Upphovsrätt: Härnösands OK Godkänd: LMV 2001-04-02 Kartansvarig: Peter Näsholm 17 14 Orientera dig om Gådeå och Hagaområdet 17 17 16 15 17 13
Westins kiosk strax söder om viadukten över järnvägen, längs Viktoriagatan. Foto: Länsmuseet Västernorrland, Murberget Foto: Viktor Lundgren, troligtvis 1930-tal. Nedanför Franzenskolan kv. Skidan
Gådeå och Haga Vår närmiljö innehåller många spännande spår från svunna tider. En del är lätta att upptäcka, andra är mer dolda. I denna skrift lyfter vi några sevärdheter som finns i det landskap som orienteringskartan över Gådeå och Hagaområdet beskriver, några ligger dock i anslutning till kartbladet. Sevärdheterna är utmärkta på omslagets karta samt kartan på sidan 3. I det här häftet medverkar forskare ur en studiecirkel om Härnösands historia. De har sina namn vid respektive text. I övrigt har texterna sammanställts av Peter Persson, Murberget, och Märta Molin har varit redaktör. Vill ni söka mer information, välkommen till ABM arkiv, bibliotek och museer i samverkan - i Härnösand. Gådeå De äldsta skrivningarna av ortnamnet är Ghodhoo 1535, Gådå 1542-1545, Guda, Gudha 1547, Gådha, Godha 1546-1627 m.m. Torsten Bucht har tolkat ortnamnet som att antingen vara ett kultiskt ortnamnen eller vara ett ånamn. Om den sakrala tolkningen är rätt så hör förleden samman med det fornnordiska ordet Goð/ Guð, betydande Gud eller som beteckning på 1 Bild 1. Byvägen väster om Gådeå by. Foto Peter Persson 2009. hela gudaskaran som grupp. Gudaskaran kallades ginnheilog Goð, betydande de högheliga gudarna. En tredje möjlighet är att det kan vara en beteckning på en kultplatsledare, en gode/gude. Enligt isländska källor var det goden som skötte de s.k. Hoven och de kallades också för Hovsgodar. Hovgodarna var inte bara ledare för kulten utan även politiska och sociala ledare. Deras maktområde kallades, åtminstone på Island, för Goðorð. Det var inte geografiska maktområden utan personförbund. Det stod vem som helst fritt att knyta sig till vilken storman man ville för sitt beskydd. I konflikttider skiftade allianser och maktbalanser mellan de ledande stormannaätterna. Ibland ledde det till väpnade konflikter. Vapen återfinns ibland i gravar, även i Västernorrland. I Härnösand har inga direkta vapen återfunnits. Möjligen kan ett järnfragment från en grav i Tullportsparken vara en doppsko till en svärdsskida.
Av intresse för en kultisk tolkning av ortnamnet är Hovsberget vid Nässjön, och byn Helgum. Helgum är en sammansättning av förleden helig- och slutleden hem. Denna typ av ortnamn är mycket gammal och kan ha tillkommit vid tiden för Kristi födelse. Följer man vattendragen från Nässjön längre upp kommer man till Gussjön vars förled tycks innehålla ordet Gud. På andra sidan om Helgumsån ligger byn Fröland som kanske kan innehålla gudinnenamnet Fröja. Har vi här ett sakralt landskap? I Sverige, Danmark och Norge finns ortnamn med samma förled som Gådeå och de har tolkats innehålla ordet Gud, varför det inte borde vara uteslutet med en liknande tolkning här. T.ex. finns ett bynamn, Gåde, i Uppland som 1347 skrevs som in gudø, och minst 11 gånger dyker ortnamnet Gudhem (goðheimr) upp i de tre länderna. Buchts andra tolkningsförslag är att namnet hänger samman med ett ånamn. Det kan då hänga samman med det ångermanländska dialektordet gåda som är ett verb för att stimma, stoja, svamla. Betydelsen är då den larmande. Det är inte ovanligt med denna typ av ånamn, men det finns mycket som talar för en kultisk tolkning för att man ska utesluta detta. Hade ortnamnet stått för sig själv hade nog en ickekultisk tolkning varit att föredra, men när man sätter samman ortnamn och fornlämningar i närområdet verkar en kultisk tolkning vara mer trolig. Även andra ortnamn i närområdet tycks innehålla detta Guð/Goð. T.ex. finns Gånsvik på Härnöns östra sida som från 1535 skrevs som Gunsswijck, Gunsviick, Gunsvijk