Om hanbössor. av Claes-Olof Mattsson

Om hanbössor 1 av Claes-Olof Mattsson När en svensk tänker på hanbössor framkallas bilden av en sliten gammal Husqvarna torparbössa. Gravrostangripna pipor både invändigt och utvändigt, sliten och repad blånering, illa lagade sprickor i bokkolven och allmänt trist och risig. Det är självklart att en sådan bössa inte skall skjuta med. Ingen för utom en väldigt dum eller äventyrlig person skulle skjuta med en bössa i det skicket, hanbössa eller hammerless. Det är självklart inte skrotfärdiga bössor av låg kvalitet jag kommer att diskutera här. Skrot är skrot, nytt som gammalt. Till dig som har en gammal ärvd hanbössa säger jag att det krävs kunskaper för att bedöma om bössan är lämplig att användas eller ej. Det är alltså inte bara att panga på och hoppas på det bästa. Jag säger heller inte att en gammal hanbössa är ett museiobjekt som borde hängas på väggen, det beror helt och hållet på kvalitet, skick. Alla vill heller inte använda släktklenoden, men om enda alternativet är pluggning kan kanske en varsam modernisering av vapnet vara ett bra alternativ. För dig som inte har en hanbössa men är sugen på att införskaffa en, krävs två saker; kunskap och tålamod. Kunskap att välja rätt bössa vad gäller modell, fabrikat och skick och tålamod att hitta den. Det är i första hand inte samlarbössor jag kommer att skriva om här, det är bössor som är tänkta att användas för jakt eller målskytte som jag tycker är intressanta. Det ställs helt andra krav på ett gevär som skall användas än på ett samlarföremål. Denna text kommer bara handla om hagelbössor. Mina kunskaper om studsare med hanar är ringa för att inte säga obefintliga. Jag ser dock inga hinder för att i alla fall resonemanget kring låsar skulle kunna vara lika applicerbart på studsare som på hagelvapen. Damaskpipor I stark tävlan med en vackert ådrad stock är fina damaskpipor det som mest förhöjer utseendet på en hanbössa. Men det är inte bara mönstret som är tilltalande, utan också vetskapen om det hårda arbete och det fantastiska hantverkskunnande som ligger bakom. I våra dagar finns en tendens att betrakta damaskpipor med misstro. Allt som oftast har jag hört av handlare och

vapensmeder att damaskpipor inte skall skjutas med. I blyhagelförbudets tid är jag dock skeptisk till vad de flesta handlare säger. Det verkar som om de mest vill profitera på vår okunskap och osäkerhet genom att sälja oss nya dyra bössor som enligt dem tål stålhagel och samtidigt får vi dåligt betalt för våra gamla bössor i inbyte. Jag är helt säker på att vanliga stålpipor klarar stålhagel om de har öppna choker, men i fråga om damaskpipor krävs lite utredning. Låt oss därför ta reda på vad olika vapenskribenter har att säga om damaskpipor. Vi börjar med en klassiker som varje svensk med intresse för hageljakt och hagelvapen bör läsa. Arvid Knöppel skriver i sin bok Jaktskyttekonsten med hagelgevär från 1915 att "De finare engelska damasksorterna anses stå öfver de belgiska och franska af samma klass, dels emedan de genom större stålhalt äro segare och hårdare, dels därigenom att de engelska mästarna nedlägga ett mycket stort arbete i kallhamringen af sina damaskpipor, hvilket i hög grad bidrager till att förläna densamma täthet och hårdhet." 1 Knöppel tar sin utgångspunkt till sina resonemang från provskjutningar vid kungl. skjutanstalten i Frankfurt a. Oder, och konstaterar att damaskpipor som inte är gjorda av förstklassiga vapentillverkare kan betraktas som föråldrade och kvalitetsmässigt underlägsna i jämförelse med stålpipor. Det nämnda provet kom fram till att de damaskpipor som testades sprängdes vid 15 gram svartkrut och 60 gram hagel, medan alla stålpipor klarade minst 20 gram svartkrut och 80 gram hagel utan att sprängas även om pipor av vissa ståltyper böjdes eller fick skottbulor. Alla pipor klarade dock 12 gram svartkrut och 45 gram hagel. I sammanhanget är det intressant att notera att en vanlig laddning på den tiden var 5 gram svartkrut och 32 gram hagel. 2 Knöppel anser också att eftersom damaskpiporna är svagare utgör de en större risk då jord och snö proppar igen piporna, explosionsrisken ökar. 3 Herr Knöppel avslutar sin diskussion kring damaskpipor med orden "Saklöst kunna vi därför för framtiden lämna damaskpiporna åt sitt värde, gärna erkänna dem vara ett utmärkt godt pipmaterial i en förtsklassig 'gunmakers' hand, och övergå till det numera föredragna stålet." 4 Vad har engelsmännen att förtälja oss i frågan? År 1888 genomfördes ett omfattande test av the Birmingham Proof House, där damaskpipor av olika typ testades tillsammans med de då relativt nya stålpiporna av Whitworthstål. I testet var alla pipor av samma kaliber och hade samma dimensioner i pipväggar etc. Piporna sköts med tyngre laddningar för var gång och testet avbröts så fort någon form av skada uppkommit på piporna. Den som 2 1 Arvid Knöppel, Jaktskyttekonsten med hagelgevär, s. 256. 2 Ibid., s. 265. 3 Ibid., s. 258.

