Rapport Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008

Rapport Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 Polisavdelningen Micaela Bodelius 2008-02-19

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 2 (24) INNEHÅLL 1 ÖVERGRIPANDE BEDÖMNING... 3 2 UPPDRAG OCH AVGRÄNSNING... 3 2.1 Polisens risk- och sårbarhetsanalysmodell... 4 2.2 Brister i modellen... 8 2.3 Hur sprids kunskapen och redovisningen?... 8 3 ROLL OCH ANSVARSOMRÅDE... 8 4 ÖVERSIKT AV HOT OCH RISKER... 10 4.1 Aktörsstyrda händelser (Brott)... 10 4.2 Aktörsstyrda, i förväg kända händelser... 11 4.3 Icke-aktörsstyrda händelser (t.ex. Olyckor)... 11 5 ANALYSERADE SITUATIONER... 11 5.1 Riskvärdering... 12 5.2 Händelser som utgör störst risk... 14 6 BEDÖMNING AV POLISENS FÖRMÅGA... 14 6.1 Övergripande bedömning av Polisens förmåga... 15 7 ÅTGÄRDER... 21 7.1 Krisledningsförmågan... 22 7.2 Operativa förmågan... 23 7.3 Förmåga i samhällsviktig verksamhet... 24

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 3 (24) 1 Övergripande bedömning Under hösten 2005 startade Rikspolisstyrelsen (RPS) projektet för riskoch sårbarhetsanalys, RSA-projektet, för att utveckla lämpliga gemensamma och enhetliga metoder som kan mäta polisens nationella krisberedskapsförmåga. Genom att identifiera sårbarheter i förmågan kan åtgärdsförslag tas fram som i förlängningen syftar till att höja polisens förmåga att hantera olika typer av kriser. För att identifiera och bedöma de risker som allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom någon eller några av polisens ansvarsområden genomförde RSA-projektet under år 2006 en nationell riskanalys. Under våren 2007 utvecklades en för Polisen skräddarsydd sårbarhetsanalysmetod (förmågeanalys) för att identifiera sårbarheter och bedöma polisens förmåga att hantera de risker som togs fram i riskanalysen. Då framtagna metoder under året har införts och i dagsläget tillämpas kan RPS för första gången redovisa en helhetsbild av polisens nationella krisberedskapsförmåga. Samtliga polismyndigheter, Rikskriminalpolisen (RKP) och Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har skickat in underlag till analysen. Bedömningen av polisens förmåga visar att polisens krisberedskapsförmåga är i huvudsak god även om den har vissa brister. Krisledningsförmågan får generellt något högre utfall än den operativa förmågan. Polisen har en god förmåga att leda minutoperativt och strategiskt samt påbörja åtgärder, men har en bristfällig förmåga att vid en kris samverka med andra aktörer samt genomföra åtgärder. Det finns även regionala skillnader. De västra och östra polismyndigheterna har generellt en högre krisberedskapsförmåga än de myndigheter som befinner sig i de norra länen. 2 Uppdrag och avgränsning Rikspolisstyrelsen har, enligt 9 Förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap, sammanställt en översiktlig risk- och sårbarhetsanalys för svensk polis. Denna analys följer Krisberedskapsmyndighetens (KBM) vägledning för statliga myndigheter (KBM:s dnr 0050/2006) och den disposition för rapportering som anges i bilagan i samma skrift. Polisen liksom samhället i övrigt befinner sig i ett omställningsskede. Att lämna ett väl inarbetat system med relativt klar säkerhetspolitisk hotbild för att övergå i en ny krisberedskap med breddad och mer diffus

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 4 (24) hotbild kräver ändrade, och i vissa fall, nya förmågor hos Polisen. RSA ingår som ett led i att identifiera områden i behov av beredskapshöjande åtgärder för att kunna matcha den bredare hotbilden. Erfarenheterna från tidigare arbete med polisens risk- och sårbarhetsanalysarbete visar att polismyndigheternas analyser är mycket olika utformade och tar upp varierande nivåer av risker och sårbarheter. Det är också stora skillnader i typ av risker och sårbarheter som redovisas. För RPS har det varit svårt att jämföra och sammanställa analyserna och att skapa en övergripande analys för polissektorn. RPS har därför sett ett stort behov av att ta fram en gemensam RSAmodell och startade i september 2005 RSA-projektet som pågår t.o.m. september 2008. Det övergripande syftet med projektet är att förbättra polisens förmåga att förutse, förebygga och hantera kriser. För att åstadkomma detta måste RPS bli bättre på att samordna arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser. Det är också nödvändigt att Polisen arbetar på liknande sätt, har samma grundförutsättningar att hantera olika typer av kriser och att det finns generella krav på krisberedskapsförmågan. Övergripande mål för RSA-projektet: Utveckla en enhetlig arbetsmetod och rapporteringsmall för polisens risk- och sårbarhetsanalyser. Göra en nationell risk- och sårbarhetsanalys för Polisen baserad på metoden och mallen. Presentera åtgärds- och prioriteringsförslag för att förbättra polisens krishanteringsförmåga. 2.1 Polisens risk- och sårbarhetsanalysmodell Nedan beskrivs de arbetsmetoder och den rapporteringsmall som har tagits fram inom ramen för RSA-projektet och som idag tillämpas. 2.1.1 Polisens krisberedskapsstrategi För att veta vilken krisberedskapsförmåga Polisen önskar uppnå har RPS tagit fram mål och strategier för polisens krisberedskap för år 2008-2012. Risk- och sårbarhetsanalys utgör således ett verktyg för att mäta att den önskade krisberedskapsnivån har uppnåtts. Krisberedskapsstrategin beskriver tre övergripande mål som ska styra Polisens arbete. 1. Polisen ska lokalt och nationellt senast vid utgången av 2010 ha en god förmåga att upptäcka händelser som kan leda till kriser, fatta beslut för genomförandet av polisiära åtgärder vid kriser, kommunicera lägesbild i krisen och samordna vidtagna åtgärder i kriser. (Krisledningsförmåga)

