1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Burma 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Läget beträffande de mänskliga rättigheterna i Burma är djupt oroande. MRsituationen förvärrades under 2007 i samband med demonstrationerna i september och det våldsamma militära ingripandet mot dem. Regimens nedslag mot de fredliga demonstrationerna under hösten 2007 innehöll bland annat skottlossning med dödlig utgång, godtyckliga massfrihetsberövanden, misshandel, våldsamma utrymningar av munkkloster och bortförande av hundratals munkar. Företrädare för oppositionen och journalister fängslades. Enligt FN:s beräkningar avled 31 personer till följd av militärens nedslag och 74 saknas fortfarande. FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Paulo Sergio Pinheiro besökte landet efter septemberprotesterna och rapporterade i november 2007 att han inte såg några tecken på positiv förändring inom Burmas militärregim. Godtyckliga fängslanden, statsapparatens fullständiga kontroll av media och av kommunikationsmedel som telefoni och internet fortsätter. En kultur av straffrihet fortsätter att hindra upprätthållandet av mänskliga rättigheter, även om de flesta av de som fängslades i september nu uppges ha släppts. Burma är en av världens få kvarvarande militärdiktaturer och det politiska förtrycket är omfattande. Redan innan demonstrationerna hösten 2007 vittnade en rad rapporter om att godtyckliga arresteringar, misshandel, tvångsförflyttningar och tvångsarbete förekommer, i vissa fall i stor skala. Aung San Suu Kyi, ledare för det största oppositionspartiet National League for Democracy (NLD) och mottagare av Nobels fredspris 1991, har sedan hon fängslades 1989 tillbringat största delen av tiden i husarrest. I maj 2007 förlängdes arresten med ytterligare ett år. Till följd av de kraftiga internationella reaktionerna mot regimens hantering av septemberprotesterna har hon dock

2 vid några tillfällen tillåtits delta i möten utanför sitt hus. Sådana möten hölls med bland annat FN:s särskilde sändebud Ibrahim Gambari, som reste till Burma två gånger under året i september och november, och med den av regimen utsedde medlaren Aung Kyi. Dödsstraff utdöms fortfarande, men inga avrättningar har enligt offentliga uppgifter verkställts sedan 1988. Rättsäkerheten är svag och straffrihet är vanligt förekommande för anställda inom armén. Yttrande-, media- och organisationsfrihet saknas helt. Oliktänkande, liksom etniska och religiösa minoriteter, är särskilt utsatta. Inga precisa siffror finns, men minst en miljon människor beräknas vara på flykt inom landets gränser, framförallt i de östra delarna (Shan State, Karen State, Karenni State och Tenasserim Division) där stridigheter mellan arméförband och etniska minoritetsgrupper pågår. Under 2007 beräknas bara i östra Burma ytterligare 76 000 människor ha tvingats bort från sina hem av militära styrkor som i strid med internationell humanitär rätt riktar sina insatser direkt mot civila. Inga siffror finns för övriga Burma. Tillgången till sjukvård och utbildning är bristfällig. Antalet upptäckta fall av hiv/aids har ökat under senare år och smittspridningen hotar att växa till en epidemi. Fattiga kvinnor, barn och ungdomar löper risk att tvingas in i den växande sexindustrin inom eller utanför landets gränser. I januari 2008 uppskattade Amnesty International att det totala antalet politiska fångar uppgår till över 1 800 personer. Av dessa fängslades cirka 700 i samband med eller efter septemberprotesterna. Denna siffra inkluderar dock inte personer som uppges ha fängslats i etniska minoritetsområden eller de som hålls i vad som misstänks vara hemliga fängelser. Massarresteringarna under demonstrationerna i september uppgick enligt regimens officiella uppgifter till 2 836 personer, men beräknas av människorättsorganisationer vara betydligt fler. Under november och december 2007 uppger Amnesty International också ha bekräftade uppgifter på ytterligare 93 fängslanden. De rättegångar som genomförs uppfyller inga internationella krav på insyn eller rättssäkerhet. Även arméns attacker mot områden befolkade av etniska minoriteter har ökat i omfattning. Syftet är uppenbarligen att ta kontroll över landområden och driva befolkningen på flykt, något som riskerar att skapa en akut humanitär kris. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer

