Gamla Testamentets Berättare

Gamla Testamentets Berättare Ett studium över olika förklaringsmodeller angående berättarrösten i Gamla Testamentets historiska texter Kandidatuppsats i Exegetik15 hp Erik Salmonsson Examinator: Mikael Tellbe Handledare: Greger Andersson Examinationsdatum: 2012-05-31

Abstract The main subject in this essay is the so-called omniscient narrator in those books of the Old Testament that generally are labeled narrative and historical. A central issue is if this so-called narrator affects the understanding of the texts genre (in the meaning kind of narrative utterance). How does the use of the so-called omniscient narrator affect our understanding of the purpose of these texts? How do these texts correlate to history-writing? I address these issues by comparison of three different approaches to the so-called omniscient narrator taken from both narratological research and exegetical research. In comparing these approaches and applying them to the study of the Old Testament I have found that they rendered quite different classifications of the texts. In applying one theory the Bible turned out to be fiction. According to the two other theories the historical narratives of the Bible would be classified as historiography. Yet the latter option demands, according to my notion, rather debatable explanations on how to handle the so-called omniscient narrator and its claims. One of these theories legitimizes the use of an omniscient narrator with an author-reader convention, that is inspiration. The other legitimizes the omniscient narrator via a distinction between the form and the function which leads to the suggestion that forms that we today take as fictional were appropriate in factual narrative according to common ancient conventions.

Innehåll 1 Inledning... 3 2 Syfte och frågeställning... 3 3 Metod och material... 4 4 Disposition... 6 5 Definitioner och avgränsningar... 6 6 Bakgrund... 7 6.1 Historiebegreppet... 7 6.1.1 Historiografi... 7 6.1.2 Historicitet... 8 6.2 Studiet av de historiska böckerna 1800-talet och framåt... 8 6.3 Narratologi... 9 6.3.1 Fiktion... 10 6.3.2 Intentionalitet... 10 6.3.3 Berättare... 11 6.3.4 Point of view... 12 6.3.5 Narrativ situation... 13 6.3.6 Free indirect discourse... 13 6.3.7 Narrativt kontrakt... 14 6.3.8 Story och discourse... 14 6.3.9 Genre... 14 7 Analys... 15 7.1 Fenomenet berättarrösten... 15 7.1.1 Korta berättelseförande utsagor... 15 7.1.2 Personomdömen och beskrivningar... 16 7.1.3 Förklaringar... 17 7.1.4 Inre tankar... 18 7.1.5 Tid & Plats... 19 7.1.6 Slutsats... 19 8 Resultat... 20 8.1 Lösningsmodell ett: Standard-narratologi... 20 8.1.1 Referensnivån... 21 8.1.2 Den narrativa situationen... 22 1

8.1.3 Berättaren... 22 8.1.4 Sammanfattning... 24 8.1.5 Applicering på bibeltexten... 24 8.1.6 Kritik... 25 8.2 Lösningsmodell två: Sternberg... 26 8.2.1 Kritik mot Bibeln som fiktion... 26 8.2.2 Historiografi... 28 8.2.3 Inspiration som narrativt kontrakt... 29 8.2.4 En epistemologisk revolution... 30 8.2.5 Gud och berättaren... 30 8.2.6 Sammanfattning och kritik... 32 8.3 Lösningsmodell tre: Relativisering av historiebegreppet... 33 8.3.1 Kritik mot en modern historiesyn... 33 8.3.2 Israels historiografi... 34 8.3.3 Skilsmässan mellan fiktion och historia?... 36 8.3.4 Berättaren... 37 8.3.5 Sammanfattning och kritik... 37 9 Slutsatser och diskussion... 39 9.1 Egen reflektion... 40 10 Litteraturförteckning... 41 2

1 Inledning För några år sedan läste jag Khaled Hosseinis bok Flyga Drake. Jag fängslades av berättelsen, men när jag närmade mig bokens slut började jag för första gången tvivla på dess sanningshalt. Jag hade hela tiden läst den som en självbiografi. Av någon anledning började jag ifrågasätta min klassificering av boken, en klassificering jag gjort utan att tänka efter. Jag hade bara följt med i berättelsen och omedvetet förstått den som självbiografisk. Till slut fick jag externt försöka hitta ett svar på huruvida boken var sann eller inte. Jag fick då reda på att boken hade självbiografiska inslag, men i övrigt var fiktiv. Vad var det som först fick mig att läsa den som sann? Och vad var det som sedan fick mig att tvivla på att den var sann? Först nu inser jag att narratologi kan ge en del av svaret. Hosseini använder sig nämligen av en berättare som berättar självbiografiskt vilket lurade mig att tro att det var en självbiografi. Ibland är det relativt enkelt att genrebestämma en text. Andra gånger är det svårt. Det finns enkla sätt att få reda på en texts genre. Man kan fråga författaren. Man kan se efter vart den står i biblioteket. Ibland är det även tydligt i texten. Men hur går man tillväga när det inte går att veta någonting om författaren, när biblioteket inte vet vart den ska stå och när texten själv inte tycks passa någon gängse genre? Detta är i stort sett fallet med Bibeln och i synnerhet med Gamla Testamentets narrativa delar. De har ingen introduktion som beskriver dess genre. Läsaren har i princip bara texten i sig själv. Detta skapar frågor som: Hur ska Bibeln läsas? Är det naturligast att läsa den som historia eller som fiktion? Passar den någon gängse genre? Kan man få reda på vad det är för typ av text genom att undersöka dess litterära former? Dessa frågor är relevanta både för vanliga läsare och för exegeter. När jag läste Hosseinis bok började jag efter hand ställa källkritiska frågor som i förlängningen fick mig att ompröva textens anspråk och det läsarkontrakt jag tagit för givet. Frågor som dessa handlar om vilka anspråk författaren gör via den så kallade berättande rösten i texten. Av den anledningen anser jag att en rimlig ingång i studiet av Gamla Testamentets narrativa texter är att studera berättarrösten och de anspråk författaren gör via den för att se vad ett sådant studium leder till beträffande frågan om texternas syfte och art. 2 Syfte och frågeställning Mitt syfte är att få en fördjupad förståelse av de berättande texterna i Gamla Testamentet; deras karaktär och deras anspråk. För att uppnå detta syfte ska jag studera bruket av den så kallade allvetande berättaren i tredjeperson, som finns i de flesta av Gamla Testamentets historiska texter, samt de problem detta bruk för med sig. 1 Jag gör detta för att visa på komplexiteten och svårigheten i att definiera dessa delars syfte och anspråk. Genom att redogöra för skriftställen där en berättarröst gör anmärkningsvärda anspråk vill jag förtydliga denna rösts närvaro i texten och presentera den som ett fenomen vilket behöver studeras. För att ta mig an de problem som bruket av den så kallade allvetande berättaren skapar vänder jag 1 Esra och Nehemja har en förstapersons berättare. 3