m.m. och senare under 1500- talet som Godenzuick, Godensviken. Vidare finns Godberg i Eriksdal i anslutning till Gånsviksdalen på Härnön och Godstjärn inte långt från Bondsjön. På Härnön har också funnits ett Hov (Hovsjorden) som varit en större kultplats för många människor under järnåldern. Även ortnamnet Härnön kan innehålla ett gudinnenamn; Härn, som var binamn på Fröja/Freja. Möjligen fanns det en kultplats även i Säbrå, som när Nässjön snördes av från havet ca 200 ekr, förlorade sin betydelse och kanske flyttades till Härnön. Lars Högberg har tecknat en karta över delar av det område som folderna beskriver. Den finns på följande sida. 2
3 1 2 4 5 7 6 12 8 9 Flygfoto av Änget, omkring 1950. 11 10 3
Vy över Rotudden fotad från nuvarande Kiörningsskolan. Fotodatabasen, Murberget 4 5
Så minns jag Gådeå området Per Näsström Per Näsström berättar här barndomsminnen och delar av Gådeåområdets historia. Den gamla anslutningsvägen från Norrstigen kom in via Hälletorpsvägen, där den strax öster om nuvarande Norrhallen vek av mot Baldersgatan och via gamla träbron gick över till Gådeåsidan och upp på mot Lägret. Vägen passerade strax norr om de nu bortgrävda gravarna på Lägret. I en båge gick den snett ned över Gådeåskolans tomt och fram till Tullporten. Här tycker jag Stenklyfts karta visar vägen bra, se sidan 22. Efterhand byggdes Viktoriagatan fram till gamhäktet och vidare längs bergkanten fram till träbron. (Från början hade det nog bara funnits en enkel bro över bäcken, men när järnvägen byggdes kring 1925 måste man bygga en stabilare bro av trä.) För några hundra år sedan lades vägen från Bondsjö till Tullporten om så att den gick ned över de två Arnellsbackarna fram till Viktoriagatan. Man passerade då under viadukten som stod färdig 1932. Därifrån gick vägen vidare till Ådalsvägen. Detta var stora vägen och under viadukten kunde man Viktoriagatan och gamla häktet. Fotodatabasen, Murberget. 6
Utsikt från den s k Tjusarklinten. Fotodatabasen, Murberget 7
se bäcken och över den hade funnits en enkel bro. Kortvarigt fanns här järnvägsbommar. Från träbron gick vägen upp till byn Dalen, där fogden bodde på 1670-talet. Kring 1950 fanns här Berglunds handelsträdgård (Torsgatan) och här fanns en festplats på 1800-talet. Det fanns också en gård mot bergkanten på Gådeåsidan. Gådeåvägen var ett omtyckt promenadstråk, utanför stadsgränsen fanns Kafé Skoga och strax innan man kom fram till byn finns på vänster hand bergklacken Tjusarklinten där paren slog sig ned med fin utsikt och aftonsol innan de vände tillbaka till stan. Se fotot på sid. 7. Lägret var exercisplats för de förband som var förlagda till Härnösand men senare förflyttades till Sollefteå. Namn som Artellerigatan påminner om detta. Början av Artellerigatan var kring 1950 intressant. Där finns på västra sidan Lejonhuvuds stora trähus och Frälsningsarmens lokal (finns kvar). Vid korsningen av Gådeåvägen hade trädgårdsmästaren Viktor Lundgren sin villa och på norra sidan ett hus i sten där han hade kontor och lokaler för sin fröhandel. Den betjänade hela Sverige. Där Försäkringskassans hus står nu fanns Kaisers villa med stor trädgårdstomt. Viktor Lundgren hade köpt eller arrenderat flera tomter där han planterade. Här fanns en stor blomprakt. Längs Tulegatan över Lägret fanns förr inte så mycket bebyggelse men här fanns en föreningslokal som kallades Concordia där NTO-logen Baldersborg höll till. Tulegatan och Viktoriagatan var redan före 1895 försedda med elektrisk gatubelysning. När ljuset reflekterades i fönstren på Framnäs gård talade man om att det spökade där. Lägret var litet av en samlingsplats för ungdomen. Här byggdes årligen en stor majbrasa som var synlig över hela stan. Mitt emot Fiskekroken fanns på norra sidan av Södra vägen flera småaffärer och hantverkare. Hos Dahlkvist kunde man få skidorna vallade och hos Sundins köpa