Ett nationellt ramverk för mänskliga rättigheter saknas. En författning infördes 1974, men avskaffades år 1988. Landet styrs sedan dess via dekret. Nationella kommittéer finns för mänskliga rättigheter, mot förekomsten av barnsoldater, mot handel med kvinnor och barn samt mot tvångsarbete. Dessa kommittéer är dock i praktiken en del av regimen och har inget oberoende handlingsutrymme. Burma har endast ratificerat två av de nio centrala konventionerna om mänskliga rättigheter: Konventionen om barnets rättigheter (CRC, 1991) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW, 1997). Burma har inte tillträtt de tilläggsprotokollen (totalt tre stycken) som hör till de aktuella konventionerna. Den officiella anledningen till detta är att konventionerna betraktas som ett intrång i den nationella suveräniteten. Burma har inte undertecknat eller ratificerat flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från 1967. Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC) har inte undertecknats eller ratificerats. Burma har lämnat in totalt tre rapporter till FN:s konventionskommittéer. Två gäller CRC (1993 och 2002) och en gäller CEDAW (1999). FN:s särskilde sändebud för Burma, Ibrahim Gambari, besökte landet under sommaren 2006 samt i november 2006. I samband med septemberprotesterna reste han åter in landet för att träffa bland andra Aung San Suu Kyi. Han återvände i november för att fortsätta dialogen, men har därefter inte beviljats fler inresevisum. FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Burma är sedan 2000 Sergio Pinheiro. Pinheiro hade inte tillåtits besöka Burma sedan november 2003, men fick åter inresevisum i november 2007. Vid det besöket var enligt Pinheiro regimen både kontrollerande och förhållandevis samarbetsvillig. Han fick tillåtelse att besöka ett fängelse och samtala med kända fångar, även om han inte åtnjöt samma frihet som under liknande uppdrag i andra länder. 3 MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Våld sanktionerat av statsmakten, inklusive politiska mord och avrättningar utan föregående rättsliga prövningar, försvinnanden och tortyr har förekommit under hela 2007. Särskilt drabbade är den politiska oppositionen, journalister, universitetslärare och studenter, samt de etniska minoriteter som lever i konfliktområden eller som internflyktingar inne i landet. Situationen förvärrades emellertid akut i samband med regimens våldsamma nedslag mot demonstrationer runt om i Burma hösten 2007. I mitten av augusti 2007 höjdes oväntat vissa bränslepriser i Burma med upp till 500%, något som gjorde de redan svåra levnadsförhållandena för en majoritet av Burmas civilbefolkning än mer ohållbara. En mindre demonstration mot prishöjningarna i Rangoon ledde, enligt rapporter från människorättsorganisationer, till att ett hundratal oppositionsmedlemmar fängslades. I början av september ledde en grupp munkar i staden Pakokku (nära Mandalay) en fredlig protest. Militären svarade med att brutalt misshandla flera munkar och åskådare. Det var denna attack på munkarna som utlöste de stora protestdemonstrationer som under andra hälften av september ägde rum i Rangoon och på flera andra ställen i landet. Demonstrationerna leddes i de flesta fall av munkar och deltagarna var obeväpnade och deras budskap handlade om fred och krav på bättre levnadsstandard för folket. Protestmarscherna växte, alltmedan regimen noga dokumenterade förloppet och vem som deltog. Den 25 september infördes nattligt utegångsförbud och kravallpolis tillsammans med militär påbörjade en serie nattliga raider med fängslanden, misshandel och skadegörelse mot munkkloster och privatbostäder. En snabb och synnerligen kraftfull mobilisering av militärstyrkor från andra delar av landet genomfördes följande dag och de fredliga demonstranterna beordrades skingra sig eller möta verkningseld. Inom ett par dagar hade regimen återtagit kontrollen av Rangoons gator med hjälp av tusentals kravallpoliser, militärer och andra säkerhetsstyrkor. Statskontrollerad media hävdar att endast 2 836 personer frihetsberövades under dessa dagar och att tio personer dödades. Enligt människorättsorganisationer och andra ögonvittnesskildringar och trovärdiga rapporter är det verkliga talet betydligt högre. Otaliga rapporter berättar om tortyr av de fängslade och ett antal ytterligare dödsfall i fångenskap. Nattliga raider och bortföranden av sådana oliktänkande som av regimen bedöms störa ordningen har fortsatt även under månaderna efter nedslaget. Inga anklagelser har presenterats mot de som anhållits och inga löften har givits om rättegång eller frigivning. Rapporter om dödsfall i fängelser till följd av tortyr och allmänt usla förhållanden i fängelserna fortsätter att komma in. Uppgifter om antalet registrerade fångar i Burma varierar, men uppskattas till ungefär 4 100 av vilka omkring 1 800 är politiska fångar. Kvinnor och män 4

5 hålls som regel åtskilda i fängelserna. Mindre än tio procent av fångarna är kvinnor. Förhållandena i burmesiska fängelser är undermåliga. Tortyr är förbjudet i lag, men förekommer trots detta, i vissa fall med dödlig utgång. Dödsfall till följd av undernäring och bristfällig medicinsk behandling förekommer också. Därtill finns rapporter om fångar som sänts till arbetsläger för att under svåra förhållanden arbeta inom jordbruket eller inom stora infrastrukturprojekt. Det är heller inte ovanligt att fångar tvingas arbeta som minröjare i konfliktområden. I maj 1999 återupptog Internationella rödakorskommittén, ICRC, sin närvaro i landet. Till en början fungerade samarbetet väl. ICRC fick till exempel tillträde till alla civila fängelser i landet. Under 2006 tvingades dock ICRC att mer än halvera antalet utländska experter och kraftigt minska antalet lokalanställda. Detta efter att ICRC:s krav på oövervakat tillträde till landets samtliga fängelser inte tillmötesgåtts. Under 2007 har regimens restriktioner på ICRC:s arbete fortsatt. ICRC har dock stannat i landet och kunnat fortsätta vissa program som syftar till att stödja familjers rätt att besöka fångar och har därigenom fått vissa informationer om förhållandena i fängelserna. Inga konkreta förbättringar av levnadsvillkoren för fångar har kunnat noteras, även om familjer tillåtits medföra mat och mediciner till sina anhöriga. I juni 2007 uttalade ICRC en ovanligt öppen kritik gentemot Burma för dess misshandel av fångar och civila och bristen på vilja att samarbeta med ICRC. Regimen svarade omedelbart med förnekanden i ett pressmeddelande. Människohandel är ett stort problem. Kvinnor och barn är särskilt utsatta och det finns uppgifter som tyder på att lokala representanter för militärregimen ser genom fingrarna med fenomenet.. 4. Dödsstraff Utdömandet av dödsstraff är fortsatt omfattande, men inga domar ska enligt uppgift ha verkställts sedan 1988. Dödsstraff utdöms för ett antal brott, inklusive högförräderi och mord samt för narkotikatillverkning och - smuggling. 1993 antog militärjuntan en lag som ger utökade möjligheter att utdöma dödsstraff även för andra narkotikarelaterade brott. Dödsstraff får inte utdömas mot barn under 13 år. Rätten att överklaga en dödsdom är lagstadgad. Under de senaste 15 åren har regeringen beviljat amnesti sporadiskt, senast i juli 2005 då omkring 400 fångar - flera dödsdömda - frisläpptes.

