Blinier. (10 st tjocka blinier)

Blinier (10 st tjocka blinier) 2 dl gräddfil (1 burk) 3 dl mörkt öl 20 g jäst 2 tsk mörkt socker 3 dl bovetemjöl 1 dl varm mjölk 1 dl mörkt öl 1 tsk salt 2 msk smält smör 1 äggula 1 äggvita Till servering: lax och laxrom rödlök, hackad

smetana Värm gräddfilen, tillsätt ölet och lös upp jästen i blandningen. Blanda ner sockret och bovetemjölet till en smet. Låt den jäsa 1 2 timmar i rumstemperatur eller använd kallt degspad och låt smeten jäsa svalt t.ex. över natten i kylskåp. Om du gör blinismeten kvällen innan kan du använda rumstempererade ingredienser. Blanda i varm mjölk, öl, salt, smält smör, äggula och sist äggvitan vispad till skum före stekningen. Stek ganska tjocka blinier på svag värme i smör i en blini- eller stekpanna. Servera blinierna varma med fiskrom, smetana och lök, eller med gravad eller kallrökt fisk. Servera räk- eller svampsallad eller hackad saltgurka som ett vegetariskt alternativ. Recept och foto: Myllyn Paras Dottern dog pga. droger

Linda var det mellersta barnet i en syskonskara på tre systrar. Hon växte upp i en alldeles vanlig kärnfamilj på en mindre ort på Åland och hade en helt normal uppväxt det fanns ingenting som antydde att hon hade problem, skulle bli drogmissbrukare eller att hon till slut skulle ta sitt liv. Gunilla Grönlund jobbar under en stor del av sin fritid med drogförebyggande arbete för föreningen Fri från narkotika på Åland och åker just nu runt i Finland och föreläser för högstadie- och gymnasieungdomar och föräldrar. Hon visar den mycket berörande filmen Den maktlösa kampen som berättar Lindas historia och svarar på publikens frågor. Linda Grönlund, som tog sitt liv som tjugoåring efter sex år av drogmissbruk, var Gunillas dotter och nu vill Gunilla berätta för andra hur det är att förlora sitt barn. Dokumentärfilmen om Lindas liv gjordes av Gunilla och familjens yngsta dotter i samarbete det åländska produktionsbolaget Sx2 productions och Fri från narkotika. Om filmen kan rädda ens en ung person från att prova på droger har den varit värt det! En vanlig tonåring Linda Grönlund växte upp i en helt vanlig åländsk familj. Det fanns inga som helst tecken på att hon skulle bli missbrukare

det gick inte snett någonstans. Som tonåring var Linda som de flesta andra tjejer. Det gick bra för henne i skolan och hon hade kompisar. Till sin person var hon envis, orädd och nyfiken kanske var det också därför hon vågade prova droger. Linda var en aktiv tonåring. Hon spelade instrument och valdes till exempel också till lucia i sin hemkommun. I fjortonårsåldern kom hon in i ett kompisgäng där man använde droger. Eftersom hon var så ung fick hon inte alltid vara ute och umgås med kompisarna som hon ville, och tiden däremellan upplevdes som tråkig. En av kompisarna hade en äldre pojkvän som tipsade tjejerna om att ta sömntabletter på så sätt kunde man ju sova bort dygnets tråkiga timmar. Först misstänkte föräldrarna ingenting. Att umgås med kompisar varje ledig stund och att vända på dygnet och sova mycket är ju en vanligt förekommande tonårsdygnsrytm. Vi blev varse om problemen då jag hittade tomma tablettförpackningar i hennes skräpkorg i rummet. Familjens liv förändrades i ett slag. Först var reaktionerna förvånade: man trodde inte att det kunde förekomma drogmissbruk på Åland. Vi lyckades i alla fall med hjälp av Fältarna få henne att sluta ta tabletterna och även om hon rökte och drack måttligt tänkte vi att faran var över. Hon ville själv ha hjälp och hon tog också emot den. Fältarna i Mariehamn arbetar förebyggande med åländska ungdomar i åldern 13 17 år. Fältarna samarbetar bland annat med ungdomsledarna, fritidsledarna, skolorna, polisen och socialkanslierna ute i kommunerna. Linda började i en ny skola och träffade en kille som rökte hasch. I sin dagbok skrev hon först att hon höll på att bli förälskad i honom men att hon önskade att han skulle sluta med det där han höll på med.

