Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 63 2012 dag avango & per lagerås (red.)
Bebyggelsehistorisk tidskrift redaktionens adress Institutionen för ekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet, slu Box 7013 750 07 Uppsala www.bebyggelsehistoria.org e-post: red@bebyggelsehistoria.org recensioner Eva Löfgren e-post: eva.lofgren@conservation.gu.se prenumeration och distribution Eddy.se ab Box 1310 621 24 Visby Telefon 0498-25 39 00 e-post: order@eddy.se prenumeration för 2012 kan tecknas genom insättning av 300 kr på bankgiro 5527-4542 eller plusgiro 630 899-3. Skriv namn, adress och Bebyggelsehistorisk tidskrift 2012 på inbetalningskortet. lösnummer och äldre nummer beställs via tidskriftens ordersida http://bht.bokorder.se eller via e-post order@eddy.se eller telefon 0498-25 39 00. Lösnummerpris 175 kr + porto. Respektive namngiven författare grafisk form, teknisk redaktör Elina Antell, Uppsala engelsk översättning Roger och Kerstin Tanner tryck Exaktaprinting AB, Malmö, 2012 issn 0349 2834 Tryckt med bidrag från Vetenskapsrådet. Bebyggelsehistorisk tidskrift utges av den för ändamålet stiftade föreningen Bebyggelsehistorisk tidskrift. Tidskriften utkommer med två nummer per år. Varje nummer redigeras av därtill utsedda redaktörer. Härvid medverkar också tidskriftens redaktionskommitté som innehåller företrädare för en rad ämnen. Recensionsavdelningen i tidskriften handhas av en särskild recensionsansvarig. Samtliga vetenskapliga artiklar i numret är peer review-bedömda. Tidskriften är indexerad i IBA International Bibliography of Art, EBSCO Art & Architecture Index samt EBSCO Art & Architecture Complete (innehåller artiklarna i fullängd). redaktionskommitté Åsa Ahrland, slu, Uppsala, ordf. Dag Avango, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm Annika Björklund, Riksarkivet, Stockholms universitet Victor Edman, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm Christina Fredengren, Riksantikvarieämbetet, Stockholm Benny Jacobsson, Uppsala universitet Emilie Karlsmo, Linnéuniversitetet, Växjö, Uppsala universitet Maja Lagerqvist, Stockholms universitet Per Lagerås, Riksantikvarieämbetet, Lund Eva Löfgren, Göteborgs universitet Fredrika Mellander Rönn, Tyréns, Stockholm Catharina Nolin, Stockholms universitet Bo Persson, Stockholms universitet Göran Rydén, Uppsala universitet Göran Ulväng, Uppsala universitet, slu, Uppsala redaktörer för detta nummer Dag Avango & Per Lagerås Dag Avango Historiska studier av teknik, vetenskap och miljö KTH 100 44 Stockholm e-post: dag.avango@abe.kth.se Per Lagerås Riksantikvarieämbetet UV Syd Odlarevägen 5 226 60 Lund e-post: per.lageras@raa.se
Innehåll 5 Inledning av Dag Avango & Per Lagerås 8 Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka av Eva Dahlström Rittsél & Anna Ulfstrand 26 Ett kärnkraftverk återuppstår från snr300 till Wunderland Kalkar av Maja Fjæstad 39 Gamla posthus med ny funktion post-post av Emilie Karlsmo 59 Kyrkan en maskin att sitta i : Införandet av komfortteknik i Gotlands kyrkor under 1900-talets första hälft av Mattias Legnér 76 Har säteritaket polsk opprinnelse? Et eksempel på undervurdering av østeuropeisk innflytelse i vesteuropeisk arkitekturhistorie av Lars Jacob Hvinden-Haug 92 Vardagens varuflöden i 1600-talets norra Småland. Lokalsamhällets bytes- och marknadsekonomi speglad i rätts historiska källor, Lilla tullen och de äldsta geometriska kartorna av Ådel Vestbö-Franzén idé & debatt 111 Nå, vem var egentligen Stalo? av Anders Wepsäläinen recensioner 117 Kristina Berglund, Soldattorp i Uppland. av Arne Nygren 118 Martin Giertz, Svenska prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård. av Ingrid Sjöström 120 Jakob Ronsten, Gotländska gårdar och ägor kring 1700 av Lennart Andersson Palm
Inledning Problematiken kring att använda och förändra användningen av kulturmiljöer är det tema som förenar flera av artiklarna i detta nummer av Bebyggelsehistorisk tidskrift. Därtill diskuteras och prövas nya sätt att analysera och förstå resursutnyttjande och markanvändning i 1600-talets Sverige, samt hur vi bör förstå en av det århundradets mer kända arkitektoniska företeelser säteritaket. Utgåvan avslutas med ett antal recensioner av nyutkommen litteratur, samt en debattartikel rörande en av de mer kontroversiella frågorna inom den arkeologiska forskningen i Sverige Stalotomternas historiska ursprung. Författarna är verksamma inom universitetsbaserad forskning inom kulturmiljöområdet samt inom kulturarvsförvaltningen. Stommen i det föreliggande numret är sex peer review-granskade artiklar, av vilka flertalet behandlar omvandlingen av kulturmiljöer för nya ändamål. De första av dessa fokuserar på återanvändning av industrimiljöer, men i fundamentalt olika sammanhang historiskt, geografiskt och politiskt. Industriminnesforskaren Eva Dahlström-Rittsél och etnologen Anna Ulfstrand behandlar i sin artikel omvandlingen av fyra fabriksområden i stockholmsförorten Nacka, från industrimark till bostadsområden och köpkvarter. Omvandlingen av Nackas industriområden är på många sätt representativ för en generell företeelse i såväl Sverige som internationellt. Fabriksområdena anlades kring förra sekelskiftet när industrin expanderade ut ur stadskärnorna och tog sjönära tomter i anspråk för att tillgodose behovet av transporter till sjöss. Idag, när industriföretagen flyttat eller lagt ner sin verksamhet har omvandlingstrycket på dessa attraktiva strandnära tomter varit hårt. Därför har de aktörer som fattat beslut samt utfört omvandlingen tvingats harmoniera kulturmiljövårdens behov med en rad andra intressen, vilket får konsekvenser för såväl materiella som immateriella aspekter av den byggda miljön. Med artikeln syftar Dahlström-Rittsél och Ulfstrand att studera hur olika aktörer i omvandlingsprocesserna har förhållit sig till områdenas industriella förflutna. Med kritisk udd resonerar författarna om vilka konsekvenserna blev när omvandlingen var genomförd fokus på yta och arkitektoniska uttryck, på bekostnad av de svårare berättelserna om industrisamhällets förflutna. Teknikhistorikern Maja Fjæstad analyserar återanvändningen av en radikalt annorlunda industrimiljö, men lyfter liknande frågor som Dahlström-Rittsél och Ulfstrand. Studien behandlar omvandlingen av bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 5
