Till: Tolktjänstutredningen Från: Föreningen Tolkledarna Synpunkter på utkast daterat 110912 Tolkledarna har ombetts att i anknytning till mötet med utredarna 110927 inkomma med skriftliga synpunkter på föreliggande utkast. Vi anser, på det stora hela, att utkastet beskriver dagens tolktjänst på ett sätt som vi kan känna igen oss i och vi instämmer helhjärtat i de problemdefinitioner som gjorts. Redovisning av material, diskussion och analys vittnar om att utredarna tillgodgjort sig den information som finns att tillgå och de synpunkter som inkommit. Ansatsen i förslaget är övergripande mycket bra. Hur väl en sådan framtida organisation sedan i realiteten kommer att vara kostnadseffektiv och samtidigt upplevas av tolkanvändarna som brukarorienterad och ändamålsenlig kommer att avgöras av en mängd frågor på detaljnivå och av den praktiska tillämpningen t ex i upphandling av leverantörer. Vi vill nämna att det utifrån ett tolkanvändarperspektiv skulle kunna argumenteras för att en framtida tolktjänst borde vila på en annan ideologisk grund med en rättighetslagstiftning som ger tolkanvändare obegränsade möjligheter till tolktjänst i alla de situationer där behov av tolk kan finnas, men vi ser också möjligheten att, som ett första steg i den riktningen och i enlighet med utredningens direktiv, förbättra tolktjänsten inom de ramar som är givna. Vi vill i det följande peka på några av de saker som vi anser vara av avgörande betydelse för om det föreliggande förslaget ska ge en bättre tolktjänst i realiteten och ge några exempel på frågor som inte får tappas bort om och i så fall när man går vidare i arbetet med en ny organisation. Tanken om en ingång är mycket tilltalande och att samla tolktjänsten i en statlig myndighet är utan tvekan rätt väg att gå. Vi kan se att det är ett dilemma att man inte kan (eller kanske snarare att det inte finns en politisk vilja att) skapa en särlösning i förhållande till ansvars- och finansieringsprincipen och att det förslag som nu ligger är en kompromiss där det behöver tydliggöras var gränserna för den nya myndighetens olika sorters ansvar går. Det gäller ansvar för finansiering, ansvar för utförande, ansvar för upphandling och tecknande av ramavtal, ansvar för kvalitetsuppföljning och klagomål, ansvar för att registrera och utveckla tolkars kompetens, ansvar för tolkars arbetsmiljö och utbildning, ansvar för statistik, ansvar för tillsyn osv osv. Några exempel på frågor som vi har diskuterat är: Vad får eventuella gemensamma ramavtal för konsekvenser utifrån konkurrens- och kommunallagstiftning utan en tydlig speciallagstiftning? Hur långt är det praktiskt och juridiskt möjligt att samordna tolkresurserna och tillgången till specialistkompetenser mellan olika myndigheter med eget betalningsansvar? Vad händer med tolkanvändarnas valfrihet när många myndigheter skall erbjuda egna lösningar? Vad händer med de uppdrag som fortfarande är oreglerade, t ex de privata utbildningarna? Vad innebär det att arbetsgivaren har kvar ett eget ansvar för att erbjuda tolk? Vad kommer det att innebära i praktiken att statliga resurser delvis samordnas? Kommer också tolkanvändarna att kunna vända sig till tolktjänstmyndigheten för råd och stöd i relation till den tolktjänst man erbjuds (eller nekas) hos andra myndigheter? Hur löser man de situationer där den andra myndigheten är ansvarig enligt ansvars- och finansieringsprincipen men det innebär orimligt höga kostnader för den enskilda myndigheten (m a o de flesta när det gäller t ex tolk i kommunal utbildning)? Kort sagt så kan vi se att många frågor löstes om ALLT ansvar för ALL tolktjänst samlades i en myndighet. Men då detta inte är innebörden i förslaget vill vi betona vikten av att betänkandet förhåller sig på ett tydligt sätt också till all den tolktjänst som hamnar utanför den föreslagna nya myndighetens ansvar. Vi efterfrågar tydliga formuleringar kring vem som i så fall istället har
