Globaliseringen är ökad fattigdom i ökad rikedom

Globaliseringen är ökad fattigdom i ökad rikedom Daniel Ankarloo Manus för konferens: Arbetarrörelsens forskarnätverk 17-18 maj 2008, Stockholm Abstract Ett numera av Globaliseringsrådet regeringssanktionerat påstående som spridits i debatten om globaliseringen är det att fattigdomen minskar och att tillväxten är snabbare hos de fattiga än de rika. Utifrån en kritik av en rapport om globaliseringen från Johan Norberg, visas i denna uppsats att dessa påståenden är gravt missvisande, att de vilar på synnerligen svag vetenskaplig grund och på ett ensidigt faktaunderlag. I själva verket visar utvecklingen på en så gigantisk och ständigt växande ojämlikhet i världen idag (till exempel är medianinkomsten i världen inte ens en tiondel av medelinkomsten) att aktualiteten i den kritik av kapitalismen som i sitt sociala uttryck är arbetarrörelsen och i sitt främsta teoretiska uttryck, den marxska kritiken av den politiska ekonomin accentueras än mer. Det tyngsta argumentet för socialism är den globaliserade kapitalismens egen utveckling. Fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik, Hälsa och Samhälle, Malmö Högskola: Daniel.Ankarloo@mah.se

Globaliseringen är ökad fattigdom i ökad rikedom Daniel Ankarloo Ökas alltså arbetarens inkomst med kapitalets snabba tillväxt, så ökas samtidigt den samhälleliga klyfta, som skiljer arbetaren från kapitalisten, så växer samtidigt kapitalets makt över arbetet, arbetets beroende av kapitalet. Att arbetaren har intresse av att kapitalet snabbt växer betyder bara: ju snabbare arbetaren förökar den främmande rikedomen, desto fetare smulor faller ner till honom och desto fler arbetare kan sysselsättas och sättas till världen, desto mer kan massan av slavar, som är beroende av kapitalet, förökas. Vi har alltså sett: Till och med den gynnsammaste situationen för arbetarklassen, snabbaste möjliga tillväxt av kapitalet upphäver inte hur mycket den än må förbättra arbetarens materiella liv motsättningen mellan hans intressen och bourgeoisie-intressena, kapitalistens intressen. Profit och arbetslön står nu liksom tidigare i omvänt förhållande till varandra. Om kapitalet befinner sig i snabb tillväxt, så kan arbetslönen stiga; kapitalets profit växer dock oproportionerligt mycket snabbare. Arbetarens materiella läge har förbättrats, men på bekostnad av hans samhälleliga läge. Den samhälleliga klyfta, som skiljer honom från kapitalisten, har blivit större. Karl Marx (1847) Inledning Den utveckling i kapitalismen som går under beteckningen globalisering är av avgörande vikt för arbetarrörelsen och för våra utsikter om kapitalismen och därmed också socialismen. Mycket av debatten har cirkulerat kring frågan huruvida globaliseringen är ett hot mot eller en möjlighet till social trygghet, jämlikhet, jämställdhet, och mer specifikt den svenska modellen. Trots en del mer eller mindre panikartade reaktioner och trots en del protektionistiska tendenser inom delar av den internationella vänstern, har socialdemokratin och fackföreningsrörelsen här i Sverige på bas av sina traditionella ståndpunkter i en liten öppen ekonomi om strukturrationaliseringar och konkurrenskraft i stort valt att se globaliseringen som en i alla fall potentiellt positiv utveckling. Mitt mål här är inte att i sig kritisera denna ståndpunkt, än mindre plädera för inskränkt nationalism och protektionism men det är viktigt att vi inom arbetarrörelsen inte skapar illusioner om världsutvecklingen, eller, som risken nu är, att vi misslyckas orientera oss i den reella utvecklingen i världen. Ett av de mer seglivade påståendena som på sistone spridits från höger till vänster, är det att trots alla kvarvarande problem i världskapitalismen, så går utvecklingen nu åt rätt håll: fattigdomen minskar och jämlikheten ökar åtminstone i den meningen att de fattigas tillväxt är snabbare än hos de rikas. Denna uppfattning har också nu fått regeringssanktio- 1

nerat stöd i det av regeringen nyligen grundade Globaliseringsrådet, som har kommit ut med sin första rapport. Författare är Johan Norberg, som under rubriken Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten tecknar en bild av globaliseringens välsignelser som är så entydigt positiv, att man måste undra om de kritiska globala motståndsrörelser, som rests de senaste decennierna är riktigt friska i huvudet. Och låt det stå klart att inga av dessa grundläggande påståenden om minskning av fattigdomen, på bas av det material Norberg själv presenterar, är direkt felaktiga i sig, men jag ska visa att de är djupt missvisande, på gränsen till förrädiska. Bakom statistiken döljer sig en ojämlikhet som är så gigantisk och orimlig, att slutsatserna om minskad fattigdom blir irrelevanta för en analys av vår samtid. Vidare grundas slutsatserna ensidigt med hjälp av det mått som de senaste 15 åren blivit populärt att använda, köpkraftskorrigerade dollar (PPP$), som sägs ta hänsyn inte bara till reella valutor utan också till reell köpkraft för den aktuella valutan på hemmamarknaden. Således relateras valuta- och lönenivåer till prisnivåer för att få fram köpkraft. Mest känt som exempel på detta är Big-Macindexet. Detta PPP-mått i sig är djupt problematiskt, har utsatts för massiv kritik och som jag ska återkomma till det har i sig en stark tendens att förminska fattigdomens och ojämlikhetens faktiska utbredning. Och utan en riktig karta, riskerar även arbetarrörelsen att gå vilse i frågan. Med utgångspunkt i en kritik av Norbergs rapport hoppas jag därför underlätta orienteringen om fattigdomen och ojämlikheten i dagens kapitalism. Har de fattigas tillväxt blivit snabbare än de rikas? För att avgöra detta påstående måste vi först påpeka vad rik och fattig betyder. Norberg använder sig av Världsbankens indelning: Där det är möjligt använder jag i stället Världsbankens något mer relevanta uppdelning mellan låginkomst- (de som 2006 hade en BNI per capita på $905 eller lägre), medelinkomst- ($906 11 115) och höginkomstländer ($11 116 och uppåt). (s. 10) Och i slutsats kan man läsa följande i rapporten: För det andra är tillväxten betydligt snabbare i u-länderna än i i-länderna. Höginkomstländerna har ökat sin BNP per capita med 86 procent 1975 2005, medan låginkomstländerna har vuxit med 105 procent och medelinkomstländerna med 134 procent, allt i 2

