IOU. En pjäs av Ellion Lassen

IOU. En pjäs av Ellion Lassen

Sida 2 av 21 Innehållsförteckning Uppsättning...3 Om rollerna...3 Om scenografin...3 Pjäsens början...4

Sida 3 av 21 Om rollerna. Pjäsen är skriven för fyra män. Man kan även spela den med fyra kvinnor, men då måste hon bytas ut till han i samtliga fall. Karaktärer: C. ( Hämnaren ) U. (C.s bror) O. ( Lagarna som Gud skriver aka. han ) I. ( Iakttagaren ) (Hon gud/författare) Annan information: C. och O. ska helst vara lite lika varandra. I. och U. är något yngre än C. och O. Karaktärerna får inte ha några namn. Om scenografin. Scenen är ett spårområde på kvällen. I fonden syns Stockholm. Alla karaktärer går i vinterkläder utom C. (Kanske också O.) Under pjäsens gång drar det långsamt ihop sig till regn, men fram till sida (11) är det stjärnklart. Materiel: En kniv.

Sida 4 av 21 IOU. Presentation. O. är ensam på scenen, det har ännu inte släckts i lokalen/ridån har inte gått upp. Han talar till publiken eller till sig själv. (O: Citat ur Kraken) O: Jag är ingen monologperson. Eller huvudperson. Eller protagonist. Eller antagonist. Jag är deras skapare. Opålitlig. Lik vår stackars hämnare, men inte på något sätt hans avbild. Kanske bara till utseendet. Lik vår alltför godhjärtade iakttagare, men inte alls så godhjärtad. Föränderlig. Beroende på väder och vind, beroende på vad som frammanat mig och hur ont det gjorde. Som en demon. Om hon offrat tillräckligt, då kan jag komma med full kraft, räta ut och böja tillbaka allt som blev krokigt. Eller kanske är det tvärt om? Oavsett är jag en Shiva, en kraft på gott och ont. Jag krävs för deras liv. Jag förgör det. Jag är lyckan själv, euforin, allt bleknar jämfört med vad jag kan åstadkomma. De vet det. Han kommer inte ifrån det. Han kommer inte ifrån att han älskar mig, vad jag än tvingar honom igenom. Jag är hans livslust, hans drog, det som äter upp honom och henne inifrån och lämnar dem tomma, väntandes på att jag återigen ska fylla dem. Jag är livet självt! Låt dem komma, låt dem flockas för att dricka ur min förgiftade källa. De ska få se att glädje och sorg är bitterljuvt inflätade i varandra. De ska få se att så fort man har smakat mig så kan man inte glädjas åt något annat. De ska få leva hans, hennes, smärta. Jag är Orm. Jag är K. Goss. Jag är både Mitja och Ivan och Alexij, Aljosja, Margarita. Och deras motsatser Hella, Varenucha, Dane, Mästaren! Alla. Jag skapar dem. Till och med Jacob. Och honom. Den dolde, min närmste, han som nästan är min jämlike. Han som för evigt ska förgås för min hand. Även om jag börjar att tappa greppet. Hon behöver mig. Jag kan inte alltid stå till hands. Jag är lika litet utan henne som hon är utan mig. Ändå kan jag inte bedöma om det är mig eller min skapelse som hon älskar. Kanske älskar hon oss båda, men kärleken måste ändå riktas mot den ene eller den andre. Jag tror ändå att jag skulle kunna finnas utan honom. Men inte tvärtom. Det är alltid jag som styr.

Sida 5 av 21 Jag vet inte varför jag så plötsligt tappat allt. När regnet faller tungt står jag henne så nära. Vad gör jag när jag inte har kraft, lust, att skapa mer? När min källa är tom? Vad ska jag göra av mitt liv om hon inte finns där? Om han inte finns där? Mina närmaste, mina bundsförvanter de kanske inte är så beroende av mig längre Mina bröder. Hör ni mig? Ni måste komma tillbaka Eller är det jag som försvunnit? Ibland tror jag att jag kan komma att bli lämnad här. Att jag aldrig kommer ut igen, att hon väljer en annan väg och lämnar mig kvar eller låser in mig för gott. Kommer jag ut utan dem? Jag tvivlar. Hon tvivlar. Kanske är det därför. Jag är usel. En förgörare. Allt jag rört vid blir så småningom till grus och faller ur deras händer. Han har plågats så mycket för min hand. Men det är det han, hon, vill. Det är vad jag föddes till. Att förråda. Att skada. Att skapa utav kaos och blodet på hans händer. De får allt lov att acceptera mig! Att spela med i mitt lilla spel. De känner inte till någonting bättre Låt det komma! O. går av. Det blir mörkt i lokalen. (O. kommer in och ställer sig och tittar ut.) O: Regnet... Vilket ljud det är! Jag måste fånga det på något sätt... Det måste gå, på något sätt... (C. kommer in från höger) Jag står inte ut, det är sådan kraft i, sådant förebådande! Och åskan... Inga metaforer duger för att beskriva känslan bakom. Som natten lyser upp! På något sätt... Jag måste få ut den här känslan på något sätt... C: Du igen? O: Det ökar... Det öser ned! Det var länge sedan det var så kraftigt. Om jag bara hade... Något sätt... (Drar upp en kniv) C: Blir man aldrig av med dig?

