5. Skog Det finns cirka 600 000 hektar skogsmark i Örebro län, vilket utgör cirka 57 % av länets yta (cirka 64 % av länets landareal). Största andelen skog finns i kommunerna Ljusnarsberg och Hällefors. Kommunerna på slätten har lägsta andel skogsmark: Kumla, Örebro, Lekeberg och Hallsberg (figur 5.1). 160000 140000 Landareal Areal (hektar) 120000 100000 80000 60000 68% 46% 79% 65% Skogsareal 40000 55% 67% 75% 81% 68% 54% 72% 20000 0 26% Lindesberg Askersund Hallsberg Nora Ljusnarsberg Karlskoga Lekeberg Degerfors Kumla Figur 5.1. Landareal och areal skogsmark i kommunerna i länet redovisas. Vid skogsarealen anges procentuell andel skogsmark av landareal i kommunen (data: Lantmäteriet och Skogsstyrelsen). Virkesförrådet i Örebro län har stigit sedan den första riksskogstaxeringen under 1920-talet. I slutet av 1920-talet låg virkesförrådet i Örebro län på cirka 50 miljoner kubikmeter skog (m 3 sk) 4, under 1950-talet på cirka 66 miljoner m 3 sk och ökade till nuvarande nivå på cirka 83 miljoner m 3 sk (Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro, 2002). Med cirka 600 000 hektar skogsmark i Örebro län är medelvirkesförrådet cirka 140 m 3 sk per hektar. Det råder dock inga tvivel om att dagens kulturskogslandskap är virkesfattigare än det naturskogslandskap som dominerade vid mitten av 1800-talet (Linder och Östlund, 1992). Virkesförrådets fördelning mellan olika åldersklasser har förändrats under 1900-talet. År 1938-1952 var den mest förekommande åldersklassen 61-81 år i Örebro län med 26 % av beståndet. År 1998 2002 var det årsklass 21-41 som dominerar beståndet (31 % av skogen i denna åldersklass). Andelen i de äldsta åldersklasserna (101-121 år och 121 år och äldre) har ökat från 4 till 6 % respektive från 2 till 3 % av beståndet (figur 5.2). 4 Avser volymen av en hel stam ovan stubbskär inklusive topp och bark. 33
35 30 1938-1951 1998-2002 25 Andel areal (%) 20 15 10 5 0 0-21 21-41 41-61 61-81 81-101 101-121 121+ Åldersklass Figur 5.2. Utveckling av fördelning av skogen mellan olika åldersklass i Örebro län (data: SLU, Riksskogstaxeringen). Största delen av skogen i Örebro län består av barrskog (figur 5.3). I naturtillståndet 5 kan andelen lövträd ha uppgått till 20-30 % av virkesmängden i den nordliga barrskogen (Bernes, 1994) och till en större andel än så i Syd- och Mellansveriges löv- och blandskogsområden. Barr blandad 18 % Gran 33% Blandad (barr och löv) 7 % Tall 33% Löv (ej ädellöv) 7 % Övrigt 2 % Figur 5.3. Beståndstyper i Örebro län, 1999. Kategorin Övrigt innehåller ädellöv och kalmark (data: SLU, Riksskogstaxering). I forna tiders urskogar beräknas upp till vart femte stående träd ha varit dött (Bernes, 1994). Enligt en annan beräkning fanns i medeltal cirka 100 döda träd (torrakor, lågor, högstubbar) per hektar (de Jong och Liedholm, 1999). I dag finns inte mycket död ved i skogen (tabell 5.1). Jämförs totala mängden död ved på 4 m 3 per hektar med ett medelvirkesförråd på cirka 140 m 3 sk per hektar innebär det att inte mer än 3 % av virkesförrådet i skogen är död ved. En minskning med cirka 90 % jämfört med naturtillståndet. 5 Här anses naturtillstånd vara mitten av 1800-talet då människan hade en ringa påverkan på skogen och skogslandskapet. 34
