Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Lesotho 2005 1. Sammanfattning Efter att ha levt i skuggan av apartheidregimens Sydafrika har Lesotho det senaste decenniet genomgått en turbulent politisk utveckling. Landet styrdes av en militärregering fram till 1993 då det blev en demokrati. Det andra demokratiska valet år 1998 urartade i våldsamheter efter det att oppositionen vägrat erkänna valresultatet, vilket ledde till att Sydafrika och Botswana sände trupper till landet. I maj 2002 hölls nya allmänna val. Enligt samtliga internationella observatörer var valen fria och rättvisa. Valdeltagandet, 68 procent, var högt med afrikanska mått mätt och oppositionen accepterade utfallet. Valet bidrog därmed till en politisk och demokratisk stabilitet i landet, och risken för nya våldsamheter bedöms idag vara liten. De politiska förutsättningarna för att garantera mänskliga rättigheter (MR) har förbättrats avsevärt och konstitutionen är på många sätt föredömlig vad gäller mänskliga rättigheter. I praktiken hindras dock många människor från att åtnjuta sina rättigheter genom den utbredda fattigdomen och den svåra humanitära situationen. Landet lider sedan flera år av hungersnöd samt en av de högsta hiv/aids-prevalenserna i världen. Den officiella siffran är 30 procent, men obekräftade källor hävdar över 40 procent. Den utbredda förekomsten av aids har lett till en drastiskt sjunkande medellivslängd som för närvarande ligger på 35 år. Det är den femte lägsta i världen. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna Lesotho har anslutit sig till följande centrala konventioner om mänskliga rättigheter: - Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (CESCR). - Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (CCPR) och dess första fakultativa tilläggsprotokoll om enskild klagorätt (CCPR- OP1), men däremot ej dess andra fakultativa tilläggsprotokoll om avskaffande av dödsstraffet.
- Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD). - Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) samt undertecknat det fakultativa tilläggsprotokollet om enskild klagorätt (CEDAW-OP). - Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt CRC-OP-AC (tilläggsprotokoll om barn i väpnad konflikt) och CRC-OP-SC (tilläggsprotokoll om handel med barn, barnprostitution och - pornografi). - Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT), men däremot ej det fakultativa tilläggsprotokollet. - Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen (ICC). - Flyktingkonventionen. - Den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter. Lesotho har reserverat sig mot artikel 2 i CEDAW, i vilken signatärerna fördömer alla former av diskriminering mot kvinnor, då denna artikel strider mot Lesothos successionsordning vad gäller kungahuset samt traditionella ledare. 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr I november 2001 ratificerade Lesotho tortyrkonventionen. Konstitutionen uttrycker också klart förbud mot sådan inhuman behandling. Det finns dock rapporter om överdrivet polisvåld mot frihetsberövade personer. Tidigare har åtskillnaden mellan polis och militär inte varit helt klar och armén, Lesotho Defense Forces (LDF), har tenderat att lägga sig i landets politiska liv. Säkerhetsstyrkorna har också anklagats för övervåld och i några fall tortyr. För att komma tillrätta med anklagelserna omorganiserade man under 2001 polisens brottsbekämpningsstyrka, Counter Crime Unit, och uteslöt då de militärer som tidigare fanns i styrkan. Huruvida denna åtgärd verkligen minskat användandet av övervåld är dock osäkert. Även andra omfattande omstruktureringar genomförs. LDF sorterar liksom Lesotho Police Service (LPD) och National Security Service (NSS) under premiärministern, som dessutom är försvarsminister. Ett reformarbete med syfte att ge medborgarna bättre insyn i polisens arbete har initierats genom instiftandet av ett civilt direktorat för polisen, Civilan Directorate of Policing. En revidering av polisutbildningen har skett och mänskliga rättigheter ingår nu i basutbildningen och i den praktiska delen av utbildningen. Dock finns brister i uppföljningen och stödet till nyutexaminerade poliser vilket gör det svårt att se effekterna av denna insats. 2