ansvaret, vad som behöver utredas vidare innan man kan svara på vem som har ansvaret och vilka möjligheter som finns att eventuellt längre fram inkorporera ytterligare områden i den nya myndighetens verksamhet. Några exempel på områden som vi har diskuterat kring är: tolkning till doktorander som står med ett ben i utbildning och ett ben i arbetsliv, tolkning på öppna föreläsningar i högskola/universitets regi men med åhörare som är där antingen i tjänsten eller på fritiden, tolkning till politiskt engagerade (i andra organisationer än de egna intresseorganisationerna), tolkning på privata utbildningar, tolkning i samband med behandling i alternativ hälso- och sjukvård och, sist men absolut inte minst, tolkning till och från andra talade eller tecknade språk än de svenska. I dessa frågor handlar det ju inte bara om vem som ska finansiera tolkningen utan också om att tolkanvändaren ska kunna erbjudas tolk med rätt kompetens i förhållande till uppdraget. Det tydliga ställningstagandet för en tolktjänst med språkperspektiv, istället för vårdperspektiv, är mycket bra. Vi upplever att, förutom de allmänna problemen med otydligt regelverk och betalningsansvar, så utgörs de största praktiska hindren i vår yrkesutövning idag av ett alltför utpräglat sjukvårdstänk i tolkverksamheten. Vi är rädda att det blir en svår avvägning för den nya organisationen att hitta balansen mellan denna så avgörande brytning med det gamla systemets invanda tankemönster och bevarandet av den befintliga kunskapen inom tolktjänstområdet. Vi upplever också att man i indelningen i primära och sekundära tolkanvändare ändå hänger sig fast litegrann i ett patient- tänk och vi vill ifrågasätta om den uppdelningen verkligen är nödvändig? Varför måste t ex primära men inte sekundära tolkanvändare registrera sig hos myndigheten? Är det i det sammanhanget inte också lite motsägelsefullt att tolkning på högre utbildning måste fortsatt vara högskolans ansvar för att tolkkostnaden inte kan särskiljas från det pedagogiska stödet för studenter med funktionshinder? Vi instämmer i analysen att en statlig myndighet ger förbättrade förutsättningar att möta behov av specialistkompetens och att ett nationellt tolkregister skulle vara bra, även om det uppstår frågor enligt ovan kring möjligheten att samordna tolkresurser som finns hos olika myndigheter. Dessvärre tvingas vi senare i texten att konstatera att vår definition av specialistkompetens inte verkar vara samstämmig med er. Det exempel som ges på en tolksituation för Arbetsförmedlingen skulle vi inte definiera som komplicerad utöver vad alla tolkar i sin grundkompetens och med rätt förberedelse ska kunna hantera. Däremot menar vi att det finns behov av specialistkompetens bland annat inom ett flertal talade och tecknade språk utöver svenska, såväl som internationellt/europeiskt anpassat teckenspråk, och många akademiska ämnen. I anknytning till språken så upplever vi att det internationella perspektivet på en framtida tolktjänst finns med i utkastet ända fram till förslagsdelen, där plötsligt hela tanken om den framtida tolkanvändaren som en världs-, Europa- och nordisk medborgare kullkastas då man utesluter tolkning av andra språk än talad och tecknad svenska ur myndighetens uppdrag. Vem ska i så fall istället ha ansvar för detta? Tolkning från andra språk än de svenska sker inte uteslutande på högre utbildning, utan även på gymnasienivå, i arbetslivet, i föreningslivet, i fritidsaktiviteter och så vidare. Inte heller stämmer det med vår uppfattning att kompetensen inom dessa områden uteslutande finns på universitetsorterna. Vi anser alltså att det ska vara Tolkmyndighetens uppdrag att också tillhandahålla kompetens i tolkning från de språk som efterfrågas av tolkanvändarna. Att det finns en förhoppning om att ändå kunna fortsätta erbjuda detta räcker troligen inte då leverantörerna också måste ges den möjligheten genom reglering av arvoden i de upphandlade avtalen. Språk är en specialistkompetens som det kostar mycket att utveckla och upprätthålla och om man ska kunna fortsätta att erbjuda denna så måste den kunna finansieras genom högre arvoden för den typen av tolkning. Detsamma gäller för andra specialistkompetenser, t ex i specifika tolkmetoder och inom vissa ämnes- /samhällsområden,
