RAKA RÖR PJÄS av Peter Snickars peter snickars 2007 peter.snickars@elisanet.fi 050-4355170
2 PERSONER Sixten, ca 50 år Chefen, ca 35 år
3 Scen 1 En man,, kommer in på scen. Han vänder sig till publiken. Varför minns man vissa saker och glömmer bort andra? Jag menar - man kan göra en massa saker på en dag men man minns nästan inte vad det är man har gjort. Man går omkring som en robot. Jag minns tillexempel inte vad jag åt till middag för tre dagar sen, eller om det var igår eller idag som jag såg grannen när jag backade ut från garaget. Men varför minns man såna där konstiga saker som är totalt oviktiga? Som att det var ett hål i bordsduken på församlingshemmet när min förra chef blev begraven? Jag minns att jag satt och petade med pekfingret i det. Eller att det fanns en gammal biobiljett i fickan på kostymen som jag hade hyrt när jag gifte mig? En biobiljett. Den var till Gloria i Vasa. Men jag vet inte till vilken film. Jag såg ett TV-program häromkvällen. I det sa de en intressant sak. De sa att barn ser saker på ett annorlunda sätt än vi vuxna. De sa att barn liksom tar foton av verkligheten hela tiden. Och att det är de där fotona som blir till minnen sen. (Paus) Jag har inte tagit några foton på säkert 25 år. Jag tycker att jag inte minns några jular eller födelsedagar eller vanliga dagar för den delen. Men tisdagen i förra veckan glömmer jag aldrig. (Paus) Jag arbetar på BOMEK. Jag har jobbat där sedan jag var 16. Det blir ganska många år. Jag har aldrig haft behov av att byta arbetsplats. Jag vet att många tycker att det är bra att flytta runt och prova på allt möjligt. Men jag har trivts på BOMEK. Det har kännts tryggt. De senaste 15 åren har jag stått vid samma maskin. En Pedrazzoli 250. Vi känner varandra Pedrazzoli och jag. Vi tillverkar skyddsnät. Såna där som finns bakom baksätet i farmarbilar. Mycket bra att ha. Det hindrar saker från att ramla i huvudet på folk. Vi gör andra saker också, men mest bockar vi till skyddsnät. Det är det som Pedrazzoli och jag kan bäst. Att bocka rör. När folk undrar vad jag jobbar med brukar jag säga att jag tackar och bockar. Jag bockar 80 rör per dag. det blir 400 i veckan. 1600 i månaden. Ca 17 600 i året. (Paus) Det finns folk som tror att det är ett tråkigt jobb. Att dag efter dag stå vid samma maskin och upprepa samma rörelser om och om igen. Det tycker inte jag. För mig är det en känsla av (Söker ord) befrielse att få ta på sig hörselskydden och starta maskinen på morgnarna. Jag går liksom in i min egen värld. Ljud av bockningsmaskinen. Sixten börjar utföra bockningsarbete vid en imaginär maskin. Hans rörelser är exakta, välavvägda och eleganta. Han ser på publiken igen. Ljudet försvinner.
