Anne-Marie Morhed Genusforskning och politik en nödvändig eller olycklig symbios? Idag kan vi betrakta genusforskningens genombrott med viss historisk distans. I Sverige har den funnits både som studieinriktning och forskningsfält i mer än 30 år. De första poänggivande kurserna i kvinnoforskning gavs vid universiteten och vid högskolan i Örebro i slutet av 1970-talet vid de sk Centra/Fora-bildningarna som växte fram runt om i landet. De var också dessa centra-/foramiljöer som fick ett direkt statligt stöd till sin verksamhet under större delen av 1980-talet. Från 1990- talet finansieras dessa miljöer via universiteten och högskolorna och är numera också tydligt inordnade i universitetens och högskolornas reguljära undervisningsoch forskningsorganisation. Idag går centra- eller fora för kvinnoforskning under många olika benämningar, där genus finns med i de flesta namnen. Organisatoriskt utgör Centra/fora fortfarande en ryggrad i genusforskningens organisering. De har i många fall också utvecklats till mer kompletta undervisnings- och forskningsinstitutioner på flera olika håll, bl.a vid universiteten i Umeå, Stockholm, Linköping, Örebro, Göteborg och Lund, där nämnda institutioner nu också har uppdrag att bedriva forskarutbildning. Parallellt med den institutionella uppbyggnaden för universitetskurser i kvinnoforskning växte också det statliga stödet till kvinnoforskningen fram. 1978 utlyste Riksbankens Jubileumsfond de första öronmärkta medlen till sk kvinno- och jämställdhetsforskning. Därefter har även de övriga forskningsråden gjort särskilda satsningar på jämställdhets- och kvinnoforskning det vi idag mera tydligt och entydigt kallar för genusforskning, till vilken Vetenskapsrådet idag har 10 miljoner kronor att fördela speciellt för detta ändamål. Att det just finns en koppling mellan könsforskning och jämställdhetssträvanden är tydligt i statliga satsningar på genusforskningen. Den har funnits med som det mest centrala politiska motivet för att överhuvudtaget satsa särskilda samhällsmedel på detta fält. Det är s a s den röda tråden i de statliga satsningarna. Jag vill argumentera för att den kopplingen även om den aldrig ska styra forskningens direkta innehåll bär upp den samhällsrelevans som genusforskning har tillskrivits och fortfarande bör tillskrivas för att den inte ska tappa färdriktning eller förlora pengar. Utan jämställdhetsmotivet riskerar genusforskningen, tillsammans med övrig samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, hamna i
den icke prioriterade kategorin av forskning som varken är excellent eller samhällsbehövd. Utifrån politikens egna mål borde det ju också vara nödvändigt att genusforskningen prioriteras för att kunna leva upp till förväntningar på att genusperspektiv ska integreras i all forskning. Projektet är storartat och har egentligen bara inletts. Trots att intresset för genusforskningen vuxit mycket starkt och att forskningsfältet fått viktigt stöd med hjälp av särskilda satsningar från regeringen visar kartläggningar, som bl a sekretariatet för genusforskning gjort, att det hittills bara är en bråkdel av de akademiska kurserna på våra grundutbildningar och forskarutbildningar som har genusforskning integrerad. Med all samlad utbildning och forskning för ögonen är i stället genusforskning än så länge ett undantag i den akademiska verksamheten. Och det är just bilden av genusforskningens frånvaro och/eller svaga ställning i forskarsamhället som borde ligga med som bakgrund till motivet för samhällets satsningar på genusforskning. Varför ska då samhället satsa särskilda medel för att stödja genusforskning? Som det har utvecklats i regeringens beslutsunderlag finns huvudsakligen två argument: 1 dels som en kritisk kunskapsuppbyggande injektion i forskarsamhället, 2 dels som nyckel till förändring av könsförhållanden. Inåt mot forskningen har genusperspektiven ansetts tillföra ny kunskap med kraft att vitalisera etablerade discipliner med ofta stelnade eller rigida kunskapssystem. Här skulle genusforskningen kunna öppna upp för nya angreppssätt. Genusforskningen har också visat sig vara kapabel att synliggöra förhållanden som tidigare förbisetts eller varit totalt osynliga. Utåt mot samhället har genusforskningen i sin tur ansetts ha potentialitet att tillhandahålla direkta verktyg som kan fungera som dörröppnare i arbetet med att förändra könsförhållanden för jämställdhet. Genusforskningens tankeverktyg är bl a att tillhandahålla modeller, metaforer och tillämpad kunskap. Här är den svenska jämställdhetspolitiken, precis som all annan politik, i hög grad uppbyggd kring begrepp och teoretiska perspektiv som kommer direkt från forskningen. Om då genusforskningen behöver samhällets satsningar och samhället behöver genusforskningen, så återstår väl bara frågan om genusforskningen behöver