Det visade sig att hon inte klarade av att välja bort honom, även om hon inte accepterade att han missbrukade, utan de blev ett par. Drogerna blev småningom något normalt för henne också, och några månader senare rökte också Linda på flera gånger dagligen och i dagboken skriver hon att livet är härligt. Det blev början på ett accelererande drogmissbruk. Hon började missbruka Subutex och senare var det amfetamin som blev hennes drog. Hon provade också på heroin. När hon började med de tyngre drogerna var hon inte längre lika motiverad att få hjälp för att sluta. Hennes rena kompisar slutade umgås med henne och det slutade med att alla hennes kompisar var narkomaner. Drogerna var en helt normal del av hennes fritid och allt umgänge. Öppenhet i en övermäktig situation Lindas föräldrar träffade hennes vänner och visste hur det låg till. Många av dem har vårdats för sitt missbruk, fem av dem är numera döda på grund av drogerna. Familjen var hela tiden öppen med Lindas missbruk för att de visste att de inte klarar den här situationen själva. De ville heller inte att släktingarna skulle förse henne med pengar. Det gick åt mycket tid till att försöka förhindra Lindas missbruk. Det gick också ut över hennes systrar som ibland fick sköta sig själva medan vi vuxna jagade Linda, försökte hitta hjälp åt henne och förhindra hennes missbruk. Trots att det var jobbigt och att Gunilla och hennes man skildes under den svåra tiden underlättade relationerna inom familjen och den starka sammanhållningen den jobbigaste tiden. Drogerna fick Linda tag på både i Sverige och Finland, men också på Åland finns mycket droger. Linda fick inte pengar hemifrån men i stället ledde missbruket till ett gradvis

ökat kriminellt beteende. Linda smugglade narkotika som 15-åring. Familjen hade kontakt med polisen och övriga myndigheter hela tiden efter det. Hon och hennes kompisar stal också för att få pengar till narkotika också hemifrån. Drogerna och att få fram pengar är alltid det viktigaste för en missbrukare. Sedan kommer kompisarna och sist familjen. Ett exempel på detta är när Lindas kompis tagit en överdos och låg medvetslös. Linda finkammade lägenheten efter pengar, droger och injektionssprutor innan hon lämnade lägenheten och till slut larmade ambulansen. Till slut märkte man förändringarna på Lindas personlighet. Det var en sorg inte minst för lillasyster, som älskade och såg upp till sin storasyster och stunderna de delade med varandra. Stöd, hopp och maktlöshet Linda fick från första början stöd av familjen och utomstående hjälp för att bli fri från missbruket. Under ett par tillfällen åkte hon frivilligt till behandlingshem. Varje gång hoppades familjen att hon skulle lyckas. Småningom framgick det hur det låg till. Den första gången fick hon åka hem igen efter att hon och en kompis på behandlingshemmet hade rymt och gått ut och druckit öl. Andra gången träffade hon en kille som hon blev kär i och de rymde tillsammans och levde sitt liv på gatan. Under den här perioden blev hon också heroinist. Att hon bodde på gatan visste vi inte då utan det har vi senare läst om i hennes dagbok. Hon skrev ner allt, och det har på ett sätt varit en tröst att få läsa nu. Där fick jag bland annat läsa att hon älskade oss alla och att det inte var vårt fel att det gick så snett.

