Motion angående Strandskyddet Strandskyddsreglerna innebär bland annat att man inte får bygga hus närmare strandlinjen än 100 meter, i vissa fall 300 meter. Under 2009 förändrades strandskyddsreglerna i syfte att skapa en mer flexibel tillämpning av reglerna. Effekterna har uteblivit och många medlemsbolag upplever snarare en försämring av möjligheterna att få bygga i attraktiva lägen. För många kommuner är närheten till vatten ett naturligt mervärde och inte sällan hämmas bostadsproduktionen och möjligheten att skapa attraktiva boendemiljöer av en strikt tillämpning av strandskyddsreglerna. Behoven av bostäder, utveckling och jobb måste ges en större roll när beslut i strandskyddsärenden tas. Det borde vara möjligt att ge fler undantag från strandskyddsreglerna för att öka bostadsbyggandet där behoven är stora. Det borde ges större möjligheter att peka ut fler geografiska områden för landsbygdsutveckling i strandnära områden (LIS-områden). Kommunerna borde få ökat inflytande när det gäller vilka strandområden som ska bebyggas och vilka som ska bevaras. För många av SABOs medlemsföretag är svårt att hitta affärsmässigt gångbara bostadsprojekt utan att använda de mest attraktiva lägena vilka inte sällan är strandnära. Detta kan i sin tur försvåra för det enskilda bolaget att fullfölja sitt samhällsansvar fullt ut. Med anledning av ovanstående yrkar undertecknad Att SABO verkar för en reformering av strandskyddsreglerna i syfte att underlätta produktion av bostäder. Magnus Gärdebring Karlshamnsbostäder AB
Styrelsens utlåtande över motion om Strandskydd Motionären föreslår att SABO verkar för en reformering av strandskyddsreglerna i syfte att underlätta produktion av bostäder. Strandskyddet syftar enligt Miljöbalken till att långsiktigt trygga förutsättningarna för allemansrättslig tillgång till strandområden och att bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. Det innebär bland annat förbud mot byggande och mot åtgärder som hindrar allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha kunnat färdas fritt. Strandskyddet gäller vid havet samt vid insjöar och vattendrag och avser enligt huvudregeln området intill 100 meter från strandlinjen, men kan av länsstyrelsen i ett enskilt fall utvidgas till 300 meter från strandlinjen. Det är emellertid relativt vanligt att länsstyrelserna på så sätt väljer att utvidga strandskyddsområdet. Frågan om strandskydd behandlades senast på SABOs kongress 2007 med anledning av en motion i ämnet. Motionärerna yrkade på att kongressen skulle ge SABOs styrelse i uppdrag att i sin intressebevakning verka för att strandskyddsgränserna skall beslutas lokalt av kommunerna. I styrelsens utlåtande över motionen föreslogs att den skulle bifallas, vilket också blev kongressens beslut. Året därpå presenterade Miljödepartementet i promemorian Stranden en värdefull miljö ett förslag till reformering av strandskyddsreglerna. Förslaget byggde på inriktningen att utveckla ett ändamålsenligt strandskydd som beaktar behovet av utveckling i hela Sverige samtidigt som ett långsiktigt hållbart skydd av strändernas natur- och friluftsvärden inte äventyras. Ett viktigt syfte med det nya förslaget var att utveckla ett strandskydd som medger en tillräcklig lokal och regional förankring. Här väcktes förslag om att kommunerna skulle kunna ge dispens från strandskyddet när det gäller åtgärder som bidrar till utvecklingen av landsbygden. Promemorian remitterades, men SABO var inte remissinstans och lämnade heller inget yttrande. I februari 2009 överlämnade regeringen propositionen Strandskyddet och utvecklingen av landsbygden till riksdagen. I propositionen föreslogs förändringar som syftade till att främja utvecklingen i landsbygdsområden med god tillgång till stränder. Kommunerna fick möjlighet att i översiktsplanen peka ut områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen och dessutom fastställdes kriterierna för sådana områden. Riksdagen följde regeringens förslag och de nya bestämmelserna infördes i miljöbalken 2009 och 2010. De områden som en kommun pekar ut i en översiktsplan kallas LIS-områden, vilket står för landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Boverket och Naturvårdsverket fick därefter i uppdrag av regeringen att utvärdera det förändrade regelverket. I den rapport man avlämnade i oktober 2013 framhöll man att det var för tidigt att bedöma om reglerna lett till landsbygdsutveckling, men pekade också på att flera kommuner och länsstyrelser ansåg att LIS-regelverket var för oflexibelt. I rapporten