Död ved i Torpadalen (foto: Michael Andersson). Tabell 5.1. Volym död ved (m 3 ) per hektar skogsmark i Örebro län, åren 1996-2000 (data: SLU, Riksskogstaxering). Stående Liggande Totalt Hård ved 1,4 0,6 2,0 Något nedbruten ved 0,2 0,6 0,9 Nedbruten ved 0,0 0,5 0,6 Mycket nedbruten ved 0,0 0,6 0,6 Totalt 1,7 2,3 4,0 Skogsbränder är idag sällsynta och får begränsad utbredning p g a en effektiv brandövervakning och brandbekämpning. En stor del av vår hotade biologiska mångfald missgynnas av brist på skogsbränder. Skogar som präglats av skogsbrand anses i naturlandskapet ha utgjort mellan 60 och 95 % av skogsarealen i vårt land (Bernes, 1994). Många skogar brann så ofta som vart 50:e till vart 100:e år. Efter en brand i barrskog föryngrar sig vanligen lövträd som björk och asp snabbast och det uppstår en lövsuccession som varar i 50-150 år. Så småningom har barrträden vuxit om lövträden och skuggar dem så att de dör bort. Skogen blir åter barrdominerad men kvar finns brandspår t ex i form av kol på gamla stubbar. I Örebro län finns mycket spår av äldre tiders skogsbränder i gamla barrskogar, särskilt i norra delarna av länet och i Tiveden. I delar av t ex Tivedens nationalpark och naturreservatet Murstensdalen har det förr i tiden brunnit med kortare intervall än 50 år. Våtmarker i skogen Örebro läns yta består till 6 % av våtmarker. Den största delen av arealen våtmark återfinns i skogen. Kärren och mossarna är viktiga inslag i skogslandskapet. Örebro län har ett geografiskt läge i gränslandet mellan södra och norra Sverige som gör att det finns både sydliga och nordliga typer av våtmarker i länet. Det finns stora torvbildande myrmarker där det förekommer torvbrytning i västra länsdelarna. Små kärr och småvatten finns över hela länet. De våtmarker och småvatten som finns i Bergslagen och Kilsbergen är förhållandevis orörda. 35
Mossar erhåller sitt vatten enbart från nederbörden och är därför mycket näringsfattiga. Kärr däremot påverkas av yt- eller markvatten från intilliggande fastmark. Vattnet som rinner genom mineraljorden transporterar lösliga mineralämnen till kärret. Kärr med låg kalkhalt i vattnet (fattigkärr) är den vanligaste kärrtypen. De är artfattiga men hyser ändå fler arter än typiska mossar. Kärr med mycket hög kalkhalt i vattnet har ofta en speciell flora och brukar betecknas som extremrikkärr. En relativt stor andel av landets rikkärr finns i Örebro län. Antalet orörda rikkärr i länet har tidigare minskat till följd av skogsdikning. Rikkärr som tidigare hävdats genom bete eller slåtter växer dessutom igen. Den flora och fauna som är hävdberoende riskerar att slås ut samtidigt som de kulturhistoriska spåren suddas ut allt mer. En annan typ av våtmark i skogen är sumpskog. Sumpskogar är skogsklädda våtmarker (mossarna undantagna) med minst 70 % krontäckning. Sumpskog finns i områden med tidvis höjt grundvatten eller i utflödesområden för rörligt grundvatten (Länsstyrelsen i Örebro län, 1998). Skogsdikning har utförts med större intensitet under två tidsperioder på 1900-talet. Den första toppen var på 30-talet när arbetet med skogsdikning var en viktig arbetsmarknadsåtgärd. Nästa topp kom på 80-talet och då utfördes dikningarna enbart för att öka skogens produktivitet. Sumpskog i Torpadalen (foto: Michael Andersson). Under 1990-talet genomförde Skogsvårdsstyrelsen en sumpskogsinventering (Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro, 2002). Sumpskog är en skogsbevuxen våtmark. I Örebro län inventerades knappt 5 900 objekt med en sammanlagd areal på nästan 30 400 hektar. De vanligaste sumpskogstyperna i länet är enligt inventeringen kärrskog och mosseskog, medan fuktskog och översilningsskog tillhör de mer ovanliga (tabell 5.2 och figur 5.4). 36