enlighet med teorierna om att globalisering av kapital, kunskap och teknik mest borde gynna dem som har mindre av det, men är öppna för det. (s. 13) Som jag i andra sammanhang har visat, är denna sorts sifferexercis där man räknar i procentökningar i BNP per capita, för att dra slutsatsen att de fattigas tillväxt är snabbare än de rikas grovt missvisande. 1 Sifferunderlaget ser ut så här: 2 Tabell 1: Total BNP per capita (PPP$ 2000 års penningvärde) År 1975 År 2005 ökning 1975-2005 ökning 1975-2005 i % 4 867 8 477 3 610 PPP$ 74 % Källa: Johan Norberg: Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten. Tabell 2: Låginkomstländer BNP per capita (PPP$ 2000 års penningvärde) År 1975 År 2005 ökning 1975-2005 ökning 1975-2005 i % 1085 2 223 1 138 PPP$ 105 % Källa: Johan Norberg: Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten. Tabell 3: Mellaninkomstländer BNP per capita (PPP$ 2000 års penningvärde) År 1975 År 2005 ökning 1975-2005 ökning 1975-2005 i % 2 796 6 537 3 741 PPP$ 134 % Källa: Johan Norberg: Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten. Tabell 4: Höginkomstländer BNP per capita (PPP$ 2000 års penningvärde) År 1975 År 2005 ökning 1975-2005 ökning 1975-2005 i % 15 636 29 144 13 508 PPP$ 86 % Källa: Johan Norberg: Världens välfärd: Fyra decennier som förändrade planeten. Nu klarnar vissa saker. På basis av det sifferunderlag, som Norberg själv redovisar, kan man lika gärna och tydligare dra följande slutsatser: 1. I rena PPP$ ökade för låginkomstländer BNP per capita med 1 138 PPP$ 1975-2005. Under samma period ökade BNP per capita i höginkomstländer med samma måttstock med hela 13 508 PPP$. Detta faktum leder till följande slutsatser: 3

a. För varje PPP$ extra som en person i snitt fick i ett låginkomstland under perioden 1975-2005 så erhöll en person i ett höginkomstland i snitt cirka 13 PPP$. b. I rena PPP$ motsvarade den genomsnittliga inkomstökningen 1975-2005 i låginkomstländer cirka 8,4 % av den genomsnittliga inkomstökningen i höginkomstländer. c. År 1975 var den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan en person i höginkomstländer och låginkomstländer 14 551 PPP$. År 2005 var samma genomsnittliga inkomstskillnad 26 921 PPP$. d. I reella PPP$ ökade inkomstskillnaderna per capita mellan höginkomstländer och låginkomstländer i snitt med 12 370 PPP$ under tidsperioden 1975-2005. Det är en ökning även i procent på 85 %! Det är också viktigt att fastslå att befolkningen i höginkomstländer och resten av världen är högst ojämnt fördelad. Cirka 1 miljard av jordens befolkning bor i höginkomstländer. Nästan 5,5 miljarder människor bor i resten av världen. 2,4 miljarder människor bor i låginkomstländer, 3,1 miljarder bor i medelinkomstländer men av dessa bor nästan 2,3 miljarder i lägre medelinkomstländer. Av jordens 6,5 miljarder invånare bor således cirka 4,7 miljarder personer i låginkomst- eller lägre medelinkomstländer. Det är cirka 75 % av världens befolkning. 3 Den inkomstökning som tillfallit höginkomstländer, förutom att utgöra den stora majoriteten av inkomstökningarna per capita, gäller för knappt 17 % av världens befolkning. Att i ljuset av sådana fakta dra slutsatsen att de fattigas tillväxt per capita har varit större än de rikas de senaste 30 åren är grovt missvisande. Och man behöver bara gå till Världsbankens egen statistik för att visa detta. En utvikning om statistiken För att komma vidare måste vi klargöra en del av statistiken från Världsbanken. För den fortsatta kritiken kommer jag använda Världsbankens statistik och länderindelningar för år 2006. Men det är viktigt att påpeka att i Världsbankens beräkningar redovisas BNP per capita enligt två olika metoder: (i) Atlasmetoden, som visar BNP för de aktuella länderna i lokal valuta översatta till rådande dollarkurs (USD), (ii) PPP$, som tidigare redovisats. Tabell 5 visar BNP per capita i de två olika måtten, för de olika inkomstländerna. 4

Tabell 5: BNP per capita, löpande USD (Atlasmetoden) och PPP$, år 2006 Länder USD (Atlas) PPP$ Hela världen 7 439 $ 10 218 Låginkomst 650 $ 2 698 Medelinkomst 3 051 $ 7 976 a. lägre 2 037 $ 7 200 b. högre 5 913 $ 10 817 Höginkomst 36 487 $ 34 701 Källa: World Bank, WDI Database. Som vi redan kan konstatera ger de båda mätmetoderna väldigt olika resultat och även om Världsbanken gör sina uträkningar av fattigdom och sina köpkraftsjämförelser i PPP$, så görs deras länderindelning enligt Atlasmetoden. Den ser i sin helhet ut så här: Tabell 6: Indelning i inkomstgrupper, löpande USD, 2006 Länder BNP per capita/år Låginkomst 0-905 $ Medelinkomst 905-11 115 $ a. Lägre 905-3 595 $ b. Högre 3 596-11 115 $ Höginkomst 11 116 $- Källa: World Bank, WDI Database. I sig betyder sammanblandningen mellan indelning i grupper enligt ett mått, och redovisningen av deras inkomster i ett annat mått, PPP$, kanske inte så mycket, men vi måste ha klart för oss denna skillnad. Jag återkommer till det när det gäller frågan om fattigdom, men låt mig redan nu påtala ett antal synnerligen noterbara fakta ur tabellerna 5 och 6 ovan (Vi förbiser det mycket märkliga faktum, som i alla fall jag inte kan begripa, att BNP per capita för världen, enligt uträkningarna, som helhet kan vara större i PPP$ än i BNP per capita i verkliga valutakurser, USD.) Inledningsvis är det noterbart att PPP$ i förhållande till Atlasmetoden har en tydlig tendens att öka BNP i omvänd ordning: låginkomstländerna får den största procentuella höjningen av BNP i PPP$ i förhållande till verkliga USD, sedan följer lägre medelinkomstländer, högre medelinkomstländer och till slut höginkomstländer. För de senare minskar BNP per capita i PPP$ till och med en aning i förhållande till USD. Detta är en tydlig trend som ger en del häftiga resultat. Till exempel lever enligt Atlasmetoden de 75 % av världens be- 5