bröd. De flesta numera försvunna butikerna låg vid Viktoriagatan. Vid Viktoriagatan låg vedgårn, gamhäktet och framför det ett hus med en mejeributik och en konsumbutik. Längre fram på vänster hand låg Olssons matvaruaffär, på andra sidan mot Nattviken fanns Petterssons matvarubutik, ett bageri och en gummimakare. I branten mellan Viktoriagatan och Tulegatan, mitt mellan viadukten och träbron, fanns en stenig backe som kallades Corns backe. Herr Corn hade sin affär med ingång från backen. Ungefär där vägen mot Dalen gick in hade Weilerts sin affär. Det fanns många matvaruaffärer i detta område. Jag har gått småskolan och början av folkskolan i Gådeåskolan. Där fanns då folkskolläraren, ungdomsledaren och hembygdsvännen Ernst Nordlund som såg till att skolans samtliga klasser ställdes upp och en gång per år marscherade upp till Murberget där visning skedde. På skolgården fanns en flaggstång. Där lekte man ny kula. En grabb skrek ny kula och då gällde det att snabbt komma dit. Segraren fick hitta en annan plats att ropa och så fortsatte springandet men platsen kring flaggstången var populärast 8
Hospitalet 1 Birgitta Pallin och Sigbritt Hamrin På initiativ av Norrländska kommissionen 1670 byggdes 1680 omedelbart utanför södra tullen ett hospital avsett för Ångermanlands landsbygd. Hospitalet underhölls av ångermanlänningarna genom frivilliga bidrag, men även ett årligt bidrag av 300 daler silvermynt i statsanslag. Till följd av sitt läge undgick hospitalsbyggnaden att härjas av eld, när hela staden lades i aska år 1710 och 1721. Hospitalet fick därmed efter ryssarnas härjningar år 1721 tjänstgöra såsom samlingslokal för stadsborna. Hospitalet var avsett för fattiga, sjuka, lytta och orkeslösa. Wid utresan wore wi åskådare i stadens hospetal af en man, som från moderlifwet war ofärdig både till händer ock fötter, och intill han war 16 år krupit på knäne men sedan börjat gå, och war nu ganska färdig i lederne utan någon wärk, fast hans ben woro ganska smale, och sielfwa foten war nästan rak och ganska tjock. Man kunde ej annat än stadna i förundran, då wi såga honom wid wår ankomst sitja på en kista och med högre foten aftaga sig mössan och den åter påsättja, då han war syselsatt med arbete på någon wäfuadssyning, derwid han med högra handen ej mer kunde uträtta än hålla stycket fast, men med foten brukade han nålen och hade deruti en särdeles färdighet. Widare wille han lemna oss prof, huru han med lika färdighet kunde skrifwa. Han drog med foten fram en låda under bordet, där han hade sina skrifsaker, fattade bleckhornet och nedtog med foten i lådan efter pennan och skref på hwar sitt papper åt oss någre rader med sådan geswindhet, at man måste förundra sig öfwer detta mirakel. Han sade sig heta Johan Gerström, wara född F d länslassarettet används idag av landstinget som sessionssal. Foto Peter Persson 2009. 1 9
i Nordingrå sochn 1715 och warit nu 16 år i hospetalet. Är äfwen gift förledit år med förestånderskan wid hospetalet och berättades, att han med åtskillige lifstycken och träyors sömande för pigor i staden årligen förtjenar sig stora handpengar. (Hülphers 1780). Enligt Hülphers 1780 underhölls på Härnösands hospital endast 7 personer jämte hushållerska. Sinnessvaga personer vistades vanligtvis hos prästen i respektive socken och de ursinniga härbergerades antingen på kyrkvallen eller i den by, där de hade sitt hem. I samband med länslasarettets uppbyggnad 1788 revs det gamla hospitalet. Landshövding Örnsköld beskriver 1769 hospitalet som nedruttet. I det nyuppförda länslasarettet inrymdes hospitalet på övervåningen. År 1818 byggdes ett särskilt dårhus på samma tomt som lasarettet, varigenom man definitivt skiljer mental och kroppsvård åt. Länslasarettet finns fortfarande kvar och används idag av landstinget som sessionssal. Byggnaden bygnadsminnesmärktes 1967. Den nya hospitalsbyggnaden, centralhospitalet, uppfört