6 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Godtyckliga frihetsberövanden på politiska grunder utan rättegång är vanligt förekommande. Dessa frihetsberövanden drabbar alla, men i synnerhet den organiserade politiska oppositionen och de etniska minoriteterna. Under och efter septemberprotesterna frihetsberövades över tvåtusen personer. Även om de flesta av dessa sedan släpptes, är många fortfarande fängslade och de godtyckliga frihetsberövandena av oliktänkande fortsätter. Amnesty International beräknar att 93 personer fängslats under november-december 2007. Telefonavlyssningar, kontroll av inkommande och utgående e-post, samt godtyckligt beslagtagande av bensin, livsmedel, alkohol, bilar, pengar etc. tillhör vardagen. Av regimen tillsatta rapportörer är vanligt förekommande. Tillstånd krävs för att sova över i annat hushåll än det egna, även för övernattning hos familjemedlemmar. Polisen genomför nattliga razzior för att kontrollera att bestämmelserna efterlevs. Dessa razzior utnyttjades i särskilt stor omfattande under septemberprotesterna då det tillfälliga utegångsförbudet möjliggjorde ett stort antal nattliga raider både hemma hos familjer och i munkkloster. Många rapporter har inkommit om bortföranden, misshandel och skadegörelse under dessa raider. Restriktioner förekommer både vad gäller inrikes- och utrikesresor. För personal verksam inom FN och andra internationella organisationer krävs sedan slutet av 2005 tillstånd samt tre veckors varsel för inrikesresor utanför Rangoon. Vägspärrar och kontroller är vanliga i stora delar av landet. Vissa av landets gränsområden, samt de områden som präglas av väpnad konflikt, är helt stängda för besökare. Efter septemberprotesterna märktes en ytterligare åtstramning vad gäller visum in till Burma och beviljandet av resetillstånd inom landet.. Medborgare har möjlighet att få pass som gäller upp till ett år, varefter en ny passansökan måste lämnas in. Under de senaste åren har kvinnor som reser ensamma fått allt svårare att erhålla pass. Den officiella förklaringen är att regimen på detta sätt vill motverka handel med kvinnor. Rapporter har inkommit om svårigheter för vissa burmesiska medborgare att få pass och kunna resa ut ur landet efter septemberprotesterna. NLD:s partiledare Aung San Suu Kyi och NLD:s vice ordförande U Tin Oo sitter sedan många år i husarrest. Aung San Suu Kyi fick sin husarrest förlängd med ytterligare ett år i maj 2007. Även U Tin Oo fick i februari år 2007 sin husarrest förlängd.

Till följd av internationella reaktioner och FN:s ansträngningar genom sändebudet Ibrahim Gambari, tillsatte regimen i november en officiell medlare med uppgift att underlätta samtal mellan Aung San Suu Kyi och regimen. Denne medlare, minister Aung Kyi, har också träffat Aung San Suu Kyi vid upprepade tillfällen. Hon har också fått tillfälle att träffa och samtala med personer ur den högsta militära ledningen och lämna en offentlig, personlig deklaration i slutet av året där hon bland annat bekräftar sitt stöd för NLD och välkomnar en dialog med regimen. Ännu har dock inte Aung San Suu Kyi rapporterat om några konkreta framsteg eller resultat av sina samtal med medlaren. Rätten till privat ägande är nästintill obefintlig i Burma. Lagen tillåter inte privat ägande av mark, utan tillåter endast olika former av marknyttjande. Tvångsförflyttning är vanligt förekommande i landet, antingen på politiska eller ekonomiska grunder. Särskilt i etniska minoritetsområden har militärjuntan satt tvångsförflyttning i system. 7 6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Domstolsväsendet är inte självständigt i förhållande till den verkställande makten. Militärjuntans högsta ledning utser medlemmarna i den högsta domstolen, vilka i sin tur utser övriga domare efter godkännande från militärjuntan. Militära domstolar finns, men de dömer inte i civila mål. Rätt till advokat, respekteras generellt sett i vanliga brottsmål, men inte i politiska mål som militärregimen bedömer som extra känsliga. Politiska rättegångar hålls bakom stängda dörrar. Trovärdiga rapporter gör gällande att militärregimen själva formulerar domar i politiska mål, oberoende av de bevis som presenterats. Militärregimen fortsätter att regera genom dekret, vilket gör att den inte är bunden av några författningsenliga krav på rättvisa och opartiska rättegångar. Tecken tyder på att militärregimen genomfört en kampanj för att avlägsna de återstående oberoende advokater som finns i landet och som kan lämna råd till oppositionen. Det finns inte någon formell skillnad mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsendet. Under 2007 återupprättade ILO i överenskommelse med regimen en mekanism för hanteringen av anmälningar om tvångsarbete. En dialog har också öppnats mellan regimen och FN:s generalsekreterares särskilde representant för barnsoldater för att diskutera det växande problemet med barnsoldater i Burma. 7. Straffrihet