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 5 (24) 2. Polisen ska lokalt och nationellt senast vid utgången av år 2011 ha en god förmåga att vid kriser aktivera resurser samt initiera och utföra åtgärder. (Operativ förmåga) 3. Polisen ska lokalt och nationellt senast vid utgången av 2012 ha en god förmåga att anpassa ordinarie verksamhet och samtidigt med uthållighet hantera krisen. (Förmåga i samhällsviktig verksamhet) För att uppnå en god krisberedskapsförmåga ska Polisen bland annat utveckla kompetenshöjande åtgärder på både lokal och nationell nivå. Polisen ska även, i samverkan inom organisationen och tillsammans med andra myndigheter, ta fram rutiner och planer för att effektivisera förberedelserna för och hanteringen av en kris. Flera framgångsfaktorer har identifierats och deras implementering anses utgöra en förutsättning för att Polisen ska nå sina mål: Omvärldsanalysfunktion (Krisledningsförmåga) Enhetligt utbildade ledningsfunktioner (Krisledningsförmåga) Samverkansfunktion (Krisledningsförmåga) WIS (Krisledningsförmåga) Nationellt förstärkt förmåga (Operativ förmåga) Utbildad personal i särskild polistaktik (SPT) (Operativ förmåga) Bastaktikutbildning (Operativ förmåga) Kunskaps- och metodutveckling av SPT-konceptet (Operativ förmåga) Genomlysning för att identifiera sårbarheter i de verksamhetsområden som måste vara robusta. (Förmåga i samhällsviktig verksamhet) 2.1.2 Den nationella riskanalysen För att Polisen ska kunna förbättra sin krisberedskapsförmåga måste sårbarheten analyseras. Brister i förmågan identifieras genom att man bedömer förmågan i relation till de händelser och kriser som kan tänkas inträffa, därav behovet att göra en riskanalys. För att kunna göra en bedömning av polisens nationella krisberedskapsförmåga måste samtliga polismyndigheter, RKP och SKL utgå från samma händelser eller risker. Därför har projektet för risk- och sårbarhetsanalys valt att göra en nationell riskanalys som samtliga utgår ifrån. 1 Grovanalys, som är en metod för att göra en översiktlig kartläggning av de viktigaste riskerna, har använts som analysverktyg. Genom att använda tidigare erfarenheter och kunskap får man en preliminär uppskattning av vilka hot som kan medföra allvarliga risker. Inför nästa års risk- och sårbarhetsanalys ska samtliga polismyndigheter, RKP och SKL göra en egen lokal riskanalys för att fånga upp lokala förutsättningar, men för att RPS ska kunna göra jämförelser mellan länen och få 1 Grovanalys riskanalys för att värdera externa risker och hot, Rikspolisstyrelsen, 2006-10-17

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 6 (24) en helhetsbild av polisens krisberedskapsförmåga måste de även bedöma sin förmåga utifrån samma händelser. Underlag till riskanalysen inkluderar bland annat dagsrapporter från Rikskommunikationscentralen (RKC) under år 2005. Av FAP (föreskrifter och allmänna råd) 465-1 framgår att RKC ska underrättas om större händelser inträffar. 2 Detta innebär att rapporterna utgör ett underlag för redan inträffade händelser. Till det samlade underlaget har polismyndigheterna även gett förslag på fem händelser som de anser utgör störst risk för deras verksamhet. Även Räddningsverkets (SRV) olycksdatabas och Krisberedskapsmyndighetens omvärldsexempel har utgjort underlag för den nationella riskanalysen. Alla potentiella händelser värderas inte i riskanalysen. Anledningen är helt enkelt att alla de risker som kan tänkas inträffa inte kan förutsägas. RPS har istället valt att titta på ett antal hot inom tre olika risktyper, icke-aktörsstyrda händelser (olyckor), aktörsstyrda, i förväg kända händelser (urartade demonstrationer och evenemang) samt aktörsstyrda händelser (brott). Grundtanken är att om vi kan bygga upp vår krisberedskapsförmåga för att hantera de hot som finns inom respektive kategori är vi rustade att hantera övriga händelser som inte kan förutsägas, men som ingår i dessa risktyper. En mer utförlig beskrivning av de hot som har värderats i riskanalysen finns i avsnitt översikt av hot och risker. 2.1.3 Polisens förmågeanalys Hur väl Polisen klarar att hantera konsekvenserna av en händelse är ett mått på sårbarheten och att göra en sårbarhetsanalys handlar om att lyfta fram brister i krisberedskapsförmågan. För att RPS ska få en uppfattning om Polisens nationella förmåga att hantera de risker som har tagits fram i riskanalysen krävs ett metodstöd. Polisens förmågeanalys består av ett frågeunderlag på ca 250 frågor i enkätform. Frågorna är indelade i åtta olika delförmågor: förutse kriser, leda (tre nivåer: strategiskt, övergripande operativt, minutoperativt), samverka, kommunicera, påbörja åtgärder och genomföra åtgärder. Inom varje delförmåga ställs frågor om kompetens, samverkan, övningar, uthållighet, utrustning, tekniska system m.m. som liknar de indikatorer som KBM har tagit fram inom ramen för förmågebedömningen. 3 2 FAP 465-1 Rikspolisstyrelsen föreskrifter och råd om larm mm. 3 Se Risk- och sårbarhetsanalyser -vägledning för statliga myndigheter (KBM:s dnr 0050/2006) s. 44-47

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 7 (24) Krisledningsförmåga Förutse Leda (strategisk, övergripande, minutoperativ) Samverka kommunicera Operativ förmåga Påbörja åtgärder Genomföra åtgärder Målet med risk- och sårbarhetsanalyser är att höja den generella krisberedskapsförmågan för att kunna hantera även det oförutsägbara. Frågorna i enkäterna är därmed relativt generella och kan tillämpas på alla typer av risker. Man behöver alltså inte läsa frågorna utifrån ett specifikt scenario. Vissa frågor är dock kopplade till de risker som har tagits fram i riskanalysen för att se om vissa händelser eller scenarier ställer särskilda krav på förmågan (t.ex. vad gäller uthållighet, utrustning etc.). Man kan t.ex. tänka sig att förmågan att leda i kriser är densamma oavsett vilken kris som inträffar, medan olika typer av kriser kan ställa varierande krav på förmågan att påbörja eller genomföra åtgärder (en CBRNE-händelse ställer t.ex. högre krav på kompetens och utrustning) Metoden har tagits fram i samråd med polismyndigheterna för att underlätta förankringsprocessen, vinna legitimitet och för att få en produkt som är användbar. Metoden har tagits fram i fyra steg: 1. Tre workshops hölls i januari-februari 2007 med representanter från samtliga polismyndigheter med bred polisiär erfarenhet för att identifiera vilka förmågor Polisen bör ha för att kunna hantera framtagna risker. Även räddningstjänst och sjukvård deltog i arbetet för att identifiera polisiära förmågor. 2. I slutet av februari hölls ett seminarium med operativa chefer för att testa underlaget och för att påbörja en diskussion om vilka krav man kan ställa på svensk polis. 3. Under mars genomfördes fyra träffar (Örebro, Umeå, Malmö, Linköping) med syfte att samla samtliga polismyndigheter och testa underlaget. 4. Efter att ha strukturerat upp, rangordnat och finslipat frågorna ytterligare skickades underlaget till en referensgrupp. Metoden beslutades den 12 september av polisavdelningschefen. RSA-handläggare på respektive polismyndighet genomförde utbildning i metoden den 22-23 oktober 2007. Under utbildningsdagarna fick de även i uppgift att utse personer vid sin myndighet som är bäst lämpade att besvara frågorna för respektive delförmåga. En person med informationsansvar skulle t.ex. kunna besvara frågor kring kommunicera och en kommenderingschef kan vara lämplig att svara på frågor om leda på den övergripande operativa nivån. Den 14 december inkom polismyndigheterna, RKP och SKL med underlaget. Svaren har sedan kodats, lagts in manuellt i en Excel fil och har därefter analyserats.