i trä på Lerudden, var klart 1845 och hade 50 vårdplatser. Byggnaden finns fortfarande kvar och används av omsorgen och kallas allmänt för Gula villan. Sedan 1879 har hospitalet överflyttats till en byggnad av sten, Gådeå sjukhus, med 130 vårdplatser. Idag är delar av Gådeå sjukhus rivet och kvarvarande delar av huset inrymmer SIDA. Härnösand har en lång historia som sjukhusstad. I sjukhuset vid Södra vägen finns idag Birgittamuseet med omfattande samlingar. Ett besök rekommenderas! Flygfoto över Gådeå Sjukhus 1932. Foto: Aero Materiel Fotodatabasen, Murberget. 10
Tullportsparken 2 1827-1830 genomförde Nils Johan Ekdahl inventering av fornlämningar i Norrland för Kungliga Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademien (KVHAA). Hans intresse för gamla pergamentsbrev gav honom öknamnet Kalvskinnsprästen. 1828 var han i Härnösand där han bl.a. beskrev de stora gravhögarna på Hovsjorden på Härnön. Hans platsangivelser är inte lätta att följa då namn på platser förändras och försvinner. På ett ställe skriver han: I Räntmästarens hästhage, S. om Landsvägen, nära invid Hernösands stad, finnas mellan 20 och 30 större och mindre rösen och kullar af jord och sten med ordentliga randstenar. I täpporna Ö. och S. från denna hage, finnas åtskilliga större och mindre rösen och kullar af jord och sten, hvaraf flera med randstenar (fotkedja).. Lanträntmästaren hette Erik Gustaf Harlin och han hade en skogsbeklädd beteshage i Gådeå. På en laga skifteskarta från 1840-talet finns Räntmästaren Harlins beteshage utritad. Det är området som idag kallas Tullportsparken. Där finns ett gravfält från mitten av järnåldern. E:4 passerar genom fältet så två av de kvarvarande gravarna ligger inklämda mellan E:4 och vägen mot sjukhuset. När landsvägen drogs fram på 1880-talet, på samma plats där E:4 går idag, togs tre högar bort utan undersökning. Idag är bara 11 högar bevarade i området. Ytterligare en ligger närmare Tullportsbacken nära husen på höjden. 11 Ekdahls beskrivning av gravfältet är spännande då gravfält i Västernorrland oftast inte överstiger 5-6 gravar. Det är ovanligt att de överstiger 10 gravar och det är mycket ovanligt med gravfält över 20 gravar. Det största höggravfältet vi känner till i länet är Stabergsgravfältet i Överlännäs socken med ett 50-tal gravar, och på Dårholmen utanför Ljungans mynning ligger resterna av ett stort gravfält. Det finns uppteckningar om att där ska ha funnits mellan 60-70 gravar. Idag återstår endast rester av gravfältet. Gravfältet i Räntmästarens hästhage har varit ett av de tio största gravfälten i länet. Idag återstår endast en spillra av detta stora fält. Det är spännande att Ekdahl skriver att gravarna består av både högar och rösen. Riktigt vad han menar med rösen vet vi inte, det kan vara steniga högar. Annars är rösen jordfria gravar. Vissa av gravarna har haft en ring av stenar som ramat in graven, s.k. kantkedja. I Medelpad hör detta gravskick till den äldre järnåldern. Idag finns ingen kantkedja bevarad på gravfältet i Tullportsparken. Så sent som 1950 när Bo Hellman gjorde en kartering av området fanns dock två högar med delar av kantkedjan bevarad. Vad vi vet undersökte inte Ekdahl någon grav, men 37 år senare gjorde Karl Sidenbladh en ny inventering för KVHAA och 1865 besökte han gravfältet för första gången. Sidenbladh skriver: I en beteshage S från vägen till byn, W från Cellfängelset ock Hospitalet ligga 3 högst steniga högar, som äro alle skadade ock lämningar av tre stenrösen; huruvida dessa äro af samma sort som landets öfriga kummel, kan icke af deras nu förstörda form utrönas. En bit jern anträffades i ett af dessa 1865 (omnämnd i det årets resebe-
