Selma Lagerlöf, 1923. Foto: A. Rönngren & Co, Stockholm.
Selma dä ä mor min, dä! lär författaren Tage Aurell ha utropat, när några yngre kollegor på besök talade nedvärderande om Selma Lagerlöf och hennes författarskap. Kritiken tystnade snabbt och efterträddes sannolikt av eftertanke. Vad hade Tage Aurell funnit hos Selma som gått dem förbi? Förmodligen hade de inte ens sökt stimulans och vägledning hos henne, på samma sätt som deras värd hade gjort. Tage Aurell har inte varit ensam om att känna sig som ett barn inför Selma, ett barn som får ledning och inspiration men även känner tyngden av det arv hon lämnat efter sig. Många har medvetet eller omedvetet påverkats i sitt eget författarskap. Författare och forskare har genom åren sökt tränga in i alla de skrymslen Selma Lagerlöfs författarskap innehåller och funnit budskap också till vår tid. De hjälper oss att se med nya ögon. Birger Haglund hör till dem som under ett 15-tal år ägnat stort intresse åt Selma Lagerlöf, som skribent och kännare. Det är i denna tankevärld, som vi här får ta del av ett antal nedslag. Då de publicerats under en längre tid förekommer det av naturliga skäl en del återkommande synpunkter. Vi får också ta del av Birgers intressanta brevväxlingar med nutida författare. De flesta artiklar kretsar kring Mårbackasviten, varför titeln Såsom ett barn är ett naturligt val. Selma Lagerlöf behöll barnet inom sig hela livet. Hur hade hon annars kunnat på ett så trovärdigt sätt, vid 70 års ålder, krypa in i en tonårings tankar och upplevelser av omvärlden som hon gör i Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. I Nils Holgerssons under-bara resa får vi bevittna hur den obstinata tonåringen genom många prövningar förvandlas till en mogen människa. I andra Lagerlöf-verk får vi möta det så kallade oäkta barnet till den ogifta modern. Hon går till doms mot fördomar och söker ge både mor och barn upprättelse som i Tösen från Stormyrtorpet. I novellen Gravskriften låter hon det döda barnet spela huvudrollen. Birger menar att barnet för Selma Lagerlöf är en metafor för skrivandet ett livsprojekt, en jämförelse som har fog för sig. I essän Två spådomar berättar Selma Lagerlöf att hon redan i sju- Förord
årsåldern kände sig som en författarinna. Det skrivande barnet inom henne mognade och utvecklades och gjorde henne till den framgångsrika och älskade Selma, som aldrig upphör att förvåna med sina insikter i människovarandets problem och glädjeämnen, passioner och likgiltighet, hat och försoning ett evigt vågspel, för att använda Vivi Edströms ord. Selma Lagerlöfs engagemang för barn tog sig många uttryck. Krigets vansinne och långvariga följdverkningar engagerade henne starkt. Barnens oerhörda utsatthet i Europa efter 1:a världskrigets slut berörde henne djupt. Vinnarländernas revanschlust ledde till svält och sjukdom i oanad omfattning. När kunskapen om detta nådde omvärlden bildades de första Rädda Barnen-föreningarna i England och Sverige år 1919. Selma Lagerlöf skrev den första svenska insamlingsappellen, Att rädda barnen är att rädda framtiden. Denna uppmaning är lika giltig i dag som då. Selma Lagerlöfs Mårbackasvit kan ses både som bekännelse och testamente. Den har inte varit föremål för samma stora uppmärksamhet som de flesta andra av Selma Lagerlöfs verk, vilket den skulle förtjäna. I Danmark har sviten nyligen kommit ut i en ny översättning av Anne-Marie Bjerg på Gyldendals förlag och i samband med detta rönt stor uppmärksamhet. Birger Haglunds tankar i denna bok hjälper läsaren på vägen att finna barnet i Selma Lagerlöfs diktning och inom oss själva. karin söder Ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet 10
