Föga förvånande finns hela city med i dessa skrivningar, som ser ut så här: Motivering. A) Hamn- och industristad med sjöfart och försvar, strategiskt placerad vid den smalaste delen av Öresund och med anor sedan tidigaste medeltid. Staden speglar de många utvecklingsskedena alltifrån den tidigmedeltida högstaden runt den kungliga borgen, den under högmedeltiden framvuxna lågstaden, 1600-talets befästningsstad till det sena 1800-talets och 1900-talets expansiva hamnoch industristad. Uttryck för riksintresse. A) Kärnan från 1300-talet, som utgjorde kärntornet i kungaborgen och andra lämningar av högstaden på landborgshöjden, kulturlager från tidig medeltid till stormaktstid, den välbevarade Mariakyrkan från 1300-talet. Lågstaden med gatunät som huvudsakligen växte ut under medeltidens senare del. Den småskaliga bebyggelsekaraktären med hus som spänner från medeltiden och framåt och där bara de offentliga byggnaderna tillåts bryta skalan. Lämningar och spår i gatunät och platsbildningar av 1600-talets befästningsstad. Spår av gamla vägsträckningar och gränslinjer i det som tidigare var stadens jordar runt den gamla stadskärnan och av den förindustriella stadens oplanerade utkantsbebyggelse utmed infartsvägarna. Det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets stadsbyggande, med kompakta stenstadskvarter, boulevardstråk, platsbildningar, parker och offentliga byggnader. Den sedan 1800-talet successivt utbyggda hamnen och järnvägen med tillhörande byggnader som visar på funktionen som viktig hamn- och även järnvägsstad. Burgna villaområden, arbetarkvarter, industrier och andra arbetsplatser som berättar om stadens sociala och funktionella skiktning. Uttryck för modernismens byggande som konserthuset, H55-utställningen, krematoriet samt olika bostadsområden. Den lokala byggnadstraditionen med mycket tegel och ljust putsade och rikt ornamenterade fasader. Ställningstagande. Inom området får inte åtgärder vidtas som kan försämra den kulturhistoriska miljön och hota förutsättningarna för riksintresset. Detta innebär dock inte att Helsingborg inte kan utvecklas och förändras i takt med förändrade önskemål. Avvägning och bedömning får göras i varje enskilt fall. Ser man på skrivningarna var egentligen skyskrapans öde självklart redan från början. De antikvariska myndigheterna hade gjort bedömningen att hela Helsingborg var av Riksintresse. En skrivning av typen burgna villaområden, arbetarkvarter, industrier och andra arbetsplatser som berättar om stadens sociala och funktionella skiktning talar tydligt om att någon urvalsprincip inte har existerat, och att alla byggen egentligen måste prövas av Länsstyrelsen: Avvägning och bedömning får göras i varje enskilt fall. Enligt skrivningarna var också exploateringen av den som mognar i takt med överklaganden och utredningar
övergivna Norra Hamnen på 1990-talet tveksam, eftersom den för evigt eliminerade spåren av den den successivt utbyggda hamnen med tillhörande byggnader. HSBs skyskapeförslag fick i vilket fall som helst ett starkt politiskt stöd, vilket gjorde att motsättningarna mellan kommunalt självstyre och länsstyrelse snart skulle bli tydliga. När länsstyrelsens yttrande över förslaget kom in i november 2001 var kritiken hård, och den skulle sedan bli inledningen till en strid som skulle pågå i nästan ett halvt decennium. Länsstyrelsen menade att Fyrbåken hamnade nära flera byggnadsminnen, och att den dessutom var i konflikt med stadens bevarandeprogram och översiktsplan där det sades att nya byggnader skulle anpassas till stadskärnans karaktär och landborgens siluettlinje: Kärnan har sedan medeltiden varit medelpunkten och symbolen för Helsingborg som stad, skrev länsstyrelsen, och hävdade dessutom att skyskrapan skulle förskjuta tyngdpunkten bort från stans centrum och dominera stadsbilden. Länsstyrelsen menade att problemen till och med var större än så, och att höghuset riskerade att skapa internationella motsättningar: Med Kronborg på den danska och Kärnan på den svenska sidan som fortifikativa historiska