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 8 (24) Eftersom den verksamhet som RKP och SKL bedriver ser annorlunda ut i jämförelse med polismyndigheterna kan inte alla 250 frågor i polisens förmågeanalys tillämpas. Under 2008 kommer därför deras respektive förmågebedömning att redovisas separat. RPS planerar att ta fram två separata enkäter för RKP respektive SKL med frågor som kan appliceras direkt på deras verksamhet. I förmågeanalysen fokuserar frågorna främst på krisledningsförmåga och operativ förmåga. Förmåga i samhällsviktig verksamhet att motstå allvarliga störningar berörs inte i samma grad trots att polisens verksamhet är samhällsviktig ur ett krisberedskapsperspektiv. Polisen måste säkerställa att verksamheten kan bedrivas på en sådan nivå att samhället fortfarande kan fungera även om en kris skulle inträffa och kunna garantera grundläggande service, trygghet och omvårdnad. En kartläggning av sårbarheter i polisens verksamhet kommer att påbörjas under 2008. Detta gäller främst robusthet i krisledningsförmågan och den operativa förmågan, men även för att säkerställa att den ordinarie verksamheten fortgår trots en inträffad kris. 2.2 Brister i modellen Det finns en del brister i den modell som RPS har tagit fram. Frågorna i förmågeanalysen kan förfinas ytterligare för att säkerställa att vi mäter rätt saker. För att undvika alltför vida tolkningar har RPS försökt ge instruktioner till hur man ska svara och försökt begränsa svaren med svarsalternativ. Vissa frågor ger dock fortfarande ett alltför stort utrymme för tolkningar. Även viktningen av frågor kan vara något snedvriden och kan påverka resultatet. Samtliga identifierade brister ska så långt det är möjligt åtgärdas inför nästa risk- och sårbarhetsanalys. 2.3 Hur sprids kunskapen och redovisningen? I projektet för risk- och sårbarhetsanalys ingår en informatör som har tagit fram en kommunikationsplan för hur projektet ska förankras internt och externt samt hur resultaten och redovisningen ska spridas. Viktiga budbärare är RSA-handläggare vid respektive polismyndighet, RKP och SKL. De har en självklar roll i förankringsprocessen och har fått användbara verktyg för att underlätta förankringen av RSA-arbetet internt. Redovisningen kommer att spridas internt, men även externa myndigheter kommer att få ta del av resultatet. På grund av att delar av redovisningen är hemligstämplad kommer externa myndigheter endast att få ta del av den öppna versionen. 3 Roll och ansvarsområde Enligt 9 i förordning (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap ska varje myndighet i syfte att stärka sin egen och samhällets krisbered

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 9 (24) skap årligen analysera om det finns sådan sårbarhet eller sådana hot inom myndighetens ansvarsområde som synnerligen allvarligt kan försämra förmågan till verksamhet inom området. RPS är sektorsansvarig myndighet för Polisen i samhällets nya krishanteringssystem. Med anledning av detta sektorsansvar begär RPS årligen in risk- och sårbarhetsanalyser från samtliga 21 polismyndigheter, RKP och SKL. I det följande redovisas inledningsvis det grundläggande ansvar som polisväsendet har att beakta i såväl det vardagliga arbetet som i en krissituation. Som ett led i samhällets verksamhet för att främja rättvisa och trygghet ska polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp (Polislagen (PL) 1). Till polisens uppgifter hör att (PL 2): förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten, övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat, bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal, lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen, fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser. Utöver detta ska polisen samarbeta med åklagarmyndigheterna samt andra myndigheter och organisationer vilkas verksamhet berör polisverksamheten enligt Polislagens 3. Dessa tre inledande paragrafer i PL utgör grunden för polisens ansvarsområden. Polisverksamhet bedrivs lokalt (länsvis) och nationellt. Varje län utgör ett polisdistrikt och i varje distrikt finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten (PL 4). Polisdistrikten är uppdelade i olika geografiska områden inom vilka polisverksamhet bedrivs. Inom polismyndigheterna finns olika funktionsindelningar som t.ex. ordningspolisavdelningar, kriminalavdelningar m.m. RPS är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet och har tillsyn över detta. Styrelsen ska verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet (PL 7). Enligt polislagen kan regeringen uppdra åt RPS att leda polisverksamhet för att förebygga och avslöja brott mot rikets säkerhet samt att i särskilda hänseenden leda annan polisverksamhet. I förordningen (2002:1051) 4 med instruktion för 4 Tidigare 1998:773

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 10 (24) RPS har regeringen närmare angivit när RPS har rätt att leda polisverksamhet. 4 Översikt av hot och risker Det finns många hot som påverkar Polisens förmåga. För att identifiera risker i den nya breddade hotbilden inom Polisens ansvarsområde har RSA-projektet sammanställt en så kallad händelselista. Händelserna har delats in i tre olika kategorier: aktörsstyrda händelser (brott), aktörsstyrda, i förväg kända händelser samt icke-aktörsstyrda händelser (t.ex. olyckor). Enligt förordning 2006:942 ska riskanalysen identifiera de händelser i samhället som får konsekvenser för samhället och dess medborgare och därigenom påverkar polisens krisberedskapsförmåga. Det är alltså inte händelser som får direkta konsekvenser för Polisens verksamhet som analyseras. Händelserna inkluderar hot där polisen har en huvudroll, men också händelser (t.ex. brand och översvämning) där polisen har ett mindre ansvar än andra aktörer. RPS har valt ut variabler som avgör huruvida händelser inkluderas i listan. Variablerna är följande: hot mot demokrati (1), hot mot liv (2), hot mot fysisk hälsa (3a) eller psykisk hälsa (3b) eller hot mot egendom (4). Variablerna rangordnas, vilket innebär att en händelse måste uppfylla variabel 1 (dvs. hot mot demokrati) och/eller samtliga för att ha uppfyllt kriterierna för att kunna bli en kris. I listan identifieras 24 typhändelser som i sin tur har delats in i 54 delhändelser. 5 4.1 Aktörsstyrda händelser (Brott) Kategorin avser brott enligt Brottsbalken som är ett av polisens grunduppdrag (tillsammans med trygghet). Händelser som mord, rån, stöld och människorov är en del av polisens arbete och därför ett naturligt val att inkludera i händelselistan. 1. Mord 2. Grov misshandel 3. Grov skadegörelse 4. Grov stöld 5. Människorov 6. Angrepp på samhällsviktig anläggning 7. Olaga intrång 8. Spridande av kemikaliskt ämne 9. Spridande av biologiskt ämne 5 Se Grovanalys riskanalys för att värdera externa risker och hot, Rikspolisstyrelsen, 2006-10-17