8 Korruptionen inom både polis och rättsväsende är omfattande, liksom i samhället i stort. Enligt organisationen Transparency Internationals rankning år 2007 har Burma sjunkit ner till allra sista plats av 179 länder. Den omfattande korruptionen, tillsammans med regimens bristande respekt för mänskliga rättigheter, medför att straffriheten i landet är utbredd, framförallt för brott utförda av företrädare för myndigheter, polis och militär. Vissa framsteg har dock gjorts under året vad gäller anmälningar om tvångsarbete och ansträngningarna för att hejda det växande problemet med barnsoldater. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrande- och mediafrihet saknas helt i Burma. Organisationen Reportrar utan gränser rankade år 2007 Burmas press- och mediafrihet som världens sjätte mest restriktiva. Militärregimens dekret från 1996 förbjuder alla tal och uttalanden som kan undergräva nationell stabilitet. I syfte att isolera befolkningen från impulser och idéer från omvärlden försvåras mottagning av sändningar från utlandet. För tillgång till internet, innehav av parabolantenn, mobiltelefon, fax och annan elektronisk kommunikationsutrustning krävs tillstånd från regeringen som få, förutom större hotell och företag, har råd att betala. Tillgång till internet och även internetkaféer finns dock, framförallt i de större städerna, men tillgängligheten till webben begränsas av censur. E-posttrafiken är kontrollerad och regimen gör sitt bästa för att blockera tillgång till hemsidor som Hotmail, Yahoo och Gmail. I takt med att internetanvändandet breder ut sig hittas dock vägar runt censuren. Innehav av oregistrerad telefon, fax eller datormodem är straffbart med fängelse som påföljd. Ett inhemskt mobiltelefonnät finns sedan ett fåtal år tillbaka, men kan endast nyttjas av ett mindre antal personer som har råd att betala de 2 500-3 000 dollar som en mobiltelefon kostar. I många delar av landet finns ingen mobil täckning överhuvudtaget. För närvarande finns exempelvis inga mobila operatörer i den nya huvudstaden, Nay Pyi Daw. Under septemberprotesterna tog det bara myndigheterna några dagar att helt stänga av möjligheten att ringa och ta emot samtal från internationella mobiltelefoner samt stänga all tillgång till internet. Internationella mobiler kan fortfarande inte användas i Burma och satellittelefoner är förbjudna. Regimen kontrollerar till fullo massmedia och förhandscensurerar godtyckligt. Förutom de regimtrogna dagstidningarna Myanmar Times och New Light of Myanmar finns sedan några år tillbaka ett tiotal veckotidningar. Dessa

9 genomgår dock sträng censur och tenderar att undvika att skriva om inrikespolitiska frågor. Vissa utländska dagstidningar går att finna på större hotell. Tre statliga TV-kanaler finns. Tillgång till utländska kanaler finns för dem som har råd att betala licens för parabolinnehav, men även dessa censureras. Radio är den vanligaste källan till information för det största antalet invånare. Flera utländska radiostationer, inklusive BBC och Democratic Voice of Burma har sändningar i Burma och når enligt uppgift ungefär en tredjedel av befolkningen. Det finns uppgifter om att regimen till en följd av septemberprotesterna nu kraftigt försvårat tillgången till paraboler och att vanliga burmeser får allt mindre möjlighet att tillgodogöra sig internationella nyheter. Föreningsfriheten, liksom mötesfriheten, är kraftigt beskuren. För utomhusmöten med mer än fem deltagare krävs tillstånd, en regel vars efterlevnad säkerställdes med kraftigt våld under septemberprotesterna. Personer som uttrycker regeringskritiska åsikter riskerar att arresteras och fängslas som påföljd. Många framstående författare och journalister sitter i fängelse. Enstaka gånger rapporteras om att personer trotsar förbundet för att samlats för att vädja om fred och försoning. Ett mindre antal så kallade massorganisationer med starka band till regimen finns i landet. Ett litet, men ökande, antal lokala enskilda organisationer finns också och tolereras av regimen så länge som de arbetar inom opolitiska områden som hälsa, kultur eller miljö. Situationen för internationella organisationer och FN-organ verksamma i Burma har förvärrats under 2007. Ökade reserestriktioner inom landet har gjort att många av dessa organisationer har fått svårare att genomföra sitt arbete. Framförallt är det svårt för utländska experter att få tillträde till pågående projekt. Fackföreningar är inte förbjudna enligt lag, men inga oberoende fackföreningar tillåts i praktiken verka. Oppositionspartiernas möjligheter att bedriva politisk verksamhet är ytterst begränsade. Oppositionen saknar publiceringsrätt, måste ha tillstånd för att hålla möte och har inte tillgång till några telekommunikationer utöver telefon. Det största oppositionspartiet, National League for Democracy (NLD) har tillåtits hålla sitt huvudkontor i Rangoon öppet, fram tills septemberprotesterna då kontoret stängdes. Denna åtgärd har, tillsammans med andra försök att slå ut NLD:s lokala strukturer, bidragit till att kraftigt försvåra partiets möjligheter att verka.

