Kommentar till Mikael Byström och Karin Kvist Geverts

Kommentar till Mikael Byström och Karin Kvist Geverts På det stora hela instämmer jag med den bild som Karin och Mikael har tecknat. I min kommentar tar jag upp begreppet antisemitiskt bakgrundsbrus, problematiserar den nordiska tanken, ger några exempel rörande flyktinghjälporganisationernas verksamhet som stöder presentationen samt gör avslutningsvis en utblick mot andra mottagarländer i Europa för att sätta in det svenska exemplet i ett större perspektiv. Antisemitiskt bakgrundsbrus I sak är jag nog helt överens det fanns under 1930- och början av 1940-talet en förhärskande samtalsordning i Sverige som skulle kunna betecknas som antisemitiskt bakgrundsbrus. Vad jag vill ifrågasätta är själva poängen med att införa ett mer eller mindre eget begrepp i sammanhanget. Hur ska man förstå brus som en bild för en förhärskande antisemitism? Ett brus som sådant har ju inget sakligt innehåll, det är snarast något som stör. Hade det inte istället varit mer fruktbart att använda diskurs som begrepp? Det är ett begrepp som några av deltagarna på seminariet använt i sina presentationer. Lars M Andersson utgår i sin avhandling om representationer av juden i svensk skämtpress 1900-1930 från diskursbegreppet. Han diskuterar begreppets användbarhet och för en metodologisk diskussion, bl a med hänvisningar till Helen Fein, Zygmunt Bauman och Edward Said. Andersson talar om diskursen som en tankestruktur. Hans summering blir att den svenska skämtpressen under perioden var en del av den antisemitiska diskursens hegemoni i det civila samhället. 1 Även andra svenska forskare som studerar antisemitismen under den här tiden har valt att tala om en diskurs. Jag menar att en sådan anknytning till diskursbegreppet hade öppnat för en metodologisk koppling till den omfattande diskussionen om begreppets användbarhet. Om man ser diskursen som en samtalsordning så tror jag att det blir lättare att analytiskt urskilja vilka element som kan ha funnits i en sådan ordning. Vad kunde sägas? Vad framfördes på ett oreflekterat sätt? Varför såg diskursen ut som den gör? En anknytning till diskursbegreppet hade också varit rimlig med tanke på att Byström och Kvist Geverts just har Anderssons utsaga om den antisemitiska diskursens hegemoni som en utgångspunkt i den text som jag har haft att utgå från. Hur ska bakgrundsbruset relateras till denna diskurs? 1

Problematisering av den nordiska tanken Tesen om att den nordiska tanken innebar en särskild solidaritet med de nordiska grannarna har definitivt mycket för sig och ett starkt empiriskt stöd. Men jag vill ändå försöka problematisera perspektivet genom att se på vilka flyktingar som i praktiken mottogs i andra europeiska länder. Huvudpoängen är att frågan om vilka flyktingar som hamnade i ett visst land i hög utsträckning var avhängigt av den geografiska belägenheten. Länder som direkt gränsade till Tyskland fick ta emot de stora flyktingströmmarna Tjeckoslovakien, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Flertalet av dem försökte hålla emot men i praktiken var det svårt att hålla flyktingarna utanför när desperationen bland Tysklands och Österrikes judar steg efter der Anschluss i mars 1938. Genom sina gränser mot Italien och Spanien tog dessutom Frankrike emot både italienare och fr a spanjorer som flydde undan fascismen i sina hemländer. Samma förklaring gäller för Schweiz mottagande av antifascistiska politiska flyktingar från Mussolinis Italien. De stora flyktingsströmmarna till Sverige kom fr o m 1942 från de direkta grannländerna: Norge, Danmark och Finland. Att det fanns en i grunden välvillig inställning till