mig till olika förslag som getts främst från narratologisk och exegetisk forskning. Detta gör jag för att visa vad olika teoretiker menar att berättarrösten säger om en texts syfte och art. I synnerhet i frågan om texten är fiktion eller historiografi. Min frågeställning är: Hur ska bruket av en så kallad allvetande berättare i Bibelns historiska narrativer förstås enligt olika teoretiker? 3 Metod och material I den första delen, som hanterar frågan om berättarrösten som fenomen i Bibeln, har jag arbetat parallellt med läsning av bibeltext och riktade sökningar med hjälp av bibelprogram. Framför allt har översättningarna Bibeln 2000 och Svenska Folkbibeln används och varvats med sökningar på hebreiska i den Masoretiska Texten (MT). För att hitta lämpliga exempel har jag också använt mig av introduktionsböcker till de bibliska narrativen. Här har jag framförallt använt Jan Fokkelmann, Jean Louis Ska och Yairah Amit. 2 Huvuddelen av detta arbete består av en presentation och jämförelse av litteratur som behandlar frågan om förhållandet mellan bruket av en så kallad allvetande berättare och förståelse av en texts genre. Två teorier är hämtade från litteraturvetenskapen. Den första representeras av Dorrith Cohn, Gerard Genette och Ansgar Nünning. Även om det förekommer olikheter i deras behandling av frågan om vad bruket av en viss typ av berättarröst säger om en texts fiktiva eller faktiska status, så är grundteorin i princip den samma. Dessa teoretiker är relevanta av i huvudsak tre anledningar. För det första är de välmeriterade narratologer. För det andra är deras teori baserad på att texten i sig kan visa vilken genre den tillhör. För det tredje är de relevanta eftersom många av de introduktioner och kommentarer till Bibelns narrativer som idag finns inom exegetik applicerar deras (framförallt Genettes) narrativa teorier på den bibliska texten. 3 Dessa tre forskare representerar den narratologiska standardteorin. Denna teori ligger till grund för de klassiska och post-klassiska narratologier som numera florerar. Materialet från denna teori är hämtat från tre artiklar: Dorrith Cohn, Fiktionalitetens vägvisare: ett narratologiskt perspektiv. 4 Gérard Genette, Fiktionell berättelse, faktisk berättelse. 5 Ansgar Nünning, How to distinguish between Fictional and Factual Narratives. 6 2 Se litteraturlista. 3 Se till exempel, Amit (2001), Fokkelmann (1999) och Ska (2000). 4 Cohn, D. (nr 2-3 1993). Fiktionalitetens vägvisare: Ett narratologiskt perspektiv. Tidskrift för Litteraturvetenskap, ss. 47-72. Artikeln är ursprungligen utgiven på engelska under titeln Signposts of Fictionality: A Narratological Perspective. Poetics Today, Vol 11, No. 4, Narratology Revisisted II, (Winter 1990), ss 775-804. 5 Genette, G. (nr 2-3 1993). Fiktionell berättelse, faktisk berättelse. Tidskrift för litteraturvetenskap, ss 27-45. Artikeln är ursprungligen utgiven på franska under titeln "Récit fictionnel, récit factuel", i Fiction et diction (1991), ss. 65-93. 6 Nünning, A. (2005). How to To Distinguish between Fictional and Factual Narratives: Narratological and Systemstheoretical Suggestions. i H. Merten, Fact and Fiction in Narrative: An Interdisciplinary Approach (ss. 23-46). Örebro: Örebro University, University Library. Denna artikel är ursprunglig publiserad på tyska under 4

En rimlig kritik mot att använda Cohn, Genette och A. Nünning att de inte explicit arbetar med bibeltexten och att det därför är svårt att veta vad de egentligen skulle säga om Bibelns genre. Jag anser dock att deras teori gör anspråk på att kunna appliceras på vilka berättande texter som helst. Bibeln blir ett test för teorins hållbarhet just på grund av att det enda som finns att arbeta med är just texten i sig. Men också för att den är något av en hybridgenre. Den andra teorin är hämtad från Meir Sternberg. Även han är en välrenommerad narratolog. Meir Sternberg är verksam som professor på Tel Aviv Universitet. Han är även redaktör för Poetics Today. Tel Aviv-skolan inom litteraturvetenskap grundades 1966 och influerades av den strukturalistiska skolan. Till en början låg mycket fokus på hebreisk litteratur, där inräknat den hebreiska Bibeln. Brian McHale och Moshe Ron menar att utmärkande för Tel Aviv-skolans narrativa teori är att den fokuserat på själva läsprocessen; läsarens aktivitet i att fylla i textens luckor och mönster. 7 Vidare beskriver McHale och Ron att Tel Aviv-skolan utmärker sig också för dess funktionsinriktade narratologi. Skolan har inte bara kartlagt former utan också försökt beskriva vad som motiverar dessa former. Former används, enligt Tel Aviv-skolan av en anledning, de fyller alltid en funktion. 8 Sternberg är relevant, dels eftersom han inte håller med Cohn, Genette och A. Nünning och dels eftersom han har producerat ett större verk om just Gamla Testamentets narrativa delar. Han är också den som tydligast beskriver det problematiska med den allvetande berättaren i Gamla Testamentet och föreslår en lösning som han, vad jag själv vet, är ensam om. Det är ur hans bok The Poetics of Biblical Narrative: Ideological Literature and the Drama of Reading som jag hämtat material från hans synsätt. Den sista teorin är den som beskriver Bibeln som historiografi. Denna teori är spretig och det har visat sig svårt att hitta en enig syn på vad det egentligen innebär att Bibeln är historiografi. Därför har jag valt att i huvudsak begränsa mig till Bibeln som historiografi enligt Ian Provan, Philips Long och Tremper Longman III. Deras synsätt presenteras i deras gemensamma bok A Biblical History of Israel. 9 Som ett komplement till dem har jag också tagit med ytterligare teoretiker ur boken Israels Past in Present Research som är en artikelsamling rörande aktuell forskning om forntida israelsk historiografi. 10 Provan, Long och Longman är relevanta eftersom de förvarar Bibelns historicitet i stor utsträckning. Deras sätt att relativisera historieskrivning är också vanlig inom exegetiken i stort och därför viktig att få med i en studie som denna. Materialet för relativiseringslösningen håller inte samma kvalité vad det beträffar rent litteraturvetenskapliga termer. Därför har det ibland blivit svårt att jämföra detta material. Jag tycker dock fortfarande att relativiseringslösningen är varit relevant att ta med. rubriken Verbal Fictions? Kritische Überlegungen und narratologische Alternativenzu Hayden Whites Einebnung des Gegensatzes zwischen Historiographie und Literatur. i Literaturwissenschaftliches Jahrbuch 40 (1999), 351 380. 7 McHale & Ron, 2005, s583. 8 McHale & Ron, 2005, s584. 9 Se litteraturlista. 10 Se litteraturlista. 5