föreslogs vidare att det borde bli enklare att införa lättnader i strandskyddet vid mindre sjöar och vattendrag samt att det behövs en mer likvärdig tillämpning av reglerna. Efter den utvärderingen lade regeringen under våren 2014 fram en proposition om att införa regelförändringar i strandskyddet för mindre sjöar och vattendrag. De nya reglerna som trädde i kraft i september 2014 ger länsstyrelserna möjligheten att upphäva strandskyddet vid små sjöar och vattendrag om området har liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften. Under våren 2013 hade regeringen tillsatt Strandskyddsdelegationen med uppdrag att utföra och samordna en informations- och kunskapsinsats när det gäller frågor som berör tillämpningen av strandskyddsreglerna. I sitt betänkande Strandskyddet i praktiken skrev delegationen: Intentionerna bakom regeländringarna 2009/2010 syftade till differentiering genom fortsatt restriktivitet i exploaterade områden och lättnader i skyddet där det fanns god tillgång på oexploaterade strandområden. Samtidigt som en sådan differentiering förefaller ha ett brett stöd, finns det indikationer på att skyddet är fortsatt starkt i glest bebyggda områden och svagare i tätbebyggda områden. Det kan därför ifrågasättas om den avsedda differentieringen har fått full effekt. Sveriges kommuner och landsting (SKL) skriver på sin hemsida att man anser att det är bra att Sverige har ett strandskydd, men att det inte är rimligt att skydda varenda bäck eller sjökant. Enligt SKL är strandskyddet onyanserat och stoppar kommuner från att skapa attraktiva boendemiljöer på landsbygden. SKL vill att vattendrag och sjöar med lågt skyddsvärde ska undantas, att kommuner ska själva få avgöra hur stora eller hur många LISområden man vill peka ut och att kravet om att nya hus ska byggas i anslutning till befintlig bebyggelse i LIS-områden ska tas bort. SmåKom (de små kommunernas samverkan) skriver på sin hemsida: Strandskyddsbestämmelsernas praktiska tillämpning visar tyvärr många exempel på hinder för utvecklingen i små kommuner på grund av att länsstyrelserna tolkar och tillämpar det generella regelverket på olika sätt. Frågor om strandskydd är väsentliga för små kommuners möjligheter till utveckling. För våra kommuners attraktionsvärde är möjligheten att bygga i attraktiva strandnära lägen en av de viktigaste byggstenarna. SmåKom förordar en än större asymmetri med lättnader i de områden som har liten, eller helt saknar, bebyggelse i strandområden. Svenska naturskyddsföreningen har en annan uppfattning och skriver på sin hemsida: Det är inte grönområden och strandskydd som hindrar bostadsbyggandet. Den påstådda konflikten mellan bostäder och naturskydd finns inte. Där det byggs mest, planeras det också
för och skyddas flest reservat och grönområden. Politiker kan göra kloka, långsiktiga val för mark och vatten, bostäder, arbetsplatser och för människors livskvalitet och grundläggande behov av närnatur / / De verkligt stora problemen bakom bostadskrisen finns att hitta på annat håll som i bristen på bra kollektivtrafik, långsamma byggprocesser, dålig konkurrens och kostnadsutvecklingen inom byggsektorn. Regeringen presenterade den 21 juni 2016 en lista med 22 punkter för ökat bostadsbyggande. Punkt 3 i listan löd så här: En utredning tillsätts med uppdrag att dels se över resultaten av reformen Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS), dels föreslå förändringar i LIS-regelverket, i syfte att ytterligare främja landsbygdsutvecklingen i områden med god tillgång till stränder. Styrelsen anser att det är bra med grundläggande regler om strandskydd och att dessa har stor betydelse för ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Samtidigt finns det ett starkt samhällsintresse att av att det byggs nya bostäder. Även om det finns andra hinder för bostadsbyggande kan inte strandskyddsfrågan negligeras. Det är uppenbart att en avvägning mellan motstridiga intressen behöver göras. Vid en sådan avvägning finns det goda skäl att särskilt ta fasta på det som Småkom och Strandskyddsdelegationen framfört. SmåKom framhåller att de små kommunernas möjligheter att bygga i attraktiva strandnära lägen är högst väsentliga för dessa kommuners utveckling och förordar en större asymmetri med lättnader i de områden som har liten, eller helt saknar, bebyggelse i strandområden. Strandskyddsdelegationen pekar på att det framstår som att skyddet är fortsatt starkt i glest bebyggda områden och svagare i tätbebyggda områden och ifrågasätter om den avsedda differentieringen har fått full effekt. I glesbebyggda områden finns stora möjligheter att bygga attraktiva strandnära bostäder samtidigt som man fortfarande har kvar stora strandområden för allemansrättslig tillgång och för goda livsvillkor för djur- och växtlivet på land och i vatten. I tätbebyggda områden däremot är detta sällan möjligt. Här är det viktigt att bevara grönområden och stränder för att säkerställa en ekologiskt och socialt hållbar utveckling och för att främja folkhälsan. Sjöglimt för ett fåtal väger rimligen lätt jämfört med ett flertals möjligheter till rekreation och naturupplevelser. Detta talar för att asymmetriska bestämmelser kan vara relevanta, vilket rimligen innebär lättnader i områden med god tillgång till stränder. Den största kunskapen om de lokala förhållandena finns hos kommunerna och det är därför rimligt att dessa lättnader bör ge kommuner vidgade möjligheter att inrätta områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS-områden).
En sådan förändring skulle öka medlemsföretagens möjligheter att bygga nya bostäder där det finns efterfrågan. Det är angeläget att SABO agerar gentemot den utredning som regeringen avser att tillsätta för att se över och föreslå förändringar av LIS-regelverket. Styrelsen föreslår kongressen besluta att uppdra åt styrelsen att verka för förändringar i strandskyddsreglerna som innebär att vattendrag och sjöar med lågt skyddsvärde undantas från strandskyddet och som ger kommunerna väsentligt vidgade möjligheter att själv peka ut LIS-områden där det finns god tillgång på stränder.