Finlandssvenskan under dubbelpress

Finlandssvenskan under dubbelpress Schæffergården 1 2.12.2005 Jan-Ola Östman Helsingfors universitet jan-ola.ostman@helsinki.fi Sammanfattning Denna studie ger bakgrund till den finlandssvenska delen av projektet Moderna importord i språken i Norden (MIN-projektet) och de viktigaste resultaten som medarbetarna inom projektet (hittills) kommit fram till. Resultaten ses i relation till den speciella situation som finlandssvenskan befinner sig i, i en dubbelpress mellan engelskan och finskan. Dessutom finns ett stöd (som en tredje faktor) i den ständiga påverkan/tillgången som sverigesvenskan erbjuder. Den finlandssvenska situationen är ambivalent på många sätt, inte minst i och med att den direkt anknyter till något som kan kallas den finlandssvenska identiteten. Bakgrund Den finlandssvenska delen av det samnordiska forskarnätverket och projektet Moderna importord i språken i Norden (MIN) har en brokig historia. Efter att Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur (Nordica) vid Helsingfors universitet kontaktats som samarbetspartner för projektet åtog sig Ann-Marie Ivars uppgiften att koordinera den finlandssvenska delen av projektet. Projektet kom på allvar i gång i Svenskfinland i och med att Leila Mattfolk 2001 som doktorand på Nordica knöts till projektet för att göra de arbetskrävande djupintervjuerna om finlandssvenskars attityder till globalisering och språkpåverkan. I samma veva pensionerade sig dock Ivars och hon efterträddes hösten 2002 av Jan-Ola Östman, som också övertog hennes uppgifter som koordinator för den finlandssvenska delen av detta projekt. Under år 2003 framkom att den finskspråkiga delen av projektet hade stampat på stället; Östman ombads då också att ta hand om koordineringen av den delen av projektet. Alltsedan dess har den administrativa delen av MIN-projektet i Finland skötts från Nordica; de som arbetar med det finlandssvenska materialet och de som arbetar med det

finska materialet har tillsammans haft återkommande möten och seminarier. I och med att Pirkko Nuolijärvi vid Forskningscentralen för de inhemska språken blev mer engagerad i projektet, har det naturligt nog fallit på hennes lott att handleda forskarna på områden som gäller finskan. I rapporten från delprojekt D (Normeringshistoriken) som utkom 2004 fanns en artikel om Finlandssvensk språknormering som var samskriven av Mattfolk, Åsa Mickwitz och Östman. Rapporter från de andra delprojekten utkommer inom en nära framtid. Delprojekt A skrivs av Bente Selback, som fått hjälp av Mickwitz både vad gäller den finlandssvenska och den finska tidningsexcerperingen. En översikt av den finlandssvenska delen av projektet ges på följande bild. Det finlandssvenska MIN-projektet vid Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet Ansvarig A B1 B2 C D E1 E2 E3 Jan-Ola Östman, (Ann-Marie Ivars) (Åsa Mickwitz) Åsa Mickwitz Malin Dahlman Åsa Mickwitz Jan-Ola Östman, Leila Mattfolk, Åsa Mickwitz Leila Mattfolk Leila Mattfolk Leila Mattfolk http://www.nord.helsinki.fi/importord Det finlandssvenska projektet har också haft ett gott samarbete med medlemmarna i projektet i Sverige. Mickwitz har undersökt ersättningsord (delprojekt C) och anpassningen av importord i skrift (B1) både i finlandssvenskan och i sverigesvenskan. Malin Dahlman har likaledes undersökt anpassningen av importord i talspråk (B2) både för finlandssvenskans och för sverigesvenskans del. Dessutom har t.ex. Mattfolk hållit föredrag tillsammans med Micael Melander och jämfört