folkning i låg- och lägre medelinkomstländer på en inkomst per capita som är mindre än 10 % av BNP per capita i höginkomstländer. I PPP$, däremot har denna siffra på aggregerad nivå reducerats till endast den dryga tredjedel som bor i låginkomstländer. Följande specifika påståenden kan utifrån statistiken grundas: 1. I USD ligger höginkomstländernas inkomst per capita i snitt nästan 500 % över snittet i världen. I PPP$ ligger höginkomstländernas inkomst per capita i snitt 330 % över snittet betydligt lägre alltså. 2. I USD är låginkomstländernas inkomst i förhållande till BNP-snittet per capita för världen endast 8,75 %. I PPP$ har denna skillnad reducerats till en inkomst på motsvarande 26,4 % av snittet. (LÄS DET IGEN!) 3. I USD är de lägre medelinkomstländernas inkomst per capita i förhållande till snittet för världen 27,4 %. I PPP$ är denna skillnad reducerad till en inkomst på 68,7 % av snittet. (LÄS DET IGEN OCKSÅ!) 4. I USD är låginkomstländernas BNP per capita 1,8 % av BNP per capita i höginkomstländerna. I PPP$ är låginkomstländernas inkomst per capita 7,8 % av den i höginkomstländerna. Vi kan således konstatera att PPP$ i förhållande till Atlasmetoden har en stark och tydlig tendens att i sig reducera skillnaderna mellan de fattigaste 75 % av världens befolkning som lever i låg- och lägre medelinkomstländer (som dessutom är indelande enligt Atlasmetoden) vars inkomster höjs kraftigt och de 17 % som bor i höginkomstländerna vars inkomster sänks något. Man kan alltså bara genom att byta mätmetod från Atlasmetoden till PPP$ reducera ojämlikheterna i världen med närmast gigantiska mått! Samtidigt ökar den aggregerade världsinkomsten per capita, i Världsbankens beräkningar, mirakulöst nog med 37 % i PPP$ i förhållande till verklig BNP i lokala valutor översatta till verkliga dollar. Och Norberg använder konstant i sin undersökning PPP$ utan att ens redovisa BNP per capita enligt Atlasmetoden. Det är inte konstigt med tanke på vad han vill försöka bevisa. Hur fattiga är de fattiga? Vi kan således förstå Norbergs rapport, med dess ensidiga PPP-mått, som ett försök att tona ner fattigdomens utbredning. Och i en del relevanta mått kan man förvisso hävda att den absoluta fattigdomen har minskat, vilket Norberg inte är sen att påpeka. De senaste 30 6

åren har medellivslängden i världen ökat, den relativa analfabetismen minskat och spädbarnsdödligheten minskat. Inget snack om det i alla fall på övergripande nivå. Det är faktiskt inte det som är förvånande i en värld, där medelinkomsten per capita är 10 218 PPP$ om året. Men just därför, i ljuset av dessa fakta, blir det något märkligt att Norberg samtidigt måste försöka tona ner fattigdomens realiteter och utbredning och det dessutom, som jag ska visa, endast i en definition av fattigdom, som bara råkar vara den enda i vilken fattigdomen kan sägas minska. När det nu är så uppenbart att inkomstojämlikheterna i världen ökar så lavinartat i löpande dollar, ger sig Norberg in på att kritisera måtten i sig. Om BNP säger han: BNPmåttet kan alltså både över- och underskatta tillväxten av välstånd, men sammantaget tycks den gravt underskatta det. (s. 21) Denna slutsats grundar han bland annat i följande utläggning: BNP-måttet har andra begränsningar som gör att tillväxten underskattas. Tusen kronor i dag kan köpa helt andra saker än motsvarande summa kunde göra för 50 år sedan. Våra inflationsmått kan inte användas för att fånga in sådana dramatiska tekniksprång eftersom de bara tittar på en varukorg och sådana innehåller per definition bara varor som är överkomliga för de flesta. Det är först efter att datorer, mobiler och mediciner har rasat i pris så att de flesta har råd med dem som de börjar räknas in, och därför överskattar vi i allmänhet prisökningarna. Dessutom förbättras produkter snabbt i en dynamisk ekonomi. Bilarna blir säkrare, datorerna snabbare och ljudet i mp3-spelaren blir renare, men det är fortsatt notoriskt svårt att mäta kvalitetsförbättringar. (s. 18-19) Men, hur stor är då den officiella fattigdomen? I offentlig statistisk brukar man definiera absolut fattigdom som att leva på 1 PPP$ om dagen eller mindre. Härom säger Norberg: Måttet valdes för att det var ett snitt av 33 olika nationella fattigdomslinjer som Världsbanken valt ut och naturligtvis för att det är retoriskt slagkraftigt. Egentligen är det inte en dollar, utan 1,08 dollar i 1993 års penningvärde, vilket motsvarar ungefär 1,53 dollar i dag. Ett problem med att mäta konsumtion är att det överskattar fattigdomen i den utsträckning människor sparar något av sin inkomst eller har nytta av offentliga tjänster. (s. 23, not 23) Och så slutsatsen: 7

Fattigdomsminskningen har accelererat sedan början av 1980-talet, i takt med att Kina och sedan Indien har integrerats i världsekonomin. 1981 levde 40,1 procent av u- ländernas befolkning i extrem fattigdom. 2004 hade den andelen mer än halverats till 18,1 procent. Det är en snabbare minskning än världen någonsin har skådat. Det har gått så fort att även det absoluta antalet fattiga i världen för första gången har minskat med ungefär den halva miljard som de extremt fattiga ökade med 1820 1970. 1981 beräknades det att 1 470 miljoner människor levde i extrem fattigdom, 2004 var motsvarande siffra 969 miljoner, en minskning med en halv miljard trots att folkmängden under samma tid ökade med 1,8 miljarder människor. (s. 24) Inga av dessa påståenden är felaktiga på sina egna premisser men återigen döljs de reella perspektiv på utvecklingen som är rimliga. Det måste klargöras, att den metod för att mäta fattigdom som Norberg ensidigt väljer, är ett mått på det som kallas absolut fattigdom, eller primär fattigdom (men som han något missvisande kallar extrem fattigdom ) alltså en fast gräns i köpkraft, som fastställs oberoende av alla andras inkomster eller samhällsutvecklingen. Den antas vara konstant över tid och rum. Det är därför den också kan fastställas till 1 PPP$. Detta motiveras med en fastställd lägre gräns för människors (oftast definierat som fysiska eller biologiska) behov, en subsistensnivå, och att hamna under denna gräns är absolut fattigdom. Idén att ekonomisk fattigdom skulle kunna ses som ett socialt fenomen, relativt samhällsutvecklingen och i relation till andras rikedomar, det som kallas relativ fattigdom, nämns överhuvudtaget inte i rapporten, men Norberg har i andra sammanhang avfärdat det hela med påpekandet, att det inte är ett mått på fattigdom, utan på ojämlikhet. Jag ska återkomma till problemen med detta längre fram, men jag vill redan nu påtala att alla slutsatser om en minskning av fattigdomen gäller endast i definitionen av fattigdom som absolut fattigdom och inga andra. Vad gäller idén att BNP undervärderar de fattigas välstånd, och de exempel Norberg ger för att bevisa detta faktum, så är de i grunden irrelevanta för den grupp av extremt fattiga, som det här handlar om. Det faktum att MP3-spelare, datorer och bilar har blivit relativt bättre och billigare här, samt att BNP inte tar hänsyn till individers tidigare besparingar och nytta av offentliga tjänster och att man därför kan köpa mer och andra saker för tusen kronor i dag än för 50 år sedan, är ju knappast en relevant och rimlig beskrivning av den verklighet, det sparande och den nytta av offentliga tjänster, som gäller för de nästan en miljard människor i världen som idag lever på 1,53 PPP$ om dagen eller mindre. ( Tusen 8