När jag tänker riktigt efter så började det hela med en liten fånig detalj i Kejsarn av Portugallien som jag hakade upp mig på. Det är nästan tjugo år sen nu. Liksom säkert många med mig hade jag drabbats av kraften i den här romanen. Jag hade själv en liten dotter, jag visste vad det innebar och jag imponerades av författarinnans förmåga att skildra faderskapet. MEN. Inte kunde man gå omkring och bära på en elvaåring! som Jan gjorde i kapitlet om den sjuttonde augusti, löjtnant Lagerlöfs födelsedag! Där var något lurt, som inte stämde. Den lilla, lilla krackeleringen i romanbyggets mur blev ingången och början till det som sen hände. Åren 1989 till 1996 arbetade jag med en avhandling om Selma Lagerlöfs så kallade Mårbackasvit, de tre böckerna Mårbacka 1922, Ett barns memoarer 1930 och Dagbok 1932 (de två senare med tillnamnen Mårbacka II och Mårbacka III). Denna forskning bedrevs som doktorandstudier vid institutionen för litteraturvet-enskap vid Stockholm universitet. Det arbetet kom av olika anledningar då inte att slutföras. Avhandlingsarbetet kom emellertid också att generera en del andra skrifter, som biprodukter: essäer, artiklar, recensioner och korrespondenser. Gemensamt för alla dem är att de handlar om Selma Lagerlöfs författarskap och mer eller mindre har anknytning till hennes självbiografiska skrifter. När de nu återigen ges ut i tryck vill jag påpeka att dessa skriverier i varierande grad också är tidsdokument som tog färg av den tid då de skrevs. Det har sen dess runnit en del vatten under broarna och så även i det vattendrag som den svenska och internationella Lagerlöfforskningen utgör. Jag har därför på några ställen tillåtit mig smärre retuscher. Eftersom jag då (och fortfarande), inspirerad av Birgitta Holm, kommit att betrakta Mårbackasviten som en slags författarbiografi, en berättelse om ett författarskaps framväxt, blev det nödvändigt att så att säga bakvägen pejla in hela hennes produktion. I de åren som Selma Lagerlöf berättar om i minnesskrifterna grundlades mycket av det som sedan kom att utvecklas i romanerna. Det har hon många gånger i brev framhållit för sina nära vänner. Inledning 11
Några av de förutsättningar som kom att styra mitt arbete vill jag här inledningsvis redovisa. Min inriktning och mitt synsätt har varit psykodynamisk, ja, ibland rent av psykoanalytisk. Selma Lagerlöfs egen uppfattning att en god författare bör låta innervarelsen tala gjorde detta mitt förhållningssätt nödvändigt och fruktbart, tyckte jag. En annan övergripande tanke som jag hade (och har) är att Selma Lagerlöfs skrifter i hög grad genomsyras av metapoetiska skiktningar, det vill säga att hon alltid på en viss nivå är självreflekterande och kommenterar det konstnärliga skapandet. Berättelserna kan läsas som liknelser om skrivandet. Ganska snart upptäckte jag att denna egenhet hos Selma Lagerlöf var något som naturligt nog verkade tala speciellt till hennes efterkommande författarkollegor. Det var som om många av dem hade en slags intuitiv känslighet för detta, vilket gjorde dem till intressanta Selma Lagerlöf-läsare och uttolkare. Jag skrev brev till några av dessa och fick svar. De breven blev betydelsefulla för mitt eget lagerlöfska läsprojekt. Därför vill jag här vidarebefordra dem till Selma Lagerlöfs stora läsekrets. Jag har då tagit med även de brev där författarna eftertryckligt avvisar att de skulle vara påverkade. I den moderna litteraturvetenskapen talas inte längre så mycket om påverkan dock. Numera kallas det Dialog och är något fint. Litteratur föds ur litteratur. Författarna ska naturligtvis ha sin frihet och det är väl inte alltid möjligt, nödvändigt eller kanske ens önskvärt för dem (och oss) att veta eller minnas varifrån allt det kommer som härrör ur innervarelsen. Djurö i augusti 2005 birger haglund 12
Peter Tillberg: Illustration till Kejsarn av Protugallien, kolteckning. Tillhör S:t Eriks Gymnasium. 13