resultaten för delprojektet E3 från finlandssvenskan respektive sverigesvenskan. Hela den finlandssvenska gruppen reste även till Stockholm för ett gemensamt möte på Svenska språknämnden hösten 2004. Mattfolk skriver en sammanläggningsavhandling för doktorsgraden om resultaten från E1, E2 och E3; Mickwitz skriver en doktorsavhandling där resultaten från B1 och C ska ingå. Dahlman inlämnade en lång version av sin B2-rapport som magisteravhandling (D-uppsats) i nordiska språk vid Nordica 2004. Svenskans ställning i Finland Svenska är och har under hela självständighetstiden varit ett av Finlands två nationalspråk; det kan kännas som en bagatell, men det är viktigt att understryka den nationalspråkiga status

svenskan har; svenskan är inte bara ett officiellt språk i Finland. Svenskans ställning som nationalspråk befästes på nytt i Finlands nya grundlag från år 2000. Svenskan i Finland finlandssvenskan har av hävd inte klassificerats som ett minoritetsspråk, eftersom prototypiska minoritetsspråk runt om i världen inte upplevs ha samma status som samhällets majoritetsspråk. Diskussionen kring finlandssvenskans ställning går fortfarande ibland het jfr t.ex. Pär Stenbäcks inlägg 2003 om att det vore positivt att se finlandssvenskan som ett minoritetsspråk i och med att svenskan i Finland då kunde yrka på de rättigheter och påverkningsmöjligheter som personer med ett minoritetsspråk som modersmål enligt lag har rätt till. (De finlandssvenskar som inte ställer sig bakom en sådan tanke anser att de som talar svenska i Finland redan har, eller bör ha, dessa rättigheter och påverkningsmöjligheter i och med att svenskan är ett nationalspråk.) Men kvantitativt är det klart att finlandssvenskan är en minoritet i Finland: antalet svenskspråkiga uppgår (2004) till 5,5 % av befolkningen; Svenskfinlands utbredning är dessutom även geografiskt rätt snäv. Nedanstående karta visar den geografiska utbredningen av de traditionella svenska dialektområdena i Finland; dessa områden är fortfarande de områden där de flesta svenskspråkiga bor, även om några av de större städerna utanför dessa områden speciellt de s.k. språköarna Uleåborg, Tammerfors och Kotka också har en del svenskspråkiga invånare. Svenskan är obligatorisk i undervisningen i finska skolor, men fr.o.m. 2005 är det inte längre obligatoriskt för finskspråkiga gymnasieelever att avlägga prov i svenska i studentexamen liksom det inte heller är obligatoriskt för svenskspråkiga att avlägga provet i finska. Enligt en

gallupundersökning som gjordes på uppdrag av EU-kommissionen inom ramen för den återkommande Eurobarometern och som rapporterades i dagspressen i februari 2006 anser 85 % av finländarna att engelskan är det främmande språk de främst vill att deras barn ska lära sig i skolan; 38 % ansåg att svenskan är det nästviktigaste språket. Generellt kan vi säga att engelskan inom snart sagt alla sektorer blir viktigare. Finskan vinner också ständigt ny mark på traditionellt svenskspråkiga områden bl.a. på grund av att folk flyttar och till följd av äktenskap över språkgränsen. Följande kartor har ritats av Magnus Brenner vid Nordica och ger en bild av hur andelen svenskspråkiga minskat i de traditionellt svenskspråkiga områdena under perioden 1880 2002. Vi ser även i dessa bilder att av de 68 nuvarande kommunerna i dessa områden hade 44 över 90 % svenskspråkig befolkning år 1880, medan endast 22 kommuner kom i den mest svenskspråkiga kategorin år 2002 de flesta av dem i skärgården kring det svenskspråkiga Åland i sydväst.