klarade den krafitgaste laddningen blev ensam kvar och vann. Resultatet kan verka överraskande för en nutida läsare, det var nämligen en engelsk maskinsmidd trejärns damaskpipa som gick segrade ur striden, tvåa kom Whitworthpipan och trea en engelsk tvåjärns damaskpipa. Pipor med Whitworthstål var i särklass dyrast och de användes flitigt av bland annat Purdey och andra förstklassiga Londontillverkare. 5 I slutet på 1880-talet var Whitworthpiporna ungefär tre gånger så dyra som brittiska trejärns damaskpipor. 6 Trejärns damaskpipan är också den typ som W. W. Greener anser är den bästa damaskpipan. Den är en perfekt kombination av järnets mjuka och stålets hårda mer fjädrande egenskaper. 7 Här skönjs alltså en diskrepans mellan den tyska provningsanstaltens och den i Birminghams resultat, vi får dock komma ihåg att de damakspipor som testades i Tyskland med största sannolikhet inte var av engelsk toppkvalitet, antagligen var de belgiska eller tyska. I boken Game Guns & Rifles: Percussion to Hammerless Ejector in Britain från 1969 ägnar författaren Richard Akehurst stora dela av två kapitel åt för det första beskrivningen av hur damaskpipor tillverkades och för det andra hur relationerna mellan London, Birmingham och Liège såg ut på damaskpipfronten. Vidare citerar Akehurst en undersökning gjord av Thomas Webley 1882, där han besöker Liège och jämför hur de engelska och de belgiska damaskpiporna tillverkas. Denna artikel publicerad i The Modern Sportsman s Gun and Rifle är visserligen en tendentiös partsinlaga, där Webley kritiserar belgarna för att göra för mjuka pipor med för lite stål och där dåtidens störste engelske pipmakare Marshall i Birmingham kritiseras för att i en närmast monopolställning ha stagnerat i utveckling och kvalitet. Webley är inte sen att påpeka att P. Webley and Sons egna tester för tillverkning av damaskpipor har fallit väl ut och de skall återställa de engelska damaskpipornas rykte till dess forna glans. 8 Men de författare som vi hittills hört lutar åt samma håll, engelska damaskpipor är av bra kvalitet. Det finns olika förklaringar till varför damskpiporna försvann på marknaden. Akehurst menar att det berodde på två saker, för det första att tillverkningen var alltför arbetsintensiv och för det andra att det i tillverkningsprocessen var svårt att säkerställa en perfekt estetiskt tilltalande produkt. 9 När damaskpipor med stål tillverkas bildas så kallade greys, fläckar på piporna som inte färgas på samma sätt av bruneringen som 3 4 Ibid. 5 Uppgifterna tagna från en ännu ej utgiven bok av Dig Hadoke. Boken beräknas utkomma våren 2006 på Merlin Unwin Books. 6 Richard Akehurst, Game Guns & Rifles: Percussion to Hammerless Ejector in Britain s. 123ff. 7 W. W. Greener, The Gun and its Development s. 239. 8 Akehurst, s. 126. 9 Ibid., s.125f.