blickfång i den smalaste passagen i Öresund, är det frågan om en kulturmiljö av högsta internationella intresse som skall värnas. När själva upplevelsen av Hamlets slott stod på spel kunde knappast någon förvåna sig över att Länsstyrelsen skulle ingripa och hävda att den nya bebyggelsen utgör en påtaglig skada på och ett oacceptabelt intrång i kulturmiljön. Man menade också att det borde gå att uppfylla den goda målsättningen att få in fler boende i centrum även med en betydligt lägre bebyggelse i kvarteret, som anpassades volymmässigt till omgivningen i stadskärnan. MOTSÄTTNINGARNA VÄXER Under de kommande åren blev motsättningarna mellan länsstyrelsen och kommunen allt tydligare. Den politiska majoriteten för bygget växte efterhand, och försöken att skapa en kompromiss var dessutom uppenbart dömda att misslyckas. Efter den starka remisskritiken mot förslaget hösten 2001 arbetade HSB fram ett nytt förslag där Fyrbåken hade blivit fem meter kortare. Det nya förslaget förankrades ännu starkare politiskt i Helsingborg. I den nya remissrundan som avslutades i september 2002 stödde också kulturnämnde det nya förslaget, men föga förvånade upprepade länsstyrelsen sin kritik från det föregående året. I ett försök att hitta en kompromiss mötte företrädare för kommunen landshövdingen, och det stod under våren 2003 klart att man var man beredda att kapa ytterligare fyra våningar på den efterhand alltmer krympande skrapan. Det blev dock alltmer tydligt att några kompromisser inte var möjliga, och redan under hösten detta år var det uppenbart att frågan var på väg mot regeringen. Länsantikvarien uttalade sig på ett tydligt sätt om hur fastlåsta positionerna var i Helsingborgs Dagblad: För vår del handlar det inte om några meter. Det är ingen nyhet och vi sa också det när representanter från Helsingborg träffade landshövdingen. Länsantikvarien berättade också att länsstyrelsen stödde sig på beskrivningen av riksintressena där det skrevs att bara de offentliga byggnaderna får bryta skalan i de centrala delarna. Länsarkitekten var lika tydlig, och menade att kommunen missförstått länsstyrelsen: det var bara möjligt att acceptera en Fyrbåk med 6-7 våningar på den här känsliga platsen. I verkligheten var det naturligtvis inga missförstånd som rådde, utan det var snarare så att Helsingborgs ledande politiker stärktes i sin vilja att hävda det kommunala själstyret. Socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet var vid det här laget helt överens i frågan, och det enda kvarvarande politiska motståndet kom från de minsta partierna. I december 2003 klubbades detaljplanen i kommunfullmäktige med siffrorna 50-15. Nästa steg i utvecklingen var egentligen självklart. I januari 2004 kallade länsstyrelsen in planen för prövning, 135 Nästa uppslag: Kärnan hjälper vilsna vandrare att hitta hem till Sverige.
i Stockholm finns rester av ett järnvägslandskap som man glömde att bevara och den 17 februari 2004 hävdes detaljplanen. Motiveringen var enkel, eftersom man menade att planen innebär att riksintresset för kulturmiljön inte tillgodoses. Länsstyrelsen hävdade också att planen inte uppfyllde kraven i PBL där det sägs att planläggning ska göras med beaktande av natur- och kulturvärden för att främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden med mera. Att kommunen skulle överklaga beslutet till regeringen var lika självklart. De stora partierna var ju fullständigt överens i frågan, och framhöll också att det var viktigt att få prövat hur starkt kommunens planmonopol var i förhållande till riksintressena. Kommunens överklagande till regeringen betydde i nästa steg att frågan hamnade hos Boverket, som i sin tur hade att begära in yttrande från Riksantikvarieämbetet. RAÄ:s ställningstagande kom i juni 2004 och var mycket negativt. Nybygget skulle innebära en kraftig förändring av stadens silhuett, genom att förskjuta tyngdpunkten bort från den medeltida stadskärnan men också genom att otydliggöra gränsen mellan hög- och lågstad. Dessutom skulle möjligheten att avläsa