Till slut upplevde Linda att inte ens drogerna gjorde livet värt att leva längre. Ensam i sin lägenhet tog hon amfetamin och hängde sig. Hennes kompisar hittade henne där då de inte fått tag på henne på ett dygn och meddelade händelsen till familjen. Det här hände i februari 2007. Jag bestämde mig snabbt för att informera andra om det här eftersom vår yngsta dotter ville att jag skulle berätta i hennes skola då Linda hade dött. Jag märkte hur skönt det var att få prata om det. Trots allt är det inte lätt att prata om allt som har hänt. Gunilla beskriver det så bra: Kom ihåg att alla narkomaner är någons lilla barn och jag är trots allt bara en mamma. Hennes dotter dog och nu försöker hon genom sitt arbete i Fri från narkotika förhindra att andra ungdomar börjar missbruka droger. Det har i år gått åtta år sedan den dagen då Linda tog sitt liv. Gunilla säger att det finns bättre och sämre dagar, men att inte en enda dag går utan att hon tänker på sin dotter. Det är jobbigast på hennes födelsedag, vid jul och på hennes dödsdag. Engagemang i Fri från narkotika Gunilla blev aktiv inom föreningen efter Lindas död och föreläser bland annat om sina erfarenheter. Hon vill att människor ska förstå att missbruk kan drabba vem som helst. Vi var en vanlig kärnfamilj som bodde på en liten ort. En helt vanlig familj som skjutsade barnen till aktiviteter. Linda var musikalisk och studerade på musikinstitutet. Men det räcker med att prova på droger för att kunna vara fast. Nyfikenheten kan leda till en tragedi.

Gunilla funderar på det här med tvångsvård, som inte finns som ett alternativ i Finland för den som inte är farlig för sig själv. Kanske har det att göra med att vi är måna om att skydda personens integritet. Varför är vi så rädda för tvångsvård? Det är synd, för redan att sitta inlåst med vård i till exempel sex månader kunde nog rädda många. Hon påtalar också behovet av att det skulle finnas skilda behandlingshem för flickor och pojkar eftersom det annars lätt går som för Linda man blir kär i en annan missbrukare. Missbrukaren kommer till ett ställe och mår illa av att vara där medan drogerna lämnar kroppen. Man är utsatt och upplever att de enda som förstår en är andra i samma situation. Det väcker känslor, som i det här fallet är destruktiva för det man försöker göra. Både familjen och myndigheterna stod helt hjälplösa inför detta faktum. Som exempel på vår beredskap för att handskas med bland annat narkotikasmuggling kan nämnas att på Åland finns en narkotikahund, trots att vi har både hamnar och flygfält. Det behövs mera utbildning också på samhällsnivå för att kunna höja beredskapen. Gunilla vädjar också till ungdomarna att hålla ögonen på varandra och reagera genast om man märker att en kompis mår dåligt eller förändras. Ta kontakt med någon du har förtroende för, till exempel skolhälsovårdare eller kurator. Det är bra att våra ungdomar har ett nätverk med vuxna omkring sig både i skolan och på fritiden. Gunilla avslutar ofta föreläsningarna med en fråga: Hur kan du vara säker på att inte bli drogberoende?

Det enda säkra sättet att inte bli drogberoende är att aldrig prova! Inte ens en gång av nyfikenhet. Läs mera: http://fri-fran-narkotika.com/foreningen/ http://www.reimari.info/pa-svenska/info/rusmedel/droger/ All narkotika är farlig för hälsan. Droger orsakar allvarliga, långvariga och t.o.m. obotliga skador och sjukdomar i människokroppen. De olika preparaten ökar risken för allvarliga kroppsliga sjukdomar, men också psykiska problem, t.ex. depression och självmordstankar. Personen kan få skador i hjärnan och nervsystemet, som ofta är obotliga. Droganvändning orsakar också förändringar i beteendet, försämrar inlärningsförmågan, skadar minnet och orsakar psykiska sjukdomar. Du kan bli erbjuden att få köpa droger i oväntade situationer. Det kan vara en egen vän, en halvbekant eller en helt okänd människa som erbjuder drogerna och det kan hända var som helst: i skolan, på disco, på festival, på gatan eller på kafé. De första gångerna säljer försäljaren droger billigt, på kredit eller ger dem gratis. Det är aldrig för att försäljaren vill vara vänlig. Hon/han vill göra dig till en droganvändare och vet, att du redan av första gången kan bli beroende. Hon/han vill också att du i framtiden ska köpa droger av honom/henne så att han/hon skall få pengar t.ex. till sina egna droger, som igen är dyra. Priset stiger i fortsättningen och droger köpta på skuld får man betala ett ännu högre pris för. Skulden har en kraftig ränta och du kan bli övertalad att

tvingas betala din drogskuld genom t.ex. sex eller genom att stjäla. Källa: http://www.reimari.info/pa-svenska Text: Lilian Westerlund Foto: Laura Pukkinen Inte bara att spela och sjunga