Den ständiga pressen från finskan Svenskan i Finland är på alla områden under ständig press från finskan. På många håll i landet är det snart sagt omöjligt att leva sin vardag utan finska; även i de traditionellt svenskspråkiga områdena blir finskan alltmer synlig. Speciellt i städerna kan man höra svenska med finsk syntax, med finska lånord, med direkta översättningslån och med finsk pragmatik. Översättningar hör till vardagen, vilket innebär att finska på svenska även serveras i skrift i och med att finskans struktur skiner igenom översättningar från finska till svenska. Situationen är ett ständigt diskussionsämne i finlandssvenska insändare i dagspressen, där finskan allmänt upplevs som ett hot av svenskspråkiga. Svenskspråkiga ges återkommande uppmaningar att använda svenskan 1 för att motverka skräckscenariot att svenskan reduceras till ett hemspråk. Inom ramen för Svenska språknämnden i Finlands arbete vid Forskningscentralen för de inhemska språken utarbetade Marika Tandefelt år 2003 ett handlingsprogram under rubriken Tänk om för ökad användning av svenskan i Finland. Detta handlingsprogram innehåller bl.a. följande 10 centrala språkstärkande åtgärder : 1. Information för (blivande) föräldrar om barns språkutveckling och betydelsen av språkfostran måste kontinuerligt utarbetas och spridas oavsett om hemmet är en- eller tvåspråkigt. 2. Varje region behöver en språkkonsult som kan stödja lärare och beslutsfattare i frågor som berör skolspråket. 3. Både nationellt och lokalt måste frågan om vilken färdighet i skolspråket som skall krävas av den som önskar börja i den svenska skolan diskuteras. 4. Produktionen och språkgranskningen av läromedel för den finlandssvenska skolan måste garanteras. 5. Varje universitet och högskola behöver en språkstrategi för rekrytering och antagning av studerande, examensstudier, forskning och förvaltning. 6. Varje kommun måste utarbeta en heltäckande språkstrategi. 7. Språkvården för de finlandssvenska medierna bör intensifieras. 8. Vi måste satsa på språkteknologi både i syfte att skapa hjälpmedel för språkbrukaren och för att bidra till forskning i språket. 9. En finlandssvensk text- och talkorpus, som både täcker dagens språkbruk och ger information om äldre skeden i språkets historia, måste utvecklas. 10. Eftersom behovet av professionella språkexperter på svenska är stort är rekryteringen till modersmålsstudier i svenska och fortbildning i svenska språket ytterst viktig. Engelskans frammarsch Även om engelskans frammarsch noteras och diskussioner offentligt anordnas vid universiteten om de eventuella problem den angloamerikanska kulturen för med sig inom vetenskap och utbildning, sker samtidigt i praktiken en rätt obehindrad diskursanpassning till en anglosaxisk retorik. Överhängande domänförluster erkänns som problem, men mestadels i språkpolitiska ställningstaganden. I och med att statusplanering i relation till engelskan på detta sätt inte anses vara en central uppgift, sanktionerar den upplevda (men visserligen inte den faktiska eller preskriptiva) normen implicit engelskans frammarsch i och med att den inte tas som ett överhängande hot. Gemene man och kvinna fokuserar på hotet från finskan i sina 1 T.ex. i Svenska Finlands folktings kampanj Svenska på stan 2002.

tidningsinsändare och språkvårdare håller med om att språkvårdens centrala uppgift är att göra svenskspråkiga uppmärksamma på det finska i finlandssvenskan. Den motreaktion gentemot globalisering och anglifiering som vi erfarit och skapat i den lokala motreaktionen vi kallar glokalisering har kanske haft till följd att global språklig påverkan utifrån underskattats. Detta kan tänkas leda till en upplyst syn bland forskare, språkvårdare och gemene man och kvinna att detta med anglifiering är något övergående och tillfälligt. Vi förlitar oss (för mycket) på människans rationalitet och koncentrerar oss inte på den (angloamerikanska) påverkan som sker implicit i samhället. Det officiella ställningstagandet och det inofficiella Den finlandssvenska språkvårdens officiella ställningstagande kan och har kodifierats i begreppet Vi följer Sverige. Eftersom finlandssvenskan och sverigesvenskan är samma språk, ska samma språkregler gälla, speciellt i skrift. Om detta inte efterlevs, fortsätter argumentet, kommer svenskan i Finland på grund av sin geografiska utbredning och kvantitativa minoritetsställning