4 Det blir som musik. Och det ger en känsla av välbehag. (Paus) Jag tycker om att ha kontroll över mitt liv. Och arbetet vid maskinen ger kontroll. Jag vet att jag ska producera 10 bockade rör per dag. Det är mitt arbete. Jag trivs med det. Jag vill inte ha det annorlunda. Det är samma med min fritid. Jag vill göra saker som jag alltid har gjort. Som att simma i simhallen varje tisdag tillsammans med min son Conny. Det har jag gjort i 20 år. Conny är 21 nu. Och varje tisdag klockan 18 åker vi till simhallen. Han fick jobb direkt efter yrkesskolan på ABB. Och trivs bra. Min fru jobbar natt på ett ålderdomshem. Hon är ledig 5 dagar i sträck ibland. Vi bor i ett egnahemshus som är betalt och det är skönt. Jag gillade aldrig att ha det där banklånet hängande över oss. Conny bor hemma ännu, men han funderar på att hitta något eget. Men det är inte så lätt. Och så trivs han hemma. Vi trivs tillsammans. Allt var bra ända tills förra tisdagen. Ljudet av bockningsmaskinen kommer på igen. Sixten börjar utföra bockningsarbetet. kommer in. Han ser på publiken. Ljudet av bockningsmaskinen minskar men försvinner inte helt. Jag ärvde företaget av min pappa. Han startade det 1972 när mina föräldrar kom hem från Sverige där jag föddes. Jag vet inte om de trivdes något vidare där. De bodde i Fagersta i 5 år och lyckades spara ihop litet pengar. Så startade farsan BOMEK AB. Ja, det står för Bos mekaniska verkstad. I början var det ett enmansföretag. Han höll till i källaren och tog på sig vilka arbeten som helst. Ja som hade med meknik att göra förstås. Det gick bra på 70-talet för han började anställa folk och 1979 hade han 7 anställda varav en jobbade heltid på kontoret. När jag sommarjobbade i företaget 1990 var vi 25 anställda. Jag hade inte tänkt mig att ta över företaget. Jag hade andra planer med mitt liv. Jag är väldigt intresserad av historia och skulle ha velat studera det, men pappa dog 93 och då var det bara att kavla upp skjortärmarna. Men jag är inte bitter på något sätt. Jag tror att det finns ett förutbestämt öde dit man halkar förr eller senare hur man än stretar emot. Och jag hann ju ha några studieår där i början på nittiotalet. Jag är faktiskt stolt över det här företaget. Jag menar det är farsan som har skapat det. Från ingenting. Idag har jag 15 anställda varav 2 är på kontoret och 13 på verkstadsgolvet. Vår specialitet är rörbockning. Vi har också ett stort kunnande när det gäller plåtbearbetning. Vår största kund är Volvo som vi tillverkar skyddsnät för. Det var farsan som lyckades med
5 att skaffa Volvo till kund redan på 70-talet. Hur vet jag inte. Och sedan dess har de varit nöjda med oss. Det är bra gubbar som jobbar för mig. Sixten till exempel. Han har jobbat här redan före min tid. Han har stått vid den där maskinen sedan Hedenhös. (Paus) Men förra tisdagen förändrade allt. Ljudet från maskinen tystnar samtidigt som ljuset slocknar. Scen 2 När ljuset går upp befinner sig de två männen i en ny situation. Chefen sitter på en stol, Han håller ett papper i händerna. Sixten står med händerna i fickorna. Lång tystnad. Så är situationen. Jag ville ta upp det med dig så fort som möjligt. Du är ju ändå förtroendeman. (Till publiken) Jag är 49 år. Jag får inget nytt jobb om det här försvinner. Vad ska jag göra? Förtidspensionering? Förstår du vad det innebär? (Till publiken) Varför pratar han med mig? Det där är väl hans problem. Han är chef. Han ska se till att vi andra har arbete. Mitt jobb är vid maskinen. Punkt slut. Vi har 3 månader på oss. 3 månader. Om vi inte ökar kapaciteten samtidigt som vi sänker kostnaderna förlorar vi Volvo. De struntar i att vi har levererat kvalitet i 30 år. De struntar i oss. De vill bara ha lägre priser. Och det hittar de garanterat i Asien. Där finns säkert hur många som helst som gör samma som vi nästan gratis. Det här skulle aldrig ha hänt på Bosses tid. Han skulle kunna prata med dem. Tiderna har förändrats. Det är hårdare nu. Allt har förändrats. Utvecklingen håller på att springa ifrån oss. Vad tänker du göra?