stadsutvecklingen försvåras med en mycket hög byggnad omedelbart nedanför landborgen. Ämbetet pekade på hur riksintresset för stadskärnan särskilt pekade ut gränsen mellan högstaden på landborgshöjden och den nedanför liggande lågstaden, vars gatunät växte ut under senmedeltidens senare del. Dessutom framhöll man att beskrivningen framhäver också den småskaliga bebyggelsekaraktären med hus som spänner från medeltiden och framåt och där bara de offentliga byggnaderna tillåts bryta skalan. Boverkets slutliga yttrande kom i augusti, och följde i allt väsentligt ämbetets linje. Verket menade att Kärnan sedan medeltiden varit medelpunkten och symbolen för Helsingborg, men att den nu riskerade att utsättas för en så kraftig konkurrens av Fyrbåken att detta rent av upplevs överta den dominerande ställningen i stadssiluetten. En stadssiluett som av många i dag uppfattas som porten till Sverige. Dessutom menade man att det nya projektet inte skulle berika kulturmiljön och kunna bli en värdig symbol för staden och vårtid. Man framhöll också att bygget kunde få negativa effekter för stenstaden som tog form vid förra sekelskiftet. Genom nybyggnaden förskjuts skalan i stadsdelen och upplevelsen av stenstaden förlorar därmed något av sin dignitet. Man kan kort sagt sammanfatta kritiken med att höghuset skulle skada i stort sett alla aspekter av Helsingborg och till och med påverka bilden av såväl Sverige, Danmark som hela Öresund. Frågan om hur nya byggnader skulle kunna tillföra värdighet eller berika kulturmiljöer blir hängande i luften, och framstår egentligen också som omöjliga att besvara. Dessutom kan man se hur de olika myndigheterna i sina skrivningar lutar sig på olika delar av riksintresseskrivningarna: Kärnan anförs, men också skador på stenstaden, landborgen, den småskaliga bebyggelsekaraktären, siluetten, brytandet av de offentliga byggnadernas skala och så vidare. I en sista kraftsamling framhålls till och med risken för att förlora självaste porten till Sverige. ATT FÖRNYA RIKSINTRESSANTA STÄDER Sammantaget gör det att det i princip blir omöjligt att se hur en byggnad på mer än 6-8 våningars höjd någonsin skulle kunna passas in i stadskärnan. Å andra sidan stannar inte problemen där, för riksintresseskrivningen upphör inte alls vid stadskärnegränsen: Burgna villaområden, arbetarkvarter, industrier och andra arbetsplatser som berättar om stadens sociala och funktionella skiktning. Uttryck för modernismens byggande som konserthuset, H55-utställningen, krematoriet samt olika bostadsområden. Den lokala byggnadstraditionen med mycket tegel och ljust putsade och rikt ornamenterade fasader. 137 138
Särskilt frasen Uttryck för modernismens byggande som konserthuset, H55-utställningen, krematoriet samt olika bostadsområden framstår som intressant. I citatet döljs samma problem som i Eslöv skrivningarna egentligen har hela Helsingborg kommit med i riksintresset, för det skulle bli synnerligen svårt att peka ut de bostadsområden som uppförts efter 1950 som inte är uttryck för modernismens byggande. Det skulle förstås också ha varit fullt möjligt att skriva att Fyrbåken ansluter till Helsingborgs starka modernistiska tradition, som manifesterades med H 55 utställningen och sedan fullföljdes i ett flertal riksintressanta bostadsområden. I 1990- och 2000-talets byggande har denna tradition fått sin naturliga spegling och förstärkning i den modernistiska arkitektur som karaktäriserar Norra Hamnen och som det nya höghuset också representerar. Men så blev det inte, och när vi funderar vidare över det amorfa riksintresset kan vi också konstatera att regeringen slutligen sade nej till det planerade bygget i början av juni 2005. Ända sedan dess rullar planerna för kvarteret Bastionen som vanligt vidare och under 2008 tog HSB fram ett nytt förslag som ritats av Gerth Wingårdh, som ju är den arkitekt som brukar kallas in när ingenting annat fungerar. Projektet befinner sig just nu mitt i planprocessen, och nya överklaganden är att vänta. Vi kan konstatera att det inte verkar sannolikt att det