inte ens i teorin att kunna fortleva som nationalspråk. I praktiken har detta betytt att Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) har fått, och alltjämt har, en preskriptiv funktion i Svenskfinland. SAOL:s uttalade deskriptiva syfte och dess funktion som ordtestare skapar förvirring i Svenskfinland. I och med att den nyaste upplagan av SAOL innehåller ett antal finlandismer, anser finlandssvenskarna att dessa är sanktionerade och således kan de användas i nära nog alla typer av texter på svenska. I vår rapport från D-projektet (Mattfolk, Mickwitz & Östman 2004) visade vi emellertid att den grupp informanter vi kallade dagens och framtidens finlandssvenska språkvårdare inte alls var överens om vad som är språkvårdens främsta uppgift i relation till finlandssvenskan. Det som dessa dock var rätt överens om var att finskan är det egentliga hotet och mera allmänt, att långivarspråket (i praktiken finskan eller engelskan) är avgörande för hur man förhåller sig till ett importord: man bör inte förhålla sig på samma sätt till importord oberoende av varifrån de kommer. De resultat vi fick i delprojekt D för finlandssvenskans del visar också att dessa informerade språkmänniskor har en mycket varierande syn på engelskans påverkan på finlandssvenskan. I sin studie från år 2000 om finlandssvenskan i kläm visar Therese Leinonen och Marika Tandefelt bl.a. att unga finlandssvenskar i huvudstadsregionen i princip är tvåspråkiga och att få av dem anser sig kunna svenska bättre än finska. Tvåspråkighet i sig är inte utan vidare ett hot mot svenskan i Finland, men den inskränkta möjligheten att få höra och använda svenska är däremot något som är alarmerande. Här ser vi dock stora regionala skillnader, så att svenskspråkiga i Vasatrakten har bättre stöd av daglig svenska, bl.a. i radio- och TVutsändningar från Sverige. (Sveriges radio och TV har traditionellt kunnat ses i delar av Österbotten och på Åland, men inte t.ex. i Helsingforstrakten. Denna situation håller dock på att ändras.) Den ambivalens finlandssvensken ställs inför i sin vardag kan illustreras med två exempel. Om man ringer upp en organisation eller någon inom servicebranschen och börjar tala svenska, eller frågar om det går bra att tala svenska, händer det att finskspråkiga som inte kan eller vill tala svenska erbjuder sig att tala engelska. Det är en allmän missuppfattning, inte bara att alla svenskspråkiga kan finska, utan också att om man inte kan finska i Finland, så kan man eller åtminstone bör man kunna engelska. Men för många finlandssvenskar betyder det att man vill tala svenska inte att man absolut inte kan tänka sig att tala finska, utan att man naturligtvis hellre talar sitt modersmål. Men hur kan man som finlandssvensk få detta sagt utan att den finskspråkige blir förargad på att man vill tala svenska även om man

(hjälpligt) kan finska? Här ser vi också att engelskan alltmer tar på sig rollen av att vara den naturliga icke-finska som svenskan tidigare innehade i Finland. En annan ambivalent situation som finlandssvenskarna har relativt svårt att förklara för utomstående är en viss misstro de hyser gentemot sverigesvenskan. Såsom Laakso & Östman (2004) har visat är det inte prototypiskt att minoriteter inte uppför sig konfrontationellt: utgångspunkten är att om man är lycklig, så ska man hålla käft; om man ser att identitet är knuten till språket (här, svenskan), så förutsätts man som finlandssvensk antingen vara svensk till sin identitet (och därmed utan vidare anknyta till det sverigesvenska) eller finlandssvensk (och därmed bör man kämpa för att få finlandssvenskan accepterad som ett språk i sig). Att vara finländsk men svenskspråkig kräver förklaringar. Enligt Tandefelt (2003) kan finlandssvenskarnas misstro gentemot sverigesvenskan bero på finlandssvenskarnas svaga språkkänsla: genom att nedvärdera det sverigesvenska blir det egna finlandssvenska en större dygd. Finlandssvenskan befinner sig klart under press frågan är bara om det är en dubbelpress, en trippelpress eller något ännu mer komplext som vi måste ta i beaktande när vi försöker förstå och förklara varför finlandssvenskarna i många avseenden förhåller sig annorlunda till påverkan från engelska än de övriga sex språksamhällen som MIN-projektet analyserat. Bilden nedan från mitt föredrag om detta ämne på Schaeffergården i december 2005 ger en sammanfattning av pressen