3 Landets fängelser är överbefolkade, i mycket dåligt materiellt skick, och antalet fångar som dör är stort. De undermåliga förhållandena har dock uppmärksammats av regeringen och det finns en förhoppning om att en förbättring skall ske. Kvinnor hålls åtskilda från män och det finns särskilda ungdomsfängelser. Besökskommittéer bestående av representanter från kyrkan, traditionella ledare, företagsvärlden, advokater och andra äger rätt att besöka fängelserna utan föregående anmälan. Även internationella Röda Korset besöker fängelser i landet två gånger om året. Det finns inga uppgifter om försvinnanden, politiska mord eller liknande. 4. Dödsstraff Dödsstraff är tillåtet enligt Criminal Procedure and Evidence Act från 1981. Dödsdom kan endast meddelas av Högsta Domstolen. Verkställighet sker genom hängning. Domen kan ändras av Pardons Committee som i sin tur vänder sig till kungen för beslut. Brott som kan leda till dödsstraff är mord, landsförräderi och våldtäkt. Undantagna är personer under 18 år och gravida kvinnor. Det finns inte något officiellt moratorium, men i praktiken har ingen dödsdom utfärdats sedan 1995. 5. Rättssäkerhet I Lesotho finns det två rättsystem - ett byggt på konventionella lagar och ett på sedvänja. Trots att det konventionella systemet skall vara det överordnade spelar sedvanerätten fortfarande en stor roll, framförallt på landsbygden. Rättsväsendet består av Högsta Domstolen, en appellationsdomstol som sammanträder en gång i halvåret samt ett antal tingsrätter. Parallellt finns även ett antal lokala domstolar som tillämpar sedvanerätt och framför allt verkar på landsbygden. Det finns militärdomstolar, vars domar kan överklagas till en särskild domstol som består av två domare från Högsta Domstolen, en pensionerad officer med juridisk bakgrund samt Högsta Domstolens registrator. Enligt konstitutionen skall rättsväsendet vara oberoende, vilket respekteras generellt. Frihetsberövade personer misstänkta för brott har rätt att skaffa sig advokat, men det finns inget system för offentlig försvarare. Frigivning mot borgen tillämpas ofta. Väntetiden på rättegångar är mycket lång då domstolarna är överbelastade. Justitieministeriet har dock tagit vissa initiativ för att komma tillrätta med detta problem.
4 Kvinnor och män har i teorin lika rättigheter inför domstolarna. Enligt sedvanerätten förvägras dock kvinnor vissa rättigheter. Det finns en ombudsmannainstitution vilket också regleras i konstitutionen dit enskilda kan anmäla företrädare för regering och myndigheter för bland annat brott mot mänskliga rättigheter. Ombudsmannen gör en undersökning och föreslår åtgärder där så är befogat. Denna institution anses fungera tillfredsställande, bland annat har en omfattande inspektion av landets fängelser gjorts. Det finns vidare en särskild myndighet för klagomål mot polisen, som inrättades redan 1998. Dess effektivitet har ifrågasatts, men nyligen har åtgärder till förbättringar vidtagits. 6. Personlig frihet Den personliga friheten är god. Fri rörlighet råder inom landets gränser och medborgarna äger rätt att resa utomlands. Det finns inga rapporter om godtyckliga frihetsberövanden. 7. Straffrihet Det finns rapporter om att polisens brottsbekämpningssektion, Counter Crime Unit, som tidigare bestod av både militär och polis, har gjort sig skyldiga till tortyr och misshandel utan att ha ställts inför rätta. 