6 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 det tyska kärnkraftverket snr300 i Kalkar vid floden Rhen i västra Tyskland, till ett nöjesfält. Anläggningen byggdes som en del av ett påkostat program att utveckla en kärnkraftsindustri baserad på den så kallade bridreaktorn. Med denna teknik skulle kärnkraftverken drivas med hjälp av sitt eget avfall, vilket inte endast skulle lösa en del av avfallsproblematiken utan också säkra industrin mot risken för en framtida hotande uranbrist. Tekniken var dock kontroversiell, därför lades snr300 ned år 1991 utan att ens ha tagits i drift. Fyra år senare köpte en nederländsk affärsman anläggningen och omvandlade den till ett nöjesfält. Med utgångspunkt i etnologen Robert Willims begrepp industrial cool och egna fältstudier diskuterar Fjaestad de bilder av kärnkraftsindustrin som produceras i Kalkar och bidrar därigenom med ett värdefullt inlägg i diskussionen om kärnkraften som kulturarv. I konsthistorikern Emilie Karlsmos artikel är det återigen industrisamhällets kulturmiljöer i stadsrummet som står i fokus, denna gång posthusen som också varit föremål för genomgripande förändringar under senare år. I likhet med föregående författare undersöker Karlsmo frågan om det som ägde rum nyss kan bli föremål för minnesbildning, vilken roll det materiella spelar i detta och varför. Artikeln behandlar tre posthus av skiftande ålder och på olika platser i Sverige, som dock har den gemensamma nämnaren att de haft en tydlig identitet som posthus centralposthuset i Stockholm, samt postkontoren i Borås och Kvissleby. Vad kan byggnader som uppfördes för att vara posthus konverteras till och vilken roll spelar byggnadernas tidigare funktion och identitet när de omvandlats? I en fjärde artikel på temat omvandling av kulturmiljöer analyserar historikern Mattias Legnér hur svenska kyrkor anpassades till ny uppvärmningsteknik under perioden 1920- till 1950-talet. I fokus för studien står medeltida kyrkor på Gotland, i synnerhet sådana som omvandlades av restaureringsarkitekten Erik Johan Fant (inspirerad av Sigurd Curmans restaureringsideologi). Legnér visar vad som drev införandet av modern teknik i kyrkorna, hur Fant anpassade den till de äldre kyrkliga miljöerna och vilka konsekvenserna blev för vården av kyrkorna. Kulturmiljöer kan omvandlas på flera sätt, dels genom fysisk omvandling, dels genom nytolkning. En sådan nytolkning presenteras i en artikel av arkitekturhistorikern Lars Jacob Hvinden-Haug, som diskuterar det svenska säteritakets ursprung. Säteritaket har traditionellt uppfattats som en genuint svensk takform, utvecklad i Sverige efter impulser från Italien och Frankrike. Hvinden-Haug visar att takformen
redan under 1600-talet var väl spridd i Polen och argumenterar för att förlagan till det svenska säteritaket snarare står att finna där. Sannolikt har svenska officerare kommit i kontakt med takformen i samband med krigshandlingarna 1655 1660, och tagit idén med sig hem till de egna herrgårdarna. Hvinden-Haug menar att svensk arkitekturhistoria generellt varit alltför inriktad på de klassiska kulturnationerna och hittills försummat att studera influenser från östra Europa. I den sjätte och sista peer review-artikeln i detta nummer analyseras en helt annan aspekt av 1600-talets samhälle. Kulturgeograf Ådel Vestbö-Franzén studerar där bondesamhällets varuutbyten på lokal och regional nivå, med exempel från norra Småland. Genom att kombinera geometriska jordeböcker och rättshistoriska källor med Lilla Tullen för Jönköpings stad, visar hon att det under 1600-talet förekommit en utbredd handel med varor, som humle, fisk och hantverksprodukter. Dessa varor är sällan nämnda i de kamerala källorna som rör skatt och tionde och har försummats av den historiska forskningen. Vestbö- Franzén använder perspektiv från politisk ekologi och property rightsskolan för att analysera denna dolda ekonomi, som ofta beskrivits som binäring, men som verkar ha varit avgörande för hushållens ekonomi. Under Ide & Debatt, slutligen, väcker Anders Wepsäläinen frågan om Stalotomternas ursprung. Dessa fornlämningar från järnålder och tidig medeltid påträffas på fjällsluttningar i norra Sverige och mer sällsynt i Norge. Deras funktion och ursprung har diskuterats tidigare, bland annat i denna tidskrift. Den dominerande uppfattningen är att Stalotomterna är rester efter kåtor, men Wepsäläinen argumenterar här för att de utgör spår efter torvhus och ifrågasätter samtidigt deras samiska ursprung. Han föreslår att de ska knytas till Hålogaland i nordligaste Norge och att de kan ha fungerat som replipunkter vid jakt-, handels- och skatteuppbördsexpeditioner på den svenska sidan av fjällkedjan. Numret avslutas i vanlig ordning med recensioner av aktuell litteratur inom det bebyggelsehistoriska området. De böcker som recenseras denna gång behandlar soldattorp, prästgårdar och gotländska gårdar. Redaktörerna vill tacka författarna för deras intressanta artiklar och peer review-granskarna för deras värdefulla insatser. Läsarna önskas mycket nöje! Dag Avango & Per Lagerås bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 7
Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka av Eva Dahlström Rittsél &Anna Ulfstrand Det ligger i industriområdens karaktär att vara föränderliga. Byggnader har byggts om och fått mer eller mindre permanenta tillägg. Industrier har flyttat när de har behövt expandera och områdena har omvandlats när byggnader och mark har tagits i anspråk av annan verksamhet. I slutet av 1800-talet, i takt med att kommunikationsmedlen utvecklades och innerstäderna blev allt mer tättbebyggda flyttade många industrier ut från stadskärnorna till närförorter. Speciellt attraktiva var de förorter som låg nära vatten eftersom sjötransporter långt in på 1900-talet stod för en stor andel av transporterna. För Stockholms del innebar det att många industrier som anlagts på malmarna under andra hälften av 1800-talet åren runt sekelskiftet 1900 flyttade ut till förorter som Järfälla, Sundbyberg och Nacka. När industrierna ett sekel senare lades ner eller flyttades till andra platser i Sverige eller utomlands innebar det att områdena togs i bruk av andra verksamheter. Platser skapas av människors aktiviteter, berättelser, minnen och känslor, men också av ekonomiska och sociala villkor. När ett industriområde blir ett bostadsområde är det inte bara en omvandling av den fysiska miljön som sker. Det sker också en mer eller mindre genomgripande omkodning av områdets immateriella aspekter där upplevelse spelar en lika stor roll som det materiella. Tänkta målgrupper måste attraheras av platsen och i det arbetet har platsens historia visat sig vara ett verkningsfullt medel. I den här artikeln ska vi belysa ett antal aspekter av sådana omvandlingsprocesser med exempel hämtade från fyra före detta industriområden i Nacka kommun som nu är platser för boende, konsumtion, arbete och kultur. Utgångspunkten är en undersökning utförd under åren 2007 2008 av Länsstyrelsen i Stockholms län och Stockholms läns museum. Projektets syfte var att studera hur olika aktörer i omvandlingsprocesserna hade förhållit sig till och använt sig av områdenas industrihistoria. 1 Vi har velat studera hur olika aktörer fastighetsägare, Nacka kommuns tjänstemän och politiker, den offentliga kulturmiljövården samt boende och verksamma i områdena har värderat och hanterat industrimiljöerna och deras kulturhistoriska värde. Finns det uttryck för att synen på industriarvet och dess värde har förändrats och vilka orsaker finns det i så fall till det? Undersökningen bygger på kommunala arkivhandlingar, fältstudier, fotodokumentationer samt intervjuer med aktörer i omvandlingsprocessen och personer som bor, arbetar eller driver mindre företag i områdena. Fyra fabriksområden i Nacka Det finns ett antal industriområden i Nacka kommun som omvandlats under de senaste decennierna. Vi valde att studera fyra områden som har omvandlades vid olika tidpunkter. Nacka strand som fram till omvandlingen på 1980-talet kallades Augustendal. Järla Sjö där planeringen av det nya området sträckte sig över flera decennier. Sickla köpkvarter på Atlas-Copcos tidigare fabriksområden som till skillnad från de andra tre inte bebyggts med bostadäder. Och slutligen Kvarnholmen där det nya Kvarnholmen i detta nu tar form. Samtliga områden ligger på Sicklaön som är den del av Nacka som ligger 8 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka Järla sjö Den storskaliga industrietableringen i Järla hängde samman med att Saltsjöbanan byggdes i slutet av 1890-talet. De Lavals ångturbin förlade sin verksamhet till området där det sedan tidifigur 1. Sicklaön i Nacka ligger i Stockholms innerstads omedelbara närhet och vid inloppet till Stockholm. Sickla köpkvarter och Järla Sjö ligger på öns södra sida medan Kvarnholmen och Nacka Strand ligger på öns norra kust. Karta från Länsstyrelsens WebbGis. närmast Stockholms stad. Området är intressant eftersom där tidigare funnits flera stora industriområden och närheten till Stockholm har gjort och gör att det är attraktivt för exploatering. Nacka strand Under andra hälften av 1800-talet byggdes sommarvillor i området och vid sekelskiftet 1900 startade J.V. Svensson tillverkning av tändkulemotorer i området. Under större delen av 1900-talet ägdes området av Philipssons Automobil som monterade importerade bilar. I början av 1980-talet inleddes omvandlingen när Nacka kommun kontaktade fastighetsägaren och presenterade sin vision om att bygga arbetsplatser av högsta kvalitet i området. 2 Området ingår i det riksintresse för kulturmiljövården som omfattar inloppet till Stockholm där skärgårdslandskapet och industriområdena lyfts fram som väsentliga delar. 3 Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Länsmuseet var kritiska till kommunens första planförslag som man menade innebar en alldeles för kraftig exploatering för att kunna accepteras i riksintresseområdet. Planen godkändes efter att fastighetsägaren Arcona och kommunen arbetat om den och kompletterat arbetsplatserna med bostäder. Redan i det första planförslaget skulle de flesta av de äldre industribyggnaderna bevaras och så har också skett. bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 9
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand figur 2. Nacka strand med J.V. Svensson bilfabrik i mitten omgiven av den nya storskaliga bebyggelsen. Till vänster arbetarbostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008 0584. gare fanns en remfabrik och stannade där fram till 1960-talet. Gustav Dalén var också verksam i området några år runt 1910. Som mest arbetade ca 1 000 personer i Järla. När Stal-Laval som företaget då hette hade upphört med produktion i området vid 1970-talets början utarbetade arkitekterna Erik och Tore Ahlsén ett planförslag åt Nacka kommun på fastighetsägarens Stockholm Saltsjön Stal-Lava Turbin AB & Co:s initiativ. 4 Förslaget gick ut på att bygga ett helt nytt företagscenter där all befintlig bebyggelse revs och ersattes med ny. Inga antikvariska remissinstanser hade något att invända mot detta. Förslaget genomfördes dock aldrig. 1987 presenterade stadsarkitektkontoret ett nytt förslag framtaget av Megaron Arkitekter AB utifrån dåvarande fastighetsägarna Fabege och Diös intentioner med området. 5 Då uppmärksammades några av industribyggnaderna som kulturhistoriskt värdefulla och värda att bevara. Detta förslag kritiserades av flera remissinstanser. Länsstyrelsen och Stockholms läns museum var kritiska till att ett så stort antal industribyggnader skulle rivas. Än intensivare kritik kom från boende i grannområdet som oroades av en ökad trafik. 