10 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Burma är formellt en förbundsstat med sju delstater för de nationella minoriteterna och sju regioner där den dominerande gruppen burmaner bor. Formellt har minoriteterna rätt till visst självstyre, men i praktiken tillämpas inte lagen. Sedan 1962 styrs landet av en militärjunta, sedan 1997 kallad State Peace and Development Council (SPDC). Den författning som infördes 1974, avskaffades år 1988. Ordförande för militärjuntan är sedan 1992 general Than Shwe. Inga kvinnor ingår i regeringen. Efter år av militärdiktatur skedde en tillfällig politisk öppning under 1990 då fria och allmänna val hölls. Omkring 90 partier deltog i valet, som bedömdes som rättvist. Rösträkningen visade att det största oppositionspartiet National League for Democracy (NLD) vunnit valet, men resultatet ogiltigförklarades av militärregimen. Parlamentet har sedan dess aldrig givits möjlighet att sammanträda. Sju partier finns registrerade, men all opposition undertrycks. NLD:s politiska ledare Aung San Suu Kyi fängslades 1989, och har sedan dess tillbringat tolv år i husarrest. I maj 2007 förlängdes hennes arrest med ytterligare ett år. Regimen presenterade i augusti 2003 en vägkarta mot disciplinerad demokrati som bland annat innebar att ett nationalkonvent skulle inkallas för att skriva en ny grundlag som ska antas genom en folkomröstning. Processen saknar trovärdighet och bojkottas av NLD och delar av landets etniska minoriteter. Konventets arbete har pågått i fjorton år och avbrutits flera gånger men avslutades den 3 september 2007. Nästa steg i vägkartan är upprättande av en ny grundlag, vilket från officiellt håll beräknas ta närmare två år. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Burma har ratificerat två av ILO:s åtta konventioner om mänskliga rättigheter: nummer 29 om tvångsarbete och nummer 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten. Fria fackföreningsrörelser existerar dock inte. Brott mot föreningsfriheten och arbetstagares rättigheter har påtalats av ILO vid flera tillfällen. Rapporter under 2007 vittnar om att tvångsarbete är vanligt förekommande. Militären använder sig av tvångsarbete för att transportera materiel, bygga militärförläggningar och vägar, framförallt i etniska minoritetsområden. Unga kvinnor tvångsrekryteras för att tvätta, laga mat och utföra sexuella tjänster. Tvångsarbete förekommer även för kommersiella ändamål. Stora vägbyggen,

industriområden och turistutvecklingsprojekt har genomförts med tvångsarbete. Det är framförallt de etniska minoriteterna, fångar, men även barn (vissa så unga som fem år) som tvingas till tvångsarbete. Tvångsarbete i kommersiellt syfte har dock minskat starkt sedan ILO ingrep 2002. I viss utsträckning har det ersatts av tvångsuttaxeringar i natura av till exempel livsoch drivmedel. Karen State, Rakhine State och Chin State liksom Pegu Division, Tennasserim Division och Sagaing Division är särskilt drabbade. ILO öppnade ett kontor i Rangoon i maj 2002, vilket har bidragit till att uppmärksamma och följaktligen minska förekomsten av tvångsarbete i landet. Möjligheten för enskilda att rapportera fall av tvångsarbete till ILO-kontoret fanns fram till i maj 2005, då militärjuntan kungjorde att alla anmälningar om tvångsarbete skulle undersökas och att den som framförde anmälan skulle ställas inför rätta Samma år försvårade regimen också kraftigt ILO:s möjligheter att bedriva verksamhet inne i landet och ILO:s representant i Burma utsattes för upprepade dödshot. I mars 2005 uppmanade organisationen därför sina 175 medlemsländer att åter igen se över sina relationer med Burma. I oktober 2005 skickade ILO en delegation för att undersöka hur landet levde upp till de båda ratificerade ILO-konventionerna. Sedan dess har läget gradvis förbättrats något, och under 2007 träffades åter en överenskommelse mellan ILO och regimen om en mekanism för att rapportera tvångsarbete. Genomförandet av mekanismen började omedelbart och burmesiska myndigheter har också utrett de fall som rapporterats från ILO. I maj 2007 hade ILO-kontoret i Rangoon redan mottagit 23 anmälningar. 11 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa För större delen av befolkningen är tillgången till hälsovård mycket begränsad, i synnerhet på landsbygden. Regeringens totala budget för den civila hälsovården uppgick år 2004 till endast 0,4 procent av BNP. Inga nya siffror har kunnat tas fram, men inget tyder på att prioriteringarna förändrats nämnvärt. Det råder en omfattande brist på läkemedel och de som finns är ofta av dålig kvalité eller för gamla. I hela landet finns endast ett fåtal kvalificerade psykiatriker och psykologer och de psykiskt funktionshindrades situation är mycket svår. Till skillnad från den övriga befolkningen har anställda inom militären och deras familjer tillgång till specialsjukvård. Medellivslängden för kvinnor är 56 år och för män 62 år. Enligt en rapport från WHO år 2005 lider ungefär 15 procent av barnen i landet av brist på mat och ungefär en tredjedel lider av undernäring. Nyare siffror saknas. Förekomsten av multiresistent TBC har stigit från 1,4 till 4 procent av befolkningen under de senaste åren och hälften av alla malariafall i

12 Sydostasien återfinns i Burma. Dessa sjukdomar utgör tillsammans med hiv/aids de främsta dödsorsakerna i landet. Enligt UNAIDS var minst 620 000 personer i Burma smittade med hiv/aids år 2005. I undersökningar av gravida kvinnor har dock andelen smittade gått ner från 2,2% år 2000 till 1,5% 2006, även om siffran bland högriskgrupper är betydligt högre. Militärregimen erkänner inte officiellt storleken på Burmas hiv/aids-problem, men är nu införstådd med internationella humanitära insatser mot sjukdomen och samarbetar enligt uppgift med dessa i ökad omfattning. Tillgången till mediciner och sjukvård är för närvarande mycket begränsad. Humanitära insatser från omvärldens sida hindras fortfarande av bland annat logistiska svårigheter och reserestriktioner. 12. Rätten till utbildning Militärjuntan har länge försummat utbildningsområdet. Skolundervisningen är dock obligatorisk och avgiftsfri där den finns att få. Närmare 40 procent av alla barn går inte i skola. I landsbygdsområdena går enbart 22 procent av barnen färdigt grundskolans fjärde klass. Många föräldrar har inte råd att betala de extra avgifter som skoluniform och läroböcker kräver. Den officiella läs- och skrivkunnigheten var 85 procent år 2005, men enligt Unicef är den verkliga siffran närmare 60 procent. Undervisningen är undermålig, och de elever som har råd tar därför ofta privatlektioner på kvällar och helger. Militärjuntans förföljelse av oliktänkande har gjort att många av landets främsta lärare och akademiker sitter fängslade. För anställda inom armén finns särskilda mellanstadie- och högstadieskolor. Skolor (med undantag för lågstadieundervisning) och universitet var av politiska skäl stängda under långa perioder efter studentupproret år 1988. I juli 2000 öppnades vissa universitet och högskolor igen efter att militärregimen vidtagit ett antal åtgärder för att se till att nya studentdemonstrationer inte skulle bryta ut. Könsfördelningen vid universiteten är 49 procent för män och 51 procent för kvinnor vilket motsvarar befolkningsstrukturen i landet.