8. Yttrande- och mediafrihet Konstitutionen föreskriver yttrande- och pressfrihet och detta respekteras i allmänhet. Det finns flera oberoende tidningar som intar en regeringskritisk hållning, bland annat två kristna dagstidningar samt fyra engelskspråkiga nyhetstidningar som utkommer veckovis. Det finns en regeringskontrollerad radiokanal, två veckovisa tidningar samt en TV-kanal som sänder nyheter en och en halv timme om dagen. Samtliga återger det styrande partiets åsikter. Det finns fyra privata radiokanaler men ingen privat TV-kanal. Ett problem är att tidningar och etermedia inte når stora delar av den befolkning som bor i de otillgängliga bergsområdena, dels på grund av fattigdomen, och dels eftersom delar av landet befinner sig i radioskugga. Internationella, främst sydafrikanska, tidningar, radio- och TV-kanaler är lättillgängliga i de urbana områdena. Internet är tillgängligt utan restriktioner via privata distributörer. Konstitutionen föreskriver församlings- och religionsfrihet och man behöver inget särskilt tillstånd för offentliga möten så länge man meddelar polisen i förväg. Politiska möten har hållits regelbundet under året utan att
5 myndigheterna försökt hindra detta. Som arbetare har man rätt att ansluta sig till eller bilda fackföreningar utan särskilt tillstånd. Däremot är det förbjudet för tjänstemän att ansluta sig till eller bilda fackföreningar. (se punkt 10). 9. De politiska institutionerna Lesotho är en konstitutionell demokrati med kung Letsie III som statschef. Ledaren för det största partiet, Lesotho Congress for Democracy (LCD), Doktor Pakalitha Mosisili, är också regeringschef och premiärminister. Sedan 1993 skall allmänna val hållas vart femte år till parlamentet. Parlamentet består av ett underhus som har 140 ledamöter, samt ett överhus, senaten, som består av stamhövdingar. LCD har majoritet i parlamentet, följt av det största oppositionspartiet Basotho National Party (BNP). Sammanlagt tio partier finns representerade i parlamentet. Detta till trots finns ingen egentlig opposition, något som i praktiken innebär att regeringen helt kan föra sin egen politik. Tidigare tillämpades enmansvalkretsar men inför valet 2002 infördes för första gången i Afrika ett blandat valsystem. Syftet var att tillgodose de mindre partierna. Till de 80 platser som sedan tidigare utses genom enmansvalkretsar lades dessutom till 40 platser som utsågs genom ett proportionellt valsystem. Utfallet anses ha varit en framgång och valet bedömdes av närvarande internationella observatörer vara fritt och rättvist. Valdeltagandet var med afrikanska mått mätt mycket högt, 68 procent, och inga oroligheter eller oegentligheter rapporterades från vallokalerna. Den oberoende valmyndigheten, IEC, lovordades för sitt arbete med att förbereda och genomföra valen i samarbete med det civila samhället och de politiska partierna. Under 2005 hölls lokala val vilka anses ha varit fria och rättvisa Nästa nationella val kommer att hållas 2007. 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Diskriminering i arbetslivet på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion med mera är förbjudet enligt lag, vilket i princip respekteras. Däremot är arbetsförhållandena ofta undermåliga. Löneläget är lågt; för outbildade arbetare motsvarande 700 kr i månaden. Det är vanligt att inkomsten drygas ut genom överföringar från släktingar i Sydafrika. Många privata arbetsgivare ser minimilönen som en maximilön och betalar därför betydligt mindre. Detta är möjligt på grund av den höga arbetslösheten, 35-45 procent, som pressar ner löneläget. Arbetstiden är reglerad till högst 45 timmar per vecka; 12 betalda semesterdagar, utöver helgdagar, per år samt betald sjukfrånvaro är garanterat, något som inte alltid respekteras. Förbättringar har dock skett, exempelvis slutade de flesta fabriker under 2001 att beordra lördagsarbete, vilket är förbjudet enligt lag.