kronor är för dem mer än en årsinkomst.) Deras konsumtion av bilar, MP3-spelare och datorer, samt deras privata sparande torde vara begränsade, minst sagt. Det exempel Norberg lutar sig på i sammanhanget, utredningen från Boskinkommissionen i USA, som på basis av dessa fakta hävdat att inflationstakten överdrivits och därmed reallönerna underskattats, var ett försök att på denna basis få ner utbetalningarna i socialbidrag ( welfare ) eftersom, hävdade man, reallönerna i USA underskattats och att därför existensminiminivån var övervärderad. Men det är irrelevant för sammanhanget. För det första gällde således det exemplet ett av världens rikaste länder där minimilönen per timme motsvarar ungefär 5 gånger så mycket som den absoluta fattigdomsgränsen per dag. För det andra, och det är det lustiga i sammanhanget, Boskinkommissionens uträkning gick ut på att de fattigas reallöneutveckling i USA ökade även om priset på vissa varor ökade, eftersom man då kunde gå över till att konsumera billigare alternativ. Som Norberg i en fotnot (s. 19) framhåller, så har etableringen av Outlets och andra lågprisbutiker i USA minskat inflationstakten på vissa varor och därmed ökat reallönerna för fattiga grupper i USA om de konsumerar dessa varor, på ett helt annat sätt än för dem som kan handla i dyrare klädbutiker, där priserna har gått upp. Men vad är det för slutsats? Det skulle ju innebära att om jag för min lön inte längre skulle ha råd att handla i de klädbutiker jag kunde handla i tidigare, och jag därmed skulle tvingas till att köpa billigare alternativ i lågprisbutiker, då skulle slutsatsen inte vara att jag blivit fattigare och att min reallön har sjunkit, utan tvärtom, enligt Boskinkommissionen, att min reallön har stigit. 4 Fattigmanskonsumtion har således blivit en indikation på ökat välstånd. Och på kvalitetsförbättringar som är notoriskt svåra att mäta. Dessutom, det som slutgiltigt gör Norbergs exempel fullständigt misslyckade är att i PPP$ är förvisso konsumtionsvaror som mat och kläder relativt sett billigare i låginkomstländer än i höginkomstländer. En hamburgare, eller en hårklippning i Rio de Janeiro och Calcutta är relativt sett billigare än här hemma i Sverige eller i USA, vilket ökar köpkraften för dem på dessa varor relativt oss. Men för kapitalvaror som MP3-spelare är det precis tvärtom! Som IPOD-indexet (tabell 7 nedan) visar. Man slås av att i Indien är en MP3-spelare långt mycket dyrare än i OECD-länderna och att en MP3-spelare är dyrare i Kina än i USA. I så motto ökar klyftorna mellan den rika och fattiga världen än mer i MP3-spelare räknat. Det officiella PPP-måttet övervärderar då 9

inte fattigdomens omfattning, det undervärderar den kraftigt. Och inkomstskillnaderna undervärderas med gigantiska mått. Tabell 7: The CommSec ipod Index, baserat på priser Januari 2007 1. Brasilien $327.71 2. Indien $222.27 3. Sverige $213.03 4. Danmark $208.25 5. Belgien $205.81 6. Frankrike $205.80 7. Finland $205.80 8. Irland $205.79 9. UK $195.04 10. Österrike $192.86 11. Nederländerna $192.86 12. Spanien $192.86 13. Italien $192.86 14. Tyskland $192.46 15. Kina $179.84 16. Sydkorea $176.17 17. Schweiz $175.59 18. Nya Zeeland $172.53 19. Australien $172.36 20. Taiwan $164.88 21. Singapore $161.25 22. Mexiko $154.46 23. U.S. $149.00 24. Japan $147.63 25. Hong Kong $147.35 26. Kanada $144.20 Källa: http://www.thisismoney.co.uk/news/specialreport/article.html?in_article_id=416557&in_page_id=1 08. För klarhets skull, låt oss jämföra USA och Indien i de olika måtten, så blir det tydligt hur godtyckligt och missvisande PPP$ är (se tabeller 8 och 9 nedan). Tabell 8: BNP per capita, USA och Indien år 2006, USD, löpande priser USA Indien Inkomstskillnad Indien i % av USA 44 970 820 44 150 USD 1,82 % Källa: World Bank, WDI Database. 10

Tabell 9: BNP per capita, USA och Indien år 2006, PPP$ USA Indien Inkomstskillnad PPP$ Indien i % av USA 44 260 3 800 40 460 8,6 % Källa: World Bank, WDI Database. Ur tabellerna 8 och 9 kan vi se att i reella USD hade Indien en BNP per capita, motsvarande endast drygt 1,8 % av BNP per capita i USA. Men med hjälp av omvandlingen till köpkraftkorrigerat index, PPP$, har indiernas inkomst ökat till motsvarande cirka 8,6 % av BNP per capita i USA. En ökning på 2 980 dollar i köpkraft, eller drygt 360 %, som man skulle säga. Detta bygger på tanken att en dollar i Indien kan köpa betydligt mer varor än en dollar i USA, då varorna är billigare i Indien än USA. Men när det gäller MP3-spelare är det tvärtom. Så skulle PPP räknas i köpkraft på MP3-spelare (det jag här kommer att kalla IPOD-index PPP$ ) skulle Indiens 820 USD i BNP per capita relativt USA:s BNP per capita inte öka i omräkningen till PPP$ utan sjunka ytterligare, som tabell 10 visar. Tabell 10: BNP per capita USD 2006, Indien och USA + IPOD-Index, jan. 2007 Land BNP USD/år IPOD-index antal IPOD/år USA 44 970 USD 149 $ 301,8 Indien 820 USD 222,27 $ 3,7 Källa: se tabeller 7, 8 och 9 ovan, egna uträkningar. I Indien räcker den genomsnittliga BNP per capita till motsvarande 3,7 MP3-spelare (i index) per år. I USA är motsvarande siffra 301,8 MP3-spelare. I de termerna vore indiernas BNP per capita nästan exakt 1,2 % av den i USA, inte 8,6 % som den är i officiella PPP$. Dessa skillnader i inkomstfördelning i de olika måtten på BNP per capita är stora inte bara för USA och Indien. Tabell 11 påvisar liknande slutsatser för Sverige och Kina. Tabell 11: BNP per capita i USD (växelkurs) samt PPP$, år 2006 + IPOD-index Land BNP USD BNP PPP$ IPOD-index USA 44 970 44 260 149 $ Sverige 43 580 35 070 213,03 $ Kina 2 010 7 740 179.4 $ Indien 820 3 800 222,27 $ Källa: World Bank, WDI database. 11