resten av piporna. En annan orsak till övergången till stålpipor tror jag var att stålpipor kan göras en aning lättare än damaskpipor. Under första fjärdedelen av 1900-talet tävlade de engelska tillverkarna med varandra om att tillverka lättare och lättare bössor. Charles Lancaster kom till exempel med modellen Twelve-Twenty. En bössa som är i kaliber tolv men som väger som en kaliber 20. Under perioden lanserades också i kaliber 12 en två tums patron med lätta laddningar i en för kalibern avpassad lätt bössa. Att de då valde stålpipor som kunde göras några procent lättare är helt i linje med dåtidens jakt på perfektion. Vi får inte glömma att de tekniska innovationerna under början av 1900-talet var något efterstävansvärt i sig och att noblessen i England under perioden hade tid, råd och en stark vilja att söka det perfekta, vad det än kostade. 10 Det som är viktigt att komma ihåg är att det är skillnad på damask och damask. Det finns laminerat stål, stubbdamask, skelp, Sham Dam, Pointille Twist etc. Det är här kunskapsmomentet kommer in. Det handlar inte bara om ett vackert utseende på damasken, de belgiska pipmakarna verkar ha satsat mer på utseende än på kvalitet, i alla fall enligt Thomas Webley. 11 I Richard Akehursts Game Guns & Rifles finns bilder på hur olika typer av damaskpipor ser ut. 12 Med dessa som hjälp är det möjligt att utröna vilken typ av damaskpipor som det aktuella vapnet har. Ibland är damaskpipor blånerade så att de skall efterlikna stålpipor, då är det svårt att säga vad det är för typ av damaskpipor. Jag själv är tveksam till att använda moderna hagelpatroner med röksvagt krut i gamla belgiska eller Husqvarna hagelbössor med damskpipor (Husqvarnas tidiga damaskpipor togs från Liège och senare från Suhl). I alla fall om de inte är nitroprovade. Jag skulle dock inte tveka att skjuta ofta och mycket med ett gevär med damaskpipor av bra engelsk kvalitet, detta förutsatt att vapnet är besiktigat av en kompetent vapensmed. Hur känns då en kompetent och positivt inställd vapensmed igen? För att det skall vara någon vits att ens diskutera med smeden ifråga måste svaret på frågan "Vad anser du om damaskpipor?" bli "Det beror på", istället för "Nej, damask skall du överhuvudtaget absolut inte skjuta med". När du konstaterat att smeden inte har fördomar mot damaskpipor i allmänhet utan har ett reflexivt sinnelag i frågan, kan du nog lita på att han ger dig bra råd om vapnets lämplighet för användning eller ej. Tyvärr är stålhagel det enda ekonomiskt hållbara alternativet, i alla fall för de flesta, när lerduveskytte kommer på fråga och för mig är det självklart att skjuta i 4 10 David J. Baker, Heyday of the Shotgun: The Art of the Gunmaker at the Turn of the last Century s. 16ff. 11 Akehurst, s. 123. 12 Ibid., s. 26 och 28.

alla fall några hundra skott per år på skeet-, sporting- eller trapbanan med jaktbössan. Skall hanbössan användas till jakt krävs det att man stått och vant sig vid den på skjutbanan. Även om du tycker att du inte behöver vänja dig vid det som skiljer hanbössan från en hammerless, så är det din skyldighet gentemot dina jaktkamrater att göra det. I de grenar som är kopplade till Svenska Sportskytteförbundet är det idag förbjudet att skjuta med blyhagel och som det verkar kommer det vara helt förbjudet att efter 1:a Januari 2006 skjuta med blyhagel överhuvudtaget. Men kombinationen stålhagel - damaskpipor verkar vid första ögonkastet inte speciellt lockande. Vissa tillverkare av övningsammunition med stålhagel rekommenderar att inte skjuta deras produkter i damaskpipor, spanska Rio är ett sådant företag. Däremot står det inte något om damaskpipor på Gyttorps stålammunition. Den danska vapenaffären Hunters House i Köpenhamn rekommenderar sina kunder att skjuta med stålpatroner av hög kvalitet i sina engelska vapen, då stålpatroner av låg kvalitet kan göra repor i piporna. De tycker att de klassiska brittiska hagelvapen som de visar på hemsidan är lämpliga att skjuta stålhagel i, även de bössor som är försedda med damaskpipor. 13 I diskussionen angående trångborrningen gäller samma regler som för stålpipor, öppnare än trekvart men helst kvart eller öppnare. Ett varningens ord kommer dock från W. W. Greener som skriver att billiga belgiska damaskpipor tenderade att få skottbulor när chokerna introducerades på 1870-talet. De engelska trejärns damaskpiporna drabbades inte av samma fenomen. 14 Även om jag inte skulle skjuta moderna patroner i en tvåjärns belgisk damaskpipa, är jag är anhängare till öppna choker, kvart eller öppnare så för mig är chokernas tryckhöjande effekt inte ett problem. Om det är en damaskpipförsedd gåsbössa med trånga choker som fångat ens intresse får man nog avstå från stålhagel, men det finns ju andra alternativhagel som passar, till exempel vismut eller tungsten-matrix.. Några av de finaste hanbössor som tillverkats var trapbössor för Live Pigeon Shooting, alltså trapskytte med levande duvor. Dessa bössor hade ofta trånga choker, pistol- eller Prince-of-Wales grepp och vägde en bit över 3 kg. Även billigare hanbössor av samma typ gjordes och borde vara ypperliga som gås- eller trapbössor. Om man inte tycker det är helgerån kan en installation av Brileys Thin Wall tuber gjorda för stålhagel vara en god idé. Med dessa resonemang i ryggen finns det alltså inga hinder att skjuta med en bössa med damaskpipor av hög brittisk kvalitet. Med kunskap och öppna choker kan till och med stålhagel av hög kvalitet skjutas i vissa damaskpipor. Detta gäller förstås 5 13 http://www.huntershouse.dk/vaaben/index.htm 2005-05-04 14 Greener, s.241.