6 Jag har 13 gubbar i samma ålder som du eller äldre. Om vi förlorar Volvo finns det inget jobb för er. Då lägger jag ner hela skiten. Det kan du inte. Det är inte fråga om vad jag kan eller inte kan. Vi har en maskinpark som är allt för gammal. Den senaste investeringen gjordes 92 strax innan pappa dog. Det är inget fel på maskinerna. Det är de bästa som finns. Det är säkert sant. Men de är för oekonomiska. Ni måste ju ha lön ni också. (Till publiken) Jag åkte hem. Frun hade jobbat natt och hade nyss stigit upp och låg i badet. Jag satt i soffan i vardagsrummet och stirrade på TV:n som inte var på. På kvällen åkte vi och simmade, jag och Conny. Det är bra med bastu. Ljuset är inte så starkt och man svettas så det syns inte om man gråter. Jag kände att jag höll på att gå i bitar. I tusentals bitar. (Till publiken) Jag satt kvar på kontoret hela natten. Jag svarade inte i telefon. Min fru ringde säkert 30 gånger. Men jag orkade inte svara. Jag försökte tänka klart men det var svårt. Hur skulle pappa ha gjort? Hade jag någon chans? Hade tåget redan gått? Var allt försent? Ljuset slocknar. Scen 3 Ljuset går upp igen. Chefen sitter och sover. Han vaknar. Jag måste ha somnat för jag drömde att jag var i en fängelsecell. Den var trång och obehaglig. Dörren var låst. Jag ropade men ingen svarade. Det fanns ett litet fönster ganska högt uppe på ena väggen och på något sätt lyckades jag ta mig upp dit. Då märkte jag att fönstret var olåst så jag öppnade det. Gallret var gammalt och lossnade lätt från sina fästen. Jag kröp ut. Utanför var det en
7 fantastiskt vacker sommaräng med alla möjliga blommor och fjärilar och humlor som surrade (Paus) Sen vaknade jag. Och precis i den stunden mindes jag något som pappa ofta brukade säga Men nu har jag glömt det igen (Paus) Jag önskar jag hade någon att prata med. Ljuset går ner. Scen 4 Sixten ser på publiken. Följande morgon kom jag en timme tidigare till jobbet än jag brukar. Jag vet inte varför. Då såg jag att ljuset var på inne i chefens rum. Så jag smög mig närmare och tittade in genom dörrspringan. Där satt han och grät som en kärring. Han har aldrig varit en bra chef tycker jag. Jag menar - han tvingades ju in i företaget när Bosse dog. Bosse var den bästa jag har jobbat med. Han var som en kompis fast han var chef. Alla jobbade hårt, han också. Var det något problem diskuterade han det med oss. Man var liksom delaktig i allt. Så har det inte varit med snorvalpen. Det är som om han tror att det måste finnas ett avstånd mellan oss och honom. Då går det så här. Jag har faktiskt väntat på att det skulle gå åt helvete. Och det gjorde det nu. Chefen kommer in, blir förvånad när han ser Sixten. Jaha, är du här redan? Ja. Jo, jag tänkte du har ju jobbat längst av alla här. Skulle du kunna berätta litet om min pappa? Jag vet inte så mycket om honom. Varför det? Du kände ju honom. Det gjorde väl du med.
8 Jo, det är klart. Som son. Men jag skulle gärna vilja att du berättade. Om du inte har något emot det. Jag måste börja jobba. Hur tror du pappa skulle ha löst det här? Han skulle ha diskuterat det med oss. I ett tidigt skede. Han skulle ha investerat i nya maskiner i tid. Han skulle ha brytt sig om sin personal. Men det är ju det jag ha gjort! Jag har lyssnat på er! Jag ville investera i nya maskiner redan för 5 år sen men ni satte er emot det. För att det skulle kräva omskolning och datakunskap. Hur tänker du göra? Du har aldrig gillat mig, va? För dig har jag alltid varit Bosses oduglige son. Eller hur? Det var inte jag som sa det. Tror du inte jag vet att du har baktalat mig och spritt skit om företaget? Jag brukar säga som det är. Varken mer eller mindre. Säga som det är? När du sprider lögner? Det är ingen lögn att att vi miste en en massa kunder efter att Bosse dog. Eller att personalstyrkan har minskats från 25 till 15. Jag är inte intresserad av att stå här och prata. Jag vill börja jobba nu. Vänta. Hur skulle du göra?