Även I Kinas fall, relativt USA, är skillnaderna i mått av BNP per capita i reella USD och PPP$ mycket stora. I PPP$ motsvarade BNP per capita i Kina (7 740) år 2006 cirka 17,5 % av BNP per capita i USA samma år. Men i reella USD motsvarade Kinas BNP per capita (2 010) endast knappt 4,5 % av BNP per capita i USA samma år. Och mätt i IPOD-index PPP$, är det liksom i fallet med Indien än värre, eftersom IPOD-index även i Kina är högre än det i USA. 5 Då har kinesens inkomst sjunkit till motsvarande 3,7 % av amerikanens. Det hela är mycket, mycket suspekt Dessutom, som har påpekats av en mängd kritiker, är fastställandet av en absolut fattigdomsgräns på 1 PPP$ om dagen godtyckligt som fattigdomsmått. Och det gömmer den krassa verklighet som dagens världskapitalism innebär. Det absoluta måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt. Om man tror sig relatera fattigdom till substistens och behov, lider den valda fattigdomsgränsen fastställd till 1 PPP$ om dagen av åtminstone två problem: (i) behov och subsistensnivå är i sig synnerligen relativa fenomen över tid, befolkningar, åldersgrupper, boendeförhållanden (till exempel klimat, stad kontra landsbygd). Det verkar också bara vara ekonomer, som vill uttala sig om de fattigas väl och ve i världen, som vill hävda att behov (och brist på behovsuppfyllelse = fattigdom ) är absoluta och icke relativa och framför allt inte växande, med den allmänna samhällsutvecklingen i sig. Men oavsett det, så måste man väl ändå erkänna att uppfyllandet av behov, och medlen för uppfyllandet av dessa behov, inte alls är absoluta och statiska, utan högst relativa och i ständig evolution? Även sådana enkla ting som mat och kläder, och uppfyllandet av att erhålla mat och klä sig, som tecken på reducerad fattigdom är för människor ett högst samhälleligt och socialt fenomen. Vad som ens räknas som mat och kläder är inte statiskt givet. (ii) Men än värre, och avsett det, PPP-måttet är inte alls ett mått relaterat till behov och subsistens, utan till köpkraft, mätt i en viss summa pengar. Det finns ingenting i den definitionen, som garanterar att 1 PPP$ rent faktiskt i världen uppfyller de behov som utgör subsistensnivå. Man har helt enkelt inte mätt det. 6 12

Norberg själv antyder godtyckligheten i fattigdomsdefinitionen när han påtalar faktum att fattigdomen skulle öka dramatiskt, med cirka 30 % av världens befolkning, om man valde att fördubbla gränsen för extrem fattigdom till en konsumtion på mindre än två dollar om dagen, något som redan mäts och som beräknas minska i världens u-länder från 67 procent 1981 och 47,6 procent 2004 till 38,6 procent år 2015. 7 Återigen är Norberg triumferande i sin slutsats om trenden. Och låt gå för det. Men tänk efter: om vi säger att en människa som har en konsumtion på mindre än 2 PPP$ om dagen är absolut fattig (det ger en årsinkomst på 730 PPP$) så lever idag nästan hälften av världens befolkning i absolut fattigdom. Och det är ingen liten fattigdom vi talar om. Det är en fattigdom som för oss här i Sverige är närmast obegriplig. Bara för jämförbarhetens skull kan sägas att i Sverige idag (år 2006) ligger existensminimum på cirka 4 000 kronor i månaden plus hyra för bostad för ett ensamhushåll. 8 Lågt räknat ligger hyran på en 1- rumslägenhet på runt 2 500 kronor (mycket lågt räknat). Så uppskattningsvis skulle vi säga i Sverige att en person som lever på mindre än en månadsinkomst på 6 500 kronor = en årsinkomst på mindre än 78 000 kronor (motsvarande cirka 12 400 $ i dagens penningvärde/valutakurs) är relativt fattig. Nästan hälften av världens befolkning lever alltså på en årsinkomst som uppskattningsvis motsvarar cirka 6-7 % eller mindre av den inkomst, som vi själva skulle räkna som existensminimum. 9 Så fattiga är de. Men än värre, när Norberg försöker reducera fattigdomens omfång och realitet i sina uträkningar och påpekar att 1 PPP$ i själva verket idag är 1,53 PPP$, glömmer han samtidigt att påpeka att i verkliga lokala valutor, översatta till verkliga dollar, är värdet för PPP$ i genomsnitt för låginkomstländer 4 gånger större än värdet i verkliga dollar. Det innebär att de människor i låginkomstländer som sägs leva på 1 PPP$ om dagen, i verkliga dollar lever på i snitt 25 cent om dagen! Enligt Atlasmetoden. Vidare är det talande att även om medelinkomsten i världen idag (2006) i PPP$ ligger på 10 218 PPP$, motsvarande drygt 28,7 PPP$ om dagen, så är medianinkomsten uppskattningsvis inte mycket mer än 2 PPP$ om dagen. Skillnaden mellan medelvärdet och medianvärdet i inkomst i världen (räknat som dagsinkomst), är alltså att medianvärdet inte ens är 10 % av medelvärdet. 10 Det om något är en tydlig indikation på den närmast ofattbara ojämlikheten i världen i dag. 13