både hanbössor och hammerless. Det gjordes många fina hammerlessbössor med damaskpipor i slutet på 1800-talet i Storbritannien. De är ofta mycket billigare än motsvarande bössor med stålpipor, men priserna börjar nu stiga på hammerlessbössor av hög kvalitet men med lite kunskaper i ämnet finns det fortfarande fynd att göra. I Sverige verkar motståndet mot damaskpipor i allmänhet vara kompakt och bössor med damaskpipor är ofta billiga på vapenauktionerna och hos vapenhandlarna. En intressant anekdot är att en av det förra sekelskiftets främste skyttar, Lord Walsingham, skickade tillbaks en ny Purdey-trio till fabriken för att byta ut Whitworthpiporna mot damaskpipor. Stålpipor har en egenskap som damaskpipor inte har, de ringer och självsvänger när skottet avlossas. Några tusen skott på en dag kan tydligen leda till huvudvärk, vilket Lord Walsingham erfor. 15 Se där, ett icke-estetiskt argument för damaskpipor kontra stålpipor. 6 Återspringande hanar År 1867 patenterade Johan Stanton i Wolverhampton "the Rebounding Lock" och på svenska kallas det i halvspänn återspringande hanar men oftast säger man bara återspringande hanar eller återspringande låsar. Denna uppfinning var revolutionerande på sin tid och efter några år var mer eller mindre alla nya hanbössor utrustade med denna typen av låsar. Den gamla typen av lås är konstruerade så det finns tre lägen för hanen, helspänn, halvspänn och liggandes mot slagstiftet. För att kunna öppna bössan behöver skytten först spänna hanarna till halvspänn för att inte slagstiften skall spärra piporna då de kan fastna i tändhattarna. Som skytt får man också se upp med så att hanarna inte ligger mot slagstiften då bössan läggs ihop med patroner i. Detta leder till att slagstiftet trycks mot tändhatten och skott kan gå av om oturen är framme. Dessa problem uppkommer inte med återspringande låsar, de fungerar så att hanen efter anslaget på slagstiftet "studsar" tillbaks och hakas upp på ett upphak eller halvspänn, vilket gör att hanen inte vidrör slagstiftet utan ett mellanrum på några millimeter skapas. Det återspringande låset har alltså bara två lägen för hanen, halvspänn och helspänn. I halvspänn går det inte att trycka fram hanen utan att avtryckaren hålls inne. Hanen når alltså slagstiftet endast om avtryckaren är intryckt. Om bössan tappas kommer alltså inte ett skott att gå av även om den hamnar på hanarna. 15 Uppgifter från Dig Hadoke. Om denna anekdot ger vid handen att det gamla tricket att slå på piporna för att se om lödningarna är hela inte gäller för damaskpipor skall jag låta vara osagt.

Eftersom slagstiften inte ligger an mot tändhatten behöver skytten inte spänna hanen innan bössan öppnas. Denna typ av lås gör hanbössan både säkrare och snabbare. Skytten behöver ju inte tänka på att spänna hanarna till halvspänn, det sköter bössan om själv. 7 Hur säker är hanbössan? Kan man med hedern och förståndet i behåll påstå att en bössa utan säkring är lika säker som en bössa med säkring? Jag tycker att det går att göra det och mina argument kommer att visa det. De klassiska utgångspunkterna är förstås att ingen säkring inte är säker och att en bruten bössa alltid är säkrare än en hopfälld. Om man godtar dessa utgångspunkter kommer följande resonemang bli ganska självklart. En hopfälld laddad och säkrad hammerless har sina hanar spända; de syns bara inte. En laddad hopfälld hanbössa med återspringande hanar däremot har inte hanarna spända och avfyras därmed inte även om låsarna havererar vilket en hammerless skulle kunna göra. Detta är visserligen en närmast teoretisk fördel, men ändå. Vidare är det säkrare att gå under jakten med en hopfälld hanbössa än med en hammerless i samma situation. Enda gången en hammerless och en hanbössa är i så att säga samma läge, är när en hammerless är osäkrad och hanbössans hanar är spända. Om man i detta läge inte vill skjuta har man som hammerlesskytt två möjligheter, antingen säkra bössan eller bryta den. Vilket är säkrast? Jo, att bryta bössan. Som hanbösseskytt har man också två möjligheter, antingen bryta bössan eller spänna av hanarna. Vilket är säkrast? Jo, att bryta bössan. I detta avseende är alltså en hammerless och en hanbössa lika säkra. Visserligen går det också bra att spänna av hanarna genom att hålla tummen på hanen och tryck in avtryckaren snabbt och sakta följa med hanen till halvspänn, men detta är på långa vägar inte lika säkert som att bryta bössan. Det är min fasta övertygelse att pekfingret endast skall vara på avtryckaren eller innanför varbygeln då ett skott skall avlossas, aldrig annars. Tyvärr går vissa hanbössor med toplever inte att öppna då hanarna är spända. Av de fem Husqvarna hanbössor jag har provat har endast två gått att öppna med hanarna spända, medan de två engelska hanbössor med toplever jag provat har båda gått att öppna med hanarna spända. Jag anser att för att kunna kalla hanbössan lika säker som en hammerless i detta avseende krävs alltså att den skall kunna öppnas med spända hanar. Här är öppningsmekanismer som Sidelever, Jones underlever, Purdey thumb bolt och Powells snap bolt intressanta alternativ som inte skall undervärderas eller väljas bort för att de idag anses som obsoleta.