där kvaliteten på den erbjudna tjänsten måste kopplas till hur man i upphandling formulerar kvalitetskrav för dessa olika inriktningar. Vi ser också en risk att ansökan om tolkning i samband med utlandsresor nästan alltid kan nekas utifrån avsaknaden av en skyldighet att tillhandahålla tolkning från andra språk. I det sammanhanget vill vi igen peka på att myndighetens beslut om avslag av tolktjänst bör kunna prövas på något sätt för att systemet för tolktjänst ska uppfattas som rättssäkert. Även om det inte är en rättighetslagstiftning och även om beslutet inte överprövas i domstol så bör utredningen ändå föreslå någon form för prövning som anses lämplig för ändamålet. Utredningens grundtanke om ett större tolkanvändarinflytande är en självklar förutsättning för bättre upplevd kvalitet. Att tillämpa LOV på tolktjänsten öppnar utan tvekan upp för nya möjligheter för både tolkanvändare och utförare, men det väcker också många frågor kring hur valfriheten kommer att kunna tillämpas i praktiken: Möjligheten att välja EN leverantör för hela sitt behov av tolkning uppfyller troligen inte tolkanvändarnas behov av och syn på valfrihet. För att valfriheten ska vara praktiskt användbar för tolkanvändarna behöver man kunna välja leverantör inför varje enskilt uppdrag, beroende på uppdragets art och leverantörens specialisering. Eller möjligen olika leverantörer för olika områden i livet t ex arbetsliv, hälso- och sjukvård osv - men en sådan indelning skulle förmodligen också skapa nya gränsdragningsproblem som inte är önskvärda. Att man hänvisar till varje leverantör att uppfylla önskemål om specifik tolk är däremot helt rimligt. En annan fråga är hur valbara leverantörer förhåller sig till icke- vals- alternativet när tolkmyndigheten ska ta ställning till de ekonomiska förutsättningarna för att tillhandahålla tolk. Om det, liksom i många landsting idag, blir så att av myndigheten anställda tolkar och kanske också timanställda tolkar/arvodestolkar ska sysselsättas innan en valbar leverantör kan komma på fråga innebär systemet ingen förbättring i praktiken. Ytterligare en fråga uppstår avseende hur man bedömer inom vilka områden (och här förutsätter vi att det avses regionala områden och inte samhällsområden med hänsyn till gränsdragningsproblematiken) myndigheten kan upphandla enligt LOV eller måste hålla fast vid LOU man kan ju omöjligt veta på förhand vilket underlag för LOV som finns i ett område, då nya verksamheter kan uppstå i syfte att erbjuda tolktjänst enligt LOV. Man får inte heller glömma bort att även om man väljer upphandling enligt LOU så måste denna inte nödvändigtvis ske utifrån enbart lägsta- pris. Hur finansieringsansvaret tillämpas i praktiken kommer som tidigare nämnts också att påverka valfriheten. Om tolktjänst ska organiseras/upphandlas också av alla dessa andra myndigheter vad händer då med valfriheten i de situationer där annan myndighet är ansvarig? Den faktiska brukarorienteringen och valfriheten kommer att avgöras i hög grad av utformningen av krav, kriterier och avtal vid upphandling av leverantörer. Här måste vi som är tilltänkta leverantörer ges goda möjligheter att vara med och komma med synpunkter i utformningen av organisation och upphandlingsunderlag, och vara en fullvärdig förhandlingspart som inte, såsom det ofta varit i de upphandlingar som tidigare gjorts av tolktjänst, bara åläggs att godkänna färdiga, mer eller mindre väl genomtänkta, avtalsmallar och kriterier. Även prislappen för tjänsten kommer naturligtvis att vara avgörande för hur god kvalitet leverantörerna kommer att kunna erbjuda. I det sammanhanget har det nationella tolktjänstrådet en oerhört viktig uppgift i att förmedla till myndigheten vad det är de själva upplever som god kvalitet. Men det är också oerhört viktigt att utförarna leverantörerna och tolkarna själva genom Tolkledarna och STTF ges möjlighet att vara med och tala om vad som krävs ur ett utförarperspektiv för att kunna erbjuda t ex den kontinuitet i utförandet som vi vet behövs för att kunna uppfylla tolkanvändarnas förväntningar
