Föreläsning 2, det moderna tänkandet 2

Föreläsning 2, det moderna tänkandet 2 Under 1900-talets första årtionden får liberalismen fullt genomslag i åtminstone västvärlden; parlamentarisk demokrati införs i flertalet länder och rösträtten utvidgas successivt till allmän och lika rösträtt. De dominerande partierna i respektive land ansluter sig alla till den liberala demokratins spelregler. Sociala reformer följer i spåren. 1914 utbryter första världskriget och under några år stannar det demokratiska projektet upp. Men efter kriget fortgår arbetet med politiska och sociala reformer runt om i Europa, samtidigt som effekterna av krigets verkningar kräver omfattande insatser när Europa står inför behov av återuppbyggnad. I många länder misslyckas de nyfödda demokratierna med att avhjälpa krigsdepressionerna och lågkonjunkturerna. I Tyskland under Weimarrepubliken blir det tydligt att det parlamentariska systemet kombinerat med ett stort antal mindre partier inte medger förmåga till konsekvent styre av landet. Det är i denna situation när demokratins spelregler tycks ha blivit allmänt accepterade samtidigt som sociala problem kvarstår, som en politisk-filosofisk motreaktion kommer. Vad är demokrati? Råder verklig demokrati? Kan demokrati någonsin existera? Är demokrati eftersträvansvärt? Detta är några frågor som de antidemokratiska filosoferna ställer och svarar nekande på. Vilfredo Pareto (1848-1923): Nationalekonom och politisk filosof som kraftfullt förkastar tron på att demokrati är möjligt, vilket han demonstrerar genom sin teori om eliters uppgång och fall (Eliters uppgång och fall). Vad Pareto slår fast är att även i en så kallad demokrati är det endast en mindre grupp människor, en politisk elit, som styr, fast i folkets namn och med demokratisk-retoriska förtecken. Kärnan i den politiska demokratins system är den samma som alltid funnits, menar Pareto. Eliter kämpar om folkets gunst för att nå makten och när detta sker gör den vinnande eliten allt den kan för att säkra sin position. Här framträder likheterna med landsmannen Machiavelli tydligast. Även Machiavelli framhärdade med en cyklisk historieuppfattning där eliter kommer till makten, försvagas, förlorar makten varvid en ny elit kommer till makten osv. Och liksom Machiavelli angav att fursten måste besitta lejonets mod och kraft med rävens list, talar Pareto om hur eliter antingen kan vara lika rävar (de demokratiska retorikerna) eller lejon (de starka och handlingskraftiga eliterna). Stöd för sina teorier fick Pareto sedan av Robert Michels som i sin Om partiväsendets sociologi i de moderna demokratierna påvisar hur vad som benämns oligarkins järnhårda lag även återfinns i den självutnämnt demokratiska arbetarrörelsen. Michels menade utifrån sina studier att oavsett om ett parti har demokratiska motiv och mål med sin politik, kommer det att organisera sig utifrån oligarkiska former, varmed avses att den inre organisationen kommer att koncentreras runt en partielit som därigenom kan befästa sin egen maktposition. 1

Vad såväl Pareto som Michels ville framlägga var en politisk filosofi som på ett realistiskt sätt genomlyste den retorik som präglade det liberala demokratiska projektet och ifrågasätta pudelns kärna. Än mer slagkraftig i sin kritik av den liberala demokratin var Carl Schmitt. Carl Schmitt (1888-1985): Till professionen rättsvetare är det måhända inte oväntat att Schmitts texter behandlar juridiska frågor, politiska frågor ur ett rättsperspektiv samt präglas av en vilja till klargörande av de politiska begreppens inre kärna. Mer koncist än någon annan tidigare framställer Schmitt politiska begreppsdefinitioner och lika klart uttrycker han sin kritik mot den parlamentariska demokratin. Dock har Schmitt ofta förbisetts i den politiska idéhistorien, ansetts som paria utifrån sina kopplingar till nazismen och Hitler, även om han under 1990-talet fått något av en renässans. Mycket riktigt