jämställdheten och vice versa? Frågan är inte bara retorisk utan kräver en särskild utredning som jag nu bara kort kan skissera några tankar i. Vi tittar först på relationen jämställdhet och genusforskning utifrån genusforskningens perspektiv. 1. Jämställdhet och genusforskning I genusforskningen finns med visst fog en irritation över den ständiga sammanblandningen mellan genusperspektiv och jämställdhetsperspektiv. Att integrera genusperspektiv har i flera officiella sammanhang fått stå för ambitionen att förändra universitetens ojämna könsstruktur. Flera av de viktiga satsningarna på genusforskning har primärt varit upptagna med jämställdhetsarbete. Så var det t ex med Thamprofessurerna, som vi ska komma in på närmare i programmet om en stund, och så var det även till viss del även med satsningarna på genusforskarskolan. Men att integrera genusperspektiv kan i själva verket inte innebära något annat än att integrera genusforskning, dess begrepp, teorier och metoder, i forskning inom vitt skilda discipliner. Så integrering av genusforskning är inget jämställdhetsarbete, även om det kan få sin relevans för jämställdhetssträvanden. Genusforskningen är som vi alla vet synnerligen könsobalanserad. Det är mest kvinnor som ägnar sig åt genusforskning. Men detta är i sig inte ett forskningsproblem för genusforskningen med mindre än att det blir objekt för forskning. Genusforskningen är från denna synpunkt helt oberoende av könsfördelningar och den enskilda genusforskarens kön eller könsidentitet. Genusforskning står i dessa avseenden likställd med all annan forskning som åtar sig uppgiften att beforska något. Den är varken mer subjektiv, normativ eller ideologisk än annan forskning. Den måste underkasta sig precis samma krav på vetenskaplig exakthet och noggrannhet som varje annan forskning som verkar inom universitetet. Att vara likställd med annan forskning i fråga om hur fritt forskningen kan utövas innebär också att samhällets förhållningssätt måste vara detsamma som gentemot annan forskning. Forskningen äger själv sina forskningsproblem, sina teorier och metoder och kan därför aldrig styras i sitt kunskapsinnehåll och kunskapsinhämtning; Denna grundregel gäller även genusforskningen! Den här frågan tas ständigt upp av genusforskningens kritiker som problematisk,
och jag kan ha förståelse för den kritiken. Dels är genusforskningen i ständig förändring och rymmer en rad divergerande forskningsperspektiv som innebär perspektivförskjutningar och omvärderingar, dels finns det ibland andra forskningsintressen som konkurrerar om att få tillhöra genusforskningsdisciplinen. Till det förstnämnda ska sägas att det kan vara svårt och snårigt att överblicka forskningsfältet. Det kan förstås vem som helst försöka sig på. Men själva ämnesutmejslingsprocessen är emellertid helt inomvetenskaplig och kan bara iakttas och följas utifrån, inte styras inte ens Nationella sekretariatet för genusforskning kan säga vad som ska ingå i genusforskningsämnet. Det är en fråga som avgörs inomvetenskapligt. Till det senare kan sägas att vi då och då stöter på ett intresse utanför genusforskningen att kontrollera den vetenskapliga ämnesbildningsprocessen. Det senaste exemplet som jag känner till är medicinska forskningsrådets, om jag tillåts kalla det, självsvåldiga omdefiniering av Vetenskapsrådets genusdefinition, som bl.a kritiserats av Nationella sekretariatet för genusforskning. 2. Genusforskning och jämställdhet Om vi också kort berör relationen genusforskning och jämställdhet från jämställdhetsintressets perspektiv så är det bl a viktigt att se att samhällets jämställdhetssträvanden ingalunda är framsprungna ur ett vetenskapligt tänkande. Snarare är det precis tvärtom. Det vetenskapliga tänkandet inom samhällsvetenskap och humaniora är inspirerat av de sociala rörelser som ställt frågor och som krävt svar om de samhälleliga könsförhållandena. För genusforskningen är det förstås kvinnorörelsen som är och har varit drivkraften för tankeutvecklingen. Det finns följaktligen en samhällsrelevans redan som ingångsvärde hos genusforskningen. Från samhällsperspektiv blir därför genusforskningens svar/ forskningens produkt/ kvinnorörelsen tankeöverbyggnad, den som i sin tur ska driva på och förändra könsvillkoren. Så svaret på den i rubriken ställda frågan om genusforskning och politik är en nödvändig eller olycklig symbios, har helt och hållet att göra med hur den upprättas och upprätthålls. 1 Jag har här hävdat att det dels är nödvändigt att samhället bidrar med
materiella förutsättningar och annat stöd för att genusforskningen skall kunna utvecklas interdisciplinärt och intradisciplinärt, dels är nödvändigt att denna genusforskning får vara fri att utveckla sitt eget kunskapsinnehåll. 2 Jag har vidare hävdat att det dels är olyckligt när genusforskningen tillskrivs andra syften och uppgifter än de rent vetenskapliga, dels är olyckligt om genusforskningen styrs till sitt innehåll av andra än strikt genusvetenskapliga forskningsintressen.