Immaterialrättsliga fel i vara enligt CISG och köplagen

Immaterialrättsliga fel i vara enligt CISG och köplagen En kritisk studie av regleringen för immaterialrättsliga fel vid nationella och internationella köp Emily Töyrä Emily Töyrä HT 2014 Examensarbete, 30 hp Juristprogrammet, 270 hp Handledare: Jan Leidö

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 2 Förord... 4 Förkortningar... 5 1 Inledning... 6 1.1 Bakgrund... 6 1.2 Syfte... 7 1.3 Avgränsningar... 7 1.4 Metod och material... 8 1.4.1 Den svenska regleringen... 8 1.4.2 Tolkningen av CISG... 9 1.4.3 Rättsdogmatisk, rättsvetenskaplig samt komparativ metod... 11 1.5 Disposition... 12 1.6 Relationen till tidigare forskning... 12 2 Vad är immaterialrättsliga fel?... 14 3 Immaterialrättsliga fel i vara vid internationella köp... 14 4 Begränsningar av ansvaret... 15 4.1 Territoriella begränsningar... 15 4.2 Säljarens vetskap... 16 4.3 Köparens vetskap... 16 4.4 Köparens design... 16 4.5 Bevisbörda... 17 5 Praxis... 17 5.1 Israel (1993)... 17 5.2 Nederländerna (1996)... 18 5.3 Frankrike, Cour de Cassation (2002)... 18 5.4 Frankrike, Cour d appel (2002)... 19 5.5 Frankrike (2004)... 19 5.6 Österrike (2006)... 19 6 Sammanfattande slutsatser av artikel 42 CISG... 20 7 Immaterialrättsliga fel i vara vid nationella köp... 22 7.1 Tillämpning av köplagen... 22 2

7.1.1 Faktiska fel i 17 KöpL... 23 7.1.2 Rådighetsfel... 23 7.2 Analog tillämpning av artikel 42 CISG... 24 8 En kort utblick mot nordisk rätt... 25 9 Sammanfattande slutsatser om den svenska regleringen... 26 10 Särskilt om riskfördelningen... 27 11 Begränsningar av ansvaret... 29 11.1 Användningsområde... 29 11.2 Köparens vetskap... 29 11.3 Undersökning... 30 11.4 Vad köparen haft fog att förutsätta... 30 11.5 Analog tillämpning av upphovsrättslagen... 30 12 Reklamation och påföljder... 31 12.1 Reklamation... 31 12.2 Påföljder... 31 13 Framtida reglering... 32 14 Avslutande rekommendation... 34 Sammanfattning... 35 Rättsfallsförteckning... 36 Källförteckning... 38 3

Förord Denna uppsats får sätta punkt för min tid på Juristprogrammet vid Umeå Universitet, något som känns både vemodigt och spännande på samma gång. Aldrig har fyra år gått så fort och varit så roliga! Vägen mot att färdigställa denna uppsats har dock varit tuffare än jag någonsin kunnat förutse och jag är oerhört tacksam över det stöd jag har haft de senaste månaderna. Tack till Jan Leidö, Sandra Wikström och Erik Bröddén för att ni bidragit med värdefulla synpunkter, tips och råd. Stort tack till mina gudföräldrar Margareta och Patrik Groth för att ni alltid har tid att komma med goda råd, uppmuntran eller att bara finnas där. Jag vill även tacka mina föräldrar, Åse Ring och Tomas Töyrä, för att ert stöd ger mig mod och för att ni lärt mig att det alltid ordnar sig på något sätt. Tack Ida Töyrä för att du är den bästa syster man kan ha och för att du alltid får mig att skratta. Till sist vill jag tacka min fästman Magnus Svenmarker för din hjälp, ditt tålamod och din uppmuntran. Utan dig vore världen en gråare plats. Umeå den 7 september 2014 Emily Töyrä 4

Förkortningar CISG United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods HD Högsta domstolen (Sverige) IP Intellectual property JB Jordabalken KöpL Köplag (1990:931) NJA Nytt juridiskt arkiv NU Nordisk utredning Prop. Proposition SOU Statens offentliga utredningar ULIS The Uniform Law for the International Sale of Goods UNCITRAL United Nations Commission on International Trade Law WIPO World Intellectual Property Organization 5

1 Inledning 1.1 Bakgrund I takt med att den internationella handeln ökade uppstod behovet av en enhetlig lag för att reglera området samt för att lösa tvister. Ett av målen var även att lagen skulle leda till en större harmonisering av nationell rätt. Därför skapades The United Nations Conventions on Contracts for the International Sale of Goods (CISG). 1 CISG har i många avseende förenklat den internationella handeln genom att minska antalet tvister och skapa en större förutsägbarhet för avtalsparterna. Problem har dock uppstått när områden som tidigare varit reglerade på nationell nivå ska omfattas av en enhetlig internationell lag. Ett sådant område är immaterialrätten, där ländernas olika traditioner medför att rättsläget för avtalsparterna är oförutsägbart och svårt att överblicka. I ett försök att motverka denna problematik infördes artikel 42 CISG, som ger ett förslag på hur riskfördelningen kan se ut mellan köpare och säljare vad gäller immaterialrättsliga fel vid köp av varor när avtalsparterna finns i olika länder. 2 Någon motsvarighet till artikel 42 CISG gällande immaterialrättsliga fel finns inte i den svenska köplagen (KöpL), som reglerar köp av varor när avtalsparterna finns i Sverige. Vid förarbetet till 1990 års köplag utredde representanter för de nordiska länderna huruvida en sådan särskild regel skulle införas. Det ansågs dock finnas svårigheter med en sådan reglering på grund av den breda omfattningen av begreppet immaterialrättsliga fel och alla nordiska länder utom Norge lämnade frågan oreglerad. 3 Vad är då egentligen immaterialrättsliga fel? Begreppet innefattar när tredje man gör gällande ensamrätt för att använda varan på grund av patenträtt, varumärkesrätt, upphovsrätt eller annan immaterialrätt vilket begränsar köparens rätt att förfoga över varan. Fel kan föreligga vid överlåtelser av lös egendom, affärsrörelser samt immateriella rättigheter. 4 Inom svensk lag kan patenträtt, mönsterrätt, upphovsrätt, varumärkesrätt, firmarätt, växtförädlarrätt och rätt enligt lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter aktualisera ansvar för immaterialrättsliga fel, men även utländska anspråk om ensamrätt från tredje man kan innebära att ett immaterialrättsligt fel anses föreligga om varan ska säljas eller användas 1 På svenska översatt till lag (1987:822) om internationella köp av varor. 2 Beline, 2007, s. 3. 3 NU 1984:5, s. 189 och s. 241. 4 Runesson, 1999, s. 626. 6