8 Också i handhavandet av hanbössan kan den göras mycket säker. Tommy på Tommys vapen i Huskvarna berättade för mig hur hanbössan skall användas vid jakt på pälsvilt. Vid passet står skytten med bössan hopslagen men hanarna är inte spända. När ett skjutbart vilt kommer förbi spänner skytten ena hanen före eller i anläggningen och avlossar ett skott och vapnet tas ned från axeln till färdigställning. Om skytten missar viltet eller skadeskjuter det, spänns den andra hanen och det andra skottet avlossas. Kanske lite omständligt, men fördelen är att skytten i upphetsning och glädje kan glömma att spänna av den andra hanen om det första skottet gjorde jobbet. På det beskrivna sättet blir hanbössan säkrare än en hammerless även om skytten bär sig dumt åt. Det enda som offras är hur fort det andra skottet kan avlossas, men ur träffsäkerhetssynpunkt är det bättre att ta ner bössan från axeln och påbörja en ny anläggning än att ha kvar bössan vid axeln och skjuta andra skottet. Ju längre bössan ligger vid axeln desto mer tenderar skytten att sikta vilket leder till minskad chans till träff. Det är inte för att hanbössan var mindre säker än en hammerless som den utkonkurrerades. Det handlade om hastighet. I de jaktformer som aristokratin i Storbritannien ägnade sig åt under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var det viktigt att omladdningen skulle ta så lite tid som möjligt. Visserligen hade de en eller två laddare beroende på om de hade parbössor eller triobössor, men varje liten tiondels sekund var av betydelse då luften fylldes av fasaner som drevkarlarna skrämt upp. Att köpa hanbössa Jag kommer här inte att gå igenom hur man bedömer skicket på en begagnad hagelbössa. Det får du som läsare hitta på annat håll. Exempelvis har Christer Holmgren ägnat flera kapitel i sin bok Praktiskt jaktskytte från 1991 åt det. Vidare har Lars Hanaeus skrivit bra artiklar i ämnet i Vapentidningen genom åren. Bästa sättet att lära sig fällorna vid köp av begagnade hagelbössor i allmänhet är att varva läsning med praktisk handling. Besiktiga alla bössor som du kommer åt, på skjutbanan eller i närmaste butik. Låna hem bössor och skjut på skjutbanan med dem. Jag har vid flera tillfällen lånat bössor från olika handlare och rådfrågat oberoende vapensmeder om deras åsikter om skicket. På det sättet lärt mig hur jag skall undvika de värsta fällorna och lärt mig vad som är billigt respektive dyrt att åtgärda. Ett trevligt sätt att lära sig om både jakt och vapen (och människor) är att bli medlem i ett bra forum på internet. Specifikt för hanbössor är förstås hanarna och låsen. Jag skulle inte välja en bössa

med icke återspringande låsar till jakt. Som diskuterats tidigare i avsnittet om hanbössans låsar finns det ingen anledning att göra det knepigare för sig än vad som det är nödvändigt. Det är viktigt att kolla att hanarna inte kan tvingas ner mot slagstiftet då avtryckaren inte är intryckt. Om detta går att göra är det precis lika allvarligt som om säkringen på en hammerless inte fungerade. Detta är en justeringsfråga som skall utföras av en kompetent vapensmed. Jag tycker att alla reparationer och modifikationer av vapendelar som har med säkerheten att göra skall göras av kompetenta personer. Ibland hör man i Sverige att framåtliggande låsar (bar action) skulle vara finare än bakåtliggande låsar (back action). Detta saknar helt sanningshalt. Den mest berömde engelske jägaren och skytten genom tiderna Lord Ripon (1852-1923) eller Earl de Grey som han också hette, använde sig av en trio Purdey ejektor hanbössor med bakåtliggande låsar. Lord Ripons ärkerival om titeln som bäste skytt, Lord Walsingham som tidigare nämnts hade däremot Purdeybössor med framåtliggande låsar. Att missuppfattningen rotat sig i Sverige kan bero på att Husqvarnas toppmodeller 103 och 46 etc. alla hade framåtliggande låsar. Om man är ute efter en brittisk hanbössa är det en smaksak vilket man väljer. Om man som svensk vill göra det lätt för sig, är det enklaste sättet att gå med i hanbösseklubben att köpa en Husqvarna med stålpipor. En av de stora fördelarna med Husqvarna är att alla modeller efter 1880 har återspringande låsar och att stålpiporna är av hög kvalitet. Husqvarna hade åtminstone tre