Sida 6 av 21 O: Att tömma ut det... Så frustrerande! Kan inte vara kvar här... Vart ska jag gå? C: Jag blev avslöjad och ställd till svars för dina beslut igen. Det blir nog sista gången. Kan jag låna kniven? O: Visst. Vart ska jag gå? Vart ska jag gå? Måste ut... C: Varför delade hon upp oss? Ska du behandla honom likadant när han ersatt mig? O: Inte dit... C: Tror du att det går? Han är stakare än jag, renare än jag. Du har inget att ta på där. O: Vartsomhelst får kanske duga C: Varför blev vi plötsligt fyra? O: Vet inte... Vi får väl se... (O. går av) (Tystnad) (I. kommer in.) I: Nu har jag gått genom hela staden. Kan inte hitta honom. C: Han gick just. I: Du kan staden bättre än jag - var är han? C: Bättre än du? Nej. I: Har du... C: Nej. I: Vad tror du? C: Det kommer att dröja.

Sida 7 av 21 I: Du vet vart han går. Berätta. C: Varför skulle jag? I: Jag kanske kan förhindra det här. C: Jag kan inte tala om för dig var han är. I: Det kan du visst. C: Jag vill inte. I: Hur kan du inte vilja? Du är en del av staden i minst lika stor utsträckning som jag - ligger det inte än mer i ditt intresse än i mitt? Du behöver den. Jag försöker bara göra dig en tjänst. C: Jag vill inte att du talar med honom. I: Varför inte? C: Det är inte så lätt. Jag kan få hit honom, men priset är för högt. Det borde du veta. I: Vad ska jag göra för att få dig att ändra dig? C: Det går inte. Jämfört med honom har du ingenting alls. I:...men om jag kan förhindra att det kommer... C: Jag vill inte! Låt det komma. I: Då ger jag upp. C: Det är inte upp till oss. I: Kan du tänka dig staden i regnet? C: Visst. I: Det är tragiskt. C: Inte särskilt. I: Jo - denna förödelse.

Sida 8 av 21 C: Den har du sett förr. Vore det inte mer tragiskt om det inte kom? I: Kanske... För dig eller mig? C: Vilken som. Vilken av dem är du? I: Ja. C: Kanske är det för mig. Fläckarna måste bort. I: Nej, det måste de inte. C: Ibland undrar jag om du verkligen sett vad jag sett. Det måste bort. I: Nej. Men det är ändå inte upp till oss. Jag fortsätter att leta. (I. går ut.) C: Alltid så jävla godhjärtad. Vi är så olika i våra roller, och ändå När han tar över försvinner alla röda stänk. Ska bli skönt. O: (utifrån) Fast du älskar dem. C: Du! Hur blir det? Lyfter det? C: Han letar efter dig. Ska du låta dig finnas? C: Det måste. Det måste komma. O: (Utifrån) Erkänn. Det är vad du älskar.

Sida 9 av 21 C: Nej. Ge mig någonting annat. Jag vet vad du väntar på. Det börjar bli för monotont. Jag vägrar. Sluta tvinga mig! (U. kommer in från höger) Jag vägrar! U: Gör det inte. Det är på väg. O: (utifrån) Gör det! Jag måste få se! U: Du vet hur det blir. C: Hur skulle jag veta det? U: Så är det ju alltid. C: Kanske inte den här gången. U: Du vet hur det blir. O: Visa honom! Visa vad du är! U: Idiot. C: Hon bestämmer. O: Du vet vad du är ämnad för. U: Nej. C: Hon bestämmer O: Ja! U: Nej. C: Men för fan! Lämna mig ifred! (Kör bladet rakt genom handen) U: Alltid detsamma. (Vänder och går ut åt höger) O: (kollar in) Nej... Det går inte... Det blir inget bra...