denna mottagning stämmer säkert. Annorlunda såg det ju ut med mottagningen av balterna vilka markerades som främmande när de kom. Likväl togs också balterna emot. I praktiken kunde den svenska statsmakten inte för någon av dessa flyktingströmmar göra annat än att acceptera sakernas tillstånd. På samma sätt såg det i regel ut i de länder som jag har nämnt det finns undantag, Tjeckoslovakien, Belgien och England förefaller ha haft den mest liberala flyktingpolitiken (åtminstone i perioder). Länderna utsattes helt enkelt för flyktinginflödet. På samma sätt var senare de stora flyktingströmmarna i Östeuropa mot Sovjetunionen 1941 direkta resultat av krigshändelserna. I stor utsträckning kan den nordiska flyktingströmmen till Sverige också ses som resultat av krigets förlopp och ockupationspolitiken t ex den omfattande evakueringen av finnar från norra Finland i krigets slutskede. Omsvängningen av den svenska flyktingmottagningen 1942 bör också ses i ljuset av att det från denna tid - särskilt efter Stalingrad i februari 1943 - börjar stå allt mer klart att man kunde förvänta sig att de flyktingar som nu till Sverige skulle återvända hem när kriget väl var slut. Geografin och kronologin hade sålunda avgörande betydelse för flyktingsituationen och flyktingpolitiken. 2

Den nordiska tanken kanske också kan spetsas till? Avsåg inte det nordiska här ras? Det finska kunde inkluderas genom att peka på en kulturell-historisk gemenskap. Att den svenska främlingsdiskursen hade en raskomponent är tydligt. Byström och Kvist Geverts har själva i sitt bidrag visat att det skedde en hierarkisering av olika etniska flyktinggrupper. Cecilie Stokholm Banke har betonat att det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget i Danmark också hade en etnisk dimension, på samma sätt förhöll det sig med det svenska folkhemmet som ett nationellt svenskt projekt. 2 Välfärdsstaten som kraftigt utvidgade ett socialt medborgarskap var också ett likhetsprojekt, statsbyggarna ville skapa social jämlikhet och i den processen kom några att hamna utanför. Det har också påpekats att de framgångsrika välfärdsstatsbyggena skedde i homogena nation-states. Frank Caestecker och Bob Moore har vidare hävdat att flyktingpolitiken i de länder där arbetarklass och medelklass fick ett avgörande politiskt inflytande kom att få en slagsida mot arbetsmarknadsprotektionism gentemot flyktingar och utlänningar. 3 Exempel från forskning kring flyktingkommittéerna Arbetarrörelsens flyktinghjälp är genom den direkta koppling till den socialdemokratiska regeringen av särskilt intresse bland flyktinghjälporganisationerna och står i fokus i min egen pågående forskning. 4 Kommittén var direkt delaktig vid det omsorgsfulla urvalet av politiska flyktingar som kunde anses vara värdiga en erkänd flyktingsstatus. Samarbetet mellan Arbetarrörelsens flyktinghjälp, LO och UD vid urvalet av socialdemokratiska och fackligt aktiva sudettyskar som kom till Sverige 1938-39 är välbekant genom tidigare forskning. Det är värt att påminna om att det fanns stora brittiska pengar för denna flyktinginvandring. 5 Arbetarrörelsens flyktinghjälp hjälpte precis på samma sätt som en rad andra flyktingkommittéer bara sina egna, kommunister och judar ställdes utanför. Däremot har jag inte funnit tecken på att det skulle ha funnits uttryck för någon direkt antisemitism i bemötandet av de flyktingar som man faktiskt erkände, även om en del av dessa var judar. Andra exempel som stöder Byströms och Kvist Geverts presentation kan hämtas från den flyktinghjälp som bedrevs av Svenska Missionsförbundet i samarbete med Svenska Israelsmissionen. Israelsmissionen verkade i Wien för att få judar att konvertera till protestantismen. När tyskarnas förföljelse av judarna förstärktes kom verksamheten i praktiken att handla om flyktinghjälp. Sammanlagt fick man ut cirka 3000 personer från Wien varav ungefär 300 kom till Sverige. För att härbergera de 3