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 11 (24) 10. Spridande av radiologiskt/nukleärt ämne 11. Rån 12. Våldtäkt 4.2 Aktörsstyrda, i förväg kända händelser Till denna kategori ingår underlag från Göteborgsdemonstrationerna år 2001, Reclaim the street år 2003 samt händelser som Västtyska ambassaden år 1975. Därtill inkluderas även händelser kring offentlig tillställning, allmän sammankomst, statsbesök samt intresse mot andra länders ambassader och beskickningar. 13. Urartad demonstration 14. Urartat evenemang 4.3 Icke-aktörsstyrda händelser (t.ex. Olyckor) Denna kategori inkluderar händelser där polisen ofta berörs, dock utan att kanske vara den som har huvudansvaret för händelsen. Här ingår t.ex. olyckor, men även eftersök av försvunnen person samt rymningar. 15. Eftersök av försvunnen person 16. Olycka med kemiskt utsläpp 17. Olycka med biologiskt utsläpp 18. Olycka med radiologiskt/nukleärt utsläpp 19. Översvämning 20. Brand 21. Pandemi 22. Snökaos 23. Olycka i allmänna samfärdsmedel 24. El/tele/it/vatten avbrott Den nationella riskanalysen kommer att uppdateras under 2008 och nya hot som kan komma att inkluderas i analysen skulle exempelvis kunna vara den typen av organiserade uppror som vi har sett i Frankrike de senaste åren, men även en ökad spridning av grov organiserad brottslighet med negativa konsekvenser för samhället. 5 Analyserade situationer För att slå fast vilka hot eller händelser som utgör störst risk har projektet för risk- och sårbarhetsanalys vid RPS utfört en riskvärdering genom att väga ihop sannolikheten att händelsen uppstår med de konsekvenser som händelsen ger upphov till.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 12 (24) 5.1 Riskvärdering 5.1.1 Sannolikhetsbestämning Sannolikhetsskalan har anpassats efter polisens uppdrag och uppfyller följande kriterier: Många händelser tenderar att vara osannolika och vi använder därmed en logaritmisk sannolikhetsskala. Det innebär att den är fingradigare på de lägre nivåerna för att man ska få större spridning av de händelser som anses vara osannolika. Sannolikhetsskalan består av flera nivåer för att få stor spridning av händelserna. Händelserna kan med enkelhet kunna placeras enligt skalan utan alltför avancerade sannolikhetsberäkningar. Tidsperioden är specificerad. Följande skala används i Rikspolisstyrelsens nationella riskanalys: Nivå Beskrivning Sannolikhet över en ettårsperiod (procent) Sannolikhet över en ettårsperiod 1 Mycket osannolikt >0.005% >1 chans på 20 000 2 Osannolikt >0.05% >1 chans på 2000 3 Sällsynt >0.5% >1 chans på 200 4 Möjligt >5% >1 chans på 20 5 Troligt >50% >1 chans på 2 Den sannolikhetsskala som har tagits fram för polisens RSA är främst inspirerad av de graderingar som används av Cabinet Office i Storbritannien. Denna logaritmiska skala graderar de händelser som kan tänkas inträffa inom en femårs period. Skalan har dock modifierats. På grund av att statistiken har avgränsats till att täcka in händelser som har inträffat under en ett års period (i det här fallet år 2005) har tidsperioden ändrats. Vid användandet av denna sannolikhetsskala beräknas procentsatsen för att bedöma hur troligt det är att en händelse inträffar. I de fall statistik inte finns att tillgå görs en subjektiv bedömning av sannolikheten. 5.1.2 Konsekvensbestämning Konsekvensgraderingarna uppfyller följande kriterier: Konsekvensskalan har samma antal graderingar, t.ex. 1-5, som sannolikhetsskalan för att underlätta avläsningen senare i riskvärderingen. Tidsperioden är specificerad och avgränsad.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 13 (24) Konsekvenskategorierna är kopplade till polisens uppgifter, det som polisen ska skydda och till de konsekvenser som får stora effekter för samhällsmedborgarna. De konsekvenskategorier som RSA-projektet har utgått ifrån är liv, hälsa och egendom. Liv Omfattar antalet personer som kan avlida som en direkt konsekvens av händelsen. Endast det akuta skedet beaktas vilket pågår till dess att den överhängande faran för liv är över. Hälsa Omfattar antalet personer som kan få så stora skador (fysiska eller psykiska) att de behöver vård, t.ex. brännskador, fysiska och psykiska chocktillstånd. Endast det akuta skedet och den omedelbara eftervården beaktas, dvs. inte långvarig behandling för psykiska besvär eller kosmetiska operationer. Egendom Omfattar direkta ekonomiska kostnader som uppstår på grund av skador på privat eller samhällsägd egendom. Tidsperspektivet omfattar händelsens inträffande till dess att ett nytt stabilt tillstånd uppnåtts, dvs. att egendomen återställts. Nivå Liv Hälsa Egendom 1 0 0 Inga. Händelsen bedöms inte medföra några ekonomiska kostnader. 2 1 1-10 Händelsen medför kostnader för privatperson/er. 3 2-10 11-50 Händelsen medför kostnader för en kommun, organisation och/eller företag. 4 11-50 51-500 Händelsen medför kostnader för minst två kommuner (dvs. en region). 5 >50 >500 Händelsen medför kostnader för minst två regioner och påverkar den nationella budgeten. För varje konsekvenskategori (liv, hälsa och ekonomi) gör man en konsekvensbedömning för alla händelser man tagit fram. Varje kategori får en siffra mellan 1 och 5. För att få en gemensam siffra på de sammantagna konsekvenserna för en händelse adderar man de olika konsekvensnivåerna (t.ex. liv= 2, hälsa= 2, egendom= 5) med varandra och dividerar med antalet konsekvenskategorier (i detta fall 3). Genom en sådan beräkning får man ett genomsnittsvärde (2+2+5= 9/3= 3) av händelsens konsekvenser.