stålkvaliteter att välja mellan, vanligt svenskt stål, svenskt special stål (S) och svenskt nickelstål antioxid (N). Modeller som 51, 52 eller 103 kan vara bra alternativ. De borde gå att hitta för 500-2000 kr beroende på modell, skick och inköpsställe (103 BS och CS är förstås dyrare). Torparbössan modell 20 och dess äldre syskon med stålpipor är inte heller dåliga lågprisalternativ. Har du en plats över i vapengarderoben och ett par hundralappar som bränner i fickan så är det bara att slå till, dock tycker jag personligen att det finns roligare vapen om man vill satsa lite mer pengar. Husqvarnas hanbössor dyker allt som oftast upp på hos de flesta vapenhandlare i Sverige. Rydsvapen i Tenhult och Nora jakt och vapen är säkra alternativ och på vapenauktionerna förekommer de ofta. På internet finns ofta hanbössor till salu på till exempel Blocket.se eller Jägareförbundets radannonser. Eftersom de förekommer ganska ofta är det ingen idé att köpa en risig bössa som behöver repareras, utan bida hellre tiden och köp en bössa i bra skick. Även tyska, belgiska och franska hanbössor ser man då och då. De flesta belgiska hanbössor man ser är av låg kvalitet som man absolut inte skall skjuta med, men ibland dyker det upp fina exemplar. Det gäller att syna varje bössa för sig och lära sig skilja kvalitet från skrot. 9

10 När det gäller brittiska hanbössor i skjutbart skick är tyvärr utbudet ganska litet i Sverige. En och annan dyker upp på vapenauktionerna som Widforss och Auktionsverket anordnar i Stockholm. Annars kan vissa skånska vapenhandlare ha en och annan hanbössa från Storbritannien hemma. Kjells vapen i Sjöbo, Lindgrens vapen i Örkelljunga, Vapenstället i Edensberga eller Hans Englund i Klippan är företag som kan ha skjutbara brittiska hanbössor hemma. Ett hopp över sundet till Danmark finns bland annat Hunters House i Köpenhamn och auktionshusen Lauritz och Bruun Rasmussen. I Storbritannien är utbudet mycket större än i Norden. Om man har de ekonomiska möjligheterna tycker jag att man skall söka sig dit. Visserligen är det svårare att göra riktiga fynd där, men att räkna med tur fungerar inte alltid. Eftersom det krävs en del kunskap för att inte köpa grisen i säcken, rekommenderar jag att man ser bössen själv innan man köper den. Att köpa en bössa osedd går kanske an om den är billig eller om man litar på handlaren i fråga, men är i normalfallet inte att rekommendera. Om köpet sker på auktion kan man få ganska detaljerade uppgifter i alla fall från de stora brittiska auktionshusen i London som Sotheby s, Bonhams, Holt s och Christie s, men det är lite av ett hazardspel att inte klämma på en bössan innan man köper den. Renommerade handlare som har Internetsidor är bland andra Pantiles Vintage Guns i Kent, Matched Pairs i Durham, Graham Mackinlay & Co Gunmakers i Glasgow och Chris Potter Guns i Kent, men det finns ytterligare en uppsjö handlare som är minst lika bra. Ett stående tips när det gäller brittiska bössor är att inte titta på tillverkarnamnet alltför mycket utan att titta på bössan i sig. Är det en enklare hanbössa det gäller är den med största sannolikhet tillverkad i Birmingham vad det än står på bössan (det gäller i än högre grad boxlåsbössor). Förenklat kan man säga att om man hos en vapenhandlare väljer mellan två bössor med likvärdig gravyr och träkvalitet som kostar lika mycket, skall man välja den med minst känt namn. I normalfallet är den det bästa köpet. Det låter ju ganska rimligt att en James Purdey & Son för 20.000 kr antagligen är i sämre skick än en E. M. Reilly för samma pengar. Likaså är antagligen en D. Leonard för 20.000kr i bättre skick än en E. M. Reilly för samma pengar. Namnhysterin är fortfarande märkbar på marknaden, särskilt Londontillverkarnas bössor står högt i kurs. Prisbilden på brittiska hanbössor varierar självklart. Från de billigaste massproducerade enkla bössorna från Birmingham för 50 och uppåt till en fin Birminghamtillverkad, skotsk eller provintiell bössa för 300-1500. En högklassig Londonbössa kostar från 2000 och uppåt. Fina Purdey ejektor hanbössor och liknande kan kosta bortåt 20.000 och parbössor förstås ännu mer. En fin brittisk hanbössa utan spektakulärt trä och fantastisk gravyr går att finna för under 10.000 kr.

