EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 8.1.2014 COM(2013) 938 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET Lägesrapport om tillämp av direktiv 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om tillämp av direktiv 2004/8/EG om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi {SWD(2013) 541 final} SV SV
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET Lägesrapport om tillämp av direktiv 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster och om tillämp av direktiv 2004/8/EG om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi INLEDNING Syftet med direktiv 2006/32/EG 1 om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (nedan kallat direktivet om energitjänster) är att göra slutanvänd av energi mer ekonomisk och effektiv. Detta ska ske genom att införa vägledande mål, incitament och de institutionella, ekonomiska och rättsliga ramar som behövs för att undanröja marknadshinder och brister som står i vägen för en effektiv slutanvändning av energi. Direktivet syftar även till att skapa förutsättningar för utvecklingen och främjandet av en marknad för energitjänster och för att tillhandahålla energisparprogram och andra åtgärder för en mer effektiv slutanvändning av energi. Direktivet om energitjänster är tillämpligt på energidistribution och försäljning av energi i detaljistledet, genomförande av åtgärder för en mer effektiv slutanvändning av energi, med undantag för verksamhet som omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter, och, i viss mån, de väpnade styrkorna. Det är inriktat på försäljning i detaljistledet, utbud och distribution av nätbundna energibärare såsom el och naturgas samt andra typer av energi såsom fjärrvärme, eldningsolja, kol och brunkol, energiprodukter från skogs- och jordbruket och transportbränslen. I enlighet med artikel 14.2 i direktivet om energitjänster var medlemsstaterna skyldiga att utarbeta en andra handlingsplan för energieffektivitet och överlämna den till kommissionen senast den 30 juni 2011 2. Kommissionen var enligt artikel 14.5 i direktivet om energitjänster skyldig att utifrån handlingsplanerna bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna hade uppnått sina nationella vägledande energibesparingsmål. Med denna rapport avslutar därför kommissionen sin bedömning och rapportering av den andra handlingsplanen för energieffektivitet i enlighet med sina åligganden enligt artikel 14.5 i direktivet om energitjänster. Rapporten kommer senare än planerat, eftersom alla medlemsstater inte lämnat in sina handlingsplaner inom den tidsfrist som anges i direktivet. Högeffektiv kraftvärme innebär stora möjligheter till energibesparingar i EU, eftersom den värme som framställs vid kraftgenerering inte går till spillo utan också används. Dessa möjligheter har ännu inte utnyttjats fullt ut. Syftet med direktiv 2004/8/EG 3 om främjande av kraftvärme på grundval av efterfrågan på nyttiggjord värme på den inre marknaden för energi (nedan kallat kraftvärmedirektivet) är att främja installation och drift av kraftvärmeanläggningar för att spara 1 2 3 EUT L 114, 27.4.2006, s. 64. Kroatien lämnade in en handlingsplan för energieffektivitet i april 2013, trots att man inte var skyldig att göra det enligt direktivet om energitjänster eftersom skyldigheten infördes före Kroatiens anslutning till EU. EUT L 52, 21.2.2004, s. 50. SV 2 SV