9 Med vad? Med det här. Jag vet inte. Jag är inte chef. Men nu frågar jag dig. Hur skulle du göra? Vill du verkligen veta? (Till publiken) Varför är det så svårt att kommunicera? Att lyssna på varandra. Att förstå varandra. Varför hör man bara det man vill? Varför ser man det bara det man bestämt att man ska se? Varför är det så lätt att anklaga andra, att se fel hos andra? Varför är det så svårt att erkänna ett misstag? Att vara den första som sträcker ut sin hand. (Paus) Men ibland vid sällsynta tillfällen, oftast efter stor kamp, kan ett mirakel ske. Ett mirakel som förändrar världen. Jag tänker på honom varje dag. Jag saknar honom. Hans historier. Hans humor. Det fanns ingen som kunde berätta historier som han. Han var min bästa vän. Men han var ju din chef. Det kändes aldrig så. Han var rejäl. Betalade bra löner. De bästa faktiskt. Alla ville jobba med honom. Och så var han kunnig. Och så diskuterade han med oss om allt. Precis allt. (Paus) Men sen dog han. Jag kan inte vara han. Jag vet. Men du borde lära dig att lyssna på oss som finns på golvet. Och du borde lära dig att jag faktiskt vill allas väl. Inte bara mitt eget.
10 Sixten nickar. Sedan sträcker han fram sin hand. Chefen tar den. Jag tänker beställa den nya maskinen. Om vi får behålla Volvo betalar den sig på 10 år. Jag vill att du åker på kurs till Hamburg för att lära dig den. Jag? Jag kan inget om datorer. Men du lär dig. Hamburg? Hur länge skulle jag vara där? I tre veckor. Chefen stirrar på honom. Men jag talar ingen tyska. Du kommer att klara det. Det är jag säker på. De gamla maskinerna vad tänker du göra med dem? Jag vet inte. Sälja dem. Vad kostar hela kalaset? För mycket. Men det är vår enda chans. Jag ska prata med banken idag. Jag har tänkt på en sak. Min maskin skulle gå att effektivisera. Om man skulle byta ut länkarmen mot en dubbelfattad linjematare så skulle man kunna öka produktionen med säkert trettio procent. Det är ju genialt. Varför har du inte sagt något tidigare?
11 Du har inte frågat. Och så har det inte behövts. Men det är mycket man hinner tänka när man bockar rör. Hur lång tid skulle det ta att ändra om den? Ett par dagar. Trettio procent? Är du säker på det? Det kan vara mer också. Det var som fan. Jag menar inte att jag inte skulle fara till Hamburg eller att du inte ska köpa in den där nya maskinen, men vi kanske inte behöver ha så bråttom. Precis! Vi kan vänta till hösten. Vad säger du? Absolut. Om det här lyckas ska jag införa ett bonussystem. Så att alla har möjlighet att tjäna extra. Och alla goda idéer kommer att belönas. Jaha Det är bara en sak. 13 man är för många när vi får den nya maskinen. 4 måste gå. Erik och Hasse är ganska nära pensionen och jag tror att de accepterar det, men 2 till måste bort. Men kanske den nya maskinen inte behöver köpas förrän om 5-6 år och då är det ju flera gubbar som är nära pensionen.
12 Fy fan Sixten. Jag förstår att farsan gillade dig. Det här måste firas. Vi ska bygga maskinerna först. Sen kan vi fira. Ska vi se om gubbarna har kommit? Absolut. Det börjar gå iväg. Vet du vad din pappa alltid sa? Nä, vad då? När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. -slut-