manliga ungdomar som kom drev Svenska missionsförbundet sedan våren 1939 ett transitoläger i Skåne. Här finns tydliga exempel på den etniska hierarki som flyktingarna ofta insorterades i. Så dubblerades de internerades veckopeng till 3,50 när estlandssvenskar från 1944 kom till lägret. Andra nationaliteter passerade lägret och det är tydligt att estlandssvenskarna stod högst och judarna lägst. När danska judar togs emot under hösten 1943 beskrev föreståndarna dem som ett särskilt besvärligt klientel, uttryck som aldrig användes om norrmän och estlandssvenskar. 6 Det förekom också att Missionsförbundets pastorer som ledde lägren uttryckte sig i rastermer om de judiska ynglingarna: dessa människor är begåvade med förstörelselusta och på samma gång med den judiska rasens snålhet och försiktighet. Pastorerna graderade flyktingarna utifrån karaktär, intelligens och arbetsförmåga. Som de bästa sågs de konverterade. När det blev aktuellt att söka inresetillstånd för pojkarnas föräldrar uttryckte föreståndaren att han i första hand ville ta in de kristna judarna och lämna de mosaiska och katolska tills vidare. I slutet av kriget ifrågasattes dock de egna uppfattningarna. Det finns intressanta vittnesmål från Israelsmissionen och Missionsförbundet om att den allmänna opinionen var främlingsfientlig. Så blev föreståndaren tvungen att återkalla en student som åkt till Lund p g a det negativa bemötande han fick av de svenska studenterna. En pastor från Israelsmissionen talar i årsboken 1942 om den utbredda antisemitismen som mötte honom vid resor ute i landet. Svensk allmoge känner en utpräglad olust mot allt vad judar heter. Man vill juden visst inget ont, och nu tycker man att det är mycket synd om honom. Men denna olust mot allt judiskt, som ofta stegras till antipati, är ytterst allmän. Samtidigt slirade både Missionsförbundet och Israelsmissionen själva med nazisternas språkbruk i rastermer: man talade om halvjude och arier. Först 1945 talade man om s k arier. Ledare för Israelsmissionen Birger Pernow höll föredrag om judefrågan och ännu 1943 hölls ett föredrag om Judeproblemet och dess lösning. Europeisk utblick Genom det stora danska flyktingprojektet som gick tillbaka på ett regeringsinitiativ år 2000 har vi en god bild av flyktingmottagandet i Danmark. När Lone Rünitz 2005 sammanfattar skriver hon att den danska politiken fram till ockupationen inte syftade till att lösa ett humanitärt problem, istället var målet att hindra en invasion av främlingar, att bevara den inre ordningen och samhällets harmoniska utveckling. Sett i 4

det senare ljuset var politiken en succé sammantaget kom färre än 2.000 flyktingar till Danmark. 7 I Norge var den förda flyktingpolitiken än striktare än i Sverige och Danmark. Rent allmänt var de nordiska länderna inte särskilt attraktiva för flyktingarna nere från kontinenten. Inget av länderna hyste inga större grupper av tidigare invandrare och sågs som länder i periferin. Flyktingpolitiken och flyktingmottagandet i Danmark hade följande karakteristika: 1) Ändringar av bestämmelser genomfördes via det administrativa regelverket och genom praxis istället för att man använde sig av en regelrätt lagstiftning som hade gett offentlig debatt i pressen och i riksdagen. 2) Det skedde en successiv inskränkning av flyktingbegreppet, särskilt från 1938 när flyktingströmmen ökade. 