utomlands. 5 Lagstiftaren har kritiserats för att vara onödigt kryptisk vad gäller immaterialrättsliga fel i en svensk kontext, 6 vilket måste anses vara befogad kritik. Det är problematiskt att utreda rättsläget och det är inte ens självklart vilken lag som bör tillämpas. Trots det oklara rättsläget samt de potentiellt stora ekonomiska konsekvenserna som detta kan medföra är ämnet mycket sparsamt avhandlat i doktrin och några avgöranden som berör frågan har ännu inte avkunnats september 2014. 1.2 Syfte Mitt syfte med denna uppsats är att utreda samt jämföra hur en svensk domstol skulle bedöma säljarens ansvar för immaterialrättsliga fel i vara enligt artikel 42 CISG och den svenska köplagen för det fall att parternas avtal inte lämnar någon vägledning för hur sådana fel ska behandlas. Jag avser att utreda på vilket sätt säljarens ansvar är begränsat trots att denne avlämnat en vara som gör intrång i tredje mans ensamrätt. Syftet är vidare att föra en diskussion om skäligheten i riskfördelningen i den nuvarande regleringen samt diskutera huruvida det bör införas en explicit reglering av immaterialrättsliga fel i köplagen. För det fall att en explicit reglering bör införas diskuteras hur risken för immaterialrättsliga fel bör fördelas mellan säljare och köpare. I diskussionen involveras även en kortare utblick mot övriga nordiska länders reglering av immaterialrättsliga fel. Avslutningsvis är syftet att lämna en rekommendation till köpare och säljare som ingår avtal där ansvar för immaterialrättsliga fel kan uppkomma. 1.3 Avgränsningar Immaterialrättsliga fel kan, utöver vid handel med affärsrörelse eller lös egendom, även uppstå vid överlåtelse av immateriella rättigheter. 7 I denna uppsats kommer endast överlåtelser av lös egendom att omfattas. Undersökningens syfte är fokuserat på den köprättsliga regleringen och det förutsätts i uppsatsen att ingen annan vägledning finns än att bedöma det enligt den köprättsliga lagstiftningen på området. Förhållandet mellan tredje man och köparen omfattas inte, utan fokus ligger på förhållandet mellan säljare och köpare. Vidare läggs ingen större vikt vid varken rent processuella eller immaterialrättsliga frågor. Immaterialrättsliga fel kan även uppstå i konsumentförhållanden, 5 Runesson, 1999, s. 631. 6 Runesson, 1999, s. 651. 7 Runesson, 1999, s. 625f. 7

vilket dock inte omfattas av denna uppsats. Frågeställningarna är begränsade i antal för att möjliggöra en djupare analys av området. 1.4 Metod och material 1.4.1 Den svenska regleringen Det råder som bekant en ständig diskussion gällande begreppen som rör metodiken vid författandet av juridiska skrifter. Med anledning av den ambivalens som råder kring begreppen är det troligtvis mer klargörande att inte bara nämna metodens namn, utan även beskriva hur tolkningen av metoden påverkar sättet som materialet bearbetats på. Den utredning av svensk rätt som genomförs kan beskrivas som författad enligt en rättsdogmatisk metod, då dess syfte är att fastställa gällande rätt för immaterialrättsliga fel i vara. Rättsdogmatiken karaktäriseras av sitt inifrånperspektiv, där utredningen sker inom området för gällande rätt och utredaren befinner sig inuti systemet. En rättsdogmatisk uppsats som denna innebär ett strukturerande och en tolkning av den gällande rätten inifrån rätten själv, vilket kan anses vara vad som gör rättsdogmatiken vetenskaplig. Rättsläget har utretts med beaktande av rättskälleläran, då fastställandet av rättsläget skett genom studier av de traditionella rättskällorna lag, förarbeten, praxis och doktrin. Användandet av dessa har skett med beaktande av den inom rättskälleläran inneboende hierarkin för dessa, där lag, lagförarbeten, praxis och doktrin har använts i den nämnda ordningen. Detta medför att rättskälleläran torde anses vara en metodologisk utgångspunkt för denna uppsats. Rättskälleläran kan även sägas ingå som en del av den rättsdogmatiska metoden. 8 Vad gäller det avsnitt där ett förslag på hur framtida lagstiftning kan se ut krävs en kortare förklaring till varför det kan anses vara inom den rättsdogmatiska metoden. Nils Jareborg 9 påpekar att en rättsdogmatisk framställning även kan gå utanför ramen för gällande rätt och söka efter ideala lösningar, en uppfattning som även Agell 10 tycks ha. Att även en värdering av regler och slutsatser kan ingå i den rättsdogmatiska läran torde vara okontroversiellt, 11 vilket medför att även den del som utvärderar den svenska regleringen får anses ingå i den rättsdogmatiska metoden. 8 Sandgren, 2005, s. 649f. 9 Jareborg, 2004, s. 4. 10 Agell, 2002, s. 243ff. 11 Sandgren, 2005, s. 652. 8

Trots att immaterialrättsliga fel inte uttryckligen reglerats i köplagen har de diskuterats i dess förarbeten, främst prop. 1988/89:76, SOU 1976:66 samt NU 1984:5. Dessa har därför varit av betydelse för undersökningen av gällande rätt enligt köplagen. Även de utredningar som inte leder till lagstiftning 12 kan anses vara av värde för tolkningen, då de ofta innehåller utförliga genomgångar av gällande rätt samt beskriver vilka avväganden som bör göras när en viss rättslig fråga behandlas. 13 Utöver förarbetena har doktrin författad av Ramberg och Herre 14 varit vägledande för undersökningen då deras arbete erbjuder en såväl grundläggande som djupgående analys av den köprättsliga lagstiftningen. Av stor vikt har även en artikel författad av Eric M. Runesson 15 varit, då den är en av få skrifter som avhandlar immaterialrättsliga fel specifikt. Även litteratur och artiklar av Jon Kihlman 16, Jan Hellner 17 samt Christina Ramberg 18 har erbjudit värdefulla synpunkter för undersökningen. Samtliga författare som benämnts ovan får enligt min mening anses vara auktoriteter inom sina områden. Ambitionen i uppsatsen har varit att tydliggöra de olika uppfattningar som finns i vissa rättsfrågor och den rättsosäkerhet som präglar immaterialrättsliga fel enligt köplagen. Jag har genom uppsatsen främst analyserat lagstiftningen ur en säljares perspektiv, då min tes är att köparen ofta har större möjligheter att förutse ett intrång i tredje mans ensamrätt samt har större kontroll över användandet av varan. Ett alltför strängt ansvar för säljaren skulle därför kunna medföra en oskälig fördelning av risken för immaterialrättsliga fel med tanke på säljarens möjligheter att förutse och förhindra intrång i tredje mans ensamrätt. 1.4.2 Tolkningen av CISG CISG ska enligt artikel 7(1) tolkas autonomt, vilket innebär att hänsyn ska tas till konventionens internationella karaktär och att den ska tolkas utan genomslag av nationell rätt. Förarbeten har inte samma betydelse för tolkningen av CISG som de har för tolkningen av svensk rätt och i uppsatsen bortses därför från dessa. 12 Se exempelvis SOU 1976:66. 13 Ramberg, Herre, 2013, s. 44. 14 Ramberg, Herre, 2013. 15 Runesson, 1999. 16 Kihlman, 1999. 17 Hellner, 1991 samt Hellner, 1996. 18 Hultmark, 1993/1994. Vid tiden för författandet av den för uppsatsen relevanta litteraturen var namnet Hultmark, men har sedan dess ändrats till Christina Ramberg. 9