energi och bekämpa klimatförändringen. På kort sikt är kraftvärmedirektivet tänkt att möjliggöra en konsolidering av befintliga kraftvärmeanläggningar och främja nya kraftvärmeverk. På längre sikt är det tänkt att skapa den ram för högeffektiv kraftvärme som behövs för att minska utsläppen. Medlemsstaterna var i enlighet med artikel 10 i kraftvärmedirektivet skyldiga att offentliggöra en rapport med resultaten av de analyser och utvärderingar som utförts beträffande ursprungsgarantier, den nationella potentialen för användning av högeffektiv kraftvärme och gällande lagstiftning och regelverk om kraftvärme. Kommissionen är i enlighet med artikel 11 i kraftvärmedirektivet skyldig att regelbundet rapportera om de framsteg som görs när det gäller att uppnå kraftvärmedirektivets mål. Denna rapport är förenlig med detta krav. Den kommer senare än planerat eftersom alla medlemsstater inte lämnade in sina rapporter inom den tidsfrist som anges i kraftvärmedirektivet. Det bör observeras att direktivet om energitjänster och kraftvärmedirektivet nästan helt kommer att upphävas genom energieffektivitetsdirektivet 4 med verkan från och med den 5 juni 2014. Skyldigheten att fastställa ett mål enligt artikel 4 i direktivet om energitjänster kommer dock inte att upphävas förrän den 1 januari 2017. Denna rapport åtföljs av ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar (SWD(2013) 541 final), som innehåller närmare information om medlemsstaternas tillämpning av både direktivet om energitjänster och kraftvärmedirektivet, och en utvärdering av de framsteg som görs när det gäller att öka energieffektiviteten i energiförsörj och i slutförbruk av energi. Det innehåller även en ingående analys av varje medlemsstats handlingsplan för energieffektivitet. GENOMFÖRANDET AV DIREKTIV 2006/32/EG OM EFFEKTIV SLUTANVÄNDNING AV ENERGI OCH OM ENERGITJÄNSTER Enligt direktivet om energitjänster var medlemsstaterna skyldiga att fastställa och uppnå ett nationellt vägledande energisbesparingsmål för 2016 på minst 9 den slutliga energiförbruk 5. De flesta av direktivets bestämmelser har ersatts av mer detaljerade bestämmelser i energieffektivitetsdirektivet. Kraven som rör nioprocentsmålet kommer dock inte att upphävas förrän 2017. Även om beräkningarna och metoderna är väldigt olika bör målet i direktivet om energitjänster ses som ett steg på vägen mot att nå EU:s ambitiösare mål att minska energiförbruk med 20 % till 2020. Enligt direktivet är medlemsstaterna skyldiga att i sina handlingsplaner för energieffektivitet redovisa de viktigaste energieffektivitetsåtgärder som antagits och planerats. Generellt sett höll den andra handlingsplanen för energieffektivitet som medlemsstaterna lämnade 2011 2012 inom ramen för direktivet om energitjänster mycket högre kvalitet än den första handlingsplanen som lämnades in 2007 2008. Vid den andra inläm var handlingsplanerna mer heltäckande, mer detaljerade i beskriv av nationella åtgärder och omfattade fler viktiga sektorer. Detta återspeglades även i de förväntade energibesparingarna till följd av genomförandet av nya åtgärder i medlemsstaternas andra handlingsplan för energieffektivitet. 4 5 Direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, EUT L 315, 14.11.2012, s. 1. Enligt bilaga I till direktivet ska medlemsstaterna hänvisa till sin genomsnittliga årliga inhemska slutförbruk av energi för de fem senaste åren före genomförandet av direktivet för att beräkna sina mål. SV 3 SV
Fokus i direktivet om energitjänster ligger på besparingar i slutanvänd av energi och energitjänster, med de undantag som anges i direktivet, dvs. de flesta energieffektivitetsåtgärderna på utbudssidan och åtgärderna för att öka energieffektiviteten hos deltagarna i systemet för handel med utsläppsrätter. Därför innehåller många av handlingsplanerna för energieffektivitet detaljerade uppgifter om åtgärder som vidtagits eller planerats för att öka energieffektiviteten i energiförsörj. I handlingsplanerna för energieffektivitet beskrivs dessutom många olika åtgärder för att öka energieffektiviteten även utanför energitjänsteområdet. Byggnader är det område med störst potential för energibesparingar i EU. Ett prioriterat mål för medlemsstaterna är därför att öka energieffektiviteten i sektorn. Nästan alla medlemsstater redovisade i sin andra handlingsplan för energieffektivitet åtgärder för både nya och befintliga byggnader, samt