Dels eftersom den är vanlig inom exegetik och dels för dess fokus på historicitet blir intressant i förhållande till berättarröstens påståenden. 4 Disposition Uppsatsen är uppdelat i fyra delar. Den första ger en introduktion till och en beskrivning av berättarrösten i Bibeln. Denna är tänkt att ge en grund för att förstå varför berättarrösten som fenomen behöver beskrivas och studeras. De tre delar som sedan följer, den standardnarratologiska förklaringsmodellen, Sternbergs förklaringsmodell och relativiseringsmodellen är ett jämförande studium. Var och en av dessa delar avslutas med en sammanfattning och en kort diskussion. Jag har valt att ha med dessa korta utvärderande diskussioner i resultatdelen eftersom det gör det enklare för läsaren att följa med. Jag avslutar med en övergripande sammanfattning och diskussion om de tre lösningarna. 5 Definitioner och avgränsningar Jag har valt att inrikta mig på det som kallas Gamla Testamentets historiska böcker. Med det menar jag Första Moseboken till Andra Krönikeboken. Jag har gjort denna avgränsning eftersom dessa tydligast är berättande och innehåller en berättarröst. Detta spann kan tyckas vara en alltför stor textmassa att hantera, men eftersom mitt primära syfte inte är att djupstudera Gamla Testamentets texter utan olika förståelser av berättarrösten är ett så stort material rimligt. Mitt syfte är mer att beskriva än att förklara. Jag kommer inte hantera frågan om källkritik och huruvida det går att tala om en eller flera författare till en bok. Källkritiska frågor är relevanta för ett studium likt detta, men ryms inte inom ramarna för detta arbete. När jag därför använder begrepp som Bibelns författare så är jag medveten om den stora komplexitet som finns i frågan om Bibelns tillkomstprocess och dess författar- och redaktörskap. Jag kommer inte heller diskutera texternas historicitet utan intresserar mig för hur vi ska uppfatta texternas anspråk. När jag i denna uppsats använder ordet Bibeln så syftar jag uteslutande på Gamla Testamentets historiska böcker. Jag har valt att göra så för att underlätta läsningen. Läsaren bör vara medveten om att jag aldrig hanterar visdomslitteraturen, profeterna eller Nya Testamentets texter. De bibelcitat som används är, om ingenting annat anges, hämtade från Bibel 2000. Två begrepp som kan medföra viss förvirring är begreppen berättare och berättarröst. Jag använder mig av båda begreppen. Den generella distinktionen jag gör är följande. Berättarrösten är den röst som berättar berättelsen och som explicit syns i texten. I huvudsak har jag valt att använda mig av termen berättarröst eftersom den är mest förutsättningslös. Med berättare syftar jag på den teoretiska roll en författare går in i för att berätta en historia. Dessa två går naturligtvis in i varandra och är på sina håll omöjliga att skilja. Det finns dock en poäng med att särskilja teorin om berättaren från den röst som blir synlig i texten. Termen berättare kommer också att användas men endast då detta krävs av materialet som jag analyserar. I mina egna resonemang försöker jag hålla mig till termen berättarröst. 6

När jag återger narratologiska specialtermer kommer jag i de fall där det inte finns en vedertagen svensk term låta dessa förbli oöversatta. Jag markerar dessa ord genom kursivering. Jag gör detta för att en egen översättning riskerar att missvisa termens innebörd. Samma sak gäller termer i resultatet som är specifika för teorierna som presenteras där. Termerna förklaras antingen i bakgrunden eller i fotnot. 6 Bakgrund 6.1 Historiebegreppet Begreppet historia bär med sig många innebörder och kan därmed föra med sig en hel del förvirring. Joel B. Green, beskriver förvirringen genom att visa hur olika begreppet historia används. 11 Historia, menar han, kan dels syfta på studiet av dåtiden; man kan hålla på med historia. Det kan också syfta på den faktiska dåtiden men också på själva återgivningen av historien i till exempel ett historiskt verk. 12 Det finns således en skillnad mellan studiet av dåtiden, dåtiden i sig och det historiska materialet. Bill Arnold menar att Leopold Von Rankes definition av historia som studiet över how it really was lade grunden till den moderna historiesynen. 13 Med den moderna historiesynen menar han försöket att återskapa den korrekta historien med hjälp av verifierbara data. Denna syn på historia har kommit att ifrågasättas under den senare delen av 1900-talet. Historikerns urval och tolkning görs i någon mån utifrån subjektiva bedömningar. Enligt Patricia Tull har den objektiva historieskrivaren på senare tid av dessa anledningar kritiserats för att vara omöjlig att uppnå. 14 6.1.1 Historiografi Kirk Grayson beskriver historiografi som återberättelsen av dåtiden. 15 Historiografi är själva produkten som historieforskning och historiker skapar. De äldsta historiografierna dateras till runt 2000 f.kr. och lokaliseras till medelhavsområdet. 16 Historiografi är inte detsamma som historiska dokument. Allt som är nedskrivet är inte historiografi utan endast det som syftar till återberätta historien. Ett brev från Ceasar till Brutus är inte historiografi, men om Tacitus hade skrivit om Ceasars liv och där använd brevet som källa är Tacitus verk historiografi. Historiografi hittas i de flesta stora kulturer och religioner. Ernst Breisach menar att traditionell historiografi oftast har skrivits tillsammans med religionen. 17 Historiografin fungerade, menar Breisach, ofta som en form av auktoriserat minne som förklarade hur och varför händelser skett. 18 Detta minne kopplade, enligt Breisach, ihop nuet med ett heligt 11 Green, 2007, s830. 12 Green, 2007, s830. 13 Arnold, 2007, s833. 14 Tull, 2005, s692. 15 Grayson, 1992, s205. 16 NationalEncyklopedin: Historiografi. 17 Breisach, 1995, s371. 18 Breisach, 1995, s371. 7