Det engelska begreppet industrial property or other intellectual property används ett flertal gånger för att fastställa vad som omfattas av CISG. Engelska är ett av de sex originalspråken 19 och det är därmed lämpligt att fastställa tillämpningsområdet av artikel 42 med vägledning av det engelska begreppet intellectual property, snarare än det begrepp som används i svenska CISG vilken endast är en översättning. 20 Det engelska begreppet intellectual property (IP), är en generell term inom IP-juridiken. Begreppet rymmer såväl IP-rätter som upphovsrätt men det är inte definierat exakt vilka rättigheter och krav som omfattas av artikel 42 CISG. Mest förenligt med övriga internationella konventioner är troligtvis en mycket bred tolkning liknande artikel 2 (viii) World Intellectual Property Organization Convention (WIPOkonventionen), där samtliga rättigheter som kan komma i fråga omfattas. 21 Det finns dock de som menar att endast patent, varumärken och upphovsrätter ska omfattas. 22 Utredningen av rättsläget enligt CISG sker med hjälp av utländska avgöranden där artikel 42 CISG aktualiseras, då svensk praxis på området saknas. Jag har endast använt de avgöranden som funnits översatta till engelska då jag inte behärskar övriga språk tillräckligt bra för att tillgodogöra mig dessa. Utöver författningstexten och praxis har doktrin använts för att fastställa rättsläget. Tolkningen försvåras av att de avgöranden som finns till stor del har avgjorts i rättsordningar som skiljer sig på väsentliga punkter från Sverige, vilket även gäller en del av den doktrin som finns rörande CISG. För att tolka CISG har doktrin av auktoriteter på området använts, så som Schlechtriem och Schwenzer 23 samt Bruno Zeller 24. Schlechtriem och Schwenzer har även använts i de fall när primärkällorna varit svåra att finna, något som inte borde vara problematiskt med hänsyn till deras auktoritet inom området. Utredningen har även baserats på doktrin från CISG Database 25, som anses ha hög tillförlitlighet då de sköts av erkända universitet samt erkänts av forskare som är ledande inom rättsområdet. 26 Det bör även noteras att utländska domar inte har rättsverkan i Sverige. Avgörandena kan trots detta vara relevanta, då en svensk domstol troligtvis skulle komma till en liknande slutsats. 27 Att avgöra rättsläget genom användning av avgöranden från olika länders 19 Övriga är franska, arabiska, kinesiska, ryska och spanska. 20 Se även Ramberg, Herre, 2009, s. 290f. som också kompletterar med det engelska begreppet. 21 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s 662. 22 Beline, 2007, s. 8. 23 Schlechtriem, Schwenzer, 2010. 24 Zeller, 2011. 25 http://www.cisg.law.pace.edu/. 26 Se exempelvis Sandvik och Sisula-Tulokas, 2013 (a), s. 28 samt Lookofsky, 1996, s. 31. 27 Bogdan, 2008, s. 310f. 10

domstolar, där en överdomstol som kan meddela vägledande avgöranden saknas, är i någon mån vanskligt. En viss osäkerhet finns vid bedömningen av avgörandena och dess enlighet med gällande rätt. I denna uppsats diskuteras med anledning härav även om de avgöranden som finns är förenliga med CISG, genom studier av lagtext samt doktrin. Ett flertal av avgörandena saknar titel och jag har därför valt att rubricera samtliga fall med i vilket land det avgjordes, vilket år samt i några fall i vilken domstol det avgjordes för att underlätta läsningen. Fullständig hänvisning återfinns i fotnoterna. 1.4.3 Rättsdogmatisk, rättsvetenskaplig samt komparativ metod Uppsatsens övergripande metodik kan sammanfattningsvis beskrivas som rättsvetenskaplig. Begreppet rättsvetenskaplig metod kan dock tolkas på så många olika sätt att det knappast kan anses beskriva vilken metod som de facto använts. I denna uppsats används Sandgrens definition av den rättsvetenskapliga metoden som ett vidare begrepp än den traditionella rättsdogmatiska metoden. Den rättsvetenskapliga metoden har en relativt generös tolkning av vilket material som kan användas och argumentationen står vanligtvis i centrum 28, vilket även stämmer in på denna uppsats. Det rättsutredande avsnittet kan därmed anses rymmas inom begreppet rättsdogmatik. Resterande delar av uppsatsen får anses befinna sig utanför det rättsdogmatiska området, men inom det rättsvetenskapliga. Uppsatsen innehåller ett kortare komparativt inslag med en utblick mot nordisk rätt. Inom den rättsvetenskapliga metoden kan även uppsatsens komparativa inslag innefattas enligt Sandgren, 29 och det kan således sägas att det inte är en rättskomparation i traditionell mening som genomförts då detta begrepp får anses reserverat för en mer utförlig undersökning. 30 För att kunna tala om att en komparativ metod utöver den rättsvetenskapliga metoden bör komparationen vara utförligare än i denna uppsats. En förutsättning för att kunna jämföra rättsregler är att de strävar efter att lösa samma problematik, 31 vilket är fallet med reglerna om fel enligt köplagen och artikel 42 CISG. I avsnittet om nordisk rätt har, av språkliga skäl, svenska sekundärkällor till viss del använts som ersättning för primärkällor från respektive land. Sekundärkällorna har då varit allmänt accepterade och vedertagen doktrin på området. 28 Sandgren, 2007, s. 39. 29 Sandgren, 2007, s. 39. 30 Bogdan, 2003, s. 20. 31 Bogdan, 2003, s. 57. 11