rättelse). Lemningar, ehuru högst obetydliga, finnas efter ännu fler rösen, hvarifrån sten tagits till byggnader. Närmare Gådeåbacken ligga 3 högst steniga högar. Sidenbladh skrev på annan plats angående undersökningen av ett röse på gravfältet. Det har icke lyckats mig att af metaller anträffa annat i kummlen, än ( ) och en bit förrostadt jern i ett sådant i Gådeå (Säbrå socken). Även Sidenbladh talar om att där skulle ha funnits rösen (kummel). Detta hör inte till vanligheten då rösen oftast anlades i den yttersta kustmiljön som markörer efter farlederna på havet. När Hellman gjorde sin kartering 1950 fanns ett jordblandat röse kvar. Gravfältet var ett av de första som undersöktes vetenskapligt i Härnösands kommun. 1908 undersöktes 4 högar på gravfältet i Tullportsparken och en på gravfältet i Vangsta på Härnön. Arkeologen Oskar Almgren utförde undersökningarna i Tullportsparken. Med sig hade han studenten Eskil Olsson och läroverksadjunkten Erik Johansson. Tre av högarna på gravfältet i Tullportsparken togs bort efter avslutad undersökning, medan den fjärde återställdes till ursprungligt skick. Gravarna var mellan 6-15 meter i diameter och mellan 0,5-1,5 meter höga. Av gravmaterialet kan man dra flera slutsatser, bl.a. att människor bott på platsen under folkvandringstiden (400-600 ekr) och under vendeltiden (600-800 ekr) samt att två av de gravlagda inte bränts. Det var under järnåldern vanligt att man kremerade de döda. Gravarna var inte speciellt rika men det kan lika gärna bero på hur grävningen gått till, som att de faktiskt innehöll lite gravgåvor. Grav 1 var en kremeringsgrav med en större sten i mitten av graven. Under stenen framkom ett brandlager med fragment av en nitad kam och resterna efter den döde i form av brända ben. Kamfragmenten var av en s.k. avsatskam som daterar graven till folkvandringstid. 12 Grovarbetare i färd med att undersöka grav 2. Foto från undersökningen 1908 ledd av arkeologen Oskar Almgren. Foto Eskil Olsson eller Erik Johansson. Fotodatabasen Murberget Grav 2 var över 12 meter i diameter och ca 1,25 meter hög. Under torven fanns ett kraftigt kärnröse med större stenar lagda som en inre kantkedja åt öster. Denna grav hade inget brandlager, även om där fanns kolbitar. Det rör sig förmodligen om en skelettgrav. Inte heller föremålen som följt den döde på bålet var brända. Mitt i högen låg ett bronsspänne, en s.k. fibula, från folkvandringstiden med pålagt silver. Vid nålen fanns rester av textil bevarad. I övrigt hittades endast järnfragment. I grav 3 som var omkring 10 meter i diameter, hittades en järnsax och hartstätning till ett kärl av trä eller näver. Hartstätningar av detta slag brukar finnas i gravar från äldre till mellersta delarna av järnåldern. Även denna grav bör dateras till folkvandringstid. I hartsen kunde man se tydliga märken efter sömmar där kärlet varit ihopsatt. Det fanns inga brända ben i denna grav varför det troligen utgjordes av en skelettbegravning. Grav nr 4, den grav som återställdes efter undersökningen, var något mindre än de andra garvarna. Den innehöll en kremeringsgrav med brandlager där det hittades delar av två järnnålar, en avbru-
dersökning i samband med att man planerade en cykelbana. Mitt i den planerade cykelbanan låg två högar. Man lyckades göra en förändring av sträckan och räddade högarna, men en tredje hög undersöktes och borttogs. Graven var ca 9 meter i diameter och 0,8 meter hög. Den var svårt skadad av plundring. Fynden i graven var mesta sentida men där fanns järnfragment och något föremål av järn som kan vara från järnåldern. Ett föremålen var ett hästskoformat beslag som kan vara en doppsko till ett svärd. Doppskon har suttit längst ner på svärdsskidan som skydd för denna. Två av fynden från undersökningen 1908. En fibula av brons (dräktspänne) och en sax av järn. Från utställningen Förlorad Forntid. Foto Peter Persson. ten järnnål med facetterat huvud och spetsen till en annan järnnål, samt ett krumböjt järnbeslag med spår av en nit, smälta glaspärlor och delar av en nitad ornerad benkam. I brandlagret