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 14 (24) För att få en mer överskådlig bild av vilka händelser som utgör störst risk lades händelserna in i en riskmatris som har sannolikhet och konsekvens på varsin axel. 6 5.2 Händelser som utgör störst risk Efter att riskvärderingen utfördes under 2006 skickades ett förslag på ett urval av risker ut på remiss både internt och externt. De händelser som till slut valdes ut var 13 händelser som utarbetades till scenarier. Samtliga har använts för att identifiera polisiära förmågor och frågorna i polisens förmågeanalys. Sex av dessa, två från varje risktyp 7, återkommer även i själva frågeunderlaget (ca 250 frågor). Aktörsstyrda händelser (brott) 1. Riktat utsläpp av kemiskt ämne 2. Riktat angrepp mot elanläggning Aktörsstyrda, i förväg kända händelser (demonstrationer, evenemang) 3. Urartad demonstration 4. Urartat evenemang Icke aktörsstyrda händelser (olyckor) 5. Olycka i kommunikationsmedel 6. Översvämning 6 Bedömning av polisens förmåga Polismyndigheterna har besvarat 250 frågor avseende deras förmåga vad gäller förutse kriser, leda strategiskt, leda övergripande operativt, leda minutoperativt, samverka, kommunicera, påbörja åtgärder och genomföra åtgärder. I varje enkät (en för respektive förmåga) ombeds polismyndigheterna göra en egen självskattning eller bedömning av sin förmåga. Nedan sammanfattas utfallet av de svar som angivits av samtliga polismyndigheter. Vissa frågor har viktats och ger därmed högre utfall. Dessa inkluderar frågor kring samverkan, kompetens och övningar. Frågor kring rutiner (med vissa undantag), utvärderingar, utrustning och tekniska system anses i det här läget inte vara av lika stor vikt. Anledningen till viktningen är att RPS krisberedskapsstrategi betonar att ett övergripande tillvägagångssätt för att nå uppsatta mål är samverkan och kompetens. Övningar anses också utgöra en viktig faktor för att uppnå god krisbe 6 Se Rikspolisstyrelsens rapport Grovanalys riskanalys för att värdera externa risker och hot, 2006-10-17. 7 Övriga sju scenarier är riktat angrepp mot kommunikationsmedel, brand, pandemi, riktat angrepp mot kärnteknisk anläggning, värdetransportrån, rån mot värdecentral, riktat angrepp mot vattenverk.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 15 (24) redskapsförmåga och kan utgöra en kontrollfunktion som mäter att man faktiskt lever upp till sin förmåga. Vid bedömningen av polisens förmåga används KBM:s bedömningsskala. Bakom nivåerna finns de utfall (värden) som kommit fram i analysen av svaren. Utfallen har delats in i de fyra kategorier som KBM har formulerat. Nivå Förmåga 1 Förmågan är god 2 Förmågan är i huvudsak god, men har vissa brister 3 Det finns en förmåga, men den är bristfällig 4 Det finns ingen eller mycket bristfällig förmåga Förmågan är god Bedömningen att förmågan är god innebär inte att en kris passerar obemärkt, utan att myndigheten bedöms ha resurser och kapacitet att kunna lösa de uppgifter som är samhällsviktiga vid en kris. Förmågan är i huvudsak god, men har vissa brister Att förmågan är i huvudsak god, men har vissa brister innebär att myndigheten inte har tillräckligt med resurser för att lösa sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. För de som drabbas framstår det som att samhället inte lever upp till sina åtaganden. Det kan t.ex. innebära att samhällsservice i viss mån åsidosätts för att prioritera med akut verksamhet. Det finns en förmåga men den är bristfällig Bristfällig förmåga innebär att myndighetens resurser kraftigt understiger det som behövs för att lösa de uppgifter som är samhällsviktiga vid en kris. Det finns ingen eller mycket bristfällig förmåga Att det inte finns någon förmåga eller att den är mycket bristfällig innebär att myndigheten står i det närmaste oförberett. Förutom att polismyndigheterna har kodats var och en för sig har de även kodats i tre olika grupperingar som kan vara intressanta att analysera; samverkansområdena, kärnkraftslän samt storlek på myndigheten. Förmågorna har kodats i två grupper; krisledningsförmåga och operativ förmåga. Se bilaga 1 för att få en visuell bild av polisens samlade krisberedskapsförmåga. Bilaga 2 visar regionala skillnader. 6.1 Övergripande bedömning av Polisens förmåga Resultatet av förmågebedömningen visar att polisens samlade krisberedskapsförmåga är i huvudsak god, men har vissa brister. Krisledningsförmågan (förutse, leda, kommunicera och samverka) får generellt något högre utfall än den operativa förmågan (påbörja åtgärder och genomföra åtgärder).

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 16 (24) Polisen är generellt bättre på att leda minutoperativt och strategiskt samt påbörja åtgärder, men har sämre förmåga att samverka, kommunicera och genomföra åtgärder. I frågeunderlaget ombads polismyndigheterna att göra en egen bedömning av respektive förmåga och resultatet visar att de sammantaget har en god självkännedom då egenvärderingen stämmer överens med den mer objektiva värderingen. Undantaget är att myndigheterna undervärderar sin förmåga att påbörja åtgärder, samtidigt som de övervärderar sin förmåga att samverka och genomföra åtgärder. När det gäller regionala skillnader är det totala utfallet lägst i det norra samverkansområdet 8 även om den sammantagna förmågan är i huvudsak god men med vissa brister (ligger på gränsen till nivå tre dvs. det finns en viss förmåga, men den är bristfällig). Se bilaga 2. De förmågor som får lägst utfall i det norra samverkansområdet är förutse, samverka, kommunicera och genomföra åtgärder. Alla samverkansområden förutom det östra och västra 9, som har en god krisberedskapsförmåga, har sammantaget i huvudsak god förmåga men med vissa brister. Inget samverkansområde faller under denna nivå, vilket förklaras av att vissa myndigheter, trots att de i vissa fall har en mycket bristfällig förmåga, hjälps upp av angränsande län som har en betydligt bättre förmåga. Vid en jämförelse mellan krisledningsförmåga och operativ förmåga är det inte någon egentlig skillnad i de olika regionala grupperingarna förutom i det västra samverkansområdet 10 där krisledningsförmågan är något högre än den operativa. Nedan analyseras resultatet med förmågorna i fokus. Förmågor Leda minutoperativt Påbörja åtgärder Leda strategiskt Leda övergripande operativt Förutse Kommunicera Samverka Genomföra åtgärder Utfall God förmåga God förmåga God förmåga I huvudsak god, med vissa brister I huvudsak god, med vissa brister I huvudsak god, med vissa brister Det finns en viss förmåga, men den är bristfällig Det finns en viss förmåga, men den är bristfällig Leda minutoperativt 11 Polisen har en god förmåga att leda minutoperativt (14 myndigheter har en god förmåga). Arton av polismyndigheterna följer RPS allmänna råd 8 Jämtland, Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. 9 Jönköping, Östergötland, och Södermanland. 10 Halland och Västra Götaland. 