Tabell 5.2. Sumpskog i Örebro län enligt inventeringen 1993-1998 (Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro, 2002). Typ Antal Areal % av areal objekt (hektar) Fuktskog 68 503 2 Kärrskog 3 031 9 817 32 Mosseskog 1 098 11 377 37 Myrskog 798 4 721 16 Strandskog 783 3 483 12 Översilningsskog 33 99 0 Övrig fuktskog 82 352 1 Summa 5 893 30 352 100 Figur 5.4. Översikt över förekomst av sumpskog i Örebro län (data: Skogvårdsstyrelsen, Skogens Källa). 5.1. Försurning Det finns många olika faktorer som orsakar försurning av skogen. Nedfall av försurande ämnen, minskad andel lövskog, avverkning av skog med uttag av grenar/toppar är viktiga faktorer. Skogsekosystemet som helhet påverkas negativt av ökat nedfall av försurande ämnen, som nådde sin kulmen i början av 1970-talet (se 3. Luft och klimat och 4.1.2. Försurning). Där ska läggas till en ökad beskogning av tidigare öppna marker med i huvudsak barrträd. Beskogningen har högst sannolikt resulterat i en ackumulering av organiskt substans i marken som i kombination med en hög trädtillväxt leder till försurning av marken. 37
Om inte nedfallet av försurande ämnen minskar drastiskt kommer skador och förändringar i skogarna att uppträda i allt större omfattning. Träden kommer i ökande grad att skadas genom näringsobalans, störd vatten- och näringshushållning, skador på rötter och barr/blad. En hög belastning med försurande ämnen och ett stort uttag av biomassa kan på längre sikt innebära en betydande utarmning av skogens näringsförråd. Ökad kvävetillförsel från atmosfären i kombination med markförsurningen leder till skogar med lägre motståndskraft mot naturliga påfrestningar, som exempelvis torka, frost och vind. Markförsurningen leder även till ökat läckage av aluminium och andra metaller till grund- och ytvatten. Avverkning med uttag av grenar och toppar Det moderna skogsbruket har bidragit till att markens förmåga att neutralisera surt regn har minskat. Ett växande träd tar upp basiska näringsämnen upp samtidigt som vätejoner frigörs. När skogen avverkas förs de basiska ämnena (virket) bort och nettoeffekten blir en försurning av marken. När man vid avverkning utöver själva stammen även forslar bort grenar och toppar (sk GROT) från avverkningsplatsen blir denna försurande effekt särskilt påtaglig. I Örebro län har total anmäld areal avverkning ökat sedan 1999. Areal avverkning med uttag av GROT visar ingen tydlig trend, men arealen var mellan 1998-2003 störst under 2003 (figur 5.5). 9000 Areal (Ha) 8000 7000 6000 5000 4000 3000 Uttag utan GROT Uttag av GROT 2000 1000 0 1998 1999 2000 2001 2002 2003 Figur 5.5. Till Skogsvårdsstyrelsen anmäld areal skogsavverkning med eller utan uttag av GROT (data: Skogsvårdstyrelsen). GROT transporteras till värmeverk för att förbrännas som biobränsle. Askan som kvarstår kan återföras till skogen. Askan har ett högt ph-värde och motverkar därför försurning och näringsämnen återförs till skogsmarken. Ett minskat läckage av surt och aluminiumhaltigt vatten till sjöar och vattendrag kan därigenom åstadkommas. I Örebro län påbörjades askåterföring våren 2004. Försurad mark i skogen Marken i skogen har i allmänhet lägre ph än övrig mark. I krondroppsnätet (se 4.1.2. Försurning) ingår mätningar av bland annat ph i markvattnet på samma mätpunkter som krondroppsmätningar. Markvatten provtas på 50 cm djup, under den egentliga 38