förflutet. 19 Han menar vidare att det var först efter upplysningen och 1700-talet som synen på historiografi förändrades. 20 I och med denna omvandling förändrades synen på historiografin till att handla om förnuft och verifikation. Historiografins syfte blev nu att så korrekt som möjligt beskriva dåtiden. En beskrivning som, enligt Breisach, skulle kunna beläggas genom rationella och vetenskapliga metoder. 21 Termen vetenskaplig historia blev ett faktum. 22 Från och med 1800-talet blev, enligt Thomas L. Thompson, den dominerande definitionen på bibliska narrativer historiografi. 23 John Van Seters var enligt Steven L. McKenzie, en av pionjärerna när det gäller att jämföra dåtida israelisk historieskrivning med samtida kulturers. Van Seter hämtade sin definition av historiografi från Johan Huizinga: history is the intellectual form in wich a civilization renders account to itself of its past. 24 McKenzie säger vidare att Van Seters gjorde en distinktion mellan historiografi och historieskrivning. Historiografi menade han var all form av återgivning av dåtiden, medan historieskrivning var ett meningsfullt återskapande av ett kollektivs historia (en distinktion som jag inte följer i denna uppsats). 25 De dåtida israeliska historieskrivarna hade fler syften än att bara redogöra för vad som hänt. Van Seters menar, enligt Arnold, att deras syfte även var teologiskt samt att skapa en nations gemensamma förflutna. 26 6.1.2 Historicitet En texts historicitet är dess sanningshalt i relation till den verkliga historien. En historisk text vars beskrivningar stämmer överens med en dåtida verklighet har hög historicitet. En historisk text som ger felaktiga uppgifter har låg historicitet. Historicitet kan sägas vara en texts korrespondens mot en dåtida verklighet. Mark McCormick menar att Bibelns historicitet länge har diskuterats och har också inte minst genom arkeologiska fynd kommit att ifrågasättas. 27 Att avgöra en texts historicitet kan var komplicerat eftersom det kräver ett material med fastslaget god historicitet att jämföra med. 6.2 Studiet av de historiska böckerna 1800-talet och framåt Under större delen av arton- och nittonhundratalet har exegetiken dominerats av den historiskkritiska metoden. Den historisk-kritiska forskningens fokus föll på det som är bakom texten. Textens tillkomsthistoria, författare, mottagare och brukarkontext studerades eftersom man ansåg att textens egentliga betydelse låg mellan ursprunglig författare och ursprunglig mottagare. Denna fokus på det som var bakom texten väckte till slut en reaktion från bibelforskare. Craig Barthalomew menar att den historisk-kritiska forskningen försummade textens litterära kvalitéer. 28 Under 1953 gav Erich Aurebach ut i sitt arbete Mimesis: The Representation of Reality in Western Literature. Här jämför Aurebach 1 Mos 22 med Odyssén 19 Breisach, 1995, s371. 20 Breisach, 1995, s371. 21 Breisach, 1995, s371. 22 NationalEncyklopedin: Historiografi. 23 Thompson, 1992, s206. 24 McKenzie, 2005, s419. 25 McKenzie, 2005, s419. 26 Arnold, 2007, s835. 27 McCormick, 2007, s830. 28 Bartholemew, 2005, s395. 8

och visar på litterära kvalitéer i Första Moseboks berättande. 29 Han blir en föregångare till den skola av litterärkritik som mer omfattande kom att beskriva de många litterära kvalitéer Gamla Testamentet besitter. Bland dessa kan Robert Alter, Meir Sterberg och Adele Berlin nämnas. Alters bok The Art of Biblical Narrative markerade enligt flera forskare ett paradigmskifte inom bibelforskningen. 30 Nu började forskare intressera sig för texten i sig själv, inte det som låg bakom texten, utan det som står skrivet. Barthalomew benämner denna period som den litterära vändningen inom exegetiken. 31 Genom den litterära vändningen kom bibelforskningen att syssla med narratologisk analys, retorisk analys, kanonkritik m.m. En gemensam sak för litterärkritiken är att berättelser i någon mån anses vara skilda från sina skapare och lever ett eget liv. Berättelsen är därmed frikopplad från sin skapare och kan analyseras och förstås skild från dess skapare. Detta har framkallat en mängd olika synsätt på vad en texts mening är. Följande fyra synsätt kan vara till hjälp som en skiss över olika angrepp som kan göras på en texts mening. För det första kan textens mening ses ligga i händelserna den berättar om. För det andra kan textens mening ses ligga i författarens intention med texten. För det tredje kan textens mening ses finnas i dess färdiga utformning som text, fri från författarens intentioner och från de händelser den berättar om. För det fjärde kan meningen ses uppstå i mötet mellan text och läsare. 6.3 Narratologi Narratologi är ett vitt begrepp. Det är egentligen mer korrekt att prata om narratologier. Den narratologi som redogörs för här är den traditionella standardteorin. Denna teori är ifrågasatt av narratologer idag. Det är i huvudsak denna traditionella standardteori som anammats inom exegetik. Det senaste århundradet har inneburit ett ökat intresse för berättelser. Inte bara inom litteraturvetenskap och humaniora i stort utan även inom andra discipliner. Denna vändning har av Martin Kreiswirth kallats the narrative turn. 32 Han beskriver också narratologi som studiet av berättelsen i sig själv. 33 Här ställs frågor som, vad utmärker en berättelse? Vad gör en berättelse? Var återfinns berättelser? Hur fungerar berättelser? 34 Narratologin växte fram ur den franska strukturalismen. Bland dess förgrundsfigurer kan Roland Barthes, A. J. Greimas, Tzevtan Todorov, Gerard Genette, Gerald Prince och Seymour Chatman nämnas. Berättelser finns inte bara i litteratur utan är ett större begrepp och kan finnas både i film och verbala berättelser. Denna uppsats intresserar sig bara för berättande i text (narrativa texter). Mieke Bal beskriver en narrativ text så här: 29 Se E.Aurebach. (1953). Mimesis: The Representation of Reality in Western Literature. Princeton University Press. 30 Till exempel: Joblin, 1983, s87. Samt, Gunn, 1993, s. ix. 31 Bartholemew, 2005, s397. 32 Kreiswirth, 2005, s377-378. 33 Kreiswirth, 2005, s377. 34 Kreiswirth, 2005, s378. 9

A narrative text is a text in wich an agent or subject conveys to an addressee ( tells the reader) a story in a particular medium, such as language, imagery, sound, buildings or a combination thereof. 35 Hon skiljer därmed på story och narrativ text. Det hon vill lyfta fram är att en narrativ text innehåller en story men att den storyn också kan finnas i andra narrativa texter eller på filmduken. Storyn Askungen kan berättas både i text, på film eller muntligt. Bal skulle säga att storyn är densamma, men att det finns flera versioner av den. Enligt Bal är berättaren central för att en text ska kunna kallas narrativ. 36 Det är vanligt inom den narratologiska standardteorin att göra en distinktion mellan det som Bal benämner som narrative agent (berättaren) och textens författare. Prince skriver: the narrator must be distinguished from the real or concrete author. 37 Den traditionella narratologin har generellt sett fokuserat på berättelser inom fiktion men uppmärksamhet för berättande inom faktiska genrer som historiografi har på senare tid mer och mer kommit i fokus. 38 6.3.1 Fiktion Ordet fiktion är möjligt att uppfatta på två sätt. För det första kan det beskriva någonting som helt enkelt är påhittat (osant). För det andra kan det beteckna en typ av framställning som har andra syften än att informera och som kan utgå antingen från påhittat eller icke-påhittat material. Vi talar ofta om detta som litteratur. I detta andra sätt att tala om fiktion finns det flera variabler. En viktig sådan gäller materialets ontologiska status (är det påhittat eller inte). Här handlar det inte om historicitet utan anspråk, dvs. gör författaren anspråk på att utgå från ett sant eller ett påhittat material. En annan variabel är textens syfte. Är syftet informativt eller litterärt, dvs. återges ett visst material för att informera oss om vad som hänt eller har texten andra syften. Om Husseini gjorde anspråk på att informera om faktiska händelser skulle hans bok förlora sitt värde då jag upptäckte att materialet var fiktivt, eftersom värdet ligger just i informationen. Men om bokens syfte är litterärt, så kan jag visserligen bli besviken då jag inser att allt inte är sant, men dess värde går inte förlorat. Det betyder att det som sägs äger relevans i förhållande till andra syften än det rent informativa. Dessa syften beskrivs ibland som estetiska eftersom de relaterar till att texten är en hel komposition som framställer teman och stämningar som har estetiska effekter på läsaren. Dessa två betydelser (som någonting osant och som en framställning med andra syften än att informera) är svåra att helt skilja från varandra, men det är av relevans att se att det går att tala om fiktion på två sätt. Jag har som syfte, om det är möjligt, att förtydliga i texten vilken av betydelserna jag menar i specifika tillfällen, men en vattentät distinktion är inte möjlig att göra. 6.3.2 Intentionalitet Att varje författare skriver med någon form av intention är svårt att säga emot. Men enligt Raymond Gibbs diskuteras det däremot om huruvida tolkningen av en text ska ta med 35 Bal, 2009, s5. 36 Bal, 2009, s14. 37 Prince, 2003, s67 Narrator. 38 Se bland annat skriften Fact and Fiction in Narrative (2005) utgiven av Örebro Universitet. 10