11 I det minutoperativa ledningsansvaret ska ingå att utfärda polisinsatsorder och leda och samordna tilldelade enheters insatser. Om inte annat har bestämts i det enskilda fallet, har polisinsatschefen (PIC) ansvaret för den minutoperativa ledningen.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 17 (24) och föreskrifter om polisens planering, organisation och ledning vid särskilda händelser (FAP 201-1) helt och hållet eller till stor del. Majoriteten (ca 15) svarar att de har kompetent personal samt minst en ersättare för samtliga stabsfunktioner (P1-P8) i en fältstab, men mindre än hälften har genomgått den nationella stabsutbildningen. Flera av de polisinsatschefer som är utsedda att leda på den minutoperativa nivån har genomgått någon form av polisinsatschefsutbildning, men myndigheterna anser att fler polisinsatschefer behöver utses för att ha bättre förutsättningar att vara uthålliga om en kris skulle inträffa. Majoriteten övar minutoperativ ledning, men övningar utvärderas sällan. När det gäller regionala skillnader får det västra samverkansområdet bäst utfall på den samlade förmågan (god förmåga) att leda minutoperativt, medan samverkansområdet Stockholms 12 har den lägsta (bristfällig förmåga). Påbörja åtgärder 13 Polisen har även en god förmåga att påbörja åtgärder vid en särskild händelse eller en kris. Arton polismyndigheter anser att de har nödvändiga rutiner för att larma Rikskommunikationscentralen (RKC) för att få resurs- och materialförstärkning. Det är värt att notera att två av de tre län som inte har larmrutiner utgör kärnkraftslän 14. I frågeunderlaget ställs frågan hur troligt det är att RKC larmas vid var och en av följande scenarier: riktat utsläpp av kemiskt ämne, riktat angrepp mot elanläggning, urartad demonstration, urartat evenemang, olycka i kommunikationsmedel och översvämning. Minst elva län svarar att de skulle larma RKC vid samtliga händelser. Flera svarar att de vid ovanstående scenarier inte skulle klara att hantera händelserna med egna resurser mer än 1-2 dagar med undantag från olycka i kommunikationsmedel där nio polismyndigheter svarar att de klarar mer än tio dygn med egna resurser. Majoriteten övar förmågan att påbörja åtgärder, i de fall övningar har genomförts leder utvärderingar sällan till handlingsplaner. Generellt finns rutiner för att initiera nationellt förstärkt förmåga 15 även om polismyndigheterna anser att de kan förtydligas. Samverkan med räddningstjänst och sjukvård fungerar relativt bra i krisens initialskede. 12 Gotland och Stockholm. 13 Polisen ska med kortast möjliga insatstid påbörja de åtgärder som krävs (inleda förundersökning, avspärrning, indikering av farliga ämnen, hålla initiala förhör m.m.) för att avbryta ett skeende och minska krisens konsekvenser medan insatsen organiseras och för att påskynda initierandet av åtgärder i genomförandefasen. 14 Halland, Kalmar och Uppsala. 15 Nationella insatsstyrkan, Piketen, bombtekniker samt poliser utbildade i särskild polistaktik.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 18 (24) Leda strategiskt 16 Polisen har en god förmåga att leda strategiskt. När det gäller RPS allmänna råd och föreskrifter om Polisens planering, organisation och ledning vid särskilda händelser (FAP 201-1) på den strategiska nivån svarar 20 polismyndigheter att de följer dessa helt och hållet eller till stor del. Enligt 19 polismyndigheter är det inte länspolismästaren som beslutar om särskild händelse utan annan utsedd behörig beslutsfattare (t.ex. operativ chef). Vid frågan i vilka av de sex scenarierna det skulle vara nödvändigt att upprätta en strategisk stab svarar majoriteten riktat utsläpp av kemiskt ämne, riktat angrepp mot elanläggning och översvämning, men inte vid urartad demonstration, urartat evenemang eller olycka i kommunikationsmedel. Om strategisk stab skulle upprättas finns generellt tillräckligt med kompetent och utbildad personal att tillgå för samtliga stabsfunktioner och som har minst en relevant utbildad ersättare. Ca hälften svarar att alla eller de flesta av dessa personer har genomgått den nationella stabsutbildningen. Trots att förmågan att leda strategiskt är god dras utfallet ned av att majoriteten inte övar ledning på denna nivå. Det finns heller inga rutiner eller planer för att vid behov ta in strategisk ledningskompetens från andra polismyndigheter. De flesta myndigheter svarar att det finns upprättade kanaler för strategisk samverkan med ledningspersonal på kommunen, länsstyrelsen, räddningstjänsten och sjukvård. Leda övergripande operativt 17 Polisens förmåga att leda övergripande operativt är i huvudsak god men har vissa brister (10 myndigheter har en god förmåga). Liksom övriga ledningsnivåer anser de flesta polismyndigheterna (18) att de på den övergripande operativa nivån helt och hållet eller till stor del följer RPS allmänna råd och föreskrifter om Polisens planering, organisation och ledning vid särskilda händelser (FAP 201-1). Med undantag för en myndighet har samtliga utsett minst en person som har relevant utbildning med minst en ersättare som kan tillsättas på samtliga stabsfunktioner. Tretton polismyndigheter svarar att alla eller samtliga som har en stabsfunktion har genomgått den nationella stabsutbildningen. Den person som innehar funktionen vakthavande befäl har i regel inte genomgått stabsutbildningen. 16 I det strategiska ledningsansvaret ingår att besluta om mål och ramar för polisinsatsen, bestämma insatsens inriktning i stort och bestämma resursinsats och val av metod i stort för polisinsatsen, i syfte att på ett effektivt och rättsenligt sätt uppnå ändamålet med insatsen. För den strategiska ledningen ansvarar länspolismästaren. 17 I det övergripande operativa ledningsansvaret ingår att anpassa resursinsatsen med hänsyn till personal- och kompetensbehov, samordna egen och, i förekommande fall, externa resurser, innefattande övergripande samverkan, besluta om riktlinjer för insatsens taktiska genomförande- offensivt, avvaktande eller defensivt och dokumentera åtgärderna i en kommenderingsorder som innefattar beslut i stort (BIS). Kommenderingschefen har ansvaret för den övergripande operativa ledningen.