Sida 10 av 21 C: Är du nöjd nu? (Faller ihop) Nej, det duger inte. (I. och U. samtalar utanför scenen, C. ligger kvar mitt på.) I: Har du sett honom? U: Ja. I: Var är han? U: Han har redan gått. I: Vart? U: Andra sidan. Gå inte dit. C. ligger på golvet mitt på scenen. Han vrider sig i plågor utan synbar anledning. C: Nej! Du kan inte... (I. kommer in från höger och ställer sig att titta på C. C. slutar totalt upp och stirrar tillbaka.) I: Är han här? C: Nej. Han var här nyss. I: Jag måste ha tag på honom. C: Det är vi många som vill. I: Tror du att han kommer tillbaka? Jag behöver honom. C: Det är vi många som gör. I: Men kommer han? C: Nej, han kommer inte. (I. vandrar runt i lokalen och väntar, C. ligger kvar och iakttar honom.) I: Det är konstig stämning ikväll. C: Mm.

Sida 11 av 21 I: Har hon bestämt sig? C: Knappast. I: Jag måste hitta honom... C: Varför? I: Om någon kan säga hur det blir så är det han... Han vet alltid. C: Nej. Inte alltid. (U. går in från höger och ut åt vänster.) U: (stannar till vid C.) Jag vet vad du gjort. Låt bli det. (Går vidare) C: Det är inte mitt fel. I: Vem är han? (Syftar på U.) C: Ger du dig av om jag berättar det? I: Visst. C: Ingen. Stick. I: Borde inte jag veta? C: Jag vill att han förblir en bifigur. Gå nu. I: Du borde ha en jacka... C: Gå! (I går av scenen. C. väntar tills han är borta och fortsätter sedan att vrida sig i plågor.) C: Du måste förstå det! Jag hade ingen chans. Vad är poängen med att slåss om mitt bästa inte vore bra nog? Jag kunde inte ändra något. Vi ska väl alla dö? Alla ska väl dö? Alla ska väl dö? Bränner det dig? Det bränner mig... Låt det bränna mig Jag väntar fortfarande på regnet... Låt det komma...

Sida 12 av 21 (O. kommer in och lutar sig över C.) O: Så ska det se ut... Det var bättre... Men det duger inte. Jaja, Sov du så länge, det kommer snart. (O. vänder och går ut.) (C. blir helt stilla.) U: (kommer in) Så ser ditt öde alltid ut! Mitt då? Hon ser bara dig. (Går ut.) Jämt! (Ett tåg hörs i fjärran) (I. vandrar in på scenen.) I: Är han död? Han kanske är död... Det kanske inte spelar någon roll... I: Nej, det gör det inte. Egentligen. I: Ibland känns världen bara så overklig. Jag skulle vilja bara skrika åt dem, helt oprovocerat, bara för att se om någon skulle reagera. Skulle han reagera? (Sparkar till C.) Det känns som att de bara spelar. Ibland undrar jag om jag också gör det. Det här - är det bara scenanvisningar? Sorg... Alla känslor försvinner med scenbytet. Kanske skrev jag hela mitt liv när jag var sexton. Nu spelar jag bara upp det för publiken. Eller så tänker jag bara för mycket. Det säger de alltid. Men jag kan inte sluta undra. Är det kärlek eller bara påtvingat? Levrat blod eller rost? Det skulle kunna vara målarfärg. Man minns ju inte alla stunder - bara de mest dramatiska scenerna. De ramar man in, skriver om gång på gång. Finns då resten? Fungerar inte denna cykel av smärta och sorg över dåtiden på exakt samma sätt? (Plockar upp kniven från marken) Kanske handlar det lika mycket om vad som händer oss som om hur vi själva väljer att reagera. Lika mycket om vad vi fortfarande har kvar som det handlar om vad vi aldrig fick. Jag har inte förmått behålla dem som stod mig närmast - några suddades långsamt ut, några kom bara för att gå.