6 Det finns en arbetsdomstol, som dock bara har en domare och därför tar upp fall med 1-2 års försening. Det finns också en Labor Commission som arbetar mer effektivt och som utarbetar riktlinjer för arbetsplatsinspektion i samarbete med ILO. Arbetare har rätt att fritt ansluta sig till och bilda fackföreningar. Tjänstemän är dock förvägrade denna rätt. De får endast bilda och ansluta sig till personalföreningar. På ILO:s begäran ser regeringen för närvarande över detta regelverk med syftet att vidga anslutningsfriheten utan att göra avkall på tillhandahållandet av grundläggande samhällstjänster. Fackföreningarna är svaga och representerar bara ca 10 procent av arbetskraften. Av den manliga arbetskraften i Lesotho arbetar 13 procent i guld- och kolgruvor i Sydafrika och majoriteten av dessa har anslutit sig till sydafrikanska fackföreningar. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Enligt konstitutionen har alla rätt till adekvat hälsovård, men fortfarande är framför allt befolkningen i de otillgängliga bergsområdena eftersatt. Denna är också särskilt sårbar på grund av livsmedelskrisen och hiv/aids-epidemin. Primärhälsovård på landsbygden är prioriterad, men ambitionen är långt ifrån uppfylld. Liksom hela södra Afrika är Lesotho svårt drabbat av hiv/aids-epidemin, med dess konsekvenser för hälsovården och andra delar av samhället. De senaste officiella siffrorna talar om 30 procentig förekomst av hiv/aids, vilket är den tredje högsta siffran i världen. Det finns obekräftade uppgifter om att den siffran nu stigit till 40 procent och att upp till 45 procent av alla gravida kvinnor i Maseru-området bär på viruset. Frågan, som ju gäller hela landets fortlevnad och existens, är en av de allra viktigaste på regeringens dagordning. Nuvarande aids-policy haltar dock i tillämpningen. Regeringen har tillsatt ett nationellt samordningsorgan för hiv/aids-insatser, LAPCA, men detta har länge varit underbemannat och har haft svårt att agera kraftfullt. Hiv/aidsreducering ingår även i den nationella 2020-strategin, vars mål är en avsevärd minskning av fattigdomen fram till år 2020. Hiv och aids är fortfarande stigmatiserat bland befolkningen vilket hindrar en öppen dialog om bland annat förebyggande. Den höga förekomsten av aids har lett till att medellivslängden för män nu är 32,3 år, vilket är den lägsta i världen. 12. Rätten till utbildning Grundläggande utbildning prioriteras av regeringen, som under 2004 införde gratis utbildning, inklusive skolavgifter, böcker och ett mål mat per dag, upp till
årskurs tre. Ambitionen är sex års gratis skola, när budgeten så tillåter. Andelen läs- och skrivkunniga är 82 procent, vilket är mycket högt i regionen. Grundskoleutbildning är dock inte obligatorisk och ungefär 25 procent av barnen går inte i skolan. Problemet är störst på landsbygden, där barnen behövs för familjeförsörjningen eller där föräldrarna inte har råd med skoluniform och andra utgifter. Fler pojkar än flickor uteblir från undervisningen, vilket bland annat beror på att pojkar på landsbygden enligt traditionen skall vakta boskap. Ett ökande problem är att familjeförsörjaren i många familjer på grund av hiv/aids är barn. Då båda föräldrarna har dött slutar det äldsta eller flera av barnen skolan för att ta hand om småsyskonen eller för att försöka tjäna pengar. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Matbristen i Lesotho är fortsatt svår. Mellan 20 och 25 procent av befolkningen är drabbad. Livsmedelskrisen beror på svår torka, jorderosion och oklara landrättigheter vilket leder till att nödvändiga investeringar för till exempel konstbevattning uteblir. Dessutom är en stor del av befolkningen redan fysiskt försvagad av aids-epidemin. Lesotho är ett av fem länder i södra Afrika som omfattas av FN:s nya humanitära katastrofinsats. Den kommer att sträcka sig över tre år, med början 2005, för att lindra livsmedelskrisen och hiv/aids-epidemin. FN:s plan att