på kvalitet i tolkningen. Förslaget bör tydliggöra hur sådan samverkan ska ske och det skall beredas plats för representanter för utförarna i samverkansråd och tolktjänstråd. Det finns en del särskilda frågor i utredningen som vi anser att det i första hand är tolkanvändarna själva som behöver ta ställning till, men som vi ändå kort vill nämna: När det gäller valfrihetstimmarna är vi lite kluvna. Å ena sidan är möjligheten att själv kunna prioritera upp det som är viktigt för mig positiv, men å andra sidan kan timantalet upplevas som väldigt begränsande och risken finns att det uppstår en massa frågor om den praktiska tillämpningen. Kan man prioritera upp ett uppdrag som bristas med kort varsel? Kan man prioritera upp önskad tolk om man tilldelats annan tolk? Om kvaliteten på tolkningen på det prioriterade uppdraget inte uppfyller mina förväntningar kan jag begära att timmarna återförs till timbanken då? Kan timmarna användas för tolkning i utlandet och innebär det i så fall att de extra kringkostnader som uppstår i det sammanhanget inte heller ska prövas? Vi har också en del funderingar kring den försöksverksamhet med tolktjänst utan behovsprövning som föreslås. Vad innebär den i förhållande till oreglerade situationer och andra myndigheters finansieringsansvar skulle man i försöksverksamheten erbjuda även sådan tolkning? T ex tolkning från andra språk eller tolkning på en privat utbildning? När en försöksverksamhet begränsas till ett regionalt eller samhällsområde hur kan resultatet överföras till landet eller tolkbehovet som helhet? Slutligen vill vi bara kort nämna ytterligare några små frågetecken avseende det skrivna: På ett par ställen i texten står det att arbetsgivarna har fortsatt ansvar för tolkning på arbetsplatsen men i sammanfattning och diskussion på mötet uppfattade vi att frågan om tolkning på arbetsplatsen är löst inom myndighetens ansvar. Vad avses i texten med arbetsgivarnas fortsatta ansvar? Finns det konkreta idéer om hur samverkan med utbildningsanordnare avseende tolkregistret och samordning av tillgången till specialistkompetenser ska se ut? Vi menar att det absolut finns fortsatt möjlighet för och intresse av samverkan mellan utbildningstolkar trots att tjänsten på de flesta håll har upphandlats men det skulle inte desto mindre vara en fördel om forum för sådan samverkan kunde skapas inom myndighetens ansvar för kvalitetsutveckling. På något eller flera ställen i texten (t ex 6.2.7) hänvisas till synpunkter från företrädare för tolkcentralerna.., tolkanvändarnas intresseorganisationer och de primära tolkanvändarna har andra tolkanvändare än intresseorganisationerna tillfrågats? Eller avses kanske de sekundära tolkanvändarna? Sammanfattningsvis vill Tolkledarna betona följande: Tolkutredningens förslag måste täcka in ansvaret för all tolktjänst, även den som inte föreslås ingå i den nya myndighetens ansvar. Förslag på hur man kan gå vidare med utredning av och kvalitetsutveckling inom de områden som myndigheten inte kommer att ansvara för bör redovisas. Den framtida tolktjänstens kvalitet kommer att avgöras av den praktiska tillämpningen av förslaget i organisation och upphandling. De tilltänkta leverantörerna måste tillfrågas om lämplig utformning av avtalskriterier. Former för myndighetens samverkan med utförarna måste också föreslås.
Det är viktigt att tolkanvändarnas behov av tolkning till och från andra talade och tecknade språk än svenska tillgodoses. Denna sammanställning av våra medlemmars synpunkter har framarbetats av Tolkledarnas arbetsgrupp för tolktjänstutredningen bestående av: Jannice Rådahl, ordförande Catarina Hansson, sekreterare Niclas Rönnmark, särskilt sakkunnig För Tolkledarna Catarina Hansson Sekreterare