Analysen av regleringen för immaterialrättsliga fel enligt CISG har i denna uppsats delvis en självständig betydelse, men används främst som ett verktyg för att utreda samt analysera regleringen enligt köplagen. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med ett avsnitt om hur immaterialrättsliga fel bedöms vid internationella köp som regleras av CISG. I avsnittet diskuteras fördelar och nackdelar med denna reglering samt förenligheten med dess syfte. Därefter följer en utredning av hur immaterialrättsliga fel bedöms enligt den svenska köplagen, där det även görs en jämförelse med CISG för att fastställa gällande rätt. CISG och köplagen är snarlika och därmed kan en jämförelse av regleringarna vara värdefullt även för fastställandet av gällande svensk rätt. Efter utredningen av den svenska regleringen följer en jämförelse av riskfördelningen mellan köparen och säljaren i CISG respektive köplagen samt en kortare utblick mot övriga nordiska länders reglering av immaterialrättsliga fel. Därefter diskuteras hur reklamation av immaterialrättsliga fel bör bedömas och vilka påföljder som kan användas. Uppsatsen avslutas med en diskussion kring huruvida den nuvarande regleringen av immaterialrättsliga fel i den svenska köplagen är lämplig eller om en explicit reglering borde införas samt en rekommendation till parter som ingår avtal med den nuvarande regleringen. 1.6 Relationen till tidigare forskning Vid ett intrång i tredje mans ensamrätt riskerar köparen att tvingas betala skadestånd till tredje man, vilket även kan medföra rättegångskostnader, inkomstbortfall, utgifter och andra förluster. 32 Sådana så kallade immaterialrättsliga fel är dock sparsamt behandlade i doktrinen och det finns i princip ingen praxis på området inom svensk rätt. 33 Det kan diskuteras om dessa fel är ett reellt problem i Sverige, eftersom inga avgöranden finns på området. Min uppfattning är att det bör anses vara det, på grund av den stora vikten för köpare att få varor utan immaterialrättsliga begränsningar. Det kan även få stora ekonomiska konsekvenser för en säljare att leverera varor belastade med immaterialrättsliga fel och de potentiella ekonomiska konsekvenserna torde föranleda att ämnet utreds samt prövas utförligt. Det bör även nämnas att CISG, som är en nyare reglering, valt att explicit reglera sådana fel. 32 Runesson, 1999, s. 654f. 33 Runesson, 1999, s. 625. 12

Det finns en mindre mängd doktrin där Jan Ramberg och Johnny Herre 34, Eric M. Runesson 35, Jon Kihlman 36 samt Christina Hultmark 37 diskuterat vilka lösningar som kan te sig rimliga för behandling av immaterialrättsliga fel enligt köplagen. Sammanfattningsvis består diskussionerna mestadels av huruvida säljaren ska anses ha ett objektivt ansvar för sådana fel i enlighet med 17 KöpL, eller ett subjektivt ansvar, i enlighet med artikel 42 CISG. Uppfattningen skiljer sig något åt, för vilket redogörs utförligare senare i uppsatsen, men de flesta sakkunniga på området är ense om att säljarens ansvar torde vara strängare än artikel 42 CISG och mildare än 17 KöpL. Stojan Arnerstål 38 har i en avhandling diskuterat det oklara svenska rättsläget samt jämfört den svenska regleringen med artikel 42 CISG, liksom mitt syfte är med denna uppsats. Arnerståls avhandling är en grundlig genomgång av avtal rörande varumärken, men han diskuterar endast immaterialrättsliga fel kortfattat. Jag avser därför att vidareutveckla detta resonemang och fördjupa analysen kring regleringen. Det finns även uppsatser rörande immaterialrättsliga fel, men dessa har främst inriktats på de avtalsrättsliga och immaterialrättsliga delarna av problematiken. 39 I denna uppsats undersöks immaterialrättsliga fel i en köprättslig kontext. Ämnesområdet befinner sig onekligen inom det köprättsliga området, men trots detta måste hänsyn tas till den särskilda komplexitet som finns när immaterialrätter behandlas. Min tes i denna undersökning är att den svenska köprättsliga regleringen gällande immaterialrättsliga fel är ofullständig och inkoherent, vilket medför en oacceptabel rättsosäkerhet för de parter som berörs av lagstiftningen. Jag avser därför att utreda gällande rätt samt diskutera hur en framtida reglering kan utformas. Tidigare forskning är vägledande för utredningen av gällande rätt men hur en framtida reglering kan utformas har inte behandlats i någon större mån i litteraturen. Min förhoppning är därför att denna undersökning kan utgöra en liten del i vad som i framtiden kan bli en tydligare reglering av immaterialrättsliga fel med en väl avvägd riskfördelning mellan köpare och säljare, baserad på de särskilda utmaningar som immaterialrätter medför och i harmoni med resterande köprättslig lagstiftning. Då en ny 34 Ramberg, Herre, 2013. 35 Runesson, 1999. 36 Kihlman, 1999. 37 Hultmark, 1993/1994. 38 Arnerstål, 2014. 39 Se Wessberg Clason, 2014 samt Levander, 1999. 13

reglering kan dröja ges även en rekommendation till de parter som ingår avtal om köp av varor inom Sverige med den nuvarande regleringen som ram för köpet. 2 Vad är immaterialrättsliga fel? Som ovan nämnts föreligger ett immaterialrättsligt fel när tredje man gör gällande ensamrätt för att använda varan på grund av patenträtt, varumärkesrätt, upphovsrätt eller annan immaterialrätt (industrial property or other intellectual property), vilket begränsar köparens rätt att förfoga över varan. 40 Författare använder i någon mån olika ord för att beskriva de rättigheter som kan föranleda ansvar för immaterialrättsliga fel, men artikel 2 (viii) WIPOkonventionen tycks vara accepterad som vägledande för omfattningsområdet. 41 Då även ett påstått intrång, som vid en prövning visar sig vara obefogat, kan orsaka kostnader för köparen anses ett fel föreligga redan när tredje man påstår att köparens användning medför intrång i ensamrätten. 42 Det är endast om köparens användande av varan i enlighet med avtalet utgör intrång som fel anses föreligga, inte om köparen använder varan utanför avtalsområdet. 43 Vilken slags immaterialrätt köparens förfogande gör intrång i spelar i teorin ingen roll, men kan ha praktiskt betydelse då det kan påverka bedömningen för huruvida säljaren anses ha vetat om intrånget. 3 Immaterialrättsliga fel i vara vid internationella köp CISG är enligt artikel 1 tillämplig på avtal om köp av varor mellan parter vars affärsställen är belägna i skilda länder när staterna är anslutna till fördraget samt när internationellt privaträttsliga regler leder till att lagen i en fördragsansluten stat ska tillämpas. Konventionens tillämpningsområde begränsas av artikel 2 och 3 där det anges att till exempel fartyg, elektricitet, immateriella rättigheter samt tjänster inte omfattas. Konventionen har dock ansetts tillämplig på avtal om köp av böcker, cd-skivor och datorprogram. Trots att avtal om köp av immateriella rättigheter inte omfattas av CISG finns en immaterialrättslig aspekt i artikel 42. Artikeln medför en skyldighet för säljaren att avlämna en vara som inte belastas av någon rätt för eller något krav från tredje man, som grundas på något industriellt rättsskydd eller någon annan immaterialrätt som säljaren kände till eller inte kunde ha varit omedveten om vid avtalsslutet. Den relevanta tiden för när förekomsten av immaterialrättsliga 40 Ramberg, Herre, 2009, s. 290f. samt Runesson, 1999, s. 626. 41 Runesson, 1999, s. 628f. 42 Runesson, 1999, s. 655f. 43 Håstad, 2009, s. 72ff. 14