författarens intention eller inte. 39 De som förespråkar subjektiv intentionalism menar att det är författarens intention med texten som avgör dess innebörd. Detta synsätt har, enligt Gibbs, kritiserats på grund av att det dels kan vara svårt för en författare själv att beskriva sina intentioner. 40 Dels för att större verk skrivs över lång tid vilket kan innebära att intentionen förändras under skrivandets gång. Vilken intention är då den riktiga? Av den anledningen började skolan som kallats new critics frigöra texten både från dess författare och från dess läsare. De ville skilja på vad en författare ämnade göra (intentionen) och vad den faktiskt gjorde (den slutgiltiga produkten). Under 1960-talet slog pendeln, menar Gibbs, tillbaka och Eric Hirsch belyste återigen betydelsen av författarens intention. 41 Enligt Gibbs menade Hirsch att en text måste representera någons mening. Hirsch poängterade dock att man inte bör koncentrera sig på författarens psyke utan grunda detta på vad som faktiskt går att se i texten. 42 Ett första steg i att göra detta är att bestämma en texts genre. Gibbs beskriver vidare hur pendeln återigen svängde i och med att de poststrukturalistiska tänkarna som Roland Barthes, Jacques Derrida och Michel Foucault förklarade författaren som död. 43 Istället sattes begreppet reader-response på kartan. Vilket grundar sig i synen att författaren inte längre kontrollerar en text (i betydelsen äger dess innebörd) när den väl är skriven. Istället kommer den kontext den läses i att avgöra dess betydelse. Under 1990-talet växte en mellanväg fram som av Gibbs beskrivs som hypotetisk intentionalism. 44 Detta synsätt vill väga in den kontext ur vilken en författare skriver och utifrån detta dra slutsatser om vad en rimlig intention kan ha varit. Slutligen har, enligt Gibbs, Umberto Eco tryckt på att begränsa antalet möjliga tolkningar av en text. 45 Eco menar att en narrativ text vill skapa en typ av mönsterläsare. Det är denna mönsterläsare som en tolkare måste söka efter. Tolkaren ska ställa frågan, hur vill texten helst bli läst? 6.3.3 Berättare Bal skriver följande: the narrator is the most central concept in the analysis of narrative texts. 46 Detta beror på att berättaren, enligt den traditionella teori som Bal företräder, är den kanal genom vilken berättelsen når läsaren. Berättelsen kommer därmed färgas av vilken typ av berättare författaren väljer. I den narratologiska standardteorin tänker man sig att allt som sägs förmedlas via en berättare. Inte bara de ställen där berättaren är synlig (overt). Även karaktärernas tal förmedlas via berättaren. Berättaren citerar alltså karaktärerna. Man tänker sig att trots att berättaren verkar vara helt borta i vissa textstycken så är dessa ändå förmedlade av en berättare. 47 Åtminstone vad det gäller fiktionsnarrativ. Inom traditionell narratologi skiljs ofta en texts berättare från dess författare. 48 Berättaren är då en litterär agent eller instans som berättar historien. Berättaren kan vara en karaktär i 39 Gibbs, 2005, s247. 40 Ibid, s248. 41 Ibid, s247. 42 Ibid, s248. 43 Ibid, s248. 44 Ibid, s249. 45 Ibid, s249. 46 Bal, 2009, s18. 47 Phelan & Booth, 2005, s388. 48 Prince, 2003, s66-67. 11

berättelsen. Detta är fallet till exempel i Esra och Nehemja. Esra och Nehamja berättas i första person och är själva en del av berättarvärlden. Detta har Genette beskrivit som en homodiegetisk berättare. När berättaren tvärtom inte är en del av den värld den berättar om benämns detta som heterodiegetisk berättare. Det är i ett homodiegetiskt narrativ enklast att förstå varför det inte är rimligt att tänka sig att det är en texts författare som berättar. Det är till exempel svårt att tänka sig att det är F. Scott Fitzgerald som berättar i The Great Gatsby eftersom det är Gatsbys granne som berättar i första person. Vidare kan berättaren också beskrivas som heterodiegetisk vilket innebär att berättaren står utanför berättelsen och berättar i tredje person. Två ytterligare term som används för att beskriva berättaren är covert och overt. Vilken i princip innebär hur pass tydlig berättaren är i texten. En berättare som är covert är en berättare som inte tydligt syns i texten. Motsatsen är en overt berättare som är framträdande och tydlig, lätt att känna igen. Berättaren kan också ha en viss distans till det den berättar. Den kan ha en temporal distans, vilket innebär att den berättar om en händelse med tidsmässig distans, För länge länge sedan fanns det. Den kan också ha en diskursiv distans vilket innebär att berättaren kan återberätta och återge händelser och tal med berättarens egna ord. Ytterligare kan berättaren ha en moralisk distans till berättelsen i det att den har möjlighet att bedöma karaktärer som omoraliska eller dålig. 6.3.3.1 Kritik mot berättaren Det finns narratologer som motsätter sig berättarbegreppet, åtminstone i den omfattning som det ofta presenteras. No-narrator teorin representeras främst av Ann Banfield och Käte Hamburger. De menar att det inte är nödvändigt att tilldela en berättare alla yttranden i en text. 49 Meningar kan därmed vara berättarlösa. Banfield motsätter sig dual-voice teorin i free indirect discourse (redogjord för nedan). Hon menar att det är omöjligt att en text samtidigt kan stå i första- och tredjeperson. Huvudpoängen med denna kritik är att en berättare inte är nödvändig för att beskriva hur en narrativ text förmedlas. En liknande jämförelse är att en film inte behöver ha en berättarröst för att vara berättande. 6.3.4 Point of view När vi går på bio och ser en film följer vi berättelsen, enligt standardteorin, genom hur kameralinsen har filmat. Regissören har inför varje scen valt vilken point of view den vill visa scenen ur. Det kan vara ur fågelperspektiv, inifrån en karaktär eller från hörnet av det rum där scenen utspelas. Detta gäller inte bara i filmens värld utan även i litteraturens. Point of view är nära relaterat till berättaren. Genette med fler påpekar, enligt Prince, att det finns en distinktion här. 50 Prince menar att Genette skiljer på fokalisering som svarar på frågan vem är det som ser? och berättaren vem är det som berättar?. 51 Det finns en rad benämningar på point of view. Viktigaste för den här uppsatsen är Genettes tre kategorier: noll-fokalisering, extern fokalisering och intern fokalisering. Manfred Jahn beskriver dessa tre så här: Intern 49 Banfield, 2005, s396. 50 Prince, 2005, s442. 51 Prince, 2005, s442. 12