ställde sig också Schmitt på Hitlers sida under 1930-talet, men orsakerna därtill nödgar förståelse av den situation som Schmitt levde och arbetade i, liksom hans engagemang i det nazistiska partiet kan behöva klargöras. Under sin uppväxt och under sina tidiga produktiva år levde Schmitt i ett Tyskland i sönderfall och splittring. Kriget förvärrade läget och den efterföljande Weimarrepubliken var oförmögen att hejda den ekonomiska, sociala och politiska nedgången. Schmitt sökte i det här läget efter vad som var den fasta grunden i förfallet; staten. Schmitts slutsats blev att staten är i rätten, inte att rätten är i staten. Hitler skulle därför komma att ses av Schmitt som en legitim ledare, just för att han kommit till makten på laglig väg. Givetvis kan invändas att en majoritet av tyska folket inte röstade fram Hitler till makten 1933, men denna invändning missar sitt mål. Vad Schmitt avsåg var att Hitler lagenligt hade erhållit makten och utnämnts till rikskansler. Vad som påföljande händer efter maktövertagandet blir i detta fall irrelevant för Schmitt. Detta kan med våra ögon tolkas som omoraliskt, men kan förklaras utifrån Schmitts förståelse av vad politik är och som gör politik unikt, samt vad som avses med att staten är i rätten. Suverän är den som har avgörandet över undantagstillståndet. Detta inledningscitat från Politische theologie från 1922 är en typisk Schmitt-formulering som samtidigt öppnar för en förståelse av hans syn på politik, rätt och stat. I normalfallet fortgår det politiska livet inom lagens råmärken, men samtidigt innehåller lagen en paragraf som tjänar till att upphäva sig själv; förklaringen om undantagstillståndet. Undantagstillstånd kan ju införas om staten befinner sig i en farlig situation, t ex krig, men samtidigt hör det till saken att de situationer som rättfärdigar undantagstillståndet inte själva kan formuleras i lagen. Om detta vore möjligt skulle undantagstillståndet inte längre vara ett undantag. Vad som följer av detta resonemang är vad Schmitt menar är den suveräna statens yttersta kännetecken; det är suveränen som har makten att godtyckligt utfärda undantagstillstånd och därigenom upphäva lagen. Staten och den suveräna makten kan därför inte grundas i lagen, vilket den liberala demokratin hyser förhoppning om, menar Schmitt. I stället grundas statens suveräna makt i suveränens vilja, något som inte ska döljas bakom juridisk retorik. Tvärtom förhåller det sig att lagen och dess ordning i grund och botten vilar på ett beslut. Exempelvis grundas beslutet att införa demokrati på en odemokratiskt utsedd ledares vilja. 2

Med samma pregnans uttrycker sig Schmitt i Der begriff der politischen (1927) när han definierar vad som är politik genom att fråga efter vad som utmärker det politiska; åtskiljandet mellan vän och fiende. Därmed avses inte att all politik ständigt är konflikt, utan att det betingas av möjligheten att fortskrida till öppen konflikt och i extremfallet, krig. Därigenom hävdar Schmitt att politik är något väsensskilt från andra mänskliga verksamheter, och därför inte kan bedömas utifrån t ex moraliska grunder; sant/falsk är vetenskapens skillnad liksom rätt/fel etikens. Möjligheten av krig är sålunda vad som utmärker det politiska. Utifrån sin förståelse av politik går sedan Schmitt vidare för att kritisera den liberala parlamentariska demokratin. Detta sker utifrån minst tre linjer: 1. Dagens parlamentariska demokrati har inget gemensamt med den ursprungliga demokratin. Idag förekommer ingen egentlig diskussion enär de valda ledamöterna i förväg binds upp av partilinjer samtidigt som den riktiga diskussionen företas i slutna rum av elitpolitikerna. 2. Den demokratiska tron på att fatta beslut genom diskussion är befängd. Resultatet blir endast en fördröjning av beslutsfattandet. 