6 Deras kritik riktades även mot att det inte planerades bostäder och att kulturhistoriskt värdefulla byggnader skulle rivas. Först det tredje planförslaget förverkligades. Det innebar att området byggdes om till ett bostadsområde och att flera av de äldre industribyggnaderna sparades och återanvändes. Järla sjö är idag framförallt ett bostadsområde samlat kring de Lavals gamla fabriksbyggnader som nu till största delen inrymmer företaget Stockholm modecenter. Sickla köpkvarter Även det tredje studerade området etablerades som industriområde vid sekelskiftet 1900 då Atlas Diesel kom till platsen. Senare ombildades företaget till Atlas Copco och det expanderade 10 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka Kvarnholmen Det fjärde, och sista, området i studien är Kvarnholmen som har fått sitt namn efter de kvarnar och den förädling av spannmål som ägt rum där. Den första kvarnen byggdes vid slutet av 1890-talet men området är framförallt känt för de funktionalistiska industribyggnader och bostadshus som KF:s arkitektkontor ritade från tidigt 1930-tal och fram till 1960-talet. Kvarnverksamheten lades ner i början av 1990-talet och sedan dess har det funnits flera förslag på hur området skulle användas. Vid mitten av 1990-talet tillsatte utbildningsdepartementen en utredning om var en ny högskola i Stockholmsomfigur 3. Järla sjö från andra sidan sjön. Närmast vattnet ligger de nya bostadshusen medan fabriksbyggnaderna i rött tegel ligger högre upp. Den resliga skorstenen revs 2008. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008 0448. successivt i området inte minst under 1960- och 1970-talet då ca 2 000 människor arbetade där. Produktionen flyttades från området i slutet av 1980-talet, men Atlas Copcos huvudkontor finns fortfarande kvar på platsen som nu heter Sickla köpkvarter. Utvecklingen mot detaljhandel inleddes redan innan en ny detaljplan var antagen av kommunfullmäktige i Nacka då ett tillfälligt bygglov gavs för en stormarknad. När Nacka kommun hade inlett planarbetet köpte Ljungberggruppen, nuvarande Atrium Ljungberg, området. 7 De hade en tydlig vision för området som innebar att man ville etablera en handelsplats eller ett köpkvarter som man föredrog att kalla det som snarare skulle konkurrera med innerstadens gallerior än med andra stormarknader. Att bevara och utnyttja de befintliga industribyggnaderna blev en del av denna vision. Såväl kommunen som Ljungberggruppen var angelägna att området inte bara skulle innehålla en handelsplats. Genom att förlägga bibliotek, biograf, länsmuseum m.m. till Dieselverkstaden fick området en bredd i verksamheter samtidigt som byggnaden kunde bevaras. I området finns även arbetsplatser och 2009 invigdes M7 Kunskapsgallerian som inrymmer bland annat gymnasium och högskola. bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 11
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand Omvandlingsprocessen 10 Kommunen har alltid en central roll när ett område står inför en omvandling eftersom Sveriges kommuner har planmonopol vilket innebär att de styr över planläggningen och med lagens hjälp kan reglera hur marken används. Det är också kommunernas ansvar att plan- och bygglagen och andra förordningar följs. Inom en kommufigur 4. Sickla köpkvarter Atlas-Copcos verkstadsbyggnader har bevarats med en del tilägg. Gatans sträckning och bredd är densamma som under industriepoken. Foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008 0241. rådet skulle förläggas. 8 Kvarnholmen var under en period ett hett alternativ som förordades av bland andra utbildningsministern Per Unckel. Efter regeringsskiftet 1994 valde dock den nya socialdemokratiska regeringen att förlägga den nya högskolan till Södertörn. Några år senare presenterade utbildningsdepartementen ett nytt förslag om högskoleetablering på Kvarnholmen. Nu handlade det om att samla de konstnärliga högskolorna vilket dock stötte på patrull främst hos högskolorna själva som ansåg att Kvarnholmen låg för långt bort. Förslagen om högskoletableringar på Kvarnholmen passade väl för fastighetsägarens KF fastig heters visioner för området och även kommunpolitiker i Nacka såg mycket positivt på dessa förslag. Då förslagen om att etablera högskoleutbildning till Kvarnholmen inte förverkligades följde några år av avvaktan då KF fastigheter undersökte möjligheterna att utveckla området med blandad bebyggelse men med ett stort inslag av bostäder. Det förslag som nu är på väg att realiseras genomförs av det 2006 bildade konsortiet Kvarnholmens utveckling AB (KUAB) som består av KF fastigheter och JM-bygg. I Nacka kommuns program för ny detaljplan av Kvarnholmen sägs att [M] ålet är att skapa en stadsdel som tillfredsställer stadsmänniskans krav på variationsrik miljö och boendekvalitet, samt tjänstesektorns krav på en representativ och inspirerande miljö. 9 Där eftersträvs en blandning av bostäder, arbetsplatser, skolor och bra närservice. Drygt 2 000 lägenheter ska byggas. 12 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka figur 5. Kvarnholmen som den ses från Stockholms inlopp. Den stora silon är idag riven men en stor del av den övriga bebyggelsen bevaras och byggs om till bostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008 0619. nal förvaltning verkar många olika professioner med olika arbetsuppgifter och förtroendevalda politiker av olika politisk färg påverkar verksamheten. I de av oss studerade omvandlingsprocesserna har det främst varit Nacka kommuns politiska ledning, stadsbyggnadsförvaltningen och i vissa fall även näringslivsfunktionen som har varit delaktiga. Kommun har också en kommunantikvarie anställd med uppgift att bevaka förändringarna ur ett kulturmiljöperspektiv. I de fall som vi har studerat har kommunen inte själva drivit på utvecklingen utan snarare svarat på de förslag som fastighetsägarna har presenterat. Ett undantag var inledningsskedet av Augustendals omvandling till Nacka strand där initiativet kom från kommunen. När planprocessen väl kom igång förefaller dock fastighetsbolaget ha varit mest drivande även där. I detta fall fanns det en politisk oenighet som främst gällde fördelningen mellan arbetsplatser och bostäder. Järla är det område där oenigheten var störst mellan å ena sidan fastighetsägarna och kommunpolitikerna i Nacka som ville omvandla området och antikvariska experter och myndigheter samt boende i området å den andra. Samtliga förslag som har presenterats har blivit mycket omdebatterade. Det rådde inte politisk enighet socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister var i varierande grad kritiska till förslagen. Även den allmänna opinionen så som den uttrycktes i plansamråd och i lokalpressen var periodvis starkt emot omvandlingsplanerna. Även kommunens tjänstemän var kritiska och i arbetet med det förslag som kom att genomföras tog kommunantikvarien och planarkitekten strid för det de ansåg vara kulturhistoriskt värdefullt och lyckades också genomdriva en högre grad av bevarande än vad fastighetsägarna inledningsvis önskade. Även Atlas Copcos industriområdes omvandling till Sickla köpkvarter skedde utifrån fastighetsägarens visioner. Fastighetsägaren Ljungberggruppen framhåller i olika sammanhang det goda och nära förhållande man hela tiden har bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 13