belastningar ska bedömas brukar anses vara vid leveransen. 44 Artikel 42 CISG erbjuder klarhet i hur riskfördelningen kan se ut mellan köpare och säljare vid immaterialrättsliga fel i vara, om inte köpare och säljare avtalat om något annat. 45 United Nations Commission on International Trade Law (UNCITRAL) avvaktade länge med att reglera problematiken med immaterialrättsliga belastningar på grund av ämnets komplexitet och en rädsla för att utvidga säljarens ansvar alltför mycket. När det väl på 1970-talet infördes en bestämmelse om detta var syftet att säljaren skulle vara ansvarig för de immaterialrättsliga belastningarna på varan, men att det skulle vara inom förutsägbara gränser för att inte de ekonomiska riskerna skulle bli orimligt stora för säljaren. 46 4 Begränsningar av ansvaret För att uppnå syftet men inte utvidga säljarens ansvar för mycket infördes fyra begränsningar av ansvaret i förhållande till territorialitet, säljarens vetskap, köparens vetskap och köparens design. 47 4.1 Territoriella begränsningar Säljarens skyldighet att avlämna en vara fri från immaterialrättsliga belastningar är begränsad till krav som kan framföras enligt de lagar som gäller i den stat som varan ska användas eller säljas vidare i, om båda partnerna vid avtalets ingående förutsåg att varorna skulle användas eller säljas i den staten. Det krävs dock inte mycket för att en part ska anses ha förutsett att varorna skulle användas eller säljas i den aktuella staten. Att köparen önskat leverans till en viss stat eller om säljaren är medveten om att köparen vanligtvis handlar på en viss marknad är det tillräckligt för att parterna ska anses förutse att det är i den staten som varorna avses användas. Om ingenting avtalats är det köparen hemvist som är den relevanta staten. Säljaren är inte skyldig att tillhandahålla varor som är fria från immaterialrättsliga belastningar i de stater som varorna passerar, utan det är endast de immaterialrättsliga belastningarna i den staten där varorna ska användas eller köparens hemvist som kan medföra att varorna anses felaktiga enligt artikel 42 CISG. Om både den staten där varorna ska användas och den staten som varorna transporteras genom är medlemmar i Europeiska Unionen måste säljaren däremot se till att varorna är fria från belastningar i båda staterna. 48 44 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s 665. 45 Arnerstål, 2014, s. 92. 46 Beline, 2007, s. 7. 47 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s 661. 48 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 666f. 15

4.2 Säljarens vetskap Artikel 42 CISG innehåller en begränsning som medför att endast immaterialrättsliga belastningar som säljaren känt till eller inte kunnat vara omedveten om vid avtalets ingående kan medföra ansvar. Om säljaren varken haft eller borde ha haft kännedom om att varorna hade immaterialrättsliga belastningar kan denne därför inte hållas ansvarig för detta, utan köparen får stå risken. 49 Felansvaret enligt artikel 42 är därmed av subjektiv natur. 50 Det kan sägas att säljaren har en viss undersökningsplikt för om en vara belastas av några immaterialrättsliga begränsningar men det finns delade meningar för hur långtgående den undersökningsplikten är. I vart fall anses säljaren ha vetskap om immaterialrättsliga belastningar om dessa är registrerade och offentliggjorda i till exempel en officiell publikation i staten där hindret finns. 51 Schlechtriem och Schwenzer menar att säljarens undersökningsplikt är relativt långtgående, medan Professor Honnold menar att den inte är särskilt långtgående utan ligger nära faktiskt vetskap. 52 För oregistrerade immaterialrätter är det oklart hur långt säljarens undersökningsplikt sträcker sig. Säkert är dock att den inte kan anses vara lika långtgående som för registrerade immaterialrätter. 53 Schlechtriem och Schwenzer menar att säljaren inte har någon undersökningsplikt gällande oregistrerade immaterialrätter och därmed inte kan hållas ansvarig. 54 4.3 Köparens vetskap Den kanske viktigaste begränsningen i artikel 42 CISG är att säljaren inte är skyldig att avlämna en vara fri från immaterialrättsliga belastningar om köparen vid avtalsslutet kände till eller inte kunde ha varit omedveten om belastningen enligt artikel 42(2)(a) CISG. Rättsläget kring vad köparen anses ha känt till eller inte kunnat vara omedveten om har fastställts till stor del genom praxis vilket refereras längre fram. 4.4 Köparens design Enligt artikel 42(2)(b) CISG är säljaren inte heller ansvarig om intrånget i annans immaterialrätt beror på köparens design, instruktioner eller ritningar. Det krävs dock att 49 Zeller, 2011, s 292. 50 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 669. 51 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 668 f. samt Rauda, Etier, 2014, p. 26. 52 Beline, 2007, s. 10 samt Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 668f. 53 Rauda, Etier, 2014, p. 26. 54 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 668f. 16

köparens instruktioner är så precisa att det går att konstatera att intrånget beror på dessa. Köparens ansvar för sådana instruktioner är oberoende av dennes vetskap om intrånget. Säljaren måste dock informera köparen om han får vetskap om att köparens design gör intrång i annans immaterialrätt. För alla de begränsningar som nämnts gäller att köparen måste meddela säljaren i skälig tid enligt artikel 43(1) CISG. 55 4.5 Bevisbörda Köparen har bevisbördan för att varan är belastad med tredje mans immaterialrätt samt att säljaren visste om eller inte kunde ha varit omedveten om belastningen, om inte köparens bristande insikt om produktionen gör att det är rimligare att säljaren har bevisbördan. Om säljaren vill åberopa artikel (2)(a) CISG om köparens vetskap eller 2(b) CISG om köparens design så är bär denne bevisbördan för sitt påstående. 56 5 Praxis Det finns ett fåtal avgöranden rörande artikel 42 CISG, som refereras samt analyseras nedan. 5.1 Israel (1993) 57 I fallet hade en israelisk säljare sålt jeans-skor till en belgisk köpare, som avsåg att sälja vidare dessa i USA. Köparen bad i detta fall säljaren att fästa ett Levi s-jeansmärke på skorna, vilket medförde att skorna blev beslagtagna av den amerikanska tullen då märket utgjorde ett intrång i Levi s varumärke. Köparen tvingades sedan att betala skadestånd till Levi s på grund av intrånget. Köparen stämde säljaren och krävde ersättning för skadeståndet och menade att säljaren misslyckades med att leverera en vara som inte gjorde intrång i någons immateriella rättigheter i enlighet med The Uniform Law for the International Sale of Goods (ULIS) artikel 52(a). Domstolen gjorde dock en analogisk tolkning med artikel 42 CISG och ansåg att säljaren inte ensam skulle vara ansvarig för att utformningen av varorna utgjorde ett intrång i Levi s varumärke. Detta eftersom köparen måste ha vetat om intrånget när avtalet ingicks samt själv sett till att märket som utgjorde intrånget placerades på skorna och att ingen av parterna därmed handlat i enlighet med god affärssed. De fick ersätta tredje man för intrånget med halva kostnaden vardera. 55 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 669f. 56 Schlechtriem, Schwenzer, 2010, s. 673f. 57 3912/90, Eximin S.A. v. Textile and Footwear Italstyle Ferarri Inc., 22 augusti 1993. 17