fanns även brända ben efter den döde samt av en hund. Nålen med facetterat huvud daterar graven till äldre vendeltid. Nedanför de två gravarna vid vägen hittade man en stor sten omgiven av slagg. Det kan vara resterna efter en järnbearbetningsplats, kanske rent av en smedja. Två år efter undersökningen 1985 när man höll på med cykelbanan, kom det fram brända ben i anslutning till de två gravarna vid E:4. En liten provundersökning gjordes då och man fann att mellan gravarna fanns en sten som förmodligen är en mittsten till en grav. Den är dock så låg att den inte syns idag. De brända benen kommer troligen från en människa. 1942 gjordes nästa undersökning när husen vid Tullportbacken byggdes. Vid det nedersta huset undersöktes en gravhög av Bo Hellman. Dokumentationen från undersökningen saknas. Enligt Hellmans beskrivning verkar dock högen varit 7 meter i diameter och 0,75 meter hög. Graven var sedan tidigare kraftigt plundrad av skattsökare och de enda fynden som gjordes var brända ben och kol. Gravfältet har under årens lopp varit utsatt för skadegörelse, inte minst vid exploateringar och ledningsdragningar. 1985 genomfördes en un- 13 Foto av gravfältet 1908. På vänstra sidan av bilden kan man ana Almgren och möjligen fil. Stud. Eskil Olsson i färd med att undersöka. På den högra sidan uppe på en av högarna står två barn. Foto Erik Johansson? Fotodatabasen, Murberget.
Varje år uppstår nya skador på fornlämningarna, främst på grund av snöröjning men även av att man sätter upp skyltar på och omkring gravarna. Det senaste ingreppet skedde i oktober 2009 när någon grävde ett antal gropar i fem av högarna. Fornlämningar är skyddade av Kulturminneslagen (KML) och runt varje fornlämning finns ett skyddsområde för fornlämningens skydd. Vi vet att gravfältet legat inne på inägorna till en gård under järnåldern, så när man gör markingrepp i anslutning till gravarna riskerar man att förstöra den gamla boplatsen. Det är tragiskt att ett av länets 10 största gravfält från järnåldern har blivit behandlat på detta sätt. Gravfältet ligger nu som en portal in till staden och borde kunna lyftas för såväl kommuninnevånare som turister. Att man under 1800-talet inte förstod bättre än att använda materialet från gravarna till byggnader innebär inte att vi måste fortsätta denna tradition. Fornlämningarna kan liknas vid ett fysiskt arkiv och de är ovärderliga för vår förståelse av forntidens samhällen, som i sin tur hjälper oss att förstå vilka vi är idag. Vy över del av den bevarade delen av gravfältet i Tullportsparken/Räntmästarens hästhage. Foto Peter Persson 2009. 14
Kreatursmarknad i Tullportsparken. Huset i bakgrunden är den så kallade Artillerikasernen i kvarteret Lärkan, korsningen Artillerigatan-Tullportsgatan. Fotodatabasen, Murberget. 15
Skarpskyttelägret Härnösand har länge varit en militärstad. Redan under det svensk-ryska kriget (1808-1809), befann sig de svenska styrkorna i Härnösand. Det var dock först 1817 som militära övningar företogs i staden. Det året samlades ett 30-tal landbeväringar för vapenövningar. 1820 flyttades övningarna till Frösön. 1828-1830 förlades övningarna till Graningebruk. Först 1831 var man åter i Härnösand för sina övningar. Mellan 1831-1836 var övningarna förlagda till Gådeå läger. Platsen kallades också Skarpskyttelägret, namnet är bevarat i bostadsområdet Lägret och Skarpskyttegatan. På en karta från 1840-talet finns ett område vid nuvarande Hagaområdet där det i beskrivningen står Gamla lägerplatsen. Det verkar som om det ursprungliga Skarpskyttelägret har legat där. 1835 kunde man läsa i Norrlands Tidningar följande: Bewäringsöfningarna wid Gådeå. Måndagen den 15 Junii inryckte å Gådeå Lägerplats inwid Hernösands Stad de 39 Ynglingar af Westernorrlands Läns Bewäringsmanskap, som wid mönstingarne innewarande år walt att tjena till lands, för att derstädes, enligt Konl. Maj:ts