försörja 600 000 personer per månad med mat under 2005 har på grund av bristande bidrag skurits ned till 447 000 mottagare. Lesotho rankas 2005 som nummer 149 av 177 länder enligt UNDP:s Human Development Index, HDI, en fortsatt kräftgång med fyra placeringar sedan förra året. Landet är därmed ett av världens fattigaste länder. Enligt FN:s bedömning lever 59 procent av befolkningen under fattigdomsstrecket. Fattigdomen är allvarligast bland de som lever av småjordbruk i de karga bergsområdena där jordmånen är relativt dålig och jordbruksmetoderna ineffektiva. Arbetslösheten är, enligt UNDP, 35-45 procent och har stigit genom personalnedskärningar i de sydafrikanska gruvor som tidigare sysselsatte 13 procent av den manliga lesothiska arbetskraften. 14. Kvinnans ställning Även om icke-diskrimering är inskriven i konstitutionen, inkräktar den traditionella sedvanerätten kraftigt på kvinnors rättigheter. En kvinna som gift sig enligt sedvanerätt anses vara omyndig och har inte rätt att ingå kontrakt vad gäller arbete, företagande eller utbildning utan sin makes samtycke. Hon kan inte heller åberopa det civila rättssystemet och kan inte väcka åtal eller bli åtalad utan sin makes tillåtelse. 7
Flera regeringsmedlemmar har öppet kritiserat sedvanerätten och kvinnoorganisationer är aktiva i att utbilda kvinnor om deras rättigheter enligt de båda rättssystemen, samtidigt som man understryker vikten av att kvinnor deltar i den demokratiska processen. År 1998 bildades ett ministerium för kvinno-, miljö- och ungdomsfrågor, som delvis finansierar enskilda kvinnoorganisationer. Av de 120 ledamöterna i parlamentet är 15 kvinnor. Fyra av 17 ministrar är kvinnor, liksom två av fyra viceministrar. Även parlamentets talman är kvinna. Hon återvaldes enhälligt i juni 2003. För att förbättra kvinnorepresentationen genomfördes inför lokalvalen i år för första gången en kvotering av de valbara platserna. En tredjedel var reserverade för kvinnor. Oppositionens talan mot kvoteringen som stridande mot konstitutionen ogillades av domstol. Valet innebar en stor framgång för kvinnans ställning i Lesothos politiska liv. Antalet valda kvinnor visade sig med bred marginal överstiga den kvoterade tredjedelen. Enligt civilrätten är kvinnomisshandel förbjuden. Få fall anmäls trots att problemet tros vara vanligt förekommande, mycket på grund av att det anses vara allmänt accepterat att slå sin fru. Handel med kvinnor är inte uttryckligen förbjuden enligt lag, men det är ett växande problem och det är främst mycket unga flickor som är offer. 15. Barnets rättigheter Tre fjärdedelar av Lesothos befolkning lever på landsbygden och av dessa är cirka 40 procent under 15 år gamla. Det finns uppgifter om att barnarbete förekommer. Minimiåldern för arbete inom industri och affärsverksamhet är 15 år, men barn under 14 år återfinns inom många familjeägda företag. Det är också vanligt att unga flickor flyttar till städerna för arbete som hemhjälp, men många utnyttjas också i prostitution. Många barn försörjer sig t.ex. genom att tvätta bilar, bära kassar i affärer eller gatuförsäljning. På landsbygden arbetar många småpojkar en del så unga som 4-5 år med att vakta familjens boskap. Arbetsministeriet har skärpt sina kontroller av fabriker och industrier för att förhindra barnarbete, något som tidigare fungerade dåligt. 2002 ratificerade Lesotho ILO:s konventioner 138 och 182 beträffande minimiålder och förbud mot de värsta former av barnarbete. Livsmedelskrisen och hiv/aids har slagit hårt mot barnen. Hälften av de som drabbats av livsmedelskrisen är barn och 15 procent är under fem år. Lesotho är ett av de länder i världen som har flest föräldralösa barn, och antalet ökar 8