på finlandssvenskan. Engelskan påverkar främst finlandssvenskans struktur (uttal, böjning och ordförråd), medan finskan går djupare och påverkar inte bara finlandssvenskans struktur utan också det dagliga språkbruket och den bakomliggande (språk)ideologin. Sverigesvenskan är, som vi sett ovan, normerande vad gäller finlandssvenskans struktur och den har en viss ideologisk påverkan speciellt i Österbotten och på Åland. Den knappt synliga fyran som ligger knuten till det finlandssvenska språkbruket åskådliggör det egna som (en del) finlandssvenskar gärna vill framhäva, t.o.m. i åsikten att finlandssvenskan är ett språk i sig.) Dubbelpress eller trippelpress eller? 1. Engelskans globala kulturpåverkan 2. Finskans majoritetspåverkan 3. Sverigesvenskans normerande nabopåverkan som tillgång 3 1 struktur 2 (1) bruk 4 2 (1) ideologi 2 3 december 2005 det finlandssvenska MIN-projektet 14

Några resultat från den finlandssvenska MIN-undersökningen Vad kan vi då säga om svenskan i dagstidningarna i Finland? Och vad säger de ca 1 200 finlandssvenska informanterna som deltagit i de olika delprojekten inom MIN-projektet? När detta skrivs har resultatet från ett delprojekt delprojekt D, normeringshistoriken publicerats i MIN-projektets publikationsserie: Mattfolk, Mickwitz & Östman (2004). Resultaten från de övriga delprojekten kommer att publiceras i år eller senast nästa år. Några preliminära resultat och diskussioner ingår i Mattfolk (2005a; 2005b), Mickwitz (2005) och Östman, Mattfolk & Mickwitz (2005). Dessutom har en del teoretiska frågor behandlats i Dahlman & Mattfolk (2004) och Mattfolk & Östman (2004). I väntan på de slutliga rapporterna från de olika delprojekten presenterar jag här endast några ytterligare, generella och i detta skede preliminära resultat. 2 Det är inte ovanligt att finlandssvenskarna, speciellt i sina explicita åsikter i E2-materialet, framhäver att finlandssvenskan är något eget, ett språk i sig, eller åtminstone olikt sverigesvenskan på många sätt. Bland annat framhålls åsikten att sverigesvenskan har fler engelska importord än finlandssvenskan en uppfattning som endast delvis stöds av resultaten från A-projektet. Utdraget nedan är representativt och från Leila Mattfolks E2- undersökning; I står för intervjuaren (Leila Mattfolk) och 12A är informanten i fråga, en man som arbetar inom ett modernt tjänsteproducerande företag och som själv inte hör till de som bestämmer inom företaget. (I utdraget har jag markerat några centrala uttryck med annan färg.) 12 A (man, livsstil C); 005: 01.53 02.52; 11.19 11.48: I: tror du (.) är det någon skillnad där mellan rikssvenska och finlandssvenska 12A: (..) säkert nog (.) det är nog säkert så att finlandssvenskan så (.) större press på att översätta kanske också rent av I: mm 12A: om man nu (...) eller väntas nu (..) jå, nog är det nästan den vägen nog (.) som det går I: varför tror du det 12A: för att (..) finlandssvenskarna är väl mera benägna på dom har mera den där rädslan att man liksom (.) tappar det där språket så att säga när det ändå så mycket finska talas här att man mera liksom benägen på att försvara det och hålla liksom det så där (.) i Sverige är man inte så rädd eller är man har man inte någon större orsak att vara rädd då för att språket ska på det sättet dö ut (.) egentligen (.) det är nu säkert det som ligger någonstans där i bakgrunden att dom (.) dom anser det så (.) tror jag [ ] I: tycker du att vi borde (.)att vi ska följa de regler som sverigesvenskarna har 12A: (..) alltså (.) inte är svenskan ändå ett så stort språk så inte vet jag (.) det är ändå ganska litet språk bara något nie miljoner som talar svenska i världen så att (.) att nu sen (.) man skulle ha så (.) skilda regler för finlandssvenskan och för svenskan i Sverige så det är nog kanske inte så smart ändå sist och slutligen Situationen i dag (E2) december 2005 det finlandssvenska MIN-projektet 16 De allra flesta engelska ord som accepteras i de finlandssvenska medierna är väletablerade ord, dvs. de upptas i SAOL. Antalet spontana, tillfälliga ord (som ta en nap, voice poetry, disaster recovery, sexy, screen saver i Sverige) förekommer mycket sparsamt i Finland. 2 Jag är mycket tacksam för att de tre övriga forskarna inom det finlandssvenska delprojektet gett mig tillgång till sina forskningsresultat; de har också kommenterat en tidigare version av denna studie.