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 19 (24) Åtta myndigheter svarar att alla eller de flesta kommenderingschefer har genomgått någon form av kommenderingschefsutbildning och majoriteten svarar att det i varje ögonblick är klart vem som ska utses att leda på den övergripande operativa nivån. Det är dock inte lika klart vem som ska utses till stabschef. Vid frågan om de har övat ledning på denna nivå svarar majoriteten att stabsövning inom ramen för den nationella stabsutbildningen har genomförts under det senaste året. De övningar som har genomförts utvärderas dock sällan. Förutse 18 Förmågan att förutse är i huvudsak god, men har vissa brister (två myndigheter har mycket bristfällig förmåga att förutse kriser, medan 12 har en god förmåga). Bristerna beror bland annat på att hälften av polismyndigheterna inte har någon omvärldsanalysfunktion. 19 Åtta myndigheter svarar att de saknar omvärldsanalytiker och sex har endast en halv tjänst tillsatt per myndighet. Majoriteten övar inte heller förmågan att förutse kriser. Det sker dock ett underrättelseutbyte med bland annat Säkerhetspolisen, regionala samverkanspartners, räddningstjänst, sjukvård samt olika avdelningar inom den egna myndigheten. Sjutton av myndigheterna lämnar ibland eller alltid fortlöpande rapporter om befarade händelser i enlighet med de larmrutiner som anges av RKC (regleras i FAP 465-1). Majoriteten övar för att bli bättre på att förutse kriser, men utvärderingar leder sällan till handlingsplaner. Det finns stora regionala skillnader vad gäller förmågan att förutse kriser. Östra och västra samverkansområdet har en god förmåga att förutse kriser, medan norra har en bristfällig förmåga. Kommunicera 20 Förmågan att kommunicera vid en kris är i huvudsak god även om det finns vissa brister (endast fyra myndigheter har en god förmåga). Anledningen till bristerna är främst att 12 polismyndigheter inte har utsett 18 Tidig varning är en förutsättning för att kunna motstå och hantera kriser framgångsrikt. Polisen ska ha en förmåga att i god tid upptäcka händelser som kan leda till kriser och därefter slå larm så att åtgärder kan vidtas. Polisens krishantering ska kunna initieras och åtgärder ska kunna sättas in redan i en fas präglad av osäkerhet där full information om krisens natur och omfattning inte föreligger. 19 Omvärldsanalys finns redan inom kriminalunderrättelsetjänsten (KUT), men för att KUT:en även ska förutse kriser finns förslag att KUT:en även ska skanna av andra källor som är relaterade till olika typer av krishändelser. I praktiken skulle detta innebära att omvärldsbevakningen utgår från fler informationskanaler, tätare bevakar media samt tar in omvärldsanalysunderlag från andra externa samverkansmyndigheter. 20 Polisen ska kunna kommunicera inom egen organisation, med allmänheten och andra aktörer före, under och efter en kris. Polisen ska kunna sprida korrekt och tydlig information om status och utveckling av krisen samt kunna ta emot och svara på frågor. Genom en väl fungerande kommunikation ska Polisen och övriga i krisen inblandade aktörer kunna få en gemensam lägesbild.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 20 (24) en kriskommunikatör. Tre av dessa utgör kärnkraftslänen. Sexton län har ingen kriskommunikationsplan som kan fungera som stöd i kriskommunikationsarbetet. De myndigheter som har en kriskommunikationsplan reviderar den sällan. Generellt finns inga rutiner för informationssamverkan med sjukvård och räddningstjänst. Det finns heller inga rutiner för att ta in informationsresurser från andra polismyndigheter om behov skulle uppstå. Majoriteten övar inte rutiner för hur allmänheten ska informeras tex. pressmedelanden och presskonferenser. Det finns i regel minst två personer som är utsedda för stabsfunktionen med uppgift att kommunicera internt och externt (P7). Dessa har även minst en ersättare. I fjorton län har både länspolismästaren och kommenderingschefer genomgått någon form av media/kommunikations utbildning, men det finns behov av att utbilda polisinsatscheferna. När det gäller förmågan att kommunicera finns stora regionala skillnader. Östra samverkansområdet har sammantaget en god förmåga att kommunicera vid en kris, medan norra har en bristfällig förmåga. Samverka 21 Polisens förmåga att samverka är bristfällig (näst sämsta utfallet efter genomföra åtgärder). Elva myndigheter har en bristfällig eller mycket bristfällig förmåga att samverka internt eller externt vid en kris. Sju län har ingen samverkansfunktion som skapar kontaktytor med externa samarbetspartners och som tar initiativ till att förbättra och koordinera samarbetet med andra polismyndigheter innan en kris inträffar. Sex län har inte utsett någon för stabsfunktionen för samverkan och planering (P5) och nio har inte utsett någon ersättare för att skapa förutsättningar för uthållighet. Vid frågan om polismyndigheterna under de senaste tre åren har genomfört samverkansövningar tillsammans med andra polismyndigheter eller externa myndigheter när det gäller de sex scenarierna 22 svarar minst femton att de endast har övat riktat utsläpp samt olycka i kommunikationsmedel. Vid de tillfällen övningar har ägt rum görs ingen utvärdering eller skriftlig handlingsplan. Trots påtagliga brister finns sällan oklarheter vad gäller rollfördelning och terminologi vid insatser där samverkan sker med andra aktörer. Majoriteten har även rutiner för att upprätthålla en gemensam ledningsplats med räddningstjänst och sjukvård även om flera polismyndigheter anser att rutinerna kunde vara tydligare. 21 Polisen ska genom att koordinera sina åtgärder med andra aktörer i händelser kunna planera och genomföra förebyggande, förberedande, konsekvenslindrande och återställande åtgärder i samverkan. 22 Riktat utsläpp av kemiskt ämne, riktat angrepp mot elanläggning, urartad demonstration, urartat evenemang, olycka i kommunikationsmedel och översvämning

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 21 (24) Även här finns regionala skillnader. Det västra samverkansområdet har sammantaget en god förmåga att samverka med andra aktörer vid en kris, men det södra 23 området har en bristfällig förmåga. Genomföra åtgärder 24 Polisens förmåga att genomföra åtgärder är bristfällig och har fått lägst utfall av alla förmågor Endast fyra myndigheter har en god förmåga och 13 har en bristfällig eller mycket bristfällig förmåga att genomföra åtgärder. När det gäller att öva de moment som ingår i genomföra åtgärder svarar nästan samtliga av polismyndigheterna att de generellt sett inte övar dessa förmågor vilket förklarar varför utfallet blir lågt. Sex myndigheter har utbildat mindre än 90 procent av sina poliser i yttre tjänst i bastaktik. En av myndigheterna har utbildat ca 50 procent. Majoriteten (16) har inte uppnått RPS mål att samtliga poliser i yttre tjänst ska ha genomgått CBRNE-grundutbildning. Sju polismyndigheter