Internationella organisationer är djupt oroade över att den uteblivna tillgången på utbildning och undervisning under stora delar av 1990-talet har lett till en förlorad generation personer som i brist på grundläggande utbildning blir lätta offer för rekrytering till militären, sexindustrin eller annat tvångsarbete. Som en framgång måste dock noteras att information om barnets rättigheter och hiv/aids numera finns inskrivet i läroplanen, detta bland annat efter påtryckningar från UNICEF. 13 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Den burmesiska ekonomin är i akut kris. Vissa bränslepriser steg med upp till 500% i augusti 2007, vilket utlöste protester över hela landet. Den växande och alltmer utbredda fattigdomen har ökat i takt med vanskötseln av ekonomin. Arbetslösheten växer och endast en bråkdel av landets allt mindre statskassa går till insatser inom hälso- och utbildningsområdet. De försämrade levnadsvillkoren för befolkningen har hittills endast lett till begränsade motåtgärder från regeringens sida. Regimens väpnade nedslag mot demonstrationerna i september och den enorma mediala uppmärksamhet som följde har lett till ytterligare nedgång i ekonomin, då turistnäringen fick kraftigt bakslag. Minst hälften av den halv miljon människor som arbetar inom turistnäringen beräknas ha förlorat sina jobb. Ingen statistik finns tillgänglig om på vilket sätt tidigare och ökade sanktioner från bland annat USA och EU påverkar ekonomin och civilbefolkningens levnadsstandard. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnokonventionen (CEDAW) är tillsammans med Barnkonventionen (CRC) de enda två centrala konventioner som Burma ratificerat. Kvinnor har av tradition en relativt god ställning inom äktenskapet. Som gift behåller kvinnan sitt eget namn och har ofta stort inflytande över familjens ekonomi. Lika rättigheter för män och kvinnor gäller vid skilsmässa och arrangerade äktenskap förekommer inte längre. Det finns två så kallade massorganisationer The Myanmar Women s Affairs Federation och The Myanmar Maternal and Child Welfare Association som arbetar för att förbättra kvinnors levnadsbetingelser.

14 Det finns också en nationell kommitté för kvinnofrågor. Inga oberoende kvinnorättsorganisationer tillåts verka. Kvinnlig representation i parti- och statsapparaten är låg och inga kvinnor finns representerade på högre nivå (biträdande chef eller högre). Kvinnor får inte heller samma lön som män för likvärdigt arbete. Våldtäkt är förbjudet enligt lag, men våldtäkt inom äktenskapet täcks inte av lagen. Ett okänt antal kvinnor tvingas varje år över gränsen mot Thailand, Kina, Bangladesh och Indien för att arbeta inom sexindustrin. Endast ett fåtal av dessa har hittills kunnat återvända. Vissa åtgärder från regimens sida har dock vidtagits på senare år för att motverka problemet. I september 2005 antog Burma en ny lag som förbjuder människohandel. Det maximal straffet för individer som bedriver handel med kvinnor, ungdomar och barn är enligt denna lag livstids fängelse. För handel med män är straffet max tio år. De sex Mekongländerna Burma, Kambodja, Kina, Laos, Thailand och Vietnam undertecknade i oktober 2004 ett avtal om regionalt samarbete mot människohandel. Avtalet är det första i sitt slag i Asien och Oceanien. Avtalet hänvisar till riktlinjer för arbetet mot människohandel som tagits fram av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och utgår ifrån att personer som utsatts för människohandel ska betraktas som offer och inte som illegala invandrare. Statligt sanktionerat våld mot kvinnor fortsätter att vara ett allvarligt problem. Kvinnor tillhörande de etniska minoriteterna utsätts inte sällan för olika typer av tvångsarbete. Rapporter om våldtäkter utförda av arméförband förekommer. Förövarna straffas sällan. Prostitution är förbjudet enligt lag och maximistraffet är tre års fängelse. Under de senaste åren har prostitutionen i de stora städerna och i gränstrakterna ökat, alternativt blivit mera synlig. 15. Barnets rättigheter Burma har ratificerat barnkonventionen, men nationell lagstiftning lever inte upp till konventionens krav. En handlingsplan har tagits fram, men har inte till fullo implementerats. Vissa åtgärder om förändrad lagstiftning har tidigare aviserats men hade under 2007 ännu inte verkställts. Landets lagstiftning anger begränsningar i fråga om barnarbete, men omfattande barnarbete förekommer fortfarande runt om i landet. Gatubarn är också vanligt förekommande. Den höga arbetslösheten och fattigdomen gör att många barn tas ur skolan för att bidra till hushållet genom att tigga eller arbeta.