bostads- och kontorsbyggnader 6. De besparingar som åstadkommits genom byggregler och byggåtgärder utgör en betydande del av de totala nationella besparingarna. En del av dessa omfattar tidiga besparingar till följd av regler som genomförts sedan 1995. Precis som under den första rapporteringsperioden är bostadssektorn en viktig del av den andra handlingsplanen för energieffektivitet, och 17 medlemsstater uppgav att de hade omfattande program för renovering av byggnader. Vissa medlemsstater inkluderar i sina beräkningar av energibesparingar effekterna av specifik EU-lagstiftning om energieffektivitet, t.ex. genomförandeförordningar om ekodesign och energimärkning. När det gäller finansieringen av energibesparingsåtgärderna har ett antal medlemsstater uppgett att de använder EU-medel och intäkter från försälj av tilldelade utsläppsenheter enligt Kyotoprotokollet 7. Samtidigt vidtas i hela EU alltfler åtgärder för att öka den privata sektorns deltagande i finansieringen av energieffektivitetsförbättringar. Antalet lovande övergripande åtgärder har ökat från den första till den andra rapporteringsperioden. Det innebär också att kraven på energibesparingar numera är en viktig del i insatserna för att uppmuntra ett snabbare energisparande. Fem medlemsstater uppgav att de redan använde sig av system med vita certifikat 8. Två medlemsstater uppger i sin andra handlingsplan för energieffektivitet att de planerar att införa sådana system. Energitjänstföretagen är fortfarande ett annat viktigt område för finansieringen av energieffektiviteten i EU. Följaktligen anger ett antal medlemsstater att man tillhandahåller standardavtal för energitjänster, inför lagstiftning eller undanröjer rättsliga hinder för att låta energitjänstföretag tillhandahålla energitjänster inom den offentliga sektorn. Samtidigt innehåller många av de rapporterade åtgärderna rörande energitjänstföretag få uppgifter om konkreta åtgärder som ska vidtas, något som konstaterades under den första rapporteringsperioden. De totala slutliga energibesparingarna för 2010 låg enligt medlemsstaterna på runt 59 (miljoner ton oljeekvivalenter). Denna siffra är omkring 35 % högre än summan av de delmål för energibesparingar som de 27 medlemsstaterna angett i sina första handlingsplaner för 6 7 8 Se avsnitt 3.2 i det åtföljande arbetsdokumentet SWD(2013) 541 final om lägesrapporten om energieffektiviteten i Europeiska unionen. Se avsnitt 4 i det åtföljande arbetsdokumentet SWD(2013) 541 final. Intyg utfärdade av oberoende certifieringsorgan som bekräftar marknadsaktörernas påståenden om energibesparingar till följd av åtgärder för förbättrad energieffektivitet (artikel 3 s i direktivet om energitjänster). SV 4 SV
energieffektivitet som lämnades in 2008. De rapporterade mellanliggande besparingarna varierar från 1,8 i Litauen till nästan 9 % i Tyskland och Sverige, där det vägledande målet för 2016 i direktivet om energitjänster uppnåddes i slutet av den mellanliggande perioden. Enligt prognosen för 2016 9 förväntas de totala slutliga energibesparingarna uppgå till omkring 132, vilket är långt över det vägledande nioprocentsmålet på omkring 89. Spanien och Tyskland räknar med att göra störst besparingar, medan fyra medlemsstater räknar med att göra besparingar som ligger under 9 sin ning av energi fram till 2016. Vid en jämförelse av medlemsstaternas besparingar är det dock viktigt att ta hänsyn till de metoder som använts för att beräkna besparingarna och inte bara de redovisade och förutspådda besparingarna. Ett antal olika metoder har använts för att beräkna besparingarna. Det innebär att de uppgifter som presenteras i tabell 1 nedan endast kan ses som en grov indikator på EU:s faktiska besparingar. De nationella metoderna undersöks närmare i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar. Som framgår av ovanstående översikt över de framsteg som gjorts i