Avgörandet har av flera skäl kritiserats av bland annat Arie Reich. Reich anser att inhemsk lagstiftning inte utan vidare kan användas i en tvist där CISG är tillämplig lag. I CISG används inte principen om god affärssed som en självständig princip som kan ligga till grund för ansvar på det sätt som skedde i fallet utan används endast vid tolkningen av artiklarna. I artikel 42(2)(a) CISG stadgas uttryckligen att säljaren inte ska bära någon del av ansvaret när köparen kände till eller inte kunde varit omedveten om intrånget. I detta fall vore därför en korrekt analogisk tolkning av CISG att endast köparen skulle bära ansvaret för skadeståndet och förlusten. 58 5.2 Nederländerna (1996) 59 I ett fall från Nederländerna hade en nederländsk köpare förvärvat textilier från en italiensk säljare för att sedan sälja dem vidare. De blev stämda på grund av intrång i företaget Olly s designskydd och förpliktigades med anledning av det att betala skadestånd. Köparen stämde därför säljaren och menade att säljaren var ansvarig för att ha levererat varor som utgjorde intrång i Olly s design. Domstolen fastställde i detta fall att köparen har bevisbördan för att säljaren visste eller inte kunde varit omedveten om intrånget. Domen blev slutligen att köparen gavs möjlighet att inkomma med bevisning och inget beslut togs om huruvida säljaren skulle ansvara för felet. 5.3 Frankrike, Cour de Cassation (2002) 60 I målet som avgjordes av Cour de Cassation, som är Frankrikes högsta domstol, hade ett spanskt företag producerat och sålt skor till en fransk köpare. Köparen blev ålagd att betala skadestånd till en tredje part då skosnörena utgjorde ett intrång i den partens varumärke. Köparen stämde därefter säljaren och hävdade att säljaren inte levererat en felfri vara enligt artikel 42 CISG på grund av varumärkesintrånget. Domstolen ansåg dock att köparen, som sedan länge varit etablerad i branschen, hade känt till eller borde ha känt till att skosnörena gjorde intrång i den tredje partens varumärke. Deras skadeståndskrav avslogs då säljaren inte ansågs ansvarig på grund av köparens vetskap om intrånget i enlighet med artikel 42(2)(a) CISG. 58 Reich, 2014, se Editorial Remarks. 59 Hof Arnhem, Maglificio Esse v. Wehkamp, 21 maj 1996, Case nr. 95/246 AL. 60 Cass (Ch. Civ. 1), 19 mars 2002, Case nr. T 00-14.414, Arrêt no. 526 F-P. 18

5.4 Frankrike, Cour d appel (2002) 61 I fallet som avgjordes i Cour d appel, Frankrikes motsvarighet till den svenska hovrätten, hade det franska klädföretaget HM förvärvat skjortor från det tyska företaget K. Skjortorna gjorde dock intrång i ett företag vid namn D-M & Cies design, som stämde HM för intrång. HM stämde därför säljaren K och hävdade att skjortorna var felaktiga enligt artikel 42. HM:s ställning på marknaden medförde dock att de ansågs ha vetat om intrånget och säljaren ansågs därför inte vara skyldig att leverera varorna fria från belastningar enligt artikel 42(2)(a), i likhet med avgörandet från Frankrikes Cour de Cassation år 2002. 5.5 Frankrike (2004) 62 I fallet hade två franska köpare ingått avtal med en spansk säljare om att köpa ett parti möbler. Möblerna visade sig senare vara förfalskade och de franska köparna blev därför förpliktigade att betala skadestånd till det företag som hade rättigheterna till originalmöblerna. Frågan blev sedan huruvida säljaren, enligt artikel 42 CISG, var skyldig att leverera en vara som inte belastades av någon rätt för tredje man. Säljaren kunde visa dokument från avtalets ingående som bevisade att köparen varit medveten om vem som tillverkade möblerna och de ansågs därför inte kunna kräva skadestånd av säljaren enligt artikel 42(2)(a) CISG. 5.6 Österrike (2006) 63 Ett taiwanesiskt företag hade licens att sälja blanka cd-skivor i Tyskland, vilket de gjorde till en tysk återförsäljare. Licensavtalet var något oklart i sin utformning och reglerade inte om skivorna fick säljas i Österrike. När den tyska återförsäljaren sålde vidare skivorna i Österrike utlöste det en licenstvist mellan den taiwanesiska licenstagaren och licensgivaren som resulterade i att licensavtalet upphörde. Denna tvist ledde i sin tur till att den österrikiska köparen vände sig till den tyska återförsäljaren med frågor om tvisten och eventuellt skadestånd. När de inte fick några svar höll de inne betalningen för de cd-skivor som förvärvats efter licensavtalets upphörande då de ansåg att varorna var felaktiga enligt artikel 42 CISG. Den tyska återförsäljaren anförde att köparen inte skulle kunna bli skadeståndsskyldiga eftersom det taiwanesiska bolaget inte brutit mot licensavtalet. De 61 CA Colmar, 13 november 2002, Case nr. 1B 98/01776. 62 TGI Versailles, 23 november 2004, Case nr. 01/08276. 63 OGH, 12 september 2006, Case nr. 10 Ob 122/05x. 19