Sida 13 av 21 Men så länge jag finns så finns det väl tid? Att förstå? Att veta vad jag hittade på, och vad som faktiskt hänt? Hur man borde känna. Veta vilka som bara fanns i mitt huvud. Jag vill så gärna tro att det som blev, det jag gjort, bara var efter manus, att det inte var vad jag gjorde det till. Jag vill veta om det skulle trösta mig. När jag dör - kan ni hålla mig vid liv en liten stund till? Bara några sekunder - jag måste se om det går ned en ridå... C. reser sig plötsligt och går ut. (Vänster) I: (rycker till) (Går ut åt höger) Scenen är tom. Ljudet av ett tåg hörs i fjärran. C: Du kan inte tvinga mig till det! Inte en gång till! Jag vägrar, jag gör aldrig om det! Ser hon inte? Ser hon inte vad hon gör med mig? Monster! Det spelar ingen roll, jag gör det inte igen! Du ska inte säga något. Jag vet precis vad du är ute efter. Det är inte du som tar smällen. Har du sett bladet på nära håll? Visst är det vackert... Djävul! Vad... Vad ska jag göra då? Han mår inte illa av det. Du mår inte illa av det... Ska du säga - för dig går det över! Det är jag som får leva med det! Tyst! (Ramlar ut på scenen och faller ned på marken.) (U. kommer in efter C., tvekar, men sätter sig bredvid honom.) U: Jag lovar, det kommer. Snart. C: Har du sett det här? (Visar sina händer) U:... Det är snart över... C: Se på mig! Ser du? U: Det är snart över, jag lovar... C: Se på mig! Du hade rätt! U: Snart... C: Snart. Hur? U: Ikväll. Tror jag.

Sida 14 av 21 C: Nu?... (C. och U. ser på varandra. U. vänder och går ut. C. försöker följa efter en bit, men stannar mitt på scenen.) C: Broder, vänta! C: Kommer det nu? (Tystnad. Mörkret sänker sig sakta.) O: (kommer förbi från vänster) Varför står du fortfarande här? Det är sent. Och kallt. C: Man ser stjärnhimlen bättre från spåren. O: Du har ingen jacka. C: Vad ska jag med en jacka till? O: Visst, vi är likadana du och jag. Står och fryser utan logiska skäl. C: Jag ska frysa. Det är en del av upplevelsen. O: Vad är det du förväntar dig att uppleva? Regnet? Det kommer snart. C: Så bra. O: Är det verkligen så bra? Stjärnhimlen syns inte när det är molnigt. C: Har du någonsin sett ett spårområde när det regnar? Det är vackert. O: Det är väl mest blött. Framförallt när man inte har någon jacka. C: Funkar det inte så går jag in. O: Funkar inte vad? C: Det vet du mycket väl.

Sida 15 av 21 O: Det är planerat in i minsta detalj. C: Vet hon? O: Vad tror du? O: Är det något som förtär dig, min son? (Ironi...) C: Varför gör du alltid så? Jag kommer aldrig att se honom igen. Varför var jag och min bror tvungna att skiljas på det sättet? O: Det borde du fråga dig själv. C: Jag vet. Egentligen var han väl vänlig mot mig. Låt mig träffa honom igen. O: Det är för sent. C: Bara en sista gång. O: Det går inte. Det är på väg, och det blir magnifikt! Fast du har väl redan sett det. C: Ja. Kommer jag någonsin att bli av med dig? O: Du väljer. Ikväll. C: Nej, det gör jag inte. (O. rycker på axlarna och går ut åt höger.) O: (på väg ut) Good riddance! (I. kommer in från vänster) C: Du med. I: Ja - det regnar snart. Är han här? C: Nej. Jag tror inte att det kommer.

Sida 16 av 21 I: Kommer det inte? Jag har väntat så länge på detta. Det är åratal sedan. C: Ja. Men det har inte lyft. De har inte lyckats. Tror du att det kommer ändå? I: Kan bara hoppas. C: Jag har gjort mitt bästa. Jag hoppades på att regnet skulle få skölja bort blodet nu. I: Jag hoppades att minnena skulle spolas bort. C: Minnena? Har du sådana? I: Några. I: Hon är inte här. Han är inte här. C: Nej. Jag säger dig att det inte blir. I: Varför är då du här? C: Detsamma. I: Vi borde kanske inte mötas. C: Vi kan inte mötas. Jag är andra sidan av myntet. I: Är det därför vi jämt tvingas ihop? Jag kan knappt skilja oss åt. C: Nej, en av oss är överflödig. I: Det kan vi inte vara. C: Varför är du så säker på det? I: För att vi båda finns. I: Men hon är inte här. Och tåget kommer. C: Än sen? I: De första dropparna har börjat falla. Jag går i jacka, men det gör inte du. Kan jag tycka synd om dig?