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand haft till Nackas högsta kommunledningen. Att kommunen stöttade de visioner som fastighetsägarna hade finns det ingen anledning att tvivla på. Förtroendet som växte fram mellan Ljungberggruppen och Nacka kommun gjorde att kommunen till viss del kunde luta sig tillbaka. Det faktum att Ljungberggruppen tidigt anlitade byggnadsantikvariska konsulter som sedan tidigare åtnjöt ett stort förtroende av kommunens tjänstemän stärkte kommunens uppfattning om seriositeten i fastighetsägarens vision om bevarande. Kanske ledde konflikterna kring Järla till att såväl kommunen som fastighetsägaren förhöll sig på ett annat sätt när det var dags för denna omvandlingsprocess. Kommunen kom också att bli en stor hyresgäst hos Ljungberggruppen genom att välja att utveckla den gamla Dieselverkstaden till kulturhus med bibliotek och annan kommunal barn- och ungdomsverksamhet. 11 Det förekom inte någon lokal opinion mot omvandlingen. På Kvarnholmen har KF Fastigheter varit initiativtagare och drivande medan kommunens engagemang under årens lopp har varierat. Förslaget att etablera högskolor på Kvarnholmen var exempelvis något som kommunen lade ner mycket arbete på att försöka förverkliga men som inte lyckades. Under den period då vår undersökning pågick var det byggnadskonsortiet Kvarnholmen Utveckling AB (KUAB) som tillsammans med Nacka kommun drev omvandlingsprocessen framåt. Kommunens politiker och tjänstemän har haft olika åsikter om hur den befintliga bebyggelsen på Kvarnholmen ska användas, i vilken utsträckning den får förändras och vad som kan och bör bevaras. Det finns en oro för hur omvandlingen kommer att påverka de boende på Kvarnholmen, men när vi avslutade vår studie hade någon opinion mot förslagen ännu inte hörts i någon större omfattning. Sammanfattningsvis kan man konstatera att i samtliga fall har fastighetsägarna och byggföretagen styrt omvandlingsprocessen även om kommunen har varit en viktig samarbetspart. Runt om i landet finns det ett antal exempel på kommuner som har förvärvat industriområden när industriverksamheten har lagts ner. 12 Detta förekommer i synnerhet på mindre orter där ett företag har haft en dominerande ställning. 13 De områden vi har undersökt har däremot alla ägts och utvecklats av stora fastighetsbolag som därmed har haft en drivande roll i omvandlingen av områdena. Nacka kommun har aldrig förvärvat några fastigheter i dessa områden utan samarbetet med fastighetsägarna. Det är intressant att notera att det inte är helt enkelt att identifiera i vilken utsträckning kommunen har påverkat planförslagen. I vissa fall har det funnits konflikter mellan olika politiska partier, t.ex. gällande andelen bostäder respektive kontor och verksamheter. I omvandlingsprocesserna i Järla sjö och Kvarnholmen har kommunens tjänstemän tagit strid för att en större andel av bebyggelsen ska bevaras vilket har påverkat de beslut som tagits av kommunens politiker. Nacka kommun har aldrig behövt använda sig av det kulturhistoriska värdet eller industrihistorien för att hitta fastighetsägare som vill exploatera områdena industriarvet har därför inte getts någon utvecklingspotential som i orter med en mindre het fastighetsmarknad. Kulturhistoriska värderingar Från 1970-talet och framåt har intresset för industrins kulturarv successivt ökat i Sverige liksom i andra länder. 14 Även de av oss studerade områdena följer tydligt den trenden. I Järla var omvandlingsprocessen långdragen och såväl Länsstyrelsen som Länsmuseet lämnade synpunkter vid flera tillfällen. I början av 1970-talet hade ingen någonting att invända mot det planförslag som Nacka kommun presenterade som innebar att alla industribyggnader revs. Inte heller då planen 1980 tillstyrktes av kommunstyrelsen tillmättes industribyggnaderna något kulturhistoriskt värde. Nästa gång omvandlingen av Järla var aktuell, 1989, var uppfattningen helt annorlunda. Då fastslog Länsstyrelsen att Järla industriområde utgör ett mycket väsentligt inslag i Nackas bebyggelseutveckling och är också av stort industrihistoriskt intresse. 15 När det gäller Nacka strand och Kvarnholmen har de antikvariska myndigheterna haft en starkare förhandlingsposition eftersom området 14 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka ligger inom ett riksintresse för kulturmiljövården. Stockholms läns museum, Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet riktade stark kritik mot kommunens första planförslag för Nacka strand vid mitten av 1980-talet. Det ledde till att planerna förändrades både när det gällde täthet och bebyggelsens höjd. De antikvariska instanserna var eniga om områdets industrihistoriska värde och betonade att samtliga byggnader borde bevaras. Ett viktigt kommunalt dokument som visar när industrihistoria formellt sett blev kulturarv i Nacka är det kulturmiljövårdsprogram som publicerades 1987. I programmet pekar Nacka kommun ut såväl Augustendal/Nacka strand som Järla och Kvarnholmen som kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Atlas Copcos område, som i slutet av 1980-talet fortfarande var en stor arbetsplats, nämns dock endast kort i den del som beskriver Nackas industrihistoria. 