Vidare visar Åsa Mickwitz i sina undersökningar att importord från engelska anpassas i högre grad i finlandssvenskan än i sverigesvenskan; detta har antagligen samband med att antalet spontana importord är lågt; dessutom placeras eventuella spontana importord syntaktiskt på ett sådant sätt i texterna att de inte behöver böjas. Största delen av alla engelska importord är morfologiskt eller syntaktiskt anpassade till svenskans struktur, eller så står de i en position i satsen som inte kräver att de böjs. Vad gäller ortografin å andra sidan är det bara en bråkdel av importorden som är anpassade i svenskan. Inte ett enda av de finska importorden i undersökningen av finlandssvenska tidningar (t.ex. uusi, lippupiste, kokoomus, seura, viuhka) var morfologiskt eller ortografiskt anpassade till svenskan. De vanligaste ortografiska anpassningarna är att c > k (jfr project > projekt; disc > disk; micro > mikro), ai > ej (mail > mejl) och att finalt -e faller bort i ord som cassette (> kassett) och missile (> missil). Malin Dahlman visar i sin undersökning att anpassningen av engelska i tal är beroende av sociolingvistiska variabler som kön, ålder och livsstilstillhörighet, men generellt anpassas importord mer i finlandssvenskan än i sverigesvenskan. Vi kan säga att finlandssvenskan i det här avseendet fungerar mer likt finskan: på grund av den annorlunda språkmiljön anpassar finlandssvenskarna engelska ord under andra sociala omständigheter än sverigesvenskarna. (Jfr också Ulla Paatolas resultat från den finska B2-undersökningen.) Det speciella med ersättningsorden i finlandssvenskan är att de ofta är översättningar från finskan; jfr öronlappsstereo ( freestyle ; korvalappustereo), bandmakaron ( tagliatelle ; nauhamakaroni). Således visar Mickwitz att flera svenska ersättningsord endast finns belagda i de finlandssvenska tidningarna inte i de sverigesvenska, bl.a. majsflingor, giffel, fransk potatis. Dessa har stöd i finskans maissihiutaleet, voisarvi (ordagrant smörhorn ) och ranskalaiset (perunat). Antalet ersättningsord är relativt sett högre i finlandssvenskan än i sverigesvenskan. Men eftersom finlandssvenskan påverkas av den svenska normen, skapas relativt sett få ersättningsord i finlandssvenskan i motsats till vad som sker i finskan. Inom IT, där mycket energi satsats på att skapa ersättningsord, används importorden generellt mer frekvent än ersättningsorden; frekvensen importord i finlandssvenskan är här högre än i sverigesvenskan och i finskan överraskande nog högst (Hakala 2005). En eventuell finsk påverkan på svenskan i Finland kan också ses i att importorden inom ämnesområdet ungdomsmusik används lika frekvent som ersättningsorden i sverigesvenskan, medan ersättningsorden klart överväger (70 75 %) i finskan och i finlandssvenskan. Vad visste vi inte tidigare? Resultaten från den finlandssvenska delen av MIN-projektet kan indelas i två grupper. Det ena är att vi har fått en hel del viktiga resultat bekräftade, resultat som i sig inte är revolutionerande, utan som vi visste, som vi kände på oss, men som tidigare inte vetenskapligt visats. Till dessa resultat kan vi räkna det att finlandssvenskarna koncentrerar sig på hotet från finskan och därför inte lägger märke till eller kanske helt enkelt inte bryr sig om engelskans allomfattande påverkan på språket. Vi har också fått bekräftat att den största orsaken till att ett importord etableras i svenskan är att en adekvat benämning på svenska ett ersättningsord saknas. Den andra gruppen av resultat är sådana som vi inte visste tidigare: nya fynd. Ett viktigt resultat kanske det viktigaste i hela det finlandssvenska MIN-projektet är detta: Även om finlandssvenskarna i sina explicita åsikter är mindre engelskvänliga än sverigesvenskarna (något som resultaten från E1-undersökningen visar), lägger de inte märke till sitt eget vardagliga bruk av engelska importord i en diskurs (jfr resultaten från E3). Finlandssvenskar upplever tvärtom (upplästa) texter med engelska importord mer positivt än motsvarande texter med färre importord. Dessa resultat redogörs för i flera rapporter som Leila Mattfolk skriver;