rotzonen. Markvattenprovtagning utförs tre gånger per år och de olika provtagningstillfällena skall representera förhållandena före, under respektive efter vegetationsperioden. Resultaten från markvattenprovtagningen visar att markvattnets ph i provtagningspunkten Örlingen i Hällefors kommun har sjunkit mellan 1996 och 2003 6, (figur 5.6). 5,9 5,7 5,5 ph (våren) Trend ph (våren) 5,3 5,1 4,9 4,7 4,5 1994 1996 1998 2000 2002 2004 Figur 5.6. Utveckling av ph i markvatten under vårsäsongen i Örlingen (data: IVL, Krondroppsnätet). Signifikant nergående trend (p< 0,05). Trendanalys med univariate seasonal Mann-Kendall test. Ståndortskarteringen samlar in grundläggande data om marken och markvegetationen på cirka 23 500 av riksskogstaxeringens permanenta provytor i Sverige. Bland annat har ph i humus mäts kontinuerligt redan från markkarteringens start 1963. Resultaten visar att vissa delar av Sverige har haft en tydlig förändring vad avser ph i humus under de senaste 35 åren. Ett av de områden där försurningstakten är störst och säkrast bestämd är Tiveden (data: SLU, institutionen för skoglig marklära, Ståndortskarteringen). Försurningsskador i skogen Skador på skog, främst luftföroreningarnas effekter på skogen har debatterats livligt under de senaste decennierna. Skadesymptom som kronutglesning och missfärgning har satts i samband med luftföroreningarna. I början av 80-talet fanns en stark oro för att skador på skogarna i södra Sverige och centrala Europa skulle öka och att tillståndet snabbt skulle försämras. Dessa farhågor har lyckligtvis ej besannats och entydiga samband mellan observerade skador och försurande luftföroreningar har varit svårt att befästa. Det som står fast är att försurning är en av de parametrar som bidrar till kronutglesning, men det är oklart hur mycket. Storleken på försurningens 6 Trendanalys har skett med univariate seaonal Mann-Kendall testet och för resultaten från vårprovtagningar finns en signifikant nergående trend (p< 0,05). För sommarens och höstens provtagning har ingen signifikant trend kunnat fastställas. Om alla data tas med i trendberäkningen och man antar att det inte finns en säsongsvariation, finns ingen signifikant trend. 39
bidrag är olika från fall till fall. Andra viktiga parametrar är t ex klimatologiska förhållanden, jordart, trädslag och skogens ålder. Inom ICP-forest (europeiska samarbetsprogrammet för övervakning av luftföroreningarnas effekter på skogen) används 25 % kronutglesning eller 10 % missfärgning som gränsvärde för nedsatt vitalitet. Träd med över 25 % utglesning anses bl. a innebära risk för tillväxtnedsättningar. Över 60 % utglesning indikerar en starkt nedsatt vitalitet. I Svealand hade 1,5 % av de provträd (gran) år 2000 en starkt nedsatt vitalitet och cirka 80% hade ingen nedsatt vitalitet (figur 5.7). Mellan 1984 och 2000 finns ingen tydlig trend i kronutglesning. Utglesningsklass 0-20 % Utglesningsklass 21-40 % Utglesningsklass 41-60 % Utglesningsklass 61-80 % Utglesningsklass 81-100 % Figur 5.7. Kronutglesning för gran i Svealand år 2000 (data: SLU, Riksskogstaxering). 5.2. Biologisk mångfald Det moderna skogsbruket, skogsdikning och en allt effektivare brandbekämpning har under ett drygt halvsekel kraftigt påverkat skogens innehåll och struktur och därmed biologiska mångfalden i en allt större del av det svenska skogslandskapet. På landskapsnivå är det minskning och fragmentering av naturliga skogstyper och äldre bestånd som hotar den biologisk mångfalden. Isolerade fläckar naturskog med stort avstånd till närmaste granne påverkar individers möjlighet att spridas. På beståndsnivå har skogen omvandlats så att mängderna av gamla träd, lövträd och död ved har minskat kraftigt. Skogsdikning har förändrat hydrologiska förhållanden