11 Hanbössor med sleevade pipor är ofta till salu. Sleevning kan å ena sidan få många bössor i bruk igen på ett betydligt billigare sätt än att köpa nya pipor till bössan, men tyvärr kan det också förändra balansen. Priset påverkas också; en Boss & Co eller en Holland & Holland för under 20.000 kr är mer eller mindre alltid försedda med sleevade pipor, antingen det eller så är de försedda med ett intyg att de inte är lämpliga för användning (proof of exemption). Att lämna in en hagelbössa för sleevning kostar idag från 15.000-20.000 kr för en högklassig sleevning, det är således ingenting man gör med en torparbössa. Det finns heller inga förutsättningar att få tillbaks pengarna vid en försäljning. Det är självklart att de bössor man skall köpa skall vara in-proof, vilket bland annat innebär att loppet inte får vara mer än 10/1000 tum större än när geväret provades. Vidare skall bössor inte köpas vars pipor på det tunnaste stället (minimum wall thickness) understiger 20/1000 tum. En bössa som inte uppfyller kraven kallas out of proof och det är stränga böter för en brittisk handlare som säljer ett vapen som inte är in proof. Jag har talat med olika vapensmeder och handlare angående nya patronlägen och uppbrotchning av choker när det gäller Husqvarnas hanbössor och svaren är ganska olika. Carl Ryd på Rydsvapen i Tenhult tyckte det var fel att förlänga patronläget från 65 mm till 70 mm, och menade att man inte gör det på gamla hanbössor, däremot tyckte han att chokerna kunde öppnas utan att värdet försämrades eller att charmen försvann. John, vapensmed på Torsbo Handels ansåg att det var vansinne att öppna chokerna medan det vore bra att brotcha ett 70 mm patronläge. Tommy på Tommys vapen i Huskvarna tyckte däremot att det var helt ok att göra båda jobben, hans kommentar var att köparen kunde bestämma både patronlängd och choker när bössan köptes en gång i tiden och att detta gjordes redan på fabriken (i detta fall Husqvarna). Mina egna tankar i sammanhanget är att jag skulle kunna tänka mig att göra om både patronlägen och choker om vapnet i övrigt inte är i originalskick. Ofta har tidens tand, intressanta jakter och klåfingriga ägare lämnat sina spår på vapnet, sliten nätskärning, fula repor i blånering, förlängd eller på tok för kort kolv, fula bakkappor etc. Att göra en sådan bössa användbar för modernt bruk tycker jag är helt ok, det är till och med eftersträvansvärt. Att börja modifiera en bössa i originalskick tycker jag är lite mer tveksamt. Men det beror i och för sig på pris och hur många bössor det gjordes av modellen och hur många som finns kvar. Annars krävs det mycket tålamod att hitta en bössa som redan är omgjord efter ens egna preferenser. Ställ upp vissa grundkrav som måste uppfyllas vad gäller säkerhet, var sedan beredd att kompromissa med din smak annars kommer du aldrig att hitta den perfekta bössan. Att göra om patronläget från 65 mm till 70 mm är inte speciellt dyrt, jag

har sett priser från 250-500 kr per pipa. Att öppna upp chokerna kostar inte heller det några stora pengar 300-500 kr per pipa. Hela baletten borde alltså gå på mellan en och två tusenlappar. Det kanske låter mycket, men eftersom 70 mm övningspatroner är mycket billigare än 65 mm, så sparas tusenlapparna in ganska fort när man ända vänjer sig vid sin nya bössa på skjutbanan. Om man inte varken vill förlänga patronläget eller brotcha upp chokerna, tycker jag i alla fall att man skall se till att övergångskonorna är gjorda för att skjuta patroner med plastförladdning med. Det tillåter faktiskt även de annars så stränga brittiska provningsreglerna utan att ny provning behöver göras. Att ändra ett patronläge från 65 mm till 70 mm kräver dock ny prövning. 