3. Demokratin erkänner inte sin egna diktatoriska drag. Ett exempel är här bildningsväsendet; kan skolundervisning någonsin vara demokratisk? Måste inte nödvändigtvis undervisning innebära att eleverna påtvingas en viss uppfattning och en viss läromässig kanon? I svarsmål mot Schmitt liksom mot den liberala demokratin gick en annan tysk filosof: Leo Strauss (1899-1973): Det avgörande problemet med den liberala demokratin, ansåg Strauss, var det faktum att den byggde på värdenihilism och därför var oförmögen till moraliskt förkastande av olika seder och vanor. Liberalismens själva grundtanke, menade Strauss, var just tron att varje tid och kultur har sina egna värderingar och normer, vilket gör det omöjligt att fälla giltiga omdömen. Mot detta ställde han den antika filosofin, vilken angav att eviga normer fanns och att dessa var betingade av naturen. Det var politikens plikt att främja det goda livet som det definierades av Platon och övriga antika tänkare; det filosofiska livet i staden där varje individ erhåller den plats i tillvaron som den är mest lämpad för. Sålunda syftar Strauss på en naturens hierarki. Om Strauss huvudsakligen för fram en konservativ filosofi, påverkad av kanske framför allt Platon, i kritik mot den liberala demokratin, väljer Hannah Arendt (1906-1975), en tysk-judisk filosof (liksom Strauss) som vid Hitlers maktövertagande emigrerade till USA, en annan angreppsvinkel mot den moderna demokratin och samtiden. I sitt huvudverk Människans villkor (1958) pläderar hon, i Aristoteles efterföljd, för den handlande människans aktiva liv i det offentliga rummet. Kritiken är här riktad mot den liberala demokratins och det spirande masskonsumtionssamhällets ivran för det privata och det opolitiska. Vad som är av värde för såväl samhälle som individ är enligt Arendt förmågan och möjligheterna att leva i det offentliga rummet. Även här, liksom hos Strauss, kan skönjas en tro på att politiken kan främja 3

det goda livet. Vad den liberala demokratin av 1900-talssnitt åstadkommer är dess motsats, en strävan att befria individen genom att skydda dennes privata sfär samt förhindra det aktiva livet i det gemensamma, offentliga rummet till förmån för roller som konsument och producent. Aristoteles nyckelbegrepp för att uppnå det goda livet, polis, återuppstår härmed hos Arendt. Dessa bidrag till den politiska filosofin till trots, kännetecknas 1900-talet av torka vad gäller politisk filosofi, och då särskilt från liberal sida. 1971 innebar dock en brytpunkt i form av en nystart för den liberalt sinnade politiska filosofin, när Harvardfilosofen John Rawls publicerade sin A theory of justice. John Rawls (1921-2002): Vad som kommit att få enorm betydelse för liberalt tänkande under slutet av 1900-talet är Rawls rättviseteori som utgår från frågeställningarna: Vad är rättvisa? Hur bör samhället utformas för att vara rättvist? För att svara på frågorna utgår Rawls från en tänkt position där människan skulle få välja att bilda ett samhälle utifrån principer som hon formulerar bakom okunnighetens slöja. Detta är en fullständigt abstrakt modell där Rawls experimentmänniska sålunda ska besluta hur samhällets lagar ska se ut, utan att själv veta någonting om huruvida hon själv kommer att vara rik eller fattig, stor eller liten, man eller kvinna osv. Utifrån denna utgångsposition antar Rawls att denna människa skulle välja att införa vissa individuella fri- och rättigheter som ska förhindra all form av diskriminering samt att ekonomisk jämlikhet principiellt bör genomföras. Den enda ekonomiska ojämlikhet som här kan rättfärdigas anges vara den som innebär att de som har det sämst ställt ekonomiskt, tjänar på ojämlikheten. Rawls teori uppvisar likheter med såväl traditionell liberalism (individens fri- och rättigheter) som socialdemokrati (ekonomisk jämlikhet bör eftersträvas). Men tonvikten ligger ändock på det liberala inslaget, särskilt vad gäller frihet som frihet från politiska intrång i individens privata sfär. Avseende egendomsfrågan och Rawls socialdemokratiska hållning vad gäller