och genom en allt effektivare brandbekämpning är skogsbränder idag ganska sällsynta och med begränsad utbredning (Angelstam och Mikusinski, 2001). Alla dessa förändringar har påverkat den biologiska mångfalden i skogen. De djur, växter och svampar som är beroende av ovanstående faktorer och biotoper har minskat i antal. Många arter är idag hotade eller riskerar att bli hotade inom en nära framtid. För att häva denna negativa utveckling behöver stora arealer skog undantas från skogsbruk eller brukas med anpassad skötsel (Bernes, 1994; Miljövårdsberedningen, 1997). 40
Rödlistade arter Totalt 540 rödlistade arter som är knutna till skogen förekommer eller har förekommit i Örebro län. Största andelen är svampar och lavar (231 rödlistade arter) följt av ryggradslösa djur (220 rödlistade arter). Åtgärdsprogram tas fram för att skydda och bevara särskilt hotade arter när artens fortlevnad inte kan garanteras med sedvanliga naturvårdsinstrumenten som naturreservat, Natura 2000 och biotopskydd m m. För björn, lo, varg och skyddsvärda träd finns åtgärdsprogram fastställda. För följande arter eller biotoper som förekommer i Örebro län och som är knutna till skogen ska åtgärdsprogram tas fram: Kalktallskog Skalbaggar på nyligen död tall Brandgynnad flora Skalbaggar på äldre död tallved Bombmurkla Skalbaggar på skogslind Slöjröksvamp Steklar i sandtallskog Rökpipsvamp Asknätfjäril Violgubbe Väddnätfjäril Rödlistade fjälltaggsvampar Större vattensalamander Den vitryggiga hackspetten är ett exempel på en akut hotad lövskogsart som är utdöd från länet, men som finns kvar i t ex Värmland och Dalsland. Den vitryggiga hackspetten är en s k paraplyart, vilket betyder att många andra arter (t ex flera lavar som växer på gamla lövträd och vedlevande insekter) är knutna till samma livsmiljöer som hackspetten. Hackspettens förekomst är alltså en bra miljöindikator på en rik biologisk mångfald i lövskog. Arealen lövskog och mängden gamla träd och död ved har blivit för liten för att den vitryggiga hackspetten ska kunna leva i länet. Sannolikt gäller det även många av dess följearter av vilka några förmodligen har försvunnit från länet och fler är på väg bort. Mosippa är ett exempel på en växt som har påverkats av de förändringarna i skogen. Mosippan är på listan över rödlistade arter placerad i kategorin Sårbar. Den är fridlyst i hela landet och har minskat kraftigt i Sverige under de senaste 40 åren. Den har minskat med 50 % i södra Sverige och 20 % i landet som helhet (ArtDatabanken, 2005). Mosippa (foto: Arne Holmer). 41
Mosippan växer i första hand på torra, glesa tallmoar på rullstensåsar eller sandfält. Mosippa anses vara beroende av eller starkt gynnad av brand och möjligen också av skogsbete. Dess framtid i länet ser mörk ut. Artens miljökrav förutsätter en mer aktiv skötsel av växtplatserna än hittills. Några av de individrikaste växtplatserna är inte heller skyddade. Mosippan har sedan 1800-talet hittats på cirka 110 lokaler i länet. De senaste 40 åren har den noterats på cirka 70 lokaler. Under floraövervakningen 2002 valdes 23 lokaler ut för återbesök. Mosippan fanns på 15 av de besökta lokalerna. Dessutom gjordes ett fynd av en ny lokal i norra delen av länet. I figur 5.8 redovisas de lokaler där mosippan noterats fr o m 1800-talet. På den rikaste lokalen vid Hjortkvarn fanns 72 plantor (Länsstyrelsen i Örebro län, 2004b). Figur 5.8. Karta över Örebro län med lokaler där mosippan noterats fr o m 1800-talet. De lokaler som inte besöktes år 2002 har bedömts ha liten