16 Under omvandlingsprocesserna har flera olika kulturhistoriska värderingar av bebyggelsen i respektive område genomförts i vissa fall på uppdrag av fastighetsägarna i andra på kommunens initiativ. I de flesta fall anlitades fristående konsulter antikvarier och arkitekter för att värdera bebyggelsen. Oavsett om de antikvariska experterna har varit privata konsulter eller kommunens egna antikvarie har de kulturhistoriska utredningarna och värderingarna från 1980-talet många likheter. I fokus står byggnadernas arkitektur. Mest uppmärksamhet ägnas åt exteriörerna, deras utformning och material beskrivs utförligt. I de flesta fall värderas de äldsta och mest påkostat utformade byggnaderna högst medan yngre och enklare byggnader ges en lägre värdering. Omvandlingsprocesserna för Kvarnholmen och Sickla köpkvarter kom igång först under 1990-talet. I samband med planarbetet har fastighetsägarna vid flera tillfällen anlitat antikvariska konsulter för att bedöma områdenas och de enskilda byggnadernas kulturhistoriska värde. Atlas Copcos område har också värderats/inventerats av kommunantikvarien. Till skillnad från utredningarna från början av 1990-talet behandlar undersökningarna från senare delen av 1990-talet i högre grad de enskilda byggnaderna som delar av en hel industrimiljö. Det medförde exempelvis att yngre byggnader och en större andel av bebyggelsen av de antikvariska konsulterna tillmättes ett stort kulturhistoriskt värde. Det sammanhang i vilket byggnaderna tillkommit i fick också större genomslag i de senare inventeringarna. Vi tolkar det som en förändring inom den antikvariska praktiken i synen på kulturarv i allmänhet och industriarv i synnerhet. Ytterligare en förklaring kan vara att flertalet av de senare antikvariska arbetena har gjorts av samma antikvariska konsultbyrå, Nyrens antikvarier, och är därmed utförda efter samma värderingsmodell. Samtliga antikvariska utredningar saknar analyser av hur bebyggelsens funktion har påverkat utformningen samt vilken maskinell utrustning som använts. Det finns inte heller någon information om sociala aspekter av industrierna som produktionsmiljö, hur många som har arbetat på området, arbetskraftsinvandring etc. De fristående antikvariska konsulterna har genom sina utredningar och bedömningar i regel haft stor betydelse för vad som har kommit att bevaras, eftersom de har varit grunden för de antikvariska myndigheternas synpunkter och beslut. Trots att de områden vi har studerat skiljer sig mycket åt, både beträffande användning och beträffande utformning, har i samtliga fall en stor andel av de byggnader som tillskrivits ett högt kulturhistoriskt värde bevarats, om än på olika sätt. Det antikvariska inflytandet har med andra ord varit betydande när det gäller just bevarandet av byggnader. Bevarande I de fyra områden som diskuteras här har kulturmiljövården således fått gehör för sina synpunkter även om det ibland inte har skett utan motstånd och äldre industribyggnader har bevarats. Även om olika aktörer kan vara ense om att ett industriområde bör bevaras kan det naturligtvis råda vitt skilda åsikter om vad ett bevarande verkligen innebär. Är det byggnaden så som den såg ut när den byggdes som man vill bevara eller är det spåren efter de olika verksamheter som har ägt rum där? Ofta bevaras och återanvänds anläggningarnas huvudbyggna- bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 15
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand der medan enklare byggnader försvinner. Äldre byggnader bevaras i större utsträckning än yngre. Det förekommer ytterst sällan att en komplett anläggning bevaras, ens i ett musealt sammanhang, och i de fallen det har skett rör det sig om småskaliga miljöer. Olika förhållningssätt till bevarandet kan kopplas samman till diskussioner om historiebruk och det faktum att det förflutna oupphörligen används i olika samtida sammanhang och för olika syften. 17 I både Nacka strand och i Järla sjö användes begrepp som industrikaraktär i positiv bemärkelse av arkitekter och fastighetsägare. Vad industrikaraktären består av är däremot ofta framställt i vaga ordalag. Industrin är något som ligger långt tillbaka i tiden och som man inte behöver eller kan förstå. Istället tonar bilden av en allmän teknik- och industrihistoria fram, utan kopplinga till råvaror, arbetskraft, produkter eller avsättningsmarknader Den äldsta bebyggelsen är den som genomgående har bevarats i störst omfattning. Genom att bevara de äldsta byggnaderna och genom att lyfta fram den äldsta historien skapas ett avstånd till den industriella verksamheten som ibland försvann för bara något decennier sedan. Dessutom har den antikvariska praktiken främst intresserat sig för den äldsta bebyggelsen. Äldre bebyggelse har ofta ansetts vara mer värdefull än yngre och äldre byggnadsteknik och material bättre än moderna. Ofta väljer man att inte arbeta med bebyggelse som är yngre än 30 40 år. Flera författare har framhållit betydelsen av avstånd till den industriella verksamheten för att kunna uppskatta den. 18 Det är vanligt att någon detalj av utrustningen sparas. Redan vid sekelskiftet 1900 hände det att man lyfte ut en del av utrustningen från fabriken, placerade det utanför och lät det bli ett monument som påminde om tidigare verksamhet i anläggningen. 19 I de områden som vi har studerat finns exempel på att traverser har bevarats på ett liknande sätt. De hänger i taket och kan ge lokalen en industrikaraktär utan att vara i vägen för den nya verksamheten. Traverser har använts i många olika slags industrier och berättar därför mycket lite om den specifika verksamhet som har ägt rum där de hänger. De kan snarare sägas representera industri i allmänhet och ger i industrihistoriska sammanhang samma autentiska eller symboliska upplevelse av gammalt som en gammaldags gatlykta eller telefonkiosk. De påminner inte på ett tydligt sätt om de för platsen specifika förhållanden. De är snarare ett sätt att skapa distans än ett sätt att förmedla berättelser om platsen och de människor som verkat där. Under de decennier som vi har studerat går det att urskilja en förändring i hur industrimiljöer har värderats och hanterats. Under senare år har utvecklingen alltmer gått mot ett bevarande av industriområdenas struktur och helhetskaraktär istället för enskilda framstående byggnadsverk. Industriella drag tillåts tala på ett mer avskalat och ursprungligt sätt. Ett sådant exempel är Sickla köpkvarter, där produktionshallarna från figur 6. Traversen i de Lavals f.d. turbinhall i Järla påminner restaurangbesökarna idag om byggnadens historia innan Stockholms Modecenter etablerade sig där men berättar inte mycket om den tillverkning som bedrevs där. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng2008 0543. 16 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka mitten av 1900-talet omvandlats till gallerior och områdets riktning längs Saltsjöbanans järnvägspår är tydlig. Där har även yngre industribyggnader tillmätts ett värde och återanvänts för nya ändamål på fastighetsägarnas initiativ. Strävan är att bevara delar som speglar industrins successiva framväxt och med autentiska referenser visa på den ständiga förändring som är representativ för just industriområden. En förklaring till denna förändring kan vara de två decennier som skiljer områdenas omvandling åt. I dag har de flesta av oss en distans till den industriella produktionen som gör att vi lättare kan ta till oss och tilltalas av det som vi uppfattar som industrimiljöer än fallet var för några decennier sedan. Då var industrin direkt eller indirekt vardag för fler människor och något som inte enbart sågs som något positivt utan förknippades med negativa aspekter som arbetsskador och miljöproblem. En annan förklaring till det ökade intresset för industrimiljöer och till en vidare och mer inkluderande syn på vad kulturarv är kan vara att kulturarvet inte längre enbart är en fråga för de professionella inom kulturarvssektorn och deras inriktning mot vetenskapliga och juridiska bedömningar. Kulturarvet har också blivit en fråga för den s.k. upplevelseindustrin och entreprenörer av olika slag som använder sig av kulturarvet för att skapa arbetstillfällen, locka kunder eller på annat sätt dra nytta av kulturarvet. 20 Bland våra exempel märks det främst och tydligast i Sickla köpkvarter där t.ex. flera marknadsföringskampanjer tydligt använt sig av industrihistorien. Det finns lokala föreningar som arrangerar visningar och på så sätt använder och presenterar sin historia kopplad till områdena. Även om olika historian således används av olika parter och för delvis olika syften sker det dock i regel helt åtskilt. Det är sällsynt att den professionella kulturmiljövården eller lokala ideella föreningar anlitas för marknadsföringskampanjer och inte heller sinsemellan dessa två grupper sker något större samarbete. Även här är Sickla köpkvarter ett undantag där Stockholms läns museum under de senaste åren anlitats av Köpkvarterens ägare. Trots utvecklingen mot en mer nyanserad syn på värdena i industriarvet och dess historia intar ekonomiska intressen och moderna krav på tillgänglighet och funktion en avgörande roll i omvandlingsprocesser. Exploatörens vision för området spelar vanligtvis en betydande roll för dess gestaltning. Den framträder tydligt när fastighetsägarna marknadsför platserna. I Nacka strand och Järla har industrihistorien framhållits som en viktig del av visionerna för områdena i omvandlingsskedet när fastighetsägarna beskrev projektet. Efter omvandlingen förlorade den historiska dimensionen dock i intresse. Istället är det vattennära läget något som t.ex. mäklare idag lyfter fram mer. Även i den pågående omvandlingen av Kvarnholmen ges läget en starkare betoning i fastighetsägarnas marknadsföring än platsens industrihistoria. Sickla köpkvarter skiljer sig därför från övriga studerade områden. Här är industrihistorien det starkaste kortet i marknadsförarnas arbete med att profilera det nya området. I Sickla finns heller inget vattennära läge att referera till. Gestaltning och platsskapande Den bebyggelse som tillkommit i de tre områden som omvandlats förhåller sig på olika sätt till den äldre bebyggelsen. För besökare i Nacka strand och i viss mån även i Järla sjö kan det vara svårt att avläsa områdenas industrihistoria trots att en stor del av industrianläggningarna finns kvar. Här har nyexploateringen varit relativt stor och strukturer och rumsligheter har förändrats på ett markant sätt. nacka strand I omvandlingen av Nacka strand kring år 1990 värdesatte antikvariska experter och myndigheter samt i viss mån även fastighetsägarna bebyggelsens äldsta delar. Vissa utvalda objekt har fått bära minnet av en lång och händelserik industriepok. De införlivades i den nya miljön som kvalitativa inslag. Ägarnas mål var att skapa ett attraktivt område och till en början planerades det som ett arbetsplatsområde. Området gestaltades på ett sätt som kom att uppfattas som exklusivt, exempelvis satsade fastighetsbolaget Arcona stort bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 17
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand på konst i närmiljön. Det exklusiva anslaget i kombination med god service och goda kommunikationer var ett sätt att konkurrera med innerstaden. Läget med utsikt över vattnet, Djurgården och inloppet mot Stockholm var kvaliteter som antogs kompensera det relativt stora avståndet till Stockholms city. Bevarandet av de äldre industribyggnaderna kan ses som ett led i strävan efter det exklusiva, de ger området en unik prägel och karaktär. Fastighetsägaren Arcona lät arkitekten Johan Nyrén gestalta Nacka strand runt 1990. Uppdraget var att forma ett modernt kontorsområde och gestaltningen är framförallt modern även om vissa referenser till industriarkitektur är skönjbara. Industriverksamheten framhävs inte och industribyggnaderna är ibland skymda av de nya och betydligt större kontors- och bostadshusen. Det gör det svårt att upptäcka spåren av industriproduktionen och än svårare att förstå hur området en gång har sett ut och använts. Att tillrättalägga närmiljön kan tolkas som ett sätt att markera avståndet till platsens historia. Planteringar och stensättningar är återkommande inslag i Nacka strand som bryter med den produktionsmiljö som fanns där tidigare. Greppet att skapa en välordnad inramning till industrins bebyggelse känns igen från andra samtida omvandlingar från 1980-talet och kan jämföras med hur delar av industrilandskapet i Norrköping och de fragment av äldre bebyggelse som finns kvar i Södra stationsområdet i Stockholm har hanterats. järla