Sida 17 av 21 C: Jag misstänker att det inte går. Just de känslorna är du inte byggd för. Synd finns inte för oss. I: Men han har kommit. Han kan förbarma sig över oss. C: Förbarma sig? Han? Varför tror du att våra liv ser ut som de gör? Jag kan inte bli älskad, ingen kan rädda mig. I: Jag har letat så... Vad skulle det vara bra för? Måste lämna tillbaka den. Hon älskar dig kanske mer än hon älskar mig. C: Precis. Det är haken. Jag kan ta den. (Får kniven) I: Då älskar han dig, trots att han behandlar dig illa. Och det går faktiskt jag har fått en lycklig historia. En enda, men det räcker. C: Tänk på vad du säger. Han är här, även om hon saknas än. I: Får jag inte uttrycka den glädjen? C: Nej. I: Men ändå tänk att jag fick vara lycklig, om än bara för en liten stund. I: Om det kommer C: Det kommer inte. I: Om det kommer vad ska du göra sedan? C: Dö, antar jag. I: Jag med. Jag vill inte. C: Det är väl klart. I: Tror du att hon klarar sig utan oss? C: Utan mig? Absolut. Det blir ingen stor förlust. Utan dig vet jag inte. I: Men varför skulle du försvinna utan att hon närvarar? Det vore inte likt henne. C: Hon har nog tröttnat. Du hör det börjar

Sida 18 av 21 I: Det vill jag inte höra. I: Men regnet renar väl henne med. Jag skulle tro att jag också blir överflödig så småningom. C: Så länge hon har honom kvar så spelar det henne ingen större roll. Och kanske till och med han blir överflödig om ett par år. I: Hon älskar dig. Det vet du. Även om hon skulle överleva utan dig så skulle hon sörja. Även om hon fick ha kvar honom. Regnet kommer nog inte att ta dig. C: Har du inte märkt det än? Vi är rivaler. I: Visst. Men ni behöver varandra. C: Nej, vi. Du och jag. I: Jag har aldrig sett dig som min rival. C: Då får du veta det nu, precis innan floden slukar oss. Vi kan inte mötas, ska inte mötas. Vi är varandras motpoler. I: Men han, den andre, då? C: Min bror är bara en bifigur han kanske klarar sig ett tag till. Men mellan oss är det du eller jag som gäller. Att vi möts betyder att det börjar ta slut. I: Då vill jag att du går. Regnet öser redan ner, om det förtär mig så är det ingen större skada. Om du försvinner så skulle hon sörja så djupt jag skulle aldrig kunna se mig själv i spegeln igen. C: Hon sörjer mig redan. Jag har redan övergett henne. Jag vägrar att gå. Jag måste låta regnet skölja bort blodet. I: Och minnena. I: Nej, det går inte. Jag kan inte låta dig sköljas bort. C: Det måste du! I: Det går inte. Se på dig. Här står du, mitt på spåret i ösregn, det är kallt, tåget lyser upp dig bakifrån. Om jag lämnar dig här vad ska jag då säga till henne? Hennes sorg är min sorg. Om du är min rival så är du också min närmsta vän, jag kan inte låta dig stå kvar.

Sida 19 av 21 C: Jag tänker inte lämna spåret. Om du verkligen är min vän så låter du mig bli kvar. Hon har skadat mig nog. Det är vad hon har mig till jag är bara en trasdocka, ett nedklottrat ark utan eget värde. Hur tror du att hon stillar min hunger? Jag fick stunder enbart bitterljuva, alla till priset av resten av min historia. Låt mig stanna. I: Tror du att du kan avsluta det så? Så lätt är det inte. Du vet det mycket väl. Kommer inte floden så förändras ingenting av detta. Jag kan röra mig utan dig nu, men jag vägrar. Du måste gå jag ber dig! För min skull C: Jag blir inte kvar. I: Ta i alla fall min jacka. C: Jag kan inte. Jag kan inte bära din jacka. Det är jag inte skapt till. När regnet öser som värst ska jag stå här, lycklig över att få skölja mina händer. Du kan gå du behöver inte två dig. Men du kan inte fly regnet. Det kommer att drabba oss alla. I: Varför gör hon inget? C: För att hon vet att det är detta som är jag. C: Jag är det som floden skapades för att spola bort. (Stadsljud och skratt hörs någonstans i bakgrunden.) (I. går så småningom ut åt höger, C. står kvar i regnet.) (U. kommer in, men stannar i utkanten av scenen.) C: Du kom. Du har alltid stått mig nära. U: Har jag? Jag trodde att du hatade mig. C: Nej. U: Det har alltid varit din andre bror du litade på. Inte mig. Och var är han nu, när allt är på väg mot sitt slut? C: Du har rätt. Men du har alltid stått mig nära. U: Du mördade mig. C: Det var hans fel. Han övertalade mig.