sannolikhet att fortfarande ha kvar mosippa (Länsstyrelsen i Örebro län, 2004b). Ett annat exempel på påverkan på biologisk mångfald från det moderna skogsbruket är förändringar i snäckfaunans diversitet. Skogsgrynsnäcka Vertigo ronnebyensis är en landlevande snäcka på rödlistan i kategorin Missgynnad. Viktiga ekologiska faktorer för snäckor är markfuktighet, skuggning, tillgång till kalk samt relativt skyddade och stabila livsmiljöer. Studier har skett över skogsbrukets inverkan på snäckfaunans diversitet. Resultaten visar att V. ronnebyensis minskar i dominans mellan inventeringen 1951/52 och inventeringen 1992/93 med graden av påverkan. På de nästan opåverkade lokalerna hade dominansen minskat med cirka 45 % på de 42
måttligt påverkade lokalerna med cirka 50 % och på de starkt påverkade lokalerna med cirka 80 %. En mer härdig snäcka Columella aspera har ökat i dominans på bekostnad av mer känsliga arter (figur 5.9; Waldén, 1998). Dominans (%) 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0 Nästan opåverkade lokaler Måttligt påverkade lokaler Starkt påverkade lokaler V. ronnebyensis, 1951/52 V. ronnebyensis, 1992/93 C. aspera, 1951/52 C. aspera, 1992/93 Figur 5.9. Förändringar i dominans av två olika snäckor i norra Närke under en 40-års period vid olika grad av påverkan (Waldén, 1998). Det förekommer cirka 800 olika lavarter i skogen. Alla har sina olika livsmiljöer och är känsliga för olika faktorer. Skrovellav Lobaria scrobiculat, är en av de 63 rödlistade lavar som förekommer i skogen i Örebro län. Arten är på rödlistan placerad i kategorin Missgynnad. Skrovellav växer huvudsakligen på mossiga silikatklippor och på gamla lövträd av sälg, asp, ek, rönn, al m fl och påträffas mest i fuktiga skogstyper och ibland på gamla vårdträd vid små skogstorp. En sammanställning av uppgifter om förekomst av skrovellav har gjorts för att få en aktuell överblick över tillståndet i länet. Arten är försvunnen från stora delar av länet (figur 5.10). Den missgynnas av bristen på gamla lövträd och en liten andel av äldre skogsbestånd med lövträd samt av luftföroreningar och försurning. Minskande nedfall av svavel (figur 4.9a) är gynnsamt för skrovellav, men bristen på lövträd i skogen och artens idag starkt trängda läge gör det troligt att den kommer att vara försvunnen från länet inom 20 år (Andersson, 2002). 43
Figur 5.10. Utbredningskarta för skrovellav i Örebro län, 1846-2001 (Andersson, 2002). Älgens betesskador En minskad andel lövskog och tall, frånvaro av naturliga fiender och ett skogsbruk med kalhyggen gör att älgens betestryck på de lövträd som finns kvar har ökat. Älgen föredrar unga exemplar av rönn, sälg och asp. Älgens betesskador kan innebära ett hot för den biologiska mångfalden. Ett alltför intensivt vinterbete kan minska mångfalden av lövträdsarter i skogen. Unga lövträd förhindras från att växa upp och komma över den betningsbara höjden. Eftersom lövträden inte kan växa upp så kan de inte heller sätta frö. Gamla sälgar och aspar är värdar för att stort antal lavar, mossar, svampar, insekter och fåglar i skogen (Angelstam et al., 2000). Älgbetesinventering (ÄBIN) är ett samarbetsprojekt mellan Skogsstyrelsen och Institutionen för skoglig resurshushållning och geomatik, SLU. ÄBIN är en stickprovsbaserad inventering av älgbetningen på tall, björk och vissa andra lövträdslag. Genom att inventera älgbetningen på träd kan man få en uppfattning om älgstammens storlek i förhållande till den aktuella fodertillgången. För Örebro län finns resultat från ÄBIN för åren 2000-2004 (figur 5.11). 44