3) Man ville bara ta emot vissa passande personer, fr a socialdemokrater och vissa yrkesspecialister 4) Flyktingkommittéerna ställde upp på den restriktiva politiken. 5) En förhärskande uppfattning i rikets ledning att judarnas situation måste lösas genom utvandring till någon stormakts koloni. 6) En stark konsensus kring den förda politiken. Bara få röster höjdes emot, bl a från kvinnoorganisationer. Genom en jämförande analys av Caestecker och Moore från 1998 av Frankrike, Belgien, Schweiz och Nederländerna samt den stora Handbuch der deutschsprachigen Emigration 1933-1945 finns goda möjligheter till en europeisk översikt. 8 Sammanfattningsvis lyfts där följande markanta drag fram: 1) Världsdepressionens inverkan, och det faktum att den inträffade före 1933. 2) Inhemska erfarenheter och praxis som hade vuxit fram långt före 1933 hade skapat en bestämd främlingsdiskurs i de olika länderna. Flyktingarna sågs som en del av dessa främlingar och inte som en egen kategori. 3) Ändringar i regler skedde genom det administrativa regelverket och genom praxis, inte genom lagstiftningen. 4) Det skedde allmänt en etnisk hierarkisering där judarna stod lägst, och bland dessa de östeuropeiska judarna. 5) Man gjorde en åtskillnad mellan judar och politiska flyktingar. 6) Mycket få personer erkändes om politiska flyktingar. 7) Ur ett internationellt perspektiv drev de involverade staterna en form av svarte-petter-spel inget land ville framstå som liberalt och därmed locka till sig flyktingar. 8) När de judiska flyktingarna kom i större mängd genomfördes kraftiga inskränkningar i immigrationsmöjligheterna. 9) Generellt sett mötte den förda politiken bara begränsad inhemsk opposition. 10) Några av grannländerna fick ta emot en stor illegal invandring som man i praktiken inte klarade att hålla emot. Trots utvisningsbeslut fick flyktingarna i praktiken stanna. Så kom t ex hela 50.000 judar till Frankrike under 5

andra hälften av 1938, varav 90 % på illegal väg. 11) De länder som i slutänden kom att ta emot många flyktingar gjorde det i regel sent, först under åren 1938-1939, så t ex England som dessförinnan hade fört en restriktiv politik. Sett i ett större europeiskt perspektiv ligger sålunda Sveriges politik väl i linje med den bilden. Den restriktiva politiken var den samma men på grund av avsaknaden av en landgräns och det geografiska avståndet från Tyskland blev landet bara i begränsad utsträckning tvungen att hantera de stora grupperna av judiska flyktingar som flydde från Tyskland åren 1938-1939 att söka sig till Sverige. 1 Lars M Andersson, En jude är en jude är en jude. Representationer av "juden" i svensk skämtpress omkring 1900-1930, 2000, s 478. 2 Cecilie Stokholm Banke, Demokratiets skyggeside. Flygtninge og menneskerettigheder i Danmark før Holocaust, 2005. 3 Frank Caestecker & Bob Moore, Refugee Policies in Western European States in the 1930s, IMIS- Beiträge Heft 7/1998. 4 Pär Frohnert, Den snäva solidariteten. Arbetarrörelsens flyktinghjälp, Svenska missionsförbundet och flyktingarna 1933-1945, Arbetarhistoria, 2006:2-3. 5 Rudolf Tempsch, Från Centraleuropa till folkhemmet. Den sudettyska invandringen till Sverige 1938-1955, 1997. 6 Pär Frohnert, De behöva en fast hand över sig. Missionsförbundet, Israelsmissionen och judiska flyktingar 1939-1945, i En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920-1950, Lars M Andersson & Karin Kvist Geverts (red) kommande 2007. 7 Lone Rünitz, Af hensyn til konsekvenserne. Danmark og flygtningespørgsmålet 1933-1940, 2005. 8 Caestecker & Moore, se not 3. Handbuch der deutschsprachigen Emigration 1933-1945, Claus-Dieter Krohn, Patrik von zur Mühlen, Gerhard Paul und Lutz Winckler (red), 1998. 6