jfr även diskussionen i Östman & Thøgersen (u.a.) om hur detta anknyter till ideologin om det nordiska. Resultaten från B-undersökningarna visar överraskande nog något fler ortografiska anpassningar av engelska importord i finlandssvenskan än i sverigesvenskan; t.ex. har 26 % av importorden i finlandssvenskan engelsk stavning mot 35 % i sverigesvenskan. Och när det gäller användningen av importord respektive ersättningsord (delundersökning C), visar MINprojektets systematiska undersökning att finlandssvenskan inte alls är mer puristisk än sverigesvenskan. Inför dessa resultat kan vi säga att finlandssvenskarna står ambivalenta inför (a) det något liberalare, flexiblare klimatet och den större öppenheten för kreativitet i sverigesvenskan gentemot engelska importord och (b) en känsla av stagnation, eftersom det inte faller på vår finlandssvenska lott att gå i spetsen för nymodigheter och importord t.ex. genom att uppta finska eller dialektala ord i svenskan. I och med att sverigesvenskan existerar, har finlandssvenskan råd att ta saker och ting med ro: svenskan som språk dör inte ut om vi underlåter att vårda finlandssvenskan. Men samtidigt står den finlandssvenska identiteten på spel om en sådan någonsin existerat. Språkklimatet är ännu svårare att förutspå än vädret och klimatförändringar i allmänhet; dessutom ger olika mätinstrument och olika mätpunkter olika resultat. Men det nordiska är fortfarande ideologiskt viktigt i och med att importord eller översättningslån från ett annat nordiskt land fortfarande upplevs som relativt positiva och effektfulla av åtminstone en stor del finlandssvenskar. I den finlandssvenska universitetsvärlden har bl.a. ord som nabo-, stödpapper, minne(s)pinne och t.o.m. lysark vunnit terräng de senaste åren. Referenser Dahlman, Malin. 2004. Att välja mellan svenskt, finskt och engelskt. Anpassning av moderna importord i finlandssvenskt talspråk. Opublicerad magisteravhandling i nordiska språk, Helsingfors universitet. Dahlman, Malin & Leila Mattfolk. 2004. Life-style as a sociolinguistic variable. I: PIC Bulletin 7, s. 65 69. Helsingfors universitet: The PIC Project. Hakala, Hanna. 2005. Airbag eller turvatyyny och krockkudde? En undersökning om moderna import- och ersättningsord i finskan, finlandssvenskan och sverigesvenskan. Opublicerad magisteravhandling i nordiska språk, Helsingfors universitet. Laakso, Ville & Jan-Ola Östman. 2004. Minority, but non-confrontational. Balancing on the double-edged sword of hegemony and ambivalence. I: Jane Freeland & Donna Patrick (red.) Language rights and language survival, s. 67 85. (Encounters 4) Manchester, UK & Northampton, MA: St. Jerome. Leinonen, Therese & Marika Tandefelt. 2000. Svenskan i Finland ett språk i kläm? Unga finlandssvenskars modersmål. Helsingfors: Swedish School of Economics and Business Administration. Mattfolk, Leila: 2005a. Finlandssvenska åsikter om språkpåverkan från engelska. I: Kristina Nikula m.fl. (red.): Svenskan i Finland 8, s. 157 171. (Nordistica Tamperensia A5.) Tammerfors universitet. Mattfolk, Leila. 2005b. On investigating attitudes Opinion polls, reliability, and subjective understanding. I: Tore Kristiansen, Nikolas Coupland & Peter Garrett (red.): Subjective processes in language variation and change (Theme issue of Acta Linguistica Hafniensia.), s. 171 191.

Mattfolk, Leila, Åsa Mickwitz & Jan-Ola Östman. 2004. Finlandssvensk språknormering. I: Sandøy & Östman (red.): Det främmande i nordisk språkpolitik. Om normering av utländska ord, s. 219 252. Oslo: Novus. Mattfolk, Leila & Jan-Ola Östman. 2004. Attitudes, opinions and the implicit. I: PIC Bulletin 7, s. 74 77. Helsingfors universitet: The PIC Project. Mickwitz, Åsa. 2005. Saft och juice samma smak? Synonymitet och semantisk överlappning. I: Kristina Nikula m.fl. (red.): Svenskan i Finland 8, s. 172 182. (Nordistica Tamperensia A5.) Tammerfors universitet. SAOL = Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. (Tolfte upplagan 1998.) Stockholm: Norstedts. Stenbäck, Pär. 2003. Vision och verklighet. Handbok i överlevnad för Svenskfinland. Helsingfors: Söderströms. Tandefelt, Marika. 2003. Tänk om Svenska språknämndens förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland. Helsingfors: Forskningscentralen för de inhemska språken i Finland. Östman, Jan-Ola, Leila Mattfolk & Åsa Mickwitz. 2005. Moderna importord i språken i Norden: Om språknormering i Svenskfinland. I: Kristina Nikula m.fl. (red.): Svenskan i Finland 8. (Nordistica Tamperensia A5.) Tammerfors universitet, s. 336 348. Östman, Jan-Ola & Jacob Thøgersen. u.a. Language attitudes and the ideology of the Nordic. Skriven för specialnummer av tidskriften International Journal of the Sociology of Language, red. av Helge Sandøy och Tore Kristiansen.