Hällefors Norra Hällefors Södra Storfors Östra Ljusnarsberg Hällefors Stadra Antal >2,5 m per hektar Område Asp Rönn Sälg Degerfors 0 0 2 Storfors Östra 14 -* -* Hällefors Södra 0 -* -* Hällefors Norra 0 1 0 Ljusnarsberg 0 -* -* Hällefors 0 3 0 Stadra 0 0 0 Skogaholm-Haddebo 5 118 5 *: Förekommer inte som trädbildande trädslag Degerfors Skogaholm-Haddebo Figur 5.11. Resultat från Älgbetesinventering 2000-2004. Antal asp, rönn och sälg (större än 2,5 m) per hektar visas i tabellen. Avgränsning av områden enligt relevans för älgförvaltning. Enbart inventering av ungskog (1-4 m hög) som inte är ren granskog (data: Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro, ÄBIN). 5.3. Skyddade områden För att de rödlistade arter som finns i länets skogar på sikt ska överleva, och för att inte ännu fler arter ska hamna på listan över rödlistade arter, krävs att en del av den produktiva skogsmarken undantas från konventionellt skogsbruk och skyddas i naturreservat eller annan skyddsform. Idag är cirka 2 % av länets skog skyddad. Det är först och främst naturskogsartad skog och naturskog som är skyddsvärda. Naturskogsartad skog är skog med avsevärt mindre grad av påverkan av skogsbruk. Skyddsvärd barr- och blandskog i Örebro län förekommer främst i Kilsbergen, Norra barrskogstrakten och Södra barrskogstrakten. Trakter med skyddsvärd lövskog är Södra Närkes Ädellövskogstrakt, Västra Hjälmarens reliktskogar och strandskogar samt Utvecklingstrakt för lövskogar i nordöstra delen av Örebro län. Det är även väsentligt att inventera och skydda skogsområden där brandgynnad biologisk mångfald fortfarande återfinns, samt att dessa områden sköts så att värdena består. Arter som berörs är t ex hasselsnok och mosippa. 45
I Örebro län fanns år 2003 mer än 5000 hektar skog, cirka 1 % av totala arealen skog, skyddad i Naturreservat (figur 5.12). Areal skog i naturreservat (ha) 5000 4500 4000 3500 3000 2500 2000 1500 1000 500 0 1964 1968 1972 Ädellöv Lövskog Barrskog 1976 1980 1984 Figur 5.12. Areal skog skyddad i naturreservat i Örebro län. Utveckling mellan 1964 och 2003 (data: Länsstyrelsen i Örebro län, Reservatsdatabasen). 1988 I Örebro län finns två nationalparker, Garphyttan (1909) och Tiveden (1981). Areal skog inom dessa nationalparker är nästan 900 hektar, 100 i Garphyttan och nästan 800 hektar i Tiveden. I Örebro län finns cirka 385 hektar skog som är skyddad genom biotopskydd (168 objekt). Arealen har ökat stark mellan 1994 och 2004 (figur 5.13). 1992 1996 2000 400 350 Areal (hektar) 300 250 200 150 100 50 0 1994 1996 1997 1995 1998 1999 2000 2001 2003 2002 2004 Figur 5.13. Areal skog skyddad genom biotopskydd. Utveckling mellan 1994 och 2004 (data: Skogsvårdsstyrelsen, Skogens Källa). Av de cirka 385 hektar skog som är skyddad genom biotopskydd är den mest vanliga biotopen äldre naturskogsartad skog (150 ha). Därefter kommer biotopen ras- eller bergbrant (52 hektar) följd av urskogsartade bestånd av barrträd. Sedan finns det många olika biotoper som är mindre än 25 hektar per biotop (data: Skogsvårdsstyrelsen, Skogens Källa). Cirka 6700 hektar skog i Örebro län ingår i Natura 2000-områden. Därav ingår mer än 4000 hektar även i naturreservat och 950 hektar i nationalpark. 46