nådiga förordnande, in och utryckningsdagarne inberäknade, undergå 8 dagars wapenöfning. Dagen derpå, eller den 16, börjades och samma wapenöfning, och den 22 i berörde månad utryckte manskapet från Lägerplatsen. Det från Jemtlands Kongl. Fältjägare Regemente för Mötestiden hitkommenderade Öfwer och Underbefäl utgjordes af en Suubaltern Officer, herr Lieutenanten af BJertén, 2:ne Under officerare, 2:ne korporaler och 2:ne hornblåsare, hwilka och genast eftermötets slut till Jemtland återreste. Mathållningen för grouppen ombesörjdes, på entreprenad, af handelshuset Gr. Tjernström et Comp. Norrlands tidningar 4/7 1835 1838 flyttades övningarna åter till Viksmon i Graninge. Detta på grund av att befälet kom från Frösön och då låg Graninge centralt till. Från 1848 förlades ett artilleribatteri till Härnösand, på den s.k. Storsvedjan på Härnön. Två byggnader hyrdes dock in på nuvarande Artillerigatan vid Lägret, varav en var en artillerikasern (se bild sid.15). 16
Gravfältet på Lägret 3 16/10 1941 befann sig den dåvarande riksantikvarien Sigurd Curman och arkivarien Bertil Berthelson på Lägret i Gådeåstaden i Härnösand. Dagen efter stod att läsa i Härnösandsposten: Forngravar upptäckta i Härnösand. Fem högar vid gamla Skarpskyttelägret böra undersökas. Arkivarien doktor C. B. Berthelson gästade Härnösand igår tillsammans med riksantikvarien Sigurd Curman, varvid han besiktade ett antal högar vid Skarpskyttelägret, som synas ha ett betydande intresse ur fornvårdssynpunkt. Det rör sig möjligen om några mycket gamla forngravar. De som först fått upp ögonen för att dessa högar kunna vara av intresse ur fornhistorisk synpunkt äro fröhandlaren och fotografen V. Lundgren samt drätselkammarordföranden Jonas Molander. Högarna äro belägna vid norra ändan av Skarpskyttelägret, och doktor Berthelson undersökte fem av dessa högar med mycket stort intresse. Han ansåg, att inga tvivel kunde föreligga om deras åldriga karaktär. En vetenskaplig undersökning anses vara av behovet påkallad. Trädgårdsmästaren, fröhandlaren och fotografen Viktor Lundgren (1884-1967) bodde på Artillerigatan vid Lägret där han hade sin fröhandel. I diskussionen kring var Skarpskyttelägret låg 1941 kan man hävda att eftersom Lundgren bodde i anslutning till Lägret i Gådeåstaden, bör också gravfältet ha legat där och inte vid nuvarande Hagaområdet. På 1960-talet när den stora Vy från högsta punkten på Lägret i Gådeåstaden. Det är förmodligen på denna plats några av högarna på höggravfältet funnits. Foto Peter Persson 2004. 17
fornminnesinventeringen för den ekonomiska kartan genomfördes i hela landet, kunde man konstatera att där inte längre fanns gravar vid Lägret i Gådeåstaden. Idag ligger en lekplats där gravar en gång fanns. Någon har haft kännedom om var gravarna fanns, eftersom det på en ekonomisk karta som förvaras på Murberget, finns 5 cirklar markerade som motsvarar läget för gravfältet i norra änden av Lägret. När högarna försvann och vad som fanns i dem finns inga uppgifter om. Vi vet heller inte vad byn hette eller om den hade med det stora gravfält som ligger i Tullportsparken att göra. Om de markeringar som finns på Murbergets ekonomiska karta är att lita på tycks gravfältet ha varit orienterat mot den forna havsvik som gick in mellan Lägret och Bondsjöstaden, där järnvägen nu går. Om det finns något bevarat av den gård som låg där under järnåldern eller om det finns något kvar av gravarna, kan vi bara få svar på genom att arkeologiskt undersöka området. Gravhögar är en god indikation på en järnåldersgård eftersom gravarna lades på inägorna till gården. Rotudden 4 Stadsdelen Rotudden i Härnösand ingår i ett riksintresse för kulturmiljövården. Det innebär att det har sådana värden att det inte bara är intressant i ett lokalt perspektiv, utan för hela riket. I sådana områden ska riksintresset prioriteras före de lokala intressena vid