Det hela är naturligtvis en fråga om perspektiv. Och för oss i den rika världen kan siffror som antyder ökningar från 1 till 2 PPP$ i inkomst per dag för de där andra (och över de senaste 25 åren) antyda en god trend för de fattigaste en väg ut ur fattigdomen, och globaliseringens välsignelser (vi får hoppas att de inte vill köpa MP3-spelare bara, för då är de långt fattigare än vi räknat med). Men det blir närmast oaptitligt för den då absolut fattiga hälften av världsbefolkningen, att notera denna triumferande attityd, från just de drygt 15 % av världsbefolkningen i höginkomstländerna som under samma tidsperiod i snitt har ökat sina inkomster till motsvarande drygt 95 PPP$ om dagen till 47 gånger så mycket. Och det trots att man har använt en mätmetod som i ett hugg uppvärderar låginkomstländernas inkomster med i snitt mer än 400 % i förhållande till de verkliga pengar dessa fattiga har. Den explosiva fråga, som man på basis av den redovisade statistiken kan ställa är ju denna: Varför ska nästan 50 % av världens befolkning acceptera en världsordning där de tvingas leva på en inkomst som inte ens motsvarar 10 % av världens medelinkomst, samtidigt som 15 %, de rika, av världens befolkning i snitt har inkomster som ligger långt, långt över detta medelvärde? Vad är problemet? Denna sista fråga antyder det som är det grundläggande problemet med vår världsordning. Mycket enkelt kan man säga att samtidigt som den absoluta fattigdomen, enligt de valda (men synnerligen tveksamma) måtten de senaste åren har minskat, och andra välståndsfaktorer rent faktiskt pekar i positiv riktning, så lever vi alltmer i en värld där all denna resterande fattigdom i huvudsak, givet utvecklingen av världens inkomster och produktion, framstår som fullständigt onödig. Problemet i vår världsordning är de gigantiska ojämlikheterna mellan oss och de andra ( i-länder och u-länder, Nord och Syd, eller vad ni vill), en ojämlikhet som har varit närmast konstant spridd geografiskt de senaste 150 åren. Ty, samma delar av världen som då räknades till den rika världen, gör det än i dag, och vice versa och undantagen är få och synnerligen lokala. Inte ens utvecklingarna i Kina och Indien idag motbevisar dessa fakta. Kinas BNP per capita (i officiella PPP$) är idag, trots hög tillväxt, endast cirka 17,5 % av BNP per capita som snitt i USA. Och Indiens är ännu lägre. (Allt, som tidigare sagts, om de inte vill köpa MP3-spelare vill säga.) Eller med andra ord: endast om amerikanerna tog bort 80-90 % av sin BNP per capita skulle de ham- 14

na på Kinas och Indiens nivåer. Omräknat i IPOD-index PPP$, skulle, i snitt amerikanen behöva offra nästan 99 % av sin inkomst för att komma ner till genomsnittsindierns nivå och 96,3 % av sin inkomst för att komma ner till genomsnittskinesens nivå. 11 Framför allt är det avgörande problemet med den globala kapitalismens utveckling idag det samma, som det var vid den tid Marx utformade sin kritik av den (vars sociala huvudpoäng finns sammanfattad i det citat jag har inlett denna uppsats med) den avgrundsdjupa skillnad mellan de möjligheter som har genererats, och den aktuella, faktiska utveckling som majoriteten av världens befolkning uthärdar i den. Denna avgrundsdjupa klyfta syns inte minst i den skriande skillnad mellan medelinkomst och medianinkomst som råder i världen i dag, där medelinkomsten mätt i PPP$ är cirka 10 gånger så stor som medianinkomsten, och där runt 50 % av världens befolkning tvingas leva på en tiondel av genomsnittsinkomsten i världen. Globaliseringens verklighet är således just den Marx så vältaligt beskriver: ju större kapital främmande rikedom de där nere producerar, desto fetare smulor faller ner till dem. En rapport av ovetenskap Norbergs rapport sägs behandla globaliseringen, men är i fullständig avsaknad av en koherent och vetenskapligt grundad definition av vad globalisering ens är. Antingen är Norberg helt ovetande om den gigantiska debatt om globaliseringens definition, eller ens vara och icke-vara, som pågått under de senaste 20 åren, eller så hoppar han gladeligen över den. Själva idén att man kan skriva en rapport om globaliseringen som sägs omfatta tidsperioden mellan 1965 och 2005 är i sig en indikation på den oprecisa definition rapporten arbetar med, eftersom globaliseringen, både som eventuellt faktum och framför allt som debattområde, tar sin fart först under början av 1980-talet. Norberg verkar, som i sina tidigare verk, identifiera globaliseringen med ickeförpliktigande och oprecisa epitet som frihandel, öppenhet och ekonomisk frihet. Den gigantiska litteratur, som letar efter mer precisa, väl avgränsade och vetenskapligt välgrundade definitioner på globaliseringen som till exempel ökningen av direkta utlandsinvesteringar, finanskapitalets ökande rörlighet eller internationaliseringen av produktionsrelationer och produktionskedjor, lyser helt med sin frånvaro. Det faktum att den mesta litteraturen om efterkrigstiden också delar in denna i (åtminstone) två separata perioder en mel- 15

lan 1945/50-1975/80 och en från 1975/1980 och framåt, förvisso under olika namn som de gyllene åren - globaliseringen, welfare - workfare, fordism-postfordism, keynesianismens tidsålder - den nyliberala kontrarevolutionen är helt osynligt i Norbergs framställning. Rapporten lider också av en total avsaknad av sådana problematiseringar av de begrepp och slutsatser som den försöker grunda, som pekar i annan riktning än de förutfattade meningar som Norbergs teorier om världen försöker fastslå. Att till exempel entydigt ta den utveckling som skett i delar av Syd- och Sydostasien (Sydkorea, Taiwan och nu Kina och till viss del Indien) som bevis för öppenhet, frihandel och som indikation på nyliberal politiks välsignelser, är i ljuset av den breda forskning kring dessa länders ekonomiska historia som under de senaste 20-30 åren producerats, minst sagt en förenklad historia. 12 De på många sätt (i alla fall med nyliberala ögon sett) genomreglerade industrialiseringsprocesser som Sydkorea och Taiwan genomgått sedan 1950-talet och framåt, samt Kinas utveckling från 1980-talet och framåt, låter sig knappast sammanfattas i de förenklade tolkningar som Norberg ger uttryck för. Inget av dessa länder har till exempel nått sina framgångar på basis av sådana märkliga påhitt som en oberoende riksbank! Och den närmast diktatoriska kontrollen och korporativismen i dessa länder har, oavsett hur illa vi må tycka om dem, varit de reella historiska förutsättningarna för utvecklingarna i fråga långt bortom ensidiga sagoberättelser om den öppna marknaden. Rapportens behandling av PPP-begreppet, som ett försvar för frihandelns och globaliseringens förmåga att minska fattigdomen och minska ojämlikheterna, antyder även det författarens bristande kännedom om de ekonomiska debatter och förutsättningar som gäller för rapportens huvudargument alternativt underlåter han att fullständigt redovisa dem. Det faktum att kritiken mot PPP-begreppet som sådant är massiv, inte minst då den används som indikator för länderjämförelser i en värld som sägs bli alltmer globaliserad och styras av frihandel över gränserna förblir osynligt. Att på bas av PPP$ dra slutsatser om minskad fattigdom i världen är långt från okontroversiellt. Framför allt om man samtidigt underlåter att redovisa de alternativa måtten på BNP per capita i reella USD (Atlasmetoden). Denna procedur är minst sagt orimlig, när de två experterna Sanjay G. Reddy och Thomas W. Pogge, som sammanfattning av sin grundliga kritik av Världsbankens undersökningar, som heter just How not to count the poor (hur man inte ska räkna de fattiga), kon- 16