fokalisering är en point of view som är begränsad av en karaktärs perception; 52 extern fokalisering liknar berättande utifrån en kameralins. 53 Noll-fokalisering är en helt obegränsad point of view. J.L. Ska förklarar å sin sida Genettes typologi genom att beskriva skillnaderna så här: Vid extern fokalisering berättar berättaren mindre än vad karaktärerna vet. Vid intern fokalisering berättar berättaren bara det som karaktärerna vet och upplever. Vid nollfokalisering berättar berättaren mer än vad någon karaktär vet. 54 Point of view är således inte ett strikt visuellt begrepp utan har också med kunskapsnivå att göra. 6.3.5 Narrativ situation En narrativ situation är det förhållande berättaren har till det den berättar om. Det kan röra sig om huruvida berättaren är involverad i berättelsen eller om hur mycket kunskap berättaren har om situationen och karaktärerna det berättas om. Manfred Jahn tar upp Franz Stanzels tre huvudsakliga narrativa situationer first-person, authorial och figural. Jahn beskriver att i firstperson utgår berättandet från den person/karaktär som bevittnat händelserna. Detta återfinns ofta i självbiografier. 55 Därmed är känslor, kunskap och upplevelser begränsade till den karaktär som berättar. Jahn beskriver en authorial narrativ situation som att berättaren är obegränsad och vet allt om händelser och karaktärer. 56 Detta kan också benämnas som en allvetande berättare. I en figural narrativ situation är berättaren, enligt Jahn, allvetande men berättandet sker genom att berättaren inkarnerar sig i en karaktär. 57 Berättaren använder då en karaktär för att berätta och blir då själv osynlig (covert). Detta ska, menar Jahn, fortfarande ses som berättande i tredje person. 58 Jahn menar att point of view är sammankopplat med berättarens narrativa situation eftersom vissa point of view endast är möjliga i vissa narrativa situationer. 59 6.3.6 Free indirect discourse Detta är en benämning inom standardteorin som syftar på en situation där en berättare återger karaktärers tal och tankar. Brian McHale benämner detta som berättad monolog, vilket kan förtydliga dess innebörd. 60 I free indirect discourse tillåts berättaren fritt och med egna ord återge en karaktärs tankar eller ord. Exempel: han älskade att springa på stranden (free indirect discourse). Till skillnad från direct discourse: han sa: Jag älskar att spring på stranden och indirect discourse: han sa att han älskade att springa på stranden. McHale tar också upp en teori som syftar till att beskriva vad som händer i free indirect discourse som kallas dual-voice hypothesis. Denna hypotes, skriver McHale, beskriver free indirect discourse som att det här uppstår två röster på samma gång; karaktärens och berättarens. 61 Hypoteser och förklaringar likt dual-voice hypothesis är endast nödvändiga om 52 Jahn, 2005a, s173. 53 Jahn, 2005a, s173. 54 Ska, 2000, s67. 55 Jahn, 2005b, s365. 56 Ibid, s365. 57 Ibid, s365. 58 Ibid, s365. 59 Ibid, s364. 60 McHale, 2005b, s188. 61 McHale, 2005a, s127. 13

standardteorins förutsätts. Om man i motsats till standardteorin inte förutsätter att det allting i en berättande text förmedlas via en berättare, behövs här ingen berättarröst och därmed inte två röster. 6.3.7 Narrativt kontrakt Amos Oz skriver i sin bok The Story Begins, any beginning of a story is always a kind of contract between writer and reader. 62 Prince beskriver ett narrativt kontrakt som den outtalade överenskommelse som finns mellan författaren och åhöraren. 63 Det är en ofta underförstådd och omedveten överenskommelse som formar mottagandet av berättelsen. Det kan beskrivas vara spelreglerna mellan berättaren och åhöraren. Ett exempel: Kalle kommer hem från jobbet. Sätter sig ner och pratar med sin fru. Han säger att han hörde en rolig berättelse och så börjar han berätta: En kille på jobbet var så trött i morse att när han gick från lägenheten hade han soppåsen, som han skulle slänga på vägen, i ena handen och sitt barn i andra. När han kom till dagis och lämnade sitt barn sa personalen: Den här får du slänga i din eget soprum!. När Kalle berättar vet Kalles fru att hon inte ska avbryta för att fråga: Vilket dagis var det? Var barnet verkligen tillräckligt litet för att gå ner i sopnedkastet? Spände han fast soppåsen i barnstolen? Det narrativa kontraktet i en sådan situation inbjuder inte till sådana frågor. 6.3.8 Story och discourse Dan Shen gör en enkel och kortfattad distinktion av skillnaden mellan story och discourse när han säger att story är vad som berättas och discourse är hur. 64 J.L. Ska beskriver discourse som den konkreta texten, det läsaren har framför ögonen och story som det abstrakta återskapandet läsaren gör. J.L. Ska menar att detta återskapande dels bygger på en sortering som läsaren gör vilken resulterar i en både logisk och kronologisk följd. 65 Dels bygger det på att läsaren själv fyller i det som discourse inte specifikt säger. 66 För att ytterligare exemplifiera kan man säga att i en historiografi är discourse den faktiska texten och story är (om historieskrivaren varit duktig) den verkliga händelsen. Distinktionen mellan story och discourse är mycket vanlig i narrativ teori. 6.3.9 Genre Genre som begrepp har under det senaste århundradet undergått en del omdefiniering. Fram till 1900-talet har synen på genre, enligt Kjell Lars Berge och Per Ledin, främst varit att genre är någonting essentiellt i en text. 67 Detta innebär att genre är någonting som finns i texten och som går att hitta. Den pragmatiska synen på genre som utvecklades under 1900-talet innebär, enligt Berge och Ledin, att genre istället ses som en social överenskommelse som vi förhåller oss till. De skriver: pragmatiskt sett är en genre en instans som kodar kontextuella 62 Oz, 1999, s7. 63 Prince, 2003, s62. 64 Shen, 2005, s566. 65 Ska, 2000, s5-6. 66 Ska, 2000, s5-6. 67 Berge & Ledin, 2001, s4-5. 14