kommer att ha uppförts något hus på parkeringsplatsen när vi nått 2013 och kan fira 30-årsjubileet av att den sista gamla byggnaden revs på tomten. HSB:s chef Ulf Nordström sade i en tidningsintervju att: Hur kan man låta Bastionen, en gammal kungsborg, få sätta normen för en stad? Det var väl inte det de tänkte när de byggde den, men det är precis den situation vi idag står inför. Vi kan också konstatera att det just nu finns omfattande planer på att bygga kongresscentrum med hotell och bostäder i det gamla färje- och järnvägsområdet vid hamnen. Planerna gör det nödvändigt att flytta byggnader och dessutom genomföra vissa utfyllningar i hamnbassängen. Risken för att länsstyrelsen ingriper med hänvisning till riksintresset utifrån formuleringen byggnader som visar på funktionen som viktig hamn- och även järnvägsstad är uppenbar. Helsingborgs Dagblad publicerade en krönika på ledarsidan den 5 juni 2005 som väl sammanfattar problematiken: Men frågan är om inte det kommunala självstyret hade behövt stärkas när det gäller att avgöra hur utvecklingen ska formas. I det nu aktuella fallet biter sig länsstyrelsen fast i de historiska inslagen i centrala Helsingborg och naturområdet Landborgen. Om dessa verkligen hotades är en fråga om tycke och smak. Vad kommunen såg var möjligheten att indirekt ge det blödande Söder en injektion. På vilket sätt är länsstyrelse och regering beredd att ta ett ansvar för denna viktiga vision? Naturligtvis finns det inget svar på den frågan, men krönikans fortsättning presenterar egentligen ett ännu större problem: Helsingborgs kommun bör, bortsett från diskussionerna om en kongresshall i anslutning till gamla färjestationen, flytta blicken från centrum till Söder. Här springer man inte in i Landborgen eller kolliderar med Kärnan eller medeltidskyrkor. Södra hamnens exploatering är en fantastisk utmaning och här bör det kunna byggas högt och lågt och framtidsinriktat. Kan bara kommunen bestämma sig kommer intressenterna att stå i kö. Och förmår man lösa problemet med att järnvägsspåren klipper av hamnområdet med Söder så får denna stadsdel automatiskt draghjälp. Att länsstyrelsen här skulle komma med avgörande invändningar av typ att vyn från havet påverkas negativt förefaller otroligt. Inte minst sedan man släppt fram blickfånget Turning Torso i Malmö! Man kan idag konstatera att kongresshallsutvecklingen fem år senare är starkt omdiskuterad, inte minst utifrån ett möjligt riksintresseperspektiv. Ser man dessutom till motiveringarna om porten till Sverige och Hamlets slott förefaller det helt ologiskt att man skulle kunna släppa fram några cyklister har glömt sina träningsredskap härinne
höga hus någonstans i staden, för Helsingborgs siluett syns från hela norra Öresundsområdet. Dessutom är riksintresseskrivningarna om den successivt utbyggda hamnens, arbetarkvarterens och industriernas betydelse egentligen ganska tydliga. Att hävda att dessa upplevelser inte skulle störas av uppstickande hus skulle bli ett grannlaga arbete för kommunen. Det kan också tilläggas att länsstyrelsens kritik mot arbetet med Helsingborgs nya översiktsplan var omfattande både hösten 2009 och våren 2010. Orsaken var förstås att man inte ansåg att kommunen tagit nog stor hänsyn till olika aspekter av riksintresset. Parallellerna mellan det som händer i Helsingborg och det som pågår i Stockholm är uppenbara. Utvecklingsprocessen för den här typen av projekt är idag egentligen oförutsägbar, och risken för att riksintresseskrivningarna minskar städernas förmåga att klara tillväxtproblemen är därför uppenbar. Det gör att de problem jag beskrivit här inte bara handlar om ett lågt bostadsbyggande. De handlar också om en försvagad förmåga att generera nya sysselsättningsmöjligheter, och därför ekonomiskt svagare och i värsta fall mer segregerade städer. Och det kan knappast ha varit det som var avsikten när lagen skapades? Detta och föregående uppslag: Tradition möter modernism i Röda Bergen och på Norra Station. Nästa uppslag: Riksintressanta rester av spår i Helsingborg.