Ett gammalt ordspråk säger att det inte bara är att spela och sjunga, det skall bäras upp kollekt också. I Maria Kalaniemis fall består kollekten av hårt arbete i form av övningar och inlärning av musik, förberedelser för olika framträdanden och evenemang. Att leva som aktiv musiker betyder resor och sena kvällar, samarbete med andra musiker och möte med publiken. Jag träffar Maria Kalaniemi i hennes hem i Domsby. Ett vitmålat hus bakom en tät granhäck, en trädgård med äppelträd och buskar intill huset, en stor terrass och smakligt inredda rum, det är Marias hem. Här kopplar hon av, sköter sina kontakter via e-post och telefon och spelar på sina dragspel. Maria, vänlig och glad, tar emot med en stor kram. Vi bänkar oss med varsin kaffekopp och jag ber Maria berätta hur det hela började. Musiken var alltid närvarande Det jag minns bäst från barndomen och hemknutarna i Kilo är musiken. Jag växte upp i en miljö där musiken var närvarande, den var en naturlig del av mitt hem, säger Maria. Det var musik i radion, det spelades skivor, mest dansmusik med solister som Olavi Virta, Henry Theel och Laila Kinnunen. Ingen av familjemedlemmarna spelade något instrument.

Vi sjöng och lyssnade på radion. Det fanns inga speciella radiokanaler för ungdomsmusik eller för klassisk musik utan allt spelades i en salig blandning i samma kanal. Jag minns hur jag spände öronen då jag hörde Ulla Katajavuori spela kantele och då Tauno Krossi spelade på sitt tvåradiga dragspel, det var finsk blues och det gick kalla kårar längs min rygg. Det är en tid jag saknar i dag. De som gör radioprogrammen tror sig veta vad unga mänskor vill lyssna på och spelar heavyrock i radion. Jag är ett bra exempel på att det inte alltid stämmer. Mormor Astrid, som kort och gott kallades mommo, bodde hos familjen. Hon var mycket speciell. Hon älskade dans och musik. När hon fyllde år var det alltid födelsedagskalas med dans. Mattorna rullades ihop, skivspelaren spelade dansmusik, mommo bjöd upp och förde alla i dansen. På den tiden kunde jag inte spela dragspel men mommo ville att jag skulle lära mig. Ett vitt dragspel En dag bestämde sig mommo för att de skulle fara till Lasse Pihlajamaas dragspelsaffär där det fanns underbara instrument av olika storlekar. Jag fick välja vilket jag ville ha. Vi kom hem med ett vitt dragspel. Det var en stor sak på den tiden. Dragspelet var dyrt och vi måste ta ett lån för att klara av betalningen. När Maria tog dragspelet i famnen suckade mamma Rauha och sa: Voj,voj om du nu ens skulle lära dig att spela några noter på ett musikstycke så skulle mommo vara nöjd. Mommo ville att jag genast skulle börja ta lektioner. En gång i veckan for hon och jag till Helsingfors till Lasse Pihlajamaas dragspelsskola. Det var segt i början men ganska snabbt lärde jag mig de första låtarna. Jag spelade efter