menade att cd-skivorna producerats innan licensavtalets upphörande och att köparen i vart fall inte hade klagat i tid. Oberster Herichtshof, som är den högsta domstolen i Österrike, gav köparen rätt då de ansåg att säljaren hade en skyldighet att leverera varor som inte belastades av rätt eller krav från tredje man. I detta fall skulle det innebära ett krav att licensen omfattade det land där varorna senare skulle säljas eller på annat sätt användas, eller i annat fall där köparen hade hemvist. Då domstolen i första instans inte hade utrett var det var avsett att varorna skulle användas eller säljas vid tiden för avtalets ingående var högsta domstolen förhindrad att avgöra om säljaren hade levererat en felaktig vara och målet återförvisades till första instans för erforderlig handläggning. 6 Sammanfattande slutsatser av artikel 42 CISG Den vanligaste anledningen till tvister med anledning av artikel 42 CISG är huruvida köparen vetat om eller inte kunnat vara omedveten om belastningarna vid avtalsslutet. Detta trots att bestämmelsen inte innehåller några egentliga tveksamheter om köparen visste om, eller inte kunde varit omedveten om belastningarna så har säljaren ingen skyldighet att leverera en vara fri från belastningar enligt artikel 42 CISG. Detta framkommer tydligt i avgörandet från Österrike år 2006, där säljaren kunde visa upp dokument från när avtalets ingicks som bevisade att köparna visste om att möblerna var förfalskade. Domstolen slog fast att säljaren inte hade någon skyldighet att leverera en vara fri från immaterialrättsliga belastningar med anledning av köparnas vetskap om att möblerna var förfalskade. I avgörandet från Israel år 2003 blev utfallet dock att säljaren och köparen skulle dela lika på skadeståndet. Detta ter sig märkligt med tanke på att köparen på grund av sin branscherfarenhet inte ansågs kunnat vara omedveten om intrånget i tredje mans varumärke när Levi s-märket placerades på skorna. Säljaren borde därför ha ansetts stå fri från ansvar i enlighet med artikel 42(2)(a) CISG. I vart fall borde köparen fått bära skadeståndet på grund av att denne själv påkallat intrånget genom att begära att märket placerades på skorna i enlighet med artikel 42(2)(b) CISG. Jag instämmer därför i Reichs kritik och anser att den israeliska domstolen här tolkat CISG och artikel 42 felaktigt. Större tolkningsutrymme finns i de fall där det inte är visat att köparen visste om belastningarna vid tiden för avtalets ingående, men köparens ställning på marknaden och dess 20

erfarenhet av branschen medför att den inte kunnat vara omedveten om belastningarna. I avgörandet från Frankrikes Cour de Cassation från 2002 64 var köparen sedan länge etablerad i branschen och domstolen ansåg därför att de borde ha känt till att skosnörena utgjorde intrång i annans varumärke. Ett liknande problem uppkom i avgörandet från Frankrikes Cour d appel år 2002 65, där köparens ställning på marknaden medförde att de ansågs ha haft kännedom, eller borde ha haft kännedom, om intrånget. I de båda fallen fick köparen betala skadeståndet och säljaren gick fri från ansvar. Bedömningen av hur etablerade dessa företag var på marknaden redovisas knapphändigt i domarna och med anledning härav är rättsläget oklart kring hur den bedömningen görs. Det kan tänkas att bristen på resonemang i domarna beror på att de allra flesta företag som handlar internationellt kan anses vara etablerade på marknaden, men frågan kräver ytterligare utredning för att kunna besvaras mer säkert än så. Den bevisbörda som kan anses åligga köparen efter domen i avgörandet från Nederländerna år 1996 66 torde i praktiken knappast vara kontroversiell. I de allra flesta avseenden gäller att någon som påstår något bär bevisbördan för det, och köparens respektive säljarens bevisbörda enligt artikel 42 CISG är inte något avsteg från detta. Som nämnts tidigare väntade UNCITRAL länge med att införa bestämmelsen om säljarens ansvar för immaterialrättsliga belastningar, då de ansåg att det kunde medföra orimliga ekonomiska konsekvenser och skapa en alltför stor oförutsägbarhet för säljaren vid internationella affärer. Risken var att de olikheter som fanns i de olika ländernas lagstiftning skulle medföra att säljaren ålades en orimlig undersökningsplikt för sin vara. Avsikten vid införandet var därför att säljarens ansvar skulle vara inom förutsägbara gränser. Detta märks även på domstolens bedömning i avgörandet från Österrike år 2006 67, där osäkerhet kring de territoriella aspekterna av avtalet medförde att målet återförvisades till underinstansen för att utredas ytterligare. Att säljarens ansvar är geografiskt avgränsat anser jag är rimligt, då riskerna för säljaren i annat fall skulle bli alltför stora. Detta skulle därmed kunna utgöra ett hinder för handel mellan företag i olika länder. En samlad bedömning av praxis visar dock att det finns svårigheter för en köpare som vill hålla en säljare ansvarig enligt artikel 42 CISG. Detta medför att risken fortfarande ofta ligger på köparen, vilket den även gjorde innan artikel 42 infördes. På grund av dessa svårigheter är artikel 42 nästintill tandlös och med anledning 64 Cass (Ch. Civ. 1), 19 mars 2002, Case nr. T 00-14.414, Arrêt no. 526 F-P. 65 CA Colmar, 13 november 2002, Case nr. 1B 98/01776. 66 Hof Arnhem, Maglificio Esse v. Wehkamp, 21 maj 1996, Case nr. 95/246 AL. 67 OGH, 12 september 2006, Case nr. 10 Ob 122/05x. 21

härav anför Beline att det istället varit fördelaktigt att inte uttryckligen innefatta ansvar för immaterialrättsliga belastningar i CISG, utan att nationell rätt hade kunnat användas enligt artikel 7(2) för att fylla ut de områden som CISG inte omfattar. Beline menar att ländernas relativt likartade lagstiftning på området medför att ansvaret troligtvis skulle bli mer förutsägbart än i nuvarande fattning. 68 Jag håller med Beline och anser att artikel 42 är för oförutsägbar och svår att tillämpa för att avtalsparterna ska kunna förutse konsekvenserna av immaterialrättsliga belastningar i varorna. Artikeln kan därför inte anses ha uppfyllt syftet, att förenkla handeln mellan avtalsparter i olika stater. Resultatet tycks snarare ha blivit det motsatta ansvaret är efter införandet relativt oförändrat och riskfördelningen av ansvaret är fortfarande svårt att förutse. 7 Immaterialrättsliga fel i vara vid nationella köp 7.1 Tillämpning av köplagen I köplagsberedningen till den tidigare gällande köplagen ansågs det att immaterialrättsliga fel skulle behandlas som rättsliga fel. Förslaget innebar att köparen skulle få begära prisavdrag eller häva köpet om förfogande över varan eller varan i sig utgjorde intrång i tredje mans immaterialrätt. Skadestånd kunde utgå om köparen varit i god tro gällande de immaterialrättsliga belastningarna på varan. 69 När 1990 års köplag skapades infördes 41 KöpL, 70 som gav säljaren ett objektivt ansvar i princip oavsett om köparen varit i god tro eller inte. Immaterialrättsliga och rättsliga fel ansågs inte tillräckligt likartade varför immaterialrättsliga fel undantogs uttryckligen från bestämmelsen då det ansågs att 41 skulle medföra ett alltför strängt ansvar för säljaren. Förarbetena till 1990 års köplag ger ingen vidare vägledning utöver det uttryckliga undantaget att 41 inte ska omfatta belastning av tredje mans immaterialrätt. Det anges att bedömningen av sådana belastningar ska i förhållandet mellan säljaren och köparen göras enligt allmänna regler, vilket dock inte vidareutvecklas. 71 Då det inte redogörs för vilka allmänna regler som åsyftas finns några tänkbara alternativ för regleringen av riskfördelningen. 68 Beline, 2007, s. 5. 69 SOU 1976:66, s. 343f. 70 Jfr artikel 41 CISG. 71 Prop. 1988/89:76, s. 141f. 22