förväntningar. 68 Genre kan alltså ses som någonting fast och givet i en text som vi kan upptäcka. Genre kan också ses, mer som en kontextuell överenskommelse, och finns då inte primärt i texten utan i de kontextuella förväntningar som både läsare och författare står i. Jag kommer i denna uppsats inte tala om genre som någonting essentiellt. När jag talar om genre är detta mer i pragmatisk förståelse. Jag använder mig ibland också av benämningen en texts syfte och art för att poängtera att det inte handlar om att kategorisera en text i färdiga fack utan försöka förstå vad den vill göra och hur den fungerar. 7 Analys 7.1 Fenomenet berättarrösten I denna del kommer jag visa på inslag i bibeltexten som rimligast beskrivs som en berättarröst. Bibelns berättarröst beskrivs ibland tillhöra en allvetande berättare i tredje person. Att rösten beskrivs som allvetande bör inte förstås som att den vilken rösten tillhör har kunskap om allting. Snarare är den allvetande eftersom den inte behöver motivera sin kunskap. Allvetenhet ska alltså inte uppfattas som det teologiska begreppet allvetenhet. Det som redogörs för här är exempel som tydligt går att se i texten. Jag försvarar eller förespråkar inte något givet förhållningssätt (till exempel standard-narratologin). Jag är endast intresserad av att beskriva själva rösten. I slutet av denna del följer en kort diskussion om vilka frågor detta kan väcka gällande vem rösten tillhör och om de epistemologiska anspråk som görs. 7.1.1 Korta berättelseförande utsagor Det kan tyckas självklart, men det första tecknet på att det finns en berättarröst i Bibeln är så självklart att en läsare inte aktivt tänker på det. I många av Bibelns dialoger finner vi korta inflikanden som sorterar upp dialogen. Dessa inflikanden kan vara av typen: och han sa, Naval frågade (1 Sam 25:9), Spänn på er svärden, sade David till sina män (1 Sam 25:13 min kursivering), jag har ett budskap till dig från Gud, sade Ehud (Dom 3:20, min kursivering). I långa stycken tar dialogen nästan helt över och det enda tecknet som finns på en berättarröst är dessa korta inlägg. Vi ser i dessa texter en oidentifierad röst mellan dialogerna. Vidare finns många beskrivande stycken utan någon dialog alls (t ex: 1 Mos 38:1-7; Jos 11:10-17:13; Dom 2:6-19). Rösten som berättar detta är anonym. Uttryck som lite senare och vid samma tid hittas ofta mellan två olika berättelser. Exempelvis ser vi det skiftet mellan berättelsen om Jakob och hans bröder (1 Mos 37) och berättelsen om Juda och Tamar (1 Mos 38) där det står vid denna tid (1 Mos 38:1). Liknande uttryck finns i 1 Mos 14:1; Dom 18:1; Rut 1:1. Dessa skapar en brygga mellan den tidigare berättelsen och den som ska komma och bidrar till en helhetskänsla både i de olika böckerna och mellan dem. I exemplet med 1 Mos 37-38 är bryggan temporal. I andra fall kan den vara geografisk det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid (1 Mos 10:1, min kursivering) eller Abram bröt upp från Egypten med sin hustru och allt han ägde och begav sig till Negev. Lot följde med honom (1 68 Berge & Ledin, 2001, s6. 15

Mos 13:1, min kursivering) eller en kombination Det blev hungersnöd i landet - en annan än den förra hungersnöden, den på Abrahams tid (1 Mos 26:1). Jag har här visat att det finns en röst i dessa berättelser som inte tillhör karaktärerna. I dialoger är denna röst i princip endast beskrivande och sorterande. Denna röst sammankopplar olika berättelser och kan fungera som en brygga mellan separata berättelser vilket i sig skapar en sammanhängande känsla. Den narratologiska standardteorin skulle här säga att berättaren inte bara finns i dessa explicita uttalanden utan att allting som sägs, inklusive dialoger, sägs av berättaren. Jag har dock endast intresserad av att beskriva de ställen där berättarrösten är tydlig (overt) eftersom det inte är nödvändigt att tänka sig att allt sägs genom en berättare. Nästa punkt kommer visa vilken typ av information berättarrösten ger. 7.1.2 Personomdömen och beskrivningar När det i Första Kungaboken berättas om hur Avishag blir Davids hustru beskrivs hon av berättarrösten som en mycket vacker flicka (1 Kung 1:4). Likaså beskrivs Rebecka vara en mycket vacker flicka (1 Mos 24:16). Josef beskrivs som välväxt och vacker (1 Mos 39:6). Jonadav, Amnons vän, beskrivs som en klok man (2 Sam 13:3). Davids blivande fru Abigail och hennes man Nabal beskrivs så här: Hon var en klok och vacker kvinna, men han var styvsint och elak (1 Sam 25:3). Förutom dessa yttre beskrivningar ger berättarrösten också karaktärsomdömen om personer. Noa beskrivs som en oförvitlig och rättfärdig man (1 Mos 6:9). Mose beskrivs som en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden (4 Mos 12:3). Achasja, som Joshafat allierade sig med, beskrivs som han som gjorde så mycket ont (2 Krön 20:35). I Första och Andra Kungaboken slutar i princip varje beskrivning av en kung med ett omdöme. Antingen gjorde kungen det som var rätt i Herrens ögon eller det som var ont i Herrens ögon. Hoseas beskrivning är speciellt intressant: han gjorde det som var ont i Herrens ögon, dock inte som de kungar som hade regerat över Israel före honom (2 Kung 17:2). Denna gradering av hur dålig Hosea egentligen var är intressant. Hosea var dålig, men inte så dålig som vissa andra. Hosea hamnar någonstans i mitten på berättarröstens skala av dåliga regenter. I berättelsen om Jakob och Esau lyckas Jakob utnyttja ett tillfälle när Esau är hungrig för att få förstfödslorätten. Berättarrösten lägger till så litet brydde sig Esau om sin förstfödslorätt (1 Mos 25:34). Esaus handlande värderas här av berättarrösten. Det jag visat här är att berättarrösten inte bara fungerar som den som styr och ordnar berättelsen. Den ger också omdömen och beskrivningar. Men vem tillhör dessa omdömen och beskrivningar? Och hur vet den som säger detta det? Enligt vem är Rebecka vacker? Om det är författaren, har han då sett henne? Enligt vem var Hoseas handlingar dåliga, men inte sämst? Vem tycker att Jonadav var klok? Och om det är författaren som beskriver Noa, vad kan han rimligtvis veta om Noa som gör att det går att bedöma honom som oförvitlig? Det jag här har visat är att berättaröstens omdömen och beskrivningar skapar många frågor om vem denna röst egentligen tillhör. Värt att notera här är att berättarröstens beskrivningar och utvärderingar av människor inte presenteras som författarens subjektiva åsikt utan som någonting faktiskt. Läsaren inbjuds inte till en viss syn på saken. Utan rätt och slätt synen på saken. Om det skulle röra sig om fiktion är detta inget problem eftersom vi då möter motivet den vackra Rebecka. Det finns helt enkelt ingen Rebecka att ha åsikter om utanför 16