I Järla Sjö är industribyggnaderna mer synliga i området och de ger ett större platsskapande värde än i Nacka. I och med att den nya bebyggelsen i Järla har en mindre skala framträder industribyggnaderna tydligare, men även de nya byggnadernas placering ger de ursprungliga industrianläggningarna en mer markerad position i området. Det är endast industribyggnader tillkomna före 1950 som bevarats. På flera ställen har Järla Sjö samfällighetsförening tagit fram skyltar som berättar om hur byggnaderna har använts. Främst är det områdets industri- och teknikhistoria och inte minst Gustaf Daléns och Gustaf de Lavals nationella och internationella betydelse som lyfts fram. Av de många människor som verkade här under industriepoken och tiden därefter finns däremot inte många spår. Det är en utvald och bearbetad historia som förmedlas. Med hjälp av den äldre bevarade industribebyggelsen ville man i Järla ge den nybyggda småskaliga miljön autentisk småstadskaraktär. Järla har under en tioårsperiod förvandlats från ett ruffigt industriområde med tvivelaktigt rykte till ett prisbelönt, vackert och trivsamt bostadsområde. Järla sjö rymmer också mycket historia, där det mesta som gått att bevara har bevarats kan man läsa i ett citat hämtat från den hemsida som drivs av samfälligheten Järla sjö. 21 När Småstadens arkitekter fick i uppdrag att utveckla området använde de sig av en stadsplanemodell; småstaden som bland annat bygger på social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Enligt denna modell medför en kombination av boende, arbetsplatser och handel att staden blir begriplig för dess invånare. Man föredrar bebyggelse i mänsklig skala; inte för stora kvarter och inte för höga hus och, vilket är av speciellt intresse i detta sammanhang, man förordar att gamla minnesmärken bevaras och integreras i området. Tanken är att historia förstärker platsens identitet och ger de boende och verksamma i området någonting att känna stolthet över. Idealet innebär att det snarare är en generell idé om småstaden som livsmiljö än platsens, det vill säga i det här fallet Järlas, specifika historia som är den främsta inspirationskällan. Småstadens arkitektur och stadsplaneideal har i olika sammanhang beskrivits som en svensk version av det stadsplaneideal som kommit att kallas New Urbanism eller Neo-traditionalism. Nu ska det sägas att denna jämförelse inte håller hela vägen och grundarna av Småstadens Arkitekter vänder sig mot att bli beskrivna som en del av denna rörelse. Men reaktionen och kritiken mot den modernistiska arkitekturen och inte minst mot det stadsplaneideal som ledde till en funktionsuppdelning av staden är grundläggande för såväl Småstadens Arkitekters idéer som för New Urbanismrörelsen. Om modernismen har ankla- 18 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka gats för att vara historielös omfamnar New Urbanism-rörelsen tvärtom spåren av det förflutna. I Järla Sjö fanns dessa spår på plats färdiga att renodlas och förstärkas. Spåren av det förflutna ska bidra till att ge den nya platsen en känsla av kontinuitet, vilket i sin tur förväntas leda till en känsla av samhörighet bland invånarna en känsla av att leva på en särskild plats som inte är som alla andra vanliga bostadsområden. Det är intressant att notera att medan man i gestaltningen av Järlas utomhusmiljö använder sig av områdets historia för att skapa en ombonad och trygg småstadskänsla så anknyter interiörerna i de bevarade industribyggnaderna med sina framträdande industrielement istället till en urban, och global, storstadsestetik, där industrihistorien utgör ett miljöskapande inslag. Företaget Stockholm Modecentrum, vars affärsidé är att hyra ut showrooms där modeföretag kan visa upp sina kollektioner för inköpare, låg till för några år sedan på Liljeholmen i södra Stockholm. Lokalerna byggdes i slutet av 1980-talet men i slutet av 1990 talet började de kännas omoderna eller för åttiotal, som en medarbetare uttryckte saken. Det räckte inte längre att tillhandahålla praktiska lokaler. Man ville också ge sina besökare en upplevelse, och då är byggnaden och den miljö den erbjuder av stor betydelse. I Järla såg företaget potentialen i de gamla industrilokalerna och förstod att här skulle det finnas möjlighet att skapa ett nytt och spännande koncept. Arkitektkontoret Strategisk Arkitektur skapade en miljö där den råa fabrikskänslan skulle behållas. Om Liljeholmslokalerna beskrevs som daterade och hopplöst ute, så framställdes de nya lokalerna tvärtom som moderna och samtidigt tidlösa. Lokalernas utformning ansluter till den estetik där begrepp som rå fabrik genom att kombineras med en modern inredningsarkitektur signalerar något nytt, ungdomligt, kreativt och spännande. Lundaetnologen Robert Willim har träffande kallat denna form av estetisering av industriarvet för industrial cool. 22 Han påpekar att det är först när industribyggnaden har förlorat sin ursprungliga funktion, när tillverkningen har flyttat utomlands, som detta arv kan omformas och estetiseras. På samma sätt argumenterar sociologen Sharon Zukin när hon beskriver hur industriområden och andra områden med låg status i New York omvandlats. När nya ekonomiskt starkare grupper bosätter sig i området försvinner den tidigare verksamheten och många gånger även de som bott i området. 23 Trots det marknadsförs och upplevs områdena som genuina och autentiska. Hon menar att betydelsen av vad autentiskt är idag ges betydelsen av en upplevelse som konsumeras och därmed också kan säljas till dem som betalar bäst. 24 På Modecentrets hemsida framhålls att arkitekturen i de två byggnaderna som företaget disponerar präglas av dess historia. Vi skulle dock vilja säga att det åter är en generell fabriks- eller industriestetik som lyfts fram. Vad som är specifikt för den turbin-, läder- och ättikstillverkning som har bedrivits på platsen är svårt att avläsa i miljön. För att använda Zukins resonemang om autenticitet skapas en upplevelse av en oproblefigur 7. Stockholms Modecenter i f.d. Turbinhallen i Järla Sjö. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008 0536. bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 19