Det finns mer än 1000 hektar skog med naturvårdsavtal. År 1999 kom mer än 700 hektar till genom att det tecknades avtal för att gynna vitryggig hackspett (figur 5.14). Areal naturvårdsavtal (hektar) 1200 1000 800 600 400 200 Naturvårdsavtal avseende områden med åtgärder för att gynna vitryggig hackspett Naturvårdsavtal 0 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 Figur 5.14. Areal skog skyddad med naturvårdsavtal i Örebro län (data: Skogsvårdsstyrelsen Värmland-Örebro). I Örebro län finns 64 naturminnen, 45 träd, 7 geologiska naturminnen och 12 naturminnen med ytutsträckning. Naturminnenas andel av den sammanlagda skyddade landarealen är försumbar eftersom naturminnen i huvudsak utgörs av punktobjekt. I Myrskyddsplan för Sverige (Naturvårdsverket, 1994) beskrivs 18 våtmarksobjekt som ligger inom Örebro län samt tre objekt som sträcker sig över vår länsgräns in i andra län. De objekt som ligger helt inom länet har en sammanlagd areal av 3 559 hektar. Av dessa var tio stycken helt eller delvis skyddade som naturreservat år 2004. Arealmässigt var knappt hälften av den sammanlagda arealen i de 18 objekten skyddad. Naturvård vid Fagertärn i ett historiskt perspektiv (foto: Eva Ekholm-Pehrson). 47
Skyddsformer Naturreservat. Naturreservat är den mest använda skyddsformen. Naturreservaten utgör 75 % av all skyddad natur. Möjligheten att bilda naturreservat kom 1964 i samband med naturvårdslagens tillkomst. Naturreservat kan bildas i syfte att: bevara biologisk mångfald vårda, bevara, skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer tillgodose behov av områden för friluftslivet skydda, återställa eller nyskapa livsmiljöer för skyddsvärda arter. Naturreservat kan omfatta såväl privat som allmän mark. De bildas efter förhandlingar med markägaren om intrångsersättning eller köp. Inom naturreservat råder strikt skydd och allt ekonomiskt skogsbruk är förbjudet. Skogen inom reservaten har fri utveckling. I vissa fall sker lokal beteshävd eller naturvårdsbränning av skogen. Nationalpark Nationalparker avsätts på statlig mark genom beslut av riksdagen och ger ett i det närmaste heltäckande skydd mot exploatering. Skyddsformen har funnits sedan 1909. Biotopskydd. Livsmiljöer som har stor betydelse för växt- och djurarter och bara påträffas som små spridda öar i ett mer alldagligt landskap kan skyddas genom biotopskydd. För skydd av biotoper på skogsmark ansvarar Skogsvårdsstyrelsen. Det är vanligt att storleken på de områden som skyddas är 2-5 hektar. I biotopskyddsområdena får inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Dit räknas bl a röjning, gallring och annan avverkning av skog, men också sådant som grävning, utfyllning med massor eller byggande av väg. Natura 2000. Natura 2000 är ett nätverk av EU:s mest skyddsvärda naturområden. Natura 2000-områden finns i alla medlemsländer och ska hejda utrotningen av arter och livsmiljöer. Naturvårdsavtal. Naturvårdsavtal är ett civilrättsligt avtal som tecknas mellan skogsvårdsstyrelsen och markägare som är intresserade av naturvård. Syftet med avtalet är att bevara, utveckla eller skapa områden med höga naturvärden. Avtalen är normalt 50-åriga och kan ses som en del av det långsiktiga skogsskyddet. Markägaren får viss ekonomisk ersättning för de begränsningar i brukandet som avtalet medför. Ibland tecknar markägarna dock avtalet utan att begära någon ekonomisk ersättning. Naturminnen. Naturminnen kan utgöras dels av enskilda föremål såsom flyttblock, jättegrytor eller gamla och storvuxna träd och dels av mycket små områden med intressanta naturföreteelser, som t ex växtplatser för ovanliga växter eller små holmar. De skyddas efter beslut av länsstyrelsen. Skyddsformen infördes 1909, och flertalet befintliga naturminnen skapades före naturvårdslagens tillkomst 1964. 48