staterar att PPP-begreppet är godtyckligt, inte välgrundat och inte är lämpligt för att mäta fattigdom. De skriver: Världsbankens ansats att mäta utbredningen, fördelningen och trenden i den globala inkomstfattigdomen är varken meningsfull eller tillförlitlig. Banken använder en godtycklig internationell fattigdomsgräns, som inte på ett adekvat sätt är förankrad i någon specificering av människors verkliga behov. Dessutom använder man ett begrepp om köpkraftsekvivalenter som varken är väldefinierat eller ändamålsenligt för uppskattningar av fattigdomen. Dessa problem är inneboende i Bankens penningmåttsansats och kan inte överbryggas på trovärdigt sätt utan att man förkastar metoden överhuvud. Dessutom, Banken extrapolerar inkorrekt från begränsade data och skapar således ett sken av precision som skyler den stora sannolikheten av felaktigheter i dess uppskattningar. Det är svårt att bedöma naturen och vidden av misstagen i uppskattningarna av global fattigdom, som dessa tre brister framkallar. Emellertid finns det anledning att tro att Bankens ansats kan ha lett den till att underskatta den globala inkomstfattigdomens utbredning, och till att utan tillräcklig grund dra slutsatsen att den globala inkomstfattigdomen kraftigt har sjunkit under den senaste tidsperioden. 13 Som indikator på konsumtion av primära konsumtionsvaror på en hemmamarknad kan det konstruerade PPP$, trots detta, möjligen ha visst värde men PPP$ är orimligt för att understödja varje argument om globalisering av kapital och arbetskraft, frihandel och fattigdomsbekämpning. För i grunden är PPP$ irrelevant för att mäta värdet på kapitalflöden över gränserna. Det faktum att en dollar i USA kan köpa mindre varor i USA än en dollar i Indien kan köpa i Indien, får i primärvarukonsumtion på hemmamarknaden förvisso konsekvensen att inkomstskillnaderna i köpkraft mellan USA och Indien minskar men när det gäller kapitalflöden är det därför också precis tvärtom. För varje dollar som en amerikan väljer att ta från inhemsk konsumtion till att investera i Indien, ökar hans värde på den dollarn kraftigt, medan för indiern är det tvärtom, för varje dollar som indiern vill försöka flytta från inhemsk konsumtion till en investering i USA, minskar värdet på den dollarn i motsvarande grad det är dessa skillnaders omfång som syns i Atlasmetoden, men döljs i PPP$. Detta faktum i sig är en indikation på att de löneoch prisskillnader som PPP-måttet använder för att omvandla indierns årsinkomst på 820 USD till 3 800 PPP$, i termer av utlandsinvesteringar, och därmed relativ kapitalmakt, pekar i direkt motsatt riktning. De fattiga blir ännu fattigare de rika blir ännu rikare. Det är också detta faktum som IPOD-indexet så tydligt påvisar. En Big-Mac (en primärvara, konsumtionsvara) finns tillgänglig till lägre relativtpris i Indien än i USA, vilket 17

ökar indierns köpkraft, men en IPOD (som här kan stå som proxy för kapitalvaror) är i själva verket långt dyrare i Indien än i USA. Om frågan om fattigdom och rikedom inte bara görs till en fråga om förmågan att konsumera mat och kläder och dylikt, utan till en fråga om tillgång till kapital och investeringar, med andra ord ekonomisk tillväxt, så är PPP$ ett fullständigt missvisande mått. Konsumtionen av Big-Mac är relativt billigare för indiern än för amerikanen, men kapital och investeringar utomlands är långt billigare för amerikanen än för indiern. Och vad tror vi är vägen bort för Indien från fattigdom och till ekonomisk tillväxt i en kapitalistisk värld: konsumtion av relativt billigare hamburgare, eller utökad produktion via relativt billigare investeringar och kapital? För att göra det hela konkret, låt oss ta ett exempel. Världsbanken hävdar att fattigdomsutvecklingen i jämförelser mellan länder ska göras i köpkraft PPP$. Det baserar man på tanken om att konsumtionsnivåer (köpkraft) är beroende av priser på de lokala marknaderna. Men ekonomisk tillväxt det som rent faktiskt kan ta låginkomstländer ut ur fattigdomen är en fråga om utökad produktion. Jag tror att alla kan hålla med om att inget land i dag kan ta sig ut ur fattigdomen utan en långtgående industrialisering av sin produktion. Det är heller ingen, tror jag, som tror att en sådan industrialisering idag kan ske utan en utökad tillgång till råolja. Men till vilket pris kan Indien och andra låginkomstländer få tillgång till råolja? Till PPP$ eller till verkliga dollar i verkliga växelkurser? Råolja är ju faktiskt en vara, som varken produceras i Indien eller de flesta andra låginkomstländer eller vars prisnivå sätts där till PPP$, utan som sätts på en världsmarknad i reella dollar till reella växelkurser. Och då är det inte PPP$ som är den riktiga metoden för att mäta köpkraft, utan just Atlasmetoden. Och vipps, i termer av köpkraft på råolja, har Indiens BNP per capita sjunkit från 3 800 till 620 igen, liksom inkomsten per capita för samtliga låginkomstländer då har sjunkit från 2 698 till 650 igen. Kort sagt i jämförelser av köpkraft på hårklippning och hamburgare kan man möjligtvis använda PPP$, men som proxy för kapitalvaror, som MP3-spelare och råolja, är PPP$ helt enkelt bara fel och man måste man använda verkliga valutakurser på världsmarknaden, Atlasmetoden, och IPOD-indexet. Denna gigantiska skillnad i köpkraft på kapital, som då blottläggs, är troligtvis en avgörande delförklaring till varför höginkomstländer förblir rika, och låginkomstländer förblir fattiga och att uppdelningen i I-länder och U-länder, Nord och Syd, är så pass permanent som den har varit de senaste 150 åren. 14 18