7.1.1 Faktiska fel i 17 KöpL Begreppet allmänna regler som används i propositionen skulle kunna syfta på regleringen om faktiska fel i 17 KöpL, vilket skulle medföra ett strängare ansvar än det subjektiva ansvar som säljaren har enligt artikel 42 CISG. Som ovan anförts har säljaren enligt artikel 42 CISG ansvar för de immaterialrättsliga belastningar som denne kände till eller inte kunde ha varit omedveten om. Enligt 17 KöpL är varan felaktig om den avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, vilket således blir ett objektivt ansvar som inte är beroende av vad säljaren insett eller borde ha insett. Om allmänna regler ska anses vara 17 KöpL så blir ansvaret för säljaren betydligt mer betungande än enligt motsvarande regel i CISG, då säljaren kan bli ansvarig för immaterialrättsliga fel som varken denne eller köparen känt till eller borde känt till. Ramberg och Herre menar att en liknande reglering som artikel 42 CISG diskuterades under arbetet med att skapa 1990 års köplag, men att den valdes bort då den medförde ett alltför begränsat ansvar för säljaren. 72 Att ansvaret för immaterialrättsliga belastningar i viss mån är strängare för säljaren vid nationella än vid internationella köp är naturligt. Det är väsentligt svårare för säljaren att överblicka de immaterialrättsliga belastningar en vara kan träffas av vid internationell handel jämfört med vid handel inom det egna landet. 73 Även med detta i åtanke kan dock konsekvenserna av ett objektivt ansvar enligt 17 KöpL anses strängt då säljarens ansvar omfattar belastningar som denne varken känt till eller ens borde känt till. 74 7.1.2 Rådighetsfel Begreppet allmänna regler skulle även kunna syfta på reglerna för rådighetsfel. Feltypen är reglerad i 4 kap 18 jordabalken (JB) och anses föreligga om en fastighet inte går att nyttja på sådant sätt som köparen avsett med anledning av myndighetsbeslut eller dylikt. Någon särskild reglering gällande sådana fel finns inte i köplagen och därför är det troligast att rådighetsfel i lös egendom bedöms enligt 17 KöpL om faktiska fel. 75 Detta skulle innebära att säljaren ansvarar för att varan är ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning. Det är även troligt att varan inte får avvika från vad köparen med fog kunnat förutsätta enligt 17 72 Ramberg, Herre, 2013, s. 187. 73 Ramberg, Herre, 2009, s. 291ff. och Runesson, 1999, s. 636. 74 Kihlman, 1999, s. 273. 75 Ramberg, Herre, 2013, s. 185 ff. samt SOU 1976:66 s. 84ff. 23

3 st KöpL. 76 Håstad har dock kritiserat denna tillämpning och menat att exempelvis fall där varan får användningsförbud innan den levererats till säljaren medför att en bedömning enligt 17 blir orimlig, då säljaren inte ska anses själv bära ansvaret vid sådana omständigheter. Regleringen kan därför inte användas i alla avseenden. 77 Ramberg är av samma uppfattning och menar att vissa rådighetsfel omfattas av 17 KöpL, medan andra bör prövas enligt allmänna avtalsrättsliga regler om förutsättningsfel. Som exempel nämns när ett uteblivet tillstånd beror på köparen och inte på varan. 78 Av NJA 1991 s. 808 följer att rådighetsfel i en köprättslig kontext innebär att säljaren ansvarar för rådighetsfel om denne uttryckligen utfäst det eller genom sitt uppträdande gett köparen direkt anledning anta att ingen inskränkning i rådigheten fanns, samt om säljaren känt till rådighetsfelet men inte upplyst köparen om det. 79 Huruvida säljaren bär ansvaret för fel som denne inte känt till eller inte borde känt till är oklart. 80 Kihlman anför dock att säljaren endast ska hållas ansvarig för sådana rådighetsfel som denne känt till. 81 Att behandla immaterialrättsliga fel på samma vis som rådighetsfel är dock problematiskt. Grunden vid rådighetsfel är att varans felaktighet beror på yttre faktorer som ett myndighetsbeslut eller dylikt, men grunden för immaterialrättsliga fel ligger i inre faktorer det vill säga varan själv. Även för det fall att felet upptäcks först efter köpet, så anses det ha funnits där vid köpet och varit upptäckbart genom en tillräckligt noggrann undersökning. 82 7.2 Analog tillämpning av artikel 42 CISG Lagstiftarens ambition vid införandet av 1990 års köplag var att regleringen för nationella och internationella köp skulle överensstämma i så hög grad som möjligt. 83 Vid förarbetet till 1990 års köplag diskuterades därför om det skulle införas en bestämmelse liknande artikel 42 CISG som uttryckligen reglerade immaterialrättsliga fel. Förslaget avvisades dock eftersom regleringen ansågs medföra ett alltför begränsat ansvar för säljaren. Som ovan nämnts blir säljaren endast ansvarig för de fel som han känt till eller borde känt till, vilket är annorlunda 76 Ramberg, Herre, 2013, s. 186 samt Runesson, 1999, s. 651. 77 Håstad, 2009, s. 140f. 78 Ramberg, Herre, 2013, s. 186 som även hänvisar vidare till Håstad, 2009, s. 133ff., Hellner, 1996, s. 209ff., Lehrberg, 1993 s. 347ff. samt Kihlman, 1999, s. 267ff. 79 NJA 1991 s. 808 hänvisar vidare till Hellner, Speciell avtalsrätt I, Köprätt, 1982, s. 200, Hellner-Ramberg, 1991, s. 170, se också Håstad, 1990, s. 100 med där angivna rättsfall. 80 Hellner, 1996, s. 215. 81 Kihlman, 1999, s. 283. 82 Arnerstål, 2014, s. 142. 83 Prop. 1988/89:76, s. 24f. 24