fråga om energieffektivitet i EU skedde det en positiv utveckling mellan den första och andra rapporteringsomgången enligt direktivet om energitjänster. Den omfattande använd av kommissionens vägledning och mall har bidragit till att förbättra den övergripande kvaliteten på handlingsplanerna för energieffektivitet. Ett antal medlemsstater skulle dock kunna förbättra sin rapportering ytterligare genom att lämna mer utförliga uppgifter om åtgärder och deras konkreta genomförande, samt genom att klargöra vilka metoder som använts för att beräkna energibesparingarna. Den andra rapporteringsomgången visar att det fortfarande finns utrymme för att förbättra informationen i handlingsplanerna för energieffektivitet för att visa om och hur medlemsstaterna kan nå energibesparingsmålet. Tabell 1: Mål och prognoser för slutliga energibesparingar fram till 2016 och redovisade besparingar fram till 2010 i handlingsplanerna för energieffektivitet Mål för slutliga energibesparingar fram till 2010 (motsvarighet i form av Redovisade slutliga energibesparingar fram till 2010 (motsvarighet i form av Prognos för slutliga energibesparingar fram till 2016 (motsvarighet i form av Medlemsstat Österrike 0,428 2,0 % 1,180 5,5 % 1,874 8,8 % Belgien 0,789 3,0 % 1,301 4,9 % 2,985 11,4 % Bulgarien 10 0,209 3,0 % 0,305 4,4 % 1,066 15,3 % Cypern 11 0,060 3,3 % 0,066 3,6 % 0,191 10,4 % 9 10 11 Se avsnitt 4.9 och tabell 10 i det åtföljande arbetsdokumentet SWD(2013) 541 final. Bulgariens uppgifter för 2016 utgör de totala bottom-up-besparingar som anges i handlingsplanen för energieffektivitet. Cypern, Irland och Nederländerna redovisar motsvarande uppgifter i form av primärenergi. Eftersom det inte finns någon exakt definition av primära eller slutliga energibesparingar i direktivet om energitjänster har medlemsstaterna lämnat uppgifter som bygger på deras definitioner. SV 5 SV
Mål för slutliga energibesparingar fram till 2010 (motsvarighet i form av Redovisade slutliga energibesparingar fram till 2010 (motsvarighet i form av Prognos för slutliga energibesparingar fram till 2016 (motsvarighet i form av Medlemsstat Tjeckien 12 0,355 1,8 % 0,532 2,7 % 1,596 8,2 % Danmark 0,449 3,0 % 0,664 4,4 % 1,285 8,6 % Estland 0,061 2,3 % 0,079 3,0 % 0,213 8,1 % Finland 0,507 3,0 % 1,040 6,1 % 2,123 12,5 % Frankrike 5,000 3,8 % 5,159 3,9 % 18,000 13,5 % Tyskland 12,181 6,1 % 17,937 9,0 % 33,868 17,1 % Grekland 13 0,439 2,8 % 0,794 5,1 % 1,415 9,0 % Ungern 0,152 1,0 % 0,293 1,9 % 1,371 9,0 % Irland 0,559 4,5 % 0,523 4,2 % 1,576 12,6 % Italien 3,066 2,7 % 4,102 3,6 % 10,880 9,6 % Lettland 0,006 0,2 % 0,294 8,8 % 0,299 9,0 % Litauen 0,054 1,5 % 0,067 1,8 % 0,341 9,4 % Luxemburg 0,045 2,7 % 0,128 7,6 % 0,238 14,1 % Malta 0,011 3,0 % 0,014 3,8 % 0,033 9,0 % Nederländerna 0,978 2,0 % 2,278 4,7 % 6,416 13,1 % Polen 1,021 2,0 % 3,037 5,9 % 5,779 11,3 % Portugal 0,344 1,9 % 0,662 3,6 % 2,240 12,2 % Rumänien 14 0,940 3,0 % 2,222 7,1 % 2,800 9,0 % Slovakien 0,224 3,0 % 0,668 9,0 % 0,671 9,0 % Slovenien 0,102 2,5 % 0,101 2,5 % 0,591 14,5 % Spanien 15 2,179 3,0 % 4,720 6,5 % 13,126 18,1 % Sverige 2,003 6,3 % 2,846 9,0 % 4,626 14,6 % Storbritannien 11,737 9,0 % 8,547 6,6 % 17,816 13,7 % 12 13 14 15 Tjeckien har inte uttryckligen angett uppnådda mellanliggande besparingar. Uppgiften för 2010 ovan är en tredjedel av den beräknade uppgiften för 2016. För att ta hänsyn till lågkonjunkturens påverkan justerade Grekland en mycket hög siffra för mellanliggande besparingar som man kommit fram till med hjälp av top-down-metoder för att få ett mer realistiskt intervall för beräknade uppnådda besparingar. Uppgiften för 2010 i tabellen utgör den lägsta siffran i intervallet. Det finns inte någon tydlig prognos för energibesparingar 2016. Det värde som visas bygger på antagandet att det vägledande målet på 9 % uppnås. Rumänien har inte lämnat någon besparingsprognos för 2016. Uppgiften för 2016 i tabellen utgör det vägledande målet på 9 % enligt direktivet om energitjänster. Spanien har i sin handlingsplan för energieffektivitet inte gjort någon tydlig beräkning av 9-procentsmålet enligt direktivet om energitjänster. SV 6 SV