15 Det finns lagar som förbjuder barnprostitution och barnpornografi. Barnprostitution förekommer dock, särskilt i storstäderna samt i gränstrakterna mot Thailand. En omfattande handel sker med unga flickor som sänds över gränsen. Rapporter från Thailand gör gällande att handeln med barn har ökat på grund av att förekomsten av hiv/aids i regionen gör att allt fler män söker sig till yngre prostituerade. Enligt Human Rights Watch har den burmesiska armén högst andel barnsoldater i världen. Av den totala militära styrkan på ungefär 350 000 personer, uppskattas ungefär 20 procent, eller 70 0000 personer, vara minderåriga. Den officiella minimiåldern för rekrytering är 18 år, men rekrytering av minderåriga uppges underlättas på olika sätt, bland annat genom att man ändrar ålder i födelsebevisen. Barnsoldaterna, en del av dem så unga som elva år, tvingas utöva de värsta formerna av misshandel och övergrepp, inklusive avrättningar och massakrer. De rekryteras vid busshållplatser och tågstationer och hotas med våld och fängelse om de inte går med i armén. Det rapporteras även om barn som dödats då de försökt att fly. Även bland de etniska minoriteternas gerillaförband uppges det finnas barnsoldater. Burma har satt upp en nationell kommitté för avskaffandet av barnsoldater. Ett litet antal barn under arton år har återförts till sina föräldrar men lite har gjorts för att komma tillrätta med problemet på ett mer systematiskt sätt och ställa de skyldiga inför rätta. Under 2007 inleddes en dialog med FN:s generalsekreterares representant för frågan om barnsoldater. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Det finns omkring 150 olika minoritetsgrupper och ursprungsfolk i Burma, varav de största är shan, karen och arkaneser, chin, kachin, karenni och mon. Två tredjedelar av befolkningen är etniska burmaner. Burmanerna är buddhister, medan flera av minoritetsfolken är kristna eller muslimer. Bland de inflyttade minoriteterna märks framförallt kineser och indier, som tillsammans dominerar affärslivet. Minoriteterna saknar politiskt och ekonomiskt inflytande i samhället. Trots deras antal har marginaliseringen av dem ökat liksom motsättningarna mellan dem och militärjuntan (som består av etniska burmaner). Deras möjligheter att bevara sin etniska särart har medvetet försvårats av myndigheterna. De har till exempel inte rätt till egna skolor och tillåts bara tala sitt eget språk inom hemmet. Principen om nationens oupplöslighet leder till svåra trakasserier av de etniska minoriteterna. Under de senaste åren har flertalet av de värsta våldsamheterna

och brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet rapporterats från etniska minoritetsregioner, speciellt från Karen State och Shan State. Olika konstellationer av befrielserörelser bedriver väpnad kamp för någon form av självstyre och landet har befunnit sig i inbördeskrig under hela sin moderna historia. De etniska grupper som slutit stilleståndsavtal med regimen har visserligen erkänts intern autonomi men under förhållanden som uppmuntrat narkotikahantering, vapenhandel och illegal ädelträavverkning. Burma är ett multireligiöst land men med en historia av religiösa slitningar. Dessa slitningar har ända sedan självständigheten1948 förvärrats genom att religionen utnyttjas i politiska syften. Det finns ingen statsreligion, men militärregimen förespråkar majoritetsreligionen, theravadabuddhism, och begränsar tidvis utövandet av andra religioner, bland annat genom att förhindra att kyrkor och moskéer byggs. Uppgifter om religiös förföljelse, bland annat i norra Rakhine State, förekommer då och då. Muslimerna i västra Burma saknar fullständiga medborgerliga rättigheter. Bland annat har de inte tillåtelse att gifta sig och många beger sig därför över gränsen mot Bangladesh för att där ingå äktenskap. Det finns få icke-buddhister eller etniska minoriteter på högre poster inom den civila förvaltningen och inom militären. Religiösa sammanslutningar, inklusive de buddhistiska, utsätts dock för kontroll och förföljelse, liksom övriga organisationer i samhället. Under och efter de stora demonstrationerna i Rangoon och andra delar av landet bortfördes hundratals enligt vissa uppgifter tusentals munkar och deras kloster vandaliserades. Det så kallade nationalkonventet, sammankallat av regimen, har under de fjorton år det pågick (fram till september 2007) haft till uppgift att slå fast principer för den kommande nya grundlagen. Tretton av de etniska grupper som slutit vapenstillestånd med militären har föreslagit att konstitutionen ska innehålla principer som skyddar rättigheter för etniska minoriteter. Förslagen har dock inte hörsammats. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexualitet är förbjudet enligt lag, och är ett tabubelagt område som inte är föremål för någon offentlig diskussion. Inga uppgifter har dock kunnat inhämtas som tyder på att homosexuella, bisexuella eller transexuella personer i praktiken utsätts för systematisk diskriminering och förföljelse, utöver vad som drabbar befolkningen i allmänhet. Internationella organisationer som driver dagcenter för homosexuella män i huvudstaden Rangoon uppger att de kan verka relativt fritt utan inblandning av lokala myndigheter. 16