gehör, det var först senare som jag lärde mig musikteori och att spela efter noter. Jag var nio år och hade lätt för att lära. Som 10-åring var jag på mina första så kallade keikkor på pensionärsträffar och andra dylika sammankomster. Så småningom uppträdde jag med egen repertoar som bestod av polka, vals och tango. Jag tyckte det var roligt att spela för publik. När Maria var tolv år började hon i Esbo musikinstitut. Där fick jag lära mig nya saker, det blev klassisk musik, mera musikteori och tentamen varje vår. När folkmusikgruppen grundades inom institutet gick hon med i den. Skalan breddades och hennes repertoar växte. Jag fick träffa andra unga med samma intresse, vi bildade musikgrupper och uppträdde. Så småningom deltog vi i en tävling, det gällde finska mästerskapet, där klarade vi oss fint. Maria var cirka 14 år då och musiklivet var mycket aktivt. Det var en fin tid. Skolgången lyckades jag klara på sidan om. Jag var ingen toppelev men skrev studenten 1983. För övrigt var det året ett speciellt år. Jag hade gått med i tävlingen Kultainen harmonikka, den första som hölls i Finland. Jag övade mycket och klarade mig till finalen tillsammans med sju andra. När hon sedan vann tävlingen gick hennes tankar till mommo. Jag önskade så att hon hade fått vara med och fira min seger. Hon hade en månad tidigare samma år hamnat under tåget i Kilo vid en obevakad övergång och dött av skadorna. Maria fortsatte med sina musikstudier och sökte till Sibeliusakademin där hon studerade folkmusik på heltid. 1991 blev hon färdig magister. 2005 började hon läsa på sin doktorsexamen.

Under åren har det varit många spelningar och framträdanden med olika grupper. Jag har spelat på olika orter i andra länder, deltagit i många olika projekt och evenemang. När folk tycker att jag bara reser och far förstår de inte hur mycket arbete och tid jag måste sätta ner på övningar och träningar med olika orkestrar och band. Det har varit dansmusik, schlager, folkmusik och klassisk musik, skalan har varit vidsträckt. Efter det att mina egna skivor kom ut på marknaden började jag få spelanbud. Det kändes bra att man ville lyssna på mig. Jag har inte lanserats som en stjärna med eget brand, jag har fått vara mig själv som musiker och fått spela den musik jag tycker om. Det är jag tacksam för. Allt har sina sidor Marias mamma Rauha bor kvar i Kilo och Maria besöker henne så ofta hon kan. Själv är hon inte gift och har inga barn. Hon säger att spelkarriären inte har varit något hinder för att bilda familj men hennes liv formades och blev som det nu är. Hon medger att trots allt hon fått uppleva och allt det underbara hon fått vara med om känns det ensamt ibland. Beaktar man övningarna, resandet, allt arbete och planerandet för att uppträdandena skall lyckas förstår man att livet inte bara är en dans på rosor. Men, säger Maria, allt har sina sidor. Jag tror att det som musiklivet gett mig genom mitt dragspel och min sång, alla vänner och bekanta jag fått, det hade jag inte kunnat få någon annanstans. I dag är Maria konstnärsprofessor och lektor på folkmusikavdelningen vid Sibeliusakademin med konserterfarenhet från hela världen. Om konserterna blir många och frilansjobben betungande kan Maria ta tjänstledigt för en tid. Att undervisa är också ett viktigt arbete, där skall hon vara väl förberedd och veta vad hon talar om. Det är ett arbete hon trivs med. Hon säger själv att hon haft tur som får lyssna

till den musik hon älskar både på jobbet och på fritiden. Om man nu kan kalla det tur. Hårt arbete, framåtanda, talang och ett gott humör är den största orsaken till framgången. Nya skivor är på kommande, framförallt en skiva med finlandssvensk musik och en skiva med musik från Kaustby. Planer finns på att göra något tillsammans med svenska musiker. Det finns massor som ligger och väntar. Dessutom komponerar hon egen musik och för det behövs det rum och tid. Ny folkmusik kallar Maria sina kompositioner som består av instrumentalmusik och musik till andras texter. Folkmusiken är som ett ymnighetshorn, där det alltid finns något nytt att upptäcka. Den finlandssvenska folkmusiken och främst balladerna står henne nära. Språket är gammalmodigt men budskapet passar in i vår tid. Det började med ett vitt dragspel, fortsatte med musikstudier och i dag är Maria Kalaniemi och hennes dragspel ett känt begrepp. Mommo Astrid skulle ha varit stolt och nöjd. Text och foto: Christine Grandell