fiktionen. Men om texten gör anspråk på att referera och alltså ger omdömen om verkliga personer borde man kunna ha andra uppfattningar om Rebecka. Problemet kan beskrivas på följande sätt: Om en text är fiktion så är dess version av den värld den berättar om absolut (den kan inte ifrågasättas). Om en text däremot inte är fiktion så är dess version av den värld den berättar om inte absolut (utan någons tolkning). Problemet är då att Bibeln tycks göra anspråk på att återge historia samtidigt som den framställer vad som synes vara en absolut version (som inte kan ifrågasättas) där karaktärer och händelser, i alla fall ibland, framstår som just motiv i en komposition. 7.1.3 Förklaringar Rösten ger också läsaren förklaringar. I Andra Kungaboken beskrivs hur kungen i Assyrien intar Samaria och för bort Israel. Följande förklaring ges: Detta skedde på grund av att Israels barn hade syndat mot HERREN, sin Gud, som hade fört dem upp ur Egyptens land undan faraos, den egyptiske kungens, hand och att de hade tillbett andra gudar. (2 Kung 17:7 SFB) 69 Det finns ingen osäkerhet i påståendet. Det är inte möjligtvis skedde detta eftersom. Rösten är bestämd och säker och ger inget utrymme för tolkning. I berättelsen om Simson ifrågasätter Simsons föräldrar hans val av en filisté till hustru. Berättarrösten lägger efter detta in hans far och mor förstod inte att Herren låg bakom alltsammans, att han sökte strid med filisteerna (Dom 14:4). Denna förklaring som ges innebär att det är Gud som verkar i bakgrunden. I Domarboken förklaras splittringen mellan Avimelek och Shekems medborgare med: det skedde för att våldsdådet mot Jerubbaals sjuttio söner skulle bli hämnat; deras bror Avimelek, som dräpte dem, och shekemiterna, som uppmuntrade honom till det, skulle nu få plikta för deras död. (Dom 9:24) Även fenomenet att förklara traditioner, platsers namn och att ge tidsbestämningar är återkommande. Exempel på detta kan vara: det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru... ( 1 Mos 2:24), det var vid denna tid man började åkalla Herren (1 Mos 4:26), därför kallas den Babel (1 Mos 11:9), Hebron grundades sju år före Soan i Egypten (4 Mos 13:23), anakiterna var ett slags jättar (13:34), när israeliterna förr i tiden skulle söka råd hos Gud sade de: kom, så går vi till siaren! Det som numera heter profet kallades då siare (1Sam 9:8-9). 70 Denna typ av förklaringar på namn, platser, traditioner och benämningar visar att berättarrösten verkar vända sig till mottagare som inte förstår den tid det berättas om. Däremot verkar berättarösten, till skillnad från mottagarna, besitta denna kunskap och är i stånd att förklara dessa saker. Det visar både på textens historiska anspråk samt att berättaren har kunskaper om en lång dåtid. Ändå tillbaka till Babels torn. Berättarrösten ger alltså förklaringar till de händelser den berättar om på ett säkert och självklart sätt. Förklaringarna härleds ofta till Gud och hans handlingar i världen. Det kan vara 69 Liknande uttryck finns i 2 Kung 18:12 och 2 Krön 28:6. 70 Se även: 1 Mos 26:33; 47:26, 5 Mos 2:1; 2:10-12; 2:20-23. 17

lätt att avfärda dessa förklaringar som tolkningar. Men det är intressant att de inte presenteras som tolkningar utan som faktum. Jag tror dessutom att vi generellt sett som läsare går med på detta. Vi ställer i regel aldrig frågan: hur vet du det? Istället accepterar vi att kontraktet mellan författaren och läsaren tycks vara av den arten att läsaren inte ska ifrågasätta denna röst utan lugnt och stilla lyssna till berättelsen. Jag reserverar mig för att detta möjligtvis inte gäller samtliga texter men att det stämmer om man ser till helheten. 7.1.4 Inre tankar Förklaringar i all ära, men berättarösten ger uttryck för än mer speciell kunskap. Den kan redogöra för karaktärers inre tankar, känslor och motiv. Till att börja med finns uttrycket amar el libo, ungefär och han sa till sig själv. Jag håller med J.L. Ska om att även när amar (säga) används och den som talar uppenbart är ensam har detta samma innebörd som han tänkte. 71 Detta uttryck återkommer ofta. Vi ser det bland annat i Abraham sade för sig själv (1 Mos 17:17), Mose blev rädd och tänkte: Då har det alltså blivit känt! (2 Mos 2:14), David sade till sig själv: (1 Sam 27:1 SFB), Eli, som var full av oro för Guds ark, satt på en stol (1 Sam 4:13), Jerobeam tänkte inom sig: Nu kan riket komma tillbaka till Davids hus (1 Kung 12:26, SFB). I berättelsen om Ester ges information om Hamans tankeliv Haman tänkte: Den som kungen vill ära kan det vara någon annan än jag? (Est 6:6). I dessa exempel avslöjar berättarrösten vad karaktärerna tänkte eller åtminstone sade när ingen var där för att höra. Berättarrösten redogör alltså för karaktärernas inre tankevärld. Rösten förmår också att återge karaktärers inre sinnesstämning: men efteråt slog Davids samvete honom för att han skurit av fliken på Sauls mantel. (1 Sam 24:6). När Mikal såg David dansa beskrivs det hur hon kände förakt för honom (2 Sam 6:16). I berättelsen om David och Absalom får vi veta att Joav, Serujas son, märkte hur kungen längtade efter Absalom (2 Sam 14:1). Denna information är intressant eftersom berättaren vet vad Joav märkte om David. Vi får alltså information om David genom att berättarrösten redogör för vad Joav tänker. Även åsnans inre i berättelsen om Bileam är åtkomlig för berättarrösten (4 Mos 22:25). Berättarrösten redogör inte bara för mänskliga karaktärers inre utan även Herrens inre. Den vet att Gud kände ånger över mänskligheten (1 Mos 6:7). Den vet att Herren misshagades över David angående Batsebaaffären (2 Sam 11:27). Berättarrösten vet också vad Herren sa till sig själv efter det att Noa offrat: och han sade till sig själv: Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull (1 Mos 8:21). Judas söner Er och Onan väcker båda Herrens misshag. När det gäller Onan förklaras det varför (1 Mos 38:9), men vad det beträffar Er ges ingen information. Berättarösten säger bara att Er misshagade Herren (1 Mos 38:7). I 1 Mos 18 ges dessutom en längre återgivning av Herrens tankar: Herren tänkte: Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att 71 Ska, 2000, s68. 18