De totala uppnådda och beräknade besparingarna ligger generellt sett högre i den andra handlingsplanen för energieffektivitet än andra indikatorer på ökad energieffektivitet. I den andra handlingsplanen för energieffektivitet redovisar de medlemsstater som främst använder sig av top-down-indikatorer en ökad energieffektivitet på 6,6 % för den treåriga mellanliggande perioden (2007 2010) eller en genomsnittlig årlig förbättring på över 2,1. Detta värde står i motsats till den genomsnittliga årliga förbättringen av den slutliga energiintensiteten på omkring 1,2 % under 2000 2009 enligt uppgifter från Odysseeprojektet 16. Den kraftigt ökade årliga förbättringstakten, som framgår av handlingsplanerna för energieffektivitet, beror inte enbart på ökad politisk aktivitet utan även på andra strukturella och statistiska faktorer samt inkonsekventa uppgifter och överlappningar vid en sammanslagning av effekterna av olika nationella åtgärder. De medlemsstater som främst använder sig av bottom-up-metoder eller åtgärdsspecifika metoder för att beräkna sina redovisade besparingar uppvisar besparingar på 5,1 av energi fram till 2010. Denna siffra förefaller också hög med tanke på att siffror som bygger på bottom-up-metoder, till skillnad från top-down-metoder, inte bör inkludera oberoende besparingar, även om de omfattar vissa tidiga besparingar. Det finns också en viss risk för dubbelräkning, där flera åtgärder kan ha gett upphov till samma antal sparade kilowattimmar. 16 EU-finansierat projekt om energieffektivitetsindikatorer (http://www.odyssee-indicators.org/) med hjälp av top-down-metoder som liknar de metoder som många medlemsstater har använt i den andra handlingsplanen för energieffektivitet. SV 7 SV
Tabell 2: Översikt över åtgärder på utbudssidan i den andra handlingsplanen för energieffektivitet 17 Medlemsstat Åtgärder för att komma till rätta med förluster vid överföring och distribution av el Åtgärder för att främja högeffektiv kraftvärme Åtgärder där man prioriterar andra högeffektiva kraftverk, inklusive vind och solceller Åtgärder för att främja fjärrvärme eller öka dess effektivitet Åtgärder för att främja belastningsstyrning Åtgärder för att främja eller utveckla smarta nät Åtgärder för att effektivisera olje- och gasförsörj Icke-bindande avtal för att främja besparingar på utbudssidan Åtgärder för att främja ökad konkurrens bland leverantörerna AT BE 18 BG CY CZ DK 19 EE FI FR DE 20 GR HU IE IT LT LV LU MT NL PL PT RO SK SI ES SE UK 17 18 19 20 Tabellen är endast beskrivande för att visa att medlemsstaterna har vidtagit olika typer av åtgärder i sin andra handlingsplan för energieffektivitet. Antalet kryss är inte kopplat till åtgärdernas fullständighet eller kvalitet i den andra handlingsplanen för energieffektivitet. Separata åtgärder för Vallonien, Flandern och Brysselregionen. Åtgärd eller strategi nämnd men inte förklarad närmare. De kraftvärmeåtgärder som beskrivs i handlingsplanen för energieffektivitet är främst inriktade på slutanvändning eller mikrokraftvärmeanläggningar. SV 8 SV
GENOMFÖRANDET AV DIREKTIV 2004/8/EG OM FRÄMJANDE AV KRAFTVÄRME Högeffektiv kraftvärme (definierad som samtidig framställning i en och samma process av värmeenergi och elenergi och/eller mekanisk energi) har stor potential när det gäller att spara energi. Denna potential är dock till stor del outnyttjad inom EU. Målet med kraftvärmedirektivet är därför att upprätta en öppen gemensam ram för att främja och underlätta anlägg av kraftvärmeverk. På kort sikt ska direktivet göra det möjligt att konsolidera befintliga kraftvärmeanläggningar och främja nya verk. På medellång till lång sikt ska direktivet