Som jag har påpekat i annat sammanhang, så är försöken att visa på utjämning i inkomster på basis av PPP-måttet, dessutom fullständigt i strid mot den gängse liberala frihandelsteorin. 15 Enligt liberal frihandelsteori, i namn av Hecksher-Ohlinteoremet eller Faktorpristeoremet, ska frihandeln leda till en successiv utjämning av löne-, pris- och därmed inkomstnivåer världen över. På sikt, hävdar Faktorpristeoremet, ska prisskillnader på produktionsfaktorerna jord, arbete och kapital, vid frihandel, till och med utjämnas helt. Med hjälp av de stora skillnaderna i BNP per capita i Atlasmetoden och PPP$ kan vi se att det är precis tvärtom. Pris- och löneskillnaderna har de senaste 30 åren ökat kraftigt, och det är dessa prisskillnader på de olika marknaderna som sedan PPP-måttets förespråkare utnyttjar för att reducera de stora skillnaderna i löpande dollar enligt Atlasmetoden och därmed försöka visa att inkomstklyftorna i världen inte ökar. Man försöker således visa på en ökande konvergens i inkomster, genom att använda sig av en ökad divergens i pris- och lönenivåer på de olika hemmamarknaderna. 16 Det är så man kan omvandla indierns 820 USD till 3 800 PPP$. Tvärtemot faktorpristeoremet är 1 USD i världen inte alltid värd 1 USD. I indierns fall är den värd nästan 5 USD, men i amerikanens just bara 1 USD. Dessa fakta talar för att oavsett hur vi tolkar den nuvarande utvecklingen, är de gängse nationalekonomiska teorierna om frihandel och konvergens allt tydligare fullständigt irrelevanta som förklaringar till skeendet. Ett faktum som allt fler nationalekonomer själva också börjar erkänna. 17 Så till själva definitionen av fattigdom. Norberg har alltså ägnat en hel rapport åt att försöka visa att fattigdomen minskar. Men han gör det utan att ens klart gå igenom andra definitioner på fattigdom än den som kan styrka hans egna teser. Och detta trots att i princip alla andra definitioner av fattigdom framför allt i sådana som definierar fattigdom relativt, i förhållande till inkomstutvecklingen i stort i samhället och världen så pekar den utveckling han försvarar, i helt annan riktning. 18 Det är höjden av ovetenskap. Och jag är dessutom säker på att det sätt att mäta fattigdom, i absoluta termer, som ett fixt belopp för köpkraft som är statiskt över tid och rum (1 PPP$ om dagen), som Världsbanken använder sig av, är ett mått på fattigdom som vi bara skulle få för oss att använda på de andra, men aldrig på oss själva. I själva verket är vårt eget samhälles syn på fattigdom (oavsett om den mäts i termer av existensminimum, socialbidragsnormen eller dylikt) sedan länge, både i teorin och praktiken, byggd på att gränsen för fattigdom ska relateras till den allmänna ekonomiska 19

och sociala utvecklingen i vår omgivning. Fattigdom ska relateras till allmän levnadsstandard. Nivåer både för existensminimum och socialbidragsnormer har under de senaste 40 åren, som Norbergs rapport handlat om, kontinuerligt skrivits upp, och jag tror inte att någon skulle acceptera ett påstående som säger att i Sverige idag, ska bara de definieras som fattiga som idag har en inkomst under den socialhjälpsnorm som fastställdes i och med 1956-års socialhjälpslag. Ja, själva den regering som tillsatt Globaliseringsrådet talar ju gärna vitt och brett om hur välfärdsstaten låser folk i bidragsberoende, utanförskap och fattigdom. Som historisk anmärkning förser oss redaktörerna för en bok i frågan om ekonomiska analyser av fattigdom med följande talande citat: Begreppet om absolut fattigdom har på senare tid börjat få fler anhängare men har bara ansetts användbart på länder i tredje världen. Det är emellertid synnerligen problematiskt att använda en absolut definition av fattigdom; alla personer behöver inte samma mängd kalorier, personer som bor i olika klimat har olika behov gällande kläder et cetera. Subsistensnivån är också beroende av vilka saker och ting som anses nödvändiga och priset på dessa saker och ting. I själva verket är definitionen av fattigdom som absolut väldigt relativ. Under den andra halvan av 1900-talet har fattigdom definierats i relativa termer. 19 Tydligare än så kan bristerna i resonemangen i frågan knappast blottläggas. Det är näst intill hyckleri, att använda en definition för fattigdom för de andra ( bara användbart på länder i tredje världen ) och en annan för oss själva. Nog om det. Så ärligt talat, när statistiken är så skakig (jag begriper fortfarande inte hur BNP per capita för hela världens befolkning i köpkraft kan vara större i PPP$ än i verkliga USD) att bara genom att skifta mellan officiella mått på BNP per capita kan skillnader i fattigdom och mått på ojämlikhet mellan till exempel Indien eller Kina och USA skilja på mellan cirka 1-8 % av USA:s BNP per capita i fallet Indien och mellan hela 3,7 % och 17,5 % i fallet Kina, så är det i grunden närmast direkt oärligt att redovisa siffror och slutsatser endast i ett av måtten och därur dra slutsatsen att fattigdomen minskar. I det ljuset framstår alla utfästelser om minskad fattigdom på bas av PPP-mått och absolut fattigdom som allt annat än vetenskapligt välgrundade, välbalanserade slutsatser om globaliseringens komplicerade verklighet, världsfattigdomens reella utveckling och 20

dess reella inverkan på den stora majoriteten av världsbefolkningen. 20 Det är bara att hålla med våra kritiker av PPP$ och Världsbankens mått på fattigdom, när de skriver: Vi förvånas av att Banken har publicerat återkommande inkomstfattigdomsstatistik i femton år nu vilken rapporteras med sexdecimalsprecision och som vida används i akademisk forskning, policyanalyser och massmedia världen över utan minsta antydan om offentligt erkännande av de djupa bristerna i deras konstruktion. Det är svårt att inte se detta faktum som en indikation på den låga prioritet som hittills har givits det globala problemet av envist kvarvarande svår fattigdom. 21 Globaliseringens apologeter vill få oss att tro att fattigdomen minskar i världen och att rikedomen ökar snabbast hos de fattiga. För att övertyga oss om det, använder man endast och exklusivt, som vore det självklart och inte kontroversiellt, som vore det välgrundat, snarare än skakigt, just den enda definition på fattigdom som man hoppas kan grunda detta påstående (1 PPP$ om dagen absolut fattigdom ) samt den enda måttstock på köpkraft, framför allt hos de fattiga, som kan grunda denna slutsats. I näst intill alla andra vetenskapliga definitioner av fattigdom och i alla andra officiella statistiska mått på inkomst per capita, pekar resultatet i helt annan riktning. Det är av avgörande vikt att vi inom arbetarrörelsen förstår detta. Och nu liksom då i den kapitalistiska historien uppenbarar sig faktum, att det absolut tyngsta argumentet för socialismen är kapitalismens egen utveckling. Eller som Ernst Wigforss en gång förklarade: Socialdemokratin vet sig vara tolk för det enklaste och djupaste sunda förnuft, då den vägrar försona sig med att nöden skall växa fram ur själva överflödet, då den finner det vara mänskorna ovärdigt att låta sig förtryckas av en produktionsmekanism, som de själva skapat. Den ekonomiska organisationen är till för mänskornas skull, och det är mänskornas uppgift att behärska den. Socialdemokratin tvekar inte att förklara, att dess kamp mot krisen, mot kapitalismen, för socialismen är en kamp för hela samhällets frigörelse och för dess utveckling till en högre form för civilisation. 22 21