jämlikhetsmålet, skulle han däremot få kritik från en professorskollega på Harvard; Robert Nozick. Robert Nozick (1938-2002): I sin delvis i polemik med Rawls författade Anarchy, state and utopia (1974) framlägger Nozick den filosofi som idag tjänar som utgångspunkt för nyliberalismen. Hans kritik mot Rawls går ut på att dennes vilja till ekonomisk jämlikhet och rättfärdiganden av statliga ingrepp gällande egendom för att främja detta, kommer i konflikt med individens naturliga fri- och rättigheter. Att staten tar sig rätt att avkräva individer egendom, ekonomiska resurser, för att främja vad som antas vara bäst för samhället. Staten innebär i sig tvångsmakt och det är detta som Nozick vänder sig mot. Men han uppmärksammar själv problematiken huruvida någon stat över huvud kan legitimeras om all tvångsmakt innebär övergrepp på individen. Borde inte anarki råda, frågar sig Nozick? Här kommer tydligt arvet från Locke in i bilden när Nozick argumenterar för rättfärdiga den minimala staten. Vad som kan vara legitimt anges sålunda vara en polisstat vars enda syfte är att skydda medborgarnas liv och egendom. 4

Såväl Rawls som Nozicks liberala varianter skulle snabbt möta motstånd från politisk-filosofisk gruppering vanligen benämnd kommunitarism, vari inräknas bl a filosofer som Michael Walzer, Charles Taylor och Martha Nussbaum. Egentligen en splittrad grupp är de samlade kring en punkt; de anser samtliga att den traditionella liberalismen brister utifrån att den utgår från en abstrakt individualism. Tvärtom, menar de, har den fullständigt fristående individen aldrig existerat. Vad som verkligen finns är individen i kollektivet; familjen, samhället och kulturen. Det är därför av vikt att både förstå hur människan formas i kollektivet, varigenom det är möjligt att konkludera, enligt Taylor, att individen som människoform i sig är en produkt av det västerländska tänkandet. Häri liknar Taylor i sin slutsats den franske filosofen Michel Foucault som under 1960-talet förklarade att människan som vi känner henne, som en fristående individ, är en sentida uppfinning och att hon snart kommer att dö och ersättas av en annan människoform. Vårt sätt att betrakta människan är tillika betingad av den sociala situation som vi själva befinner oss i, en kontext som vi aldrig kan frigöra oss från. 5

Citat En definition av begreppet politik kan man bara åstadkomma genom att blottlägga och identifiera de specifikt politiska grundbegreppen. Politiken har nämligen sina egna kriterier som på eget sätt hävdar sig gentemot andra relativt självständiga områden för mänskligt tänkande och handlande, särskilt moral, estetik och ekonomi. /-- -/ Den specifikt politiska distinktion ur vilken politiska handlingar och motiv kan härledas är skiljandet mellan vän och fiende. (Schmitt, Carl; ur Begreppet politisk, i Från Machiavelli till Habermas (red. Sven-Eric Liedman) Rättviseprinciperna handlar om olika, mot varandra stridande anspråk på de förmåner som vinns genom socialt samarbete; de gäller för relationer mellan flera personer eller grupper. Ordet kontrakt syftar på denna mångfald liksom på villkoret att den skäliga fördelningen av förmånerna måste vara i överensstämmelse med principer som alla parter kan godta. (Rawls, John, A theory of justice) Individer har rättigheter, och det finns handlingar som ingen får utföra mot dem (utan att kränka deras rättigheter). Dessa rättigheter är så starka och vittgående att de reser frågan vad, om något, staten och dess tjänstemän får göra. (Nozick, Robert, Anarki, stat och utopi) Föreläsningen bygger på material från: Heywood, Andrew, Political ideologies an introduction, Palgrave Macmillan, Houndmills 2003. Larsson, Reidar, Politiska ideologier i vår tid, Studentlitteratur, Lund 1997 Malnes, Raino, och Midgaard, Knut, De politiska idéernas historia, Studentlitteratur, Lund 1994. Nordin, Svante, Det politiska tänkandets historia, Studentlitteratur, Lund 1999. 6