fysisk planering. Riksintresset med Rotudden kallas Centrala Härnösand och omfattar delar av centrala Härnösand, bl.a. Norrstaden, Östanbäcken, Hovsjorden, Mellanholmen, Rotudden, Torsvik och Kronholmen. Det som är av intresse när det gäller Rotudden är att det har bevarat sin karaktär som arbetar- och hantverksstadsdel. Under 1870-talet, drev folkökningen fram en spontan utbyggnad av Rotudden för att sedan, efter 1890, planläggas med en rutnätsplan. Den går att se ännu idag. Övriga Gådeåstaden hade en mer oregelbunden bebyggelsemiljö. Under andra halvan av 1800-talet genomgick det svenska samhället en kraftig omvandling med stor inflyttning till städerna från landsbygden. Inflyttningen hade Fiskekroken i Rotudden. Foto: Peter Persson 2009. 18
sina grunder i befolkningsöverskott och missväxt vilket gav sämre förutsättningar för landsbygdens befolkning att klara sig. Den ökade trävaruhandeln från 1840-talet var också en motor som lockade till sig folk inte bara från den omgivande landsbygden utan från hela landet. Detta inte minst i och med ångsågarnas tillkomst på 1850-talet. Redan på 1860-talet hade staden köpt in delar av Gådeå bys utmark närmast stadsgränsen. Man såg det som angeläget att köpa in den snabbt växande Gådeåstaden. Bebyggelsen i Gådeåstaden och i Bondsjö bys utmark hade fått karaktären av kåkstäder. På 1880-talet uppstod segslitna förhandlingar med Säbrå socken om inköp av Gådeåstaden. År 1892 inkorporerades Gådeåstaden med Härnösands stad och redan då var Rotudden i stort sett färdigbyggt. 1875 såldes sex tomter. 1877 var ytterligare 18 tomter sålda. 1887 fanns där 38 bebyggda tomter. Det var i detta skede som två nya parallella gator, Skarpskyttegatan och Lasarettsgatan, kom till. Man föreslog också en breddning av de två landsvägarna och det innebar en rätning av den gamla landsvägen och Tullportsbacken skapades. 1913 justerades Rotudden-området endast litet med en gränsjustering mot Tullportsparken. 1958 års planförslag innebar en breddning av Södra vägen och fyra bostadshus revs i samband med detta. Från folklivet i Gådeåstaden och Rotudden vid 1800-talets slut och början av 1900-talet Margareta Grafström I de här stadsdelarna bodde för hundra år sedan mestadels folk, som hade sina arbeten inne i staden, men många små verkstäder och yrken var representerade i de olika kvarteren. Här fanns skräddare, skomakare, sömmerskor, strykerskor, bagare, tvätterskor, en cykelverkstad, snickare, tobaksarbetare och de som arbetade vid Hernö bryggeri, och sedan nya lasarettet byggts kom naturligtvis många att söka arbete där. Där behövdes förutom sjukvårdspersonal även hantverkare av skilda slag. En Hilmer Öhman från Häggdånger och Antjärn fick arbete som 15-åring arbeta som matsäck vid Hernö bryggeri, d v s han blev en sorts springpojke och hjälpte ölutkörarna med att bära och lasta och även i stallet att sköta hästarna. Han bodde inackorderad hos en moster på Rotudden. Hans mamma var änka och bodde i Antjärn. Han hade flera småsyskon och för modern var det en stor lättnad, att Hilmer kunde komma hem med det mesta av sin lilla lön. Arbetet vid bryggeriet började klockan sex på morgonen och slutade oftast sent på kvällarna. På lördagarna gick Hilmer till fots hela långa vägen till Antjärn för att hjälpa sin mor med vedhuggning och annat. Hon brukade gå och möta honom. Vid hemkomsten var han så trött att han bara stöp i säng. När han skulle gå tillbaka på söndagskvällen följde ofta hans mamma med en bra bit på vägen. Så underbart att ha en sådan mamma. Jag tänker att hon säkerligen var mycket trött efter sina dagsverken med att hjälpa till i bondehemmen med allt möjligt: tvätt, bakning, städning, ljusstöpning, slaktens efterarbeten med kött och korvstoppning m.m. Hon hade ett varmt hjärta för sin långe magre pojke som fick arbeta hårt för att hjälpa familjen. Jag tror nog, att hon av det lilla 19