skapa den ram för högeffektiv kraftvärme som behövs för att minska utsläppen av koldioxid och andra ämnen och bidra till hållbar utveckling. Enligt kraftvärmedirektivet var medlemsstaterna skyldiga att analysera sin nationella potential för högeffektiv kraftvärme, utvärdera hinder och administrativa förfaranden och bedöma ursprungsgarantisystemets tillförlitlighet (artikel 10.1 i kraftvärmedirektivet). Medlemsstaterna skulle vart fjärde år från och med den 21 februari 2007 utvärdera de framsteg som gjorts för att öka andelen högeffektiv kraftvärme i energiförsörj. De skulle offentliggöra en andra nationell lägesrapport senast den 11 oktober 2011. Kommissionen är skyldig att granska tillämp av kraftvärmedirektivet baserat på dessa rapporter. Alla medlemsstater fullgjorde skyldigheten att analysera sin nationella potential för kraftvärme och de hinder som stod i vägen för att utnyttja denna potential liksom skyldigheten att utvärdera sina administrativa förfaranden, däribland ursprungsgarantisystemet. Alla medlemsstater har också lämnat sin första och andra lägesrapport enligt kraven i kraftvärmedirektivet, om än med vissa förseningar. För att underlätta rapporteringen och lämna jämförbar information för utvärdering försåg kommissionen medlemsstaterna med icke-bindande mallar och frågeformulär. Alla medlemsstater använde dock inte frågeformulären eller mallarna, alternativt fyllde inte i dem ordentligt. Detta ledde till skillnader i kvalitet, fullständighet och metod. Informationen i de nationella rapporterna om de framsteg som gjorts när det gäller att öka andelen högeffektiv kraftvärme är därför ofta inte jämförbar och varierar i fråga om detaljer och fullständighet. Detta gäller även medlemsstaternas analyser av sin nationella potential. Även om kraftvärmedirektivet har införlivats i den nationella lagstift fanns det 2010 fortfarande vissa medlemsstater som inte fullt ut tillämpade ursprungsgarantisystemet eller beräkningsmetoderna för mängden el från högeffektiv kraftvärme eller som endast i liten utsträckning använde dessa i praktiken. De nationella nätsystemreglerna för anslutning och tillgång till nätet för högeffektiv kraftvärme har genomförts på olika sätt och uppvisar stora skillnader. Även om det har gjorts framsteg när det gäller att fastställa objektiva och tydliga nätregler är anslutningsscheman och avgiftsvillkor fortfarande ofta komplicerade och betungande, särskilt för distribuerad kraftvärme. Medlemsstaterna var även skyldiga att bedöma de hinder som stod i vägen för använd av kraftvärme. Medlemsstaterna kom fram till att de vanligaste hindren för kraftvärme var bränslepriserna, efterfrågan på värme och kylning, lagstifts komplexitet, bristen på främjande åtgärder och reglerna för tillgång till elnäten. Andra viktiga hinder var den ekonomiska risken, den osäkerhet som fanns på grund av systemet för handel med utsläppsrätter, bristen på infrastruktur (för värme) och ekonomiska resurser, bristande medvetenhet och underutvecklad teknik. SV 9 SV
I sin andra lägesrapport presenterade de flesta medlemsstaterna information om sina stödsystem för kraftvärme, även om det inte fanns något lagstadgat krav på att göra det. Inmatningspriser, pristillägg eller ett garanterat anskaffningspris för kraftvärme var de vanligaste formerna av stöd under rapporteringsperioden (t.o.m. 2010) och användes i sjutton medlemsstater. Dessa prisstödmekanismer kombinerades med kapitalbidrag i femton medlemsstater. Befrielse från energi- och bolagsskatt samt möjlighet till skattelättnader användes också i många medlemsstater. Vissa medlemsstater kombinerade flera stödmekanismer, t.ex. certifikat kombinerade med kvotsystem (fyra medlemsstater). De nationella stödsystemen varierade kraftigt i fråga om omfattning, villkor och varaktighet. Stödsystemen var ofta inriktade på ett visst kraftvärmesegment, såsom vissa bränsletyper, t.ex. biomassa, eller