Sida 20 av 21 U: Visst. Det är alltid hans fel. C: Ja. Nu med. U: Tror du att jag går med på att skylla alltihop på honom? C: Vem annars? U: Är vi inte sådana? C: Det är vi. Men det är hans fel. U: Eller så är det vårt. (U. går bestämt ut.) C: Jag är skyldig. Han har rätt. Men ändå Var är de? Var är alla nu när jag till slut tar mitt straff? C: Jag minns inte längre om det var han eller jag som var först. Har alltid tänkt att det var jag men det kanske var han. Mitt namn. Vi hörde ihop så länge, det är svårt att veta. Ska det ta slut nu? Jag räddade honom. Men det är inte meningen att jag ska bli kvar. För en gångs skull är det inte upp till mig att bestämma. Kanske var det aldrig det. Vem avrättar bödeln? Svara mig! Det finns fortfarande tid. Än är det bara droppar som faller. Som den där gången just det! Så länge sedan. Jag var hennes redskap redan då. I slutändan stod jag där, återigen, alltid ensam, och det droppade från mina fingrar. En och en föll dropparna, i sinom tid skulle de alla falla. För min hand. Alla föll med mig. Varför ska det alltid vara så? Vad händer om jag räddar mig? Jag är skyldig - men om jag vägrar att ta på mig skulden. Än finns tid. Är det här min röst, eller hans? (Suck.) Det här regnets enda syfte är att skölja bort synden som ansamlats, blodet på allas händer. Blodet på mina händer. Om jag går - vad skulle då allt vara bra för? Men hon vet det. Jag har ju alltid handlat på impuls. Kan jag gå? Kan jag lämna scenen? Vart ska jag i sådana fall ta vägen finns det någonting bakom den? Min historia handlar i så stor utsträckning om regn. Broar och städer. Sedan kom han. Vi skildes från varandra och stadsscenerna blev i stor utsträckning hans. Har det någonsin

Sida 21 av 21 funnits en skillnad mellan oss? Jag vet inte. Men jag är den skyldige, jag kommer aldrig att förändras. Trots allt både skapades jag och förgjordes som en del av staden. Och det här var mina sista rader. Det blir en sista bön, en sista vers. För sista gången hörs de där inspelade skratten. Är det bara min skeva bild, eller skapade jag det här? Regnet dränker detaljerna. Det spolar bort logik, alla räta vinklar, konturerna. Jag börjar tappa greppet Jag måste ge mig av härifrån, hitta skydd Var? Ja, jag välte bordet. För att jag såg glaset spricka. Det går inte att laga längre jag har försökt varenda jävla dag, men hur man än samlar ihop skärvorna så verkar sprickorna synas. Kan jag någonsin bara bestämma mig för att låta det dö och släppa greppet? Förlorar känseln i fingrarna Alla motiv jag har haft, all undertext, alltihop speglar den där första stunden då det gick sönder. Kan jag släppa greppet? Det är för hårt. Det är slut. Jag blir äntligen renad. Jag har väntat på detta. Jag vet att du ändå iakttar mig, att du njuter, och detta måste vara en god gärning. Men vems - gör jag något gott? Det var inte vad jag skapades för. Du ska få se - jag ska förstöra dig, så som jag förstör allt jag har rört vid. Jag kastar bort alla delarna, varenda skärva. Jag blir kvar här i regnet, väntar på att en ridå ska gå ned som ingen vill ha där ingen kommer att applådera, men det kommer ändå att hända. På sätt och vis var han ändå före mig. Och det verkar som att han blir kvar efter mig. Varför räddade jag honom? Den här kroppen vill inte ha någon annan, behöver ingen annan. Vill hellre bli lämnad ifred. Den är inte värd någon annan. Glaset gick sönder. Nu dränks allt. Allt dränks i stigande purpur. Allt dränks. I purpur. Nej. Jag är älskad. Även om vattnet står mig upp till halsen, allt är dränkt, men hon älskar mig. Jag kan bli förlåten om jag bara får några rader till Jag överlever honom, eller det jag vet det! Det måste jag. Hur kommer jag ut? Hur kommer jag ut härifrån? Det öser ned Han hade rätt världen är en scen, publiken lämnar salongen och min ridå är på väg ned.