snabbt. Ofta får det äldsta barnet ta ansvar för de hushåll där föräldrar och andra vuxna har dött i aids, vilket får till följd att många barn slutar skolan. UNICEF rapporterar att ungefär 75 procent av alla föräldralösa barn är från hushåll där föräldrarna dött av hiv/aids. Detta leder bland annat till att antalet gatubarn växer. Enligt regeringen och det lokala UNICEF-kontoret är fattigdom och hiv/aids de största orsakerna till det växande problemet med prostitution bland underåriga och, oftast på grund av hiv/aids, föräldralösa flickor. Barnprostitutionen i landet orsakas alltså av fattigdom i större utsträckning än av exempelvis organiserade brottssyndikat. Den kommersiella prostitutionen bland flickor under 18 år är dock ett ökande problem i landet, och det finns rapporter om att unga flickor säljs och hamnar utomlands. Lesothos inrikesminister har begärt finansiellt stöd av UNICEF för att upprätta en Child Protection Unit inom polisen. För närvarande finns väldigt liten kapacitet inom både polisen och socialministeriet att ta hand om de flickor som riskerar att tvingas till prostitution. 16. Olika befolkningsgruppers situation Lesothos befolkning är i stort sett homogen och tillhör samma etniska grupp, basotho. 90 procent är kristna och av dessa är cirka 70 procent katoliker. Övriga består av muslimer, ateister eller är animister. Det finns inga särskilda spänningar mellan eller diskriminering av olika grupper. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning Ingen förföljelse av homo-, bi- eller transsexuella har rapporterats. Diskussioner har förts från officiellt håll om att tillåta homoäktenskap, men inga beslut i den riktningen har ännu tagits. 18. Flyktingarnas rättigheter Lagen föreskriver rätt till asyl och flyktingstatus enligt FN:s flyktingkonvention, men inga flyktingar har kommit till Lesotho sedan 1994. Det finns inga rapporter om utgående flyktingar, men det är inte uteslutet att människor söker sig utomlands främst till Sydafrika som en följd av livsmedelskrisen. 19. Funktionshindrades situation Diskriminering mot funktionshindrade är olagligt, men de facto förekommer diskriminering i samhället. Det finns inga lagförslag om att göra offentliga institutioner anpassade för personer med funktionshinder. 20. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter Det finns ett antal nationella och internationella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och som verkar utan att regeringen inskränker på deras verksamhet eller söker hindra offentliggöranden och publikationer. 9
Regeringsrepresentanter är positivt inställda till interaktion och samarbete med dessa grupper. Paraplyorganisationen Lesotho Council of NGO s (LCN) koordinerar alla organisationer och leder vissa samordnade insatser, bland annat i samarbete med UNDP. LCN har regelbundna möten om aktuella frågor rörande mänskliga rättigheter med de politiska partierna, kyrkan, traditionella ledare och andra aktörer. 21. Fältverksamhet eller rådgivning på området rörande mänskliga rättigheter Ett flertal FN-organ opererar i landet däribland UNDP, UNICEF, UNFPA, UNWFP och UNAIDS. Många insatser är inriktade på hiv/aids. Som en följd av livsmedelskrisen genomför flera organisationer humanitära insatser däribland UNWFP, Röda Korset/Röda Halvmånen och Rädda Barnen. Många organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter lider av brist på resurser, vilket bland annat beror på att det utländska biståndet har minskat kraftigt sedan början av 90-talet. Många givarländer har flyttat sina biståndskontor till beskickningar i Pretoria som en följd av demokratiseringen i Sydafrika, och Lesotho har följaktligen prioriterats ned. Idag utgör biståndstransfereringar mindre än 2 procent av BNP. De viktigaste givarna är Irland, Storbritannien och EU-kommissionen. Det finns fyra länder representerade med ambassader i Maseru: Sydafrika, USA, Libyen och Kina. Irland har ett generalkonsulat och är, sedan Storbritannien nyligen stängde sin ambassad, ständig lokal EU-ordförande. EU-kommissionen har även en delegation. Sidoackrediterade ambassadörer brukar kallas till samråd, där den ekonomiska och politiska utvecklingen diskuteras. 10