en viss kapacitet, t.ex. under 10 MW 21. Medlemsstaternas framsteg när det gäller att öka andelen högeffektiv kraftvärme var fortfarande begränsade efter kraftvärmedirektivets ikraftträdande 2004. Kraftvärmens andel av den totala elproduktionen i EU-27 ökade från 10,5 % 2004 till 11,2 % 2011. I absoluta tal har elproduktionen från kraftvärme ökat med 38 TWh 22 : från 337 TWh 2004 till 375 TWh 2011. De nationella rapporter som medlemsstaterna lämnat enligt artikel 10 i kraftvärmedirektivet, och som återspeglar situationen fram till 2010 med fokus på perioden från och med 2008, visar att det finns stora variationer mellan medlemsstaterna när det gäller den generella utvecklingen av elproduktion från högeffektiv kraftvärme. Den totala elproduktionen från kraftvärme minskade något 2009, särskilt inom industrin, troligtvis på grund av den ekonomiska nedgången. Detta följdes av en återhämtning 2010. Från 2008 till 2009 har elkapaciteten ökat men elproduktionen minskat, vilket tyder på underutnyttjad kapacitet. Värmeproduktionen från kraftvärme har stabiliserats och ingen nedgång registrerats. Det har överlag skett en stadig tillväxt sedan 2004. En måttlig ökning beror främst på ökad fjärrvärmeanvändning inom bostads-, handels- och tjänstesektorn. Kraftvärmens andel av (den termiska) värmeproduktionen varierar från över 30 % Sverige (40 %), Bulgarien (33 %), Tjeckien (33 %) och Estland (31 %) till under 1 % i Grekland, Malta och Cypern. Använd av naturgas som bränsle för kraftvärme har ökat stadigt under denna period från 39 % till 48 %, medan kol och brunkol har minskat från 35 % till 21 %. Biomassa och biogas visar på en uppåtgående trend från 9 % 2005 till 15 % 2010. Den vanligaste tekniken är fortfarande kondensturbin med ångavtappning. Den har dock minskat stadigt från 40 % 2005 till 36 % 2010. Samtidigt ökar kombicykelteknikens andel (från 23 % 2005 till 29 % 2010). Medan den högeffektiva kraftvärmens andel av elmarknaden har ökat totalt sett är framstegen fortfarande begränsade. Den uppgick till endast 12 elproduktionen i stället för den ekonomiska potential på 21 % som medlemsstaterna identifierat i sina analyser av sin nationella potential 23. SLUTSATS I praktiken har genomförandet av direktivet om energitjänster framförallt resulterat i åtgärder inriktade på slutanvändning av energi, t.ex. program för renovering och upprustning av 21 22 23 Megawatt. Terawattimmar. Bilaga till konsekvensbedöm av direktivet om energieffektivitet (SEK(2011) 779 final). SV 10 SV
byggnader. Medlemsstaterna anger i sina handlingsplaner för energieffektivitet att man gjort stora slutliga energibesparingar fram till 2010. Detta tyder på att de flesta medlemsstater förhållandevis enkelt kommer att överträffa det vägledande målet på 9 % fram till 2016. Detta är uppmuntrande och visar att medlemsstaternas åtagande ger resultat i form av energibesparingar. De framsteg som gjorts bör vidmakthållas för att nå EU:s ambitiösa energibesparingsmål på 20 % fram till 2020. Det konkreta införlivandet och genomförandet av energieffektivitetsdirektivet är ett viktigt led i arbetet för att uppnå detta mål. När det gäller kraftvärmedirektivet visar den totala utvecklingen av elproduktion från högeffektiv kraftvärme på en måttlig ökning, främst på grund av ök av fjärrvärme i bostads-, handelsoch tjänstesektorerna. Värmeproduktionen från kraftvärme har ökat stadigt sedan 2004. Det är i det här läget inte aktuellt att föreslå ytterligare åtgärder eller ändra vare sig direktivet om energitjänster eller kraftvärmedirektivet. Det beror på att de båda direktiven kommer att upphävas och har ersatts av energieffektivitetsdirektivet, som numera innehåller de båda direktivens bestämmelser och skärpta krav på medlemsstaterna. Kommissionen kommer i sin bedömning av energieffektivitetsdirektivet 2014 att undersöka hur framgångsrikt detta blir. SV 11 SV