17 18 Flyktingars rättigheter Burma har inte anslutit sig till 1951 års flyktingkonvention. Hundratusentals personer har flytt landet under senare år som en följd av ekonomiska svårigheter, väpnade konflikter, regelrätta övergrepp och systematisk diskriminering. Ingångna överenskommelser om vapenvila mellan regeringstrupper och de flesta minoritetsfolken har visat sig vara mycket bräckliga. Det finns idag ungefär 150 000 karen-, mon- och karenniflyktingar i flyktingläger i Thailand, där de vistas utan möjligheter att återvända under rådande omständigheter. Förutom dessa beräknas upp till två miljoner burmeser leva som migrantarbetare i Thailand utan vare sig flyktingstatus eller medborgarskap. Mottagningssystemet för återvändande rohingyaflyktingar (muslimer) från Bangladesh har skötts av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) i Burma med viss assistans av lokala myndigheter. Omkring 236 000 rohingyas har repatrierats av UNHCR fram till 2005. Under 2006 och 2007 återsändes inga flyktingar till Burma. UNHCR och UNDP samarbetar för att underlätta deras återintegrering. De omfattande kränkningarna av mänskliga rättigheter, som var den underliggande orsaken till att rohingyasgrupper flydde i början av 1990-talet, fortsätter men går i vågor. Vid en nyregistrering som gjordes i flyktinglägren i Bangladesh år 2006, fanns 28 000 rohingyas som väntade på att få återvända.. Antalet som bor utanför lägren och därför saknar flyktingstatus är svårt att fastställa på grund av svårigheter att få tillträde till områdena samt hög in- och utflyttning men beräknas uppgå till cirka 50 000. Det finns osäkra uppgifter om att mer än en halv miljon internflyktingar uppehåller sig i framförallt Shan State, Karen State och Tenasserim Division i östra Burma. r. Många internflyktingar har tvingats fly undan väpnade konflikter och sammandrabbningar. Andra har tvångsförflyttats av armén till byar som armén kan kontrollera. Majoriteten av internflyktingarna, som uppges leva under alarmerande förhållanden, går för närvarande inte att nå med humanitära hjälpinsatser. De tvingas inte sällan till tvångsarbete, de får eventuella tillgångar konfiskerade och saknar tillgång till utbildning och hälsovård. Barnadödligheten och undernäringen uppges vara dubbelt så hög i denna grupp än för genomsnittet i landet. 19. Funktionshindrades rättigheter

Det finns ingen lagstiftning som skyddar personer med funktionshinders åtnjutande av mänskliga rättigheter eller tillgång till statlig service, även om det finns uppgifter om att ett lagförslag förbereds. I landet finns tre statliga blindskolor, två dövskolor samt fyra skolor för rehabilitering av vuxna och barn. Skolorna är dock kraftigt underfinansierade. Utanför städerna skadas omkring 1 500 individer, varav många barn, varje år av det stora antal landminor som finns spridda i nio av landets fjorton stater och regioner. Militärer som skadats i tjänst erhåller statligt stöd i form av finansiell ersättning eller arbete inom förvaltningen. I princip har även civila tjänstemän möjlighet till en mindre finansiell ersättning vid funktionshinder i form av skattefria stipendier. I verkligheten är dock personer med funktionshinder svårt diskriminerade i fråga om socialt anseende, utbildning och arbete. Många lever i fattigdom och är oftast helt beroende av sin familj för att överleva. Ett mindre antal lokala och internationella enskilda organisationer försöker på olika sätt underlätta de funktionshindrades levnadsbetingelser. 18 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende inhemska organisationer som arbetar för de mänskliga rättigheterna tillåts inte. Någon dialog mellan militärjuntan och de internationella organisationer som påtalar brott mot de mänskliga rättigheterna i landet förekommer inte. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Företrädare för FN och EU, liksom lokalt ackrediterade diplomater, tar vid samtliga möten med företrädare för regimen upp frågor som rör de mänskliga rättigheterna. Försöken till dialog har dock oftast mötts med en avvisande retorik. Informella konsultationer och informationsutbyte i frågor som rör de mänskliga rättigheterna förekommer löpande inom EU-kretsen. Härutöver förs samråd mellan ambassader och internationella organisationer där möjliga och lämpliga handlingsåtgärder diskuteras. Frågor om mänskliga rättigheter är ett centralt inslag i Sveriges Burmapolitik, såväl multilateralt som inom EU. Vid kontakt med företrädare för regeringar i regionen tar Sverige upp situationen för mänskliga rättigheter i landet. Sverige var under elva år initiativtagare till den resolution som FN:s generalförsamlings

19 tredje utskott har tagit om mänskliga rättigheter i Burma. Detta ansvar ligger nu sedan år 2001 på EU. Såväl Sverige som EU har riktat stark kritik mot regimen för den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Burma. EU har genom den så kallade gemensamma ståndpunkten om Burma infört en rad riktade sanktioner mot landet. Förstärkta sanktioner infördes till följd av militärens brutala nedslag under och efter septemberprotesterna och ett antal fördömande EUdeklarationer och uttalanden gavs under senare delen av året. I november utsågs ett särskilt EU-sändebud för Burma, Piero Fassino, vars främsta uppgifter är att koordinera EU:s ansträngningar att åstadkomma positiv förändring i Burma och stödja FN-processerna genom Ibrahim Gambari och Sergio Pinheiro. Målsättningen med EU:s politik är att förmå regimen att respektera de mänskliga rättigheterna och snarast inleda en dialog med oppositionen om en återgång till demokrati i landet. Sveriges stöd till insatser för mänskliga rättigheter i Burma inriktar sig framför allt på stöd till exilgrupper och burmesiska flyktingar i Thailand. Visst stöd kanaliseras också via svenska frivilligorganisationer till aktiviteter även inne i Burma. Huvudsakliga större insatser inne i Burma är stöd till den så kallade 3D-Fonden (Three Diseases Fund) för bekämpande av hiv/aids, TBC och malaria, UNDP:s landsbygdsutvecklingsprogram, stöd till UNAIDS samt stöd till ICRC. Under senare delen av 2007 ökades det svenska stödet till Burma med cirka tio procent. Syftet var att den humanitära situationen för Burmas folk inte ska tillåtas förvärras ytterligare efter septemberprotesterna.