12 Intressant litteratur Tyvärr finns inte så mycket skrivet på svenska i ämnet. Fredrik Franzéns Ganla fina vapen är dock ett lysande undantag. Inte enbart om hanbössor, men en fantastiskt fin bok med bra bilder och med ett antal kapitel bland annat om Husqvarnas hanbössor och engelska hanbössor. Den är tyvärr svår att få tag på numera, men finns på de flesta större biblioteken. Fredrik Franzéns artiklar i Jaktmarker & Fiskevatten samt i den årliga publikationen Jägaren kan också rekommenderas. Ett måste för alla hagelvapen- och hagelskytteintresserade i Sverige är annars Arvid Knöppels Jaktskyttekonsten med hagelgevär från 1915. Även den inte en strikt hanbössebok, men ändå en klassiker från tiden. Den finns också i faksimilutgåva från 1975. Mitt eget intresse för hanbössor började då jag läste Jens E. Pertos artikel om en J. D. Dougall hanbössa i Vapentidningen nr 2 2002. Det är lätt att falla för en skotsk skönhet från 1885. En bra svensk hemsida om Husqvarnas hagelbössor är http://www.pappaalva.com/husqvarna/. Boken Husqvarna hagelvapen 1877-1977 är också en bra källa för information, den är också svår att hitta och kostar tusenlappar på antikvariaten, den finns dock att låna från de större biblioteken. Den engelskspråkiga litteraturen är talrikare. En grundbok är Richard Akehurst s Game Guns and Rifles från 1969. Akehurst följer utvecklingen av de engelska jaktvapnen från Mantonbröderna i början på 1800-talet till hagelbössans färdiga form vid sekelskiftet 1900. W. W: Greeners The Gun and It s Development har ännu mer status som klassiker. Den utkom i nio upplagor från 1881 fram till 1910 och finns alltjämt i tryck. Den tar upp det mesta man behöver veta om brittiska vapen och tillbehör. Geoffery Boothroyds böcker The Shotguns: History and Development och Shotguns and Gunsmiths: The Vintage Years är också informativa böcker om hanbössor och hammerlessbössor, men även äldre mynningsladdare beskrivs.

13 David Bakers bok Heyday of the Shotgun har en annan infallsvinkel än de flesta andra vapenböcker, den vill fånga en tidsanda och fokuserar på olika samhällsklassers olika bössor och användning av dem. Detta under hagelbössans storhetsperiod vid sekelskiftet 1900. En mycket intressant bok med fina bilder och vapenkataloger i faksimil. För tillverkningsnummer och information om olika vapensmeder är Nigel Browns serie British Gunmakers en guldgruva. Den första delen om the London Trade utkom hösten 2004 och den andra delen om Birmingham beräknas utkomma hösten 2005. Annars är Internet Gunclubs historiska databas på http://www.internetgunclub.com/ mycket användbar och innehåller adresser och bilder på sk. Trade Labels det vill säga fint utformade pappers- eller skinnark med tillverkarens namn och adress. Dessa ark limmades fast i vapenkassettens lock ofta tillsammans med kortfattade instruktioner. Vad har jag då själv för hanbössor? Tyvärr har jag ingen hanbössa alls. Jag har lånat hem några stycken men inte kommit till skott vad gäller inköpen. Det är egentligen därför jag skrivit denna text, för att tvingas samla mina tankar inför den kommande investeringen. Som kanske märkts av prioriteringen av referenser och beskrivning av vapnen i texten är min smak brittisk. Kanske kommer jag någon gång få tummen ur det berömda hålet och skaffa mig en brittisk 12-bore sidelever hammer gun med rebounding bar locks, 30 2 ¾ damascus barrels och en higly figured straight hand stock, men det får tiden utvisa. Kommentarer, tips och frågor tas gärna emot. Claes-Olof Mattsson claesolof@telia.com

14 Litteratur Adams, Cyril & Braden, Robert Lock, Stock and Barrel: Making an English Shotgun and Shooting with Consistency (Long Beach, 1996). Akehurst, Richard Game Guns & Rifles: Percussion to Hammerless Ejector in Britain (London, 1985) 2 ed. (1969). Baker, David J. Heyday of the Shotgun: The Art of the Gunmaker at the Turn of the Last Century (Shtewsbury, 2000). Boothroyd, Geoffrey The Shotguns: History and Development (Long Beach, 1993) (1985) Boothroyd, Geoffrey Shotguns and Gunsmiths: The Vintage Years (Long Beach, 1993) (1986) Brown, Nigel British Gunmakers: Volume One London (Wykey, 2004) Franzén, Fredrik Gamla fina vapen (Västerås, 1996). Greener, W. W. The Gun and its Development (Guilford, 2002) 9 ed. (1910). Knöppel, Arvid Jaktskyttekonsten med hagelgevär (Kungsbacka, 1975) faksimilutgåva (1915).