svarar att de egna utredningsteamen brister i erfarenhet och utbildning, men samtliga svarar att de har förutsättningar att ta emot utredningspersonal från andra polismyndigheter samt externa aktörer såsom haverikommissionen och tullen. Ca hälften svarar att det inte finns tillgänglig personal som kan registrera om det skulle behövas vid en särskild händelse. Sjutton svarar att inte mer än 50 procent av berörd personal har genomgått någon form av utbildning för att registrera. Även om det finns en hel del fungerande rutiner för psykosocialt omhändertagande efter en inträffad händelse svarar fem polismyndigheter att de inte har någon uppföljning av personalens hälsa. Det är mycket stora regionala skillnader vad gäller förmågan att genomföra åtgärder. Östra samverkansområdet har i huvudsak god förmåga även om det finns vissa brister, medan Stockholms och norra samverkansområdet båda har en bristfällig förmåga. Utfallet för Stockholms samverkansområde dras ned då Gotlands förmåga att genomföra åtgärder är mycket bristfällig. Kärnkraftslänen samlade förmåga att genomföra åtgärder är också bristfällig. 7 Åtgärder Polisens krisberedskapsförmåga är i huvudsak god även om det finns vissa brister. För att höja polisens förmåga att hantera kriser måste dessa brister åtgärdas. Enligt RSA-projektets direktiv ska välgrundade och 23 Blekinge, Kalmar, Kronoberg och Skåne. 24 Genomföra åtgärder inkluderar förmågor som utreda, rädda/skydda liv, miljö och egendom, hjälpa behövande, registrera samt återställa materiel och personal inför återgång till normal verksamhet.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 22 (24) prioriterade åtgärdsförlag lämnas i samband med slutrapporten i september 2008. Åtgärdsförslagen ska då vara tids- och kostnadssatta samt innehålla en identifiering av ansvarig för genomförande. De åtgärder som RPS prioriterar är sådana som är gemensamma för hela Polisen. Det kan t.ex. vara så att det finns ett nationellt behov av kompetens i något område eller att det behövs ett nytt nationellt tekniskt system för att underlätta i krisledningsarbetet. När polismyndigheterna, RKP och SKL implementerar föreslagna åtgärder kommer de att samma grundförutsättningar för att klara av olika typer av kriser. Under våren 2008 kommer polismyndigheterna och RKP, utifrån det underlag som kommit in, att underrättas om vilka åtgärder som kan göras lokalt utan direkt stöd av RPS. 25 Det är dock möjligt att redan nu utifrån analysens resultat redogöra för en inriktning för de åtgärder som kommer att prioriteras. Det som främst styr åtgärdsförslagen är förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt RPS krisberedskapsstrategi som ska styra polisens krisberedskap fram till 2012. För att uppnå en god krisberedskapsförmåga ska Polisen bland annat utveckla kompetenshöjande åtgärder på både lokal och nationell nivå. Polisen ska även, i samverkan inom organisationen och tillsammans med andra myndigheter, ta fram rutiner och planer för att effektivisera förberedelserna för och hanteringen av en kris. De framgångsfaktorer som har identifierats utgör enligt strategin en förutsättning för att Polisen ska nå sina mål. Även övningar prioriteras. De åtgärdsförslag som presenteras nedan syftar till att förebygga de händelser som kan tänkas inträffa (t.ex. förmågan att förutse kriser) även om fokus ligger på att minska konsekvenserna av dem. Det är en sådan liten skillnad i utfall mellan krisledningsförmåga och den operativa förmågan att RPS inte kan prioritera mellan dessa. Analysen visar däremot att bristerna i polisens krisberedskapsförmågan finns i varierande grad i samtliga åtta förmågor vilket också styr de åtgärdsförslag som ges. 7.1 Krisledningsförmågan Kompetenshöjande åtgärder Analysen påvisar att flera myndigheter inte har någon omvärldsanalysfunktion som kan förutse kriser. RPS kommer därför att under 2008 dra upp riktlinjer för hur omvärldsfunktionen bör arbeta samt ge förslag till dimensionering av tjänster. Framtagande av utbildningar för de tre ledningsfunktionerna på strategisk, övergripande operativt och minutoperativ nivå pågår. Utbildningen startar under 2008. Den nationella stabsutbildningen kommer att integ 25 Då det underlag som inkommit från SKL inte anses tillräckligt för att dra några slutsatser om åtgärder kommer SKL inte att få en redogörelse förrän 2009.

Polisens risk- och sårbarhetsanalys 2008 23 (24) reras i utbildningen. RPS ska följa upp att polismyndigheterna och RKP utbildar samtliga stabsfunktioner på alla ledningsnivåer. De polismyndigheter som ännu inte har någon kriskommunikatör behöver tillsätta en sådan funktion. RPS stödjer RKP:s förslag att funktionsbenämning och uppgifter bör vara likadan i alla polismyndigheter för att effektivisera kommunikationen och samverkan vid en kris. Samverkan Analysen visar att flera polismyndigheter saknar en fungerande samverkansfunktion. RPS kommer under 2008 att dra upp riktlinjer för hur samverkansfunktionen bör arbeta. Övningar Samtliga sex förmågor (förutse kriser, de tre ledningsnivåerna, samverka samt kommunicera) som ingår i krisledningsförmågan behöver övas. RPS planerar att tillsammans med samtliga polismyndigheter, RKP och Säkerhetspolisen under 2009-2011 genomföra interna övningar och samverkansövningar med fokus på ledning (strategisk ledning, övergripande operativ ledning och minutoperativ taktisk ledning) och samverkan. Övningarna kommer att utgå från några av de 13 scenarier som har tagits fram i den nationella riskanalysen. Samtliga övningar kommer att utvärderas och utmynna i en handlingsplan som identifierar brister och ger förslag till förhöjande åtgärder. 7.2 Operativa förmågan Kompetenshöjande åtgärder RPS kommer att verka för att polismyndigheterna når upp till målet att samtliga poliser i yttre tjänst ska ha genomgått både CBRNEgrundutbildning samt utbildning i bastaktik. 26 RPS ska även se till att det finns en nationellt förstärkt förmåga 27 som kan assistera polismyndigheterna om behov skulle uppstå. RPS ska följa upp att polismyndigheterna följer upp personalens hälsa efter en insats. Samverkan Polismyndigheterna ska tillsammans med sjukvård och räddningstjänst säkerställa att det inte uppkommer några oklarheter i rollfördelning eller terminologi vid en kris. 26 Under hösten 2008 ska 50 handledare utbildas och ytterligare ca 300 under 2009 för att utbilda poliser i fortsättningskursen Bastaktik 2. 27 Här ingår den nationella förstärkningsorganisationen (SPT-utbildad personal), Piketen, NI, bombtekniker samt CBRNE-sakkunniga.